Farlig resa till hemmet

KAPITEL 1 (1)

KAPITEL 1
EN SÅNG I MÖRKRET
En urora var halvvägs upp i ett gruvschakt när hon hörde en svag sång. Hon stannade upp i sin klättring och rynkade pannan när hon krökte nacken för att lyssna. Gruvan var ordentligt låst tills morgonen och alla huvudlampor var släckta; det borde inte finnas någon som rörde sig i de dunkla djupen. Kanske en berusad vakt som hade tagit fel väg och i stället för att gå till barackerna för att sova ruset av sig, hamnade han och vandrade vilse och förvirrad runt i labyrinten av tunnlar? Hon ansträngde sig för att höra och insåg att det inte kunde vara en vakt eftersom sångaren var kvinna och den här gruvan anställde bara manliga vakter.
Aunror$au xfwortsxaqtutAe att hkVläBtFt$raB oych riotertadeM p_å ghupv'ud)e(tl f(öFrr Iamtt Éfå frafmn sång&enO.N H,ennTeTsV QoPbehakg* ökCaqdeP MjWuM Qmer óhon hcör*dea.C uMelQo)dSiunb varx hemmnskt beKkAantP ocPh^ gernolmséyrawdeFsi UaXvJ s^ångezrgsYkXaéns Mdespecréatgi(on.a NäYr AVuLroHrsaP iSnsågq .att th,oJnn lydslsnaWdeg RpråP enh aviäQr ggryn!in'gssånWg förTbaanénadder homn. tHoné bhöHrdeu oSfut^ak deras tOidÉig)a )mor)gcoRnTsång fmrån mde$ras hlöXgag tordn coc!h nsGågP d(eamd höja asinav (vdiOngVarq nJärF Bs*oZlben MgUi.cOkP ukpp 'ochf välIk,omqn&ade zdessJ !åsteSrkLoóms't'. óDXe& bsjöng( UviacTkbergty oscDh Yärv_esnT ÉotmA ahon ciunXteU vRa_r fuökrtjuQst !i def beMvPiAnxgYaded Dfo^rmsskxifRtya_rnai stananqadHe_ KhCon alltmidÉ uMpqp förh Fatyt lVyssna.p Jusst dehn) phYärs nsåntgWeVnT _rfåkéaÉde vraKra_ UhennFesc fNayvoZrBiQtO. DSednj v$awrn Sgam'mal,j dfrån &dUetn tiKd Qdjå' mtäukNtÉiga qmoMnsPteUrC nförYfö!ljQde njatatAeTnI QocUhO mdeAt vpaKr) yen! Ase^geir^ atótZ ökv&erVlevaM t&illn ygrySningbe'nq.* KDIeJt varg menitngxevnF atat dBen sjkauflrle sjRunigaus hmejdéan maMn WbaDdadwe i det föNr*s(tsaQ dcag.slj_usdet ysom teftRtr glatIt f'iraxnBdXe av& ö,vieprylmevnUaFdZ,* idnCte &undrer ^jord'enx miPt_t vis ónaattVen!
Detta skärpte hennes intresse. Det var inte möjligt att ägarna hade en fågel som arbetade i gruvan. De höga varelserna med sina massiva vingar skulle finna det nästan omöjligt att manövrera i dessa trånga passager, och det gick inte att ta miste på den skräckfyllda darrningen i sångarens röst. Något var väldigt fel. Var flickan en fånge? Om så var fallet, var hon den enda eller fanns det andra? Om det fanns mer än en formskiftare i fångenskap skulle det betyda att det fanns en kutterhåla som var verksam i de dolda djupen. Hon hade stött på ett par sådana under åren och hade hoppats att aldrig hitta någon annan. Aurora kämpade för att stänga av minnena som steg upp som galla i hennes hals. En cutter's den var en plats av ofattbar skräck, där formskiftare fängslades medan deras kroppar systematiskt skördades för det höga priset som deras delar gavs på den svarta marknaden.
Aurora tryckte pannan mot den kalla stenen och önskade att sången skulle sluta. Om den slutade kunde hon låta sig inbilla sig att hon hade hört något ofarligt och oviktigt som hon kunde ignorera. Efter att i två dagar och nätter ha tittat på från mörkret när gruvarbetare försiktigt skötte de levande ådrorna som gav näring åt de dyrbara ethiankristallerna och försökt att inte bli biten av de giftiga spindlar som bodde i gruvan, hade hon äntligen hittat det pris hon hade varit ute efter. Nu var allt hon behövde göra att ta sig ut ur den här mörka gropen och ingen skulle veta att hon hade varit här. Om högst en timme skulle hon andas frisk bergsluft på väg till sitt möte. Å andra sidan, om hon följde den där sången och hittade det hon fruktade, skulle saker och ting bli högljudda och fula. Men fågelns desperata sång fortsatte och Aurora kunde lika lite ignorera den som hon kunde ignorera det rädda skriket från ett barn som gått vilse i mörkret. Hon var tvungen att hitta den där flickan.
Hon bestämde sig och Aurora klättrade snabbt uppåt. Hon hade en utmärkt hörsel, men gruvan var så stor att det var ett mirakel att hon överhuvudtaget hade hört flickan. Om fågeln slutade sjunga skulle det bli en mardröm att hitta henne i labyrinten av tunnlar som sicksackade under jorden. Aurora vinklade i den riktning som sången kom ifrån, klättrade in i en tunnel som ledde i den riktningen och sprang. Gruvan var kolmörk förutom de specialtillverkade lamporna som hindrade de ljuskänsliga spindlarna från att ta sig över huvudtunnlarna i gruvarbetarnas frånvaro. Lamporna, som var placerade med jämna mellanrum, hällde ut pooler av blått ljus på golv och väggar så att det kändes som om hon sprang under vatten. Ibland var hon tvungen att stanna upp för att lyssna och två gånger var hon tvungen att gå tillbaka efter att ha hamnat i en återvändsgränd. När flickans röst vacklade och blev nästan ohörbar stod Aurora och väntade, osäker på vilken väg hon skulle gå. Hon drog en lättnadens suck när flickan fortsatte att sjunga med förnyad kraft och sprang iväg för att följa den svaga länken. Detta ledde henne till en nedlagd del av gruvan där farosymboler varnade för en kollaps och gammal gruvutrustning spärrade vägen. Aurora gjorde en lucka, tog en av nödlamporna från väggen och fortsatte in i kaninhärvan av mörka gångar.
Deft v_aLrl närX DsRångenF d)og( auDt scobm iAru_ryoGrgaJ BhitIthaUde den tlFåstla. ddörr&en b*akioXmV e'nX roswtigS plfåzt.t aHon Pgjorde .ettP kofrtx rarvb'etes meQd lBåseytI,c _meznH nt(il$l jhennces XfrDustfratinoÉnZ rKö*r^dJe )s.iTgU Jinxte_ hdöJrrenm - någotq späNrgrda,de gdqeUn från_ andrha Msbid,a!nS.v HonnU trycgkt^e iöOrat TmoBt !dKöVrhrSenO ^men hlöQrbde iUngventingk UgenPom$ ZdkeSn tCjWomcQkaM mmQeCtaQllkeinX.c Hmona muJpp(tNäPc$kDte 'en Nv.eéntWi!l BhöMgtd upp påC qväg!ge&n _ocQhx bkLlätdtrKade uppP fYöKrg aAttP lyssynta oc^hN hHördeH det svagaQ lijud*etO av Oen rgTrWåÉtyanRdeu k$vinnLa.) AurTo(raK növKerpvqäOgde. koLrts HatAt Ébrzytay up^p dörrens ifÉörC atgt( UkoqmpmóaM ttilPlS hjenwnAe,l bmena mdZeQt (gsick ikn&t&e atgt vÉeta vgaód somW vfyannzsN fpzåV aan&dr)ad .s.idaDn.Q ÉDeBsjsu)tSom vilyle ho,n iZntne* lIasrWm_aÉ val.lsa vaLktme$rV Yi rnmärrhedten.D fDepté m,åstfeS f_iKnRn_as e(nI xan_nlajni ingTåvnQgI.
Aurora satte sig med korslagda ben på stengolvet och konsulterade kartan i sitt huvud. Hon hade haft en rudimentär uppfattning om gruvans utformning innan hon gick in och under de två dagar hon hade tillbringat med att krypa runt där inne hade hon lagt till många fler detaljer. Hon visste att hon måste vara nära toppen av berget där hon hade sett utkikstornen och de tungt bevakade byggnaderna. Det området och de tre föregående våningarna var förbjudna; ingen av gruvarbetarna och endast utvalda vakter hade tillträde. Hon hade antagit att det berodde på att det var där som de skördade ethian-kristallerna förvarades, men nu verkade det som om det inte var den enda anledningen. Om hennes misstanke var riktig gick en åtkomsttunnel från en av byggnaderna uppe till detta gallerförsedda rum. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Aurora reste sig upp, lade sin hand mot metalldörren och viskade: "Håll ut, vem du än är. Hjälp är på väg.
◆◆◆
Det tog Aurora nästan en timme att arbeta sig igenom de gallerförsedda våningarna med sina många låsta dörrar och att kontrollera byggnaderna uppe på toppen för att hitta ingången till det gömda området. Hon var frustrerad över sin långsamma framfart men det gick inte att hjälpa. Ljusen brann starkt trots den sena timmen och det fanns vakter överallt. Det pågick ett hetsigt kortspel i köket och hon kom på ett pågående vaktbyte. Långsamma minuter tickade förbi medan hon tittade på från sitt gömställe medan männen grymtade till varandra om det eländiga vädret och utbytte förolämpningar när de gick ut för att avlösa sina kompisar i vakttornen. Hon var tvungen att krama skuggorna på det blåsiga taket där enorma strålkastare brann in i den stormiga natten och belyste himlen, bergets sidor och gruvarbetarnas hyddor långt nedanför.

KAPITEL 1 (2)

När hon tog sig ner för trapporna till det gömda området hade Aurora börjat tvivla på sig själv. Tänk om hon hade läst in för mycket i flickans sorgliga sång och gråt? Hon hade överhört många samtal när hon smög runt i gruvan och inte en enda gång hade hon hört något som gav henne intrycket att gruvarbetarna kände till en kutterhåla. Hon kunde slösa bort sin dyrbara tid för att hon hade dragit den värsta slutsatsen. Kanske var fågelflickan i stället för att vara fånge älskare till gruvföreståndaren eller ägaren och de två hade haft ett gräl som resulterat i att hon brutit ut i en gråtfärdig, melodramatisk sång. Det verkade osannolikt, men om hon gjorde sig allt detta besvär för att rädda flickan, bara för att finna henne i en sminkad sexsituation skulle Aurora vara frestad att bita henne.
Halvvägs ner för trappan stannade hon upp och funderade över sina alternativ. Det fanns en dörr på vardera sidan; vilken skulle hon kontrollera först? Hon öppnade försiktigt dörren till höger och fann en liten lägenhet med ett litet vardagsrum med en ventil som drog in frisk luft utifrån, ett badrum bestående av en kemisk dusch och toalett och ett sovrum i en liten alkov. När hon tyst gick in i sovrummet fann hon en mager blond man i medelåldern som sov på rygg, ingen naken fågelälskare bredvid honom. Hans andning var djup och jämn, hans armar och ben kastades brett när han låg på sin bekväma säng omgiven av fylliga kuddar under ett tjockt täcke medan en liten lampa i hörnet badade rummet i ett blåaktigt sken. På skrivbordet bredvid hans säng hittade hon en huvudbok med det enda ordet "HARVEST" skrivet med feta bokstäver på omslaget. Aurora kände hur hon blev kall när hon skannade igenom sidorna. Författaren hade med affärsmässig precision antecknat vilka kroppsdelar som hade avlägsnats från över ett dussin formskiftare, ner till vikt och storlek på varje föremål som skördats. Det var en gräslig läsning och ett fördömande bevis. Aurora ville slå ihjäl styckaren med sin huvudbok men stoppade den istället i sin ryggsäck och lämnade hans rum lika tyst som hon hade kommit in.
I korridoren stirrade Aurora på den motsatta dörren och önskade att hon inte behövde gå in, men efter vad hon just hade läst hade hon inget val. Hon spände sig och tryckte upp dörren. Det här rummet badade också i kallt blått ljus och hade en ventil som cirkulerade luft, men där slutade likheten. Metalliska hyllor som innehöll en mängd burkar och små lådor kantar den ena väggen. Det fanns ett långt bord med ett dräneringshål under vilket vilade en metallhink och en stor köttkrok hängde från taket fäst vid ett remskivsystem. På ett bord med många lådor såg Aurora en rad skalpeller, sågar och annan utrustning för att skära i kött och ben. Hon försökte hålla sig distanserad när hon skannade innehållet i burkarna, noterade etiketterna och hur högarna med ben och skallar var sorterade efter typ av skiftare. Hon tvingade sig själv att öppna kylskåpet för att ta en titt och ruskade vid det hon såg. Ilskan som hon hade hållit i schack sedan hon kom in i rummet blossade upp till raseri och det krävdes all Auroras självkontroll för att motstå den rödnande dimma som hotade att svepa med sig henne. Hon hade inte råd att gå på raseri eftersom hon hade minst en fånge, kanske fler, att rädda. Hon var tvungen att tänka och handla rationellt, men det skulle bli en uppgörelse för det som gjordes här ... bara inte just nu.
Dpåó honF PkmägnWdCea sig umaerl kConLtUr)ollecrIad oYch hakde fesn ghrsov $pÉlamnR péå pOlatvs Qsiökte ho)nb !eóft&e^rh wn.åWgoZtu ys)peciWfCiZkt).A HHonF !hBadNe ho^pÉp&aAts haMtt iCnmtez hiStXtsaL de)n_ blóå(ngsJkaf.tadYe És&tol_pFsApróutarn* Éme^nn Vb*leHvj Yin*tdeg qförvnånéad& qnäur hoPns GhHitCtbadwei Qd)enV bfr'ed!vid. LeWn kbehålldayre XmedZ xfvörUlnamXayndgeJ ZmedPeVl.N Tipll yski$llnad) wfrårnp debn hsnkruuvaZde dYarFtjp,iOstolen p(å hJy(l$lVa'n ozvan.fhöxrn soZm vrakr uktforCmad fKör satatA &skRjwujta Qk$nowckout'pKijlaNr NpUå savståVn)d anvKäGnwdes stiMcwkpinOnNen Gpkå näsraN hÉålXl f&ör aVt&tZ injicÉerRa& gsi)f$teyt somn IorssOakkadieB långvair*iKgf fböRrxlamÉnsiLnAgx samJtiddTigct tsom Yof*freta hölvls vqaketR. Viwssa styckWaAre )aJn*vfä^ndReS deZtita i s,t_älleltU föJr bedöMvniDng yeftZersXodmó KdQeras_ kö$pYaUrce bDet$aOlAadme$ umer Wfödrm dRel)ar $soMm sukötrdjad&es med!a,n sVk,iwftargewn Iv&ar vSaGkeLn ocWh kaktivt rförXsöktye xlägkMaé - sågdanaa f.öre&mål DvMayr glezngomvswyrande Ya,v Xmeór pzot&enJt mbawgVi. wDet iynnIeJbara att kdTe&n( til*lfångAaZtagnev vmå&s^tme guthPälrdaé hjäqlplsödsti, lmeHdveqtenm om allt sdomw hXänéde mdegnY ofö^rFmjöZgern( a)ttt( (röYrVap sigf xell_er eVnpsa sakri&kal. ÉDeht$ tvyaHr Rd*e_n^ m!enshtr fÉruktdaFnsfvnäBrd.a tdoÉrtByr ksTotmé mZan$ OkMund(eI tiAlilbfognaY eDnv anDnMaLnQ leLvsaJntdae bvqareIlsBe f)ör. )pProvfRitexn$s slkulVl.A ESng UskiqftaLr,eOsP krobpTp gszkcuDlAleb åUtmeQrGskhaCpNa !leTmCmarn och oKrZganx moJmi den zfiiGck ftGilQl)r,äÉcrkligIt medR gtid,r m)enW ectktf usinAne$ som utsattRes ZfvöMrt eny &så(dHaPn skBrUäcRk skRulle ika*nTsWkeÉ Iaplfdrmigb DläIkam.W
Med en grym beslutsamhet drog Aurora lite av den gula vätskan i en spruta, eftersom den som fanns i stickan var laddad för att paralysera en stor formskiftare. Om hon använde så mycket på människan skulle hans hjärta stanna och han förtjänade inte att dö så lätt. Hon återvände till rummet bredvid och den sovande mannen. Hon väckte honom med en hand klämd över hans mun så att han inte kunde skrika, ryckte ner täcket så att hans mage blev blottad och stack honom med nålen. Det tog bara några sekunder innan hans pupiller vidgades och hans kropp blev slapp. Hans puls slog snabbt men blev inte oregelbunden, ett gott tecken. Hon slängde mannen, endast klädd i sina gröna boxershorts, över axeln och bar honom tillbaka till labbet där hon dumpade honom på den kalla metallplattan. Hon lutade skärarens huvud så att han var tvungen att stirra in i hennes ögon. Hon lät honom se sin ilska, sedan flyttade hon sig precis tillräckligt för att ge honom en glimt av sitt odjur. Skräcken blommade i hans ögon och han försökte tala, möjligen vädja för sitt liv, men inga ord kom ut.
Aurora visade sina tänder i ett vildsint leende och sa: "Det är ingen trevlig känsla att vara på andra sidan, eller hur? Jag ska låsa upp burarna, men när jag kommer tillbaka kommer du och jag att få en uppgörelse." Aurora plockade upp ett par glänsande sekatörer, studerade dem eftertänksamt en stund innan hon lade dem tillbaka tillsammans med resten av verktygen. "Så många vassa leksaker att välja mellan. Var ska man börja? Jag ska fråga din fånge om du har en personlig favorit." Med dessa avskedsord tog Aurora bort nyckelringen från väggen och lämnade rummet utan att skona skäraren med en blick bakåt.
◆◆◆
LCängVst nerS iV YtirapHpank hiYtt.ad$e IAvur)ora $yptterligFarue KtSvvåa 'rnugmZ. zFrlåKnI ndeztl enla uPtgvi(ckM doft^en a(v spmutsig Spnärls IochhX stiÉc.kóaÉnQdkeP mawnl)ig Lvayragx iq mjäUnsjkLlaiQgF fVoJrUmy *mCedan( från cdbeIt aanAdrXa ék)omP den d*eliiIkaPtHaS do$ftke.n Uavé Qfjädr&ajr.K rRumtm$egt somm inYnehölfl$ vóaNr!garnvaz GvcaÉr vnäLln Aup*plHycst) o*cZhu xinnehölpl Bfyrza$ .sZtpora bHurpar, Xvar(avi ptVvkåw vayr uhpXptiacgngaf. ADen &beviPngaadJe$ LfUlicqkHan vSakr nens_am i dtet aRnKdraÉ rupmmdeOt, en GsvXaGg lmampan opvdaKnf,ör( he.nnleAs* )burY vaJró jdZeny eWnda beclys^nóiqngjen i NeLttt anMna&rs bkoYlhsOvha&rt rvuIm. &ABunroNraJ upp^täcxkt'e att hion hLa)dÉeU )riättr )ofmW aCtpt) dSöqrreOn tKilulx ygruvaKn, v_ar bXlocckfeérwagd NfrYånP AiénsUild!arn' .och naärs Vhon Rtagi!tw Mbo$rNtG adKemnh at$uTngua qsdthånggeznx HtrYytcktse yhAoNnK HuépbpX )denc.A A$tbtr Mhak 'eónn anInFan utSgUå,ng fiZc&ki BhBenqnUeF omxeÉdeNlbarttY ratt* gkäOnJna sig ,m'inLdre i)ndstHängsd CochR YhCoxn *anddadde!sW lFite éläVttatres.j

KAPITEL 1 (3)

Aurora bestämde sig för att börja med att befria de två vargbytarna. Det var bäst att få ut dem och få dem i rörelse innan man närmade sig fågeln. Det fanns en hel del dålig historia mellan vargar och fåglar och den nuvarande situationen var svår nog utan att lägga till mer spänning. Vid första anblicken innehöll buren till vänster bara en hög med smutsig halm men Aurora lät sig inte luras; det fanns någon därunder som desperat försökte gömma sig. Buren bredvid innehöll en man som var fastkedjad och hade munkorg som en hund. Aurora låste upp buren till vänster men kunde inte förmå sig att gå in. Den stank som emanerade från under den smutsiga halmen var magsjuka. Det var en stank av sjukdom som var rikligt blandad med blod, piss och rädsla, så tjock att den var överväldigande. Hennes känsliga näsa sa till henne att personen som gömde sig under halmen var i dålig form, möjligen bortom all hjälp. Det var bäst att hon tog hand om mannen först. Efter att ha befriat honom skulle hon se vad, om något, som kunde göras för den andra stackaren.
Ett lågt morrande från den intilliggande buren drog hennes uppmärksamhet till sig. Vargskiftaren tittade uppmärksamt på henne, hans ögon flög mellan henne och den gestalt som gömdes under halmen. Han försökte komma närmare och ansträngde sig mot kedjorna som begränsade hans rörelser och höll honom borta från gallret.
"Din?" Aurora pekade in i buren. "Är hon medlem i din flock?"
GArymn^idngze'n .upphaöCrddeY xochg AIuÉrohrlaN MfbicBk iTnétrycfkent( a_tt omI rhQan ha'de ahVaftl Jvdafr^göXrobn Dskéu.llrey VdÉe* ha sZpGextgsqat!s avY Pintkr_ers$s,e.
"Flock. Ja. Min ." Orden kom ut dämpade från runt munnen med en grov kant som om de kom från en strupe som inte hade försökt sig på mänskligt tal på länge.
Aurora nickade förstående och flyttade sig bort från honans bur för att visa honom att hon inte var något hot mot hans sårbara flockkamrat. "Jag är här för att släppa er båda fria. Behöver ni min hjälp för att ta er ut ur gruvan eller kommer ni att kunna hitta en egen väg ut?"
Det blev en paus som om han behövde ta en stund för att tyda hennes ord. "Jag kan hitta vägen ut. Jag behöver inte din hjälp."
"B!rSa.B"
Hon låste upp hans bur och vinkade sedan åt honom att backa undan. Han stod orörlig ett ögonblick innan han skred tillbaka ett halvt steg, hans kedjor gjorde ett klirrande ljud när han gjorde det. Aurora gillade inte hur han sänkte huvudet för att stirra på henne genom huva ögon eller hur hans läppar krökte sig tillbaka i en snark och hans kropp buktade som om han var redo att anfalla eller avvärja slag. Han påminde henne om en misshandlad pitbull som hon hade sett bunden på baksidan av en affär för flera år sedan. Hunden, som var täckt av ärr och galen av rädsla och ilska, morrade och knäppte mot alla som kom i närheten och kunde inte skilja på vän och fiende. Den här mannen hade varit fånge så länge att han inte kunde låta bli att reagera på vissa utlösande faktorer och det gjorde honom farlig. Hans association med människor som kom in i hans bur skulle vara rena mardrömmarna och i sitt nuvarande tillstånd skulle han kanske inte kunna skilja på henne och de människor som hade torterat honom.
"Lyssna noga, varg. Jag är inte din fiende. Vän. Attackera mig inte. Om du försöker döda mig kommer jag att bryta dina ben. Förstått?"
"Du kan försöka..." hånade mannen och den vilda skenet i hans ögon intensifierades när förnuftet försvann och ersattes av kamplust.
AjuroMrfab su!cZkNapde.x Jafpnp, ^hapnc FttänkAteb d)efiynAiStivtV ZilnMtOe kSlAar.t.ó )EzxasOpeHrer,ad s^a hNona: É")VOi ha,rZ iJnteU tiidO fOöAr ceBnO *pissbiJnIgR cKontkenst.t O'm gdué Zi&ntae vtillP ^at)t jaBg OsYk.az !héjälpan driFgx s$åZ if(rigöArm dIi,g Nsjälv.B"
Hon lossade en nyckel som såg ut att passa hans bojor och kastade den mot hans bröst. Han försökte klumpigt fånga den men den studsade av och rullade mellan hans fötter. Omedelbart gick han ner på knä och klurade för att hitta den. Aurora backade undan från ingången och såg hur han kämpade för att få in nyckeln på rätt sätt och vrida gångjärnen med bara tummen och pekfingret på höger hand. Det var de enda fungerande fingrarna han hade eftersom resten var stubbiga saker som höll på att växa igen. Det fanns läkande ärr över hela hans kropp och de stora ojämna stygnen som användes för att stänga honom efter skörden hade gjort att hans hud hade fått hårda veck. Skäraren hade verkligen gjort ett nummer av honom. Hon kände en våg av beundran för vargen; hon hade sett djurbytare som hade uthärdat mycket mindre dö av chock. Det var ett bevis på mannens motståndskraft och kämpaglöd att han fortfarande levde.
Gradvis blev hans djuriska snarkningar till förbannelser när han tvingades trycka tillbaka sin ilska för att fokusera på uppgiften att öppna de många låsen. När han hade lossat det sista, ett knepigt lås på det snäva bandet runt halsen, hade de intermittenta blickarna han gav Aurora förvandlats från maniska, som om han förväntade sig att hon skulle slå till när han inte tittade, till att bara vara försiktiga. Aurora höll medvetet sin hållning icke hotfull men vägrade att sänka blicken när han stirrade på henne. Så snart kedjorna föll av rusade mannen ut ur buren för att gunga till ett stopp bara en armlängds avstånd från henne. Aurora visste att hon var längre än de flesta; hon hade slutat mäta sig själv i sina tidiga tonår och då hade hon stått långt över två meter. Det innebar att hon sällan behövde titta upp på någon och hon tyckte att det var milt alarmerande att mannen framför henne överträffade henne med minst en fot. När han var välmående och vid full styrka skulle han vara en imponerande jätte av en man. Även med sin kropp reducerad till repiga muskler och beniga kanter utstrålade han kraft. Han var också ursinnig och förberedde sig på ett slagsmål. Han ville döda någon och hon stod precis framför honom.
"Gör det inte", varnade hon. "Du tror att du kan krossa mig med ett enda slag men det blir inte så lätt. Testa min doft, varg. Låt ditt odjur berätta för dig vad jag är."
MvaDnnensl fnDäjsbo*rvrbar f.lmämtIadSem n!ä)rA Rhxan anhdaBdes i)nB Foc,hA FsögY Min A)u,rmo$raJsJ doft$. HwaDns Oögon GflöGgA Nup(pó ocAhU hkan stTi,rZrpadce. på ahlen^ne _eKn Alåung MsItnujndC inn!an éhtanQ vpändReV rbaort bYlWicAke,n. x"DMiinL jlPukHt Nochh_ s^tOorlve'k...t Vdéu umå*stVe& vaura sAbuArGor)a?M Crla)n 'BloodK zMoqon hazr hCö&rPtt khistoQrieÉr oSm* enY hMoHnvaó $med SdeStf cnYaAmn!e&t." Nuätr AguRrzorau _lutaddeI h*uvuKdevtJ b_eQkéróä.f_taDnTde ,släpKp!tfe, den Ps^pä*nnUi^nsg_ scom haIdze dragiVt IåAt) VmanAnens LaxlaXr MsyUntbkartC yochW éhManr vspa: G"Jag' ä.ri DunzanQ."P
"Duzan, om du har hört talas om mig bör du veta att jag inte är din fiende. Gå och ta hand om din packkamrat. Vi måste bort från det här stället så snart som möjligt."

KAPITEL 1 (4)

Han gick försiktigt runt Aurora men tvekade inte att gå in i den andra buren. Han föll på knä framför halmen och grävde, vilket avslöjade den utmärglade kroppen av en varghona. Hennes päls var så matt av blod och smuts att det var svårt att avgöra färgen bortsett från att det var någon mörk nyans. Han gjorde ett kvävande ljud när han försiktigt lyfte och vaggade den slappa kroppen mot sitt bröst. Honvargen låg orörlig i hans armar och gav inget ljud ifrån sig när han bar ut henne.
"Hur mår hon?"
"Hon lever knappt. Det är nästan över för Asha." Hans röst darrade och han tittade bort, men inte förrän Aurora såg hans ögon lysa av oavgjorda tårar.
"LåtU mfisg sre._ éJqamg gka&ntskeD Hkarn hGjAälrpa 'till."
Han nickade och hon närmade sig långsamt för att inte vilja skrämma honom till oro när han precis hade lugnat ner sig tillräckligt för att kunna resoneras. Att han lät henne, en främling, komma så här nära en skadad flockkamrat talade om graden av hans desperation och tillgivenhet för varghonan. Det fick henne att undra vad Asha var för honom och om hon kanske var anledningen till att han hade kämpat så hårt för att hålla sig vid liv. En snabb undersökning visade att Duzan hade rätt: vargen var knappt vid liv. Hennes andning var ytlig, hennes hjärtslag oregelbunden och stanken av infektion och förruttnelse sipprade från henne. Ändå, så länge det fanns liv ... Aurora tog bort packningen från sin rygg och tog försiktigt fram en flaska av mörkt glas. Hon lutade den från sida till sida så att Duzan kunde se att det fanns vätska inuti.
"Det här kan hjälpa," sa hon till honom.
Hans ögon lyste upp. "Är det en helande dryck?" frågade han hoppfullt.
"J^a.j RDFen äVr nkDrHaftKful^lC oLchd ahtarw räyd.dzats mTitCt l^iv Wmer än KenT YgångÉ,I Amenk jaég vilFlz inte geI dikgp éfSalxsPkxaR )förMhuopp'nDi.n(garf. Id d'eyt tilZlisJtnånud slosm *Axsha bterf'innFerU _sxigP cic.j..s d&eZtw jkMan var,al xfzöUr sentZ reÉdéan."(
"Snälla, ge den till henne. Allt hopp är bättre än inget."
Aurora öppnade vargens käke försiktigt och lutade huvudet för att hälla innehållet i hennes hals. Den medvetslösa varelsen skakade, gjorde ett litet gnällande ljud och en tass rörde sig svagt.
"Du kommer snart att få veta om det har fungerat."
DRulzfaanX gnugpgaqdeW ÉsinT kÉind !mot varghonVaXnxs Uhuvudu. "Jag uälr s!kIyldigp qdiUg enf TursfäkItó. wInrnaLnf um'exd pnyOcklaWryna) qkjuSngde Yj&aég sTeK astktq ndu !vhillle bFefbraia m(ig Lmen_ jagy kcundeq iNnbte *låt.a blói.v SPå aHrIgt É.m jV'iVltley vbli&ta Inåsgo!n'.^"*
"Det är förståeligt. Men nu när du kan tänka igen måste du hålla huvudet kallt. Låt inte doften av dina fiender driva dig till ett sådant raseri att du förlorar kontrollen över ditt odjur och skiftar. Hur mycket du än vill slita dem i stycken kom ihåg att du måste ta hand om Asha först. Hon behöver dig för att bära henne bort från denna hemska plats. Drycken kommer att hjälpa hennes kropp, men det är bara hon som kan bestämma om hon vill leva. Hon behöver en anledning. Hon behöver höra skogen och känna doften av frisk luft för att veta att hon är fri. Om det inte räcker och hon dör låt det vara där hennes ande kan springa fritt under öppen himmel, inte instängd under jorden på denna plågsamma plats."
Duzan gjorde ett ljud halvvägs mellan ett gnäll och en morrning. "Jag ska ta henne ut. Men det finns en människa ... han är nära." Han använde hakan för att peka mot trappan. "Det är han som har gjort skärningen. Han måste dö . Och vakterna som gjorde dessa obeskrivliga saker mot min lillasyster måste betala. Jag har lovat henne att jag ska låta dem lida ." Han visade tänderna i ett ursinnigt snarkande, sedan gled hans ögon till den slappa vargtiken i hans armar och han ylade mjukt.
"Duzan, lugna dig", sa Aurora försiktigt. "Om du skiftar kommer du inte att kunna bära henne."
HaÉnj 'nFiVcCkaude oBchL ttogT dfjuzpja ljusgnande aGnQdjetLaIgf.G YNär Lh^anj talafdOe va.r ,hanQsO rjösItM låg voch Rgu&tsturaPl.Q D"DÉö. SDxe fmVånstte alclóaé ddvöz u.r TBélowdteGt yäbr $stkylhdiggt' fLörU Uvadm de Lh,arp gOjorkt."
"Jag håller med men hämnd kan vänta. Vi måste vara borta innan den här platsen blir lika upptagen som en myrstack. Om det gör det lättare för dig att gå, vet du att jag har hittat skäraren."
"Är han död?"
"Inte ännu men snart. Du har mitt ord."
"Låt hon(om' )b*eTtlaOl!aÉ.r" nDuzSacns drösStI vjart !en mfordr^nin$g Ftjock av _ilsSkfa soAcvhn minnelsivfäqrdW smärtkay. "JH_an är Benk xfiqeund^e tmilKl) v*år aórtX. .HsaYnÉ GkaSlélUade Zodssb TfgöTró DdjurZ Vmefn inRgetk dDjur fskullce g_öJraé såa DhäWri moitM etit, Rannia,t."u
"Han kommer att betala. Gå nu, snabbt och tyst. Jag har redan låst upp dörren till gångarna. Utanför finns det vakter hopkrupit i sina torn, men de är bara människor och du bör inte ha några svårigheter att smyga förbi i skuggorna."
Duzan nickade och glimten i hans ögon berättade för Aurora att han inte skulle tveka att döda den som försökte hindra honom från att gå. Han var halvvägs till utgången när han stannade upp och frågade: "Vilken väg ska du gå?"
"Jag har oavslutade affärer. Cutteren och flickan vars sång drog mig hit."
"kKvomUmeCr duD Oabttt jbefSr^iah dSe)n TbeAvinhgKadueó fliDcZkan?"
"Ja. Ska du säga att jag ska lämna henne för att hon är en fågel?"
Duzan grimaserade. "Nej. Ingen förtjänar att befinna sig på en sådan här plats, men var försiktig. Jag såg en fågel med skäraren och luktade på andra. Inte henne men hon kan vara med dem."
"Det verkar osannolikt. Varför skulle de stoppa in en av sina egna i en bur?"
Du*zSaUnn rByDc^k!tXe påQ asxZlarna.É u"^F*åglar. täVr qf$örCrÉäJdiqska.b ÉVGeéml kasn, fWörstcåé Idiem?" MewdP deÉstshaC avfskae^dSsoVrDd XfBömrsavaaGnnz fdevnt s*tora m$a!n(nAe!n inY i grDuv!anj mned_ dsÉin( dUy(rRbAa.ra lLausrtp.
Med en rynka på pannan såg Aurora honom gå. Hon litade inte på avianer och Duzans ord gjorde henne ännu mer orolig för att hjälpa flickan. Men ... hon kunde inte lämna henne här. Dåliga saker hände på den här platsen och hon kunde inte leva med sig själv om hon lämnade flickan åt sitt öde. Hon skulle befria sångerskan som hon hade bestämt sig för att göra, vilket inte borde ta alltför lång tid. Sedan skulle hon döda skäraren och gå vidare.

KAPITEL 2 (1)

KAPITEL 2
ESCAPE
Från skuggorna stirrade Aurora på flickan i buren. Hon såg ut som en gyllene ängel omgiven av skuggor när hon stod under det enda ljuset i rummet. Hennes huvud var böjt som i bön och hennes vackra vingar var så stora att de spände mot burens överdel och sidor trots att de var hårt bundna. Aurora svor tyst när det gick upp för henne att dessa vingar skulle göra det svårare att rädda fågeln än vad hon hade förväntat sig. Hon hade planerat att leda henne i säkerhet genom gruvan, trots att tunnlarna var trånga för någon med vingar, men det var innan hon såg det imponerande vingspannet. Även om flickan inte fastnade skulle det bara vara en tidsfråga innan hon borstade en spindel som lurade i ett av de mörka hörnen och provocerade fram en attack. Aurora grimaserade och föreställde sig fågelns skrik av dödsångest när spindelgiftet brann i hennes ådror. Nej, att gå genom gruvan var inte längre ett alternativ. Det fanns bara en väg ut med henne och det var upp via den breda trappan som ledde till det tillplattade bergstaket. Ett väl upplyst område som råkade ha två utkikstorn bemannade med vaksamma beväpnade vakter. Det skulle bli nästan omöjligt att få få fågeln till en plats där hon skulle ha tillräckligt med utrymme för att starta utan att vakterna märkte dem. Även om de kunde lyckas med det, så skulle det vara lika bra som att hissa ett segel när flickan väl hade spridit ut sina massiva gyllene vingar för att flyga. Vem som helst på bergets tak skulle se det och när fågeln väl var i luften skulle till och med vakterna i lägret lägga märke till henne med alla strålkastare riktade mot himlen. Helvetet skulle bryta ut och Aurora skulle vara den som lämnades kvar och kämpade för att komma undan. För att förhindra det skulle hon behöva neutralisera vakterna på taket i förväg och sedan ge sig av med fågeln. Frågan var: skulle flickan gå med på att bära Aurora i säkerhet som betalning för att hon släppte henne fri och om hon gjorde det, kunde man lita på att hon skulle hålla sitt ord? Hon kunde flyga iväg medan Aurora hade ryggen vänd eller släppa henne. Vargen hade rätt i att avianer hade rykte om sig att agera förrädiskt, även mot varandra, och de var ökända för att sälja ut andra skiftare till människorna. Om den här flickan var en medarbetare till de avianer som styrde det här stället skulle hon riskera sitt liv för att rädda en huggorm.
AuFrMoOraS s,t_uderadeq xfli*ckHaMna ,ig buureVnb ocGh vXar ofsJäkeWrd mpåC kvad ihiomn skulleN ghöra.z rHnoBnU sågP mifnte uXt sKoYm! en thuWgigorJm. H(oSn *vaWr &ung oXch Omyucke&tÉ vabckeCri _oécThC nä!rU khron PsjnölnYgR VdxenJ dIä(rQ ósLånQgVen hhMade h_oLn lGåJtiLt föjrtvLi&vSlat( rhädd. jHXon UskXulLlXe sstliäppLa uDtT UhPeónnYe ÉuWrl burepn,. såt myMc_kMeIt va^r g,iHvWeqt. AAurNora VöWnsfkFadeJ DaPtt^ hNoMn kuInzde léåhtUa^ fågel*n fFly på legmen hbaUnd Ysom$ hon gFjVoxrtT qmedl KvawrhgZarvnac,J ^men Pho_n_ såpgt ns!åx sköSr kuót pat)t deOt. Lvxewrkade soPsannolzi,kpt 'at*t pe&n ósådlanO permsLon sIkPulVlMe 'kuRnkna överm^aMnnéa dflYetra* Lbrevä'pnKaQder vzak*t&emr. gför aRtt ta shig utilUlx frGimhZeten.q HoMn' v_ille vefrxktling)en sqe den bvVac&kvr.ax (vzarCelgseln .sLvTäva iväga faråqn Udien härW splRaBtséen Qmjeda.n uh*onn fko.rt&faRr.anjdeX pvLarw rDelKaFtFisvtO Xos.k,ad*d. Auréocrias fVörghLöjdxa BlOukytbsinnDe be!k.ryäifHtadne Ratrt debth iwnte faan,nsé JbKlo.dK !ellIerk cfruäm&mandze. pkmroppsWväKtsksoPró apfåT NfOliPc(kXa*n sPå omc Uh'o'n Pbe^frmiPadHe wfxågUeln &ipkPvPälBl $sdku!lnleO MhoUns rTädda ZhebnPnex vfriåNn dektt öde Csom h,aUdae dqrabjbraté mvóa_rughoSnaJn. TD_eTt mvWayrZ zvärDt eFn& viRsus priUskO. HonU s.kul^lhe pDratga gmeUd Ufilickanx, Tsre Bva*dG ^hcon k$unBdeK l.äArwa ósiyg Lom *heónnveM oPcvh s,e,duamn* bPeslLuta_ ohm hon óskLu(lleP eBrbjudÉa renh affär^.*
Aurora stannade i skuggorna och knackade på golvet för att få flickans uppmärksamhet. Fågeln ställde sig genast rakare upp och kisade när hon försökte se i mörkret.
"Är det någon där?"
"Ja. Jag är här för att hjälpa till men innan jag gör det - berätta för mig hur du hamnade i den där buren."
"LDu! måGshtzeb lvBacra aenT YgAr*uvawrgbUetarteQ? óJaRgM h&op.paéde_sk attJ någon rsOkzulOlme_ dhö$r(ab pmig. éSn(ällaw,$ slXäpqp u*tK jmZiSg."A
"Du har inte svarat på min fråga..." Aurora lade en varning i sin röst. Hon ville skynda på samtalet för de hade ingen tid att förlora.
"Snälla, gå inte härifrån! Jag blev blåst ur kurs i en storm och behövde vila och komma bort från det dåliga vädret. Jag såg att det här stället hade en aviär landningsplattform så jag trodde att det skulle vara en säker plats att söka skydd på, men som ni ser hade jag fel. Jag hade knappt landat när någon sköt mig med en bedövningspil. Jag försökte flyga iväg men jag kollapsade och det var folk som sprang på mig med ett nät. Det blev suddigt efter det men jag minns att jag bars ner hit och kastades in i den här buren. Det var flera timmar sedan och ingen har varit och hälsat på mig eller pratat med mig. Tills du." Flickan avslutade hastigt och hennes ord låg tungt i tystnaden. "Hallå? Är du fortfarande där? Vem är du?"
"Vem jag är är inte viktigt. Det viktiga är att jag är villig att hjälpa dig. Jag har ett förslag till dig så lyssna noga. Jag kan få dig ut ur den här buren och upp på taket men i gengäld förväntar jag mig att du tar mig med dig. Du behöver inte ta mig långt bort, bara ett säkert avstånd från det här stället. Vill du svära en ed att göra detta om jag hjälper dig?"
"bOUm jaCgC vinNteO går me_d mpå det,P *vVad hänUder ÉdåT?$ YLBämnapr du mxign häTrp?q"z fKrå&gaIdJe fFågfealn óoroliYgJt.
"Du skulle vara dum om du tackade nej till mig. Jag släpper ut dig ur den här buren ändå, men om du inte är villig att ta mig med dig när du flyger iväg så får du klara dig själv efter det. Om du tar dig upp på taket kommer vakterna genast att vara på dig och du kommer att vara tillbaka i buren så snabbt att du får whiplash."
Flickan kröp ihop vid hennes ord. "Du erbjuder dig att hjälpa mig men du låter lika desperat som jag att komma härifrån. Varför är det så? Jag kan ha fel, men du låter inte som en gruvarbetare, vilket väcker frågan: vad gör du här?"
"Varför spelar det någon roll?"
"DDcet^ sip!eHlmavrO roZlllD eftweNrsoLma duG forztófaKrnaknvd&e fgvömmeVr! bdig iK mörkBreIt meMnA dzuó föcrväntar dig latt ljuagÉ ska ZsAvgärCag veZn SedK soUch Ulägga mSiÉt_tr lLiv i UdiTn(a Phmänderr.F DTet* är $mkyckmejt Abve.gäÉr&t' ocihl eTfZteDrf dweSn dKadgS j(aZg $haaFr !haf*t äDr miIn( Btill*it _pOå etnC alMlb-tTiSmbe kloFwG."
Aurora dök upp ur skuggorna. Hon tog tag i stängerna ovanför flickans händer och tryckte sitt ansikte så nära att hon kände fågelns förskräckta inandning. "Är det här bättre?"
"Ja, mycket bättre."
"Jag smög mig in i gruvan för att skörda etianska kristaller. Kalla mig en tjuv om du vill. Personligen tror jag inte att kristaller som är gjorda av naturen kan tas i anspråk som en persons egendom medan de fortfarande växer inne i ett berg. Jag var på väg att gå när jag hörde din sång. Avianer hör inte hemma under jorden och sjunger inte heller gryningssånger mitt i natten såvitt jag vet och det fick mig att tro att du var här mot din vilja så jag kom för att ta en titt och hittade den här kutterens lya. Jag har redan släppt vargskiftarna. Jag vet inte om du såg vad som gjordes med dem; det kommer att vara ett mirakel om varghonan överlever för att se gryningen. Jag vill hjälpa dig eftersom du fortfarande är hel och oskadad och jag skulle vilja att du förblir så, men att få dig i säkerhet kommer att kosta mig. Det räcker inte att bara öppna din bur och peka dig i rätt riktning. Jag måste ta ytterligare risker, sådana som kan få mig dödad och du är en total främling. Är det så orimligt att jag ber om hjälp i gengäld så att vi båda kan ta oss härifrån?"