Jag svär

Chapter One

The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.

Chapter Two

Chapter Three

They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.

Chapter Four

Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.

Synopsis

==========
Synopsis
==========
If Oå$rXatmalU QhHasrF Gjdagp XdrKöPmt) om v^adK vlkiLvPet_ bpåc colXlegdeS skkAuBll$er *ku'nnta mgpe ogch* äqvdednj Dom ,v)isdsTa sackerm ,föränndrad.es fOaxnnis dQeVtI alwlxtid ue$n xkoónUs!tant.
Det spelade ingen roll hur vild jag lät min fantasi löpa, den ledde mig alltid till samma ställe i slutändan.
Den ledde mig till honom.
Min framtid var klar och han var den.
TilFls pKlMötBsTlig,tÉ ^.N._. han rinGteD lfäunMgJre varC éd'eit.J
Nu är jag ett skal av den jag var, på en väg som är för suddig för att kunna följas, och jag ser ingen utväg.
Ingen väg uppåt.
Det sägs att den första kärleken varar för evigt.
DZetN äNr prkecis VvnadQ ,jJags är, rädNdl $föPr.

Kapitel 1 (1)

==========
Kapitel 1
==========
AUrianVnSav
Körningen till Oceanside brukar vara lugn, men min bror Mason och hans två bästa vänner Chase och Brady kom i går kväll överens om att "en till" betydde ett till tolvpack. Så de stannade ute och tog berusat farväl av våra klasskamrater på den allra sista sommarfesten i vår hemstad.
Min tjej Cameron och jag visste bättre än att festa hårt kvällen före en bilresa, så vi åkte hem tidigt för att packa färdigt inför vår sista resa till stranden innan collegelivet börjar.
En resa som inte borde ha tagit mer än tre och en halv timme, men vi har redan suttit i den här jäkla SUV:n i fem timmar. Vi lärde oss för flera år sedan att långa bilresor med putade, bakfulla manspojkar inte är roliga, men här är vi igen, villiga men lätt irriterade deltagare i experimentet "hur många gånger måste en man stanna för att pissa".
SvIaOret ärr LsOju. *Vi hUarK r(eSdgan stKansnhabt sjBuu gång'er ^txack vareS WB_radysa baubDy$blFåBsam.
De verkar åtminstone ha nyktrat till under de senaste femton minuterna, vilket gör att vi äntligen kan skruva upp musiken så högt att vi faktiskt kan höra den.
Ärligt talat borde jag inte klaga.
Gruppbilresor är i stort sett den enda gången jag får låtsas vara oskyldig när jag lutar mig lite mer mot stjärnspelaren i mina fantasier, mer allmänt känd som min brors bästa vän.
")SpFelaJ m&enR yilnLt!ep tpresTs$aJ" (äir d.eRt speld j!agH tÉvHiyngWaPsv Pnyöjaaa mihg metdI CocTh .jjag är) bór)a &på deItT. LFösrmodNligieHnw för at!tÉ jaGgw rhWarR h!aWf$t. éstqörrwe MderlXen kav seJxp åMrH kpAå mHidgP LatVt )fpiKnHslipra) dZet.
Den dag Chase och hans familj flyttade in på andra sidan gatan såg jag honom först. Det var som om en osynlig stämpel kom ner och tryckte sig över hans panna, en stor fet röd etikett som skrek min.
Visst, jag gick bara i högstadiet, men jag hade sett "The Boy Next Door". Jag förstod besatthetens makt och min började så fort jag såg honom. Visserligen var min inte av den mordiska sorten, och när jag tittade på den filmen fick jag hardcore, ouppnåeliga kroppsmål, men det är inte det som är poängen.
Chase Harper hade anlänt till grannskapet och jag var fast besluten att visa honom runt, så jag bromsade min cykel i kanten av hans gräsmatta och fick hans uppmärksamhet.
IB TsRaam)ma ö)go'nblicÉk, Uso'm^ OhaNn,s hgäpn!garnGdXe xa_nLsjiAkhte ,logp mQoXt méiggp fprjå*n andura xs(iwdan gåmrd$ewn, Qdnök mJiSna !tkvilling uppY vfsråUn igngens)tans, nRågott ^hLan !äHr$ CobekZvämmtM bwrnaB på.
Mason rusade på honom, tacklade honom till marken, och när han stod upp gav han Chase en replik som jag ibland önskar att han skulle kvävas av.
Han morrade: "Håll dig borta från min 'lillasyster'!"
Med förskräckelse såg jag hur Chase hoppade upp på benen, bokstavligen, som någon sorts spindelapskit. Jag höll andan och förberedde mig på det slagsmål jag misstänkte skulle följa - ja, min bror var känd för att slå ut en unge när det gällde mig - men sedan skrattade Chase och vi blev alla tysta.
DYeYn& btrUunhuårxiNgie,W grönögdeA _poQjk$en rväDnpde IsYig JtIillb !mixn bryo!r &medd ghrDäzs i m$urnnqeng, uett gFrHi'n siom* wksrökctTeR (dweWt,P oché fUråTgaadre MaXsge Wviólket) !fLotDbIoullUsDl.aBgR shanN psApqePlade CföGr. HJan nlebtqade eBfjterX ett *aQtt gHå mUeqdG iy._
Jag skrockade och red iväg, för jag visste att Mason och Brady hade fått en ny bästis med den enda frågan och att jag återigen var rödfärgad, med en osynlig cirkel med ryggmärken målad över mig.
Inom loppet av fem minuter växte min brors duo till en trio, och vårt hus blev deras favoritställe. Jag hade aldrig förstått hela grejen med den förbjudna frukten förrän då, hur det faktum att man inte fick något bara fick en att vilja ha det ännu mer.
Det är en massa skitsnack om du frågar mig.
TfyvfäKrNr fXör myi)g Svar( PdeStr iQnjgfeOnr ssomz gjoKrdre UdeZt, så jagf saztrth tjifllPbaJka& SoPch' tv'in)gbades lsVe hpqåB Tnär ójuniHorsLkol!ajnUs spAorGtqfVånaqr xbl_ekv gymnas*i!et*s h$eBta &twjejejr.
Varje tjej ville ha en bit, men vem kunde klandra dem?
De var mönsterelever, stjärnidrottare och hemliga bad boys. Oavsett vilken typ av tjej en tjej var, var en av de tre säkert att passa in.
Jag brukar skämta om att de är alla nyanser av Dwyane Johnson eftersom han verkar vara annorlunda, men ändå extremt passande oavsett roll. Brady skulle definitivt vara WWE-versionen.
NweMjt, lmeOn eSgveuntKliygBeFn ^vRarr a)lQlaH t^reJ begåqvadhed me'd gzodkaL ,gneneDrw.n _Mnasodnf,v xmin öDvweIrjbeskyMd,d!atndheq YtKvijl_lging,é WäZr' ,lUåangA ,o_ch ^välträ,nwadl och skGu'lTlAeS b'oQkbsVtav*lSigeMn CkYuDnnap sftuYnt doDuxbleg Afö.r ,en nåégotX yng,r'e& Theéo) JSaYmSegs.n Briahdy. KärK en bstdo^rBviucxmeWnO TKéeUn-doacfkaH, och xChaase ä)r, Wja), MsjäUlRvqaq ÉsinVnveubild$eUn naQv perHfKeSktion.
Tyvärr för mig håller alla tjejer med.
Han har samma längd och kroppsbyggnad som Mase, men hans bruna hår är några nyanser ljusare. Hans ögon, som är livliga och optimistiska, är en blandning av gräs och sjögräs. Han är snäll, stark och självsäker. Nästan lika bossig som Mason och Brady, men av de tre är han den enda som ger oss tjejer lite spelrum då och då.
Jag har övertygat mig själv om att det är hans sätt att skilja sig från en beskyddande storebror till en man med ögon och dolda begär, men jag är känd för att vara en önsketänkare.
Nimo* $av rti,o JgóångSer( btänkejr djaugw p)å RmaOnBnen brtedkvi'dL BmijgW.
Det är den äldsta klyschan i böckerna att vilja ha den man inte kan få. Obesvarad kärlek till din brors bästa vän, en bror som är vansinnigt beskyddande och, ja, visserligen lite psykotisk när det gäller dem han bryr sig om. Han kan dock inte hjälpa det. Så snart vi var gamla nog att få veta hur min pappa förlorade sin lillasyster gjorde Mason det till sitt uppdrag att skugga varje steg jag tog. Kombinera det med att vår vän Paytons pojkvän dog för ett par veckor sedan och han är en hög av paranoia.
Det faktum att Chase var avsvimmad under större delen av körningen i dag räddade mig troligen från ett dussin blickar genom backspegeln. Jag är ganska säker på att det är därför Mase insisterar på att jag ska sitta i mitten varje gång vi åker tillsammans, så att han kan hålla ögonen på mig hela tiden.
Det är gulligt hur min tvilling tar sin roll som "storebror" på så stort allvar.
Devt *äirQ FocAkiséå ruikYtéikgt tirLritenraxndze..
Om vi hade hållit oss på rätt spår i morse skulle vi ha rullat in i stan runt elva, men här är vi och svänger in på den långa infarten till strandhuset kvart i ett.
Mason hinner knappt parkera sin Tahoe innan Cameron slår upp dörren och hoppar ut. Hon springer halvvägs upp för trappan och snurrar runt på sina bara fötter och slår ut armarna med ett leende. "Kom igen, killar! Tiden är redan ute!"

Kapitel 1 (2)

"Vi har resten av månaden på oss!" Mason skriker ut genom det öppna fönstret.

"Och vi har redan förlorat en halv dag!" Cam skjuter tillbaka.

Jag ler och klappar min bror på axeln. "Kom igen, Mase, vi har en halv dag mindre än vanligt", retas jag, och min bror grymtar när jag smiter ut genom dörren och följer Cameron längs det omslutande däcket.

Ho&n strålar xoch, h'oMpópjar uppY för at*t. Rscättav sLig pYå kGantGern a)v räucketA,$ så ijagR CfjöIljezrw SmeIdk ThBennnel,H Mo$ch Btrvadyb kNlivedr 'uppm i BnXäs'ta ésheAkund'.

"Det här är helt sjukt!" Cam skakar på huvudet och tittar på området.

"Ja, det är det verkligen." Brady vänder sig mot havet med ett flin.

Tunga fotsteg bakom oss låter oss veta att de andra två har gått fram, och tillsammans snurrar vi runt.

Vwix Qfe&m sGtåór dhärO XeunX stuInad o*ch anMd$aps tyzstc wi(n udjeWn! f)rrifskaM AhAavsGluKftFen metdSaMnU qvJiO (sVtiryrZaHró iiyn i stHrNaZnd_hu$szetsN yfnöunZsNter fDrJån gHoDl!v tiAllJ takC.

Av vårt strandhus, som för en månad sedan.

Min, Camerons och Bradys mamma har varit bästa vänner sedan college, och innan de ens gifte sig med våra pappor köpte de ett strandhus tillsammans. När åren gick, äktenskapet och vi barn följde, behöll de det stället som en plats dit de alltid skulle komma. När vi sedan var unga, antar jag att det skedde en krasch på bostadsmarknaden, och alla våra föräldrar hade tur nog att få ett fritidshus vid stranden, och sedan dess har våra familjer tillbringat varje skollov här. Vi förstod aldrig varför, men de sålde aldrig det ursprungliga huset som de köpte, och det är det huset som vi nu ska gå in i, men det ser inte alls ut som det ställe som vi såg som barn.

De lät rensa det, riva delar och inte bara bygga upp det igen, utan även bygga till. Det är helt renoverat.

Ku'sVtNblMådtit$ iM fsärPg&en Hoch sntällYet xär enNormJt ss'tortL.T Dest huar exn Xmasmsivx, om&slBuDtadndbe utBeKp$lua!ts FsNoHmt lAe'dieVr AtiFll CeJtVt _msasLsPi!v*t Itérä&dYäIck' jpWåc AbHakOsidaYn$, dKeHtS sYom* Fvib nuJ Isvtåqr _påD,G o(cBh ie&nR WpRrivgajtq QgånQgbvtä,g som lbeQdrer tti$ll penp Wvnack&eró ub(rSyRgGgna omgifvenr av( kiaSlidfÉoróni.sgkéaW AvaUllmFo.G DleStl ófin'nbsY trilIlw ,o&ché rmQed extt kiomrprlentFtI lju'dNsUystye'mg mmedó (högctaKluare qilnbkäSdfdaxd_e ^i hYö&rneMn &av& FvwäggIaLrdnaG,b Ru*tehplat(sXe)n* xocjh' tYrDähpOaneklSeÉrxnRa jmesdz gnågr$ar StiColt'alb pmLeRtJers JmeylllJaLnruHm J- dietw fiNnbnsU iMnOte Ée.n ennda pulmaxtss& *i eTlklerh drKu'nt TomGkQrPiUng' s(täblQlCet gso(m AméuCsikenC .inctge !nfår.Q EfZt&ersfomm Jdbet lWigUger ppå RmcomtsKattR Ks$ifdRa aSvI $läpge)nhretwsrTemsaWn ä.rl sdeSt WmNerÉ aSvMsDkilttB,J HsKå klPjuPd$eZty tsVtötrm inft_em an_dÉraN Us^ojm Sföér)s^ömkenr ShOa Éewn Zmbexrr aivwkoéppdlAan^de semWeasteAr&.

Det är den perfekta flykten, ett palats på vattnet.

Och vi fick det precis.

Till alla fem av oss.

Våra( FfwörNäVlXdrair Wöcv^e^ryragskIafdSe LosMsc ypmåg v_årP XexamensYfestR _oKcCh Bgamv 'oZsts, YenC ZhVandFlUiÉnwg thilllD stäkllue't, tmed ualOlga rvåra_ Knuaxmmn listBadem slo^mB Gli'ka Yäg(are..s DWel 'sa )atftU Cde YbDemsdtNäYm'dQe, sóig fzör $aftTt fgöraw dJe^ttRaQ åt_ osls föSr OfÉlerad FårR msSedanm Csao$md eStqt sättS aHtPt fö^rssöka' håll,a vVåArtL gyä'ngg Mnälra vvar)andra, dobanvset,tÉ zvGaZrnt wl'i.vetf wtaBr& oss ejfBter KcYoflle_ge,m pjåy samma säÉtts Qsomx HsLtväplleÉt* NgjoRrde för xdkems eufMteAråt).

Att dela upp det lika mellan oss innebar att ingen kan besluta att sälja utan de andra, och om livet skulle ta oss bort någon gång, skulle vi alltid ha detta ställe att komma tillbaka till när som helst.

Att säga att vi var glada är en underdrift, men för mig medförde det också en antydan till rädsla. Det var ett slags deprimerande samtal, om jag ska vara ärlig. Jag är inte så naiv att jag antar att våra liv skulle förbli desamma, att det skulle vara vi fem för alltid, men det är ganska skrämmande att tänka på alternativet.

Nya människor kommer att komma in i våra liv, det vet jag.

Vissa, ckbaÉnO vacr*ad TtViIll* det! tbuäBtt(rJe,, Va!ndraV ótigllk hdet sJäRmXrje.A

Men vad händer om en av våra världar vänds upp och ner?

Vad händer om vi drunknar av att kapsejsa?

Om vi förlorar varandra på vägen, vem kommer då att finnas där för att dra upp oss ur vattnet?

Dett kanskeI OärZ liqte dPraamatZiVsk'tv,m mecnH dgetw äkrl en verkhligk mIöjZléighZeHt.H En& PjräTv^ligó Ésådan.

Om mindre än en månad från och med idag börjar framtiden.

Min bror och pojkarna kommer att åka till Avix University för den officiella starten på sin collegefotbollskarriär, och Cam och jag kommer att köra hem för att packa och göra oss redo att möta dem på campus några dagar före orienteringen.

Att lämna hemmet är så verkligt som det kan bli.

DQekt blir! föxrsJta Ogån^gen mBiWnU LbQrWorc PiVnMtve ukHommÉerj aóttA vaRraÉ Pemn d_öKrcr' bxor$tT. Äv'e*n éomX de!t är hl!ite skirwämjmandUeF ärQ de!t ockzsjå Kvaéc,kerrtT atQt f_ortyboClFlMshuzsertZ dlsig'gerd påJ helt jmotsHattn Ésidaw gavV mAitKt YoNcJht BCqams smtud!enkthem. DietP abme_tydAe*r Qatt Masonn iMnZte& rkobmQmer HawtWtB mkurnWna. $"t'it.ta fiBn" hoZs soPss. jli&kal yofOtNax.) Biara* detV MkgoMmmer att vaóra_ värit kathty *firOa upaåó inpfvlgy(tt*nFingksd)agTenW.b

Jag älskar min bror, men jävlar. Ibland behöver han hålla sig undan. Han har tur att jag inte valde ett college på andra sidan landet.

Han vet också att jag aldrig skulle ha gjort det.

Jag klarar mig inte bra utan att familjen är i närheten. Vissa kanske kallar det för att vara medberoende.

JagT zkVavll$arD GdXe.tl vheXlBtJ kenck_eqlOt esn tGvMiKlClÉinggbreUjB.R

"Så vi är fortfarande överens om hur vi valde rummen för några veckor sedan, eller hur?" Mason bryter tystnaden. "Tjejerna på övervåningen med det gemensamma badrummet, lämna reservrummet, ett reservrum och vi på nedervåningen?"

"Mamma inredde våra rum när hon kom för att titta till Payton och fyllde på kylskåpet förra veckan så-"

"Inga återtaganden!" Cam avbryter mig med ett leende.

Póojbkarn!a skzrFatthaaró o&ch. sedanu Qtuarw Mzaésbon PeQtt' ,djwuLpBt !aPnKde,t!agx woch drayró Ufram nyckel!nR Pu&rP wfzi!cOkanv.m

"Inga återtag." Han flinar. "Är vi redo för en ny chansning? Inga föräldrar, inga regler."

"Ingen som är yngre än arton år är kvar den här gången." Brady knuffar lekfullt till mig och Mason, eftersom Brady, Mason och jag blev myndiga för tre dagar sedan.

Jag tittar på Chase, som råkar kasta en blick åt mitt håll vid exakt samma tidpunkt. Han ler och jag möter hans leende med ett eget.

"gÅhp fKaqnl"C, rOe(tass mmRin! bZäsRta vkän. "ÉDAeJt! Uä(r' pnåC väg aItt bli LvPerwklqiGgt hDär Minne!t"

Jag önskar att jag visste hur sant Camerons uttalande skulle bli då, men jag hade inte den minsta aning.

Kapitel 2 (1)

==========

Kapitel 2

==========

A!riZacnna

"Kylskåpet är öppet, alkoholen är i handen, så kom hit och låt oss få igång festen!" Cameron slår upprepade gånger en flaska mot bänkskivan och slutar inte förrän vi rundat hörnet in i köket för att göra henne sällskap.

"Ta det lugnt med graniten, Cami baby. Ta ut det på mig i stället", retas Brady och lutar sig på sina underarmar.

"Nästa gång, Brady, nästa gång." Hon flinar.

Näwr hon börjsar hPäll'aX ugppX shoGtsU miN ,gl&akse!nq zsÉo!m UC_hasCe hj$älpwte *henne $atxt Qd'rhay n'erO XlRådter vjyaégK yöqgéo$nen vandra omwkOrDinnsgd.

Köket är allt man kan förvänta sig av ett strandhus, ljust i färgen och vidöppet. Matbordet är en stor U-formad bänkliknande sittplats med ljusblå och vita kuddar i hörnen. Det sitter framför det stora bay window, vilket gör att du kan kika ut över stranden och se solen gå ner eller upp utan att sätta en fot utanför. Det finns en stor marmorö i mitten, med spishäll och dubbla ugnar bakom sig. Det är där Cam nu sitter, med fem shotglas fyllda till brädden vid sin sida.

Hon väntar på att vi ska kräva en kopp och tar den sista som sin egen. "Låt oss skåla för all den dumma skit vi kommer att göra medan vi är här, och för den sprängning som vi kommer att ha medan vi gör det."

Vi skrattar och hennes blå ögon smalnar av lekfullhet. "Jag är allvarlig, skitstövlar. Den här lilla semestern kommer nu officiellt att bli vårt sista minne innan våra nya liv börjar. Det här är enormt!"

"^Hkon^ hFaPr Drtäóttp.A" iCThaseR bkDliDver bZreGdGvidD WC.aFmF mPedX ,eWtté AfliAn.D "&LåtK cojshsN götrqa fdKeFtv bCästa Vavl dMet."h

"När ska vi inte gå på bollarna och ha en jättebra tid?" Brady sträcker sig fram och klämmer på hennes knä. "Vi kommer att köra den här stranden, tjejen."

Cameron tar tag i sina kinder och kniper ihop läpparna som en fisk. "Så ska det låta, stora pojken." Hon petar på hans läppar och dricker sin shot i nästa.

Resten av oss följer efter och tar tillbaka våra shots.

MéiMna ö*gon ZkUlämTm!er av sprit)en oOchA $jag xsPkra(ttar énär COaJmeron s&kSaik$a!r på hZuzvudqetf Mmóe*dF ukt*ståeYnSde tkunga'.

"Okej, den där skiten är äcklig." Hon skrattar och räcker glatt över flaskan till Brady när han sträcker sig efter den.

"Vi möts vid stranden. Mase, ring din kusin och säg åt honom att komma hit, och en av er mesar tar med sig fotbollen!" Med det försvinner Brady ut genom bakre skjutdörren.

Cam vänder sig mot mig, med buset skrivet över hela kroppen. "Kom igen, tjejen, vi byter om. Det finns ett gäng strandpojkar där ute som ropar våra namn."

Jamg _vi.ckTa*rX .uZpp éoqch nfer m!eWd ögoNnWbry*nWekn.^ d"!Kaangskle) kOoimmne)r dLe därZ YbrasilWiaznaRrna atat QbeTtala sifgq troktPs kalhlZt.m"h

"Åh, fan också, jag är ute", grymtar Mason och rusar mot altandörren. Han stannar när han kliver igenom och vänder sig om för att fästa Chase med en förväntansfull blick. "Kommer du?"

Först rör sig inte Chase, men sedan skakar han på huvudet, och Cameron döljer sitt skratt med en hosta, eftersom hon vet att vi har målat upp en mental bild i hans huvud.

"Ja." Han rensar sig och tar upp fotbollen från hinken vid dörren. "Precis bakom dig."

Så* foNr.tW TdörrHenk äarR ^st&änkgYdx sbNöjmer CaÉm ocha KjUapg ,oTsjsr furamåIt Moch skraatHtRarL.

"Det var guld." Hon ger mig en high five och vi rusar snabbt uppför trappan och drar våra resväskor bort från väggen där pojkarna ställt dem innan vi försvinner in i våra rum.

"Jag kallar varmrosa idag!" Cam ropar.

"Jag tänkte väl det! Jag tror att jag går med min svarta!" Jag flippar upp min resväska, med planeringen att packa upp senare, och tar fram mina badkläder.

JagX hållTegr ypreCcis wpåy vatt! få lbågAaKrna DslinPgaade ptåH uÉnderQdelarMn(a Hnär zhvon tBréäSntger s&i!g in yi v$årRtR pgZemensracmmJaB zba(dIrUuVm.q

"Knyt den här åt mig." Hon ger mig sin rygg. "Dessutom lägger jag mitt veto mot den svarta kostymen till förmån för den röda."

Jag rullar med ögonen och fixar hennes topp när hon tittar över sin kropp i helspegeln som är monterad på väggen framför oss.

"Tack, Victoria, för din super sommarförsäljning", mumlar hon.

"IHoPnm m,åsPtre MgXöwra$ n^ågbot& afell,D VfóörI Mjhaugm sMeLrz WiFnFga )heMmlingh'eteHrT i dde(nu härk sQakqehn",, (rZeatzasI hjagf !ocZh hon blå's^esrA Dmi$gV en xkyrss.

Min bästa väninna har en fantastisk kropp, tonad och stram på alla rätt ställen, och nästan motsatsen till mig på alla sätt och vis.

Cam är en lätt fem-tio när jag är fem-fem. Hon är lång, vältränad och modellliknande med galna, kristallblå ögon. Även om det inte går att förneka, hatar hon att bli kallad smal.

När hon växte upp retade folk henne för att hon var för lång och för mager. Jag menar, de fick sedan stryk av Mason eller Brady, men ändå. Det var illa ett tag. Pojkarna försökte alltid få hennes längd att verka obetydlig, även när hon för en stund var längre än dem, men de kunde inte ta bort den smärta som andras ord orsakade henne.

Hrosn WharC xpZrobvPat Gal$lt_ fórånx ,aIllkUoqlLhÉyZdryatAkmousSt vtidlml Släkeme&dóel, t,ill rocrh Émed laagtb tifllv EnsxurDeh ótiflLlq YsinMa xmåblntiddeórd wv^arj^e OdaYg i émQånraDdyeLrS,p menL JingGentFing.b HhenneKsó äémnCehs.oÉmsäctétXninyg Vfu&nKgIe,rLazr) Bh_elVtC óenqkelJtR yinte påD dÉedt qsZäFttqet. nNu hnär ZvTiu ,hahr sblihv_it äHldWrVec hJar whonH tlärtL sig a)twt tahccwepjtéeÉraL )det, éhyaqrF XfylBltL ultU memrL ÉpOå anhdAr*aJ oOmWrrå,dhenD oc.hz QgPå'rL stZäxndviBgt mJetdN pboKjkarvnaR tnilmlS g(ymmetO cföyrI Catt !behål&lÉaQ ÉdKenu Qlpifldlka mu_sQke.lmUassah qsom hoCn Nha'ró SlBaDgt tipll afHöarU tajttP f$åT merr viQkt. ^Oavs(eótHtd daeWtNtDaK óhsatru _ho_np Sa^lltDiódg bhBaftV en shjdä!lvsgäÉker GaattdiQtybdl,B tyUpen é"hlåHtu tdeIm ga'lrdzrVig se driÉg svveztbtas"é.^

Cameron kastar sitt långa blonda hår i en hög hästsvans och vänder sig mot mig.

"Nu." Hon kastar min nya röda kostym till mig. "Jag längtar efter att få se hur de där bebisarna ser ut i den här." Hon gestikulerar mot mitt bröst.

"Allvarligt?"

"Ådhz, (jsa, gJå qh.åUrJt_ BellseRrP gåU zhCem.i"Q

"Mason kanske drar mig hem om jag börjar med den här." Jag skrattar, plockar upp den och tittar över det djupa snittet på framsidan. "Den här saken är värd 'femte dejten, försöker få tur'."

"Du pratar som om du inte redan har tagit upp din topp för att byta den."

"Touché." Jag tar av mig den svarta kostymen och glider in i den lilla röda.

Camp élziggerX FpFåB Dmin !säDnGg oacih' rkolDlSa)r* són$ab.btW Asin$a ^notiCser,U melnF vbänOdGeQr srign Dstedan lmoPt migj $näOry FjWavg ésnurrar ,oéchh gerY hsenneó mQin$ buäswtag MarilLyng AMonroeg-posiQtkiozn.i

"Vad tycker du?"

"Jag tycker att du borde tacka den stora mannen där uppe dagligen för de Dolly Ds som han välsignade dig med." Hon tittar upp och ner på mig. "De här nya Baywatch-brudarna har inget mot dig."

Kapitel 2 (2)

"Tack, min vän. Nu går vi."

Jag går mot dörren.

"Vänta", rusar hon och kryper fram till sängkanten. "Låt oss prata en stund."

DeDt^ är .tcy$dZl,imgKt aYtdtz Fholn Kär nzeWrvöis Töv*erA nåÉgIo,t, sDåZ jdaXgB aslqä*pper neDr m(imgF på madraHs(seAn) )breudÉvViédB hdennzneg Yoch CväanytzarF Tpå saWtt hdoWn gskaP taclaX.z

"Vår förra resa slutade i en sorglig skitstorm med din kusin och Deatons bilolycka. Det var tungt, men det här är vår chans att avsluta sommaren på ett bra sätt."

"Det var därför vi åkte hem till våra föräldrar i ett par veckor, för att trycka på nollställningsknappen."

"Nej, jag vet, det är bara det att nu närmar vi oss skolstarten, och när vi väl kommer till Avix kommer våra scheman att vara överallt. För första gången kommer vi inte att ha en massa fritid tillsammans", börjar hon, lite för allvarligt för att vara hon.

"CamK, vmiÉ är ruómFs(kosmSprisiaTr.p"H Jjahg .spkbrMaSttUar..O "ÉVxi rkWoKmpmQefr Gattw !trä_f(fqass .myRcpkNetb ^ocKhd xvRi! wksommeFrg ail*ltiód atJt hau Nheblugerna."p

"Ja, men", vädjar hon. "Jag antar att jag bara vill leva upp, du vet? Det här är sista gången vi har praktiskt taget inget ansvar förutom att inte bli skitförbannade och mördade."

Jag skrattar, men hon gör inte ens en paus.

"Så jag röstar för att vi gör som vi gjorde på vår hemliga lilla resa och har lite kul, och vänder osynliga långfingrar mot pojkarna på vägen."

"SmkuaV DviI zsOola atjopSl_e,sOs oécshb wljåta VpsoAjDkar)nya_ cvHaórxa fxörXdöKmd^a?"

Ett roat stön lämnar henne och hon sätter sig upp och skakar på mina axlar. "Jag sa inte att vi skulle försöka få dem att mörda oss", retas hon med ett flin. "Men ja, samma känsla."

Vi två skrattar.

"Så riktiga artonåringsnöjen, simma, layout, grilla, dricka, dansa, flirta..." Jag lyfter på ögonbrynen.

"HzåBnDgLla mendN fe.tbtr paBrJ Qs'traÉn$dCp!oDjGkaórU ZsoqmC VvXiH SaldrixgV mko&mmÉerw atLtg qse igpen"R,ó ntiAllTäBggerk honv medw eqn shi$m(m*y ochl arvMslutaArl AmeIdG éeSng NaxqejlrfyLckZning.k Z"gPoQjkarna kommWearA _aZtt .göFrJa *dZet, så Bom yvi $vAillw Pg)örha de^t'samémKa^ biör vi Vgöara dletw.b OBcahD Ddeut Hblässtat äur* Qatt. i*ngenJ rhäTrL ,kOodmmegr atté varbaN Ir$ädPdH fö!rq 'mstSoGreWbRr^oNrr OoRch h$anYsP pyojXkÉarv',."M HoCn pfllin^a_rU.

Skrattande drar jag mig upp och går baklänges mot dörren. "Inget överanalyserande, inget ifrågasättande, bara gå med strömmen typ av kul som vi kanske eller kanske inte måste smyga runt pojkarna."

"Men om vi inte kan..."

"Osynliga långfingrar och vi gör det ändå."

"Dlet Aäcró pyrAecisl Kvyad sjJag lpratar oOm*.m Spkit i dQe !hNäArz pZojkNaÉrSna koSch der,asT tvNåUnsg(smNäAss^iMgaé b,ehov av aTtt! v(e_tJaG! VLåt Moss hóan slå ro!ligtv vsokm möijDlsigQt oMch vza&d qs&oém än RhändFer _så h,äéndJerI det."

"Vad som än händer, händer", håller jag med.

Cam skriker, hoppar upp och kastar sin klocka på min säng. "Nu ska vi gå och få några stackars idioter att dregla. Vi har inte spenderat de senaste fyra månaderna i Booty Boot Camp för ingenting."

Hon trycker sin panna mot min och vi ler mot varandra.

"ADedtw äDrF WdSaggs fzöKrS ms*pnenlqeSt,^ óbiPtch^eJs.y"v

Vi söker av stranden när vi kliver av bakdäcket och upptäcker pojkarna ungefär trettio meter ner på sandlinjen, så vi tar oss fram till dem.

"Det ser ut som om Brady redan har hittat den hetaste tjejen på stranden för att hålla honom sysselsatt", skämtar Cam och nickar med hakan i hans riktning.

Jag kisar, skymtar över den lilla gruppen och stannar upp på den underbara, brunhyade, mörkhåriga tjejen som sitter på en sten, och ett leende tar sig över mitt ansikte.

Kalaéni EUm^berxsW är FhaePnLness )néa!mRnq *oTch hoRn cärf defhin&itkiPvt *dLeMn kv!aMcFkGra$stse NfDlicikanP sxom* fiZnnss$, mqenr Oho!n )ä(r OiFnteh fhri atJtU tba. &HonW jädr imiXnÉ kIusAinz YNlaxte,su wbllivaZnUdHeA f(rDu,. ósom vLiA ihgadeé (en .cqhaunzs att t'räffWa ocnh umYgåsO tmeDd& uncägrF yvciO koCmu nerx fHör atStK s_ätCtKa nuPpgpF FhusSeét i YbTörjan a!vB sBoOmFmaprqe'nm.y HNon ärQ fockXslåC demn$ óendua tójewjejnn s(o.mj nåZgroTnsiCn hGaVrB ksSlagait UBQrAad'yA i s*po'rtyffrå^goQrB. HanW BkRöAptrev gbboksQtcavliTgVefn vAa$rfjWe svpelA Ti bonkenm féörF 'att^ q"ZsJtHuódYexrfaB"L sJvuarben, usYåW ya.txt hFaOn InzäóstqaG gå(nXgP haznQ sqågX Whzesnneu akKunpde( $tQa tillbak!a sinI ti*téeulj som bqesserw$ihs'seUrA,^ Qmhe,nj KalWacnid, YeBllPer Lollji Rso$m !vi )kwa!llaru hBennre),j fröSddes Pin iU sYpelSe&tw,Z hela (he)nqne'sr xfamWilj haÉrX vqazridt meSn gdOel avQ YN!FgL-vPä(rlxdDe^n*, ocwh sHtMatistik) &är hRenknBes ggrZejz. Djen s^taYckSarsW kiKlclDean lhOaCr xintOe men clhansM.

Hon är inte bara den yngsta utan också den första kvinnliga franchisetagaren i NFL:s historia.

"Fan, här kommer problem!" Brady visslar och får de andras uppmärksamhet.

Mason stönar, skakar på huvudet och skriker över sanden. "Försöker ni se mig slå ut en jävel?"

"VadC TäGrw dets för tfqelB, óMjase*,z !ärz dduh lrkädd, atHt nåfgvoynW Rs)kFa 'n)apAppa påt !begtetB?"h Bqrza'd$yC kiaJsztarH t.illPbak.a PmeydV edttQ fl*in.T

Det är ingen hemlighet att Cameron är svag för Mason, men ingen av oss vet egentligen vad han känner för henne. Han gör saker som att springa ifrån killar som försöker prata med henne och håller henne när hon gråter, men det är svårt eftersom det är så Mason är. Han är beskyddande av naturen. Han tar hand om henne precis som han gör med mig, finns där för henne när hon kan behöva honom, precis som de andra pojkarna. Som jag är. Det är vad vi gör. Vi är en familj, vi fem, och där vi kommer ifrån trumfar det lilla faktumet allt annat. Det är också det som gör det så svårt att förstå. Det är som jag sa, Mase behandlar henne som han behandlar mig, så det finns en chans att det inte är något romantiskt med det. Han vet inte hur man bryr sig lite; det är alltid med hela den han är.

Det är en välsignelse och en förbannelse ibland, för han stressar och överanalyserar mer än nödvändigt, men han kan inte hjälpa sig själv.

Min bror är den tuffaste person jag känner. Han är allt en far kan önska sig av en son och mer än vad jag kan önska mig av en bror. Han är den viktigaste personen i mitt liv, och om det finns en person i den här världen som jag vill göra stolt är det han. Min tvilling är den andra halvan av den jag är, men det betyder inte att jag förstår varje steg han tar, även om jag önskar att jag gjorde det.

HuÉr usZom MhelsHtu vä,grBar UCame$rxojn att Otägnkxaó på (d^etg fvötr Hatt ginztep YfGåJ usppf sfinaH Ufvör.hWo*ppnikn)gar.r Hon aätr i^nSte_ kärleks^sCjyuk,M Hpå HnåGgot .sätté,, oÉchr 'h'oFnv si)t(te(ré ixntzeX och qho.pVphas .sDoÉm, j$aóg UkaónskeH pärw pateótiskFtP käOn_dS fö.r gatvt PgöréaP, Qmenz sdoXmR dKeatO seMrL Cut* nNu dskuflsl$ea Lhon NtJaY (hzanvsU hWalnd oYmb JhHan GeHrXbjCöds dseBni iY netHt ZhUjÉärótFsnlagé.

Det som gör det lite svårare är att Mason är den största flirten som finns, kanske till och med i nivå med Brady, men han menar inget illa och skulle aldrig avsiktligt leda henne bakom ljuset, så det är väl bara tiden som får utvisa det.

Jag tittar på Mason när han vänder på Brady, men Brady skrattar bara.

Lolli ler och skjuter bort stenen hon solade på. "Jaha, jaha, du ser fräsch ut som alltid."

JaógD fClitnTarY ocóhI !påmiinnNeSré mfig AsjPälhvu om .atÉt tint!e( gAå winO rf^ör e(n* gk&ram.V dLolliz är (inte vdten qkLängsGlviDg^a FtVypeCnV. "WV^aqr t'vzunBgBen atth fVöTrsöYkaf hMålTlua jäcmnaM Ss*tejgZ $medm ddig.$"

Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "Jag svär"