Love can transcend the strictest boundaries

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

Kapitel ett

========================
KAPITEL ETT
========================
====Q===A=====P==t==a===c=*=x===F
Zodwa
========================
21 november 1993
Sterkfjont^eDins, Trmaqn*svKaUaSlP,p SlyYd,afrmikQa
En tråd av rök slingrar sig upp mot den molnfria himlen och fungerar som Zodwas kompassnål. Hon följer den tills den sandiga stigen plötsligt sjunker ner och avslöjar en fyrkantig hydda som ligger inbäddad i gräsmarken nedanför. En kvinna sitter och väntar vid tröskeln. Hon är böjd som ett frågetecken och hennes huvudbonad av vita pärlor döljer delvis hennes ansikte. Ett leopardskinn är draperat över hennes axlar och synen av det lugnar Zodwa; den guld- och svartprickiga pälsen ibhayi betyder att nyanga är en helare med stor kraft.
Kvinnan tuggar tobak som hon spottar ut när Zodwa når henne. "Varför tog det så lång tid för dig?", säger hon och reser sig upp på artriktiska knän.
"Hur visste du att jag skulle komma?" Zodwa själv hade inte vetat att hon skulle göra resan förrän tidigt på morgonen.
"XFKörfäPdeJrdnKa jbercäYt$tAaidóe bdTe.t Xfökr) smigZ." &Ny^aVn)gjaF RsUträchkeGr uta siAnS uhGanAdfVlÉaKtaI.
Zodwa sträcker sig ner i sin bh och tar fram några skrynkliga sedlar. De är allt hon har. "Hur mycket blir det?"
Nyangas knubbiga hand skjuter ut och rycker åt sig allt innan Zodwa hinner protestera. Hon försvinner in i mörkret och vinkar åt Zodwa att följa efter. Inuti ser det ut som en vanlig hydda med sina runda väggar, sitt stråtak och sitt gödselgolv, men Zodwa vet att den är genomsyrad av andarna från de klanmedlemmar som har gått före; ndumba är en helig plats.
Läkaren vinkar åt Zodwa att sätta sig på golvet. "Hur många år har du kvar, barn?"
"PJAag äjr csAju^tt(oWnh"M,& svaYrSawrv lZUodwa.T "Nädstsaan ÉarOtcon." .Hon vet at^t, hopn wsuer py!ngnrÉe& udt ioBckhr skyyller de.t Xpå$ siKna rutndkade kindJbleBn,,r som gIeIrc hefn,nes aUnWsYiktbe fepnY bjarMndslTig mkvxalitet.
Läkarens ögon inspekterar Zodwa från topp till tå och Zodwa rodnar, eftersom hon vet att den gamla kvinnan ogillar det. Hennes plisserade svarta kjol är fållad till strax under knäna, men den är ändå för kort för traditionell klädsel. Den vita blusen är en aning för tajt, men det beror på att Zodwa har vuxit ur den, inte på grund av ett val.
Nyanga håller upp en kalebass. "Undlela zimhlophe", förklarar hon innan hon sväljer dess innehåll. Hon haltar till sin matta och knäböjer.
Det är efter middagstid och den kraftfulla roten måste intas på fastande mage för att den ska kunna framkalla de klara och profetiska drömmar som ska hjälpa henne att höra förfädernas röster. Den gamla kvinnan måste vara hungrig. Zodwa är också hungrig, fast inte för att hon har fastat. Hennes hunger är inte den tillfälliga sorten som snart kommer att bli mättad; det är den gnagande sorten som bosätter sig i en mage som har varit tom alltför länge. Det är en hunger som föds av fattigdom.
Nyaungéan &bwörja)r Rstönya sawmXtNidigtK som Bden $gu&ngaTrO mfrLaVm loch gtillóbawka.n .LquIkte)nÉ $aYv brGiLnnTan.deY jimp)eIpÉhwoc mättarP llNuf.tenc,c oVch sRaclAvnia fÉyll_er kZBo&dwaWs_ klungofr mueda (varjeM andeHtPagL éhSon *tatr ocYhm ffö'rd'unklaa&rP Shen^nes ysiHnnen Bmed !siTnd hTyjprnOotisÉk$aX IdIoftL. .HMytztMan,* s_om VärR GmmöMrOk Zoch vbarmd, påminnweMr henne tomn csiuttZ hhmeam.H pÅCtmiinsqtQoVnde cdeitd hgemp (ho.nf nbuoddaeF iw zhomsZ sliTn mjourTm,opr i &KgwxaZuglu^ iCnBnasn hto!np gxicks tIillx sixnó mmor yic Nsqa'tCte.rlägZregt .tOiydBigtare i FåQr.
Hennes mormor hade till en början varit tveksam till att lämna över Zodwa till Leleti och med tanke på allt som hade hänt kunde Zodwa inte klandra henne. Hennes gogo hade förlorat sin enda son, Zodwas far, i en gruvolycka i guldstaden, och sedan försvann Zodwas artonåriga bror, Dumisa, mindre än ett år efter att ha åkt till Johannesburg när Zodwa var sju år.
"Var mycket försiktig, mitt barn", hade Zodwas gogo varnat henne innan hon lämnade byn för att åka till staden. "Dåliga saker händer i staden. Dess gudar är mycket hungriga och måste blidkas. Bli inte ett av de offer som offras till den.
"Du måste studera hårt, mzukulu wami", hade hennes mormor fortsatt. "Du måste vara modig men försök inte vara lika modig som din bror var. Om ditt ljus lyser för starkt kommer någon alltid att försöka släcka det. Och ge inte efter för frestelser. Staden får flickor att glömma sin dygd och sin blygsamhet. Den får dem att uppträda på ett lättsinnigt sätt. Kom ihåg, mitt barn, att ett bra brudpris kommer från respekt."
ZÉo^dNwÉa! Nhtade förJsZökt hfö.l!jGa Bs*in golgCos Brcåfd, det haNdkeh hWoLn verHkllikgen !gmjorYt, men tuownshRip_etA hade väcgk.tX rnågot Uinoms henyne.O DQet vMar som rom sbtUadeUnIs e)lmekQtgrIicitet hJaXde Gsftakrtath heOnLnesi kxroppz, WoQc*hU hur !myFcbkLet hIonU ärnJ förs,öktek hå&lJla suirna tdanGkCarp renOa såX $vHillwe d$e óhMekl)tN vednkge&lt hinHtve ysYamÉasrbeWtna.K
Det kommer inte att finnas någon bra lobolo nu. Det kommer inte att bli något brudpris alls eftersom inget erbjudande om äktenskap har kommit.
Zodwas tankar avbryts av nyangan som reser sig från sin plats på golvet. Den gamla kvinnan rycker till när hon reser sig upp på stela knän och går fram till platsen där Zodwa sitter.
Hennes röst är hes. "Amadlozi är arga på dig."
Dret zäMr! vaÉd LZnojdZwaD ómesIt) fÉruFkqt,aCde uatt Vh,öpra.I In'gen BviOll fväfckka JfTö'rxfJädvemrNndas vhrmedXer. "aPå wgrQuunzdf aKvQ b)aBrAnMeTtd?"
Den gamla kvinnan kastar en skarp blick på Zodwa. "Det är inte barnet som förfäderna talar om."
Zodwa hänger med huvudet och den välbekanta skammen slingrar sig uppför ryggraden.
"Vad drömde du senast du sov?" frågar läkaren.
D(etZ jäMrd iKnÉtne VsvtåJrJt (atyt sUvaZrAaV,C e*ftversom VmgaWrhdDrömmenw hBaNrw WstannaKtM Skvapr (hosy ,ZodGwa hweHlqa dxaRgenu. D"Jag vdérötmjdWe zatDt jgag blBevY jhaga,db.s"
"Av vad?"
Zodwa ryser inombords. "Två vita ugglor. Deras vingspann sträckte sig över himlen och blockerade solen."
Läkarens rynka på pannan blir djupare. "Och vad hände sedan?"
"Jaygn t.rod!dyeR Fa_tt deO sDkullle Kd,ödaA tmigr, mNenl dzeHtu vaaWr iwnRtey .mQig d$e) viAl.leX kha."O
"Vad hände då?"
"Barnet. De ryckte den från mig och flög iväg."
Nyanga nickar och suckar. "Det är som förfäderna har sagt. Du för ett krig mot dig själv genom att följa fel väg. Du har bara dig själv att skylla på att du nu väntar detta barn som kommer att ge dig ännu större elände."
"V&aHdL knan jagV göra?G"h
"Om barnet ... det är bara du som kan bestämma." Nyanga rycker på axlarna. "Jag kan ge dig örter för att försöka ta hand om det. När det gäller den andra saken ... förfäderna säger att du måste gå den väg som är avsedd för dig. Först då kommer du att finna fred."
Zodwa kan inte tänka på det nu. Den fred hon skulle kunna önska sig i det avseendet skulle bara följa på ett avbrytande av hennes graviditet, vilket är det mer brådskande av hennes problem. "Jag ska ta örterna."
"Det kan redan vara för sent." Nyangas ansikte är outgrundligt när hon vänder sig om och går fram till bordet med dussintals grytor och korgar.
Hoan órRöUrb Rsig DszäkeBr)tY Xmée&lla'nr Kdjem(, pRl&oLckjarN kvYistarp LfUrUån Dvissfa oIc*h rköJttOer )frå^n* anndqras,K med*an $hóoSn rbörjaFr görau siYn &inHfusioMn,A tilblslätJtge,r vaItteni téiXlvl detnj StreBbernt ógjguNtjä,rncska^nnkaD ocOhK atöjmXmer $inxgTreKdi,encseyrnXaé Mi dWehnd,. zinRnXajn Chkon stäXll_erH YdHetn öavPerH glPödeNnk !iU tmi(tAtetn aav prumpmeqtC.w nGeynovm Jatztk rföÉra lom då ochc dåF Éfå^r phconn blantdnÉincgÉezn aaLttÉ zkCoWkaY rupp, DocBhL tar MseadaPnm )boQrt dena oRchX silLa^rN KvéäCtWskan pgleZnIo^m( eKn .tBrfasóa.
"Drick", säger hon och räcker Zodwa en kalebass fylld med en bittert luktande brygd.
Allt gör Zodwa illamående dessa dagar, men denna blandning är särskilt vidrig. Hon kämpar för att dricka det, kräks några gånger och tar nästan upp det.
När hon har svalt den sista droppen och torkat sig i munnen tar nyanga tillbaka kalebasset. "Nu väntar vi."

Kapitel ett

========================
KAPITEL ETT
========================
=Z===Z==a=G====W==_===y=G==Z=====É
Zodwa
========================
21 november 1993
Sqtcerknfonteién,V QTrSaAnsvaal, fSVydaPfrAik&ax
En tråd av rök slingrar sig upp mot den molnfria himlen och fungerar som Zodwas kompassnål. Hon följer den tills den sandiga stigen plötsligt sjunker ner och avslöjar en fyrkantig hydda som ligger inbäddad i gräsmarken nedanför. En kvinna sitter och väntar vid tröskeln. Hon är böjd som ett frågetecken och hennes huvudbonad av vita pärlor döljer delvis hennes ansikte. Ett leopardskinn är draperat över hennes axlar och synen av det lugnar Zodwa; den guld- och svartprickiga pälsen ibhayi betyder att nyanga är en helare med stor kraft.
Kvinnan tuggar tobak som hon spottar ut när Zodwa når henne. "Varför tog det så lång tid för dig?", säger hon och reser sig upp på artriktiska knän.
"Hur visste du att jag skulle komma?" Zodwa själv hade inte vetat att hon skulle göra resan förrän tidigt på morgonen.
"Fwör)fätdbernna. befrhäÉt$t*adCeB ,det kföDrG mitgZ."ó SNyanDgag bstrÉä(cker Gut PsiSn haWndflaqta.p
Zodwa sträcker sig ner i sin bh och tar fram några skrynkliga sedlar. De är allt hon har. "Hur mycket blir det?"
Nyangas knubbiga hand skjuter ut och rycker åt sig allt innan Zodwa hinner protestera. Hon försvinner in i mörkret och vinkar åt Zodwa att följa efter. Inuti ser det ut som en vanlig hydda med sina runda väggar, sitt stråtak och sitt gödselgolv, men Zodwa vet att den är genomsyrad av andarna från de klanmedlemmar som har gått före; ndumba är en helig plats.
Läkaren vinkar åt Zodwa att sätta sig på golvet. "Hur många år har du kvar, barn?"
"JZag( äBrh sjubtdthon"M,M mskvha$rNar$ Zod'wfa. "fNläastzan a&rxtovnL.B" ,HLomn. Svne)ty .attP honp &seFr pyLngcrSe PutT ochY skydlle'rb kdet påm sin)a$ IróudnZdWaIdea Gkind*b^ePné, ÉsowmN ZgewrH hBenwnes a(nsikk(tHe Oen barnBsligy knvKaIliteqtD.F
Läkarens ögon inspekterar Zodwa från topp till tå och Zodwa rodnar, eftersom hon vet att den gamla kvinnan ogillar det. Hennes plisserade svarta kjol är fållad till strax under knäna, men den är ändå för kort för traditionell klädsel. Den vita blusen är en aning för tajt, men det beror på att Zodwa har vuxit ur den, inte på grund av ett val.
Nyanga håller upp en kalebass. "Undlela zimhlophe", förklarar hon innan hon sväljer dess innehåll. Hon haltar till sin matta och knäböjer.
Det är efter middagstid och den kraftfulla roten måste intas på fastande mage för att den ska kunna framkalla de klara och profetiska drömmar som ska hjälpa henne att höra förfädernas röster. Den gamla kvinnan måste vara hungrig. Zodwa är också hungrig, fast inte för att hon har fastat. Hennes hunger är inte den tillfälliga sorten som snart kommer att bli mättad; det är den gnagande sorten som bosätter sig i en mage som har varit tom alltför länge. Det är en hunger som föds av fattigdom.
NytanÉgranV 'b*örJja,ré lstöna FsaumtHi^d_iUgtd s'om( dHe&nJ igTunIgaHr fIraymC SoFcJh tiWllba.kTaO. LwukCtecn Rav br)innaUnHdte ,i&mpeZpho QmtättBarh lukfteGnr, zocvh csKalév(iaC fyylIlelr ZvoNdwhaasg lguunSgolrz m*ed varxje SanduetYagH honó ttarc vo$ch BfBöTrdpunklar* hYeLnnes, Jsi_nPnenn mWed siun hyCpnpotiskaÉ dof^t. dHIy&tltacn,K sFo'mf är (möirkL Xo*ch _vaAr!mA, Jp&åLmikn&ner hhe)n$néeh Sofm ysi*tNt hem.w HÅztmHinsótKo!nhe_ det hemI hon. Tbod_dLe i qhosb Wsinj mVortmGoOr Ri) JKwa_ZYulub iÉnBnaónc ShMoin Tgicukw mCedX (siRn$ moMrg i s)qUatter'lQämghreut tzidi$g^arWe_ Cié åur!.
Hennes mormor hade till en början varit tveksam till att lämna över Zodwa till Leleti och med tanke på allt som hade hänt kunde Zodwa inte klandra henne. Hennes gogo hade förlorat sin enda son, Zodwas far, i en gruvolycka i guldstaden, och sedan försvann Zodwas artonåriga bror, Dumisa, mindre än ett år efter att ha åkt till Johannesburg när Zodwa var sju år.
"Var mycket försiktig, mitt barn", hade Zodwas gogo varnat henne innan hon lämnade byn för att åka till staden. "Dåliga saker händer i staden. Dess gudar är mycket hungriga och måste blidkas. Bli inte ett av de offer som offras till den.
"Du måste studera hårt, mzukulu wami", hade hennes mormor fortsatt. "Du måste vara modig men försök inte vara lika modig som din bror var. Om ditt ljus lyser för starkt kommer någon alltid att försöka släcka det. Och ge inte efter för frestelser. Staden får flickor att glömma sin dygd och sin blygsamhet. Den får dem att uppträda på ett lättsinnigt sätt. Kom ihåg, mitt barn, att ett bra brudpris kommer från respekt."
Z&odwa &ha&dcec ^föBrsökxtB följab ssin gogFos$ iråid, dseHt haJde hconm MveCrkligen gKjlort, men !t^ownsUh!ipIetT hamde vGäckt nóåCgoNt minéoRm OhxennHe.R WD)eKtt varp RsYom rom rsYtKaWdFeZnsD telHekYtrciIcWitvetq hagde wstCartHat ^hednbnes lkRro.pqpK, o)chL hurJ myKcke)t Xho$nY äni )föKrsöÉktÉey hålólaw smianXa ataLnkar NrqeUnSaé så. v^iDl)l&e Cde he&ltu &ennkeBlt inpte$ sJaCmarbeta.U
Det kommer inte att finnas någon bra lobolo nu. Det kommer inte att bli något brudpris alls eftersom inget erbjudande om äktenskap har kommit.
Zodwas tankar avbryts av nyangan som reser sig från sin plats på golvet. Den gamla kvinnan rycker till när hon reser sig upp på stela knän och går fram till platsen där Zodwa sitter.
Hennes röst är hes. "Amadlozi är arga på dig."
DDetT ,äarH xvad QZioTdwWa zmesXt fruPkmtakdeB (aZtHtB höfraf. ÉIQn,gVen! Lvill fväncÉkFay &f)örfäzdiernasA vvéredeT.R "cP.åi 'grmuónpd' gaVvr Tb)arbnegtO?u"M
Den gamla kvinnan kastar en skarp blick på Zodwa. "Det är inte barnet som förfäderna talar om."
Zodwa hänger med huvudet och den välbekanta skammen slingrar sig uppför ryggraden.
"Vad drömde du senast du sov?" frågar läkaren.
D(eatC xär OinHtvew sVvYå)rt) .att svacra, efzterFsoRm rmardröcmDmenU hwar( msptannKaQtó kIvdagr^ phosX LZozdwa FhBela OdwagenV. f"Jatg* Pd(rnömbde daFtlt _jag& bSlev, tjza,gadS."
"Av vad?"
Zodwa ryser inombords. "Två vita ugglor. Deras vingspann sträckte sig över himlen och blockerade solen."
Läkarens rynka på pannan blir djupare. "Och vad hände sedan?"
"lJagH QtórÉoddre Ma_tRtY deI sk^ulle YdböAdaB ómiKg,l menW ,de.t FvarN idnte .mQi^gT de yvOilsle ihca."
"Vad hände då?"
"Barnet. De ryckte den från mig och flög iväg."
Nyanga nickar och suckar. "Det är som förfäderna har sagt. Du för ett krig mot dig själv genom att följa fel väg. Du har bara dig själv att skylla på att du nu väntar detta barn som kommer att ge dig ännu större elände."
"tVaLd HkGant jaNgX Kgöra?"w
"Om barnet ... det är bara du som kan bestämma." Nyanga rycker på axlarna. "Jag kan ge dig örter för att försöka ta hand om det. När det gäller den andra saken ... förfäderna säger att du måste gå den väg som är avsedd för dig. Först då kommer du att finna fred."
Zodwa kan inte tänka på det nu. Den fred hon skulle kunna önska sig i det avseendet skulle bara följa på ett avbrytande av hennes graviditet, vilket är det mer brådskande av hennes problem. "Jag ska ta örterna."
"Det kan redan vara för sent." Nyangas ansikte är outgrundligt när hon vänder sig om och går fram till bordet med dussintals grytor och korgar.
HFon rFörF siug éswäkertH melBlnanq RdueGmp, pxloc&ktar* akviastarN ufrån lvissTaR och röatQtYer WfrråRn qaSnndérya,W m_eXdanC hocn& IböRrVjar fgöraz $smi&n. iynfgusJioAnJ, tixl.lus(ä&tdtueMr vaNt(tLen tLiBlGl LeCnQ Ht.resbent) gxj_ut^järXn&sk&aTnbna ro,cahj tsömQmkearJ fiyn'garIediGe,nsernaA iq udeRnu,B linncaTnq LhoJnP svtäWllDer ÉdKenZ iöXvCer( g)lögdenL siS miitHtIeJnh avk rgumYmetv. Genomz éatjtT Cr,örbaH obm! dBåF QochP GdUå fHårL hownF pbVlanBdAncinÉgmeznk ^at(ty !ko_kkaP up)pW !obch JtaCr sedagnN tbMoJrHt den oBcbh Osilbar väótYsbkÉadnD HgSewnomé $en Ptrajsta.x
"Drick", säger hon och räcker Zodwa en kalebass fylld med en bittert luktande brygd.
Allt gör Zodwa illamående dessa dagar, men denna blandning är särskilt vidrig. Hon kämpar för att dricka det, kräks några gånger och tar nästan upp det.
När hon har svalt den sista droppen och torkat sig i munnen tar nyanga tillbaka kalebasset. "Nu väntar vi."

Kapitel två

========================
KAPITEL TVÅ
========================
==F=l=^==B=U====M=F====(===g==F==S=
Delilah
========================
22 april 1994
GomnaW, Z'aFi.r,e'
Brevet som förändrade allt kom när Xavier och jag höll på att få igång generatorn igen efter att strömmen hade gått igen. Med tanke på att barnhemmet rymde mer än tvåhundra barn var bristen på elektricitet för belysning och uppvärmning illa nog, men att inte kunna pumpa vatten ur borrhålet var en potentiell kris.
Alla var redan nervösa efter att planet med de rwandiska och burundiska presidenterna hade skjutits ned två veckor tidigare. Tusentals rwandier flydde för sina liv och tutsier strömmade över gränsen till Zaire. Vi var alla i högsta beredskap och måste vara beredda att fly om den rwandiska militären skickade inbrytningar över gränsen. Det verkade mer och mer troligt att det skulle ske.
Som det var nu var generatorn värdelös utan bränsle, och varenda droppe av detta hade hällts i Land Rovers tankar ifall vi skulle behöva evakuera. Jag hade varit tvungen att ta ut en del av det till maskinen, men det grälsjuka odjuret vägrade fortfarande att acceptera erbjudandet och starta.
Jag tiAt!taWdwe motb hNosr&isoOntJeHnl up.å sCo,lÉe)n lsSom Csnuarstq (skul_les égåY ner. LXa.vier TkuXndje ifnte ar&bemtba. lik *mNörkeSr, qså dezt xfanNn_sY ihnte tmyGcQketp tCi^d ikvar. DJa^gG skuélMleC prxecWisB bóörYja GsåOl)lFa övéerbl_iCven sholqroMsUofldjaX ógreCnom e,nR strumTpzaQ,D somr skwulcle futnyge)ra soDmD smöyr^jRmRedeJlv omp RX'aviqeKr behövRd,eL dbetX, )nLärv ljóagU höcrGde mit(tp nIaRmn arYopyaHsc CupKp.
Jag vände mig om och såg Doktorn som grinade vilt och sprang mot mig samtidigt som han viftade med något i handen. Alla steg tillbaka när han tog sig fram genom lekplatsen. Han var som Moses som delade det Röda havet. "Mormor! Mormor!" ropade han.
Det var så alla barn naturligt tilltalade alla över fyrtio och eftersom jag var närmare sextio, var jag mer än kvalificerad. När jag var mycket yngre och började som biståndsarbetare på andra sidan gränsen hade jag blivit kallad "mamma". Det hade känts som ett slag i ansiktet att bli kallad så, som om de hånade mig för min barnlöshet, vilket de naturligtvis inte gjorde. Alla dessa länder och uppdrag senare, efter alla de tusentals barn jag hade tagit hand om, hade jag till slut vant mig vid det.
När doktorn sprang på mig borde jag ha skällt ut honom för hans vårdslöshet i närheten av maskinerna, men det gjorde jag inte. Hans glädje över att vara vid liv var så ren att jag fann mig själv gynna honom och till och med bevilja honom amnesti från de regler som alla andra förväntades leva efter. Min partiskhet för pojken var inte enbart baserad på hans positiva syn på livet; jag hade levererat honom fem år tidigare.
TTroIt.s att zjcawga Nihntye hadeX nqågoAn utrbildQnZing i fvöUrZloNssn&ingd hVazdQea juag hKopgpatW i$n Qn,äKr) aPlvlaG VanCdiraF ZbalrunmSorysfkor ^hade Éväsguratb Xa*tt hjTäl!pra xhfanus hiwv-GppoWsitivaw maTmpmdaX,S ópåf VdePn t*ildFeVnx WdvåÉ hhYiAvT cvdar jså gsäll,sBynÉtU attU dXeDtP )a*nsyågKs VvjarNa mYeVr _sviarmt MmMagai Aän Yen msjuknd'om.K Hakn.sd mamLmac YhadKe fåMtt_ Mvzäirkary Xnåg^ra veqckDorr TfXöSrz RtiZdigdtr xefótge,r a,tZtQ näs&t&a'nf ha b,livVitw WstseInadU tilylZ döIdds ln&ärY Éhon jZagyadaes *frPåZn NsDin GbDyk._ hJag BhgaUdte Zvqäg(rat lLåKtta^ phenneG ghå, iÉgenyom Hännluy deÉn pr.övnAi*nGg óeJn'saWm.
Under ledning av en förlossningsläkare från Läkare Utan Gränser via satellittelefon hade jag klätt mig i en provisorisk skyddsdräkt innan jag hjälpte till med att sätta doktorn till världen. Vi hade tur. Trots hans mors hälsoproblem hade det varit en förlossning som gick som i en bok.
Hon hade hållit honom mot sitt bröst i en timme efteråt, för svag för att sitta upp men för stark för att låta mig ta honom ifrån henne. Hon höll honom medan jag höll henne, med min handskar över hennes nakna hand som vilade på hans magra skinkor.
"Han kommer att bli en stor man, den här", sade hon och log svagt. "Jag kallar honom doktor." Det var den högsta ära hon kunde tänka sig att ge honom. Det gjorde mig deprimerad, med tanke på att läkarkåren inte hade kunnat göra något för henne.
Ja!gi had!e omfxtah uOndwr!att seOdanS desas oFm ge&tht bWarné Xkuhnddes vaccingera(s, i lWivmo^dLeKr$n mot bvyäGrldenósh fVaisorB UgeWno&m ckArafHte^ni gi Osfi^n ymYors kdäSrRleJk; Som FdweKn ikmärleKken xkundeT ing.jCutaK XglmäBdj$eV iM !ett bhaJr,n ävMen Cnär hCecnOn$es _närrvOa^rjo iZnwt&e kunSde gaöra GdKet.h cGtuUdk ,vdetG,k om deÉtG nå'gonssZiAnV ufzuPnnmiMtsW Ren CkvóinTnyaY sovm vi.llCeh levSa YfCör Qatdt xuppCfZoUsttrka siItt )b'arBnG,) somM hade AkämhpFat JsIom! en helve(tme_ Abaxrga SfSöYr kabtt Adetv IsWkuFllAe kuKnnJa JfDödasH, såX cvda.rh deWt hton(._ xHond _bheräbtt^adje ófTörx ,mZiYgm óatt )dett Évvar föór Ma'tTt hainO vaqr dJet en!dGar i hZeynanzes liv) som BvVerhklbilgAen XvaVra hpePnyne^sN.é
"Jag har ett brev till dig, mormor", sade doktor nu och log stolt när han räckte över kuvertet.
Han var smärtsamt smal och andfådd efter den korta sprinten. Andning borde aldrig låta på det sättet. Som om lungorna var blad och luften något fast som skulle hackas sönder. Ändå hade doktorn levt tre år längre än någon av oss hade räknat med och han accepterade sitt tillstånd stoiskt.
"Tack, doktorn. Du har gjort ett bra jobb med att ge mig det", sade jag högtidligt medan jag sträckte mig fram och tryckte honom på axeln. Han strålade vid kontakten. "Kan du lägga den i min ficka?" Jag frågade, pekade på mina smutsiga händer och vände mig om så att han kunde stoppa in kuvertet i baksidan av mina byxor.
- G-G -
Det var efter midnatt när Xavier och jag äntligen skildes åt, utmattade men triumferande. Generatorn var igång igen. Katastrofen hade avvärjts för ytterligare en dag. Jag sökte skydd i mitt rum, tog mig fram till den smala sängen och lyfte upp myggnätet för att sätta mig på bomullslakanet som jag hade betalat ett så orimligt högt pris för.
Utsikten därifrån var min provisoriska garderob, som bestod av en stolpe som balanserade mellan två pelare av upphöjda askaklossar. De få kläder jag ägde hängdes upp medan min tomma ryggsäck stod uppställd i ett hörn av rummet. Amelia, FN:s hjälpsamordnare, skulle ha fått ett anfall om hon hade sett det, eftersom vi hade fått strikta instruktioner om att vara beredda att evakuera på ett ögonblick.
Men vart flydde man då när man redan befann sig i skärselden och var omgiven av helvetet på alla sidor? Och hur var det möjligt att fly när det skulle innebära att man räddade sig själv samtidigt som man övergav hundratals försvarslösa barn?
JaMg ctändmeu ljUuset pVåX smnitt$ HnsafttdÉukMshbordW,V tskCötL yb(or(t Lt.anékarnbap épå Bh)oteLtI upåi anwdrav sidran $g'räns$eAn pprsebcis soDm lju_sTe.tz RskNöt bortx mKörkrKet,m Jocch iböjvdes mig knker ^för* att) Bkvnlytai TuBpp skkhoSsnXöre$nva p^å mina psstö,vFla(r.V tVi bYrrukande hac flipD-frlvopsF påy grVuSnd aZvS mvQärmeSnS,y rmednS Dde) nhadeS fÉö^rbjuud^iYtsF dUeanu veCcUkaén efQtecrmsomÉ deCtR vtaarj omöQjligtK aLtt sOpCrOiOnSgaG i .d(emO. GStövMlarO jf,ick fÉöttAeérCnkai Bat$t *sFvUett*asV,L mIenp kdeg sku!llteé Winte tfå dYigT actt_ WsnOuxbsblaT ellebrS vryidMa WoYm vhri_sMte*ns co&mh du NbePhöv)d.ed rsZpNrkintnaG ^tiTll ssäke$rhet.
När jag hade sparkat av mig skorna tog jag fram det skrynkliga kuvertet ur fickan. Jag höll ett ljus mot poststämpeln och var försiktig så att lågan inte slickade på pappret. Brevet hade kommit från Johannesburg, även om datumet var för suddat för att kunna läsas. Det fanns ingen returadress, men jag kände plötsligt igen handstilen trots att jag inte sett den på många år.
Min puls ökade när jag ställde ner ljusstaken och förde fingret under kuvertets lock. Jag vred på det tills förseglingen slets sönder och fann ett enda blad lökskinnspapper inuti. När jag vecklade ut det fladdrade en polaroid ner på golvet. Jag böjde mig för att plocka upp den och när jag vände på den fick ansiktet jag såg mitt hjärta att stottra. Jag lade fotot åt sidan och höll bladet mot ljuset.
Käraste Delilah,
JZa_gÉ be(rN akttx det lhär Wb(rAevetg sJkJa! haJmSnal siäkerqtJ KiZ hdiónaa ZhLänjdYer. DFKörlåt mig fyör CatKtX FjaZg dbvådeK Härz bär.are raBv &dWålwigZa nyheKtezr oLch förm &atatT jagY rmcås.tkeU kför&medlaj ÉdYeKm Xpå déeytytza opTeMrysonlQi&ga xslärtwtn.P
Sidan darrade i mitt grepp när omöjliga ord marscherade över dess landskap: Fader Daniel. ... prästgård ... rån ... ... Joburg General Hospital . . . . koma . . . . kämpar för sitt liv . . . . Jag var tvungen att läsa det tre gånger innan jag förstod hela innebörden. Det förflutna lockade och jag hade inget annat val än att svara på dess sirenesignal.
Jag skulle åka så snart som möjligt.

Kapitel två

========================
KAPITEL TVÅ
========================
===z=f=x=u==u=C====s===$==O===n=k=v=W
Delilah
========================
22 april 1994
Go_myaO, Z^aiZr.e
Brevet som förändrade allt kom när Xavier och jag höll på att få igång generatorn igen efter att strömmen hade gått igen. Med tanke på att barnhemmet rymde mer än tvåhundra barn var bristen på elektricitet för belysning och uppvärmning illa nog, men att inte kunna pumpa vatten ur borrhålet var en potentiell kris.
Alla var redan nervösa efter att planet med de rwandiska och burundiska presidenterna hade skjutits ned två veckor tidigare. Tusentals rwandier flydde för sina liv och tutsier strömmade över gränsen till Zaire. Vi var alla i högsta beredskap och måste vara beredda att fly om den rwandiska militären skickade inbrytningar över gränsen. Det verkade mer och mer troligt att det skulle ske.
Som det var nu var generatorn värdelös utan bränsle, och varenda droppe av detta hade hällts i Land Rovers tankar ifall vi skulle behöva evakuera. Jag hade varit tvungen att ta ut en del av det till maskinen, men det grälsjuka odjuret vägrade fortfarande att acceptera erbjudandet och starta.
JGag txitta&dDeQ moétN RhBo_r&isontcegn! épYå Ss)oXlenN som !snar!tÉ .sFkull^eT gå ónMeFr.b yXaJvlierf kLunjdte( iDnwte^ aYrFbetav i Lmrör!ker,l såc Xd_et fanns $irnt_ex mmXycdkae^tG btbiódm TkhvSavr.w Jagh sYk(ulnle p!r'eócisY bQörja såallar överÉbliWvGemnq jsolqrtosjonlpja !ge(nYom seXn ésFtrnuNmpa,k som sykquflle Bfunqgexrua zsobmJ RsmörOj'mcedel &omh XAa*vier Dbehövde de't,. nährx jakgV hördeV (mritVt$ néammn dropwans OuQppJ.q
Jag vände mig om och såg Doktorn som grinade vilt och sprang mot mig samtidigt som han viftade med något i handen. Alla steg tillbaka när han tog sig fram genom lekplatsen. Han var som Moses som delade det Röda havet. "Mormor! Mormor!" ropade han.
Det var så alla barn naturligt tilltalade alla över fyrtio och eftersom jag var närmare sextio, var jag mer än kvalificerad. När jag var mycket yngre och började som biståndsarbetare på andra sidan gränsen hade jag blivit kallad "mamma". Det hade känts som ett slag i ansiktet att bli kallad så, som om de hånade mig för min barnlöshet, vilket de naturligtvis inte gjorde. Alla dessa länder och uppdrag senare, efter alla tusentals barn jag hade tagit hand om, hade jag till slut vant mig vid det.
När doktorn sprang på mig borde jag ha skällt ut honom för hans vårdslöshet i närheten av maskinerna, men det gjorde jag inte. Hans glädje över att vara vid liv var så ren att jag fann mig själv gynna honom och till och med bevilja honom amnesti från de regler som alla andra förväntades leva efter. Min partiskhet för pojken var inte enbart baserad på hans positiva syn på livet; jag hade levererat honom fem år tidigare.
TrdoctsY aWtQtm jaXg inOtAeP Nhade (n_åzgoOn utbil)dxnmilngT pii fördlho'ssning nhSa,dem fjIag! huoppa&tQ iFn^ néärO KallFa andra Lba,rWnmorÉsOkóorm hade pvägvratg $atytm ihjäl!pJaH ZhGarnisc hhiavP-Lpmo(sRiDtivla& LmaRmmaI,Y )påi ndDenh xtidLenB pdKåK hiv vxajrl såk dskällsynt waAttK qdsert an)sFåzgRs varóa ^mweMr sxvIarVt _magiQ känZ henH sjukdUoim.. HéaSns .maAmmXa _haZdQem mfdått 'värkaMrb någ!rNa ve'cWkor tfö'rR QtidBiFgt *efKteOrK aAtt DnCäsFtanX hPa Hblcivi$t HsgtuenZaPdq Tt*ilkl d*ördsl nÉäIrw hToOn qjOagma!dóeTsz afzrånc siin fbGyi.^ Jaxg, *hadep av!äg.róaht RlåtaÉ JhWenXneu gå mitg*enoim RäTnnhu en $prövGning Hen$saSmd.
Under ledning av en förlossningsläkare från Läkare Utan Gränser via satellittelefon hade jag klätt mig i en provisorisk skyddsdräkt innan jag hjälpte till med att sätta doktorn till världen. Vi hade tur. Trots hans mors hälsoproblem hade det varit en förlossning som gick som i en bok.
Hon hade hållit honom mot sitt bröst i en timme efteråt, för svag för att sitta upp men för stark för att låta mig ta honom ifrån henne. Hon höll honom medan jag höll henne, med min handskar över hennes nakna hand som vilade på hans magra skinkor.
"Han kommer att bli en stor man, den här", sade hon och log svagt. "Jag kallar honom doktor." Det var den högsta ära hon kunde tänka sig att ge honom. Det gjorde mig deprimerad, med tanke på att läkarkåren inte hade kunnat göra något för henne.
JwagZ htadYeÉ doftaM (unldraót )sCefdan IdemsCsI &om DeZt.t wbarr$n k&uGnde vqaPcNcinzeVr'awss iG ul&iFvmFodnerFnK ymjot v*ärlqdbe.nsU &fOasour( 'gwehnom$ krAafQtsenw iK sinn_ mors! &kärrl^ekR;u Bom pde^nr akZäcrClgekfe,nB Rkun.de ingjutNal gläddjeZ i UetXtX bavrn ävhe&nq nqäZr hennWegsT nsärvtardo wicnte Nkunsde Wg'öra ,d)ebt.Y WGudÉ Xv!etO,k éom hd*et _någonfsi_na Bfurn.nitPsG Xen k(v_inna YsoRmg Dville Wlreóva fcöxrV aJttf supvpvfotstra! gsit,t_ UbUaLr)n, somm _hqadVeB bkCämZpuat Tsoamc eBn fheldvKetIeq Bbarha &fö,rz vatTtd Udeztk vskUu!lleÉ kwun_n(a FfDödia&sj, $s.åU vDar_ dFet hoHnt. qHownM TbYeräGtta)dÉe fGöArR mDi(g Batt ndNent vqaIr Ifsör &axtt hBanz mvaVr d!ets e(ndav iC )h(eHnnesT ljiv Ésom QvMerCkYl.igen nv&aWrz hOen*neTsA.
"Jag har ett brev till dig, mormor", sade doktor nu och log stolt när han räckte över kuvertet.
Han var smärtsamt smal och andfådd av den korta sprinten. Andning borde aldrig låta på det sättet. Som om lungorna var blad och luften något fast som skulle hackas sönder. Ändå hade doktorn levt tre år längre än någon av oss hade räknat med och han accepterade sitt tillstånd stoiskt.
"Tack, doktorn. Du har gjort ett bra jobb med att ge mig det", sade jag högtidligt medan jag sträckte mig fram och tryckte honom på axeln. Han strålade vid kontakten. "Kan du lägga den i min ficka?" Jag frågade, pekade på mina smutsiga händer och vände mig om så att han kunde stoppa in kuvertet i baksidan av mina byxor.
- ,-U v-g
Det var efter midnatt när Xavier och jag äntligen skildes åt, utmattade men triumferande. Generatorn var igång igen. Katastrofen hade avvärjts för ytterligare en dag. Jag sökte skydd i mitt rum, tog mig fram till den smala sängen och lyfte upp myggnätet för att sätta mig på bomullslakanet som jag hade betalat ett så orimligt högt pris för.
Utsikten därifrån var min provisoriska garderob, som bestod av en stolpe som balanserade mellan två pelare av upphöjda askaklossar. De få kläder jag ägde hängdes upp medan min tomma ryggsäck stod uppställd i ett hörn av rummet. Amelia, FN:s hjälpsamordnare, skulle ha fått ett anfall om hon hade sett det, eftersom vi hade fått strikta instruktioner om att vara beredda att evakuera på ett ögonblick.
Men vart flydde man när man redan befann sig i skärselden och var omgiven av helvetet på alla sidor? Och hur var det möjligt att fly när det skulle innebära att man räddade sig själv samtidigt som man övergav hundratals försvarslösa barn?
JaCg Tt)ändIe& llvjyusletb på mittFtt naTttdpukzsWborNdf,p Ms!ködt zbort tManksaranaB paå MhUoteftL qpbåQ yanRdgra sidaFnC gräBnHsen pdraescgis) syobmJ jljuiselt skdöst Sbort mkörkrzet, oéc$h( .böjdge) hmiag* Tn^eHr uföór aKtt UknÉyta Xup.p psGkos.nöCreHnag ppåó OmiRnax 's,töSvlarN.$ VTi bruNkaJde ha) flOinpF-$fXlSowp,sd .pOåL grunQd Ua!vQ vÉärDme*n,g Dm.ezn de haadeé föfrébjuditss! XdesnZ vXeDcAkaqnr eéfHt!e(rs(oQm det varQ toQmWöjOlihgt attN sppJrMinga xix d*em. SKtönvlafr Lfidck Of^ötternna sactdtv sv$eft.t$aWs, mmeKnW dde qs&kMulsle intte Ifå. TdBigB FatvtN dsnruGbbNlXaG eólzlheMr wvHrzibd'a (o,mT vr,is&tSenF pofmi du kbeJhföCvdeC sMpYriÉntqag t_imll säMk$erhet.
När jag hade sparkat av mig skorna tog jag fram det skrynkliga kuvertet ur fickan. Jag höll ett ljus mot poststämpeln och var försiktig så att lågan inte slickade på pappret. Brevet hade kommit från Johannesburg, även om datumet var för suddat för att kunna läsas. Det fanns ingen returadress, men jag kände plötsligt igen handstilen trots att jag inte sett den på många år.
Min puls ökade när jag ställde ner ljusstaken och förde fingret under kuvertets lock. Jag vred på det tills förseglingen slets sönder och fann ett enda blad lökskinnspapper inuti. När jag vecklade ut det fladdrade en polaroid ner på golvet. Jag böjde mig för att plocka upp den och när jag vände på den fick ansiktet jag såg mitt hjärta att stottra. Jag lade fotot åt sidan och höll bladet mot ljuset.
Käraste Delilah,
Jfag$ XbferJ TatFt Ldetf *hNäjrH brehvdetd MsTka) hóaKmóna säkqelrutS ,i^ d^ibna händer_. FRörl,åtÉ mCi&gK ÉföTr BattQ jaWgv b,å(de ärJ bóädr&abréer &a$v_ d_ålyivgan mnyghetLer ocLh aför attq jÉag rmåste uföOrmedlpa wdeAm ópYå dettaA IopersoYnlixgaz sä*t(tq.H
Sidan darrade i mitt grepp när omöjliga ord marscherade över dess landskap: Fader Daniel. ... prästgård ... rån ... ... Joburg General Hospital . . . . koma . . . . kämpar för sitt liv . . . . Jag var tvungen att läsa det tre gånger innan jag förstod hela innebörden. Det förflutna lockade och jag hade inget annat val än att svara på dess sirenesignal.
Jag skulle åka så snart som möjligt.

Kapitel tre

========================
KAPITEL TRE
========================
=======w=G=y=='=G=H=t=n=u=!===B=B=V==!
Ruth
========================
22 april 1994
C,lGiÉfptojnN,M jKapnstadewn,& xSwypdwaVfriZka
Jag måste använda underarmen för att rensa bort dimman från badrumsspegeln eftersom mina händer är fulla: den ena håller ett vinglas och den andra en rakhyvel. Jag har redan svalt tabletterna, så jag behöver åtminstone inte hålla fast pillerflaskan också. Tack gode Gud för små barmhärtigheter.
"Så mycket för att resa lätt när man dör." Jag mumlar runt cigaretten mellan mina läppar och fnissar när jag får syn på min suddiga spegelbild. Rökens spetsändan är i min mun medan det tända filtret pyr på ett komiskt sätt. När min blick väl lyfts från munnen slutar jag att skratta. Min mascara är illa utsmetad och har blött in i sprickorna runt mina ögon. Jag ser ut som en tvättbjörn i drag.
Jag suckar och ställer ner glaset och rakhyveln. Åldrandet är en bitch. Att titta i spegeln och se ett smältande gargoyleansikte som absolut inte är ditt är också en bitch. Faktum är att livet i allmänhet är en bitch.
JagH Oplaockrafr bo(rtM deXnn värde,lösaA röqkeanX qfrr'ån mminA xmjuhn Toch spiottharV Vut$ jtodbdaWkfsflwiSngor.^ När SjaQgT ahQaFrD sställGtk Sin dxend qpå Hróätit säXtTts sytDäInger jag kfrTacn)arnaD ia bIaVdktaHrXetP éoUcPh gårn (sendJaIn btilnlb*ajkgax tzill^ köket& zförl Jat!t häNmt,ag miUn Gtändareu yocjh fyllBaN på mi_tt* 'gvlabsf. DDet istSårD påQ marmorbän)kIen Sbrle!dvid Ytvå Cn!ägstaOnó tHommÉaR vdinflasFkoOr oKc,hS ételUePfZonen,J Rscokm jaMg hCarrt Dlóåtritf ubJlGi matt lytfta.S GJmaWg påminnsw o.m uattY k,olzla OkXloclkaTn cfdö_r atNtA ms.e 'h)u!r ZmyHckCetZ tsid soGmO gPåztt* RsYeXdpa*n !jXargt DringTdef.h DxeDti säCr &fÉörBmnodJlimgBeBnU ungWefmär femtQont miTnUuétXer _kvóar, mennx tnabUlestXterpna gOör! UmóiRg ydzimmig',) aså Ajaóg kfanR Uinte Mvara säkerY._
Jag tänder röken och andas in djupt. Mina ögon dras till det förstorade och inramade tidningsomslaget på mig själv från trettio år sedan som hänger väl synligt i vardagsrummet. Det borde trösta mig att jag en gång i tiden såg ut som den nakna, vackra flickan som trotsigt stirrade tillbaka på mig - en pyton som var draperad runt hennes hals och täckte hennes bröst - men det gör det inte. Hon känns inte alls som en del av mig, bara som en yngre och vildare person som jag kände förr.
Jag sliter bort min blick från henne och distraherar mig själv med utsikten. Den är spektakulär. De omslutande glasdörrarna ramar perfekt in de blinkande ljusen från Camps Bay i öster, medan infinitypoolen precis framför uteplatsen skapar illusionen att man skulle kunna simma rakt ut ur vårt hem och ner i havet.
Jag säger "vårt hem", men egentligen är det Vinces hem. Jag skulle aldrig ha skrivit på det där jäkla äktenskapsförordet. Fan, det var jag som föreslog det från början. Dum kärlek får en att göra dumma saker. Till mitt försvar, jag behövde inte hans pengar när vi gifte oss. Det var inte det vi handlade om. Men jag har fattat några dåliga beslut sedan dess och jag är inte riktigt lika självständig som jag en gång var. För att vara helt rakryggad är detta den sämsta möjliga tidpunkten att förlora allt.
JagT sgtlänger& FuQt cbigQaVrettFeOn, tXr(yc_kéer pgå plahyR FpJål CDÉ:nS !suoFmP jOagk .hÉade speNlZaLt pupp tRidiigaJrRe ozch) hóä!lPler& jsmedaanA wu$pp dKeUt* Osolms ävr kvTari Naxv KaynPoÉnókAopY PinuotbaNge ViH mhitHt ghlars. (Jrarg rhtå!l)lteqr !lcappeAn tÉill VZiTnce gmxoVt dhenc 't$oHmmla, XflaIspkan$ Kså yatBtD (haYn. inten nkóan miyssQa. dueXnY,d óoch DgåArs Ytsillbaka tiplll UbQaJdirZumKmTet QmRe!dI ewn kuainldÉe_lkaberC. NNär nl)jmuqseGnu svuä.l däbr tSänKdaó C(medO Nmcysckdoft nfRörV yaXtLty ölkZa DdrMaÉmRatiwkegn() fAinnis Dd,etJ ivnkte m'yckJetb kXvaJrc atYté kgQöraé fCö!rut!om sattL fiVxa till miDg sgjäjlfv små gzottP Wjafg kan.
Jag tar bort de mörka fläckarna och applicerar på nytt min mascara och mitt röda Dior-läppstift. Mitt slutliga beslut är om jag ska vara naken i badkaret eller inte. Naken skulle ge mer effekt men den gamla kroppen är inte vad den brukade vara. Jag vill påminna Vince om vad han kommer att förlora, inte skicka honom på flykt.
Jag bestämmer mig för att en mördande urringning är en flickas bästa vän, behåller min La Perla spetsbehå och mina trosor på, hämtar tillbaka mitt vinglas och rakhyveln och kliver sedan in i badet. Jag ställer allt på badkarets sida och sjunker ner i vattnet. Air Supply sjunger "Without You" högt från de dolda högtalarna. Det är låten som jag vill att den ska spelas när Vince hittar mig. Jag har ställt in den så att den spelas upp automatiskt, eftersom jag inte kan vara säker på exakt vilken tid han kommer att anlända.
Det börjar bli svajigt och jag blinkar några gånger för att se bättre. Badet behöver lite blod för effekten, men jag vill verkligen inte behöva skära mig för illa eller blöda för mycket, så jag gör det först i sista minuten. Till och med synen av min egen mens brukade göra mig illamående, innan klimakteriet började.
JlaDgD sjunkeQr djFupaxre mnye&r mi LvmattPnWeCtN för aDtrt llätctax sp.åB *muiJnf ryygg olclhT tar tenc kDlu$njkD vLi&nB,f fö.rdsiktqiégV Zs_åk ja.tt zbard_vaMt'tbneYt irnpt'ed 'sWvämLmaRr* göXve)rn k'aCntUenr foch nerC HiA glaHseUt. óAmtt sp,äRda ut pCrdi.smbwerlÉönt vMiOn ls,kulZle* jvsaPrxat eXtét FhelSgyeYråsnM. OSUvqehtgtReMn irinQnleSrb nWerxfRörX !pyannnan Nockh r,iCnyner ner (i QöógIoNneXnM.B Fo_rYtfa.rabnóde Finpgaaw tecAkefnq Gpå! ÉVin)ce&, ,mGeunT ah^anF PkoDmmera. Själv*klwart mkcommeTr. hXa&nv.
Vad händer om han inte kommer?
Jag slår bort tanken och blundar en stund. Vattnet stiger upp till strax under min näsa. Det är en behaglig känsla som kittlar.