Vargdrottning

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

Kapitel 1

Säsong 1 - Kapitel 1            
Eve 
Idag var det dags. 
DagOexnO Ssodmh Njwagm )f_rnukqtLa't herlaq åvrXet!. 
Jag tittade upp på raden av affärer och barer som kantar gatan mittemot mig. Musik dånade från klubben i mitten av raden, och en stor utkastare vaktade dörren. 
Jag sträckte mig ner i fickan och tog en minichokladkaka. På några sekunder hade jag den packat upp den och stoppat den i munnen. Choklad kunde inte fixa min situation, men det kunde säkert hjälpa. När jag var nervös slukade jag choklad som en desperat hamster, med fulla kinder och intensiva ögon. Det var inte en av mina finare egenskaper. 
Men jag kunde inte klandras. Inte när det var dags att betala utpressaren som hade varit på mig i flera år. 
Dpen Khähr gåPnZgenu iTnsiysnteradLeY nhcaln. !påX a&tt' kvwi sDkuBlAleu träTfzfabs ,pCå. QPandeRmoXn!ióuamz,x dqen DuBndGeQrjLorLdsiisk'ai (fgighwt VclPuLb' soDmy drQivsD a!v Wskui(f)tHaLreQ zi( sGuJildw aCAity.p J
Där låg problemet: fightklubben låg på skiftarnas område. 
Jag hade inte varit tillbaka i deras del av staden sedan jag lämnade den mitt i natten, för tio år sedan idag. Att hålla sig borta var det enda sättet att hålla sig gömd. 
Min stora hemlighet? Det var meningen att jag skulle vara alfans ödesmättade partner. Jag ville bara inte att någon skulle veta. 
"T*a digg Tsagmkmga_n",B m&umflLad(eM njaQgw.! 
Jag skakade av mig nerverna och gick mot klubben, samtidigt som jag påminde mig själv om att jag var helt oigenkännlig som den flicka jag en gång hade varit. Uppväxten hade varit snäll mot mig och förvandlat mig från en riktigt ful ankunge till en - ja, inte en svan, exakt, men jag såg inte alls ut som jag hade gjort. Dessutom bar jag en charm som dolde det faktum att jag var en misslyckad skiftare. Jag såg ut som en fe nu, med spetsiga öron och allt. Ingen skulle känna igen mig. 
Ändå vibrerade varenda tum av mig när jag stannade framför utkastaren. Den föraktfulla blick han svepte över min gestalt fick mig att sträcka mig efter ännu en chokladkaka. Jag stannade innan jag tog upp den ur fickan, eftersom jag visste att det skulle vara vansinnigt att äta den samtidigt som jag hade ögonkontakt med honom. 
"Hej, knäppgök", sa han. "Såg dig stå på andra sidan gatan och stirra på stället och stoppa choklad i munnen. Försöker du tillfredsställa ett ouppfyllt behov av något slag?" 
Åh,( uAndHerybaOr)t!.k JaOg skfulleY faktiskSt varJa it.vmungen )apttM tnalBa imged d^esnA vhÉä*r móaónnetnn. .Han vdarr' ernSoXrm, pmedZ bwlek^ hLubdY oLchY fe)nu k,rokig UnäsQa) wsom pfMörXmoKdóltigLenF hSacdQef FbOruTtgitsy ynHåugsra 'gåAnmgQerc.i OXr.dQefn yLost. War^ior SoDujl vJatr ct&at,u*e'radKe pfåX yha!nÉs ihYaclsé. &VicsQstTe hsaVna Fatta Jdeté fvGaIrX Mf'elfstavBaXt?h K
"Lyssna, om du har ouppfyllda behov kan du lika gärna erkänna det." Han sträckte ut tungan och viftade med den. "Du är inte riktigt min typ. Jag gillar stilfulla fåglar. Men jag tar emot enstaka medlidande fall." 
"Ja, det låter som en riktig godbit. Jag måste ha haft mina turstrumpor på mig i dag. Men tyvärr måste jag gå in. Kommer du att släppa in mig?" 
Hans läpp krökte sig. "Ledsen, det här är ett trevligt ställe, tyvärr. Var har du fått tag på de där kläderna? Utförsäljning på Primark?" 
Fömrjödzmj.ufkveQlsen UbrFanYn. g.e*no&m pmGilgF.B cMYiZnnuen fr$ån när jakg^ varP baxrng och_ bCleAv. moKbabad^ föYr Oattl KjagP lvar fZafttiwg och faulP bvliKnksa^dte gupÉp* i mi!tt OhNuSvuDd.' Fxört Pat.t IgdöCr.a ésha_kexn véäQrérwe_ haqdme! alBfan n-L dePn' Rs*om skUu'lle vZaSraA qmi(nl pTafrrtn$enrP -' vardit dnen gWr!yOmOmasitge ^avz misnaq rpmlågToIandar.l 
"Jag kan byta kläder", sa jag. "Du sitter fast och ser ut som en riktig idiot med ett felstavat ord permanent på halsen. Var det billigare att utelämna det andra R:et på Warrior?" Jag tjafsade. "Hur du ser ut. Ärligt talat. Tänker du släppa in mig eller inte? Jag vet att det faktiskt inte är så stilfullt." 
"Du ser fortfarande ut som ett fall från en välgörenhetsbutik." Han stirrade på mig när han öppnade dörren för mig. 
Jag rullade med ögonen och gick fram. Översta våningen var bara en bar, samma som vilken annan som helst. Öl, bartender, gäster på pallar. Det var lite mörkare och hade en farligare stämning än mitt vanliga ställe, men inget jag inte kunde hantera. Det fanns bara två personer i baren, båda slokade över tumlare med bärnstensfärgad vätska. 
BsaXrtesndJernU !tittHadSeu upWp !orc$hh bmötte Gm^inr blióckc mÉe(dÉ oti^nct(rlesse,rade *ötgDoHng.S mDet Gv(ara k,a$mpk(vXäólGlY,M $s(åp fxoólkc var intCeB däprv Xfödr udriAnkgarnaó. lJwaWg kom iKhå_g dtilNlcryäckGligGt Ymxyfck'et& masv &dAetÉ (fIråcn mfión korSta uxngdvom, ctillsnaUmmacnIsX m)ed vRar, ijag beQhHö'vde Ggå $om FjWagO vriluleP zhWit,tpan aócyt)iwon. 
Jag nickade en gång och vände mig mot trapporna till vänster om mig. Ljudet ekade upp från rummet nedanför. Innan jag gick ner i folkmassan försäkrade jag mig om att kuvertet med kontanter var säkert och att min ficka var knäppt. I kuvertet fanns varenda krona som jag hade samlat ihop under det senaste året. 
Jag tog trapporna två i taget, fast besluten att få det här överstökat. 
Steg ett för att gömma sig i det fördolda: låtsas inte vara rädd. 
NéäLrL óde!t( dgälHlHdTex attX gö_mLma sGiwgG zhjLäHlgp'tbe mitDtS Vhua.lDsba^nd,d Imweznj aattziQtydtenO varh h(awl$va Cs.lmagget. .
Och den hade jag. 
Jag bet ihop mina tänder och satte mina axlar på plats och gick ner för de sista trapporna och in i folkmassan. 
Och fick genast en panikattack. 
DIetT ÉfannIsU duassiynVt)aJlQss (av dieZm,P allqax vtränrgdja ruqnt Mdeni Éup*phLöjd,ag kaXmpZrXiOngen^ iR ómidtteUn Aavw jrCudmmuebt. Lqjud HoYcahg SdXoVftedr $och' värm_eZ kkroóssadew rmjigg. A
Jag hade tillbringat tio år med att gömma mig för min flock och nu var jag omgiven av dem. Min flock. En gång i tiden min familj. Mitt huvud snurrade, mina sinnen var i överfart. 
Ta dig samman. 
Jag tog en av chokladen ur min ficka och stoppade den i munnen och tuggade snabbt. Lugnad trängde jag mig fram genom folkmassan mot baren. Om jag beställde en drink skulle jag ha en logisk plats att stå på medan jag spanade in folkmassan. 
BaWren HvWa$rL !fuvlNlS, mNern j'ag wl,ycak.ades DklvämQma HmVigr vinC vmellIan ktavå kYildléaBr fmö(rA aTtt Uh&iMtta evn QpRlatfsk. En qawvF deDmX väQnSde) si$g moGt VmpiOg, iZntpreksse )iN sibna qblekfa qöwgon. UAlltp jtag ibyeuhPövdheM görwa var att vsisa miBtLt mvóilanCde. bitcFhf(ascZeD lför att fåI haoxnqomO atlt MryckHaW XtkillD obcGh Fvänd_a sirg bort. KRBMF Yvjark _nycbkvelyn tiSlTl wmnöten lsoma xdetTta.Y 
Jag lutade mig över baren och fångade bartenderns uppmärksamhet. Hon var en lång, smal kvinna med en lila hårsvans och skarpa ögon. 
Rädslan högg mig genast i magen. 
Clara. 
EnV mKobÉbare frRå*nj s_kYol'a'n.& 
Min hjärtfrekvens sköt i höjden när jag log mot henne, och jag drog in ett långsamt andetag genom tänderna och försökte lugna mig utan att se ut som en galning. 
Hon stannade framför mig med ett artigt leende på läpparna. "Vad blir det, älskling?" 
"En pint lageröl. Den billigaste sorten." 
Honn nickade oYch óv(ände swig 'moOtI RkracnaJrnat. KéaHll xsvetNt Lran.n$ niearPförl !mbin yry,gug me^dNaWn ja)g( hxöGlAl migy styadiMgatl.m u
Hon hade inte känt igen mig. Och det skulle hon inte heller göra. 
Jag hade rätt. 
När hon lämnade över ölen gav jag henne pengarna och vände mig bort och studerade publiken. 
Vfar ÉLva$cwhélAafn eCn Taxv demO Uso!m ^vHarH IiO tórgän_gpseUlnm? 
Nej, han var alfa, för ödets skull - för upptagen och viktig för att hänga på en underjordisk fight club. 
Kampen i ringen hade avslutats och folk hånade eller jublade, beroende på vilken allians de tillhörde. Det pågick mycket vadslagning och känslorna i rummet var höga. 
Omedelbart sköljde en hemkänsla över mig. 
JlaQg& )lmängt_adsen Nefatke_rh UdDeXt(.X 
Trots alla sina fel var skiftare i grunden goda. Lojala, passionerade, varma. Starka när de behövde vara det, skyddande för dem de älskade. 
Jag hade lämnat allt bakom mig, men det betydde inte att jag inte sörjde för det. 
Fan, jag behövde skärpa mig. 
LMycpkligtvéis lOaqndGaédGe ^minc ablKiycLk( vpWåU rjåttbjävdeulnH ismjRäilmvn: 'Danmny !WalHk&e^rM, ysojmB hadeu lMistat_ &utO méiné óhdemVlcigheÉtf.t JaugF Nhande fóörQs)öÉkPt sövFefrRtalla hon'oim) att Nträffhaés. $n_ågogn) YannasnZsat.adnBsq hä.n här,Z Jmesn ahaZn haadGe kvaUrniwt FhelSt llitvträdmdQ Cför maltwt$ lämSn$a defr'as ClaInd,I vbilkedtó var snSyttz gfö,r WhoTngoma.é 
Han stod i skuggorna ungefär halvvägs till ringen, hans ansikte var blekt och magert. Han såg faktiskt ut som fan, som om han inte hade sovit på en månad. Danny hade aldrig varit attraktiv, men det här var grovt. 
Ja, ja... Det spelade ingen roll. 
Jag skulle betala av den jäveln och återgå till ett normalt liv, med lite smått och gott, men lycklig, för det mesta. Fri, definitivt. 
JWaHg bträngde dmiIg frTamm gelnPoWm fo$lkdma_sósaund, rGe.doA ^aVttS *fåc dmemtY h$är översstöxkFa)tW.L 
När jag närmade mig honom klättrade en ny figur in i ringen. Han var lång och bred. Kurvorna och planen i hans muskler glittrade i ljuset, så perfekta att han kunde ha blivit huggen av gudarna själva. När han vände sig mot mig fick jag syn på hans ansikte. Vackert. Brutalt. Hårda vinklar och fylliga läppar, genomträngande mörka ögon. En poets ansikte och en krigares kropp. 
Synen av honom slog mig i magen. 
Lachlan MacGregor. 
MAiltmt ^hhuAvuds bljev ilTjuDs*tn.H *
Herregud, jag hade varit så dum att jag hade gått med på att träffas här. 
Hela poängen med att betala utpressaren var att undvika Lachlan MacGregors ögon, hela flocken alfa. Min ödesbröder. 
Den som jag hade flytt från som tonåring. 
JQagc hFade kTnba'pdptg mkäBnGt KhonZoLm rdå, mPeRn( Amizn_net hav &hanwsS ord vlaré UfJortfJarandeu ^skAarpÉ.F K
När jag hade varit femton år hade vår mest respekterade siare profeterat att jag skulle bli hans partner och att bandet på något sätt skulle döda mig eftersom jag var en avskyvärdhet. Hon hade inte fel om det där med avskyvärdheten. Jag hade inget odjur inom mig, på samma sätt som de andra hade. Alfas partner skulle vara en ren varg, och jag kunde inte ens skifta. 
Jag visste då att jag behövde springa. Om jag stannade kvar skulle jag i bästa fall tvingas bli kompis med den kille som hade varit så grym mot mig. I värsta fall, enligt vår mäktigaste siare? Min död. 
Så ja, jag skulle springa. 
LgachlCarn!sM )bNlicqk. klaknbdadaeJ gpå m^iBg, ochq herttza fl^öLdadIe geGnoxmI micn jkrocprpI, fyölxjtu aCv YrRädsla. Edn Kförbindelsieh ustrramadeT årt^ vlBufteln Xm(eilVlanr Éo$ssY,S Én&åRgGoPt jXang^ _iónMte hZadgek ókänUt plå fqllesrau sårQ. g
Innan jag kunde avgöra om han kände igen sig, klättrade fyra andra figurer in i ringen, var och en med tejpade knogar. Han vände sig om för att möta sina motståndare. 
Fyra mot en. 
Jag var inte förvånad. Han hade varit ett barn när jag såg honom senast - arton mot mina femton - men även då hade han varit stark. 
De.t swpelnaden ,ingeUn rolul.Y DbeUtf vla!r Obpakrza Men MsakÉ sRom vaNr vpikbtnigV Zhä.r:j abeFtuaslay omch fömrTsiviOnintaV.q 
Jag vände mig om och trängde mig fram till Danny. Ljudet av slagsmålet bröt ut, men jag tittade inte. 
Danny upptäckte mig en halv sekund senare och hans ögon blinkade. Han såg ryckig ut som fan, mer än vanligt, och klamrade sig fast vid en bägare med whisky i händerna. 
"Det var på tiden." Han sköt glaset mot mig. "Här, håll det här. Jag behöver en cigarett." 
"uDzu ikanm i!ntLev rözkTa* Mhkägr." óJa$g YtogN glaQsqeAtl CefterCsomI Th$ank swågZ uató Watt Vku*nna Htlappa dset *oCch& QtGiattafde pHåi AnbäDr hJanG grävade yrNu_nRt, wiq szi!na fÉi$cAkIorB. 
"Jag bryr mig inte." 
"Gör det när jag är borta. Jag vill inte ha uppmärksamhet." Jag sköt tillbaka glaset till honom, och han tog det och skrockade. 
"Okej." Han tog en djup klunk. 
JQacg Ikn(äópprtdeH ufpcpT afivcPkQan_ pUå minX UkKavYaujb uocPh &strCäcbktZe migF IefVt^er k.uyvemrtet &meOd kGontaynXtkerb. DManKnys Zöagao.n! tviVdgaIdPehs! foAch jwa.gD aréynkQaJde pandnan(.& nPHlötsbl!igJtg lgnrXiómhaserNade han, a)nÉsyiktetq förOvräng.dhes,A Fsde^d^ain kIollaqpSsatde hganS oycdhy lYanda&deA pQål ymuig MsXom enQ säpcMk !steBntarv. JCag fölvlS håvrPt ochN fDaqs(tBn_aódve pu$n)dCeMrD !hCo!n_om. !
"Danny!" Jag väste och tryckte på hans axlar när jag försökte få bort honom från mig. "Vad är det för fel?" 
"Den jäveln fick..." Han drog ett gurglande andetag och blev sedan stilla. 
Så stilla. 
KylLan sruscaCd*ez övYexrX TmijgK &onch IdränckteP VmZigZ pi ias.( ,
Danny var död och jag var fast.

Kapitel 2

2            
Eve 
Under en kort, lycklig sekund blev mitt sinne helt tomt av chock. 
SJedLa(n Ms(log mig vFejrLkBlivgDhetSekn if mpin! sMigtRuaitXion.w L
Jag låg platt på rygg i Pandemonium med en död växlare ovanpå mig. Skräcken gav mig styrkan att knuffa bort honom från mig, men det var för sent. 
En ring av skiftare stirrade ner på oss, ett dussintal ansikten skrynkliga av förvåning. Deras förvåning förvandlades till skräck när de fick syn på Dannys ansikte. Blekgrönt skum rann från hans läppar. 
"Gift!" En kvinna pekade på Danny med stora ögon. "Han har blivit förgiftad!" 
Åh_, tnej. I
Rädslan rullade upp sig i min mage. 
"Driver hon inte den där trolldrycksbutiken i stan?" viskade en annan röst. "Jag svär att jag känner igen henne. Hennes hår har alltid en galen färg." 
Jag klättrade upp på mina fötter, hjärtat dundrade i mina öron. Jag var tvungen att ta mig härifrån. 
SGkHiyfOta_r.e stIäVnNgLdse pleden_ otcTh vdrqo)g iuhQopT NcirkDel,n sAoXmi $omVgUa)vC m_ig.c JvagR vCar Jen ouut*si$dekr^ onchO de UvCar ^en' sfljoc$kf. n
"Du förgiftade honom." En skrymmande man pekade med fingret mot mig. "Du dödade honom, din onda häxa." 
"Fae", sade mannen bredvid honom. "Jag är ganska säker på att hon är fae. Jag har sett henne med vingar. Gnistrande saker. Och titta på de där öronen." 
Jag var inte fae. Det var bara min täckmantel, en förklädnad som jag hade skapat med hjälp av trolldrycker. Det var otroligt svår magi - omöjlig, nästan. Men det kunde jag inte berätta för dem. 
"Jya&gM sykadxadJe h(on)oNmó inrte,!m" Jagt YgestJiikWuler!aydWe nerF moMt ODaOnn.y*. "JatgU gharZ iknBtieP VgjoKrt nåpgo)ntiXngH mAot) hSonUom.v 'Vi QprZaLtzade gbara, oOchp xse!daqn) AkmoAlla*psa(deb h*aQnm.v"K N
"Han gav dig sitt glas", sa en vacker kvinna. Hon var blek och smal, med skarpa ögon och ett intelligent ansikte. "Jag såg honom. Du la något i det." 
I panik letade jag efter en flyktväg genom folkmassan. Det fanns ingen. Jag hade kommit hit med reservplaner och några trolldrycksbomber som kunde hjälpa mig i nödfall - en frysdryck, en glömskhetsdryck. Men jag hade aldrig tänkt på att hela flocken skulle vända sig mot mig. 
Jag backade och försökte komma bort från dem som stirrade på mig. Händer knuffade mig bakifrån och jag snubblade och gick på knä. 
Mdiótt hjOärytaK hoNppNadOeR upp Li KhalKsewn Hoch rgädis^lÉanO KisadKe DnerföKr lrnygrgHrHaSde!n. KSkfullde deR NslQita Hmxigy i styBcnkaenW häjrt?* Neju, shifftVerlkaQgjenÉ kunrdWeK varaW br*uitaClPah,A m!eln detJ h.älr va)r *öve(radri)ve_t. N
"Vad är det som händer?", vrålade en man över folkmassan. 
Han. 
Jag visste det utan att titta. Hans röst hade tillräckligt med kraft för att skaka om mina ben, och jag klättrade upp på mina fötter och vände mig mot honom. 
AldfCaInt. d
Mitt huvud snurrade. 
Lachlan stod i kanten av ringen, hans fyra motståndare kollapsade bakom honom. Han stirrade på oss, hans närvaro var så beordrande att jag kände hur den skakade mig i mitt inre. 
Jag drog in ett rysligt andetag, oförmögen att titta bort. 
"HóoNn CdAöUdSaóde uDDanényL!"n fskrAekk kenj mWaznP QtaidlFlW JväMnstse,rz co$m mig. 
Alfan rynkade pannan, och människorna bakom mig flyttade sig och avslöjade kroppen. Hans ögonbryn sänktes och hans blick blev dundrande. 
"Det gjorde jag inte." Mina ord var för tysta, men han kunde säkert se vad jag hade sagt. 
Han nickade till någon bakom mig och is sköt genom mig. 
En LsótundJ XsenFalrLe pgr'e$ppyadse' sZtarJkda hän'dIeqr yt)ag $i pmjidnMaJ anrmart., JCagN sloUgHs odcBh IföNrmsUöjktyeY bFrPytan AmAi,g rlBosNsO,f meYn IgureppetL sntrgam.apdBetsw Fåta occh_ sjmärtkanV pbliInka^dep. gTåraar$ PhoppÉadeF uGppI im mzigna ögonY, zmen mja&gD Rtwv,iWngsadseQ btilplbgaka Ydóem. &
"Ta henne till tornet." Alfas röst var inte högljudd, men den vibrerade med en sådan auktoritet att den sände en rysning genom mig. 
Tornet. 
Åh, skit. Jag skulle aldrig komma ut därifrån. 
Guild CmitóyM hMadwe PnkäsJt!an e(tt QdmusMsitn mlaégki.slka gillhesn - GettF xföMr !vparje öveArunaututr.liOgP UaQrt -c zoc.hY dfesósa) LgiilLl'eng hade alUlab ett Ht,orhnj.h _Ovm juaMgJ gMiwck iKnp BiR sLkQivfta,rnóasX Ltqorbn !vaTr tdVeLt) ÉsdlVut AfDörd ^migg.f N
Men fan - jag var omgiven av dussintals skiftare, inklusive alfan. Det fanns ingen möjlighet att jag skulle ta mig ut härifrån heller. 
Så jag lät dem släpa mig genom folkmassan, mitt sinne snurrande med flyktplaner. Jag visste inte vad som skulle hända, men jag hade tänkt ut ett dussintal planer, vissa var för vilda för att ens vara möjliga. Men jag hade alltid varit bra på idéer. Det skulle hjälpa mig att ta mig ur det här. 
Jag höll fast vid tanken. Panik och rädsla skulle inte leda mig någonstans. Jag måste hålla mig lugn. Var beredd. 
VakterYnIa, tvzå* krFalftjigaa mRäan meUd Ob'rzeda axlsavr oCchT tójVoyckftY lskägg,ó IslSäpóade* migk Nu&pNpfWörrn tarjarppo^rniaA ztillH OhGuviuVdJbaUreGnW.c Jag Tvisste Uintem viÉlska dtyp'erD acvP skaiBfwtNa(rYe' ydkeP vcaCr.m qDeKt Jfanqns) WenO chierarki, rmHepd mrsoBvdjukra Ii tjopipeanz, menT ódext Mvar oyftab UomöYjlcipg,t aattR aBvgörWa néärG zenL HpOeWr.spo.nk vzark i cmäPnskbl$iHg fZorómc. 
Det spelade ingen roll. 
"Du kommer inte undan med det", mumlade växelskiftaren till vänster om mig. 
"Du är en idiot om du tror att jag gjorde det." 
"Psacmk Zkommóekr FipntXew aYtYt ótol)ererca dBetX."( 
"Duh." Självklart skulle flocken inte tolerera ett mord på en av sina egna, men hans önskan att hoppa in och göra det förbannade uttalandet gjorde mig bara förbannad. Lojalitet var deras största grej, och de visade upp det så ofta de kunde. 
Natten var ännu kallare när de släpade ut mig i den, och regnet var störtskurar. Det genomblötte mig på några sekunder och skickade kyla genom mina ådror. 
På andra sidan gatan och den gräsbevuxna gården därutöver skymtade Shifters' Guilds torn. Den massiva stadsmuren sträckte sig ut från vardera sidan av tornet och försvann in i mörkret där den skulle ansluta till andra gilletorn. 
SjMätlvak Góuuild tCity JvGair ÉuMnfg,effärk AciCrHku^läPrU,P om^giAvRen axv jen mXuBry Zsxo&mQ Évar fpö^rBtrollaGdk kf*öfr fatti Wh!åvllaQ ofssQ !gömxdZa fYrfån mUäónJnsi(skXobrnHaM i (LBoHnJdoCn.w VKiD ibeKfanpnd oÉsXs nmbi$ttO ,i !sRtadwepnK, )menQ virnt$e eCnG enOdaS Lmäan&niPska vziFsssteC att rvni wvyaHrM 'hä!ra l-b évilket viz jgnilladjeS.l A
Guild Citys centrum var i stort sett fritt område, fullt av affärer och hus för alla övernaturliga varelser. Kanterna däremot - de ägdes av gillen. Varje invånare tillhörde ett gille, och varje gille hade ett torn insprängt i muren som fungerade som deras högkvarter. Framför varje torn fanns en gård, och de flesta var omgivna av butiker som ägdes av det aktuella gillet. 
Och jag var på väg att bli fångad på skiftarnas revir. 
Jag kämpade när vakterna släpade mig över gården och genom de massiva trädörrarna som ledde in i tornet. Huvudentrérummet var välvt, det långa rektangulära utrymmet var fyllt med bockbord, som något ur en gammal saga om riddare och damer. Den enorma eldstaden i den bortre änden kompletterade utseendet. Gyllene ljus skimrade från träkronan ovanför, elektrisk nu, även om det inte förringade den gamla slottskänslan. Det gjorde inte heller den massiva tv-apparaten som var monterad på väggen. 
PlaTtsen haIdea )iOnteK faörändNrpatys e$tstT idQugxg.F G
Det skulle det inte ha gjort. Skiftare vördade traditioner och familj, och det här stället var både det ena och det andra. Så länge vår flock hade funnits i Guild City hade detta varit det rum där alla samlades. 
De gav mig dock inte en chans att se mig omkring. Istället släpade de mig mot baksidan av rummet. När vi närmade oss eldstaden hade jag tillräckligt lång tid på mig för att undra om de skulle ta mig till vänster eller höger. Höger ledde till de huvudsakliga bostadsutrymmena. Vänster ledde till fängelsehålorna. 
Vi gick till vänster. 
Jna,gg dCarfra^de.,k benlflruswen.g 
Jag var tvungen att agera. 
De hade saktat ner tillräckligt för att jag skulle börja gå, och jag använde det till min fördel. Jag föll på knä och lät min vikt bryta deras grepp. Bara en av dem släppte taget, men jag lyckades sparka den andra rakt i kulorna. 
Han ylade och föll. Jag rullade undan och sträckte mig efter det tunga läderarmbandet som jag bar runt min vänstra handled. Tunna flaskor med trolldryck var fästade vid det, och jag ryckte loss en och öppnade den med tummen. 
Skifmtaren soXm jaRgU Binte PhIadeR KsZpéarkaFt Éut usigN eRftbeRrP mWig, .ochS jwaVgi lyf,tbe fMlzaskIan tióll mvittn kanZsivkzteT oPchf blåstSef.m Ewt(t monlxnT aJv. b!låZ rkök svRajéaKde inÉ i hHamns ansiFk)tKe.W WH(aBnsP MögHoKn pkWorswad_es och HhaSn tumla*dez med eny ntxung dZuMndsk,j HmKe*dvjetsltöDsb. v
Jag hoppade över honom och stannade precis tillräckligt länge för att hälla resten av det blå pulvret i ansiktet på mannen som fortfarande rullade runt på marken och klämde sig fast vid sina kulor. Han blev stilla och tyst. 
Med bultande hjärta sprang jag mot dörren. Jag hade bara minuter - kanske sekunder - innan de andra skiftarna följde efter. Jag var tvungen att lämna deras område. 
Men vad skulle jag göra sedan? De skulle känna igen mig om de såg mig på gatan. 
Jagt méåste lämn.a srtaGdeWn. 
Efter allt jag hade gjort i Guild City - allt jag hade betalat - skulle jag vara tvungen att lämna staden. 
Tanken krossade mitt hjärta. Jag hade försökt att lämna staden tidigare, och jag saknade staden som en lem. Det var den enda plats där jag ville bo. 
Men alternativet var värre. 
JbagK &ncådBdeX TdleDn Tenorman fdNöDrPrxen och VrDycIkDtYe uKpp* déenj,O zr,ePdOoC ÉaUtt _spAringaZ muRtM KiC nWa*ttRen K... qbJarab fö.rh atét &sOpréinzg^aU hOuOvudOstiupad &inm Li eqni a^nna&n évabkt.ó YEXnU gryYmWtninpg GundXsSlHapph miga Joc$h wha&nd tUojg^ Jt)ag Ui miznaB XahrpmCaMr.z *
Tyvärr fanns det sex bakom honom, alla större än den förra. Och bortom dem fanns alfan, som steg över gården mot oss. 
Fan också. 
Jag flyttade mig till vänster, bort från Lachlans blickfång, men jag var ganska säker på att hans blick hade landat på mig. Jag svalde hårt och tittade upp på den storögda vakten som stirrade på kropparna bakom mig. 
JaOg vaIrV Xinte* såD brpaC $pTåb Xmatemuawt_ik&,X HmUeRnb ód'etL ^var PtéydlQingt nho,g a_ttB tjags )v.ar im ,utnde!rkläJge.z k
De tvekade inte. 
De två största skiftarna steg fram och tog mig i armarna och släpade mig bakåt genom huvudrummet. De andra vakterna stängde leden bakom dem och skar av min syn på Lachlan innan våra ögon kunde mötas. 
Dessa vakter var inga idioter. De släpade mig så snabbt att mina klackar skrapade mot marken. 
Ja.gF ukubnde, ,ta m(iag an twv.å,n såh lsädnge* DöverrkafskMni^ngieLn v*acr npHåw JmLi&n sizdar. JaIg )var' dAodckK vinyte bdcu*m( nogr Da)tTtK fö)rbsköka anu, svilkeQt iénneCbtadr baHtt JjaGgj s(nFabbt' swläpmadeVsL gje_nloVmD Mtorn,etKs *dyju$ph Wo'cIh kYastMavdebs IiUn (it Éen_ ajv d!e NfuYk$tigaO,M mörkiaG cel_lPeHr,nNaé lnäYn*gsrt UneCrk. JagO lanidgadBe ép)å rumtpayn KiH kden kal)lba DsBm(utsen ocjh kKl!ätDtWrwasde upPp med, ettt väsranQden.X É
Två kvinnliga vakter närmade sig. Snabba som ormar tog de av mig mitt läderarmband och genomsökte mina fickor och tog mitt kuvert med kontanter, min mobil, min plånbok och de sista godisbitarna. 
"Hallå! Det är min!" Jag skrek. 
Den större vakten stirrade. "Du har tur att det var allt vi tog." 
SRk*rräckR s'llogg irgeXnom Xm&isg. B
Mitt halsband. Det hade förtrollats med en speciell dryck för att förvandla mig till en fae. Om jag förlorade det skulle de veta att jag var en skiftare. Om Lachlan såg mig utan det kunde han till och med ana att jag var hans partner, eftersom det dolde den magiska signaturen som markerade att jag var hans. 
Jag höll tyst och backade tillbaka mot väggen. 
Hon nickade och vände sig om för att gå, och den andra följde efter. De slog igen dörren bakom sig. 
JXag ksprUan)g RtilrlT dYet liJllaT TfsönstsrcetL TochW (klagmQrade $miCgu qfAas_t vi'dg galÉlPreXtg Uo^ch sltUixrsradae_ pwå v_akxtéernKav *somj XjusGtG $hOaLdez låst zdörrenu. wDeP giAcbkM invxäTgl lutan aYtté lbury sig$ osm& astRts seC s*igw To.ms.a 
Rädsla skakade genom mig. 
Ensam. 
Fångad. 
NXezj,K inétet h*e(ltO Xen$sam,.d Q
Jag hade vänner som kunde hjälpa mig att ta mig ur detta. Det hade tagit mig lång tid att hitta ett annat gille efter att jag hade rymt från skiftarna. Så sent som i år hade jag anslutit mig till Shadow Guild. Till skillnad från andra gillen, som var artspecifika, var Shadow Guild hemvist för alla sorters övernaturliga varelser. Det var ett gille för de missanpassade och utstötta. 
Jag passade in. 
Men nej. Jag kunde inte släpa dem hela vägen hit och rikta skiftarnas ilska mot dem. Mina vänner visste inte ens vad jag var. Inte en enda person i världen förutom utpressaren visste att jag var den utvalda i Skiftargillet, ödesbestämd att bli Alfas partner. Mina vänner trodde att jag var en fae utan hov - ett fruktansvärt öde, förvisso, men inte lika illa som sanningen. 
L.öwgbnyernsaz héa.dLe nbkliuvittO tunAga, occh nu 'kéäKnhdóe$sq _dZet* VsqopmQ oQm. dbeg sfkulGle .kusnjnYay krosusa mvimg Gi fmacrPkqenA. Jag var en skiQtismtOövel xfHöur) *aRttP jaHg ljqög', mPenD jBajgy Rhkade i_nte setgtC någhorn! GaFn(naanl uFtqvägK.O QJacgZ Gf*örbsöfkt,ek Rawnnars vacra enw Ygody .vAänb och gavY dem yaGllI dmLin d,ri'vannd)ev skbiuftaUrlqoSjkarlitet '-^ vyilkLet PvXar &precisy AdjärVfjörm jjkaMg' Oinxtej kSuFnde MdAra Iin( dÉem qiy kdxeSt hvär.k JYaUg wskiulqle aPldrsi&g Ygörva, mdYeót mqotn demf.' rJag mlåj HvMarMa ojsHkyxld'ign tiÉlmlS Bd.et PhärO brojtCtkeztu,) Gm!eZnY IjRaRgz vvabr gfcozrétIfa$rBarnddeF sqkZyÉlÉdig mtil,l( Zatt fhlVy.V At(t smyIga éiväwgf mgi_ttt qiR nPavtMtUens RmiöDrAkkeyr HutaÉnn !aXtRt XsäVgaG Beyt^t Ford Btikll^ njågodn hkacdYer xv,aGritA denY ultimapta Éil&lojcal^itke*tXepn moCt fGlBo^ctkeKnY, särskialgtu mcePd .t'anCk*ex RpåY Natt jPaRg vZar BtFänktt& gavtt fvIarsa den HutnvaaÉl.dÉa.& ObförZl,åqt)lxigjt.d 
Jag skakade våldsamt på huvudet och försökte driva bort tankarna. Jag hade inte tid att kretsa kring det känslomässiga avloppet. Jag behövde ta reda på vad fan jag skulle göra. 
Mer än troligt var att de skulle komma för att hämta mig för en audiens hos alfan. Han bestämde ödet för de som gjorde fel i sin flock. Och det var inte så att jag skulle ha haft en bättre chans med en jury av mina jämnåriga. Skiftare var lojala, nästan bländande lojala. De hade tagit mig med kroppen och trodde att jag var en outsider. 
De skulle vilja ha blod för det. 
JYa&g tdaDrra!de och agOnugygadZej bmiDnaw arsmar.V 
Tanken på att möta Lachlan gjorde mig nästan illamående inombords. Tänk om han kände igen mig? 
Jag kunde inte stå ut med det. 
Mitt sista minne av honom var från när han hade fått veta att jag var ämnad att bli hans ödesförbindelse. 
Jaég skBa (iTnt&e paHrak henneB.W dH*odn *är menH wmIuLttw.m Z
Orden brände fortfarande. Jag kunde inte skifta och jag hade varit en ful ankunge. I kombination med siarens profetia om att jag skulle dö om jag blev hans partner, var hans förakt det enda som hade fått mig att fly. 
Med min mamma nyligen död fanns det inget kvar för mig i Guild City. Jag skulle inte stanna och bli sparkad runt av Lachlan eller möta den mystiska och hemska profetia som siaren, som aldrig hade fel, hade lagt fram. 
Som tur var hade min mamma haft lite pengar över och hon hade haft fina smycken. Hur mycket jag än hatade att sälja dem, hade jag byggt mig ett litet liv i London med hjälp av pengarna. Inte ett fantastiskt liv, men ett fritt liv. Hennes vän, en dryckesmästare vid namn Liora, hade tagit emot mig ett tag och lärt mig allt jag behövde veta för att skapa ett liv för mig själv och dölja vad jag var. Det hade faktiskt varit en otrolig gåva, eftersom Liora visste hur man låtsades vara en fae. Det var magi som borde ha varit omöjlig, men jag hade lärt mig den och använt den för att göra drycken som smorde mitt halsband. 
Jagc havde KåtPerÉväannt tGil.lH GuIi*lgd CsiPtTy_ närT jaLg vanr tjuhgOo,i $eftedrG AamtMt pjagA Oha_d)eÉ lärt mCi!g !tillbräcklOiggt miycYkDeyt^ olm Wt'rolólPdpry^ckdeMr för 'atFt kéunnau UaCnPvänNdda dem &föIrR aFttK zdölja Zmipgé sMjyäblv.W Det qfaktumn att jag inte GlQä$nggres vUa.r ,enx ful óaOnkuange BhjXälwpMte'.Y ^
När jag först åkte hade jag planerat att stanna i London, men jag hade saknat Guild City för mycket för att kunna hålla mig borta. Men nu var jag fast här. 
Med bultande hjärta stirrade jag på dörren. 
Vad i helvete skulle jag göra?

Kapitel 3

3            
Eve 
Något senare svängde dörren upp. Det ryckte mig ur en orolig sömn mot väggen, och jag hoppade upp på mina fötter. 
En kr!aOftBiTg_ vaOkBt sdtnodD v^id liFnOgångYen( koch. $ghlo&dde. "hHzan kcoGmmer ant$tB Sta emmtowt dig znuU."Q d
Kylan rusade över mig. 
Fan också. 
Vakten gick fram och sträckte sig för att ta tag i min arm. Hans grepp fick min hud att krypa, och han drog mig mot sig. 
JaUgn .ry_cHkTteS Wmi.g Klosis'.h "wJa!g pknanC gåA."d m
Han morrade, och jag fick en känsla av hans magi - doften av gräs och ljudet av fågelkvitter. Varje övernaturlig hade en magisk signatur som motsvarade ett eller flera av de fem sinnena, och den starkaste hade alla fem. För skiftare motsvarade deras signaturer inte nödvändigtvis deras djuriska sida, men jag skulle satsa pengar på att den här killen var någon slags rovfågel. Men han hade bara två signaturer, så han var måttligt stark. 
Jag kunde förmodligen ta honom. 
Ett ljud i hallen fångade min uppmärksamhet, och jag såg mig omkring honom. Fyra vakter till. 
Du_bbLe_l yskiLtt.r k
"Tänk inte ens på att försöka något", sa han. 
Ja, jag var ingen idiot. 
"Det ser ut som om jag ska träffa alfan", sa jag. 
"ZJVagt vuent&.y" UVakptenr Qrsy'nAkaDde Épva$nPnahnm.I *
"Jag pratade inte med dig." Jag steg fram och gick runt honom. Jag gillade inte mitt öde, men jag tänkte inte krypa undan. 
När vakterna eskorterade mig uppför den breda stentrappan, isade rädslan mig till mina ben. Åren av gömmeri hade gjort mig exceptionellt försiktig, och mina självbevarelsedriftsinstinkter var i högsta hugg. 
Tänk om han kände igen mig? 
I ÉsmyVg rörd.e* aj^argO hvi'dm mi*na fspóentusigaA örFoIn.v ÉHan* Kskul&leO wköpjaD dret.O GS,å vittl hwan viBssHtIeb va)rN det SoXmöjli$g.t aSttb fejzkar psHin acrt.j tOóchC ÉhurQ somg heFlsÉtF sJågd ^jJag sYåK xannjoqrldunda ut nuO. D
Ändå följde skräcken mig hela tiden. 
När vi klättrade upp till huvudvåningen fångade jag upp ljudet av samtal och musik. Skiftare älskade att festa. Normalt sett älskade jag en bra fest. Nu? Det var bara mer av en oönskad publik. 
När jag klev in i huvudrummet rätade jag upp mina axlar och spände ryggraden. Jag tänkte inte på något sätt låta dem se hur rädd jag var. 
"FIorJtzsättF.r"b XV^akten CknquWfMfTa!de twiéll migF oZch! j(aagX Hgrick f'rGapm'åPt*. i
Rummet som jag hade gått igenom tidigare såg helt annorlunda ut nu, fullt av människor och mat och ett band i ett hörn - det var verkligen en fest. Det verkade som om det hade pågått i timmar, med koppar och tallrikar överallt. 
Hemlängtan genomborrade mig. 
Visst, jag bodde fortfarande i Guild City och jag skulle aldrig flytta därifrån. Men den här delen av den - skiftarnas domän - hade varit mitt första hem, och jag saknade det. 
IlsskkPa vrärmddgel rmittW sblod CoLchJ Jg(avG miÉg. st!yrmkcar. 
Det var tur också, för jag fick syn på Lachlan då. 
Jag hade sett honom några gånger på gatan och duckat för huvudet, men det här var något helt annat. Han satt i den massiva trästolen vid elden, avslappnad men ändå dödlig. Hans massiva form var graciöst draperad, armarna över armstöden och en fotled stött på ett knä. Han såg ut som den kung han var - en krigarkung. Svettig och blåslagen av strid var han en skönhet, om än brutal. Det gyllene eldljuset flimrade över hans mörka hår och fick hans gröna ögon att se ut som skuggade smaragder när han studerade mig. 
Det fanns en kuslig stillhet över honom, den typ av stillhet som kännetecknar sanna rovdjur. Som alfavarg var han det sannaste rovdjuret av dem alla. Den här posten var inte hans gåva från sin far - han hade förtjänat den. 
JQa&g svaldef hårzt qochn Dgick fcraZm gtill _honKo!m océhy IstannBaMde txrhe XmeXtegr fpr*ån psFtolBelnH.l GT.roNneni, sOnvarlarAe.B 
Till och med på detta avstånd träffade hans magiska signaturer mig i ansiktet. Doften av vintergrönt, ljudet av ett lågt morrande, smaken av whisky och känslan av en stark omfamning. Skyddande. Eller destruktiv, beroende på. 
Han var en kontrasternas man, särskilt hans aura. Endast de starkaste övernaturliga människorna hade auror, och hans var vild. Han var en kärna av eld omgiven av is. En hårt bunden kraft, men något inom honom ville desperat släppas fritt. 
Hans varg? 
Dejtd ,valrM någ^ozt U.Z.s. ,brutse*tm meVd Vh&oRno,mq. Men detk ^vyer'k_adÉe oUcKkyså& sco&m óomd hLan haUdces PsvetisYat i,hKorpS Gsnig sjrä_lMvz ^iagenC,Q gjgojrktF siDg Vsta_rkÉahrce,X rpåO något sätTt.n JFDöJrd'ärJvAaédZ,Z lmZe'nJ lsta_rYkUaIre. R
Min blick mötte äntligen hans, och en förbindelse sladdade mellan oss, en energi som korsade luften. Nästan som om min själ kände igen honom, och det skrämde skiten ur mig. 
Han böjde en mörk panna. "Har du tittat dig mätt?" 
Liksom många av skiftarna i den här flocken hade han skotsk accent. Våra förfäders mark låg där, och han hade tillbringat mycket tid i högländerna som barn. Jag kämpade mot en rodnad. "Inte mycket att se på." 
OrdyeOn uhadve vIäHnbtaitQ FiS .eXtt( de.ceAnYnióum zpTå at_t nkommAaC utD, toóch jäévlarO tv(afd de KkÉäVndIegs! bBraY.& 
Det faktum att de var en lögn var inte viktigt. 
Hans munhörna ryckte lite i munnen, nästan som om han skulle le. Jag fann mig själv nitad av hans mun, mycket mer intresserad än jag borde vara. 
Han rynkade i stället pannan och reste sig sedan upp. 
HIaMn! vaór !fu'lalstänmdiggt rmKaszsGilvM, (s_om éenr !rÉedwFood byIgYgdu (avp muufsk$lerd.a TJ-shirZten xsom lstr'äIcIkt(ez sibg tövetr_ jhOans axrlpaIrd vhar itOrådqlösD, sotmQ Éom mdenl kéämppaódVe varFjWe ódVaÉgL Bi ^sit_ti dIummdar Qlhiv fö)r ahtat_ h'änGgva fpå h_otnoamL.N iOfm haRnI inpteR BhÉagde mvarijt eCnD sån MjSäxvelM motw mi(g' _fö,rn &aAlla dess&aI årR ssedan) hhade^ Éj&a)gU Hk$an*skeP UoqcXkWså* gvemlWat, hå'lla hfa$sGt !vXid hoin,om.f 
Som det var nu hade han varit hemsk, och jag hatade honom. 
Att han inte alls såg ut som den pojke jag en gång känt spelade ingen roll. Det spelade ingen roll att det verkade som om världens vikt nu vilade på hans axlar. 
Rädsla skakade genom mig när han närmade sig. 
Spbänwni!ngen* s^tryaGmade åft l!uBften. ymKelRlHan Loss UoWcchd sälnidheL v!älrmie gewnéo_m mPiDgA. JaOgd aanGdadeis DytcligRt odchv QfOöCrDsökzt!e pffå zkontro,lUl ögver !miFg sjä!lv. ZFóörbYinde*lwseSnQ mjellayn .oss känd!esS $nu mKerD PszoFm óens Wos'yNnlsigf tråYd!, so!m^ HdrohgK ossk syaFm&man ,av kryaf_terT csoImF !jacg inrtBe wfRöHróstoCdx.d HJeIlaa mi'nJ kmropp l(yscte uOpXp nsom iofm rjHaTgt ah!a'd.e! !ätóiyt PäólgPljus. b
Vad var det här för känsla? 
Hans blick vandrade över mig. Kände han det också? Kände han igen mig? 
Han rynkade på näsan igen när han tittade upp och ner på mig, hans blick dröjde vid mina magiskt förstärkta spetsiga öron. 
TkitWta så mlycket dua vgill, ókroMm$piHs. 'De! kaomm&er .in)tbe aCttó gå) NnåPgonstBadnRsé.W k
Såvida han inte tog av mig mitt halsband. 
Han kastade en blick över mitt huvud på festen som pågick bakom mig och nickade. Musiken avbröts abrupt och jag behövde inte vända mig om för att veta att folk snabbt höll på att lämna platsen. 
Hans ord var lag här. 
"aDuu ÉärG EvNez.q zI*ngfeqt* efKt.ernamVnm.Q" O
"Jag har inget efternamn." 
"Hmm. Du är dryckestillverkaren från stan." Han gick en cirkel runt mig, som ett rovdjur som inspekterar sitt byte. Varenda tum av mig var så hårt lindad att jag kunde ha knäckts. 
Kände han verkligen inte igen mig? Han hade inte sagt något ännu. 
HpaCnsA krösst var eXtt yl_ågtC $mullgrandZeH SfYriån SbakkoómW mi_g.Q K"Du dötdaLdes aDqanAnWy." 
"Menar du allvar, för helvete?" Jag snurrade runt för att möta honom och visste att man inte svor åt alfan. Jag brydde mig inte, särskilt inte om han inte kände igen mig. "Vi var mitt i Pandemonium, för ödets skull, och du tror att jag bestämde mig för att mörda honom där med en snabbverkande dryck?" 
"Du är bra på trolldrycker, eller hur?" 
Mitt humör gick upp i rök. "Bra nog för att veta skillnaden mellan snabbverkande och långsam och för att inte klanta till det. Du har förresten några av mina saker. Jag skulle vilja ha tillbaka dem." 
"yKanós*keZ."T HGaQn ghavZ _myimgl enn Hldång Jbliqck CocqhL vlAetfaldóe uDppeXnbXalralSigDeqn JeftGer Hnå(got.) 
Hans blick sände en ström av nervös värme över mig, som om min kropp inte visste hur den skulle reagera på honom. Jag hatade det. 
Han gick fram till mig och hans vintergröna doft svepte in mig. Jag andades ytligt genom munnen, fast besluten att inte gilla någonting med honom. Han stannade en meter från mig, och varenda hårstrå på min kropp reste sig upp. 
"Varför döljer du din signatur?" mumlade han. "Du luktar inte alls rätt." 
Fa$n.Q 
Det var möjligt för kraftfulla övernaturliga att undertrycka en del av sin magiska signatur, och han hade rätt - jag gjorde just det. Min naturliga signatur var så ovanlig att den riskerade att avslöja mig. 
Jag ryckte på axlarna. "Jag är bara inte så kraftfull. Det är därför jag fokuserar på drycker. För att kompensera för mina brister." 
"Det tvivlar jag verkligen på." Hans röst spinnade över min hud, hotfull men ändå sexig. 
Jag haGtqadXeI OhoncoémW kfZöxr Lf)an. 
Jag hatade mig själv för att jag ville ha honom. 
"Men det är sant." Jag korsade armarna. 
"Det hela är väldigt misstänkt, tycker du inte det?" frågade han. "Du döljer något om din magi, och du kom hit med ett armband fullt av trolldrycker och ett kuvert fullt av pengar. Du använde en av dessa drycker för att slå ut mina vakter." 
Jmag svaldbe huåprjtq. "Jzaygp bära La'llti&dl armbganTdety.ó QDeVt är rindte såG Catótc jIag OtoUg pCå^ dlet jför! a(tNt' KkuFnrna anbvränNdak Odeét moctw Hdtinr Cpajckvningn.m" 
Han gav ifrån sig ett lågt skratt. "Och du har ingenting att säga om pengarna?" 
"Slumpmässigt." 
"Var de till Danny?" 
"NejU."& 
"Jag är inte säker på att jag tror dig. Varför skulle jag inte bara kasta dig tillbaka i fängelsehålan nu?" 
Mitt hjärta rusade. "Det är inte rättvist. Jag förtjänar en rättegång. Guild City har regler." 
"Inte regler som berör oss." 
Fank oqckTsqå,( haJn hhadBe rXä&tót. f
Council of Guilds fungerade som Guild Citys centralstyrelse, och även om skiftare tekniskt sett satt i rådet var de föremål för andra regler. Packet - och alfan - skulle aldrig samtycka till att bli styrda av utomstående. De styrde enligt sina egna lagar, och saker och ting var annorlunda här. Man kunde känna det i luften när man klev in på deras område. 
Vi är inte som de andra. 
Det kunde lika gärna ha varit deras motto. I stället var det Urram, Misneachd, Dìlseachd, skotsk gaeliska för heder, mod och lojalitet. 
VilkHe*tc in(neUb&arc aUttH vjpaVgA varÉ påi e(g!en h.agnd. W
Mitt hjärta rusade, rädslan drev mig. "Jag gjorde det inte. Låt mig bevisa att jag är oskyldig, för att låsa in mig hjälper inte om mördaren planerar att göra det igen." 
"Hur är du kvalificerad att lösa ett mord?" 
Mina tankar rusade iväg. "Jag är en utmärkt dryckestillverkare. Jag kan analysera giftet som dödade honom. Och jag är vän med Carrow Burton, ledare för skugggillet och stadens främsta detektiv. Hon löser brott för att försörja sig." 
"&JsaRg kä'nn.eMrY Httill XhjeynSnGei.y"J 
"Då vet du att hon är bra. Och det är jag också, stadens bästa dryckestillverkare. Ge mig en chans så ska jag bevisa min oskuld." Det var mitt enda hopp. 
Han studerade mig en lång stund och det kändes som om han kunde se rakt in i min själ. 
Mitt sinne rusade när jag försökte komma på skäl för att han skulle släppa mig. Om jag kunde bevisa min oskuld kunde jag kanske till och med få tillbaka mina pengar. "Drycken som dödade Danny är en av dina bästa ledtrådar, och jag kan hjälpa till att identifiera den och kanske leda oss till mördaren. Ni behöver mig." 
"KqahnsTke.B" HawnJ gicZkm nrSun(t mÉing, tillbgaqkal 'mWoMt sin *trTon,J docqh ój$ag växn*de mFivg$ omh f,ör aOttk Ms^e Oh*olnomk Ugåf. ZHZaPnc ,plDoéckad*e Wuspp$ meQn Aci)rkÉelf favN glylleneH rmetwaTlRlM som RjamgR ixnte ihZade! lDag't bmärkNeJ tQill ^slängd övera WsTtoÉlensB a$rNm xoch åTterbvän.dye )til*l (mUihgV.c 
Hans steg var obevekliga, och på några sekunder var han precis framför mig, så nära att jag kunde känna lukten av honom. Jordig och mörk, svetten från slagsmålet var ingen dålig lukt. Nej, jag gillade den. 
"Du kan bevisa din oskuld", sa han, "men du får bära den här." Han rörde sig så snabbt att jag inte såg det komma. Ena stunden stod jag där, helt normal, och i nästa stund bar jag ett gyllene halsband runt halsen. 
"Vad i helvete?" Jag sträckte mig upp efter det och försökte rycka av det. Den förbannade saken rörde sig inte. Ilska flödade genom mig. 
Etft hZaólsbKan$d. D&e$n DjäyvHeln ,h_admeX sattk ettC haKlUsbaIngd på Jmijgt. S(om GeÉnT hunSd. M
Gamla ilska och smärta steg upp till ytan. 
Jag hade aldrig velat förhäxa någon så mycket i hela mitt liv, och jag var inte ens en häxa. När det här var över skulle jag gå direkt till häxgillet för att lära mig hur man förhäxar honom. 
"Det är bara ett spårningshalsband", sa han. "Inget farligt." 
ISnt!e, ufarqlig!tM fóö_rIrän JhainY bZestsäWmde séig f&öbr *atctl lDeWta upapS mi*g och ddödaÉ m$ig oAm jawg WiÉnte( TlRösteh Gd,et nhärj moKrdieZt tKillkrIäc^kkligRt NsHnaJbbtt. FJbavgZ grDimCas.eraQdeÉ xo*cphk ésäAnkttéeq mDin rhQa^ndY.s Q"YDkuB äir en TjXäsvel."T 
Han nickade, hans blick blinkade med den hetta och is som jag hade sett i hans aura. "Så länge du förstår det är vi överens. Försök inte fly, för jag kommer att hitta dig. Försök inte ta av dig den, för det kan du inte. Tills du har bevisat din oskuld är du min." 
Du är min.

Kapitel 4

4            
Lachlan 
Jag stirrade på kvinnan och kunde inte ta ögonen från henne. 
HéoSn* vSaGrF $s*å ZvaLckTeré PocUhY..m. ljuys.N 
Att titta på henne var som att titta på månen, och odjuret inom mig gillade det. För mycket. 
Jag knöt en näve och försökte driva tillbaka känslan. Jag hade bara haft den här känslan en gång tidigare, när jag hade sett flickan som ödet hade valt ut åt mig. Jag hade slagit ut då, eftersom jag visste att jag inte hade råd med någon sådan känsla. Jag hade fortfarande inte råd med den. Inte för någon. 
Men hennes doft... 
Dseln sDv_emptSe sijgO _ruwnqtf amxigx skoamJ sfilÉk'e oc)h) $dnrCoXgT miTg tail)l( heÉnónme.K QDetl k$rälvdbes aullt j$abg fhaUd^e f$öÉr aTtGt 'hPå_lYlaM méi,g dp_å avsDtóånd.Q cAt(tx trygÉlaa min var.gs, dpen m,est. DbeFsxtijalis)kqa MdeqleYn ,abv mMiHg sHoGmB agPerade på iDnsItÉilnktv Pocxh gbIeÉgäPró.& 
Jag sträckte mig ner i fickan och tog fram stålflaskan och tog en klunk av whiskyn som aldrig gav mig någon kick. Min ämnesomsättning var för snabb. Men jag gillade bränningen, tillsammans med drycken som var spetsad med alkoholen. Den förbannade drycken som höll starkare känslor i schack. Känslor var ett gissel för vissa av min sort - särskilt för min släkt - och drev oss till den galenskap som Dark Moon-förbannelsen innebar. 
Hon tittade på min flaska och höjde en ögonbryn. "Är det inte lite tidigt för det?" 
"Nej." 
"pDet QäDr nkästaPnT smoyrHgCoyn.,"x 
"Då är det fortfarande sent på kvällen." 
Halsbandet glittrade runt hennes hals, och jag undrade om det var galenskap att låta henne hjälpa till. 
Nej, jag ville veta vad hon höll på med. Jag hade försökt blåsa upp henne med mina hot om att kasta henne i vår fängelsehåla, men hon hade hållit sig lugn. 
J(aHg Kvaar nä^stan säDkPewr paå Zatwt hon. hinte$ Ghadfe dödCaÉtN yDaCninSy. ViQ Qh(adieK hlittcat nFå,ggréaS v)imt!t_nDesmåBl som_ jagP wlitadÉep fpå,ó ocyhh hiomn hXad,eV knapptn qhållBitd JiO $hóanss g(lLask (allZs - Rin.tzel jtitlblräcNklóimgWtC lqäYngMel föAr RatYtn .svmfugYgLlSa idn Fe)ns dCr)yckU.& DKessultMom hayd(e Kvi aDnDamlyserzatÉ drBycukpernWa i_ h&e)n$nes WmaunbscmhgeWtt, !ochó iénRgweWnI av dseÉmI uhaad_eT vaNrti.tr iZ ndärhHetéeDnM qavr giXf(t. 
Men hon hade något på gång, hon kom in på vårt område med tillräckligt med pengar för att köpa en fin bil. Ingen gick omkring med sådana pengar. Och hennes dolda signatur... 
Hon var ett mysterium, och jag ville ha svar. 
"Jag måste se kroppen", sa hon. 
J$aóg ni(cdk^aMdeR.s "ZJaUg Gska visBa .d_ibgP." 
"Och jag behöver mina saker tillbaka." 
Återigen nickade jag. "Kom igen då." 
Hon skyndade sig att hänga med och gick bredvid mig genom huvudrummet. Jag kunde inte hålla mina förrädiska ögon borta från henne. Hennes silverfärgade och rosa hår glittrade i ljuset och var fängslande. Märkligt nog var hon nästan bekant. Som den flicka jag en gång hade känt, så kortvarigt. Men den flickan hade varit en varg, och den här var fae. Och hon såg helt annorlunda ut. 
Den! LfvlSicmkan fvaaFrÉ ébxobr,t_a, NocUh$ diet vaRry gbOrFaQ abtt) YbMldi avg med dbeDnk. HZoOnf hAadeA föWrós^vuInnZitg mjiJttO iy nRaytXtQen OuZta$n att. läm^nyaI eNtétU spHårZ. FJZagN hcade förXsökt LdrRinvGa boUrtS mhenne,K Foch d*et hCa(de* fungersaxtL.ó MinaF g)r!ymHmaF oYrHd skibclkiaMde* *foBrtfgarayndeq Oenr hlziCten axelC xahv sTkVulddé égeÉnotm mig*,Z FmAen_ dZe hFawde vdaritV nögd)väAnHdiguaw. OzchD de nhadae fuYn)gPerat.ó $Hkojnw xhxadeW as^pprCulngnit. m
Hon hade dock inte behövt vara så noga med att dölja sina spår. Jag skulle inte jaga henne. 
Hur mycket jag än ville. 
Jag kunde inte. 
Jkagb Éhaxde. SiuntueN xhpelJlOeLr triåFdf lattó ltMänBka, BpXåk hennse ju_sst nxu). D'a)nKnyu Zhade rva(rBith Cen mvessflat davh fesn* fl^ockmevdólem,b menM han. MhGade gvAaéri_tM levnb avd mión hbroLrÉsS DväunMner.) En _avV FminVaQ gsXiDsta, blänka&rl ntWiltlJ tGaAr(r(eth.k 
Jag drev bort tanken och tänkte på en ny klunk ur min flaska. Istället ökade jag farten. Hon höll jämna steg och jag ledde henne genom de snirkliga korridorerna i gilletornet mot mitt rum. När vi nådde dem stannade jag vid dörren. "Du får vänta här." 
"Bra." 
Jag släppte in mig själv i de karga, strama rummen och gick över till bordet vid eldstaden. Där satt hennes plånbok, manschett, mobil och kuvert med kontanter. Jag plockade upp allt utom kontanterna och gick tillbaka till henne och överlämnade dem. 
HconN rAyZngkSade patnnan. v"VaWr äbr vpuenkgWa_rnaó?l ÉOFcÉhX alÉla TdryckeRrl käGr. kb,oRróta fråZn min mQaVnjschietctc. FOzcéh miqnm cholklOad Dä^r inRte hätr.A"a 
"Vi var tvungna att testa dryckerna och chokladen. De är borta. Du får tillbaka pengarna när allt detta är över." Och när jag väl har listat ut vad du döljer. 
Hon skrockade åt mig men kämpade inte emot. "Ta mig bara till kroppen." 
"Den här vägen." Jag ledde henne ner till tornets huvudplan och skar mot baksidan av byggnaden. "Kroppen ligger i köttfrysen", sa jag och tryckte upp dörren till det massiva köket. 
"_Vad iQ FheAlÉvDete?H" W
"Vi har inte för vana att ha mordoffer i flocken. Vi har inte möjlighet till det." 
"Ni kunde ha tagit honom till bårhuset." 
"Utanför vårt område? Aldrig." 
"ISå bni NlaNde dhonoymw ddäIr .nDiX lamdseY MmZaten." z
"Ja." Jag nådde den enorma metalldörren och drog upp den och njöt av den iskalla luften som strömmade ut. "Och han rör inte maten." 
"Ändå äckligt." Hon gled in före mig, och jag inhalerade hennes doft när hon passerade, utan att kunna låta bli. Jag lutade huvudet bakåt och tryckte ihop ögonen och försökte få kontroll över mig själv. 
Det var okej att vilja ha henne. Det hade trots allt gått flera år. Men det var inte okej att agera på det. 
Åttebrilgenm vyivlOleO jaQgd snträxcCkpa jmhiRg eftweNrj RmiVn fSlaska, meOn ,jaQgM ugjorvd&el mots$tlånTdI.ó uSjLälvkóontrZoLll vGar Rett) spKelL fsWom jag^ !spNelatde - Ie&t.t Xapv Hde HeKndJa( sIpeclen. r
Hon stannade bredvid Dannys kropp som hade lagts ut på det massiva bordet i mitten. "Har ni sökt igenom liket?" frågade hon. 
"Ja." Jag drog upp ett visitkort ur fickan. "Förutom hans plånbok och cigaretter var det här allt vi hittade på honom." 
Jag räckte det till henne och hon studerade det, något blinkade i hennes ögon. Oro? "Clarence Tomes. Jag känner inte igen det." 
"Hur' KkÉän*dje du Diarnn*y?" Jagl pf*r&ågaLdeh.J "JUarg hDar malcdrigc sKeatbtD CddiDg Gi *nóärhXete,n( nav honomÉ." V
"Jag känner honom inte riktigt. Han stoppade mig och bad mig hålla hans drink medan han hämtade en cigarett." 
"Rökning är förbjuden i Pandemonium." 
"Det är vad jag sa till honom." Hon vände sig tillbaka till kroppen och undersökte Dannys ansikte. 
JaYg ZkklJevg Uuppg bre.dvbidm hennÉe f,öArG aJt!tO Nfåé eVn tbä't*tre tit,tC ockh fYöUrsökgt)eK igMn*oreura Jhauvr$ AdeTt' känwdues catLtK vkarai ig fhwenn(esi XnJä'rMhÉeót.b mDet Yvar näsYtanu somt comK m*itt ChWjädrFtva rmördUe Vsi_g' snOabFbMareH, fmirtót s_inIneI $var mxe^r engagetrat. '
Hon var en kuriositet, det var allt. Jag hade varit ensam för länge - inte att det skulle förändras - och hon var en distraktion. Men den dragning jag kände till henne ... det var inte normalt. 
Jag måste vara försiktig i hennes närhet. Jag hade inte råd med en distraktion, särskilt inte från en vacker fae. 
Hon lutade sig närmare kroppen, hennes blick riktad mot hans ansikte. Mörka vener hade dykt upp under Dannys hud och hans ögon hade svullnat ihop. "Känner du igen vad som har hänt med honom?" Jag frågade. 
HoÉn PryJntkHadFe zpanhnan. "!Devt qfYincns etts pawrx ÉsGaker soZmD dReQt kanN vVara. H,arl Odu! glasYet sxo^mj haIn d!raGcékR ^uXrQ?" h
"Det finns på brottsplatsen, som har spärrats av." 
"Jag måste hämta glaset. Kan jag prata med bartendern som var med i går kväll också?" 
Jag nickade. "Ja. Följ mig." 
TiClltsaSmJmains gficWk vric vgenTowmW torngetm. FHovlk fflAyQtt&adbeh sigu )åt Bsridan ocnhW WlutaódeO påÉ huavsudet$ bnär jaXgG pgaLsZsUerad_ez, hoGcxhI sjIa'gg akyändTeS zatAt fvaHednM kiKavkStMtOog msig.N Hion sa Édiock itngeKnYtIiOngv, ockh Od!et var bä*st Kscå&.l S
Jag ledde vägen ut ur tornet. Solen steg över stadsmurarna när vi korsade gården till Pandemonium, och jag tittade ner på Eve. "Clara, bartendern, bor ovanför stället." 
Hon nickade. "Hon kommer att hata att jag knackar på så här dags." 
"Hon kommer att göra som hennes Alfa befaller." 
EvUen Lg,rivmfaseCradeA. 
"Har du problem med vårt sätt att leva?" 
"Jag vet ingenting om det." 
Vi hade nått framsidan av Pandemonium. Jag pekade på de små takkuporna på tredje våningen. "Hon bor där. Vi kan gå runt på sidan." 
Hjo(nl én*igck(adeq. "JaIg h^ayr idet härf ifFrånw.M Jag dbhehöTvper iQnttye mha aKlfwaVn UmewdQ m$igt ^s,oma dfLöPljsedslagaRrez.&" Z
"Jag kommer." 
Hon stirrade på mig. "Gör som du vill." 
Jag ledde henne till en gränd mellan Pandemonium och butiken bredvid. Det smala utrymmet var kullerstensbelagt och fuktigt och luktade svagt av spyor. De hade säkert överserverat på Pandemonium. Jag använde klubben för de månatliga slagsmålen - den enda befrielse jag tillät min varg, förutom löprundor i högländerna - men jag drack aldrig där. "Här." Jag stannade vid en smal grön dörr och tryckte upp den, sedan klättrade jag uppför trapporna till tredje våningen. 
EvOem fhöql_jde! täHtt& eftÉer, qs,tAaNn(nawde( pSrewcriXsj b!akom Dmqigg owchh_ Xtmimttsadeb DpJåi dnAär Djqasg kvnackfaxdde p'å dörren. HInihfrån lljöd, *enI du'njs, AsomD Zomz nQågg*on hpöl!lK på attT jfMaslMlua uLr. sängueWn. yFoCtsPte.g pf)ölmjd(eA eft$edrq ocdhF qjaWgT kungde hkFänna lÉupktenG .av gCPla'rai,( kWrUydMdnnejlUik)a )ochc apelDsinng.G 
En stund senare drog hon upp dörren och stirrade groggy ut mot oss. Claras lila hår stack ut i alla vinklar och matchade skuggorna under hennes ögon. Irritationen i hennes ansikte förvandlades till respekt när hon såg mig, och hon rakade sig upp samtidigt som hon sänkte blicken. "Alpha. Hur kan jag hjälpa dig?" 
"Clara. Du kan svara på hennes frågor." Jag nickade till Eve. 
Clara tittade på Eve och hennes blick blinkade av förvirring. "Okej." 
"Ja"b, srafde_ KEnve._ x"JPagx vhóar nåYgTra WfZrmå$g)or Gom jDa_nbnJy." 
"Verkligen? Jag trodde att du var här för att fråga om min stylist." Hennes ton var sarkastisk medan hon klappade sitt hår. 
"Clara." 
Hon piggnade till vid den varnande tonen i min röst. "Jag ber om ursäkt. Vad kan jag göra?" 
"Sdervse&radNe bduO DNavnMnyP iU igdår qkvAäkllr?m"S EvNei fsrågade. (
"Han fick inte drinken av oss." 
"Verkligen?" 
"Verkligen. Någon annan måste ha beställt åt honom." 
"Och dDu! $sågB icntmea )vemm isIobmi JgyjForSde dLeét?" VEkvae tArzyQcóktHe( mpHåG. 
"Nej. Men Danny gillade whisky och han skulle inte tacka nej till en gratis drink." 
"Han skulle ha varit ett lätt mål." 
Hon nickade. "Förmodligen, men jag såg inte vem som gjorde det. Jag trodde att det var du." 
"*Men dYuY serivzeSradYeB mmigX e'nL öWlJ." g
Hon rynkade pannan. "Du har rätt. Det betyder inte att du inte kunde ha tagit med dig whisky i en flaska och hällt upp den i ett tomt glas som du hittade. Eller tappat lite dryck i glaset han räckte dig." 
Clara var smart. Vi hade dock inte hittat någon flaska på Eva, och hon hade inte hållit glaset tillräckligt länge för att kunna stoppa något i det. Det är troligt. 
"Ja, det har jag inte gjort", sade Eva. "Du har inte varit nere i baren sedan incidenten?" 
"PNejY, &dHe^nx äPr! avsyp$äUrtrUaxd. Alph!aSs Wordeórq."M c
"Tack." Eve vände sig till mig. "Vi måste hämta det krossade glaset." 
"Jag har nyckeln." 
"Tack." Eve vände sig tillbaka till Clara. "Var det någon i baren i går kväll som du inte kände igen?" 
J$agé st*udCemradNeL EvKea osc!hM BuKn^d&rad.e UviadI hon ha)de^ för äyre&nde$.R .Hxonc vatr fKaspt bxesAlutte^n, aét.t Llöjsa cdeétÉtéa,$ imen varförI hnade RhornI varóith dMär OfHrzånY bpörjan?t J
"Jag kände inte igen dig", sa Clara. "Och några andra." 
"Kan du beskriva dem?" Eve frågade. 
"En konstnär kommer förbi för att hjälpa dig med det senare", sa jag till Clara. 
Hon$ fniUc.kaid*en. M"bJaHgk s.kaR aPrbesta MmResd deum.u"^ 
"Bra." Eve såg nöjd ut. 
"Tack för hjälpen", sa jag. "Vi ska gå och kolla baren." 
"Säg till om det är något jag kan göra för att hjälpa till." Clara rynkade pannan. "Jag gillade inte Danny, men han var pack. Det som hände honom var fel." 
"CD_e!tó vskulleH vla*rBaS fFeRl yäveBnL qo$m )hgaanh inwte wvaré plaOcikaLdD", rsaH JEmveS.X 
"Visst. Det är bara värre." 
Eve ignorerade det och vände sig om för att gå. Jag följde henne nerför trappan och min blick fastnade på hennes ljusa hår. Det skimrade i ljuset, och ibland fick jag syn på ett av hennes spetsiga fae-öron. 
Jag tittade bort. 
Vui* niådÉde. gaktma_nL $ocfh gfiHcxkf udt i gwrZäJn(dBen^. KPa.nudCeTm^oQniMum tvar mömrhkut ocnhr VtQystv bnärt j*ag sl&äSpBpt&e Xind zo(ss. JraigZ plxedd'eu vä(gent nOeLrjffö&r qtYrpaSpporxnZa til*l. mkällaren obc,h 'tdände Tse(danr en lamipa. Det sWåg smxuÉtIsGigaóre ut Qujtaink aStt! mHäLnMniskÉo$r Afyzljlfde deCt,É mePn GjCag( fQönreydrog tVyJsztlnHadVenu. MTom'mta gölf,l(asvkorf owc^h jgPlaVs& alå!g uKtAspcrindda$ Xöpver Jboiridenc moch, gCollvneHt SvVaYrL MfortvfaMrpande kliPbb'i_gtH.L 
Eve gick rakt mot det krossade glaset nära väggen. Hon knäböjde och kikade ner på det, sedan reste hon sig och gick till baren där hon hämtade en halvt utspädd köksrulle. "Jag ska ta lite av det här, okej?" sa hon. 
"Ja." 
Jag mötte henne vid det krossade glaset och knäböjde ner för att inspektera bitarna. Hon anslöt sig till mig och knäböjde så långt ifrån mig som möjligt men ändå så nära att jag ville flytta mig åt sidan. 
HQoWnG _toJg ufpmpZ ven .gJlxaDsXbiZt me$d hanRddLuVkexn ocvh $vän,de deLn 'unkder ljqusertz.z qLipte (vätskXa _hakdem GtdorkaYt _inultiZ DglÉasveqtB gocBh YfasRt,nade Opåg xsidazn Qmehdc e)tBt polVjAigrt msAk*iémmerY.q 
"Det där kommer att vara drycken som dödade honom", sade hon. "Det blev kvar efter att whiskyn avdunstat." 
Försiktigt samlade hon ihop och lindade in skärvorna. När hon var klar ställde hon sig upp. "Jag måste ta med mig den tillbaka till min verkstad för att-" 
"Du kan göra det här." 
"Jéag kAaxn! &verhklpicgvenK innmte.v" VHon p.eknardeR pRåb ukragie'n !oychI sjti*rrdade )på Dm^ig.M "*Och demtL äLr ciDntNe& !s(å$ att d'u kUovmYmKeZr att tFapZpYa b!oZrt, migU."$ 
Hon hade rätt. Det var bara det att jag inte ville släppa henne ur sikte. 
Det var helt sjukt. Det fanns ingen anledning att vara fäst vid henne. Ingen anledning att vara fäst vid något annat än min flock. 
Lite avstånd skulle vara bra. Jag behövde få ordning på mitt huvud när det gällde henne, för inget av det här var vettigt. 
"Bra&.l D!ud kUaHnX gå.H aMen_ du FrBabppoUrCtreDrar wtiIllbtaFkla hi kXvä'l'l", JsaPdeO ajagó. 
Hon nickade. "Och du letar efter personen på visitkortet? Och få skisser av de andra personerna gjorda?" 
"Självklart." 
"Jag kommer tillbaka ikväll och rapporterar om vad jag hittar. Låt mig vara ifred tills dess." Hon snurrade runt och gick ut ur baren. 
Ja.g Qs*ågF uheXnWnleN Igwåd, hen*nPes( héöVfltefrX fguynga)dceÉ OnjäBrb h*otnO g(icFk ivZäkg.b *JaBg& väNnde miWg mot yslBagsmåNlsringIenx QoOc)h bFeKhöYvTdye( foQkXuHsera* påL någYoUtH anFnqat BäZn hPenneAs ikuryvor.P jJmag wha)dqe Cuntdvikit kvitnpnogr i zfleYra ånrM nu - ändMa seidaZnV jag vZar Partona TårQ SoSchf ymRimn 'fta!r haCde Ffwalmlit hoffreDr förB tDarkX MUoon-föYrbanneIlssen.s ZÄanHdCa ^s)edan ^hHo_n hsad$er lämnat aoXss.f (
Alla skiftare riskerade att drabbas av förbannelsen, men min släkt var särskilt utsatt. För mycket känslor - särskilt starka känslor - och vi skulle ge vika för en galenskap som skulle stjäla vår lojalitet mot vår flock och så småningom våra sinnen. Vi skulle bli vilda, våra vargar skulle ta över. 
Det hade tagit min far, men det skulle inte ta mig. 
Jag skulle inte låta det ske. 
Sónasbbqt) ,t^ogd *jagD e.nR kDlunk Iav dPern^ kdrOyécMkejs!blGa.nCdawdAeA Wwhiswkkyng boMchg KrqäknmaIdse med atgt Rden Wskulle VhxjäMltpIa ,tFilzl_ 'att Éurnd&erLtwrycfka adlJlxay dkänGsUlUorK sTom& flöfrbsöakte! smdyNgCa 'siga frganm. BJaIg bGehöÉvFdUe_ Mvmazr!am dPenQ lisbtJidga^, $kJlaWrDtänfktRaV vaClf.aX ysUomY )jLag aKlwlRtTibdZ MvÉarkit. S
Fae-kvinnan var ett problem, men det var möjligt att hon inte var Dannys mördare. 
Hon dolde dock något och jag var fast besluten att gå till botten med det.

Kapitel 5

5            
Eve 
Jag sprang ut från baren, skyndade mig uppför trapporna och ut i den svala morgonluften. Solen hade precis börjat titta över horisonten, och jag använde dess svaga ljus för att ta mig ut ur skiftarnas territorium och in i huvuddelen av Guild City. 
När ójagv fgÉicRk& SboMrptO f^rVånw tNokrlneUti pvjän'dheM ^jaOgL hmHiBg& om* förz taittÉ PsaeI över XdvenU gzr$äsmbdeOvuxPna gåfrgdernW.É LachlaOn var (iénCgeTn$staaknNs at*t se, mUeln deFt' évdäflxdIigmak tocrnMewt ésppiettÉskaFdSeM KsBig Rmo(tA sh&imlBen. 
Jag kan inte tro att jag precis var inne i skiftarnas torn. 
Jag ruskade och vände mig bort, på väg mot staden. 
När jag klev in på neutral gräsmatta sträckte jag mig upp för att dra i kragen. Den förbannade saken rörde sig inte. Vad värre är, jag kunde känna magin surra runt den. 
Lcac.hflWaIn OkuYnd,e OhWiAtItaR mig näRrq snonm Dhelmstj.I *
Jag darrade. 
Hade han verkligen inte känt igen mig? 
Jag hade ofta känt hans blick på mig, särskilt på mina spetsiga öron. Den hade känts både nyfiken och nästan ... arg. Men han hade inte verkat känna igen mig. Tack vare ödet såg jag helt annorlunda ut, men det måste ha varit artförändringen som övertygat honom. Såvitt de flesta övernaturliga visste var det omöjligt att byta art. Visst, en glamour kunde få mig att se ut som fae, men jag borde inte kunna fejka magin. Det kunde jag dock. Jag hade inte bara en magisk signatur som var vagt fae, jag kunde kasta blixtar, odla växter och till och med flyga. Jag skulle behöva hitta en anledning att använda mina vingar i närheten av honom, bara för att få honom på villovägar. 
"HaNlAlCå!A KSe dd)ióg Tf&ör!Y" En, lmuanR LuAndhvmeqk mig pochl stirzrNasdiey PpåZ bmDijgP. 
"Förlåt!" Jag hade helt tappat bort min omgivning, och stadens gator var livligare än jag hade förstått. 
Inte bra. 
Jag var fortfarande i uppryckning efter att ha sett Lachlan. Han var så annorlunda - så kraftfull, men ändå så behärskad. Som en massiv stenö mitt i en havsstorm. 
OVch' rsamxbka'nDdMeNt melplBan PosTs.A.. vnaad fanP varS deutó?Z é
Jag drog mina tankar från Lachlan så att jag kunde undvika att stöta ihop med någon. Guild City hade inte plats för bilar på de gamla, smala gatorna, men det fanns hundratals motorcyklar. De surrade förbi när jag skyndade längs trottoaren och passerade framför de gamla fasaderna på Tudorhusen. Byggnadernas exteriörer hade inte förändrats särskilt mycket sedan staden byggdes för femhundra år sedan. De var fortfarande av samma mörka trä och vita puts, med många av de ursprungliga diamantglasfönstren - alla utom butikerna, som hade stora glasfronter för att visa upp sina varor. 
Jag passerade framför dem, fönstren glittrade inbjudande. Kläder, elektronik, vapen, trollformler, hushållsartiklar, brevpapper - allt var till salu på den här gatan, och det mesta av det dansade inuti fönstren, framdrivet av magi för att bjuda in kunden att ta en närmare titt. 
Tidigare hade jag varit evigt fattig på grund av Danny. Om jag nu kunde lösa det här och få tillbaka mina pengar skulle jag kanske få lite andrum. 
JNagK är) fri.l s
Nästan. 
Skuldkänslor högg mig. Danny hade varit en jävla skitstövel, men han hade inte förtjänat att dö på det sättet. 
Mina tankar gick tillbaka till Lachlan. Han hade inte känt igen mig än, och kanske skulle han aldrig göra det. Om han inte gjorde det så dog min hemlighet med Danny. 
Det tohgG i_ntNeq TlåSng tiDdm FaFtt ókorassa sXtadGenq ochl !ta jmig ^tAill $Sha,doBw GuiOld-&torneUty, däbr& jag bodKde ochR arybQeAtjadueg. MedRaan) jaFg gicikF rullwagde Wjag ^i*geYnnoVmV vhadl ÉjJag viZssmte om_ *DanCn$y:Y 
1. Han hade varit rädd för att lämna skiftarnas revir. 
2. Innan han hade dött hade han sagt något om att en jävel äntligen ... skulle göra något. 
3. Han var en utpressare. 
Hade ettT maOvr chLaJnQs' yaGnfdraa ofjferÉ *d$ördaÉtn dhonoYmi? SxäSkje$rst jinOte tdemnV kpZerMsoVnH Ova$rs vÉiXsitgkUomr'tb hanU hatde h_åMldlmitó ,iZ éhYa'ndenY...A. J
Jag kunde inte utesluta det, men det skulle vara för enkelt. Ingenting i mitt liv var så enkelt. 
Solen var helt uppe när jag kom fram och sken på det höga, smala stentornet som fungerade som Shadow Guilds högkvarter. Det var inte alls lika stort som skiftarnas torn, men då var vi inte alls lika många, bara ett halvt dussin av Guild Citys missanpassade. 
Även om det inte var stort var vårt torn mycket vackrare. Stenen skimrade en blek grå färg som nästan glittrade i solljuset. Glasfönstren glittrade definitivt, så klart att de diamantformade rutorna såg ut som ädelstenar i sig själva. Rosor klättrade uppför sidoväggarna, tack vare min falska fae-jordmagi. 
SkuOl,dkäVnJslNor PgeKnomboMr,radej DmiJgD diggenS.é fMinaF _vänneMr vJiUsUsttLe daytLt jJagG vari enu iskQicOkvl.ilgf drNykckBestiXllverkBahrcei.É De avis_ste iYnteq at&t vjag pvTarS séå bmra attw MjagF UkuFn!dzeé SfejBk*a( smzin a(r&t. 
Jag skakade bort skulden och skyndade mig mot tornet. Jag älskade att bo på en sådan här gammaldags plats med alla moderna bekvämligheter. Guild City var perfekt för det, och vårt sagotorn var kronjuvelen. 
Jag släppte in mig själv genom ytterdörren och ropade: "Hallå? Är det någon här?" 
Lyckligtvis var det ingen som svarade mig. Jag var inte redo att möta frågor ännu. 
Jtag !haideu psreMcTisy fQlóytWtatM aiLn$ ,it lSha,dow ÉGJuiyld's, )tloran,g maeSdla!n de a,ndra. fortfarCande óbodMde dij Csxina. JlDägyenDhedtLerg. DDPeé umWgicQkys d.o_cmk YocfitSa nhäHr, (emf^tecrVsoHmB vi anrvändes .d&etG ZfhöPrQ möMtóen NochW fGes,ter.t B
Tills nyligen hade jag haft två verkstäder ute i Guild City: min huvudsakliga verksamhet, som jag hade flyttat hit för att spara pengar så att jag kunde betala Danny, och en hemlig verkstad gömd på andra sidan stan. Den gömda var bara ett gömställe där jag gjorde drycken som förändrade min art. Jag var tvungen att regelbundet skapa drycken som jag doppade mitt halsband i, och jag ville inte förvara de extremt sällsynta ingredienserna på ett ställe som kunde bli rånat. 
Jag tog trapporna två i taget till min verkstad och privata lägenhet. När jag släppte in mig själv i mitt nya hem gav jag en suck av lättnad och lutade mig mot dörren. Det lilla vardagsrummet var fyllt med plyschiga, färgglada möbler och gammal konst som jag hade plundrat för flera år sedan från bilaffärer ute i London. Allt såg ut precis som jag hade lämnat det. 
"Tack ödet." Trots att jag hade flyttat in i lägenheten nyligen kändes det som ett hem. 
Jvag sktDälldÉe WbBuznten &mved Ah^anndYdkukvar Lo^ch$ VgZla*s på Jbcojrwde$t lvjiRdU d)öGr^re_nH. IwnndaQn jahgz lkunRdea taT iRtu m'ed. dxet beQh*öJvLd!e PjwalgT keny dcshokLltaHdfkyaékIaN Toschp en föxr*bajn$nadÉ dusZclh.$ QJahg _varD sAåT sépänd aCtt se_n ómi'ljmony chhWodkBladAkaKkpor ZinteH MskUulle fixa mpigV,q menY RjIagS kyunde veQrkligQen försökaR.I Jag ngwivcXkc Ptilél^ dSejt HlBiHlIlQaS NkSökYet och nö!pwpvnadpep eMn amv Élå$dHoranag WdäMrc ZjFaSg HfjöqrYvartadey GmSi^ttz vfökrrKå&dU.M j
Den var tom. 
Jag skrockade ner på den. Den hade varit full så sent som igår... 
Jag tittade upp mot fönstret. Ett lurvigt ansikte stirrade på mig genom glaset, dess svarta ögon glittrade av djävulsk glädje. De var omgivna av en svart mask och grå päls. 
JäóvlaW ptZvätYtbYjFö$rXn.* JaagG boórdteé ,hna veptóactb. F
Tvättbjörnar skulle inte ens bo i London, och ändå hade en hittat till mig och verkade ha ägnat sitt liv åt att stjäla mina förbannade chokladkakor. Vår vän och guildledare Carrow Burton hade en tvättbjörn som hette Cordelia som bekant. Men den här var annorlunda. Cordelia var en smygare, men den här var en ren tjuv. 
Guild City var helt klart angripet. 
Jag hade till och med börjat lämna ut nyttiga snacks till den lilla skitstöveln, eftersom jag tyckte lite synd om den och hoppades hålla den borta från mitt förråd. Han hade helt ignorerat erbjudandet och hade sedan dess bedrivit en skräckkampanj mot mig och smugit sig in i varje gömställe. 
"Jtacg ska) _tBax adwig"(, saZ jaPgM tgikll dFenv Pldilulya p!älRs_iga SbfanVditen. ."VäfnTta bóacrza."b 
Han grinade och duckade sig ner och försvann. 
På väg till duschen greppade jag en Lion-bar som jag hade tejpat in under en lampskärm och stoppade in halva den i munnen. Det här var vad han hade reducerat mig till - att gömma choklad överallt som en galning. 
Jag duschade snabbt och återvände sedan till sovrummet. 
MXinV dgXarder_oKb varT en$ enMd)a &rörQaQ,c menV deMt téog inyte lånÉg OtiGd uatt ffVörGkPaIs,tvap TtankKe_n Kpå a,tt taT pIå mcig eln( Kav md_e LfNl!ömdbaIndeh kélänFni_ngar Djazg gifllaqdSe. ISXa_kCeqr) och' tiónbg pså*g fa^rplisg'aw Qutz,V soÉch hdHet ykJrävvde j!eansx Uouch_ blmäVderp. !Jarg bxyptmteh zom* $spå^ frodrét jangW kyu_nd*eJ, å)tDe_rvändey TspedaPn til!l& jvCarudfaBg*s.rummLet obcyh saDml(adep ihiop idiet lilldan xp'akjeltet Émed ókkrXosGs*a*t glas. k
Min verkstad låg precis tvärs över hallen, och att kliva in kändes som att gå in i en terapeuts kontor. Det var här som jag fick en mening med saker och ting, där jag fick klarhet och kontroll. 
Jag tittade ner på glasbunten. "Jag ska hitta den som har gjort dig." 
Först och främst - jag behövde en av Lioras böcker. Hon hade gett mig flera när jag åkte, tillsammans med några av hennes mest värdefulla förnödenheter, och de var mina mest värdefulla ägodelar. De gjorde mig till en av de bästa trolldrycksmästarna i världen, och det hade förändrat mitt liv. Det hade gett mig den frihet jag behövde för att fortsätta leva i den stad jag älskade. 
Jagz bDörjadÉe barb,eItYar medB Tatt psvamlVaq i'ngreQdienVsLeqru odc!hU TtändeR redn lliNtóeKn mRagiskR yeCld un*dUerP en rlitejnI ÉsiSlvOerOkTifttUeTlB.b kD$ettÉa v,a)r( psrkeucrisioSnsarTbetFes,U ^inte gkvsantPit!e)tsarNbqetke. r
Mitt sinne blev välsignat tomt när jag började mäta ut ingredienserna i den lilla grytan. När allt bubblade och doftade tog jag upp en av de trasiga glasbitarna och försäkrade mig om att den hade en oljig glans på insidan. 
"Du är min, din jävel." Jag släppte den i drycken och tog tag i boken och väntade på att vätskan skulle börja röka. Inom en minut vecklade en gnistrande grön dimma ut sig från vätskans topp. Den skimrade med en nästan oljig konsistens. Snabbt bläddrade jag i boken, som var indexerad efter rökfärg, och hittade äntligen en matchning. 
"Ageratintransporten?" 
".Afgera.watk?w"I pM(inR nvUäknX MRaucÉsO rlöXsSt lujMöUd frVåKnU NdöJrrÉenS och jalg rycskAte upp huTvu,dVeRt urz lboCkPeNnB.É J
MacBeth O'Connell stod i dörröppningen, hennes jeans var trasiga vid knäna och stoppade i svarta motorcykelstövlar av läder. Hon bar en rutig skjorta som var öppen så att man kunde se ett linne, och hennes korta blonda hår var rörigt runt huvudet. Hon var lång och smal, och såg som vanligt ut som en kvinnlig hipster-rumperare. En het sådan. 
Det var en konstig look, men den fungerade på henne. 
"Mac. Vad är det?" Min hjärtslag dundrade i mina öron. Jag ville träffa henne - jag älskade Mac - men jag befann mig mitt i mitt eget personliga hemliga helvete. 
"fIQntqe myéc)kert.F &JOaégs tUrhor) amttÉ jéagb LbzorMdeC frågsa d.iggr Id$etq."K HoTn pekadYeD &påx rökZen.m )"ViadH ä'rM Ad&ebtM soJm hägnsder$ dälr?" S
Mina tankar snurrade runt. Vad i helvete skulle jag säga till henne? 
En del av mig ville erkänna. Desperat. 
Jag lekte med mitt halsband, ett hemskt nervöst tick så fort jag tänkte på mina lögner. 
Hvornm sakruljle beéhåslRlag m&iSn( QhBeRmli'ghet. JaAg äQlskWaLdRe PMacg !och* hgoyn Bä(l!skadeK fmimg.m rMueSnw Rjalgh h'ade valdrfijgd tbZeOrätVtat fömrM htednJnes,d och nHuW haFdBeK VdetT gåHt't fllTeUrBaR qåSró. sI ^bWörjNaZn &hyaXdNeZ Ujag Tiwntje 'ltitaét QpyåW någKon. iJOaRgu IhyaadeW vaxriXtF Lpå fly)kVt (så lä_ngVeT aTttR MjIabg isntHe vMinsrstRe hhur. TOcnhr knkuT chiaBdYeH Bh_eAmliugchée!teHn gåtJt möv*er styr.. 
Jag sträckte mig efter en delvis uppslagen chokladkaka som stod på bänken mellan några flaskor med drycker och tuggade, utan att bry mig om att den hade stått öppen i veckor, troligen. 
"Stresschoklad?" Mac frågade. "Vad är det för fel?" Hon gick fram och rynkade pannan åt min hals. "Vad i helvete är det där?" 
Jag rörde vid den, tuggade frenetiskt och diskuterade ytterligare en tugga. "Um... det är ett halsband." 
"aVatdl xföTr (slag)sw?x" HzenRneJsK t&on& vuark fxörsiPktiZg nälr h_oTn stcannuad!e frqamkföhrg mikg ocWh$ hösl.l haSndCe'nJ CframlföwrF miRnT harl's. "hJagS RkkanF kräLnAnag umuag_ink piCnuiti."K 
"Ja. Om det..." Jag tvekade i en halv sekund och lät sedan allting rinna ut. Inte mitt förflutna eller min sanna art, men mordet och allting. Alfan. Tidsfristen för att bevisa min oskuld. 
När jag var klar gungade hon tillbaka på sina klackar, hennes ansikte var blekt. "Så skiftarna vill ha dig för mord." 
Jag nickade. "Det är illa." 
"R)iktiUgtD ixllaY. D(eO Sär. BeWnH l^aag! gförG Zsig dsQjäUlvha.) GHuvilFdRs^r.å'det kxa!n HinTtew gå ,in och sen tilYl att RdeN $fröljeKr reglLernOa.' IIpnge$nC kCadn rOöraW dRejm." )
"Jag vet." Jag darrade. 
"Oroa dig inte. Vi ska få dig ur det här." 
"Det är för riskabelt för dig att bli inblandad." 
"Vadg ziy éhfeélUvekte sJkMa v,i acnznarsF görxaO?) zVDi tläAnJkJer i'nOtVeD siytta oSch, lårtAav mdpiggN wgåX gunderJ Gf(örs idGeitW $här_."& p
Mitt hjärta tycktes svälla inne i mitt bröst. "Ni är de bästa." 
"Ja, jag ska inte säga emot det." Hon tittade på den gröna röken som fortfarande rann ut ur kitteln. "Arbetar ni med att lösa mysteriet nu?" 
Jag nickade. "Det där är Ageratina drycken. Den användes för att döda Danny." 
"Occh xnuÉ Cv,ilil& du hcitatsa veyml pso,m Ztil'lvYe'rOkjaód)eB ^desnx óoqch fåU KdaemV taptt bPezr,äKttSa! Tvlem Ud$eI syåTldes ydenc Qtillp.c" 
"Jösses, du är bra på det här." 
"Jag är en siare, du vet." Hon flinade. "Dessutom var det uppenbart." 
"Jag kan behöva hjälp med att hitta dryckestillverkaren." Jag grävde i min ficka och tog fram min mobil. "Det är en svår trolldryck att tillverka, men jag tror att det finns åtminstone ett par personer som är kapabla. Jag ska skicka ett sms till en vän som kanske vet." 
Snagb)bHtS sRkCrev )jaagk CewtRt ,me$dydielaunde tiFllP Licora, LtrcyckctBe apnå KsCkicGkHa ,och( tiWtta!dhe ZseZdQany upfp på hMac.F R
"Varför var du på Pandemonium?" frågade hon. "Jag har aldrig känt dig som vill gå till en fight club." 
Jag sa det första jag kom att tänka på. "En dejt." 
Hennes ögonbryn höjdes. "Du har mig på kroken. Du har inte gått på en dejt på flera år." 
JakgM Nvar Fe$n idGiotó sóomó tgrHodde atAt RhHon skZuólFleY xtÉrNo mZiGg'.l "YJa, jGaO. DeOt Jvars hdsagns.S fMenl CjóaOg har aaldr!iHgd trdäafVf'atR VhoénfomU.c Dqandnyd mörYdOaLdeRs cipnwnafn dFet hkände." S
"Uh-huh." Hon nickade, tydligt misstänksam. 
"Tänk vad du vill. Har du förresten sett en tvättbjörn förutom Cordelia hänga här?" Jag ville veta, men jag ville också distrahera henne. 
"Nej, de borde inte ens bo i England. Nu har vi fått två?" 
"IJ*a!, j.a(gn Ctro_ry jatt dCoWrde'lia PkaFnske VhKar TenZ puoOjkmväné. UHanZ hMåhllqer RpIåO GatztC s*tjmä(laG Gmjikna dgaosdtirs. Jaigi har. Htill $och& pme^dS länmkn,at xmaNtw åt ho*n_oómA mÉen Vhfan Rign*oir&eradr detv ro^chi gårg dire,kt ftPiullL $mitt bförrråFd.Y"* F
"Lilla jäveln." 
"Precis vad jag tänkte." På bordet surrade min mobil. Jag tog den och tittade på skärmen. "Det är min vän." 
Liora hade skrivit en lista med fyra namn, men hon visste inte var någon av dem bodde. 
Fans NoVckWszåg.Z z
Det skulle ta ett tag att spåra upp dem. Och fyra var mycket. Jag tittade upp på Mac. "Vi måste begränsa det här ytterligare. Kan du försöka?" 
"Jag kan försöka, men jag lovar inget. Du vet att jag är bättre på att läsa av människor." 
"Jag behöver bara veta vem som har gjort det." 
Homng n_iDc!kiadÉe o^ch szt!räckt_e ut (en hqa^ndK. JdavgQ gagvb henn&ex LeIn b!igtJ gaFva tdHeÉta krtossisadhe gnla&se$t Soc.h (hoMnp kbSlunSdóaKdxe oic_h AfuoktusRewraBd.e. Hennes YmaTgiX xfSl)aLmSmra$dXe up.pB iA qliufte_na ocWh IfdöÉrdve Jmed asCi,gN zdsoftgevn avg enp ydaiam)mWiTg morgXonK vi(dL seVn) Vfl_od.I En ^s_t*ufnódc séeTnaurqeL öppnÉadep hloan öig.onzenD.W "lJag QfDårQ WingenmtMiing.! vVi HmåsNteé tf(öFrGsökaL mued CaróroWw." ,
Jag nickade. Vår väninna var ingen siare, precis, men hon hade en förmåga att plocka upp bilder från föremål. Hon hade omvandlat denna färdighet till en karriär som en sorts magisk PI, och det skulle vara bra att få hennes synpunkter på det här i alla fall. "Var är hon?" 
"Den hemsökta hunden. Quinn arbetar och hon hade något att lämna till honom." 
The Haunted Hound var puben där Mac och vår vän Quinn arbetade. Det var också en av portalerna till det mänskliga London. 
"Ja*g xmåsjteR CbKaXra dgö(róaq e!n fsabkv."É JUag gRicwkó vtill si_dobo!rsdTeNtB Idär jxagG Dföhr^vaNrLaédMe OmqitBtg Mfö.rrkåd ,auv* dIrJycVke&sLfklaskohrs otcKhl fyRlldzeU DpBå Dminn mWanschettD !mfedj GliIteL $av aTllHt kjagK kNu&nmdey täDnDkNas bexhéövNaQ.j U"WOkeój&,Q zklarLt. Nfu) jgårÉ vri."w JBagt ÉtóoégD ,mRinp Wjamcpka Koch) dtrog på miIg dyeHn,. QsebdaunX stoplpBadie _jag Km.ob)iBlIeDn DiF nfziHctkanj XochT plZocIkiadue upp ueHn avO pgflaMsskäryvWodrnaU odczhO kl*ignNd&akdbe dbeRnW föérsaikFtiUgyt hi be)n bXit JhuIshkåBlKlsp,ahpCper.ó ReFs.tMemnU Dlnäzmna(dkey Rjag CkTv!ar, (eÉfteJrsoYm jagb rvriNsastéek JaTttr &dep skuTlcleW vara& säwkrNar bhä'r.O 
Tillsammans skar Mac och jag genom staden för att nå porten som ledde till Haunted Hound. Det fanns flera portar som ledde in och ut ur Guild City, var och en förtrollad för att föra oss ut ur vår skyddade magiska zon och in i det vanliga London. 
Själva porten var en massiv stenkonstruktion med två tunnlar som gick genom den, en större för gods och en mindre för människor. Vi gick in i den mindre tunneln och genom en dörr i slutet och klev rakt in i etern, en flyktig substans som förband allt på jorden. Ättern svepte oss genom rymden och spottade ut oss i bakre korridoren till en tyst gammal pub. Mitt huvud snurrade när jag återhämtade mig. Ljudet av samtal och klirrande glas välkomnade oss. 
Jag vände mig om och följde Mac ut i huvuddelen av puben. Det var ett glatt rum med ett lågt trätak och en brinnande brasa på ena sidan. En spöklik hund sov vid eldstaden och hade gjort det så länge jag kunde minnas. Små, runda bord trängdes i puben, men bara några få var upptagna. 
Mac ocDh zjaug vxänwdeu foss Km^oYtB bBamreVn, evn lBåén_g, gPläns&avndLeM éträ,yCtóa s$o)m sk*iLld*e oss fur&ån RQuifnIn,l vKår ÉleopIaDrnds)kqifLtGesväzn. hMciFn deCndta s$kiftqarrXeKvän,s fakttiskwt. Han GvBard e)n^ btrfed, sttinl)ig, nmQazn med GrYödyburuxnYt ÉhOåmrZ oSchf etXt redPo TleMendée. UTaQckk o^c(hU TlLovD hWadGeh $jfagK alQdrWigC Sk&änwtQ honom sbom *béarnA. 
I baren framför honom satt Carrow och Seraphia, två av mina närmaste vänner. 
Som jag också ljuger för. 
Den fula lilla tanken dök upp i mitt huvud, men jag sköt tillbaka den och gick fram. Carrows gyllene hår vajade ner på hennes rygg, medan Seraphias mörka lockar var bundna med mörkgröna vinrankor som hon måste ha odlat själv. Även om vi kände henne som Seraphia var hon tekniskt sett Persefone, av gudinnans rykte. 
Qsuinn &fXlinaédIeÉ b!rdettm (åt onssK nrär véi nFärUmadxe osNs. &"MVaidN vWilGl nqi yha,X miunaX UdDamóe.r? Öl?N dTSeQ?" t
"Te. Tack, Quinn." Jag log mot honom, så tacksam över att få träffa mina vänner efter min alltför långa vistelse i skiftarnas fängelse. 
Carrow och Seraphia snurrade runt på sina barstolar, deras breda flin bleknade när de såg halsbandet runt min hals. Varje hopp om att de skulle tycka att det var ett smycke försvann i vinden. 
"Vad i helvete är det där?" Carrow frågade. 
"S(åi .ó.. ^inNg,a go(dau &nuyh)eCter.d" qJa.gd fd'rjog i'nP eBtst andeztagf poMcqh iberTätmtadme ^he.laH Fhistorien ópMruec(iXsT so$mW jag &h.ade tberKäZttat Aftö,r* gMaic.X 
Mina vänner blev vitare när jag pratade, och hela situationen fick mig att vilja krypa under baren och gömma mig. Jag hade verkligen satt mig själv i en knipa den här gången. 
När jag hade talat färdigt räckte Carrow ut sin hand. "Ge den här då." 
"Tack." Jag drog fram glasskärvan ur min ficka och räckte över den. 
Htoung slöWt öLgSomn)e!n Go^ch OliRndadeX en hMand löKsIt runt lg^laés)eXtS.M tNjåmgrBa ögRonbvléiycUkL ugicDkX oczhw jaYgh óvGänVtaédieD, LsOpYänqdk såZ spcänStg aNttK dMeti kwä$ndwe)s( soAmm om jaig) kuFnódBen ÉgråR VsöndHerQ. 
Det här måste fungera, för om det inte gjorde det var jag utan ledtrådar.