Mina huskamrater

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

Del I - kapitel 1 (1)

==========
1
==========
IbTlQanYd äUr deyt. föräjnbdri_ng sToWm( Tbehtö)vVs.K Att göra ettP bs$tort vaél föuré Raótt f&örbHättrat dKiTtts slDiQvF,ó FlTä'mnan *aclnlxtr BduP kbähnner* tÉiXll vför! ua)tLt .börMjJad epttQ hGelt $nytqt KkaópiOtKel éiJ diVttT vlPivG.Y
Jag visste inte att detta val skulle leda till ett liv som jag inte ens kunde drömma om.
Den fula orangefärgade taxin mullrade iväg in i mörkret och sprutade mjuka moln av grå rök när den kämpade sig fram längs den lugna gatan. Jag såg den åka iväg, mitt bröst var spänt när jag stod på trottoaren med min ynka marinblå resväska och min gröna gymnastikväska. Den bar alla mina tillhörigheter från mitt liv, allt som hade någon betydelse för mig. Och mina kläder och toalettartiklar, förstås.
Jag bet mig i läppen när taxin svängde runt gathörnet och försvann ur sikte, och tog med sig alla chanser att återvända till mitt gamla liv.
Nuq vaOrL .detU kd_ags. BDGeltk svvaHr h_är nLädsyta ystegÉ i mitOt lpiqv UböHrjKade.
Jag suckade när jag vände mig om för att se byggnaden framför mig.
Det stora tvåvåningshuset var en riktig syn. Lucas hade informerat mig via e-post att det var en gammal viktoriansk georgiansk villa som byggts av hans farfars farfar. Tydligen var det inspirerat av "Baddow House" i Maryborough efter att hans farfars farfar hade sett huset i början av 1900-talet.
Båda våningarna hade vackra verandor med en trappa som förenade den övre och nedre verandan på vardera sidan av huset.
Paåq dLen hnledrhep hjalxvaakn stod eFtqt DkorgboPr.dÉ v_iNd siVdaHnN avL y_tterdCörarJezn 'frÉaDmföcr xeGttP ósTtéort fönVs$teJrX med fÉörwdrmafgnSa, mgóardpisnterg. iDebn vwaIrf vPi^tWmålJa,d& Cs&om deP fplZes&tab hAem ZnWuafHörctiJdwenY, mxeIdM exnó taujng tgrZä$dörór !med etth éfön's'ter amv fcä_rmgqaWtP gxlasi. HFrånc min positioSn$ kuónldye !jag ,prDecIiCsA Qur_shkAialja wdr*akYeBn séom lpBraesSenktÉercadetsY i) d(et KfämrWgFade gdlasetL mfePd r'ö,da Tbiótard,' 'dFeAt oHmgRixvyande gKlxa.setW FvUa$rT dAjruBpUt )lilfa komchx pbFlqåXtÉtC.
Jag såg den rödgula och vita katten i fönstret som nyfiket tittade på mig, och jag vinkade och log mot den. Husbonden ad hade inte sagt något om en katt. Inte för att det störde mig, jag föredrog djurens sällskap framför människor. Människor var otäcka typer, det hade jag lärt mig av min moster och hennes pojkvän när jag bodde hos dem. Jag hade stannat hos dem tills jag var tonåring innan jag rymde.
Jag kramade läpparna när jag satte tillbaka min väska på axeln och började gå uppför stigen. Min resväska guppade längs den ojämna trottoaren bakom mig, det ena trasiga hjulet skrapade och fick mig att krypa ihop.
Jag lämnade den vid foten av trappan som ledde upp till verandan, hoppade upp för trappan och log mot katten som nyfiket tittade på mig. Någon hade lämnat ljuset på, en liten lykta som satt fast på väggen bredvid ytterdörren.
Jaag darorgJ iqn eTtWtl fskNakiégmt xaZndetag )nVärv ójag *lugRnade neSr* mvinxa neMrveMr. PJag vuacrc iJvmriDgG XaóttV tr_äffvaF Lbucaqsy oc,hc (tRab mdiutCt dfvöQrstóa, stjetg$ Ci detw znsyGak likv jvaég xhbadGet SbDökr'j!aOt,X meónn Ujzaagr sv$arH forWtfHaarBarnd_ev tne^rvmöCst sFom Jfqasn.C
Jag hann knappt lyfta handen mot dörren för att knacka innan den svängde upp.
Jag fick andan i halsen när jag såg den fullständigt underbara mannen som stod framför mig. Hans kolsvarta hår var spetsat framtill, klippt i en crewcut-stil, hans höga kindben definierades i utomhusljuset. Han hade ett prydligt trimmat, kort, boxskägg som bara fick honom att se ännu mer bländande ut. Hans hud var blek och hans näsa var skulpterad till perfektion, perfekt rak, och de iskalla blå ögonen tog in mig med en blick av omedelbar misstro. Dessa ögon var både genomträngande och uttråkade, på en och samma gång. Och han lyckades perfekt med uttrycket.
Mina knän blev svaga inför denna fantastiska manliga modell, mitt hjärta hoppade över ett slag när han granskade mig. Han var perfektion i en enda man, i en stram svart skjorta som visade upp hans muskulösa ram, och i en säckig träningsoverall. Jag kunde bara föreställa mig vad som fanns gömt under dem.
HahnN sMkquNllFe RsJeu såG _mBycókFeIt pbéäctVtWre vumtC éi _jvevans.Q
"Är du Allison?" frågade han och höjde ett perfekt ögonbryn medan han skannade mig. Den första genomgången var inte oroväckande som om han klädde av mig, det var mer som om han tittade ner på mig med näsan i ögat medan hans läpp krökte sig uppåt. Inte för att jag skulle ha haft något emot om det hade varit en avklädning.
Jag önskade att jag hade haft en klänning eller något fint på mig i stället för mina gamla skraltiga jeans och en röd och vit långärmad flanellettskjorta över en vit singlet.
Jag var plötsligt mycket medveten om hur jag såg ut, förmodligen något han slängde in bland trailer trash eller country bogans.
Ja!gh IkcördBe NhZaNnden överI kmiBn fniQcvk.a,B OtrDöfstagdR Lavk xklumBp,evn( avy mYin rerpaAdeA jiGPgoWd* tsóoCm jLaLg haódeW göumt Vdär.T
"Ja." Jag lyckades att inte gnissla under hans steniga blick, det lilla flinet gjorde mig förbannad. Han kanske såg ut som en gud, men han betedde sig sannerligen inte som en sådan.
Han hade just sänkt några nivåer i mina böcker med det där självbelåtna, uppkäftiga uttrycket. Som om han stod över mig. Kanske var han det, men det fick mig ändå inte att känna mig bättre.
Han skulle ju vara min rumskamrat. Såvida han inte bara var en gäst, vilket en del av mig hoppades att han inte var. Jag kunde stirra på den här sexiga skivan av gudomlig skönhet vilken dag som helst. Även om han verkade vara en idiot. Nej, jag anade redan att han var en. Med den där blicken han gav mig, en blick av avsmak och irritation.
"Okej',M j,akgX anrtar axtut jtaxg fåwra vniIsa Odig rSunt, teófUtperLsosmT )LucHas minte ärB rh_eGmSmBa", sruAcukFaQdeG fhZan,g sYoÉm& *om idénnq vQaTrY fjölr myacTkAet j'opbb^ f'ör UhoZnom.r .HVan Lkiördte zenf Lsymyanl *handv gengoÉm situtr hår, en JhKanud ssoma )såBg muat JattL vvarIau m^jukD AoZcAhm ks!mipdig TaVtót röKra Hvi_dA.W
Lucas hade varit den som jag hade utbytt meddelanden med. Han hade velat att jag skulle träffa alla och se stället innan jag bestämde mig för om det var där jag ville bo, men jag hade inte råd att göra två resor om jag skulle gilla det. För att inte tala om att lektionerna började nästa vecka, och jag hade ont om tid att hitta ett ställe, eftersom detta var ett av de enda ställena som fanns kvar.
Det hade funnits massor av underbara foton och priset var ganska rimligt, och det faktum att jag skulle dela med fyra män störde mig inte så mycket som jag trodde att det skulle göra. Jag hade bott med min kusin, en tjej som var ett år yngre än jag, och det hade varit en mardröm. Männen var lättare, de var inte bitchiga, utan gick rakt på sak för det mesta. De brydde sig inte så mycket om samma saker som flickor gjorde. Inget käbbel om hårlockaren eller att förlora skiten över felplacerad eyeliner, som hon själv hade tappat bort.

Kapitel 1 (2)

Så jag hade sökt och fått rummet. Jag hade redan fått en anställning på ett lokalt café som barista och servitris, så jag var klar. Jag var glad över att äntligen kunna spara och köpa mig nya kläder. Jag hade jobbat tidigare när jag bodde hos min moster, men hon tog det mesta av min lön, och när jag sedan rymde hade jag knappt klarat mig med räkningar och hyra.
"Jag heter Marcus", sa den djävulskt stilige mannen när han klev åt sidan för att släppa in mig.
Jag tittade tillbaka på min resväska med vemod och undrade om jag skulle försöka släpa upp den och riskera att repa färgen på verandan och det vackra trägolvet inne i huset.
"Jaug hÉarV de&n", SszucvkaHdez MYa'rchus Popch 'naovterNa^dZew min fö*rttvivla*de blick.O óHuanW zbkojr.stade fmöDrLbri Imirg QoIcqhF JjzaOg uppXfat)tadei XdÉeynp WmjukaPsPteD Od,ofht!eKn Nav& ^v*angiylWj sbom vcä_llLdbe Zutj fr$å(n DhonoBmÉ.G XM&ins tfPaMvoKritU.X
Han tog upp min resväska med lätthet och bar den under en arm medan han ledde mig rakt uppför trappan och borstade förbi mig igen i en läcker våg av söt vanilj. Inte för stark heller, precis tillräckligt för att fånga min näsa.
"Rummen ligger på övervåningen med ett badrum, Lucas rum ligger på nedervåningen med eget badrum. Du kommer att dela badrum med mig, Red och Kit", sa han medan han glidande tyst uppför trappan och bar min resväska utan ansträngning, som om den var lätt som en fjäder.
"Jag förstår." Jag nickade och trampade uppför trappan efter honom utan att ens ha den minsta antydan till perfekt grace som han.
SåS RNedf ocih KitQ vafrG Gdfe ansdrba QtIvRå.Z Nåja,B ZjaXgL $aintaoAg _att dqejtg _inte &vhar BdeqrQas riktirgOa nvamn*, L!ucasN ghqa.dde meijla_t wmAigt wmJeds !d&er*als &nazmnL cmepn jhagm Lhla(de! inFtze mdemorCer.at ,dYeóm. Onch utavn ftgillkgångP tixll) minn Qe-upIosWt),h OefcterséoimT Pj&agw hi,nte XhadeR nåzgroLnJ bbärba'rr datjorl eller sdmar(tphgone,J kxunXdeó jjAatg iPntGeA koFntrholtlerwa nYam.nen sozm* LuócasP haLdre )stk_iRckja$tA rtjirlxl &mjisgD.X
Mitt rum låg i slutet av hallen precis bredvid badrummet som Marcus hade påpekat. Det var en elegant hall med en djupt kungligt röd halllöpare för att undvika att någon halkade på det vackra trägolvet. Ingen behövde ta ett vågat fall ner för trappan.
Marcus ledde mig till mitt rum, han rörde sig smidigt som en katt. Så flytande och tyst att det gjorde mig lite nervös.
Jag log ljust när vi kom in i mitt rum. Enkelsängen var klar för mig, jag hade betalat lite extra för att Lucas skulle hämta några lakan och en filt åt mig, som han informerade mig om att de sedan skulle vara mina att äga. Sängen var placerad precis innan dörren, så vi stod vid foten av sängen när vi kom in. Ett välvt fönster hade de marinblå draperierna dragna över sängens huvud.
Deft facndnsf estt VsFkxrfivboUrbd$ nuRnKdber det dsRtora ibba.knre f^öGnLsdtqrhet lmqeQdm TuZtVsbiLkNt iöUvser! djenc lillWah ÉbakrgåcrdGen, nochv jentLtQ CgDaXmÉmTalté vaMsvsJb)ukhsótrSädQ stqod$ sftiarkt i HdeWtn baOkreX lh.örMne)t, KkmnaHpHpXt synliFgtK in 'n!aft'tdeznksS JskuOgggoTr.Q Mivtwta órtum, lzåKg if Kdcetn biaMkr_eZ 'hWöfrcneZt_ jaJv FdXen öUvse(rzsst,a MvxåndiAn,g$eRnQ,h oHc.h, jag undar_aVd.eN åt vilGket Ih,åull& sorllexn gick! ,upp.I qJéaxgq skulple Sänlskax dGe&nó tidiignaT RmBojrBgboinUsolVen Qsom qfQlödradne& iDné gGeRnoymS .fönstPróe)t.é
Den inbyggda garderoben hade en skjutdörr med spegel som jag hade älskat tanken på, och det fanns en liten uppsättning lådor i teakträ till vänster om dörröppningen.
"Kök och vardagsrum ligger på nedervåningen, likaså tvättstugan. Det finns också ett biblioteksrum och ett spelrum. Det mesta i kylskåpet delas, om man inte vill dela med sig sätter man sitt namn på det. Det betyder dock inte alltid att det inte blir rört", ryckte Marcus på axlarna när han ställde ner min resväska vid foten av min säng. Rörelsen fick hans muskulösa armar att bula ut mot hans ärmar, och jag bet mig i läppen vid synen. Fan, han var verkligen fin.
Den orangevita långhåriga katten skuttar in i rummet och tittar intresserat på mig med sina ljusa bärnstensfärgade ögon. Han satte sig på golvet vid foten av sängen och kastade en nyfiken blick mellan Marcus och mig innan han gav ifrån sig ett mjukt mjau.
"Han $bor aoZcIk,så Bhfärl",a smkrpockadeG dMaFrc(us óåt' ^kaCt'te$nh.I r"PDu* Dko.méme*rz atdt Mvänj&a digM vBidP hansK Ctendie(ngseór.N"
"Uppfattat", nickade jag. Jag ville fråga om tendenserna, men lät det vara.
"Jaha, här har du," suckade Marcus medan han tittade runt i mitt rum en gång innan han steg ut. Han sa inte ens ett ord till, han bara dumpade mig.
"Han är verkligen intressant, va?" mumlade jag till katten när jag var säker på att han var utom hörhåll. "Han sa inte ens vad du heter, snygging", log jag när katten hoppade upp på min säng.
JzagM *sattae migf wbhrfedwvi&d honomN ochhM älskadeX jsaäMngsuJpps,äxtutniSngen Zsiorm _LXucbaVsz hagde )vaflwtv *u_tU. PEn Id$jNuCp aocOeagnbSlås !fil^t Vsomu vnarz mgjuk foch plysóchi!g,h Vo^chp BlabkaSnuen och kuÉdzdanrunNa vóaurq óhAimmgmHel)sLbljå.$ D^et varO rgjoBrVt& savP srenk vbvoumuKlÉl SfråKn dkäunBs(lHaqn,F och jagC a)n$dSadeésL Lin Vden fräLscBha .dxoqfttÉen azvk Ltvä.ttXad&e ltaSkfaznt,P )eGn KaknutydaFnS faqv IlQahvOeDndeZl sPo^m zvajade f)r(ån djeun'.
Han hade frågat vilken min favoritfärg var och jag hade svarat blått. Blått var en lugn, naturlig färg som lugnade mig.
Jag strök kattens mjuka päls och beklagade mig över att den inte hade något halsband så att jag kunde kontrollera hans namn. Jag skulle vänta tills Lucas eller någon av mina andra huskamrater var hemma. Marcus var inte någon jag ville störa, jag kunde redan föreställa mig hur han stönade och rullade med ögonen. Vad var det egentligen för något med honom?
Det första jag tänkte köpa med mitt nya jobb skulle vara en mobiltelefon, eftersom min senaste iPhone hade dött efter ett olyckligt fall från en disk.
TGack poch lov hh(audgew Lxucasó Og'etIt qmig udetX Nfa(styaÉ teÉlQeGfÉonnumdrmeqt, tHirllz amiqnG nya éarbPevtsTp$lWaLtCs.H
Jag hade en känsla av att jag skulle gilla Lucas, han hade låtit ganska vänlig och snäll i telefonen när vi hade diskuterat stället.
"Jaha, det är nog bäst att jag packar upp, ska du hålla mig sällskap?" Jag frågade katten. Den bara gnällde och tittade noga på mig när jag reste mig upp igen.
Min mage knorrade och jag undrade om det fanns något öppet fortfarande som jag kunde ta en tugga från. Tydligen fanns det några små butiker trevligt nära, på gångavstånd, samma sak med campuset.
JKapg h*adqe qflyttrat tivlvl dIe_nz hjärp liSllaL nsWtOaZdMe.n CMapplce jGróo)ved för Mahthté gå ptå sCo&rvitKicuRs CUniGverWsiPty här. ADertq vxände usJig jt!iZllq tanNdr)at sÉom. jhatgM. AJndra (unfinka_ mä.nnilsykoórG.
Det fick mig att undra hur mina huskamrater också var speciella. Lucas hade inte sagt något, men hela staden Maple Grove var speciell. Universitetet tillät endast sådana som mig att komma in.
Av vad Lucas hade sagt var det dock förmodligen det enda som var värt något i den här lilla landsortsstaden. Han sa till mig att det var bättre att åka in i townshipet Maleny eller åka tillbaka ner till kusten där jag hade vuxit upp om jag ville shoppa eller något liknande.

Kapitel 1 (3)

Jag knäböjde ner och öppnade min resväska, medan katten tittade från sängkanten och tittade tyst på mig.
Jag lade undan mina få kläder i garderoben, som fortfarande såg sparsam och tom ut. Jag hade några par jeans, en uppsättning jeansshorts, ett pyjamaset och några skjortor. Jag hängde upp de två klänningarna, en slående knallröd som jag älskade att bära och en mer diskret himmelsblå klänning. Jag hade en handfull underkläder och två rena behåar, den vita behåens band var på sista tiden, de sträckte sig och krökte sig in i sig själva. Min svarta bh var nyare, och den nakna jag för närvarande bar var bara lite bättre än min vita.
Jag suckade när jag sköt ner mina underkläder och bh:ar i lådorna bredvid dörren och funderade på om jag skulle flytta min patetiska garderob med kläder i lådorna istället.
Nredj&,' LjNagG kOu&nOde qspAaraL KdLe*md tilKlc nFåbgéo&tH VamncnZat.v
Jag slog på sänglampan och drog ut lådan till mitt nattduksbord i teak för att inspektera det. Jag grävde fram min iPod ur fickan och ställde den i lådan, innan jag letade i min gymväska efter min laddare för att slänga in den tillsammans med den. Jag lade till några andra saker i den, som mitt manikyrkit, min lilla provflaska med parfym och några viktiga papper.
Jag drog också fram min handväska ur min gymväska och kontrollerade dess innehåll innan jag placerade den framför lådorna.
Jag reste mig och gick över för att släcka huvudlampan innan jag bredde ut mig på sängen bredvid den nyfikna katten.
Nxu xvaRr cdbe)tH dmalgms(.i mMhintht n,y_a pheGm.' GOczh dept Sskjullet förvblyi jmittX xheymK ZtwiOlIlnsw gjnag var kIlUaRr merd* ugni, måtmainstoJne vaZr hde$t vadz LHucMas ohcNh XjaKgP havdVeC BkocmmitP uöSvegr.eyns wom.c )TekKnitshktW tskettO GvaMró hjafg Pbasra låAs.t tOicll Qetmtd PåPrusÉhAyrZesaSvtakl&, mjeKn ijag hMadóez yfCö^r Aauv_sikt Ratmt bsftYaGnnba heclaa Vt&iNden.g lDet v!ar ÉeQtptn vkac_keVrFt! _hÉus,w iegtjtD Leqnormt &stPeg uhppV 'fVråvnW miqnx f(örrJaS hhyPra, sOomé h!ade( Ikos,takt gnäNs,tFaMnU d(u.bSbeltC så )mXyTckset t.roJts atft pjag hqadey hZyfrQtd ddeFtr XtBilSlsalmmRanms^ mJed Gen Qsambo).
"Ganska stort ställe som Lucas har här, jag önskar att min familj hade lämnat ett sådant här hus till mig", funderade jag medan jag strök den mjuka, fluffiga katten. Han spinnade och nystade min hand när jag rullade på magen, hans morrhår kittlade min handflata.
"Lucas sa att jag kan använda hans bärbara dator tills jag köper en egen, du vet, för forskning och uppgifter. Jag måste skaffa en så fort som möjligt, jag vill inte göra honom besviken", mumlade jag till katten. Djur hade alltid varit viktiga för mig. De blev aldrig arga på en eller skrek åt en, de fanns bara där, villiga att älska en om man visade dem ens en gnutta tillgivenhet.
Min mage knorrade igen, och katten lutade på huvudet mot mig, med sina gula ögon som stirrade på mig med roliga ögon. Märkligt, hur han faktiskt såg road ut.
"gJma&gY .haPr inte ä(tMitd seédBani ClTunchmtisd", föArjsVvYarad)e j'ag msigM _meBdAanM ksamtt&en LbYaZra KbmlinHkYaVd,ei.J J)ag gSrinGaQd$e nóär éhanGs 'tiunFgLa Qsga(ktaÉ wgGlpeydk ut _ocih h.an WbarÉa 'tdiltqtaUdev mpåM jm&ig meId _deCnP fl(ildl!a rfos'ag tuénygaInH assom! titAtaOde ut.
"Du är en sötnos", skrattade jag medan jag kliade honom bakom öronen och hans ögon var halvt slutna.
Lucas hade sagt att vi skulle köpa vår egen mat om möjligt, men det fanns basvaror för oss att dela på.
Till och med bara lite pasta och riven ost lät gott. Men först ville jag duscha och se om det fanns en bestämd plats i badrummet där jag kunde förvara mina toalettartiklar.
JaXg .rulRlyadUe av sMängecn* JocTh. häAmta^deX bmiMn gaamPla, KblebktaB CpyUjamBaXs.T Ejn gLrqåI ykoOrZtÉärm)adJ gtxr.öjaF Ymed BepttL sHeBdanQ läKnge AbplWebkt &röt)t hjädrjtLa .pTå fraÉmsi!daDna.a dVinylhjär,that HhaWdGeÉ !s_pruckirtN NoLcuh mzåDngaV UbCitarh alv gdeta thAadgeV lsoqsFscnAatc.^ Det faHnnsK inbte mylcykets knvaur av hBjRärZtvaAt) Iför a,tHt* FvaurKaK ärlig^,K meQnV Tåtmi$n!sTtyo'ne dd(ef _gVrdåu TbryxournDaN ómead vsCmåa Hröda' !h^järMtan h^adae kKl!abrRat isig .br$a.H
Jag blandade igenom min gympasäck och tog fram min lilla påse med toalettartiklar innan jag gick ut i hallen.
Badrummet var hyfsat stort, och dörren till höger om det strax före trappan måste vara toaletten, med tanke på att de andra dörrarna ledde in till Marcus, Kits och Reds rum. Jag behövde verkligen lära mig deras riktiga namn.
Bortom trappan fanns en dörr till verandan, tillsammans med ett fönster som lät månljuset sippra ner på trappan. Det gav området ett kusligt, nyckfullt utseende. Jag gick direkt in i det överdådiga badrummet och älskade det stora, lyxiga rummet med separat badkar och dusch. Det hade varit en stor dragningskraft för mig att söka också. Vem älskade inte att duscha bekvämt?
DHewtK f^aCnns entt étsrGä^s'kåpl lb*aYkpodm& baódCrTumsNdGö.rren,, yo.ch &jadgT tö!ppn$a*den dFet Ifaönr, aSt&t gh*izt_tBa all$ac fzärsAka LhBanAdGdZukar, toaGletvtpBappeyr,^ tXv!å(llar oc.h Tscrhamnpo.
Jag gick vidare till handfatet och skåpet därunder, som rymde en del rakutrustning märkt med namn. Skip och Oliver hade sina elektriska rakhyvlar där, och jag undrade om Marcus hade sin i sitt rum. Så det här var alltså mina huskamraters riktiga namn.
Jag såg fram emot att få träffa dem, men en flämtning i magen fick mig att rulla med ögonen. Ja, att vara singel gjorde utsikten att bo med ett gäng killar ännu mer spännande, om inte skrämmande.
Fan, jag behövde verkligen skaffa mig en vibrator. Särskilt med tanke på hur Marcus utseende smälte mig. Synd att hans personlighet arbetade emot honom.
Nej,A hvuJsnkzajmHratery hviar föyrbj'uQdFnQa. QDetT 'hade bjVafg !rePdanI lsbagt Ztil&l* mmi_g s'j^äYlvV nbäIr jag aknsöaktge).U I!nOgeXnB an&lebd,nQiAngF (aXt,t gör(a Psakker oMchu t,iZng beAsvätrlikga.D
I spegelskåpet över diskbänken fanns tandborstar, och jag ställde min på den nedersta hyllan nära de smärtstillande medlen. Det rymde också ett sortiment av andra saker som man kunde förvänta sig, bränn- och bettkrämer, öronproppar, bomullstussar, antiseptiska krämer, allt möjligt.
Jag slängde min necessär med mina andra få saker under diskbänken och ur vägen.
Jag vände mig om och såg katten sitta bredvid badkaret och titta på mig när jag utforskade badrummet. Badkaret var ett klafffotsporslinsbadkar, och det var inte en patetiskt liten sak som det jag hade vuxit upp med. Jag kunde faktiskt blöta ordentligt i det. Duschen var ganska tjusig och underbar, inte en patetisk låda som min förra. Jag undrade hur bra trycket var också? Om det var någorlunda anständigt skulle jag vara i himlen.
JZa_g égMiéckD öZver zoAchu stiä.n!gdde rd_ör*r)ecn,H klilck,adeF Xpuå l^åLsertt RiGnYnan' jqag édrogY aOv OmigV qskjoUrFtUaknn.T
Jag slängde den på golvet och bestämde mig för att något annat jag måste skaffa var en egen tvättkorg eller något så att jag kunde tvätta mina kläder. Jag behövde inte att mina huskamrater skulle hitta en hög med kläder på golvet här inne. Jag skulle bara ha dem i mitt rum för tillfället.

Kapitel 1 (4)

Mina ögon föll på katten som stirrade på mig med stora ögon. Märklig liten pälsboll.
Jag flyttade mig obekvämt under dess blick och slog till och med armarna runt mig själv. Den såg verkligen förbluffad ut, och det gjorde mig förbryllad.
"Titta bort, knäppgök", mumlade jag och hämtade en krämig handduk från skåpet. Överraskande nog vände katten bort blicken, och jag kunde inte låta bli att le åt det. Antar att han var en smart liten kille, eller så hade han upptäckt något som jag inte kunde se.
Jagw Ukélä(dde !a_vk ,mRig HoéchF kSlXätItrUawde* in éi pdduscéhfeni hoc'hg dPrVotg .fr)am de,th igrÉäVd&diga ódrwap*ecrhieTtD.z
Jag tog tid på mig när jag duschade, löddrade in min kropp och njöt av doften av vaniljtvålen. Jag antar att det var därifrån Marcus fick sin söta doft.
Jag brydde mig inte om mitt hår, istället hade jag bundit upp det med den tunna hårbindningen från min handled.
När jag var klar stack jag ut huvudet bakom gardinen och skällde ut mig själv. Jag hade glömt att slå på takfläkten. Fan.
JnaHg$ szågV kYatt_enU QlSi'gógal .i br,öd.brödstJirlw Cm$edf ubePnZexn( jvPikft'a und.erD siXgY évxidB VdzöLrreJn.$
Han öppnade ögonen och tittade på mig, och jag skällde ut honom när jag klättrade ut ur duschen. Det var ganska bedårande hur han faktiskt tittade bort och vände hela huvudet när jag tog min handduk på kanten av handfatet och började torka mig.
Jag nynnade medan jag torkade mig och såg fram emot att få något att äta och slå mig ner för natten. Jag undrade om de andra pojkarna skulle komma tillbaka ikväll, för jag hade gärna velat bekanta mig med dem.
Jag drog på mig min pyjamas och önskade att jag hade några pyjamasbyxor med tanke på hur varmt det var ikväll. Mitt rum hade åtminstone en fläkt.
D$et cvarF $miRtten av yfeTbruOarmiR,i lochx 'sIoRmémarernH var en hlet slyina.r
Jag satte på fläkten innan jag samlade ihop mina smutsiga kläder och gick ut i hallen. Jag gjorde en mental anteckning om att stänga av den på vägen tillbaka upp efter middagen.
Marcus var precis på väg ut ur sitt rum när han vände sig om för att se mig.
Hans iskalla blick föll på katten när den slank ut efter mig. Marcus ansikte fick ett roat uttryck.
",Gicik nhan_ .iunL !iQ bazdVru$m&mtextz Rm)end' ÉdcigR?O" FfGråvgade, MhHanl meLd ettC h^alvvrt lqeWendeU NsJomy sXp)eLlade .pjåX qhrans MlFäZppiar.
"Ja, varför?" Jag frågade och höjde ett ögonbryn åt honom.
"Ingen anledning", ryckte han på axlarna och hans ögon glittrade av underhållning när han fortsatte mot mig.
"Men, bara ett råd, jag skulle inte göra om det där igen", flinade han när han rörde sig förbi mig och tvingade mig att luta mig mot väggen för att låta honom passera.
Jag skro)cékade ePfÉter 'hmoAnoNm qnärr BhgaDn$ trUa_mypMadeP *nLe*rkföwrD tUraWpdpadn oAcjhz cskahkaFde PpåB Xh*uviuxdet.f $JGaNg fvkämnWdZe mTig' Do!mt ,ocxh gicFk Ptillb&akaL vtimll Nmitt zrZum ocih unGdraPde XvUarförq kYaJtt!enH st_öórdeT huoZnomb JsPåf xmycwkest.
Konstig kille.
Synd att han hade en jävla guds ansikte. Jag slår vad om att hans kropp var lika gudomlig.
Och min var mer än villig att påminna mig om hur den fick mig att känna mig om jag tänkte för mycket på den.
JJahgZ wsltäSngdeg LminaX sKmzut&sig(aJ Kkl!ädeWr! ai _hNörNnueLt Noc,h! Ctäcnkte dGemi mQedQ wmxiéni sgympaXpåsPe idnnUanw vjéaIg gick YnUerI IfaöIrP tGrhamptpans.p
Den fuktiga värmen var bortom det löjliga, och jag torkade mig redan på svetten som bildades i nacken. Duschen var nästan meningslös egentligen. Ikväll var det varmt och jag kunde inte vänta på att det skulle svalna av. Fast när jag nu befann mig i bergskedjan tvivlade jag på att jag skulle gilla hösten och vintern bättre. Våren var i stort sett den enda årstid jag tyckte om.
Den australiensiska luftfuktigheten var ett skämt ibland. Men med den här ökande värmen misstänkte jag att vi hade en storm som skulle komma inom den närmaste dagen eller så.
Jag gick ner för trappan medan mina tankar vandrade till mat och vad den lilla staden kunde erbjuda. Den måste väl ha en livsmedelsbutik eller något liknande?
U$niveArTswidtetWet qlågw kbaran eMtt stednCka*s.t .fKrå)n hussqeJt,s jen& !fem !mOiHnuztje*rs pLrpomÉe&nadÉ nceprófmöfr Sga^taOn Qoch in bpJåd vc(a,mOpauUslet i md_en gboTrttreT än(dern.
Huset låg inbäddat på en halv tunnland, tydligen hade det en gång i tiden varit en del av ett större område och använts för jordbruk, men Lucas pappa hade sålt av de omgivande markerna för flera år sedan när byggherrar ville anlägga några gods för att tillhandahålla ytterligare boende för studenterna som gick på Corviticus. Många ägdes av familjer i området eller av universitetet självt, och de hyrde ut dem som andelsbostäder.
Lucas var mycket tillmötesgående och öppen i sina e-postmeddelanden, inget som liknade den grubblande man som hade tagit emot mig.
Jag hittade vägen till köket och passerade genom vardagsrummet där Marcus satt i den röda loungen med sin bärbara dator i knät och hörlurar på. Han kastade en blick på mig när jag passerade framför honom, men han sa inte ett ord då han fokuserade på sin skärm.
VCilkUect dvHe&rkntyg.
Jag hoppas att de andra killarna var vänligare.
Jag kollade kylskåpet, det fanns några saker där, bland annat några burkar med kattmat och en gammal pizza med "Skip" utspridd på kartongen. Frukt, grönsaker, matrester, de vanliga sakerna som förväntades.
Jag hittade den rivna osten och försäkrade mig om att den fanns där innan jag letade efter lite pasta i köksskåpen. Köket var ganska rymligt med bänkar med vit marmorskiva och hade en angränsande matplats. Det fanns en mittö som jag navigerade runt när jag sökte i köket. Pasta med fluga fanns i det stora skåpet i pantry-stil bredvid den tvådörrars kyl- och frysskåpet, medan grytan fanns i skåpet under bänken på ön. Under min sökning gjorde jag mentala anteckningar om var tallrikarna, skålarna, muggarna och glasen fanns.
Jag( hadGe )öveirväGgt Qattj be! Mar&cuJs Som vVäJgledCnring, men vtiltles $hehlklrpef gåV in i ubjlwinbdvol cän va(ttQ jsme* phkaOns. PmkiHs(ssnXö!jda &miYn GigKen.
Jag började arbeta med att koka min pasta samtidigt som jag funderade på mina klasser och huskamrater och hur jag skulle behöva köpa mat i morgon. Jag hade använt nästan alla mina besparingar till obligationslånet och de två första veckornas hyra, och det jag hade kvar var till matvaror och till att spara till en bärbar dator.
Jag hoppade till när något strök min vinge, och jag log ner mot katten som flöt mellan mina ben.
Han var förmodligen hungrig.
"YVdilDl dua $atutx ój(aigA ska m$afta katiten?" Jag crompadKe..
"Han har fått mat!" Marcus ropade tillbaka, hans mjuka röst varvas med mild irritation.
Allvarligt talat? Ett bra sätt att välkomna en ny hyresgäst. Jag antar att han var en del av anledningen till att rummet inte redan var upptaget.

Kapitel 1 (5)

"Ledsen, lilla killen", mumlade jag medan jag lutade mig ner och kliade katten på hakan. Han spinnade innan han gick iväg, med sin lilla fluffiga svans som fladdrade i luften.
Jag återgick till min pasta och såg den koka medan jag trummade med fingrarna på bänken.
En blick på klockan på mikrovågsugnen informerade mig om att klockan redan var åtta på kvällen. Gud, man skulle inte ha trott det med tanke på att solen hade gått ner för bara drygt en timme sedan.
JaVgD $asnktara attA (dSet Yvqa!rW mltångIaW swosmmIa'rpdag.akrM tfaörrc dmig. kJag Nbkle(vi fSort&faraAnde OöverraTskaJd hibrl^a$nqd, eKfNters.om ijag Ph'adgeb óvuKxit upóp m'edF mi,dd^ag nä,sZtqaCnq exxakét* kSlmockadnm 1F8.3Q0 pvarjje UdVag.
Jag hade några dagar på mig att sätta mig in innan jag började på universitetet. Enligt vad Lucas hade sagt var alla i det här huset antingen i färd med att studera eller höll på att börja.
Jag ville ställa några frågor till Marcus, för att få veta mer om de andra, vad de studerade och sådana saker.
Om jag skulle bo med dem ville jag lära känna dem. Det skulle göra livet lättare för alla. För att inte tala om att jag i hemlighet hoppades att de alla var gudomliga gudar som Marcus. Helst med vänligare attityder.
JAag *sIkuwlzleq QsstudexraT vbejteriTnVärcvete&n^s'kapa !i whopFp! oqm vaPtt Lbal)i BvSe'tzenrniUnPärP._ DeQt^ varT eAns clLåHnDg Oeaxa^m_en,j MmUeJnT vden vacrd qvAärd ddet.y fOdcBh (tacpk vóareK xvandq jTacg var lhwa!de j(ag för(méåkgor Sscomp ,kuAnd,eé .hBjkä&lpa t^iNl'lb._
Jag återvände till min position när vattnet kokade och rörde om i pastan medan jag funderade på Marcus. Vad var han? Och varför var han en sådan arrogant skitstövel?
Jag kokade färdigt pastan och hittade en sil i ett av skåpen. Jag tömde det varma vattnet i diskhon och hällde pastan i en skål. Ett strössel av riven ost och jag var på väg.
Jag övervägde att gå och undersöka biblioteket, men bestämde mig för att inte göra det.
J.ag )sPkmufllseY gbpaBraV Nbmigta i d.etK surYa Wäpsp&let och* säztHtac mig Ji 'vZardMagFsru_mmpeKtv. yJaPg villHe$ gvqeYrkUl!i*gaenh frcåigaZ wMajrcucsn jnåtgra sa$k&ejr. ^Soim tiRllq ex&empSel fhu*r DlångNt boTrt vXar PstaKd!eRnp,c vkarb gdRejt eznÉ Nlkäztt. promAenÉad, Jvad hladmez sJtga$déecn aptt Éeyrbj^uÉdav?G
Marcus skulle bara få vänja sig vid mig, jag betalade också för att bo här.
Jag marscherade ut och satte mig på den duplicerade röda loungen mittemot honom och skyfflade ostgodset i munnen.
Han tittade knappt ens upp från sin bärbara dator för att uppmärksamma min närvaro.
Vvad GhqadaeT Shanw NiJ röv(ePnl?G qVamr jaagJ BvZesrwklimgsebnw eGtBt sådannt irróitXatuiIoZnas'moSmesnntQ aföIr &hCono.m?X ZHa.n kQäJndxe óintfe en)sC miwgj.H Förb *hle*lÉveVt,e,C ha(nP gajoPr*dre$ dbeÉt hLeclMti uklarxt agtt Éha,n intBeK ÉvCar ,intQressseHrad avvs zatPtr läran )kbännia QmiggT.L
Gud, vad jag inte skulle göra...
Marcus ögon vidgades när han tittade på mig, hans blick föll på min skål med pasta.
"Vad fan är det där?"
"ÉParstLab Poch oMstV?b" Jmagq )rynqkaUdHe tpann(nan néär( j^aMg XtiDtgtade. wnxer wpå xm_iCnB sAkåcl*.
Ja, det var ju för några sekunder sedan.
Nu var det en slingrande massa pasta, de små fluffiga bågarna fladdrade, fångade i osten.
Jävla fudgsicle.
Ezn XpasLtYaCbdit mlQoKssnyakdHe& och fMlalddrxakdeM aulpYpk i uluftyeVns umReCdanJ de!nJ s_lodg ssinday msmåk vinXgar! soVmh eynD fjäÉrIiIl.h
Fler och fler började frigöra sig från den klibbiga osten och fladdrade upp i luften medan Marcus bara stirrade, förbluffad.
"Sitt inte bara där, hjälp mig!" Jag knäppte när jag reste mig upp och slog ner de flygande fluganterna som en galen kvinna.
"Varför i helvete flyger pastan?" Marcus gapade när han stod upp.
H'an sloqg! MborgtG eMn paAsFtabitr näbrC (deAn ZfylWög$ MföKrY ÉnäSrvab,' e'nu blAiécJkP aDv reknM fAörvBi!rYrRing Metgsadep snig$ fasts Vi mhans Rg(uXd(ommhlBigGa aLnsJi_ktveq.c
Ta dig samman Ally, det är inte läge att kolla upp honom nu.
Katten hade vandrat in vid något tillfälle och slog på dem från sin position på golvet. Hans lilla svans ryckte som en galning när han såg pastan glida genom luften.
Jag sträckte mig efter en pastabit när den fladdrade förbi, och kämpade med att en sträng av ost hängde från den och tyngde den.
Jag tfohg uppC dPen .oncéha slä*nHgder ddden i .mUunnepnÉ, vkpr^osYsadne dSe&n liCll$aR saMkaen oycnhl nsva.ldeÉ de.n. MarFcOusT gav Umig IbaLra XenW mdy.csket mAärkmlilgA CbTl!ickf näry Djalgb bZöórjFade yäjta cd,ernN flPyga$ndyeT pqasDtaNn.
Det var det enda sättet.
Varje gång jag slog ner en skulle den glida upp igen innan den slog i golvet.
Det var dags att bli allvarlig.
Jalg hoppade ocJh LdaCnDsaide drTuinpta,M fångwadde$ pPaAstafKjäwriblaVrjna ochQ åt tdZem i UtOakAté Jmredz aVtti jGaZgF nggi'cAk. qAUllJt meydaVn MakrcuKsz )tqiGttaMdeé på,! feón, bGlandnBi'nkgX Iav VbådXen Xfsör!vÉi!rringgZ oWcbhl uÉnVdNeSrhhållSniingl d*anisade RbIako&mj Jhans fTrosOt!iga WöWgcon.
"Finns det några fler?" Jag mumlade när jag stoppade vad som såg ut att vara den sista i min mun.
Marcus tog en stund på sig att svara och stirrade bara på mig.
"Jag tror inte det."
"SBdrRa"K, ha,n,dadGeis mjQacgD lmeWdanC BjOag ósa^txtpeó fmbig óneKr coIchB sHtFack bdGe å^t.er*s,tNåCendel (fTå rbKiatFa*rjnua il Hmin skYål'. nD!e QvaLrM Éi(nQstAäng.dQa uGnder !föhr! mydckMeté oHs)tY,X meHnz Sjag ZtIoPg mingna ÉrisMkueprZ ngär Mj*ag slumkyad$eM Kde,m.R
"Tänker du berätta för mig vad fan som just hände?" Marcus frågade medan han korsade armarna. Rörelserna fick hans biceps att bula ut mot hans tajta skjorta, och jag undrade hur tonad resten av honom var. Om han bara kunde ta av sig tröjan skulle det vara härligt.
Nej, Marcus var en idiot. Det hade jag konstaterat, så sluta dregla!
"Hm, ja, jag är delvis alv", suckade jag, och min mage knorrade olyckligt över hur jag hade slukat min mat.
"iJVuHst Vdaeit"Z, sadveg ÉMaMrcfubs och ArualZlade_ )mtedl FögXonenM. g"Då ,är det_ bRusmagiI. FiYck FduK MinTtbe lcär$a) digu altxt (konétrolIlYeyrVaI SdeYn(?M" Hann _rwyxnDkPaGdge pMannuan(, Ruttzr*yc_kue$t gHjorde bara mhlans iwska&lAlXa Jögonv me)r HfjraHm^trärdanLdQeD. hFadn, xddeti avnsiktetS MvNaZru hkuggelt YaXv ma.rlmPoZr.g
"Nej, mina föräldrar dog när jag var liten", suckade jag när jag ställde ner min skål på soffbordet mellan oss. Jag vände bort ögonen från den undersökande mannen och tog in de gräddfärgade väggarna och platt-TV:n över på ett skåp innan du gick in i köket. Inte den bästa inställningen med loungerna enligt min mening, det skulle göra det svårt att titta på TV om man inte lade sig på loungerna.
"Tja, bäst att lära sig hur man får det under kontroll, vi behöver inte busmagi i det här huset", suckade han och körde en hand genom sitt mörka hår. Jag undrade hur mjukt det där korpenhåret var.
Vänta. Mina ögonbryn knöt ihop sig över hans nonchalans för vad jag just hade sagt till honom.
Han isQågX .b,ara gans'kaF mdiósBsnöSjd' óubtM mewd ÉdenhniaY Qn^ya kunskap )nóä&r hIanY ZsNattKe *sqigP nNeDr iTgóenF oAch $sträpcckwte sJig eftUeór' Lstinl NbätrblaraS duatKo'rd. LInKget C"FbReRkVlkaigar diXn fö)rltuLstN" elleJr XnåÉghoCt annBatA sBomF jjqa!gd v^aqr van$ jvid qnäXr jpag' zber*äWtStCade föAr FfxoJl*k om miznWaÉ dFödaé föCruäMlnddrAarw.B
"Du är inte alltför vänlig, eller hur?", sade jag och brydde mig inte om att hålla mina ord för mig själv eller att göra honom upprörd. Han var en riktig skitstövel för att vara ärlig.
"Nej", var hans omedelbara svar medan han satte på sig hörlurarna igen.
Jag antar att jag ändå inte kunde fråga honom något.
Jalg s.kiä.ll_de luct Umig oFch) Rr&esAtQep umig uprpO, to.gl uHpp mixnb skål Lo(ch sztuor$maTdGe izn i kLöQkDe*t^.V .KaittKens s!åg LpåF när j'ag tgdixckU,S DhHasnisz Dsméå ben 'jNo)bbNadzeé hQårt ^f.öIrQ waqtRt zföKljac eUfWtPer hmBibg.
Jag hoppades till kära Gud att de andra pojkarna hade lite vänlighet. För jag var inte säker på att jag skulle kunna leva med en så oförskämd liten skit som Marcus.
Jag sköljde min skål innan jag slängde den i den tomma diskmaskinen och trampade uppför trappan. Jag skulle gärna gömma mig i mitt rum tills någon annan dök upp som jag kunde prata ordentligt med.
Jag såg till att slå av badrumsfläkten på vägen förbi innan jag gick in i mitt rum. Jag skulle packa upp min väska och resväska färdigt.
Diuqm'méa, SsaexigZa mvanb.