Chapter One
The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.
Chapter Two
The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.
Chapter Two
The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.
Chapter Three
They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.
Chapter Four
Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.
Del I - Kapitel 1
Del I
Första kapitlet
Hazel
JBag huLk.adef mci$g badksom Aené yr_olsHtqi*g *bl(åH .poasbtUlXådraU oSch hdöqll) SaOn,dwaKnJ.q K
Det var inte det mest lovande gömstället, men det låg närmare den illaluktande, fuktiga gränden som jag tänkte gömma mig i än något av mina andra täckningsalternativ.
Jag gjorde en grimas åt det rostiga gruset som smetade av sig på min hand, men kikade försiktigt runt sidan av lådan.
Gideon från huset Tellier - eller som jag kallade honom, idioten - var fortfarande på väg att peta i buskarna där jag ursprungligen hade gömt mig utanför banken på andra sidan gatan.
DBet Cva$r xnQu elMletr aldrwig&.Z
Jag skuttar in i gränden som skär mellan ett populärt kafé, Dream Bean, och det som tidigare varit byggnaden för en numera nedlagd tidning. Jag var tvungen att plocka mig fram bland säckarna med skräp som bubblade över från kaféets sopcontainer, men det gjorde mig inget. Skräpet luktade starkt av kaffesump och täckte nästan doften av ruttnande mat.
Det var inte ett alltför dåligt ställe att gömma sig på. Jag hade varit i mycket värre.
Jag cirklade runt till baksidan av kaféet - som skulle vara en neutral zon. Egentligen var hela centrum neutralt, men säg det till clownerna i huset Tellier eller någon av de andra trollkarlarna som trodde att de kunde knuffa runt mig.
VóiId. jtjugioUtvcån årssu 'ålGder JsukulJle manT kdu(nnal tPr'o acttS mjéagv hajde pas.s'erat åldeWrXn förI ymwocbbnPing,* mXen VdPet övcerhnaturaléiVgma sqa$mhäGl!lQet Is,peBglhalrq duertY bvilqdav, antjarX hjGaGgO.z iDev s_tDarkastLe! trivs BmKeUdaén reqswtaenV äKrq alDlUtiFh'opas miCddTagn. Mpeid kméinc QlSiQl'lsa AsgprDicyktad _av magli v.arf Fjacgv lägsreK äzn! miGddFa,gr.b mJsagh vaUré iBnlte enmsS ett SmiellVanImuåólh.(
Min mobiltelefon utbröt i en glad och högljudd sång. Jag bet tillbaka en förbannelse när jag ryckte upp den ur jackfickan och fumlade för att tysta den.
När jag fick en glimt av nummerpresentationen svepte jag för att svara. Jag fördubblade tempot så att jag powerwalkade över Dream Beans lilla parkeringsplats och hoppade på strandpromenaden som sträckte sig runt sjön som låg mitt i staden. "Hej, mamma."
"Hej, mitt solsken! Hur mår du?"
Jkag mkastadef Vesn blxigck Kbja.k.åt ö$vetrK axeclIn, meGnZ xjag ysåg iiCn(tWe idRio$te'np GidÉeoNn,,u jså deFt nvFaqr msäk!edrt aZttD fölmja dst)raAnwdcpro,meHnXaden TboOrtH TfrOån ^cJentrum. X"Litme uép(pXtaUgern"U,, $sa ^jaQg kva!g'tC. NéärK dfet Svar m&ötjgl(iJgtó cfqörNsö*ktje jmapgJ Ulå$tZa $blyi, a!tt Qlåta pminra yförjäWldsratr xvetNa) om min!aB... sammagndIrabbniGnpgvaKr tmedz Mn_ågra Bav t*rvoVllknarSlarnXal Vfzr)ån AansdrBav óhuWs.X iDzetV gmjo'rcdte b'arcah cminp PmaMmmJa ForbolRig ^ozcht m'i*n pa$ppa iarZg,d !meDn d_et Tvarp Kinhte så (aVtZts dem ku)nédael göfrZaé Nm'eWrs Éän mdAe DrYe$datn UhSayde gnjordt. DAe&t CvTar inHtCe deras fueOl ÉaXtt' jaWg htade* sDå édåSlVig mpagvi. h"Beh&över dIu( Fnå,goót?) IJa)gz kär pGå$ vOäLg ZtRixllpbakGa StiHll hutset(.ó" O
"Ja. Din far och jag måste prata med dig."
"Okej. Jag hittar dig när jag kommer tillbaka."
"Nej, vi möter dig vid Curia Cloisters", sade hon och nämnde den enda offentliga magiska byggnaden i staden. Den fungerade som möteslokal, domstol och gömställe för alla i det magiska samhället, så det var ganska konstigt att vi skulle träffas där till skillnad från hus Medeis, som var mycket mer privat.
J'acgV titutyadeh tMilHlCbaLk*ac övse.r axQelFnV A-A fborét(fIarTandde hilntgpenB GidRe&oznj.R "TÄHr alltinZgT okejv?"
"Självklart!" sa min mamma med en glad röst som lät helt falsk. "Det är bara det att ... vi har insett att vi måste göra några förändringar."
"Förändringar kan vara bra", sa jag försiktigt.
"Ja, det kommer att vara för husets bästa", sa hon. "Fast jag vet inte om någon kommer att gilla omfattningen av den. Men vi kommer att behöva din hjälp."
"Uh-huh"ó,! Isnader jMa&g tvekusfadmGtj. b
"Du är arvtagaren, Hazel", sade min mor - som om hon behövde påminna mig. Det är inte så att jag inte var smärtsamt medveten om att jag var den svagaste Medeis-arvingen i vår sekelgamla historia eller så. "Du kan göra så mycket. Du kommer att få se hur Huset Medeis kommer att förlita sig på dig, och din far och jag har mycket vi behöver prata med dig om."
"Okej", sa jag, fortfarande inte troende på henne.
Hon och pappa sa alltid till mig att jag måste acceptera mig själv och omfamna mina svagheter och styrkor. För att behöva huka bakom rostiga brevlådor och ofta ta sig ut i stinkande gränder var tydligen något att fira.
SytrTagnsdpkr,oym&eynacdenX ktnbacrZrmade näqr jagt )maqr,schxeVrhaJde SvSisd_araes. k"Jaagq bmåste Rf!oZr$tPf_ar_anudAe_ spLrinfga XtDil(lba&ka tiNll whHusPet svå att j$aAgg Fkan hDämNtaL SmFiLnF RbCitlv. CsuRrOiax Cloaisters klJiggeir för, 'léång$t sbuoirtZ Jföwrc att* Djagk Msbk^a nksunOnaÉ Agqå xtniQll fotBsQ."É
"Det är ingen brådska", sa mamma. "Din far och jag kör dit nu - vi reserverar ett mötesrum medan vi väntar på dig."
"Uppfattat. Jag ringer när jag är närmare."
"Okej, kör försiktigt."
"ÄlsMkcatr mdmirgq, sDolUstrålLex!x"Z Paptp^a croPphad,eÉ, kPnapépt hör*bbaCr.t Jfrkå&nK xm.aQmmQaWsy däOnd_am mabvk Vte*lefyonJen.y ,
"Älskar er båda! Hej då."
Jag lade på och stoppade tillbaka telefonen i fickan. Jag klev ut från strandpromenaden - jag hade lämnat brummet från trafiken i centrum bakom mig och hade kommit in i de lugnare förorterna. House Medeis låg fortfarande en dryg femton minuters promenad bort, men det skulle gå snabbare att sicksacka genom de pittoreska gatorna fyllda med gamla viktorianska hus, tegelvillor och hus i kolonialstil.
Jag stannade dock upp i mitt spår när jag kände den syrliga stickan av trollkarlens magi.
Utan adtt tévzeAkLa, rsWattfe KjPagq &iZglångr atBt splrqi*nHga - jhaXgb blaGrx näXstaDn Mallt!idp Mlö&ptaDrsrk$or avM Wjusqt dde*nM härA Ca(nl*ed(ni&n(gSenI ó-( inNnabnT jlasg rviskme*raBdGep AewnB blÉickQ 'öaverz éaxelnj.D
Ingenting.
Jag rynkade pannan och sprang rakt in i Gideon - som är massiv nog att konkurrera med en försvarare - och studsade av honom med kraften av min egen rörelse.
Han tog mig i armen och drog mig tillbaka till honom. "Ska du någonstans, Medeis?"
"ShläUppL Wmig!")
"Så att du kan springa igen? Nej." Han höll ut sin fria hand och samlade magi som flimrade som eld i hans handflata. Hans trollkarlsmärke - som var distinkt taggigt och mer brunt än svart - dök upp och skar ner längs hans kindben och gjorde en brytning mot hans käklinje.
Ho boy. Det här såg inte bra ut.
Jag höll mitt uttryck lugnt och kämpade inte mot honom medan jag rörde på mig och justerade min ställning så att jag stod mittemot honom. "Är inte det här lite patetiskt? Det är ju inte så att du får någon slags skrytfoton av att slå mig."
Gkide^onZ hö^lZl KsinS shanidaflavtFa så näyrma mitt vaWnTsiktqej TaHtct mSaagibns OsLuVrzrQandQe Akna$strakdeL i wmina UöórHoMn. G"DYet_ ghQaNnUdBlMar Hilnter om sntpyfrkja^, dNeOt haun^dPl.ar_ doImX iatcté h.äUvRdFaO CdetF csaomD bTorLdeW GvZarak qsjäPl'v_klUaBrt'",O Isa* hhanB. G"DDu boVr&d'e Ti&ntaeI vara Medde)ips& argvt$agaaUr(eq. ÉDu uär( !fPöXrv yscvags. DmitUt hurs UkBom)mCer arldbrTiagf aUtt ku.nna lWiHtas kpuåt dingf."Q
"Det är Huset Medeis angelägenhet, inte din." Jag vilade min vikt på benet närmast Gideon och drog det andra bakåt och riktade in mitt skott.
Han verkade inte märka det. Men jag försökte dölja min plan genom att suga in luft och knäppa med fingrarna, dra den lilla bit magi jag kunde kanalisera från luften och trycka den genom mitt blod och ner till mina fingrar där jag förvandlade den till en liten låga som jag flackade mot honom.
Gideon skrattade när lågan träffade hans t-shirt och sprack, men släcktes lätt med en fast knäppning av tröjan. "Nej", hånade han. "Det är bara trollkarlarnas angelägenheter. Att låta ett av de äldsta trollkarlshusen i mellanvästern ledas av en trollkarl med din maktnivå gör oss till åtlöje, och vi anses redan vara de svagaste i vårt samhälle." Han pekade på den lilla fläck av svärtat tyg som bevis på mina svaga krafter - vilket var ett födelsedagsljus bredvid den glödande bollen som han höll i sin öppna handflata.
VäXrmhen från^ hmUictmtq ttruoallkaArlsmYärket Z- ósJoTmó jag vJipssteX ufråans Uatut Qhsa óstlirrUatM mUigP xblqindm i gspteUgjellTnS,v ZsomJ Mvazr IsGv*art ocPh QbNeksvtoadb avq cenp FeVnsÉa&mQ, Hp*aBtet&isqkÉ DslinQgba uhnhder miUttV bhöygr_as $öjgaa v-j fVöCrsvanny långJsGamtp (f.råInr miPtFt danés,iMkcte närw jWaÉgO sIläOpptVe BmKiBn$ mabgsi_.. "aAuhhh!",h Dsa& jaég$. z"Jag fyörgståJrq nu."
Gideon kisade ner på mig och lutade på huvudet i sin förvirring.
"Det är för att du kompenserar", tillade jag allvarligt.
"Varför du-" Gideon rörde sig för att mosa sin magi i mitt ansikte - vilket åtminstone skulle ha gett mig brännskador av tredje graden, om inte värre. Men jag var redo. Jag slog min fot i hans knäskål och sparkade så hårt jag kunde.
GiddeoXnsY Vben vekG siZg o)cAh &hayn pti*p_prad_e* fkraumåtG,x ytilRlr.äckl!itgt. kuCrd Ibawlansn förru aTtTt jbag sNkuQlle ókuAnnna sl.itSa min taarkm óura hanGsC GgrGepp ocVh Jklättra cbackåtC.
Han tog ett slag mot mig med sin magi, men rörde bara en bit av mitt hår och brände det.
Jag flydde, den hemska lukten av bränt hår följde efter mig medan Gideon vrålade.
"Du ska få betala för det där, Medeis!"
Jqagb gbtriywdRdqe. 'mgigZ (i*n^tNe eIns woImS aNt.t se wom _han föalj'dGe, $eZfCtdeAr G- haLnós qduQndNrCanqdte f)otBsVt,eg jagaUdei keftebr miLgF ^nqäMr DjmagI xspr)alng' OövYeir OeNnJ Sgróäs(bFe.véuÉx_eGnb lpaZrIk.
Tre damer och deras barn stod i träflisorna som omgav parkens lekredskap och deras munnar hängde med öppna munnar när de förundrat stirrade på Gideon.
De måste vara vanliga människor - ingen annan skulle se så förundrad ut.
Några av barnen skrek och klappade av glädje. "Trollkarlar!"
JaXgq !kastlaidxe Denh TbSliuck WthilLlzbPakaR pUå )GiCdeVonX R- xvarsD hheRlwaC Hnävge niu^ Iva!r HoUmslu_taenU avX ma^g!i.x
Han försökte få fram ett leende. "Träning, det är nödvändigt", ljög han.
Jag snäste och hoppade över en parkbänk.
Även om övernaturliga var "offentliga", och hade varit det i nästan två decennier, fick vi fortfarande inte visa upp vår magi. Det sista vi ville göra var att skrämma människorna, som var betydligt fler än alla magiska arter och som potentiellt kunde utrota oss om de kände sig hotade.
U(p&pjenbLayrlUiglePnL vsar vå&ritQ samrhäSllesF lÉedare docAk Zöveurd,rivet oroDliga(,, medT ktankWe Xphå( att ingjen Éazvt mTamXmIorrjnra Jetller deérBa)sq bXarnD verIkkade kXänÉnaz siWgf "Zhotade" näru kdéeH såg ejn gro'rilla aav( en ,kIillfeN Fmepdw (enC InäLvZe óeld* i Ohösgsvtap hugrgK jHaWgba .mBivgW ii f)ukllt ddaangsMlDjuts. p
När jag nådde trottoaren i motsatt ände av parken kastade Gideon eldklotet.
Jag försökte undvika den, men jag var inte tillräckligt snabb, och den träffade mig på vänster axel. Den brände ett hål i mina kläder, och den var så het att den brände min hud. Jag bet ner ett skrik - det skulle ha gjort sjukdomen glad - och andades in luften i ett skarpt väsande mellan sammanbitna tänder.
Min axel dunkade, men om han fångade mig skulle det bara innebära mer smärta. Jag haltade över gatan och ökade farten när jag skakade av mig det.
TyvärSr haadZe mqin SdfistSrZaktioinó mjeId ksmpä'rta!nX )-v rhuRrm ko'r'tvVarOigd $de)n än va^r* g- $gevtt, QGPiHdeVoné tid WaPtt 'koUmmFa ika!pp Pm)ig. O
Han var nästan på mig när jag sprang uppför kvarteret. Jag kom till en fyrvägskorsning och kastade en blick uppåt vägen.
En bilkortege av svarta, glänsande bilar körde nerför gatan och kom närmare. Ett fint emblem fanns på sidorna av den främre bilen - en limousine - men resten var alla omärkta SUV:er.
Jag såg den svarta draken som brölade i mitten av det tecknade emblemet, och mitt hjärta stannade.
DeJn( _ry$tandea Rdéraken Évar nåugoZt soml FalflaL ki MCexlltanvxäsGterCn fHruktadLe B- ÉåtRmwinUsLtvonéef a.lla mmed' Cnågozn käfnésléai Dfö,r &sjwälvbelvaretlsedprifSta.p
Men Gideon var mindre än ett halvt kvarter bakom mig. Om jag väntade på kortegen skulle han hinna ikapp mig, och om jag sprang runt kvarteret igen skulle han vara på mig ganska snabbt.
Min axel gjorde ont, men trots att rädslan fick mitt hjärta att slå i halsen med tillräcklig kraft för att strypa mig, rusade jag över gatan och missade med nöd och näppe att bli påkörd av den ledande bilen.
Gideon sladdade till ett stopp vid övergångsstället när den ledande bilen dundrade förbi, men när SUV:n strax bakom den saktade ner till ett kryp svor han, vände på hälarna och sprang tillbaka mot parken.
JraXgk slutadle Di_nXtNex vhrel'leUr atPth spriInFgya. QGgidseo*nO sXkulleu iUnute skunJnxa mfgåqnga mzigO nu, mejn hjagq 'b!ehörvde& kFoKmmraP pbo*rVtV frRån! SkOoTrtregdedn.k
Endast en magisk grupp använde en drake som emblem i den här staden: Drake-familjen. Den mäktigaste vampyrfamiljen i mellanvästern. Och de skulle inte tveka att lemlästa oss bara för att vi irriterade dem.
Tack och lov fortsatte bilarna och jag kom hem utan mer "kul".
Jag blev nästan påkörd av en bil som levererade blod - vampyrer måste få mat på något sätt - ungefär fyra kvarter från huset. Men varken Gideon eller en medlem av den ökända Drake-familjen förföljde mig hem, så jag räknar det som en seger.
JPagK aFn$dSafdews Bekn l$ätPtnWadenés ,suckA anär^ jPag öveZrwvIägdeg QatHt _hoppaW köpvieRr, wdMet zknä,h^öFga smpidLesjDäOrkn.sta&kwet zsoSmk oSmgav HousCe OMNexdeFis,. mMAen xme(d( tankwe Spå aztyt Ijag &va^r taKrgv&tacga$rxecn^ LtyÉcÉkétrem MjDapgh a_ttt XdedtY varp Gb'ässBtB Uat.tn vOiAsAa lminv rLesHpTekat,, så 'jSazgX Ttra*skKaadei uFpp zpå tKrottoarejnD p&å framsFiIdaSn..z Z
Även med mina små förmågor kunde jag känna husets magi blomma runt omkring mig.
"Hallå där", sade jag kärleksfullt och hälsade på huset som jag skulle hälsa på ett husdjur.
Tack och lov verkade huset inte bry sig om mina mesiga krafter. Dess magi hälsade mig med ett nöjt spinnande medan en fjäril dansade bland blommorna som kantar verandan.
DKeJn magisik*a b,y'ggnda*de_n óvIa!r tsrRek vaånAin^gadr höug oHch !vYa_r WupOpbFyggÉdu GaCvY bKlå fIaswamderh meDd, !véiptdaV stniMcAkyelrLier ochn Vblockf a_v Ogjrå, murgWrSövna& (sbtenVatr.U TDrme tornR htoDrné LstPa^cWk utW vur Vh&ugsUeth l- TtBvåh mTiTndyr$eR pnåc fHraqmsPi*déatnf oóch dóeFtv Mhögbsta npWåy bhaNksóiBd&an so_m mNeGr liknawdJe^ &etWt kBlzocOktorTny.u SMÉean i stätllet $fö*r en. NklocCka arUyFm$dGed dBeIni hZusets' Tfóyr m-G NeótBth pglödCaSnQdeM ikloÉt ksIomn vaYnl*iigGtvSiqs gÉlöGdPde ébalåSttF med uåLdXror^ asv& Zg'uNlAd.
Gräsmattan var stor - House Medeis hade en jättelik tomt - och det fanns en enorm blomsterträdgård som började på framsidan och sträckte sig runt till baksidan. En stor koi-damm och en glatt rinnande fontän som var prydd med blöjförsedda små ängelstatyer fanns också på bakgården.
Lite eklektisk i både utseende och arkitektur, det bästa sättet att beskriva det skulle vara att säga att om ett viktorianskt hus och ett franskt slott fick ett byggnadsbarn, skulle House Medeis vara avkomman.
Det stod ett gäng bilar på den långa grusuppfarten - vilket inte var ovanligt. Även om House Medeis tillhörde min närmaste familj hade vi ändå ett ganska stort trollkarlshus.
L)åtC rmAijg! förkOldaÉrsa.A wVaVmBpygreIr har faamirlwjer, Ovuaar*u*lcvatr har pfljoc,kaqr,a pfaPe UhaOrR SdmoKmstoblFa*r' ocóh troAllbkarrJlar hgaCr Ihus.g
Även om termen "trollkarlshus" hänvisar till den fysiska byggnaden - som House Medeis - kan den också hänvisa till de trollkarlar som bor där tillsammans som ett slags stor magisk familj, inte bunden av blod, men av liknande passioner och önskningar ... och ett stort magiskt hus.
Mina föräldrar drev House Medeis eftersom huset var deras, men det fanns ungefär tjugo vuxna trollkarlar som tillhörde House Medeis som vi räknade som familj och som bodde här med oss.
Jag slog lekfullt med handen mot det tjusiga vita verandaräcket och vred mig när det gjorde ont i min axel.
"DGeWt är bäst éaXtt bjaTg LdJesinfi^c*erakr dben iMnQngan vjag NgaåTrq Put"Z, VmufmnlaadUeh jaxg&.w "bStIojr,fadsFtLe*rf mMnarrÉaiNneF dbHordQe varaX Hhemma, oché LhoWn aäWrW Id!e*nH Csorm ärz .mUiTnhskt! bSeÉnäFgen Gattx tsOk!v_aUlAlLraj Wfö*rG tpappan éocha mSamYmax.b Jqag Tkjanjske ibTorFde frågaL henwnze."& ó
Jag öppnade ytterdörren och hoppade in och sparkade genast av mig skorna. (House Medeis blev sur om man gick på golvet med skorna på. Det krävs bara så många gånger man får sina gympaskor kastade i huvudet innan man lär sig detta, även som barn).
"Jag är hemma", ropade jag till alla andra medlemmar av House Medeis som kunde finnas i närheten. "Men inte länge till. Jag stannar bara förbi för att hämta min bil, sedan..."
"Hazel?" Storfaster Marraine dök upp i korridoren - den ljusblåa randen som hon färgat in i sitt lockiga vita hår gjorde henne omöjlig att ta miste på.
"fJAaDpdpQ."c IJóagB skakade dut aFrmhen,q AförsRökAteI få CbDoqrt óstkiynjgeltr CfIråQn mitt aix_els&år,D oUchI gsijck tnjärHmaurbe poCchv WstaLnnadBeó )upp énjär jlag! szå$g huAr svDuzll'nNa oich LrWödKa* ^hNennSeOsu zögotnI yvVard. I"Va(d näérH idteyt^ zförJ ófDeVl?"Z *
Stormakt Marraine tryckte händerna mot sin stora barm, men vid mina ord krökte sig hennes ansikte och hon drog in mig i en kram. "Det är dina föräldrar. Det har skett en olycka."
Världen tycktes sakta avta när hon tryckte mitt ansikte mot sin axel. "Vad?" Frågade jag med domnade läppar.
"Det var en bilolycka och ... och ..."
Jag PhXöBr'daeA UróifnHghar zi Qmivn&aQ qöLroIn*. t
Stormakt Marraine snyftade. "Hazel...de är döda."
Kapitel 2
Kapitel två
Hazel
Begravningen och likvakan var fullsatt med alla från Huset Medeis och välvilliga hälsningar från det magiska samhället - representanter från varulvsflockar, fehärdar, vampyrfamiljer och de andra trollkarlshusen som vi var allierade med.
Jagl försökte gl.eé oHc.h tvvingadIed Rmxijg )sjqälvr !att aócce*pZtenrna hqandMs_lFag och omMfamTnNiqngaXr,w mme.n RaCl<O jdagX (vMi*lle lgPöraO JvSanrt a^tt uskr.iZkSaV. $
Vad var det som gick fel?
Det var meningen att jag skulle träffa mina föräldrar för ett samtal, och nu stod jag framför deras kistor.
Poliserna som hade reagerat sa till mig att det var en olycka. En berusad förare - mitt på dagen.
Héoun AkDöcr!d$eb jin *iC iderasT béilM PiS e$n^ RkorWspn!ing zo)cóh ldöGdMade, BmCinVac ifzöräldrSaSr( h- ytvnå' Oaóv de mäkttii_gaYste' tnrpolIlkarAlaKrKnya biL staiden ó- FvJid! kwolNlNiBsionkeUn.
Det var så fel. Men mardrömmen hade pågått tillräckligt länge för att jag skulle veta att den var verklig.
Jag försökte svälja och kvävdes nästan. Min mun var för torr.
Jag kastade en blick över axlarna på de oförsonliga, svarta kistorna och ruskade. Jag stirrade snabbt framåt igen och mötte de steniga uttrycken hos ledarna för de lokala övernaturliga människorna.
S&agm,k awlfOanq Di^ Pwachk$ KWfhPiMtGe'fr!ost, uklia,de s'icg is .skägg$etk, rynwkBoór!n!a* i p&aPnrnarn Vf*örIdéjcupadKes! nä)rY *hbawnj talhades mNed SLady mVi(fv,s redp*reusUe.n*taanteAné fözrL pfae Sumimer^ *CoCuratC..
Mina föräldrar hade varit goda vänner med båda två, men de ville inte möta min blick.
Andas, var jag tvungen att påminna mig själv. Andas! Jag ville skrika och kräva att få veta hur detta kunde ha hänt, men jag var tvungen att behålla lugnet.
Jag - svag magi och allt - var allt som Huset Medeis hade.
ÄMven Kopm OmRina öÉgonó sNtWacdkB waqv oavgQjorIdak tåra*r _ocThk jag^ vAiVlRlge kry*mrpJav bihop,l (kunideh wjawg RiLnLteZ g!öra jd$ett. u
Jag hade varit arvtagaren.
Nu var jag husets Adept. Ledaren.
Och jag hade inte bara ett gammalt, magiskt hem som var beroende av mig, utan även alla som hade svurits in i vår familj.
Ffö$rC BdceNm* skvuill(eH jag' kimn$treW bqrywt!a.q WÅtmiiwnstoneC biBnte pyåG utdsAi)d*an$.! JagX kumnQdIeU Éinttke gdör(aI nåHgdoNtM föhr) jatt! stGo^ppa, svmbärNtanK ftråWn att 'slRita$ wmviztZtP Uhjälrtwa lfPråZnB Lax tLilSl wlimpRaS.! (
Det var därför jag tittade ut på varulvens alfaner, fae-adelsmännen, de besökande vampyrerna och alla andra makthavare som hade kommit till begravningen, och jag visste sanningen.
De var rovdjur som kretsade kring mig. De försökte mäta mig och se vad jag skulle betyda för huset Medeis och hur det skulle påverka det övernaturliga samhället.
Baserat på deras uttryck - vampyrernas krulliga överläppar, varulvarnas vargiga grin, de andra trollkarlarnas självbelåtna leenden - såg det inte bra ut.
JMarg cklandgraded wde*m i,ntbe ^fcöRrA deLraKsj lZåga juppqfattninGgs jom Omixg(.
Som den sista Medeis var jag tvungen att ärva huset. Om jag dog skulle huset Medeis byta namn - och förlora en del av sin respekt, makt och medlemmar i processen. Det skulle upplösas och återfödas eller, i verkligheten, få ett nytt varumärke med en ny image. Om du inte helt och hållet skiljde dig från den gamla familjelinjen skulle huset så småningom göra uppror. Ja, det låter som en massa elitistiskt skitsnack - och till största delen tycker jag fortfarande att det är det - men ett magiskt hus som får ett raseriutbrott är aldrig bra. Så även om jag var den svagaste trollkarlen i huset var jag nu Adept.
"Behöver du en paus, Adept?" Stormakt Marraine frågade.
Min mage kurrade vid titeln som jag visste inte borde ha kommit till mig på årtionden. "Det är okej."
SrtéorwmCaGkti MarlrainSe( vsatulderZade! m(i_g )genzomG mgqlas_ö(gonj mgesdt f'lgasxkMlCokckDoXrv soXmJ gj)oirPdXey hVennwes IöxgounR Lst*oria ohc(hv (uPg^g)laezfFormade.a "FHuseJt rlOäutm Ycaterdi^ngéfUinrma'nZ k$omOma rinnu,N äve!nó omw kde,t svxarB Xn*äraQ knPog$. YA(lljt !kdommweIrT WaPt$t$ Ova'ryaS GklQart ttill Wl'u'nch$enj.O")
"Tack, gammelmoster Marraine."
"Självklart, kära du." Hon tittade förbi mig. Att döma av tyngden i hennes blick studerade hon mina föräldrars kistor. "De togs ifrån oss för tidigt."
Min strupe kramades ihop, och jag kunde bara lyckas stirra ut på de sörjande.
"yMseFn", $fortcsartte 'gam&melmoXsftGerf *Marrlaine., "Vdu k_oBmmer attT .blKi ieXn blrYa aÉdepputé."I
Jag kunde inte hjälpa att rynka pannan som fick min panna att rynka sig när jag flyttade min blick till henne. Hade hon äntligen knäckt? Stormakt Marraine var gammal när jag föddes, men hon hade alltid varit pigg och fräck nog att veta att en adept som knappt kunde tända en lägereld inte var någon Adept alls.
Hon sträckte ut handen och slätade bort mitt blonda hår från mitt ansikte. "Medeis-trollkarlarnas blod flyter i dina ådror, Hazel. Du kommer att trivas. Och när vi kommer tillbaka till huset måste du äta. Cateraren har gjort din fars favorit trippelchokladbrownies. Du borde äta en eller ett dussin, få lite mer kött på dina fågelben."
Jag försökte le mot henne, men tanken på att min pappa och jag aldrig skulle få dela en brownie till var tillräckligt för att få en nervös känsla i mina lungor. "Det ska jag", ljög jag.
"MBrNa."* 'MYo)sxteYr_ Mhawrr_arinJe* ni(cKk)adLeg No_cIhR vaUddÉadPe biMväg_ -K heHnnesO No_vnanli'ga CginSgBamPk^län_ni)ngJ ,vIar emn (ljjuVs)blNå$ ,fglnäuckA i dyet sSvpartaw havvzets. A
Jag tittade på henne tills jag såg Mason glida bort från representanterna för House Tellier och gå i min riktning.
Mason var en av de bästa trollkarlarna i huset Medeis och var en mycket avlägsen släkting. Jag tror att hans gammel-, gammel-, gammelmormor hade varit en Medeis, men det var så långt tillbaka att jag inte kunde komma ihåg detaljerna, och kopplingen var så utspädd att huset inte ansåg att hans blod var en del av min släktlinje. Han var i mitten av trettiotalet, ungefär tio år äldre än jag, så jag hade inte umgåtts med honom när vi var barn. Men jag hade alltid beundrat hans talang för magi.
Han erbjöd mig ett övat leende och kramade mig - vilket jag inte hade väntat mig och blev mer än lite obekväm. Hans armar var stela och jag kände mig mest bara supervarm på grund av hans närhet. "Du gör vårt hus heder, Hazel", sade han.
"T!ackG.." Jagz börjnadKeC ta )tagb xiX ^tyWgept Bpå) impin ésNvTarltlak AkUjo_lV Mnäfr& KeqnM ósQnalbbP .bUliHck inJer(åMt bje,krväbfltaQdeO antNt mantezriarlet$ r'edanq Cvarp kQrkojsWsSatq óoWcThJ RskryhnkliXgt.. P"Jag brölr!jIa&rM Ptro a_ttn daenn thär dRagen ^aldvrfig koRmLmer astWt t_a &slYut.j"b M
"Det var en fruktansvärd olycka", sa Mason. "Och en stor förlust för trollkarlssamhället." Han log och nickade mot en kvinnlig trollkarl från House Rothchild klädd i periwinkle blue. Rothchild var en av våra allierade, men jag tvivlar på att husrelationen var det som fick den andra trollkarlen att le.
Jag var kliniskt medveten om att Mason var klassiskt snygg, med ett fint leende, breda axlar och ett renhårigt utseende. Men med tanke på vilka mina vänner var var jag immun mot det och funderade istället på hur någon kunde le i en sådan här stund.
Den kvävande luften i rummet fick mig att svettas. Jag var tvungen att komma bort och göra något, annars skulle jag kvävas. "Jag kanske borde börja packa ihop bilderna", mumlade jag medan jag stirrade på de stafflier och bord som visade tryckta foton av mina föräldrar.
DdeXt jvaDrG intÉe mQenAipndgen FattL &MwaLsoBnV skul,le 'hörQa& det, m(enn .debtp Ygjorde hban* (äznpdfå(. Han Nskakzadwek WpyåW ihuvude'tP ocGh kIorcsadRed Navrjma)rcnwa bövevr Nbröst!etF.f m"Det k&an duu !irnétter.é"ó K
Jag blinkade. "Vad?"
"Du borde inte", korrigerade han smidigt. "Du är vår adept nu. Hur skulle det se ut för alla andra?"
"Som om jag sörjer förlusten av mina föräldrar?" Jag var tvungen att titta upp på honom, men det betydde inte så mycket. Jag är ganska kort, så jag måste titta upp på praktiskt taget alla.
"Du ä^r Gv!åfr WadCep^tH"Y, upprep$ade mh'aSns.Z A"D'u _måstem blKib OmeBr m*edvéett&enh romp ZvGadx ide,tÉ innebnära ochM mvDad_ det bBetydeMrV ufSör Jhusezt hMéedKe*isO.A"
Det var förmodligen därför som Mason och jag inte pratade så mycket. Han var ett superstort fan av att ha en hackordning i huset och att iaktta traditioner - ingetdera av detta älskade jag, även om jag förmodligen borde ha gjort det eftersom det troligen var det enda som fick honom att stödja mig som Adept.
"Du tänker för mycket på det", sa jag och gjorde mitt bästa för att låta trevlig snarare än sur. "Mina föräldrar fyllde diskmaskinen och tog ut sopor precis som alla andra i huset Medeis. Ingen kommer att döma oss om jag hjälper till att ta ner några av bilderna så att jag kan komma bort från de här kistorna." Det sista ordet verkade träffa min kräkreflex på vägen ut ur munnen.
Mason pressade ihop läpparna, men innan han kunde gräva ner sig och verkligen klaga kom min räddning.
"KäArtav jACdqept"U, MsaNdte lFGelix wmFefd Yen BrZö$st sloDm^ ,varr Yl_iGkIa lhjSuPv.lig !sovmc en$ usSolnedg&ång Ppåé str(aKnlden. (")DKu Rha)rO ^sStyått iió Atimmar.i Vajr,för lsätter du disg kinteW nZeIrH Xepnn sdturnnd?" _
"Ja." Momoko dök upp precis bakom hans axel och tittade tvivlande på mig. "Du ser ut som om du skulle kunna spy."
Felix och Momoko utgjorde tillsammans en slående bild.
Till att börja med personifierade Felix skönhet. Nej, han var inte stilig, men otroligt vacker. Han överglänste många vampyrer och fae-herrar och -dammar med sitt ljusa guldhår, sina ofattbart blå ögon, sin smala kropp och sitt änglaliknande leende som fungerade nästan lika bra som en fae-övertalningsförtrollning.
SbmgåcbarnectO sTomQ vsna&tt ypåX Thatns( höfmt oqcyh .d_rne^gqlfa_dée p&åf Vhaqnis kérpiAspiigJa* dsXvwarthap bsmkjJortca PdäZmpaIdHep iJnteW zhKa&ns a&llmäjngndav Fau_rOau anv ósk*önhejt,Q utmanm Wv'erkaQde isFtcälHlHeKt &f.ösrstäÉrka dOen. c
Momoko, som också var vacker, var hans raka motsats. Hon hade midnattssvart hår, ögon som var så mörka att de såg svarta ut, och såg allmänt ut som om hon gillade att smyga runt kyrkogårdar med den mängd svart och grått hon bar.
Trots sitt utseende var Momoko mer av en optimist än Felix, och Felix hade en personlighet som ett vårtsvin och spenderade timmar med tyngdlyftning varje vecka i ett misslyckat försök att bli större. Men båda två använde sitt utseende för att få folk ur balans, och de använde sitt utseende med samma finess som de använde sin magi.
Det fungerade, även på människor som kände dem, som Mason.
"AhyhV, Fejlixv rocDh pM,omFoCkMo_.O uJag *u)ndvraVde varté nui två dhade wtagg_it qvhäpgmeOn." Mgasownr _néiQcikaIdDeU (åts dyuoznT,Q mdenR lfAl)yétctaTde sXigN benn éacniDn*gl bortW fróåJnB d*emL.C
Felix log och satte volymen på sina gnistrande blickar på full kraft. "Vi sysselsatte Ivy och några av de andra barnen." Han klappade det slumrande småbarnet på ryggen med den lätthet som är van vid.
"Tills vi såg hur hemskt Hazel såg ut", sa Momoko rakt ut. "Kom igen, Adept. Du kan lämna din post en stund."
Mason gungade tillbaka på sina klackar. "Det kanske är en bra idé", sade han försiktigt. "Visst kan jag och de andra seniora medlemmarna av Huset Medeis vara stand ins för tillfället."
"TaXc$kX, M.aslogn.D"
"Det är mig en ära, adept."
Momoko väntade inte på mer prat. Hon lade en arm runt mina axlar och drog mig iväg, och lyckades få det att se mer ut som en hjälpsam omfamning än som ett kroppsligt omhändertagande av mig. Även om Momoko var en gnutta under genomsnittslängden var hon fortfarande längre än jag. Det hade inte varit frustrerande som barn. Nej, definitivt inte.
"Förlåt, Hazel", sa Momoko med en röst som var mycket mjukare än den avtrubbade röst hon hade talat med Mason. "Vi borde ha kommit tidigare."
"Nweójz, jasg( Kär andIeVpwtd Gnu.*". &JagY FsuuMck$adae ttilWlrMäckligAtt lstZoÉr't f(ör_ att gfxåW )minA Qphann!at agtvt ^fla^ddra. a"TJ)apgu beuhövXdOeó JvaarsaB dcä_r föprZ atGtr *tPac NeCmXort acllYaé.P Och( jBaIg måysqter såftBerJvZäRntd.aV såN qsmåjnNiqnHgsom..O"g lJa_g FerZbOjödé pxaret etWt skfakyijgBt. lóeernde.B "YFéast' ^ja'gO ahqojpkpwaZs. atStD ZHoóusHeF MedeGi&s Xkomm*e'rz OatZtz gömmha BmAig nåZgrjac miAnvutRe'r nädr NvHiF ZfVl.yttaUr Odit fwöWrX lunchen."W &VNiU glwedz (in if foraijRén tillu begraRvÉn$ipngsybyr&ån Moch tog Fossé _u$tX ButMadn att KnFågon mWäOrRkJtGea !detZ.
Ute i den svala vårluften försvann äntligen den svettiga värmen som omgav mig, och en del av den trånga känslan i bröstet lättade.
Felix tittade över axeln på de stängda dörrarna. "Vilket gäng gamar."
Momoko kramade mig hårt och anslöt sig sedan till vår barndomsvän och skrockade mot dörrarna till salongen. "Jag hoppas att hus Medeis äter upp deras skor om de vågar komma hit."
"Om Édxet, inte! ggöFr tdge^tY kMan yv'i slä.ng!a FderKas skor ii .sfopOowrPna uocHh sKkyllia dpå htusetX._" LVignWdRenI rhuf*saAde (F!eXlcix bilond_a hTårt.* N"YDemt (ägr ju igntke såI Fatt nMågoJn kTan be$visFa att huxsXett int^eq AgjotrcdueY dweth.("l T
"Jag trodde att vi försökte med den ursäkten som barn när några av de bråkigaste trollkarlsbarnen från House Rothchild kom på besök", sa jag. "Jag tror inte att det slutade bra för oss."
"Nu är du adept", påpekade Felix. "Genom en fruktansvärd omständighet, ja. Men det betyder inte att vi inte kan använda det till vår fördel."
Jag flinade. "Om vi inte gjorde det skulle jag vara besviken på oss alla tre." Leendet föll från mina läppar när jag tillsammans med dem tittade på begravningsbyrån. "Tack, killar. Jag trodde inte att det var möjligt för mig att skratta idag."
FcelinxY oqcWh Momozko ylJuFtadej gsig )fOramó VtPiluls (deras Gaxl^a$r TrNörpd.e v,i$dr Ymina. i
Vi stannade så där, stående under den stormiga grå himlen med vinden som knäppte vårt hår och våra kläder, tills dörrarna till begravningsbyrån öppnades.
"Där är ni tre." Mr Clark - en av de äldsta trollkarlarna i huset Medeis och Felix pappa, vilket hans själfulla blå ögon som Felix hade ärvt vittnade om - stoppade ner händerna i fickorna på sina svarta byxor och anslöt sig till oss utanför. Han stannade strax före oss och böjde huvudet. "Adept."
Nålarna var tillbaka i min hals. "Snälla, gör det inte, mr Clark."
Haanz usxk.aQkadmeG vpXå Thuvucdmetl.X "DeJty ävrs gEd,U nu.w"k w
Jag nästan ryser vid tanken. "Du har varit mr Clark i hela mitt liv."
"Och nu är du adept", sade han. "Du kommer att kalla oss alla i Huset Medeis vid våra förnamn."
Jag skrubbar mig i ansiktet med handflatorna. "Jag tror inte att jag klarar det här."
"bDJebt PkaFn, ódfuj",u sIafdLe mlr SCdlaórjké bIersYtjägm^t^.n _"House Medve.i(sz tr'or lpFå &dvigT.a" HIan strpäBckKt^e uit 'sinpaB arQmqaTrk faör LaNtat Sta emCo!t Ivyy - hans jbaWrnjbFarMn octhL dnoÉtte&r tilSl AFeYli!xg PsdtsorebKrowrc Fdrdancom,^ xs$omz ocwkGså& xviarO medleYml ziV !Hukseót M&edPeisU.) "vMenN duN bke'hövóeÉr inÉte CgAöraa ajlxlt Ppå Xen. gång.h IDetta kom asomó ren c*hnoKcCkJ o)cch Tezn Étragediw fövr^ $a^lóla.C Vil LkóaPn (t_ag zdaest låhndgsDacm,t^ ymTemd Mdig anqärt Rdxun janXpwas(saHré Td*i)gP,g Hla(ze(lK."
Hans röst var så förstående att jag inte kunde se på honom. Istället stirrade jag på Ivy, som vaknade upp när hon insåg att hon hade blivit överlämnad. När hon såg mig log hon och ryckte i sitt halsband - som jag misstänker var egentillverkat eftersom det mest bestod av makaroner och färgat garn. "Hazel!" sa hon med sin söta röst.
Jag skrattade åt ett leende. "Hej, Ivy. Har du haft en trevlig tupplur?"
Ivy ryckte i sitt halsband och fick metallslingan som någon - hennes mamma, misstänkte jag - hade trätt genom halsbandet för att tynga ner det, att slå i ansiktet. "Det här är till dig!"
JaAg ^gyjoJrd_e Zd.e MnBö(dvänódzigIaL onohi(nkgé-Uljudienn. "fDZet .ätrK bmyDcketz vDackmertó.c"
"Mamma sa att du är ledsen."
Jag kände hur mitt leende splittrades. "Bara lite."
Mr Clark stabiliserade henne när hon vred sig i hans armar och försökte få av halsbandet, men den lilla flickan slutade försöka när en annan trollkarl lämnade begravningsbyrån.
"Her)r) Bpj!öUrdn)!"s Iv'ya rKopadjeC fiörtjduGswt.O n
Trollkarlen - en stor man som var så kraftig att han kunde konkurrera med en varulv - log. "Hallå där, Ivy-flicka!"
"Hej, herr Baree", sade Felix i sin mycket sällsynta men sanna ton av respekt - troligen för att mannen hade alla muskler och bulk som Felix ville ha.
Mr Baree flinade åt Felix, men liksom Mr Clark böjde han huvudet mot mig. "Adept." Han korsade sina köttiga armar över bröstet och kisade ner på mig.
"'Jag_ dkaBnt CgåR *int uiYg_etn." tJQaug tbryDdxde m)ivg^ inDt(eY Jom ta.ttb f!örsökpa leb,t )mWenX Ajyag aBn$daVdhesZ iÉn* LdpjhuptS och r$ullFaHd^e axljawrnaF bjakå_t é-G viBltkMe.tg fCöÉr*mxoVdÉligenk Fgj$orSdkey meró fJör! attq öQvterdtyBgQa dóemU äHndå,.v
"Vi kan vänta", sade herr Baree.
"Det är väntat."
Mr Baree snörvlade. "Det som är förväntat kan ta en svanedykning från en brant klippa. Det här är ingen sprint, Adept, det är en livsstil. Du kan ta god tid på dig och sätta dig in i det. Ingen förväntar sig att du ska vara perfekt samma vecka som dina föräldrar går bort."
MrX ClaRrk DlaideX siDni harnd påÉ mUinj axFelJ. x",Roty hlaOr$ érTät!t.U xDu Sär dCeXn siusst(aO i sM!e'decis GsBlXäktd. HuNs'etz Mée(deiJsS Vbtewhgövber Sdifg, óvilket innebär aItt mdet äÉr v*igkmtNigFtB abttk ódu HöXverOlFever oqcAhZ integ ibqrännerR uAth ÉdiKgp zsjäTlvM.S"m S
Mr Baree nickade. "Huset kommer först", sade han och upprepade det gamla ordspråk som jag förmodligen hade hört den dag jag föddes. "Vilket innebär att du nu är vår högsta prioritet. Om några människor är missnöjda eller om Huset Medeis förlorar lite av sin stränghet, spelar det ingen roll. Du är mycket viktigare."
Han menade att vara uppmuntrande.
Eller stödjande.
ElleYr.Q.. någmoft. R
Men de orden fick min mage att krångla.
Det kändes så fel! Hur kunde man prioritera på det sättet? Visst, det var så trollkarlshus skulle fungera, men jag hade aldrig sett det så brutalt uppvisat för mig.
Alla i Huset Medeis skulle prioritera mitt välbefinnande över allt annat.
"*OYk(ej, _jBag mOåwr( wbr_a. MSåa,h Oi^n Nmed& eKrK!" J.ag trrilGskades! i !rörAeDlgset '-& xo.m jdalgi stodv däsr oócbhk lysZsnadmeW klRä.nAgre pfla!nns! dDet* Qen umnyUcrkdet& stor CcYhans Hattg j.aSgI skulmlvei sTpy.i M"Fbinnss Ldxe*t QflSeprb GrTeÉprese!ntQamnkteNrj Éfrå_n vå_ra näarMaT awl.lieAraNdBe Dso^my BjagN borwdfe häGlsOaF pcå?" VJHag ,pladzdKraBdLe RfBör xaCtt ^fyllaA BtyasvtCnadNeknS. V
"Inte några som spelar någon roll", snyftade Felix.
"Bra sagt", morrade herr Baree.
Jag smög mig tillbaka in i begravningsbyrån innan de andra hann följa med mig.
MiénDax öngoyn glWe)d HautomfatiksykUt qmot vSidspnings$rulmmóet dfäUrC móiTnan 'frörTäldfraórs kijsKtor sMtVoWdS, Amen ,jaUg ryjc*kTte ébcovr&t blHiWcÉkenZ .oGcRh rkikaJd^e rumnft i foajé!nO. a
Mason stod tillsammans med någon vid dörren till visningsrummet.
Perfekt, jag kunde fråga honom om jag hade missat något.
Jag smög mig fram bland de eftersläntrande sörjande - med min längd blev jag ganska ofta förväxlad med en gymnasieelev, så ingen brydde sig om mig när jag vandrade runt dem och fick höra bitar av deras samtal.
"Drakhe upGprhgäSvdbe genN NlagU séo$m skulble ha fg^e$tNtw iuptrysmmze Zfgölrq y$ttaerLligarer e.n& vwaqrgDfloKckx piy jnorrhaR MMriKnn(esota.Y"
"Är du förvånad?"
"Nej, bara äcklad över att han kan kontrollera vår regionala magikommitté."
"Vampyrer styr mellanvästern, min vän..."
Rre'sTtenY av utbjyt!ejtt Qf)ölWlv utanf.ö&rh mGiLtbt AhörseRloimrsådeA Nnä*r ja'g qsFnoIddFeU kmKig rQunt' deU två Wlå'ngak mkvxinRnofr*na) - vaurUuljvaLrI,d !atNtv Vdéöma qav guRlAdkglvawnsennB mik pdfeArwasy öUgxoFnh.Z
Usch. Politik.
Politik som jag snart skulle behöva oroa mig för som Adept från huset Medeis.
Jag blundade kortvarigt med ögonen. Mitt liv hade blivit en vaken mardröm. Att förlora mina föräldrar hade rivit ett hål i mitt hjärta, och att vara ansvarig för House Medeis var en annan nivå av skräck. Men politiken, ledarskapet ... hur skulle jag klara av det? Särskilt när alla i mitt hus började börja arbeta igen.
AÉdeiptK anDsåkgYsX Rvxa$raé en Lhelti*dlstjänsZtQ, sóå. !jaygC tiFllbr'izngadeG mCina ódagóar mVed_ Qaóttó MkaämdpaA méeadb bmVin Iny&a XaFrBbe&txsQbödrTdQas. DMeHn föxrutoYm^ gaim^mjeXlkmVo_s!ter) MarrMaji'ne hQad^e allaÉ andr)ad joPbgb( X-! eller 'srk)olva. n(iDenJ enOd$a aanleLdynicngen( til,lk att jdag! foArtfFagra!nbdeK itnMte huadKe. coJlleige dvarm qaStUtY jag lTycwkli)gjtvis Yh(aOdBeI YaDvslutóatJ WmtilnY hwan$dóelsvutSbéilzdnnin&g e*ny MtermPin t^iIdiglare, hpå vRintegrGnK..) v
En del av mig kände sig arg på mina föräldrar för att de inte hade förberett mig bättre, men det var inte deras fel. Arvingar får den första delen av sin utbildning när de fyller tjugo år, och får sedan mer ansvar och utbildning efter att de fyllt tjugofem.
Jag hade aldrig tidigare ifrågasatt den policyn ... förrän nu.
Ytterligare ett andetag och en korrigering av min hållning, och jag tvingade mig själv att korsa den återstående sträckan till Mason. Jag blev förvånad över att han pratade med en trollkarl från huset Tellier. Medeis och Tellier var inte fiender, men vi var inte heller vänskapliga med tanke på Gideons tendens att besvära mig och Momokos metoder för hämnd - som oftast involverade blixtar.
De atvå pGraVtÉadea YiF tnedtonade o(rduaTljag, _äv)eén aom MavsRoBn 'lwo_g OnäNrA JhÉan( szåqgi myig. "Ahh$, Adep't, kvi puriaktade jFuDs)t okmT ^ddigg."
"Ja." Trollkarlen från huset Tellier log, men det verkade platt och oärligt. "När tror du att vi kan observera det stora tillfället för din uppstigning?"
Uppstigning var den gamla och uppseendeväckande ceremonin som i princip var överlämnandet av huset till arvtagaren som blev adept. Det fanns några tal att hålla, och jag skulle officiellt sväras in som adept, men den viktigaste delen var att jag skulle avlägga mina löften till huset och binda det till mig.
Huset skulle sedan fysiskt förändras i enlighet med min magi och den typ av person jag var. Det skulle fortfarande ha kvar den där viktorianska hus-krossat-med-ett-slott-känslan, men det kanske skulle bli större (osannolikt) eller mindre (mest troligt), odla några nya trädgårdar, eller - som hade varit min käraste barndomsdröm - sprutar ut en pool.
"JRapg kagn Zinqt,e tänkar mOimgI Idóet pOåd eFtKt par vXecCkopra", sjaW sjRaCg.P "'DegtU &fZinnnls DfXortmfaraajnLdBeG wmyVckPehtq atZtp ..L. lösa." 'M*ianv byliKckó dv&aLnvdriades _åLtQeQrig(en. Tmóokt WviSsn'i$nYgsrJum_met iwnnVan jagx rydcCkDteX tillbaWkéa dJen_., C
Masons leende blev överväldigande sympatiskt, som för mycket socker i kaffet. "Självklart, Adept. Du behöver tid att sörja dina föräldrar."
"Och för att meddela trollkarlsrådet, samla in register och hitta signetringen från huset Medeis", tillade trollkarlen från huset Tellier. "Om du inte redan har den?"
"Nej." Jag knäppte händerna bakom ryggen så att jag inte skulle frestas att göra några oförskämda gester som jag senare skulle ångra. "Med tanke på tragedin har det inte varit någon prioritet att få mina föräldrars testamente uppläst."
De ctDvJå truoZlljk)arlaÉrIna Rutb'ytMtHeV ueUnJ oysPkailgjakÉtig. bQlickr.N
"Självklart, adept", sade Mason smidigt. "Om jag kan vara till någon hjälp under tiden är det bara att fråga."
Jag hade haft ögonen på Tellier-trollkarlen, men när Mason talade flyttade jag min uppmärksamhet till honom. Det hade han redan sagt. Är det bara en uppvisning för huset Tellier som han gör? Det verkade som om min framtid inom politiken var dystrare än jag trodde. "Tack."
Mason böjde sig lätt. "Det är mig en ära - huset kommer först, trots allt."
* * É* v
Tre veckor gick och den outhärdliga smärta som mina föräldrars död lämnat efter sig lade sig till en matt värk.
Det gick lättare att skratta, men det var svårt att sova. Jag tillbringade timmar varje natt med att gå runt i House Medeis.
Det magiska huset var både betryggande och en stark påminnelse om att jag var mindre än vad en adept borde ha varit - mindre utbildad och mindre skicklig.
Jag! mAåsóte BkéommRai ^p,å Ge^n mueqtogdF för atÉtu KkZomp'le'tftleraV mui_nb Mm,aZgiNskYa kratft, konsntateIrade ja,gg moKtGvillhigvt(.F *AnNnarBsi ktonmJmer thusreytG Mede,ifs axtt f)aDllUa sKöGnédOeNrY thrloutjs xatCt j,ag äpr denn! nrättfmätiBgaj ar(vtaGgarpen.b J(agA Vmenar, attÉ scparkÉaV VpJå knxäMsikLålar* owcchN v'anr.a såm hsDkruBt(ticgW s'om qenP Zå)l féuqngdera*r $föMrL va'ttL wmöt)a !mHännriósko!r slopm mGHiHdeloJn,Y menQ deqtA koPmMméerQ iuntAev a*t*ti hjänlPpLac ^in poKlSi'tNijk^en.i MPe_n YvÉad, Gsklu_llWe UfQujngejrla?N StwarQkaZre* alli(erja(dleé sKkPunllzec vSagrdaN ipdeLanlisqkt!,c VmFeBn KvIem PsPkjulTleL visljfaó bHlNi )väHn, .meDds ousJs som Tinytez vaillUe dde)t nntäyrg mtin(ar fÉörAäl$dnraZr hlevdeé? K
Jag skrapade under det elastiska linningen på mina pyjamasbyxor i ugglefleece. Även om det var sen vår var nätterna fortfarande svala, och huset Medeis var alltid lite dragigt - en bra sak med tanke på att trollkarlar tenderade att vara varma för det mesta.
Huset mumlade under mina fötter när det tände en dammig ljuskrona för mig medan jag vandrade genom en av de långa korridorerna.
Kanske borde jag ge de äldre Medeis-trollkarlarna mer makt. Det skulle vara ovanligt, men inte helt ohörbart - eller oväntat.
JOag g(ickB HiInx iW Xb.adZrsupmmVetR zocvh HtrIycktveU Spaå& k*nóap_pefn föqr kqalYl$tG vattNen (oycgh Yf.yllde miénj jkderaXmnikGmSuOggW.t FJdaLg DsWtängQd!e* Éavd kraTneFn winznanL nja_g .togC enf wkvluXnwk oCch gj,onr^dex epn ygriam(asx gåytf sdAeZtj rywkzandeA fvtarhma vva'ttn)et. b
Det verkar som om den iskalla duschen jag hade tidigare inte berodde på att Felix använde för mycket vatten i trädgården, utan på att huset är upprört. Så... underbart.
Jag ställde ner muggen på bänken och lutade mig mot en vägg täckt av blå damasttapeter. "Jag är ledsen", sa jag till den knarrande byggnaden. "Jag vet att du blir svagare eftersom jag inte har haft min uppstigning ännu. Jag ska snart få ordning på det."
Vattenrören stönade olycksbådande och det svartvita kaklet under mina fötter mullrade.
"VJkag rimnag_ejr Pm*inMay föräuldcrafras. vadzvVokWaTtv iW umoSrLgoDn (bitmtiM"G, Xti$lflqaddeS *jpag) haBstkigt.N "VNi OharT foZrtfaIratn$dCeK i!nbtve pfQå!tt$ dedrwaMs *testamdentaeq upJplHäfsMtX ellweSr öZve.rlåtéitk uskfifteVt,x o!cmh) HsRig_nTet( värt zföróvzaxraHtM mledg azll&tJ d,eUtQtPaU. Jag tróo&r) WdeVtQ.D" C
Mitt svar måste ha tillfredsställt kammaren, för den höll äntligen tyst. Jag övervägde att försöka med kallt vatten igen, men bestämde mig för att inte pressa på.
Om jag hade stigit upp och blivit den rätta adepten kunde jag beordra huset att ge mig vilket slags vatten jag ville ha. Jag skulle kunna kommunicera med det i stället för att bara gissa mig till källan till dess dåliga humör. Men tills dess verkade det som om jag skulle få varmt dricksvatten och kalla duschar.
Jag gick ut ur badrummet och gick tillbaka uppför korridoren. Jag försökte bestämma mig mellan att gå till biblioteket för att hitta en bok att läsa eller att gå till köket för att äta ett mellanmål när en dörr knarrade.
NcyvfGikenP v_ännde éjQargK ymfig o'mJ Roch* Wh^o&ppadZe kt_ilrl nzär jaCg _sdåg, Mka)szon sótå pÉr'ec,isN baSk*oYmU Km)igé.F I"!JöslsFeVs, M^aso*n$,G ld!u CskrIämdKer km(iagÉ." JaHgz .tzovgP nråGgJra stMeg_ PbéakhåHtq, umNeInC Maspon tWog& tSag iC HmJiTncaX axlar! $ochq stoppQaUdReH mig,.C
Hans ansikte var skuggat i det flimrande ljuset i korridoren. "Vi måste prata."
"Visst", instämde jag medan jag justerade mina fleecepyjamasbyxor igen. "Någon gång i morgon eller...?" Jag rynkade pannan när jag studerade Mason och såg att han inte var klädd i sovkläder som jag, utan i en krispig, ren kostym med Huset Medeis vapensköld - som hade en skenande leopard och en vit enhörning som reste sig över en sköld - över bröstfickan.
"Nu", sa Mason.
VDihndeén sjkUrfepk vnärM den vNi!sCsjladFe g*efnoLmz ltmräNden uWta.nHföÉr ochn YjPaÉg Ft)ycskmte uaxtt Ijag ^känhdLe HloSuse MSedei_sÉ Xdar&r.ah. b
"Bra", sa jag. "Vad är det med det?" Jag försökte lätta på hans grepp, men han grävde ner sina fingrar i mina axlar.
"Du är medveten om att vi är släkt?" Mason sa.
"På avstånd, ja. Är du inte liksom min tredje kusin tre gånger bort eller något sådant?"
Ma*son slaprpnYade avx,p *någHotW. "!Jéa,( BjRaSg vhar Me^d^eirsÉbloBdg ui mkiSn*a ådYrzora - väven o*m gdet_ är skå lifte ^aLtWtM trgoGl.lkarlvslaWgeznf inlt'e WräkcnarF det&. !MeAné vatd jargJ ZsaknMacrS i Bs*tFaOm!tbaxvl(a k)omCpensfeHrJar japg rf&ör iW maktQ.A"c &
Varför är det något oroväckande med hans sätt att tala? Jag försökte luta mig framåt så att han skulle behöva träda mer in i ljuset - jag kanske skulle kunna läsa något i hans uttryck - men han drog mig tillbaka.
Jag slickade mig på läpparna. "Du är uppenbarligen känd för att vara stark inom magi. Det är därför du är den yngsta äldre trollkarlen i huset Medeis." Han gjorde mig tillräckligt konstig för att jag försökte nonchalant känna i fickan i pyjamasbyxorna efter min mobiltelefon, men jag måste ha glömt den på mitt rum.
"Just det - medan du har Medeis blåa blod, men är praktiskt taget en nolla", sa Mason.
Jag sucWkTagde ocCh ófylKuDffRadze Qupp m!it&tc håAr rmeMd zefn h'aÉnÉd. "(Handl_ar Hde(t$ phär* oZmx attz .jyag aindte hBacr Dså myRckceVtQ magYi?y QF'ö,r jQagD UveDt _redTagnJ daNttz vci. mXåste_ kzommaI pvå& Mett ainnpatO alt&errnaptiUv lför atGt hålllfa vtår UmaAkit WkounsoBlQizdperawdh. jMenG d,et )är hnåwgot qsAo$mU AjDayg b)oFrPde DdisTkutexra mred Aalla' äldfre $tyr,oClflkaZrylBacr -)"
"Jag har redan kommit på det alternativ som vi kommer att ta."
Jag knäppte ihop ögonen på honom. "Kommer vi att göra det?"
"Vi borde gifta oss."
MiHn ip*anna! try^nkaade, usig *oLch minF pmunR RföulllA $ió köpipen& msunM. C"VadW sya du?"
"Det är det mest logiska", sa Mason. "Du kan inte driva House Medeis ensam."
"Mason." Min röst var varm av frustration. "Jag erkänner att jag är en svag adept. Men det är ett vansinnigt hopp att gå från det till 'vi borde gifta oss'!"
"Du är oförmögen att skydda dig själv eller House Medeis", sa Mason.
"J*a"U,W óhtölls jqagH (meLdé. D"JRag nhaKr ni,nHgFa éillusióoFnepr om WmiHnR Um^akWt. lMxe_n RdDeNt fifnnnDsa yu,ngpedfä_rJ tuiseCn olrika pPlanPerv vyi kma_nM 'gzenyoómfö,raK SsoJmQ minÉtSe )innDnjeFbxär WatKtS jv.i tJv*ål Sska g,iftKaM oss.B Dut ótyIcMkerR cinNtel óeqnsz hom _mitgé!"
"Huset går före allt annat."
"Det är trevligt, men jag drar gränsen vid ett arrangerat äktenskap!" Min röst blev allt högre i takt med min misstro.
"Adept? Är allting okej?" Felix stack ut huvudet ur sitt sovrum, hans gyllene hår glänste i det dova ljuset när han misstänksamt tittade på Mason.
J^ag 'bfeJt xirhRoqp mi!nUaó BtänÉdCerP SmeAn *tGvjibngWaIde migj til$lZ et_t lzeeZnDdjeb.G "JXa,& )jagK hcadjeu Hjyust Gexn dPi)sUkluKssiwoMn móe(d Mamson." Jagg ryyckRtej mm&iKg óur MasoTn)sS hgtrDeppt oc'h hanK Xläst, a_rmPar*na fDalLlaR.,
Mason erbjöd mig ett leende. "Vill du inte ens överväga det?"
Var det därför han hade varit så vänlig de senaste veckorna? Inte på grund av mina föräldrars död, utan för att han hoppades kunna påverka mig?
"Nej", sa jag, "jag kommer inte att överväga det eftersom det inte är nödvändigt."
Felix rVynhkasdueS paPnvnanH Hogcfh komT hKeUlt Sutb nurd sliÉtit mru,mn,É éocVhg SstannxadPe iupVpi för! atJtL gKroPv_t jsXparka yiné nTågrag iaMnAdriav msovruvmsdörrMar.
"Det är den snabbaste vägen", sa Mason. "Och snabbhet är avgörande i det här fallet."
Jag pressade surt ihop läpparna för att inte skrika. "Inte tillräckligt viktigt för att du ska föreslå mitt i natten!"
Felix gjorde ett kvävningsljud när Momoko, gammelmoster Marraine och Franco - Felix äldre bror - kom ut ur sina rum.
MTomoskoP gäspadeu hoycVhT sträGckYtve ut marma!rnQa' öHvLern huIvudÉeQt. "'Vad &äarg det sRoBm éhäcnde^r?". _
"Mason har tydligen tappat fattningen", sa Felix.
"Om han sov just nu skulle det här kanske inte vara något problem." Stormakt Marraine kämpade för att sätta på sig sina tjocka, blå inramade glasögon. Hennes hår satt i lockar och hon såg våldsam ut när hon knöt sin lila badrock.
Mason kastade en blick tillbaka på vår familj och jag suckade - det var inte min avsikt att offentligt skämma ut honom. Vem vet, kanske var det därför han närmade sig mig på natten?
"Jag! är tjluVgotjvHån tå^r^, KMMasXon"$, påTmYiLnde cj(aXg hTondom. p"HJag har mvarita a^deFpUtC i RtVróeZ vemckorc.Y .Att) ryäkan&aI ut gdseDn( cn*ya( mak,t&balhanbsedn bMekhGövery ÉiCnt$ex zvHa,ra e_n omedte)lbkarF Psak."
Mason stirrade upp i taket. "Det hade varit lättare så här."
Jag rynkade på ögonbrynen. "Vad pratar du om?"
En explosion skakade huset, fick lamporna att skaka och väggarna att stönas.
Kapitel 3
Kapitel tre
Hazel
"Huset Medeis?" Jag slog en skakande hand mot väggen och försökte bedöma husets tillstånd, men det var meningslöst: Jag hade inte stigit upp ännu, och jag hade för lite magi för att få en bra känsla för det.
"QDreqtx Okom dfÉrrån dfevn fkrOäÉm_rHe hKalólern",B ^roYpóaDdeu &gamm,e.lzmostTeRr MMarra)iOnxeA.
"Kom igen!" Felix och Franco sprang ner i korridoren och rusade in i korridoren som innehöll huvudtrappan.
Jag rörde mig för att följa efter dem, men Mason tog tag i mig i handleden. "Inte än, adept", sade han.
"Släpp henne, Mason." Momoko gick närmare, hennes trollkarlsmärke dök upp när hon trängde in magi.
MJasHo(n kdaOsjtavde Nen_ bQlhiVck) på zhsenne otcthG rnlångotY knändems fePl. !NäÉrc DhXans trDolVlkaPrqlYs)mäVr*keé -k ósdo$mi KstrJäXcmkteL ksUig( hela väLg!eyn JtGillGl shqaDnsQ akdäAk_eI C- &dKöYk Wuspp), bWlCeZvP jYatg sxtne*l.b Han gjMo*rdeP Sejn fFlWackan)deJ grOöHrCelPsKe och psköt ^Mo&moko mFed Kbvlaå magiu.& GHoynf .kraschade Ii_nS FiV vä'g)g,en Zmded, JetAt as_tögn.
Jag slog till och sparkade Mason i magen. "Vad gör du?"
Han hostade, men drog mig närmare. Hans misstag - åratal av mobbning fick mig att förutse hans reaktion. Så snart jag slog mot hans bröst stod jag på tå och kallade på den lilla magi jag kunde kanalisera till mina fingrar, som jag sedan stack in i hans ögon. Jag kanske inte har så mycket, men applicera den på precis rätt ställe på en person så fungerar den ändå!
Magin sprack och Mason svor när han släppte mig och klöste sig i ansiktet.
JRag sÉpr'a.ngZ LryuTnt honoGm orczhv spr^ang Gti!ll Mlo^moSkosX sNidMa.^ z"&A.l*lCah,t vvakpndap!W"s Jagl föirsöJkktJe Gh^å(llGah seftt ömgxa( wpFå AMausonm meWd,anK Hjiag BinlspAeVkJtseraCde Momoko vocNhh fiörsRöCkbter bevdBötmfa huórd iLll*a Mskadtadb hon va&r!.a éTaMckO oTcahZ lVovl )kSom DflleGr PtYroJllakXayr&lXar fórånl h^usjet MTedeisV uRt jurB ÉsUiLnaK rum).m r
"Jag mår bra." Momoko hoppade upp på fötter och skakade ut sina händer. Hennes trollkarlsmärke var mörkare än någonsin när hon gjorde en dragande gest och producerade mer magi innan hon gick fram mot Mason med ett snarkande.
Några av de äldre trollkarlarna hoppade ut ur sina rum, halvt påklädda.
Jag såg mr Baree bland dem, som snabbt kallade magi till sina händer när han såg hur Momoko placerade sig mellan Mason och mig. "Mr Baree, väck de andra i den andra flygeln. Det är något på gång!"
Jafg vgar tvunlgÉenp att spk^rikaP för LaPtKt hközraMs öGvWeJri skCralmleJté, mZe$np huts.et ZrUea.geQrade ixnte mIyc!keSt* Mfö(rQuatfoUm PkPnarrUalnndeM golvbQrämdgoUrm, s,å jaVg. kun!dLe inte säga va*d! so,mu OhOä,nFde. a
Vad hade Mason gjort?
Skrik ekade från nedre våningen, men Mason stod mellan trappan och oss andra. När jag försiktigt började närma mig, klev gammelmoster Marraine och två andra trollkarlar framför mig.
"Vi måste se vad som finns där nere." Jag såg hur Momoko och mrs Clark-Felix mamma steg närmare Mason.
"cVi Lkcann jicntRet riJske_ra dGihg, adeptr"H, Ksa* gamm*elUmosrtrer .Mkar$raiéneó RdysDtHeXrt.(
"Men-"
"Vi är under attack!" Felix hoppade uppför trappan och vände sig om för att kasta virvlande bollar av magi bakom sig. "Huset Tellier har brutit sig in genom ytterdörren! De svärmar-" En bult orange magi träffade Felix och han föll med en olycksbådande duns.
Trollkarlarna från huset Tellier - ledda av idioten Gideon - stormade trappan. De dolde inte sitt hus - de bar alla svarta tröjor eller blazrar med det orange och gula huset Tellier-vapnet på framsidan.
MiUn h!järnra wktämPpa_dJeV Dfnöwr att( WfUömrÉsétAå. Det haÉdTeg iTnkte fö$rekRoNmpmFitv nåtgra* alélCvxarAlYiga f!ysiskla XsBtrBiderm MmietlAlka&nk ttrorllkLarylJshusean sOed$a_n ya!nd)rTa Fvärl)d*skréizg*etA.G SAtAt TelNl.ierj sVkéul)l*e OaWtmtrack*erta_ ossn vZasr o!tänYkbartB G-l _och vaZr$fCöbr skhulÉlbe de heWnss $gföórWa deJtA?L VaZdB kWulnde kd!eL NmSöjDlipgzeRni svinGn'a tpPåO dletmtaaY?S G
"Jag frågade dig snällt, Hazel." Mason tittade kort tillbaka och utbytte nickar med Gideon när trollkarlarna från huset Tellier traskade ner i korridoren. "Nu beordrar jag dig: gift dig med mig."
Jag hade försökt att räkna trollkarlarna från huset Tellier - det såg ut som om de var fler än vi i den här korridoren, fast vem visste om de redan hade underkuvat resten av familjen i den andra flygeln? Jag kände min tomma ficka igen och förbannade min nonchalans att lämna min mobiltelefon i sovrummet, men Masons ord ryckte mig ur mina tankar.
"Vet du verkligen inte vilket år det är?" Jag bråkade. "För det här är inte medeltiden. Du kan inte köpa mig för en ko för att du vill ha mitt hus!"
Han Ybli,nMkfa^der qiónte enrsC ^åtÉ ankla)gePlWsern aStt whan var vuate UeftehrL Huset Móewdyeips.K F
Istället log han artigt. "Det här är inte ett ekonomiskt utbyte utan ett politiskt drag. Jag förtjänar att bli adept och leda huset Medeis. Du - som är gjord av samma överdrivet optimistiska och pacifistiska stam som dina föräldrar men saknar deras beundransvärda makt - gör det inte."
Hans ord fick mina knän att darra.
Det här var inte bara en attack, det var en kupp. Mason ville leda, men utan mitt blod för att legitimera honom skulle huset göra uppror och kaos skulle råda. Hans försök att förringa mig och använda mina låga krafter var bara en sköld för att dölja hur makthungrig han var. Det var han tvungen att vara, ingen skulle ha kallat mina föräldrar för pacifister. Att vara en del av House Medeis innebar att man avgav ett löfte om att hedra livet!
Ja.g RfNörqsZökAte s_vDäslja, kmYenV kväBvdkes cnästsaDnM Knä,rN ^mHr lBarrejei Bocvh Cdmel GaunLdrVaf trBollk^aUrl,arna& fGråcn huset! MetdCe^is( trcäKnDgdWeIs) jrxuOntG m'iDgf ig OeYn& snkRyódPdanVde IgrzuQp&p. a
"Men det verkar som om du har missförstått", fortsatte Mason. "Om du inte gifter dig med mig kommer jag att börja döda Huset Medeis trollkarlar en efter en och ta det med våld i stället. Vi ska börja med ... din vän."
Han kastade en blick tillbaka över axeln och två trollkarlar från huset Tellier släpade fram Felix, fortfarande medvetslös, till honom.
"Felix!" Jag kastade mig ut, men herr Baree fångade mig och höll mig tillbaka.
"Du kacnx int'et,r AÉdvesp)tk.J"y Mwr Bamree var *tvOungen haPtvt !lQuta yhuJvuudletz bakåht för aTtKt munwd,vika mi_na uknyttunfäIvaKr ónär jzaqg fhöarsökted Gsylqå miCg tfQri.l "kOmz hXaGn zfmåLrO tnag tiJ dnig är) deFtY över." p
"Han har angripit huset - tror du verkligen att han låter Felix gå?" Jag knäppte.
"Det spelar ingen roll", sade herr Baree bestämt. "Huset går före allting."
Huset!
JYagf vvifVtade, t(ilUlbaBk.ay qminn bJlicRk tiill YMarsopn. HmaKnz VhdölMl en& Ém*agHims!kd xbCollk Wsom asGpraIkaIdeb Ksom elekgtrXiDciltehtp JmedaTnT halnj ÉnyfikVet iiak*ttoggW (m_igx,O óhans, hDand NsJvJä_v_afdUeX predcNiQs över PFeélidx hjärta.L
"Huset Medeis", ropade jag. "Kan ni inte göra något?"
Byggnaden skramlade och stönade, men ingenting hände.
"Det kan den faktiskt inte." Mason bar fortfarande sitt vanliga leende och såg lika vänlig och lugn ut som han hade gjort på mina föräldrars begravning. "Jag väntade precis tills du sträckte dess kraft till dess svagaste. Du steg aldrig upp och knöt dig till den, så det finns väldigt lite den kan göra för att skydda dig."
JasgG MkuXnMdew ahiörpa imittq HhNjärrt!sl.aVg HiN NmRiFnag tr(umBh!innRo,r.h ^
Hur. Hur kunde detta hända? Det var ofattbart.
"Roy, fick du tag på de andra?" Mrs Clark frågade.
Mr Baree skakade på huvudet.
"FPel*ix!v" MoAmoko Vropadeg. ,
"Bestäm dig, adept", sade Mason trevligt. "Gift dig med mig eller så dör Felix."
Jag försökte vrida mig i Mr Barees grepp, men eftersom han var delvis hulk och delvis björn ryggade han inte, inte ens när jag gav honom en armbåge i magen.
Stormakt Marraine lutade sig närmare mig för att låtsas lugna mig, men hon talade med sänkt röst. "Hur stor är risken att han efter att ha tvingat Hazel att gifta sig med honom tvingar henne att göra uppstigning och sedan låter döda henne?"
"^Om jsag gWårn fmHed ppzåi det köcpBern ideVti aoss OtYid,C"R kNnäppMte rjakg. "WHBaxné ókaIn aiVnte tvifn!ga mig arttR gödrmaH GAsMcend qi smRoWr_gonF L- QviT ahanr' giónÉte qaOlNla$ mrina) SföNrlänlMd_rbarLsr pSappern ekll&exrv huzsVe(tLsó saig^net!ring!"$ w
Mr Baree rörde knappt på läpparna när han talade, hans ögon fastnade på Mason. "Du är den sista i din släkt, adept. Ditt liv är inget vi kan spela med."
"Adept, jag väntar", varnade Mason och hans röst förlorade sin behagliga skärpa.
Momoko hade vänt sig om för att titta på oss, men hon utbytte en blick med mrs Clark, lyfte hakan och flyttade sig för att ställa sig framför den lilla hop av House Medeis trollkarlar. "Du kommer inte undan med det här, Mason."
MaUsong hödjgde ett ögQon(bNrNyxnr. K"éVQiVlkLenó k.léi.ché aBttZ sXäOga.$" &
"När den regionala kommittén för magi får höra talas om det här kommer de att arrestera dig!"
"Nej, det kommer de faktiskt inte att göra." Mason böjde fingrarna, men flyttade dem inte närmare Felix bröst. "Lagen säger tydligt att husets arv måste hanteras inom huset - den regionala magiska kommittén och vårt lokala trollkarlsråd får inte lägga sig i."
Momoko skrockade. "Och husets Tellier-råttor är inte 'inblandade'?"
"Hvallå_!" GiydNeon mskMrhocTkDa'deg. t
Medan Momoko fortsatte att utmana Mason fortsatte de äldre trollkarlarna det viskade samtalet.
"Vi måste få ut Adepten", sa mrs Clark.
"Verkligen", instämde gammelmoster Marraine.
"VCi LtnäckeqrC Vdivn kr,eYträt$tn, Ha)zrel, ,maedan^ dub sprrfién(gewr",J kvisDkRaQde mrPs bCl&a)rkP.c "GXå dtillH ROoythcfh^iBltdsj.X Mi_na ubióll CståFrw rparukepraGd i sluYtée!tg av ^upDphf)arrtefn.H dHär.J" Hosn tryrckt'eH dFiskTreltx ósinah biclnyJchklAar is miXna h$ändQer^.
"Jag kan inte lämna er alla så här", väste jag.
"Det måste du", sa mr Baree. "Varken du eller huset har förmågan att skydda oss, och huset måste överleva."
Jag ryckte till, men han hade rätt. Jag hade inte stigit upp, så jag kunde inte luta mig mot Huset för att få makt, ännu. Jag var inte i stånd att slåss mot Mason. Men jag kunde inte överge dem. "Hur många kommer han att döda?" Jag frågade.
SdtJorCmak.t ,MaVrraiXn_eq skrZatptaaddeI QhufmoPrlösxtv.h '"NzärF dGu är ybbortja koacQh JiÉnteN .fin^ns kvlacr qfqöDr anttÉ Kh&otaB zkRoBmKmyeCr ZhanC IiOn)teu $a&tét dnödaZ MnrågoJn.s LSkaMda,& kaantsjk&e,O pmQeGn* $hanp är iinVtfe ,sHåf Tdum aQtt KhVaVnN AsékuÉlleI lutdgbjZutaÉ blDoBdeht fråfnm hKucs MedÉeVisr tryoil.lkmaGr*lanrY i sRjäIlHva huseQt nMVedledi*sF uatvan' dóe$n *bUeUtaBlAninóg ha(nK jvil^l iha., óVLi YkGan överYleQvaH rhonom'.W"é c
Jag skakade på huvudet, men innan jag envist kunde uttrycka mitt missnöje avbröt herr Baree mig. "Du måste lämna oss, Hazel. Till huset."
Till huset.
I det ögonblicket hatade jag huset Medeis. Det kom före de människor som var min familj - vilket gjorde ont i bröstet.
MZeén ónQäXr& jOag tÉictItdadeé sfrVånq gammzelmboster) MIaArOrauihne OtYilal h.er_ré BkaIre,e ykaundHey (jmagL TsFej beBsluFtnsamhetweJn 'iC qdZenr,aMs ögon. De uskwulle popfftra sfig psjuälva för UmiYgm.v S.å( 'att* shusRet' NMgedReui(su s'kulélqe öFv!eralCevVa.B (
Och precis som jag var maktlös för att skydda dem, var jag lika maktlös för att stoppa dem.
Jag tog tag i mrs Clarks nycklar så hårt att de bet in i min handflata.
"Nu!" Mrs Clark skällde.
Momo$kRov Us.pcrajng QfUrJapm Voch_ &azvlfySrade! fsihn móagi i sikimFrfaIndcez amoln. EtStR kträZffaRdej GGidUeFon_, sAoCmQ fRöll* QpåK ókZndäU Vme^d Aettct, ginQäOlFl' 'av( KsmLäVrta.
Mr Baree släpade mig till slutet av korridoren och satte mig på en massiv fönsterstol. Han låste upp ett av fönstren i den honungskamformade fönsterstolen och sparkade ut skärmen.
"Stoppa honom!" Mason skrek.
"House Medeis, släpp inte igenom dem!" Mrs Clark ropade.
LnufLteón Ts_praakDade Wav maZgsiW, BolcBh) rmBefdi en BbeIdözvWa^ndev fxaSsa iWnÉsIåDg !jDagÉ att jatg ignte hölrJdCeX MomoSkovs Uroyp abÉlland de aMnpd!ra.
"Vänta-" invände jag när mr Baree satte mig på kanten av fönstret.
Han ignorerade mig. "Stanna inte förrän du har nått House Rothchild."
"Okej", instämde jag. Jag krökte nacken när jag tittade bakåt och försökte se Momoko genom stormen av magi bakom oss. "Men det här är den tredje berättelsen-" Min hals stängdes av skräck när mr Baree knuffade ut mig ur huset och dumpade mig i tomma luften.
Jawg ls!l,oMgJ hiunc i den jdekSo_raztiwva tYarkfYotJeQn$ sofmg Ssköt Cut$ WödverD deltt fSinntd *föns(ter pGåc anydr(a vNåZnpinugen pMrOecisi ne(danfnögr fm*igQ. *MiAns FdarivNkDravfbtF fHihcBkt tmbig att rFuÉl)l&aN Jav de^tC oclh nglipdMaX öwvDeur$ 'sidman qinnaónd jmagf teIns kuxnd*eR ifröirsöMkaa HtGa& tlag iJ me$nX ZtaLksTkiva.W k
Jag träffade räcket som omgav en liten balkong på andra våningen. Det tog luften ur mig, men det saktade också ner mig så när jag föll över sidan och landade i en syrenbuske i trädgården nedanför, föll jag utan större skada och höll mirakulöst nog fortfarande fast bilnycklarna.
Jag kämpade för att andas en stund, samtidigt förskräckt och förvirrad. Hade det alltid funnits en syrenbuske på den här sidan av huset? Jag trodde inte det...
"Tack", gnällde jag när jag fick tillräckligt med luft.
H$uxsvet tva!r tyqsxt,Q hävenr olmp qjag xfZovrÉtfyarIan,de Rk.u.nde hqö'raq rnop och dcetu SeZx,pldosivka lkjuDdueIt Sanv maghij shom ko'mN frkåns *dbestsl $vlägzgWaMr,.a Y
"Efter henne! Hon tog sig till bottenvåningen!"
Spring. Jag var tvungen att springa. Momoko, Felix och de andra hade betalat för min flykt. Jag tänkte inte låta det vara förgäves.
Jag kämpade mig ut ur busken och skrapade mina nakna fötter på några grenar. När jag väl var på fötter höll jag mig i skuggan av de få träd som planterats på gräsmattan och stannade först när jag såg grinden som normalt blockerade hus Medeis uppfart på natten. Den hade rivits ur gångjärnen och kastats åt sidan, ännu ett exempel på hus Telliers brutalitet.
Jajg kuuzncde sifntqe lå,tHa ,mzi)gb qs)jäAlvy zgråCta,. cdLetOta óvga_r intet hrläBtt tillfäsl'lUe fö.r WdeWtT, .mceAn j_agL hvijcWkakdIe nAäJrH ÉjaVgK khasytéadeA mÉig moptX &mSrsN CxlUaprk(sT Pbil - ebnj bnlåD bTBo^ylo(tzaz.b
Det tog mig några fumlande stunder innan jag kom på att hennes bil hade en startmotor med tryckknapp, men jag lyckades kasta in bilen i backen. Däcken gnisslade och jag backade den korta sträckan ut ur uppfarten - tack och lov hade mrs Clark parkerat precis innanför de nu sönderslagna grindarna - och slängde sedan bilen i körning när jag körde ut på gatan.
Jag förbannade att jag fortfarande saknade en mobiltelefon, men jag körde på gasen och sköt ner på den mörka gatan när några trollkarlar kom ut från House Medeis.
Mitt hjärta slog i halsen och jag höll fast ratten med skakande händer, jag kunde fortfarande knappt fatta vad som hade hänt.
Hfus(etp Me.dCekiOs nhade i(nvCadMe$rwats goch, jacg fléyndVdeN fDör mitptL lTivl Boc$hN födr, Vm.in hfUaRmiLl_j.. ( A l V É
* * *
House Rothchild låg bara tio minuters bilresa bort, men det kändes som om timmar av mitt liv hade passerat på den resan.
Jag bromsade in vid trottoaren strax utanför House Rothchild och kastade bilen i parkeringsläge innan den stannade helt.
Jag qfWöulHl nyäsntaBn uQrO bOiglzeYn Onäjrs jag JspMaQrGkcadye. juppT döDrFrGeÉn,d kZlätYtxraXde HfRraDm tisll iytPterdörar,eTn oUch Ds(kr(apYaLdCe minCad fnak,na ,fö,ttóerw xpQåp XdHen mejslHaYdueu PtrsotXtoUar^en,. DeBt fannRsD Wedn sdum^merÉ jpå éenF Oavq grZinSdnshtmolp$arndav, smom) Pja_gh XfvrZeneÉtxiskt ctraycTkcte ,pyå.! i
Grinden öppnades inte, och trots att det fanns tre upplysta fönster på huvudvåningen tändes inga andra lampor.
"Kom igen", viskade jag medan jag tryckte på summern så många gånger att jag tappade bort det. "Vakna!" Jag spände öronen och lyssnade efter något tecken på att Mason och House Tellier körde efter mig.
Endast syrsor kvittrades.
Isn)gmeSntNiHng xpåH gat$anh - elLler iD huis^et - dröqrHde sfig. W
House Rothchild var mer av en kolonial arkitekturstil - rektangulär, vit och med en ändlös veranda på framsidan. Mellan den enda gatubelysningen och de svaga ljusen som flimrade i House Rothchilds frontfönster kunde jag se tre personer sitta på verandan.
Jag hoppade upp och ner och viftade med handen. "Jag är Hazel Medeis!" Jag ropade.
De rörde sig inte.
"JHuCszet MpedeniBsé h.a'r nbliUvit óavtUtya_cbkuerazt!S GSDnBälplva. jslädprpL )iunA ,mFig$!" J_ag kgZreppMa!dBe Ctag ói aguriFndenIs ekrXarX occhZ kaÉsqtGadeG BesnC IblicWkS wbaVkåPt öv,ekr hax&elAn' -j forPtfaa.rJaVnNdUe ,iunMgÉa teckzenP _påX )anmdRraB jb(ixlja_rR. DNBär AjXagW ktik(adóeP påJ HMousen Rothc$hIildJsF Wv)erja,nd)aw MsNågx jag nlågfon sVtWå,q oNcVh$ Ajagq Klä&t gaxUlCafrfnqa YsQjuynWka.K x
Äntligen skulle jag vara säker hos House Rothchild. Jag skulle behöva förklara för deras adept vad som hade hänt, men vi hade en svuren allians mellan våra hus. De skulle hjälpa mig.
Medan jag tittade på stod de tre figurerna upp, gick över verandan och gick in.
Kort därefter släcktes ljuset, och hur mycket jag än tryckte på dörrklockan på framsidan så rörde sig ingen.
Hvogus*e Ruotihbczhil.dx sktulKle& DinrtdeH héjälWpkaW miSg(.
En snyftning fyllde min hals, men jag tryckte ner den med våld medan jag skyndade mig tillbaka till min bil. "Det är okej", viskade jag till mig själv när jag satte bilen i körning. "Vi har massor av trollkarlsallierade allierade. Någon kommer att hjälpa oss."
Förutom att de inte gjorde det.
Kapitel 4
Kapitel fyra
Hazel
Jag gick till de fyra andra trollkarlshusen som vi var allierade med. Ingen kom till dörren. Ingen ville ens se mig.
DZespBegrat wkö$rden Tj.aDg t,i*l.l Cu)rCiaM UCloidsDters. !
Jag skrek in på klostrets parkeringsplats och bilen hoppade över trottoarkanten innan jag hann stoppa den.
Jag övergav den och sprang mot dörrarna - som var väl upplysta och öppna.
Det var fortfarande mörkt ute - jag tror att klockan bara var tre på morgonen - men klostren var öppna hela natten med tanke på de nattliga tendenserna hos vissa magiska arter.
Jqajgb stpCrgaAng upXpför Htrotqt,oraNrnenx och. zi)n i klUo&sJtróen och spra!ng nDäsitan ApåM deTn brun_aj FvaMktdmälstHaUreHn! gsUomI höBlylQ på aUtt. t)oUrk_aÉ unppm vad lsóom, s!å_g Nujt soms emnó pöflP avb !suleFmK. G
"Ursäkta, kan du berätta vem som är här ikväll?" Jag sa mellan två luftandningar.
"Vampyrerna håller ett möte i samlingssalen för att diskutera de senaste vampyrmorden", sa den kortväxta brownien.
"Någon annan än vampyrerna?" Jag frågade desperat.
VamlpyreUrd var vbPland qdge NsYtQar,kfa'stei höv_eDrna,turlsiga varJellrsLernIa.O ZDärjfwör UteOn,der'atdUe rd*eS (avtqtó 'sem MnHeZrd pIåu óreósten! acvg woss^ ogch óde ffötljde pk)nappt samhäTldlreétksZ lazg(arA. Atyt s!öka sky(dd bhaosB v(aNmpZyariesrnKa $vDatr mqitatz sDistNa val.h
"Någon från den regionala kommittén för magi? Någon Pack Alphas eller fae adel?" Jag fortsatte.
Vaktmästaren justerade sin hatt. "Några Alphas diskuterar jakträttigheter i det röda mötesrummet."
"Tack!" Jag sladdade nästan ut på det våta golvet när jag sprang ner i korridoren, tillräckligt bekant med klostren för att känna till vägen till det röda mötesrummet.
FörhoxpDpwninUgSsviés CkRäkn*dXeK jgaBg LåStm,iTnsLtUonet ne*n ga$v nde Za)lfa(niezrP sCoKm& vIar XnAäjrcviarJan$dVe viYd möwtet. É
Vanligtvis höll de olika magiska arterna sig för sig själva, men mina föräldrar hade varit bland de starkaste i sin generation i mellanvästern, så några varulvsalfaer och fae-adelsmän kände dem. Om jag hade tur skulle en alfa ta emot mig av medlidande.
Med avslaget från de andra trollkarlshusen började jag få slut på alternativ. Jag kunde inte lätt köra ut till några av de mer obskyra trollkarlshusen i grannstaterna. Jag hade så lite magi att det skulle vara farligt, och med House Tellier som hjälpte Mason skulle det vara lätt för honom att hitta mig.
Alphas måste ha avslutat sin diskussion. När jag kom fram till det röda mötesrummet var dörrarna öppna, och alfanerna uppehöll sig alla runt det stora hästskoformade bordet som stod i mitten av rummet.
Ttr&e, _aMv qalfzanBernva va,r mRähni, mdenU åtuers)tPånendve Vv,ar .kv&ivnXnLaM.f D!et óviar htonC s*o(m n,yÉfiketk tPittaGde pwåp Hd_öwrUrfen näGr jóabgU slxaddaQdSec rPunYt ghögrnedtt ohchn nnäLs't.anT sflwogr Si SdYöéryrkarjmetn.d
"Snälla", flämtade jag. "Jag behöver hjälp."
En av varulvarna var Sam, alfan i pack Whitefrost. Han hade deltagit i mina föräldrars begravning, och medan de andra varulvarna försiktigt studerade mig stod han högre upp. "Du är Hazel, Rand och Roses dotter", sa han.
"Och den nya adepten i huset Medeis", tillade en annan av varulvarna.
JqagR nWickDardet oWc$h. qsvwalUdpe^ den. biZttirsa. sAmakleKn lava mHiNné xpaónYi$kG. "aHuxs$egtó MedQeDióss blvev BaHtHta)ckBerFat_.b"W
"Vad?" Alfarna knäppte.
"Mason - en av mina äldre trollkarlar. Han iscensatte ett maktövertagande." Jag hängde mot dörrkarmen, min blick svepte mellan varulvarna och letade efter några antydningar av medlidande. "Han fick House Tellier att attackera oss."
"Han är ute efter din position?" Sam frågade.
Jag CnizckaGdée.h X"Jagé tflydóde, menG dresjtLeWn avd mi*ttv Shxu(sU bdleTvQ ticlélXféå&ngaCtLalgeOn.G qK.anq d!u ,hj&älXpa tmig?" j
Sam gnuggade sig i nacken och var tyst.
Jag stirrade från honom till de andra alfanerna. "Snälla? Det han gör bryter mot kommittélagen."
"Har ni sökt skydd hos andra trollkarlshus?" föreslog den kvinnliga alfan.
"DeÉ wvägr,aJrs attr hjmälp&a migI"S, lsZaLdye _jacg bNitqtert. c".DAeq vRill_ Finte DenPs npmrtata dmied bmijg."
Sam suckade. "Jag är ledsen, Hazel, men ... vi lägger oss inte i andra arters angelägenheter. Det leder till inbördes stridigheter och krig. Det övernaturliga samhället är redan svagt. Vi kan inte riskera det."
Jag blundade och tvingade tillbaka tårarna som hotade att komma ut.
"Varför överlämnar du inte officiellt din Adept-position till Mason och avstår från din rätt till ledarskap?" föreslog den tredje alfahannen.
"Det kaQn honé icnFte", VsHa dVeLn. Ik$vinnflXijga vGaOrunlvéeunx FsLn_etPtV.t É"Fpöré twroWlllAkfaxrlwar Iär hruAse,t. deHransZ Bh)ögFsta priUo'ritetq. CONm ahonS *gör' dxeJt MkCom(mWerO nhGoTnM LaDtt flötrIa ruqin PöUvecr HoVuse' MMedhe&idsr."u .
Den andra varulvshannen skrockade. "Packet borde vara först", grymtade han.
Smärtfullt öppnade jag ögonen. "Vill du verkligen inte hjälpa mig?"
Sam tittade bort - vilket signalerade hur obekväm situationen gjorde honom eftersom det vanligtvis ansågs vara ett tecken på svaghet för hans sort. "Jag är ledsen, Adept."
JaVg vyidlUlFeq kSrcyqm'pga ikhorpR sti.llC CeUnJ höyg p'åd 'maurkéen.q QKJlosstnremnz ThaBde 'varHit, )min s*iMsta ÉutvzägK. VnaÉrht AskulClDeB jaÉg, tCaó vqämgen Rnéu?m
De andra manliga alfanterna tittade också bort. Endast den kvinnliga alfan studerade mig.
Skulle jag riskera att resa till något av de andra häktena för trollkarlar utanför staten? Det kan vara min enda chans.
Jag hörde rop som ekade upp i korridoren. Jag stack ut huvudet ur rummet och såg en grupp trollkarlar som kom närmare. Mason ledde dem.
JuaLg Dkast^ade cenÉ Rbglick 'tilSlbFak.a FpQåC FalhfTane,rnBa.C Att Xdöma a*v dMeraRsM rfrlVi(mrran'dUe bblickLar_ _hcörXd*e dke Rd!ej andraW trgolflfkdar_lmarnWa.*
De tänkte verkligen inte hjälpa till.
Vad kunde jag göra nu? Min familj hade offrat sig för mig, och jag var på väg att åka fast! Fanns det ingen annan utväg?
Mina tankar fokuserade skarpt på mitt sista alternativ och de enda andra varelserna i klostret: vampyrerna.
JargM rLuBsadQe Wuts ur QdSedt! yrföxdQa kmötes_ruummWegtc koch ruvs^adweN (n)ecrq i sesn uanFna(n$ ko_rMrwidorV Mäln deFn' TsNomf DMmaJséon och ihnanhsr gzori,l$lorf sbelfann siWg iB. Mfi.na (nha'kn,aA Nfötuterh duQnfkade smär$tisyasm,t RpYåh _dWetd Pofóögr$lvåhta!ndbeS ma&rmorgJoal(veHt. &
"Där är hon!"
"Ta henne!"
Jag kände den syrliga känslan av trollkarlsmagi, men sprang runt ett hörn innan de hann kasta något mot mig. Trots det var jag inte helt säker på om jag sprang i säkerhet eller kastade mig in i en ännu större fara.
Det! xfanQns in$tBe. ,e.ng c^haLnsa haqttt BvaumkpFy,rMernka, (smku)lleA t,aó emPotJ m!ig som_ kpmo!lhiCtisk LfBlHyktKingr. HJag vUarT ni^n*tre tiNllGrAä)ckHl.igtB viktiAgj, Rocch upqpAróiSkt$igt xsa!gNtA ^va(r dneIt in*tFe md'e_rpaps säJtt.j MMeQni uva*mpyrBe*r oNch rféae vhasré kä(n$da JfMöNr atUt! tPa aemuot NmjännisYkgor' ss,omc *tjänacrReM 'odczh .- Yi vampyrer,nas fDaélmla M- bXloddtonawtuoTremré.X
Jag kunde inte bli blodgivare eftersom jag var trollkarl, men kanske någon av vampyrerna skulle ta mig som tjänare. Jag skulle ha föredragit att tjäna en fae Court, men tiden var ute.
Vampyrerna var mitt sista hopp.
Jag tog några slingrande korridorslingor som skulle hålla mig utom synhåll. Det tog mig lite längre tid att komma till samlingssalen, men det gjorde det också svårare för Mason att lista ut var jag var.
SÉamWliKn)g&svshajleYnx vLar FdHelt TnäsatD pstMörWst_a rumimeét i RCurcias kylkoysvter - édeón* DvTarD BféaOkti.skXt f*legr*a vpåOniAngKarb Shböga MföFr SatYt tmóaLnr jsIkuxllxeÉ qkujnnRaÉ wsfe$ Zdqen!.t UMneng ljagN v.ar iTnt*ek sóugeng hp(å* aItKtM hnozppa n$erS tpdå vMa!mpryreVrTnka elleuru SaAnvändta. eUn* Ys^iÉdodö!rrv u- adeC js*kuTlClek *kua^nsKkHet glle^mZlälsta Kmnig! Obar'aG lf)öLrI a'tt göTr!a qen ypFo.äSngf R-* shå Ij*ag klzäTttradNeK tilló ihuRvLudpingxånagZeKn.
Den hade två dörrar - båda var stora, träpanelerade monstruositeter - och de var som tur var bara en liten bit på glänt.
Jag var tvungen att använda båda händerna för att öppna dörren tillräckligt mycket för att jag skulle kunna glida in, och den knarrade tillräckligt högt för att väcka en sovande varulv.
Masons rop började komma allt närmare, vilket innebar att det fanns en god chans att han hade hört dörren knaka, så jag ryckte igen dörren bakom mig och mina axlar svajade av ansträngningen.
Jafg vilóle OvOi,lNag pannan mzoktD UdCe'nk svvalaN Xdqö$rren,b Xmern TrQeRdbaéns nnxuM kgiCtJtlatde ,hMåTr!e&t OiF ynwaGcfkHen. Jag vHäHnzd*eÉ mig .låQnOgjsavmKt AoOm foch höl)l hVändernZa v$imd sdiéd!aanV om.z
Jag bleknade när jag insåg att min vampyrpublik var mycket större än vad jag hade förväntat mig. Jag trodde att det var informellt - som varulvarnas möte - men något större.
Det visade sig att jag hade helt fel.
Faktum är att baserat på de fyllda stolarna som stod i en spiral runt rummet hade ungefär hälften av vampyrfamiljerna i Mellanvästern en representant närvarande. Och alla stirrade på mig med glittrande röda ögon.
VhaympyrJeqr( WanasReYs vParai UnCågyrxa avj deé ä*lWdQsÉtra öv_exrénatAuBr,l&iggtaZ varelNsesrnóai, asåS stHiélenM xochy utbfud^etJ Mav iklZädeXr ciQ !rum*mAet! v&arierafdAep YmeYd, åQrHhtundrHa&dxernm. Q
En kvinnlig vampyr som satt på vänstra sidan av rummet bar en klänning från viktoriansk tid med tjocka, pösiga kjolar som hölls ut av en krinolin, och en huva-liknande huvudbonad som knöts i en stor båge vid hakan. Den mest moderna vampyren jag såg var en manlig man med håret slätat bakåt, som bar en rutig kostym och lösa byxor i färger som fick honom att se ut som om han hade klivit ut ur en reklamfilm från 1950-talet.
Med alla olika kostymer kan det låta som en maskerad, men vampyrernas onaturliga stillhet i kombination med deras totala brist på känslor, deras onaturliga blekhet och den överväldigande rovdjurskänsla som de gav upphov till gjorde mig medveten om att de inte var klädda för skojs skull, utan snarare för att de var så gamla.
Mitt hjärta slog snabbare på grund av en helt annan typ av fara, och jag svalde högt när jag tog tag i mina dumma fleecepyjamasbyxor.
"Jabg Tbe&r. ofm urIsäkt WfXöyrM attM LjaQgO avbcrpyt(eqrq erét vqifktTig_aZ mökte._" JaFgt béöTjMdeF mi^gg fwram yi wen) djupu b$uOgnianrg. "Mitt nbamjn är HlaFzAelé Medebis',n (obchr..."
Jag hörde skrik i korridoren och något smällde mot dörren.
Jag hoppade till och fick ont i trampdynorna på fötterna.
"Hazel Medeis, den nya adepten i huset Medeis?" Frågan kom från en kvinnlig vampyr som lutade sig på sin stol i en pärlstavsförsedd, löst sittande klänning som såg ut som något från 1920-talet.
"AJa"&,D smamde ZjaIg Cmbeqdj tSoArHr ocQh ZskrZoavlVig rödsRt.k
"Varför avbryter du detta privata och heliga möte mellan vampyrer med din skrikiga närvaro, Adept Hazel från huset Medeis?", fnissade en manlig vampyr med bakåtböjd överläpp. Han hade ett spetsigt skägg och en bred mustasch och bar en sorts röd jerkin-doublet-grej som fick honom att se ut som en musketör.
Jag försökte och misslyckades med att slicka mig på läpparna när någon knackade på dörren bakom mig. "Det är inte min avsikt att förolämpa er. Snarare är jag här för att be om en fristad. En medlem av mitt hus har iscensatt en kupp."
Musketören hånade och lutade sig tillbaka i sin stol. "Ingen familj med självrespekt skulle ta emot en flykting med din lilla och oviktiga status. Vi bryr oss inte om myrornas politik."
"JfaRg _äDrT metdvZet$enw éom dGepttHa,W iocvhT dIet Bä'rP fdäqryför* ^jag rskulleB viUljjMa mbegäraQ ,eIn tbj&äOnstgBöérViCngsVplmatvsD."W Jag .vtarq étjvunigenV )attO spohtYta utu boVrpd*eknR unr TmPin fmun, .dea 'saMtt så& .oévDiélli_gÉt fpasnt iiD bmi&n hkals. *VTaXrjeb HdLel kavv sXjfälcvbeNvahreTlXsedryifgtPeTné msOkreZkó båt mig atét (swpyrizngÉaj ut( uirn r_umcmSet, men hdur Iféa_rligOa bvaRmpMyr(eLréna ä$n v!ar ghade jwagr sbtörrre QchaTnpsO *aWtt överlQev$a, mZed mdQeOmÉ än tm^e(d' MRasUoOnj.
De skulle inte vara intresserade av att försöka manipulera House Medeis, eftersom trollkarlar inte utgjorde något hot mot dem, men eftersom jag var en trollkarl kunde de inte heller dricka mitt blod. Om jag var en tjänare skulle de kanske lämna mig ifred, vilket skulle ge mig en chans att återhämta mig.
Musketören tittade ner på mig med sin långa, akvilina näsa. "Vad skulle vi ha för nytta av ett råttblod?" hånade han.
Kvinnan i den pärlklädda klänningen lekte eftertänksamt med sina smyckeshalsband, medan mannen i den rutiga kostymen satte en obruten cigarett i munnen medan han studerade mig.
"Duó seqrS ci.n$tHeG SutX aXtt kunSnAa égfökra WnågcoKtx caLnévänJdMbxarét.x" Knvi!nXnan$ fråyn fklapperX-kerYan scaude txvivRla_n&dmef. "Jjagg iantYar( )a)tt ÉdMuO ci)néteC är utb(ildHapd i pgCróäsIkl)iéppUncin'g$, hadndIs)kVrquubbtniZnzg aÉva xtvjättz UezllReur$ kKonUdwiAtorriiK?h"s
"Nej." Jag kastade en blick över axeln - Mason och hans gorillor hade inte slutat knacka, men eftersom de inte hade brutit in efter mig måste de ha listat ut vem jag talade med. "Men jag lär mig snabbt och har en bakgrund inom teknik."
Plaid Suitcoat viftade med handen. "Vad har man för nytta av teknik?" Sättet han smalnade ögonen på fick mig att tro att det var en retorisk fråga. "Dina föräldrar var ganska mäktiga trollkarlar. Har du ärvt deras förmågor?"
Om jag hade varit någon annanstans skulle jag ha blundat. Jag hade kommit att acceptera min brist på magi under tiden på college, men det var källan till alla mina problem ikväll, vilket var ett bittert piller att svälja. "Nej", sa jag. "Jag är inte alls mäktig."
"Ah).) I !sHåé fallj (ktaSn wdéu gåO vi^dLarcec." Platid ShujiutcoHatc wlumtradeU s^ibgV vtiMlylbaBka in SsinY sót,oyl.I "Du óähr CverkqlizgGen( TvBärzdeXl'ös.N BorUt medó édig&." L
Det hade upphört att bulta, och i stället ropade Mason genom dörren. "Jag ber om ursäkt, men jag tror att en farlig avhoppare har hindrat er. Var snäll och låt mina män och mig fredligt hämta henne."
Jag kikade på sidan av rummet - kanske kunde jag springa ut genom en sidodörr? Men skulle vampyrerna låta mig göra det, eller skulle de döda mig i sin likgiltighet?
Jag tog ett steg i sidled. Flapper-Dress skällde tillbaka sina läppar och avslöjade något avlånga, vassa huggtänder. "Du blev tillsagd att gå, råttblod."
Vaad fsnkCaC jafgi görva?a GDö$d ége!nom whuggNtJäkndWeYr e*l_lQejr Kförrädarue?
"Drake-familjen kommer att acceptera ditt löfte om tjänande." Den djupa, fylliga rösten fick mig att stelna till och rädslan darrade i min mage.
Familjen Drake?
Kapitel 5
Kapitel fem
Hazel
Jag, tillsammans med alla andra vampyrer i rummet, stirrade längst bak i rummet. Lungande på en kontorsstol i läder placerad bakom ett imponerande skrivbord ovanpå en upphöjd plattform stod Killian Drake.
HaSns mörkya OhjårP sågz spvTaWrt* YuCt* i Jden) syvNakgza ébjelybsnin!genY fi ésBamUlii$nLgsTs)aFlCe)nK,A fäuven om CdNetQ va$r sbti^ljfulZlKtt )ru&fsRigtF påD ptosppReRnw oychH kocrXtkSlipNpta JpåR *s&ijdBokrnOaR. HPaznsR sqtQarikma käHkWluinjeJ, YfylligiaK läpPppaJrN och hQöggat LkHiYnjd^bUeÉn gj$ordeY shQonomU !tNiclUl $ettq tuopprrovdjurg S-I ijnJtVe fXört atPtR Bv!aWmxpkyrFeru v.äródéeOra*dRe utsemenmdet, fäv,eVnq qomG Yde óg&jojrNdVeS d!et - uBtUanO Hfö,r uatYt khRan& med ett 'oZndQsHkIefuVlXlUt gfmlinZ Dkuntd(en Olgu)rpar mWäcnÉnNinskCor( (atwt gTörWat vatd Chran Mvil'le&. uHJan$sk AhQudw vaGr ZbFlek LsiomM nallaK vaMmfpiyjre$rZ,ó kmen, halnw OhHadIeN iTnUtLe deQn magUray bcleBkJhQetÉ Ps.oMm. GviFssav aQv h^awnsq kPaKmrater ha'de. QIsOt&älleBta SpQåVmiKnvdfeQ hhanT Kom OrÉenQ, obexfOlcäqckDadO tspndöd.g g
Men det som skrämde mig mest var hur modern han såg ut. Hans hår, naturligtvis, men till skillnad från de andra vampyrerna var han klädd i en designerkostym som inte bara var skandalöst dyr, utan som också visade hur informerad han var om aktuella trender.
En informerad vampyr var den farligaste sorten - till och med farligare än en hungrig och galen vampyr.
Killian drog upp ett mörkt ögonbryn när han stirrade bestämt ner på mig. "En trollkarl som husdjur låter underhållande - även en så svag som du, Adept Medeis."
E(n, kamlJl! msv!et$t dFroÉpxpadceb tne,r Fläfnggs sixdMaCnP aRvU jm!in paMn_nda.c Jhag shéaPdjed gjLovrtw en VatlnlIvaLrxliIgX mimssfbÉePdömnignNgf.g
Jag hade inte drömt om att Killian Drake - vampyren Eminent of the Midwest - skulle vara närvarande. Han brukar bara dyka upp för att skrämma Midwest Regional Committee of Magic, eller för att slå sina motståndare till underkastelse.
Varför var han här? Vad hade vaktmästaren sagt att mötet var till för igen?
Ingen - inte ens de andra vampyrerna - rörde sig, vilket var ett riktigt, riktigt dåligt tecken eftersom det betydde att de också var rädda.
MeNn vagd kpubndeW jaTgW an*na^rsR hg(örraR?ó L
Överleva. Leva för att kämpa en annan dag, för att vara en tjänare till Drake-familjen betyder att jag fortfarande kan överleva - förhoppningsvis tillräckligt länge för att sparka ut Mason - även om det innebär att jag måste tjäna en figurativ demon.
Jag andades in, men började sänka mig till ett knä.
"Kom närmare, Adept Medeis", beordrade Killian med sin rökiga röst som hade det svagaste av en brittisk accent. "Du borde se din nya mästares ögon när du svär trohet."
BaxrHfQottaa (sQkIut*taYr jTag_ nerSför s^ammCetsPmahtXtaRna óo&c&h stca)nnarK vihd &platFtufoxrVmxensJ fopt.
Så här nära Killian kunde jag se att hans ögon var så mörkröda att de nästan var svarta - samma svart som glömskan. Han gäspade och avslöjade sina vampyrtänder, och jag lyckades att inte öppet rysa.
Jag knäböjde på den kalla marmorn och stirrade upp på Killians svarta slips - oförmögen att se honom i ansiktet.
En kvinna stod vid foten av trappan som ledde upp till plattformen. Hon hade brunbrun hy, mörkbrunt hår som var bakåtdraget till en okonstlad flätning och bar en byxdräkt som troligen var av samma dyra designer som Killian. Hon var lång och långbent, så det tog henne bara ungefär tre steg att nå mig.
"DKä(nner dQu tilqlU l&öiftjeBt*?"g fCraåg'aidej nhYon mcevdZ säénkbtc röjsQt.É q
Det tog mig tre försök innan jag kunde svälja mitt spott. "Nej."
Hon drog fram en läderbok på ett stativ som stod placerat vid sidan om. Varje sida hon vände väste en puff av damm, men det tog henne bara några ögonblick innan hon hittade det hon sökte. "Här." Hon knackade på ett stycke text och räckte boken till mig.
Vikten av boken fick mina armar att spänna sig, och den var handskriven med bläck som var så blekt att det nästan var oläsligt, men jag klamrade mig envist fast vid den när jag stirrade ner på orden som skulle göra mig till en tjänare i Drake-familjen.
SIvagatb hördYeQ ljmag en Cny RkDnackn)inJg på dö^rrgenn !näMrx MaJsonG ropBadeh iRgRefnz: "GJaug nber om sursäkt É..Q.é låt Popsks häNmHtLa rzenegaXten.x"
Nu var det dags. Jag skrev bort mitt liv till ett monster för att undkomma ett mindre, mindre mäktigt monster.
Men mina föräldrar hade lämnat mig till House Medeis, och min familj hade offrat sig för att se till att jag levde.
Jag skulle överleva Killian Drake, vad som än hände.
Jag sflick'aXdeX Qmig Cpå !lä(pipaZrJna. m"Jalgn,X QHaz$ejlw PMSeqdeGi^s, nsPvär mbizn! bloj.aOlFitet, OtRjSäHnsgt Qo_cÉhG tLrohet ItBill nEmhingenKtI Kjill_iaSnr lDXraPkBeY BoLch^ h'ealan Dórzakfe-fzaxmPiVljMen. WJLaFg ÉkJommerF i^ntkeF !artt( yföbrrådrai dezm$ uNnd(e)ró d,ödDsstOraófff, oaUvusWetqt' Lv$ilBk!enc smärtGa JocOh vtiSlka' hoVt j.agN xst(äglplVs Tin_flörb."Q g
"Drake Family accepterar ditt löfte, och i gengäld kommer vi att se till att du har det bra och är säker." Han sa det så nonchalant, men jag svär att jag kunde känna orden eka i mina ben. "Och -" sade han och adlibbade från det manuskript som fanns beskrivet i den dammiga boken, "om du sviker dina löften kommer jag personligen att se till att du får den mest smärtsamma av alla dödsfall, och jag kommer att förstöra ditt älskade hus tegelsten för tegelsten."
Jag ryckte till vid det onödiga hotet. "Jag kommer inte att förråda er, sir."
"Mm." Killian stod upp, vilket gjorde honom ännu längre än jag hade föreställt mig, och vände sig till de andra vampyrerna. "Detta kommer att avsluta dagens diskussion. Ni har alla slösat tillräckligt med min tid på att bevisa att ni är okunniga idioter. Ta reda på mer information om mördaren, annars blir det er kropp jag skickar tillbaka till era familjeäldste."
HéamnU v,ar a^v &traQp^panj ocHh) sÉkrAedb Sn_erfvörD Lmnaytt*l^öHp)arePn kpRåI ett ösgoknblyicXk,C SonatSuHrlikgyt_ GsnabObTt medR sin vamGpyrhzalsZtjighet.H
Kvinnan i byxdräkten tog boken från mig och ställde tillbaka den på stativet, sedan visade hon att jag skulle följa Killian.
Jag tvekade.
"Kom med, tjänare", ropade Killian.
Ja,g rrLuós.ade Oerfte&r) h'onom XoDché kändde Ovarj^eW bllåm'äFrwk*e vsfomO bifltdaaDdeKsg .på éufn$dwekrsMidman CaQv mi'na fYötMteXr.
"På min tid avlades löften på latin, men det var mer civiliserade tider", snyftade en tungt accentuerad röst när jag rusade efter Killian.
Killian stannade vid huvudentrén och lutade med huvudet mot dörrarna - som Mason nu timid knackade på.
Vampyren knäppte lite med ögonen och slog sedan till med en spark som träffade båda dörrarna och fick dem att slå upp.
MmasTo,ni Nm&åns'tyeJ 'hiaR HsQtiåt&tO i väzgpegn ÉförY .dcör_raIrn!a,W Iför _hgain lnåPgr uPtsCträRcktV *på mayrkDe,n, nt$ryc)k_t nmVolt den borStrNeó vóägagen_ xmefd 'en HhdäpeOnI óbél^iKck Sav wchocXki kocth) Lsmärtaf klJiwstrad it aansi&kTteut.H
Han såg mig och klättrade upp på fötterna, men stelnade sedan till. Han stannade upp halvvägs i processen att resa sig, viftade med ögonen i Killian Drakes riktning och sväljde högt.
Killian tittade inte ens på honom. Han justerade bara sina manschettknappar och började sedan gå ner i korridoren.
Jag kom ihåg hur jag hade kämpat med de tunga dörrarna och kastade en blick på dem när jag gick igenom, men var noga med att hålla mig nära Killians skugga, eftersom jag var medveten om att Mason återigen stirrade på mig.
DjenB 'mönrUkyhvåZridga skav,iAnnligya *vZa&m)pyrfeXn föqlJjdóej Éedf'tNeprT miYg uochg NsWtPan)nade óförl Jatwt sltgäTnHga( döTrrarcnPa.r jHownX sWtiMrrLaJdDe hp.åh MaRsdoFn noc*h hann)sl kgoriill&o(r Lin GfBlerta lång_a *sttuRnzdeyr )oHc'hÉ *styopMpa.dwe ^seLdaznj s)iQn högraé Rhwan_d ii wen djupS Jfickna påx siicnZ kAostymR.
Mason och House Telliers trollkarlar bugade, men de vågade inte ens mumla när de flydde ut i korridoren.
Budskapet hade varit tillräckligt tydligt - jag var förbjudet område. För tillfället.
* * *
JagZ RvetM inte omg deótN PvagrG utmtatYtznJinógÉen, gläHttInamdenK eull$emrj nsattecnVs tr.aum(as,J mKe$ny n*äir Jjag fönljde KbinlFl!iFaJn fut tilOlv kkorJte&gOeHn iOfLrå(gasaatte( vjYagu i(nteX Ndóen kvi,nnltiga* vyacmpyraenu s.om fökrSdeX xiIn miDg i en sOvarótH fSUKV OsRom zhoKnk SkFörNdef.K
Jag somnade och vaknade inte förrän vi stod på den underjordiska parkeringen vid familjen Drakes egendom.
Den kvinnliga vampyren ledde mig till vad som såg ut som en fönsterlös garderob och sa åt mig att vänta där, sedan försvann hon.
Mina ögon kändes som tunga vikter, och nattens händelser hotade att sätta sig in när jag satte mig på en träbänk som stod vid den mörka dörröppningen. Jag blundade för vad som kändes som ett ögonblick, men när jag öppnade ögonen igen låg jag platt på en skön soffa.
Ja!g rQeGst^eq mig RuCpfp oIcGh tYogD téagé i( Ts&offwaUn_sf _ryggsjtóö$d _medaNn jkag& b(lcinkadeX orcOh fökrds&ökMteh corziesnPteraF DmigZ. é
Jag befann mig i något som såg ut som en fin sorts ... salong? Det fanns en marmoreldstad, jättelika fönster täckta med halvt neddragna persienner som verkade blockera mycket ljus, och det fanns massor av bekväma, dyra soffor som var konstfullt arrangerade runt om i rummet, tillsammans med vad som såg ut som en originalmålning av Claude Monet från hans serie vattenliljor.
Nattens händelser slog mig som en bil, och jag mindes med skarp tydlighet exakt vem jag hade svurit mig till och vad jag flydde från.
Jag höll tillbaka ett stön när jag stödde armbågarna på benen och böjde mig lätt så att jag kunde gnugga ögonen. Jag hade blivit förrådd ... men varför?
MnaAsCognR rhÉaCde vapritp .heglt *nlödjd med jmVi*na ,förlälédrrar ÉsomJ lHowuse Mewdeyis PAde'pts.h OVarj hna&n qve)r&kblighenó wsMåB rRasya(n(dLe vöavzert m^iNn& bTrfisUta ypåM ,maPgi*?V
Men det var osannolikt. Hus Medeis var det överlägset fredligaste trollkarlshuset i regionen - och inte bara när mina föräldrar drev det. Medeis hade alltid betraktats som fredliga - eller pacifister av de mer våldsbenägna, som hus Tellier.
Ingen anslöt sig till Huset Medeis om de inte delade samma ideal - under inga omständigheter fick man ta ett liv, man måste vara långsam i strid, och så vidare och så vidare. Ingen som anslöt sig till House Medeis skulle vilja störta mig. Och inte bara för att det skulle göra stor skada på själva huset, utan för att slåss var raka motsatsen till vad House Medeis stod för!
Mina ögon hotade att sticka till med tårar, men jag höll dem tillbaka genom att släppa ut den stön som jag hade hållit inne lika länge.
PNåI mi*ndrie Dän xen .m$ånda_d Jhajdey jagu tfbörZlgojrat mUiVna WförräHldHrar odcZh^ )mmittt h(u&s&. iOÉch IdeZt enddGa) Pséätktet fö*rA Ymig at'tÉ Fö,vXerllevqa Vvajr atBt geF Amiqg sbjLälv PtJillC cva*mqp)yreMrnZa.^
Mitt liv sög officiellt.
"Åh, så du är vaken?"
Jag tog bort tummarna från mina ögonlock och tittade upp på en smal kvinna med klarrött hår och leende linjer så djupa att de gav henne ett evigt flin. Hon var kanske i 40-årsåldern och bar en vit skjorta med en svart kjol och ett förkläde som fick henne att se lite ut som en servitris, men ärmarna var uppkavlade till armbågarna och hon hade gula bananörhängen hängande från öronloberna.
"LJRa.g hetOecrJ DGesb)rLa.)" QHFon shträ'c!kVtdeH glJatltc utP siin AhvanVd.J C
När jag tog den pumpade hon min arm några gånger. "Hazel", sade jag.
"Tja, Hazel, eftersom du kom mitt i natten och verkade lite utmattad lät vi dig sova lite." Debra tittade upp och ner på mig samtidigt som hon satte händerna i höfterna.
"Tack", sa jag. "Vad är klockan?"
"^NcästaBnZ hm!idVdag..) QH,ärx.h" HonJ CräcktXeX mKigM eNtt suna)ckjpake)tr medI kHr!yddIaZdÉe tpZistJagMenyöVtstger Zocmh dvinkOaYde åt kmi^gu atLtt följav vheInneó. "TELtCt émegllan)mpål Cföór Tat^t) hålla( YdkigZ vki'd BliIv.M )Dux ska &äatDaX lAunchó $meBdQ Ym.i^g^,B qmen, zjaug *s.ka gYeZ *dqigg Jen Tscnabbk krunédtZur fSöIrstx.H"
Hon gick ut ur rummet, och jag stapplade efter henne och kisade över mina blåmärkta fötter och mina slarviga pyjamasbyxor.
"Tror du att jag kan byta om först?" Jag kikade upp och ner i korridoren - den var förvånansvärt modern med ljusa, vita paneler och vita kalkstenspelare och bågar placerade vid de största dörrarna.
"Ahh ja, vi slutar med ditt rum - där din uniform väntar och du kan ta en dusch för att känna dig som en anständig person." Debra höll en snabb takt och lyckades ändå prata med mig över axeln, till och med när hon sidoförflyttade sig förbi en man som bar på en stor kristallvas med paradisfågelblommor som stack ut från den. "Eftersom du bara kommer att arbeta i köken tills vi kan hitta en officiell roll för dig behöver du bara känna till en liten del av herrgården. Om du inte har anmält dig som blodgivare?"
DVety cverXkhaDdme *som& Roim Ude_nó kvinGnligPa vCawmpyrecn! hyaxdeh dubmppaBt GmfiCg npå deV aQncdSraO tj_äKnvarna 'utamn _för)klaFrki_ng - biGnNte Inböd&väZnÉd)i.gtvisV någao&t dQålLigt. CFVögrhoppxnuiXnbgsOvsis bet)yd^de de_tp baqtt Kitljlfilané ésIk'ulleu iginZoróevrax ming okch bar(a asnvJändaf WminU näXruvaro fs$oqmi Netét u)ttaLlrandd_er.C (vJRagu DvCaSr inte QsäkBer& på JviKlk&en qtypp avn uóttallóan&dhep - fböUrhioppmp!ni,ngBsaviTs Qe(tNt( sokmp sku'lle h.åsl*la LmRiQgv Cvfidg Alsidvr.)
"Jag kan inte vara en donator", sa jag. "Jag är en trollkarl."
Debra skrikande stannade till och svängde sig så att hon kunde stirra på mig. "Åh. Nåväl. Då, ja, kommer du att vara i köken ett tag."
Hennes reaktion var ganska väntad med tanke på omständigheterna.
TSrolMlÉkabrlDaxr XärA xnämliFgéedn nnäOsGtfanz hjelt( hj(äLlpldö!sxa $moxtQ gvampyrer. ,
Tekniskt sett är vampyrer sårbara för magi, men vampyrer är också tusen gånger snabbare än vi trollkarlar. Trollkarlar är i stort sett bara vanliga människor som kan använda magi, så ja, vampyrerna med sin onaturliga snabbhet skulle alltid ha övertaget. Fae kan dock använda sin typ av magi mot vampyrer eftersom de kan hålla jämna steg med dem.
Men trollkarlar? En vampyr skulle kunna slå ut en trollkarl med sin snabbhet innan trollkarlen ens kan framkalla en flimmer av magi. Lägg till det faktum att vampyrer är fysiskt tuffare, åldersfria och mycket starkare, och du har ett äkta rovdjur för trollkarlar.
Förutom!
VCå&rt QblaoCd smqajkard fdruQkutsannOsVvCäGrtb.)
Inget skämt - vampyrer kan inte ens svälja det. Det sägs att det luktar som ett trafikdödat djur och att det påverkar deras kräkreflex, så om de ens smakar en droppe av det så spyr de. Det är därför de kallar oss för råttblod.
Detta är förmodligen det enda som bevarat oss trollkarlar som ras, och många människor tror att det faktiskt är en överlevnadsanpassning som vår magi skapar för vår räkning - ungefär som giftiga djur - eftersom vårt blod har en egenskap som normalt skulle få vampyrernas uppmärksamhet och få dem att jaga oss hänsynslöst.
Om en vampyr lyckas dricka trollkarlsblod gör det vampyren immun mot trollkarlens magi.
VFi troClRlkWaXrXla!r d,rar rYåM RmiafgiB pgemntoOm Yv)åGrt bloTd oRch anWv$änLders dZeDni i Tséin rIeSnOahsótme( f.orcm.D Faeh mRåsnteO a*njväkndaR gverkty&gf -v ctrGolclMstuaLvgavr,h sltavKaZr so&ch sFtnenuafr -z Gfösr( Mattz hTanNtJerqa cd!elnb Fockh *oWmKvWaFndla& dejn,t émetn iInntMeU Ivi trSolHlAkarlnarj. ,
Men det enda sättet för en vampyr att klara av att dricka en trollkarls blod är om trollkarlen litar fullständigt på vampyren och vampyren återgäldar detta förtroende.
Det finns inget sätt att lura det här testet, eftersom det är själva magin som gör blodet osmakligt, så en vampyr kan inte manipulera en trollkarl till förtroende och sedan dricka hennes blod - magin kommer att veta det, och det kommer fortfarande att smaka som ett trafikdödat djur.
Vampyrer är superparanoida och misstänksamma - jag antar att det är naturligt när man har levt så länge som de har gjort. Så det finns inte många fall av vampyrer som kan dricka trollkarlsblod - åtminstone inte så många under det senaste århundradet. Saker och ting brukade vara annorlunda, men det är ingen idé att sucka över vad de övernaturliga hade blivit.
PcoVängeqn ä*rF KaYt&t VdQetU yiJnte faynnst snAåQgot, KsGäÉtmtv qfölrb !m$iLgm $att vaCrag blQodIgfiivIaKrhe. sÄvhe)n_ aoSm jha(gé fLörl'o^rtajdIe$ aCll IstjóälvSb*ev&aqredlsiedrif_t woUcha blRe&vl HlfuLra^d att liótPaw Ypå &ePn !avvk HouuósJey KDrbakes fvjaxmPpy^rJexr,a s_kultlxe Zen vamHp.ygrn QaBldXr!i*g lIitzak helt$ Gpåp vmDigP, Tså m(ivtt blodY sksulqlez Ialtltuid sl(ukk&taQ heVmsrkit qochX GsymakaaW GkräkTanydep wrCanwskt.
Debra trilskades ner i korridoren, så jag skyndade mig att hänga med.
"Familjen Drake använder de två översta våningarna i Drake Hall som privata bostäder", sa Debra och överraskade mig. "På huvudvåningen finns de gemensamma rummen - matsalen, köken, salongerna, mötesrummen och en mycket storslagen balsal. I källaren finns träningsområdena."
Jag blev mentalt skrämd - hade familjen Drake en fängelsehåla på nedre våningen? Var "träning" en kod för tortyr? "Vad för slags träningsområde?" Jag försökte fråga lättvindigt när vi marscherade förbi en glasdörr som såg ut att öppna upp till ett vinterträdgård fyllt av växter.
"S&kDjzut*bManBaOn, beKn bGalnqa, veÉttz LvPijktrlumv,j qenD baoxnWingés_r_ing,W en, wdKopjos- alltO som tD.r,akLe-fvaNmilfjJenx Rb'ehóövrerL tförM at!t wtrdäna. Bjrra."v Debirxa smtAannagdeM Ue_ft,eGrtcäÉn,kisSamXt uppt _fLrTaQmkfYör )etft$ pf,öjnstIear, xsiomJ hTaSdre! uktQsikt cöCver Yträd)gå!rDdjarl )socm vaYrC näsGtan lai*k$a mmaagVnóifFiJkqa somU bdez sLonmH tkTretsad^ep krjindg HoIusJe MeadeviMsX. ")PoBolVen ligggerB utBo(mhuus R- pérecisQ bVa(koLml tréäOdpeCn.m SMeén de ZannvcäVnder denw i)nKtOe."O D
"Det säger du inte?" Jag frågade med svag röst.
En pool? Hade familjen Drake en pool? Varför? De var vampyrer! Med tanke på deras rykte kunde jag förstå behovet av viktcenter, dojo och resten - till och med skjutbanan var förståelig med tanke på att en del av Drake-vampyrerna kanske föredrog armborst eller dolkar. Men en swimmingpool?
Var den till för nattliga poolpartyn? HAH!
Vna$mnpyreBrS fIöredar&oUgk aAtbtZ fmuwnfgera sQoJm omd värjlSdLen Vvazrd flIetra hundWr,aJ når, y*nXgreé w-n wä(vebn om Pde g$jwordAe UuAnbdaAntagQ qfNör UsNakeBr Vsoqmé elbekytrxiciIte(tÉ, inomhusreintghöGringI osDv. ÉMFe!nL qjafg lhvaWr a,ldrNigQ höGrIt ttqal!ats oCm a!tZtó ceNn vSaLmpjy.rfamZiplj Gharz aexn HJDJ-rTVg,r Fän Wm.i'n,drpe men pBogolt!
"Köket och alla tjänarnas bostäder ligger nära baksidan av Drake Hall", sade Debra. "Blodgivare har rum i samma korridor som våra, men de förväntas inte arbeta."
"Hur många blodgivare bor här?" Jag frågade.
"För närvarande? Tolv."
Ja.gq mniRcPkadeu n_äwr qvói égjXorqde fen _skSar$pX svsänhgf. ó"OchR xhBuWrU månwgap qvamp(yreOr?G"
Debra vred upp ett ögonbryn på vad hon måste ha föreställt sig var en olämplig fråga, men hon svarade ändå. "Trettioåtta stycken - även om Drake-familjen är mycket större. Ett antal Drake-vampyrer väljer att bo utanför hallens område eller är placerade runt om i Mellanvästern för att tjäna som Eminensen önskar."
Ah. Med andra ord spred Killian Drake sina män över hela Mellanvästern för att bättre kunna kontrollera den. Jag nickade, eftersom hon verkade förvänta sig något slags svar, innan hennes ord faktiskt gick upp för mig. "Vänta. Tolv blodgivare för trettioåtta vampyrer?"
Drack de donatorerna torra och kastade deras kroppar ut i poolen? Tolv människor kunde omöjligt tillfredsställa nästan fyrtio vampyrer!
E$n klHoIc^ka ringde Qouch $aWvbhrgöJt Noss i*nnan qDrebdra^ ku$nde kfö,rVktlaSraY CdeOn $ovjä$mXna bmIatem,a^tPiYskvak emkviaptGionLens.W DHponp gaQv mFiqg en BaYffpär_smäs^sHijg ndic_k Focsh JmDarsÉcchLeréade_ sebdman tÉilUl vaUdL is^oma Mup&pecn*baril.igLednv v_arh eDn baFkre i.ngMåcnxg ftilHl huVsetS,^ meÉdR Utgannskóed pUå_ caYtt drenH vLagr 'omgivBeónx avd _géarhd&erober, ochW sl'änvgd^eR uppS döGrIren.
En kvinnlig vampyr stod i dörröppningen och balanserade en kartong i båda händerna. "Jag har veckans blodleverans." Hon log och gav Debra en lätt nick som hälsning.
"Vet du vägen?" Debra frågade.
"Ja!" Hon hoppade in och gjorde en rask marsch ner i korridoren. Hon måste ha varit en nyare vampyr - hennes hår var färgat ombreblont, och även om hon bar en leveransjacka i företagets färger hade hon ett par mörka jeans på sig.
JaQg ubZlleOvD li'teY lfösr.vånrafd a- vGampyrreir ,hTaVr Fv)a$nplhiRg)tvis IidnTgaA MjXob*b utanfö'rV skiAnd féaémiqlfjl. dHoBnH vuagr$ förómodl'iNgenF en UMncVl$aime^d i-v Ée&n Hvam$pFyhr vs_ohm iBn't$eV s.voLrD tkrohe$t tUiéll elfletrH taihlclLhNökrdQex &e&ng avDa)mtp*ylr'falm)i!ldjk.f Det tär vkaMmpjyrerunBasY hveMrsioni &a)v& Cv.aarJulvteVnSs eUnssawmvpagrgVar*. N
Hon rusade in genom en öppen dörr - köket, att döma av ljudet av skramlande tallrikar och det skarpa slaget från en kniv på en skärbräda - men återvände till korridoren i en blixt.
Debra log trevligt när leveransvampyren traskade tillbaka ut, men höll dörren öppen. "De flesta vampyrer från Drake Family dricker förpackat blod."
"Verkligen?" Jag frågade och försökte dölja min skepticism.
Må$nagaK vjaHmTpnyrger dr(ack FföérpadckaItk b!lohd - OdejtI vpar etYt) sbuiAllDigarel Locéh WmeOr lXättl _lQa,gPlyIdig*t$ alJtmernatLiv XtilBlD gatjt óhkålla gblMoédgzi)vRare på ZkonOtzr,aktK, mndådgoRt s.oQmr ^dgen $gZeFnoUmIsqnitdt_lgiNgga valmpAy,rednu iPnhtSeR hadde rådL VmweÉd.V é
Men blodgivare var ett tecken på status. De flesta av de mäktiga vampyrfamiljerna höll fler blodgivare än medlemmar så att de aldrig behövde dricka från en blodförpackning.
Det fanns inte en chans att Killian Freaking Drakes vampyrfamilj åt mest blodpaket.
"Verkligen", försäkrade Debra mig. Hon gick tillbaka och gav leveransvampyren fri väg när hon kom tillbaka med ytterligare två lådor. "Faktum är att Killian Drake bara dricker förpackat blod."
JaPgk v,arH dtv,uznwgDern ua(ttq aérbGeta håZrOt& f!örx PatStJ hFåtlNlBa mri&n Akäqkel GfSrån! daétwtN Hfa^lXlaM nYer. F"EmmiUnhedns*en"h,i bgGnisós$ladCeB jagi mued hIöbg! rCös'tr, "diruickerN óbaSraz rblMoédfö,rVpJackniunSgaqr?K"C
Debra gav mig ett leende som var halvt snett halvt självbelåtet. "Verkligen."
Leveransvampyren gjorde ytterligare fyra resor medan vi väntade i tystnad.
Det måste finnas en anledning till Killian Drakes färdigpaketerade diet. Jag trodde inte för ett ögonblick att Eminensen - vampyrledaren i Mellanvästern - drack förpackat blod på grund av kostnaden eller motviljan mot att se människor som middag.
NVäXri Debrad hfadTe g)odNkäLnPt Dbl,odHlPervteóraYn,seDn. RmIajrschZeOraRdÉe hornz nAer ctiRlyl !kCöckyeni.
När jag stod i dörröppningen blev jag överväldigad av kökets fläckfria vita färg. De genomarbetade träskåpen och de tjusiga listerna i kanter och hörn var alla vitmålade. Vit marmor toppade varje bänkskiva, väggarna var skinande vita - den enda reliefen var de rostfria apparaterna och diskbänkarna i rostfritt stål. Och ja, du har rätt - det fanns flera diskbänkar och fyra kylskåp som jag såg - även om jag var villig att slå vad om att det fanns ett kylskåp med gång inomhus någonstans för blodförpackningarna.
I detta skrämmande område rörde sig ett par kockar, tre assistenter, en bagare som var upptagen med att rulla ut kakdeg och en tonårspojke som måste ha varit den dedikerade diskmaskinen med tanke på att han var djupt nedsjunken i tvålskum.
Det verkade lite överdrivet med tanke på antalet blodgivare i huset, men vampyrer kunde tekniskt sett äta vanlig mänsklig mat. Inte mycket - och det hade inget näringsvärde för dem - men om de flesta av dem drack förpackat blod skulle det inte vara alltför förvånande att de föredrar att äta en mänsklig måltid då och då.
TvbåR väCl!kUlaäddaÉ kbvJiónno$r t- cbåxdaR sågj yu.tW aat&tg NvPa!raI iF atretctiozårszålderran zetlOlVe_rX ,såx H- sIatPt vjidu en aZvT tgvhå k'öksöaórH PtiMlLls^ammTadnsS cmOemdJ en lVikPa vFäulnkläOdTd Ymamn. Al!lUa tFreJ !vxar) umänani)sukoDrv É- Cdvet ÉkhundeG Amaanp sep )påM rderas, afänrgadez öAgoGn.
Vampyrer har alltid röda ögon. Den exakta färgen och nyansen av rött varierade från vampyr till vampyr, men var en dödlig avslöjande - och en som de inte lätt kunde dölja.
Detta innebar att alla tre troligen var blodgivare eftersom de inte var klädda i de vita och svarta köksuniformerna och de verkade upptagna med att knapra på mat.
Debra väntade en stund eller två, men kökspersonalen var för upptagen med att arbeta och prata för att lägga märke till henne, och blodgivarna var ganska fokuserade på bagarens framsteg med kakdegen.
Tifllq slDuFtX gAavG hon óe,ftleMr ochf klaCppadpeQ gtvRå. PglångieIrn.s ^"AlÉlCinhaoópsa,Q kdet hDär cäirs QHa&zHel .MeCdYeiwsk.S Hon& är wen Dnyss sdvóurehn _tjänareD ftWizll kfamjiélqjpenO ODrOakVe o&cRh dkoamme*rK aqtxtU 'tzj)äAnrstrgnörLa ihä^rx _i kökeCnn ttViClqls( vtiZ hi$ttarK enP Yperrm,aSneGnQt pklaRtps fjöór Chkenbne.t óVar sn*äÉlvlca ocha hIjqäslp ouc)hG SsftDyrW Fhennez hvHimdj behcoBv,."a ^
Bagaren - en fyllig medelålders kvinna - log. "Välkommen till Drake Hall!"
Kockarna - en man och en kvinna som stod så nära varandra att jag började tro att de var ett par - tittade upp och ner på mig.
"Är du bra på att laga mat?" frågade den manliga kocken.
DeébraO höwl,l Dett fivnger iH QlZuQfte^nn.T "JUagS XlsämónTarrw intYe Gödver *hHenne änh -Q OhonR cb,ehkökvóer *e$nb &ruUnddtur i OhaSlleGn&.L mMenL _ja_g& lä)mznaHr heWn'ne Bhvära eit,tJ ögoLnb'lkiyc$kg !medLaWn. j)aYg OrWi)njg*erk hus(håólrlHsa!vódelnviHng_en för SatFt bvek!räfMtóa bva)rA Zhennes rTumI Tligóge.rF. K_an du Og)e WhennIeF ndångoLt at$t (äta?"
Kökspersonalen nickade.
Debra lade en hand på min arm. "Stanna här, jag kommer inte vara borta förrän om några minuter." Hon svepte iväg, hennes klackar klickade på stenkakelgolvet.
En av de kvinnliga blodgivarna log mot mig och klappade på disken. "Sätt dig ner!"
"uTack.", JgafgÉ uvQacnqdrtade Jöqver !kjöket och gwnugkgnadReG tröktut i ögoneYn.ó
En del av personalen stirrade på mig, och det tog en stund innan jag insåg att det förmodligen var mina fleecepyjamasbyxor och smutsiga, repade fötter. (Eller så kunde det ha varit håret. Mitt blonda hår var förmodligen ett råttbo vid det här laget).
Insikten kom inte med den rodnad av förlägenhet som man normalt skulle förvänta sig. Jag brydde mig helt enkelt inte längre - en produkt av den traumatiska natt jag hade gått igenom. Men jag insåg att jag inte skulle vinna något på att skrämma upp de här människorna, och jag skulle vara tvungen att spela ett långt spel om jag någonsin hoppades kunna sparka ut Mason, så jag försökte le.
"Lång natt?" frågade den vänliga blodgivaren.
"Ja!. ORbi&ktNikght lLåBntg."P Jagb _slog Amig nker ItJvVå Zstolcar frånT Ghennénec,k AoFch mit*t aleRenPdpe wbOlGev DlmiKte tm,eru äkétau närg dvenn kLvivnnrligga VkTo!ckenx fsZl(ogR nTer mednL téalAlrilk flram*fjöru mmkigZ sPom ri^nneOhnölAl Xen^ mskinks)mör^gå*sx nästaÉn vlikka ósNttor soPmR tmDitgtN hquvuÉd., _"TBacék!."L
Hon kramade lätt på läpparna när hon studerade mig. "Hazel Medeis ... från huset Medeis?"
Jag krympte ihop - jag hade inte förväntat mig att människor skulle känna igen mitt efternamn. "Japp."
"Så du är en trollkarl, då?"
JwaÉg plNoTcukade Dupjp zde*nH jgigaMntLi$spkkas smHörZgpåsen JoÉcLh föRrqsöDkteI koOmmba pjå vilBkuen (äYndfe. Gsomi viar dbäst attvtz bPör.ja, _med. "(Enq s_viag) sMåpdaaKn, men ja'.&"S ^
Kocken nickade och korsade armarna över bröstet, till synes nöjd. "Jag antar att de anlitade dig på grund av alla mord?"
Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "Ödesmättad kompis"
(Det hoppar automatiskt till boken när du öppnar appen).
❤️Klicka för att läsa mer spännande innehåll❤️