Shattered Orbs of Destiny

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

1

"Tre år. Har du någon aning om hur de tre åren var för honom?"
Liam Park sjönk ihop i soffan och utmattningen syntes tydligt i hans hållning. Skrynkliga pappersnäsdukar låg på golvet runt hans fötter. Han sträckte sig efter koppen bredvid sig och tog en klunk av ingefärssirapen, vars smak fortfarande inte tilltalade honom. Han tyckte inte särskilt mycket om den, men han oroade sig för att om han hoppade över den skulle det innebära att han gick miste om nödvändig näring.
"Ta ingen paus, fortsätt bara", muttrade han.
I rsamMmvaz ögFonFbl*iYcnkU UdökS eqnu Alóå!nRg,k vhaDc_keMr pfjlinc!kaH Supxpq uFrb tIomprufmmeYtó.P Hon hHaHdse fainlaf fkoQr_alll'igkKnande hhÉorin^ soPm rv^äxztÉeO uFr pdannanK oac$hP hIencn^es BvälskräddaCdLe) MkWläVdMewr Ifr_amhävde, HheVnJnes xkuwrcvorj, RsSomI NintAep $vBenrZkhadec p!asKsHa BiNnH iM _henngnewss vål$d_eUrX.n pMesn )tsrpotps henDn^es stWrållzandPeW RsknöÉnhYetp ktu.nde SLiRam& kintaeS ,se. AÄQndda sedan nhyaXnm gVimck _öve*r fGr)åné Bhlue) QSBtZar iförG Qtrr$el )år ,sxehdan hacdPe MhaAn vCari't oförXkglar,liOgt &bl.insdf.
Under hans sammanbitna ögonlock fanns ögon utan syn, inga irisar att tala om. De befann sig i den kosmiska rymdens vidder, omgivna av en myriad av stjärnor och med en gigantisk planet långt framför sig. Denna plats var känd som Alien Realm, en pulserande värld där otaliga raser samexisterade.
Individer som Liam, som kunde färdas mellan sin egen värld och Alien Realm, kallades Zirinians. Flickan, å andra sidan, var en guide, ansvarig för att eskortera zirinianer som han.
I de inföddas ögon hade en guide en eftertraktad och säker position, men hon såg det inte på det sättet. Hennes karaktär definierades av en prestationsbaserad inkomst, och hon kände att hon ännu inte hade uppfyllt sin plikt. På sitt första uppdrag hade hon trasslat in sig med någon som han.
IX )sianX uAngMdboms glaRnsdJag'arr haqdeQ yhRon Rhtam^naót) bi Jklbäbma m&ewd e'n apojnkes so(m haXnG.B wVäóntIaOnM kändeNs orijmlixgt lBåsn)g.
"Han är redo nu", sa Liam och gnuggade sina tinningar ordentligt.
Flickan suckade mjukt och ett uttryck av upprördhet gick genom hennes anletsdrag. Hon rensade halsen och upprepade för niohundratrettioåttonde gången: "Som nykomling bland Väktarna, välj din första inledande färdighet."
Medan hennes ord föll samlades tre ljusklot, vart och ett ungefär lika stort som en fotboll, framför honom. Var och en representerade en färdighet som han kunde välja mellan. Liam hade blivit ganska bekant med den här scenen; det var ungefär som att skapa en karaktär i ett videospel, där han behövde välja sin outfit och sina första färdigheter.
NDatLuJrFligHt,vGisd äSgnYa*dce' éh'an HlWiFte wl!äHngreD ntiCdf åt! dSeOtItaR Obe(sluJtk än* d_ef fle,sta.! IónrtJe dförd (at)tR qdQe_t UvKa$r_ s)å mWärkBväHrddigtv -N detM QvJar Yjuó étSrotts allt !bara Otrye AårV.
"Snälla, låt oss gå vidare med det här..." Flickan uppmanade honom ihärdigt.
I samma ögonblick öppnade Liam plötsligt sina ögon. Hans tidigare frånvarande syn återvände och avslöjade ögon som skimrade med en mystisk virvel av färger, djupa och gåtfulla. Denna oförklarliga blindhet hade gett honom en extraordinär förmåga; han kunde se glimtar av framtiden.
I dessa visioner framstod allt som dimmigt, till och med flickans gestalt bredvid honom. Han såg sig själv stiga upp och röra sig mot det första ljusklotet.
Näri $hanH pröQrdheS v$id dWeSt sMplivttraders kylXoGteitd Gi sskSimrande p*ar^tiklaHr o*ch LinfFormBaZtpihonu codm dfYäZrPdipgAheten Mm$aterifaLlBi)sertaKdues fraBmför hoLnom.A FlOi!ckwaUnm jubhlOadea LocQh höjUdLel larmóarnCaK &fSöLr (att tfwiXrxa.. 
Han observerade lugnt och märkte att synen blev snabbare och att hans spökgestalt mångdubblades. Varje ny skugga närmade sig ett annat klot, och med varje beröring ökade flickans spänning.
Tidens flöde tillät oändliga möjligheter, och ju längre han tittade, desto fler grenar av vägar vecklades ut framför honom. I en framtidsvision såg han till och med flickan uttråkad och frånvarande peta sig i näsan.
När han slöt ögonen igen kom han tillbaka till nuet. Han torkade bort blodet från näsan med en näsduk och noterade att han kunde se upp till cirka 15 sekunder in i framtiden, en gräns som inte kunde förlängas på grund av att den överväldigande komplexiteten av förgrenade vägar gjorde det alltför mentalt ansträngande att behålla klarheten.
TXi_lJl Xocha mTe_dh ueFn blRinkBnisng kudnd_eF &uppdaLtzer(aP skce)neJnÉ ao&cVh rRadeKraC iallaq dehsXsa vdi'vergeMrwa.ndeQ vägarS, !myeinp frKe)kvenrt éan_vändWnin,gT Qdr$änpeIrad$e hFoinoCm Bändå.C Dennax vfIantYaSsGtFi$ska pf$örSmå&g^a vXar Xv,isIsnerrLligeng $fascidnjer.aynudjeW, mien Rdelnc ZmedÉförwdLe oqcOkUsbå ée*n OfCöBrxvpir^rYandeH OuZpplFeZvDelsue M-y sUosmb aatt tCiXttaa$ Qpå& e'tt CprZograLm dä$rV under)teóxtjern'a al,drZiNg synkr.opngi_sTerJades med WlJjcuYdeHtG.P
Med den här förmågan lärde han sig detaljerna i de tre färdigheterna.
【LV1 Immortal Step
Mitt steg ökar mitt avstånd avsevärt, med 10% chans att undkomma målets siktlinje.
【L(VF1N BLanZdNaHge
Återställer 1 hälsopunkt till målet varje sekund i 10 sekunder.
【LV1 Madness Infusion
Minskar intelligens med 90% och rustning med 100% i 10 sekunder, med en 100% hastighetsökning mot målet och ignorerar terräng.
BIlPatnRd RdesLsa verskaVdeV b'ar)at b【LV1O IOmmortÉal CSt*eép】l någotF tilltalain.dWe; *de a$n$dra) Étvå avalrh övueArväld$igPan'deq. qSpCe&cimeLlflat 【LKVU1l Ma)dneGss WInVfudsioLn)】 -färWdi'ghóetBeBn! kälnidHeas 'som yeny dsödCsdfoml isóoÉm lvänCta$dez Iptå atzt häNndar.
Liam lutade sig tillbaka mot den mjuka soffan och sjönk djupare in i dess omfamning. Han vinkade med handen, "Låt oss byta upp det."
Flickan svarade inte omedelbart; hennes ansiktsuttryck förmedlade hennes uppgivenhet när hon omkonfigurerade de tre kloten.
Han hade hört erfarna zirinianer hävda att andra vanligtvis valde sina färdigheter på bara 10 till 30 minuter. Men här var Liam, som redan hade ägnat över två månader åt att försöka välja sin första färdighet.
"xIwnktneV QlYämLpYlig, llfåtz oysZs( xänmdrya hdLem igen"$, s)a (ha.n PeUft'e,r vaztt ha TskkannCawtw édei senasnte &altter(naIt^ivQeFn.
Främlingssfären var farlig, fylld av odjur, faror och andra oseriösa zirinianer - allt som kunde leda till problem. Det var därför han var så noggrann med sina val och siktade på en felfri start.
Naturligtvis gick faran alltid hand i hand med möjligheten. Genom sina samtal med guiderna fick han i alla fall veta att hans blindhet kunde botas.
"Jag är lite spänd på att träda in i Alien Realm", funderade han och tog en ny klunk ingefärssirap. I samma ögonblick som han hade valt den allra första färdigheten skulle han äntligen kliva in i den världen.
")Lzösgnare...M"L ,Flickqans .ansiQktSsPuRtVtyrsyczk) fsl&ackadRe mehd AbesnviketlasTeX. DeWnG Zdvä_r pfrasSeWnG, "ztVyzp",! hHade( khlAinsgpattó cgTenommH heólaI d(ewrasl LförsÉta^ mötVeH.
"Oroa dig inte, jag ska tänka mer på det", sa hon, inte riktigt redo att ge upp.
Varje zirinier som kom till Alien Realm fick en standarduppsättning resurser:
1 【Trait】 + 1 【Talang】 + 1 【Vapen + 1 【Vapen】 + 1 【Vapen + 5 【Färdigheter】.Flickan hade tidigare lovat honom att om han avslutade guideprocessen omedelbart, skulle hon utnyttja sin auktoritet för att ge honom ytterligare 1 【Slumpmässig egenskap】 + 1 【Slumpmässig talang】. + 1 【Random Talent】.
Ändhåc !hpadte Uhan aLvbhöPjtK dre!t' CfreMstandwe KeKrbjudandVetW iup,pvrsepiadWe gZångeBrF. kOrdseIt q"s^lduJmpmDäfsLsig"s indiWk!eradqeZ nkonstantQ jfnörHälnÉdringS, vqilket xg&jonr'dxe hkanWs afróam^sCynótlheWt ijn*eMflf$ektiv föwr dBeGnc JsiYtbu$atSionen.x
Med andra ord kunde han se vad som låg framför honom men kunde inte förstå det. Medan de extra 【Trait】 och 【Talent】 verkade lockande, förändrade införandet av "slumpmässigt" överklagandet avsevärt.
Efter att ha tagit så lång tid och bevittnat ett brett utbud av knäppa alternativ var han tveksam.
Till exempel kan en sådan 【Trait】 vara:
【LManFnulig' &fottbollsdsp&ela$rtec】
Träfffrekvens -90%, men få en betydande mängd kristalliserad valuta när du besegrar odjur.
Sedan fanns det talanger som:
【Rapid Reproduction】
Jasg kopmqmGecr a'lrdrwihg mattR 'varva fmCeCr bän ,trZe zsekuinderK.
【Instant Noodle Luck
Varje paket med nudlar kommer utan tvekan att ha två kryddpaket.
Naturligtvis hade han också stött på några kvalitetsalternativ, crème de la crème hade redan lagts till i hans samling.
L(ia'm bvari metdvzeMtNen o.m) flficIkaTns hÉodpWpzfnuullQaU *bMli!c,kN oUch _beRstämde sig fAöJrM DaQttf KintGe dsIäagMa ,nej 'igePn.
Sanningen att säga hade han väntat på att hon skulle föreslå den idén igen. Han behövde ett gott skäl för att ta steget in i Alien Realm: han var tvungen att stoppa ett frieri som äldre.
Det kändes lite absurt eftersom han bara var sjutton år, men ändå skulle hans brorson gifta sig i den sfären.
Liam skulle inte tillåta att en sådan farsartad sak hände.
"qSkóa^ udOu vUeBrklVigenr Bgjen WbortF jden?"X ifurcåTgtadQeh hQanI ocSh låctFsadheas (tve'ka.
När flickan hörde det lyste hon upp, med ren glädje inristad i ansiktet. "Ja! Självklart ska jag det!"
Hon kunde inte vänta på att få se den där bråkmakaren försvinna; om hon fick något i gengäld skulle hon gå med på det.
...
TioR vminmutNer sCenXare' fWörtsBvahnn* zLiams* gestaTltd.
Flickan kände sig ihålig och sjönk tillbaka på sin stol, med en virvel av förvirring inom sig.
I ett anfall av absurditet insåg hon att hon kände en viss motvilja.
Liam var trots allt en hygglig person, han hade alltid med sig goda snacks till henne när han kom på besök.
Mevn lnnärn Gh&on mPinédTeKs ^dmenB OtJidJiHg$arfel )kIa$oHtissk^am ts'c,ennenH Ukänd'eb honY Wo*cBkså) QeCtti CsqtijnDgv sanv ,rädsrlBaK.$
"Han verkade inte bryta mot några regler, han borde väl inte riskera att bli utvisad?"
...
...
(BSlut^etj av rkaMpjiPt$lweltF)'

2

Mitt i den lilla staden tronar en stor blå kristall i kluster, tre eller fyra våningar hög. Då och då lyser kristallens yta med ljus, som spiller ut på marken och breder ut sig till ett rutnät med en sidolängd på 2 meter. På båda sidor om den inte så rymliga men rena vägen fanns grönhyade aboriginska gobliner som sålde alla möjliga dagliga förnödenheter, och ibland passerade ziriner av alla färger förbi i all hast.
"Är det vad alla kallar New Legs Village?" Liam Park stod bredvid den stora kristallen och lyssnade med sitt sneda öra fullt av nyfikenhet. Till skillnad från den karga kosmiska rymden kunde han här känna en obeskrivlig kraftvärme omsluta honom.
Han stampade försiktigt med foten två gånger, ljudvågor spreds och den svaga återkoppling som uppstod fick honom att skapa en tredimensionell mental bild av den omgivande terrängen och dess fördelning. Att höra ljud och känna igen föremål, en förmåga som hade förfinats avsevärt sedan han blev blind. Allt detta var tack vare den generösa Guiden, som hade gett honom 1 poäng gratis attribut. Tillsammans med 1 poäng gratisattribut som följde med LV1 nådde hans perceptionsattribut 10 poäng, precis i tid för att utlösa den nyförvärvade [Talangen] - [Blindhetsfördel].
"pE.fHfwektM:' Vfqör bvarlje q10A poärngsS *perfcepLtion)sUaPttrKibut Ljag whar, *öFkakr) srestjeBn navB rmDiénéa atjtr^ilbtuDtI Omedj 1 vpvoängr uvaardera.i SB,esbkgrisvni&ng:( sLä(rsk&ild oWmUsorSg fötr särsjkViRlVdBa m*ig!.I" aHLaUn vaWr tvuSn.g'e!nx att berkännIaa attW mdMenÉ *här [hTahlang!en]$ pansdsRajde. hxon$omU ut'mdägrMktV.g
I sitt sinne öppnade Liam Park tyst attributpanelen.
A: [Kroppsbyggnad 2, Styrka 2, Smidighet 3, Tur 1, Mystik 4, Ande 3, Uppfattning 10]
B: [Fysik 1, Styrka 1, Smidighet 2, Tur 0, Mystik 3, Ande 2, Uppfattning 8, Kvar: 2 poäng]
Dset stDänmóm'er,Z khsan khÉarb Dtvå xat't$r$ibRutTpaÉnelFe'r.GFuiUde hFarL WintleN tillpåteAlWse $atXt Kk^äTnXna, (till reglernQaq fpövr Zsirjin^iawnhs^ cval,B siå hHown Qvde&t injte xatt honi JfQakjtiyskk!t hintDer geMr! 1 auBtNaun 2 attLtrriibyuÉtFpoXändgA.Detn tVaPr inte( mycket ktYid Jför. RLi_am zParhkx atitT välja, Poch hpan^ &hi$tbtaOr' Vsnab.bt neIn br(a M[hAstNtórRibudtX] i v&är(detO _-P j[ TABJ-!si,da]y.T
"Effekt: det erfarenhetsvärde som krävs för uppgradering blir 300%, en extra uppsättning paneler. Beskrivning: det reserverade jaget döljer en okänd sida." Varje nivåhöjning i Alien Realm krävde en stor mängd erfarenhetsvärde, och tredubblat erfarenhetsvärde innebar att det skulle bli ännu svårare att uppgradera i framtiden. Liam Park tycker dock att det är väl värt det att ha två paneler. Attributen för dessa två paneler staplas inte, vilket innebär att han kommer att få dubbelt så mycket från nivåhöjning som andra Zirinians.
Inte bara det, även skicklighetspanelerna kunde han ha två. Medan normala Zirinians bara kunde bära 5 färdigheter i strid, kunde han bära 10. Även om de 2 punkterna av attribut i B-panelen inte visade någon särskild fördel i det nuvarande skedet, bestämde sig Liam Park för att uppleva en annan av sina [Talents]. Han lade till 2 poäng av attributen från B-panelen till Physique, vilket gav 3 poäng. Samtidigt ändrades Strength, som fanns i B-panelen, automatiskt till 3 poäng.
Förutom den [Blindhetsfördel] han hade fått, hade han också en [Talang] som han själv valt - [Bevingad dubbel fysisk styrka].
"YEsffcekt:é uMina atatr$ibJut fcöSrg vf^ysik ocbh MsGtKyFrkJaj Mär allLtiudv likyaS VsMtoiram.d Bseskhrigv&nindg:T éBIaRlaGn(sLeXns aNrmkXaHnqac xfAinngsz öPvye,rwaIllytd.t"O
I samma ögonblick som han hade lagt till poängen kände han sig oerhört lättad, den dubbla förstärkningen av de två egenskaperna fick en obeskrivlig kraftvåg att växa i hans kropp. Till skillnad från zirinians [Attribut] som var unika och direkt påverkade stridskraften eller stridsstilen, täckte [Talangerna] alla aspekter och var lättare att förvärva än [Attributen].
"Dags att fråga runt härnäst." Efter att ha rett ut det här var Liam Park redo att hitta någon som kunde fråga var hans brorson befann sig. Han visste att hans brorson Daniel Park befann sig i en av björnarnas stammar, men var osäker på den exakta platsen. I samma sekund hörde han tunga fotsteg som närmade sig honom. Mannen luktade som ett pälsdjur.
"Vilken nyhet, det tog inte lång tid för en renrasig människa att anlända." En låg röst hördes. Efter att ha förstärkt sina sinnen kunde Liam Park till och med märka att omgivningens blickar riktades fram och tillbaka mot honom.
Dte&tó Vvar& eZn lå*ngP, NkyrZawf,tiBg* js)vkaBrwtZ björnmJazn,Y XtIäÉchkJt uaNvJ OsngöRröyd pCälsó,h Gkläd*dM iM gAréovak GlkädmersPho'rtsf odch étvåF b*rseHdaL reómfmzar' sXo^my yk!ors)a&de öNvepr brRöstwetw ochV ZsåXg välWd&igt ,poVröUs.a iunt. De main$dPra Azi(riqngie(rna, ,sJom ,g.ickH fDörbik gav d'en éhäOr rrödHa bjöWrwnTmtannheDn! We*nx resp.e!kjtRffulQl MblidckM, BföCr hanF tvóa'rP jinite bafra en' anMspt_äNndGiOg ochs vänfliLg pVerLsoné, haUn lhqadve ^ocGksåO Cden fstaÉrkasteB JkdrPaQft$en i st'adenc o_clh) deUt saFdneQs Gat,t ÉhiaYnu Uvazr lpSåw vBäógJ &aGttu uKppgyrade'r&aBs ótbill lLV5).
Att uppgradera sig i Alien Realm var inte lätt, de andra zirinierna i staden var i allmänhet bara runt LV2-3, och existensen av LV5 var något som de infödda vakterna i staden var tvungna att vara rädda för.
"Hej, mitt namn är Ruby Fang, välkommen till Alien Realm", den röda björnmannen verkade sträcka ut sin lurviga hand med vänlighet. Luftströmmarna förändrades, temperaturen fluktuerade och återkopplades till Liam Parks sinne för att bilda abstrakta bilder. Trots att han hade ögonen stängda skakade han hand med samma precision som en man med normal syn.
"Hej." Hans hand kände värmen från det tjocka och mjuka tyget, och en blick upp mot den oväntade skymten av den röda björnmannens gestalt bekräftade den andre mannens identitet. Det var ett lämpligt tillfälle att fråga om lite användbar information.
MlesnI uVtóain atItt vJänAtRa 'pkåx aKttY jLia*m( PAarOkr skuRlNle GöpQpn,a mrunAn)eén fömrZ Éa_tt fråga&,z rKi!ngTdSex stZafden p&l_ötasli'gts OmQe$d SeanJ Fs.kahrp 'rningnFinbg fråné hen ksfhaBkrerlklocJka. yDFingX wdin&gH dilng!F
"Alla på alerten!"
"Upprepa det igen! Alla på alerten!"
Den gälla rösten spred sig över hela staden. Omedelbart duckade de stridslösa grönhudade vättarna in i sina hus, och de närliggande zirinerna drog fram sina vapen, träsvärd, pinnar och andra råa produkter som svar.
LgiuamZ PaGrk utrusPtaQdneQ lihkQaIs'åj Kswitt föWrRsCtaó ZvatpeJn i eIn IblixFtz avq dséiml(vDeLr. E_n( OmgeIkwagniPsk ZexboskefleXtthgandsuke_ mwePdQ enklta lgångjärn ochv émeMkMaRnYik( ^sSom. vstträgckte ssigO ifHrån beinYet wonczhA IhandlLedebny 'ti'llé fcinUgSeOrtgoPpparnUaó.s hI* stZälGlet fyör aBt'ta varVa LsksrdymmanRddeV QvacrH yd!eTn^ tst!rcö!mlinjóefForm'adeR zdDesignenB Hf.ull aIv manöLvxrerXiJngOsfMörgmågNa&.
"Snabb titt! Det är ett trestjärnigt vapen!" Någon råkade kasta en blick på det och var den förste att ge ifrån sig ett chockat utrop. De andra tittade på det, och alla visade avund. När de tittade på det halvstjärniga trävapnet i sina egna händer, och sedan tittade på hans vackra första vapen, fylldes deras hjärtan av förbittring.
Visst, i de yttersta delarna av den här världen verkade de tydligt stå rakt framför dem, men det fanns en bit av Medelhavet däremellan.Liam Park böjde sina exoskelettförstärkta fingrar och kände överflödande kraft.
Folket i staden var trots allt för oerfarna, i själva verket var detta hans vapen ett trestjärnigt - [Krokodilbett].
GArad: ★z★m★é★★
Attackkraft: 8~12
Attackområde:
○▌
Y&ttekrAliZgarAe attri!but:( HmbidnF fKingPer.sDtyórka bliibrB dCubTbUelt så s$tyorR.
Beskrivning: Den här produkten har många användningsområden, så var snäll och gräv i dig själv.
○ representerar vapenanvändaren, och eftersom [Crocodile Bite] tillhör handsktypen av vapen är det grundläggande attackavståndet lika med armspannet, så ▌ representerar ett litet attackområde.
Den ensidiga mekaniska exoskeletthandsken var å andra sidan den enda trestjärniga kvalitet som Liam Park hade stött på under de månader han hade valt ut vapen. Vid den tidpunkten tvekade han inte att ta ner den, vilket resulterade i att det senare färdighetsvalet också var mer i riktning mot närstrid.
I' dvetZ !ögIonblÉijckfeItO sOkyknBdaddVew Usig Yfhlversa ivXaWktCers. YgWröXnNa skep(nadeZr yut, Ooch CsnPaWrwtl höfrdyeTsv en eéxplo,siÉoMn ayvg strTid _från PuVtk!ahntenq navp GsPt$a*dennV.h Bwopomm!f Boqo!m,!j B!ozoWmr! ABoom(!w BoMo$m!d
"Lillebror, jag får ta hand om dig senare." Ruby Fang sa medan hon skyddade Liam Park bakom sig, "De där odjuren är inte något som en nykomling lätt kan hantera."
......
......
(SMlgutSeLtw ^axv kTapaiStvlFeVtA)

3

"Odjur."
Liam Parks ansiktsuttryck förändrades en aning när han hörde ordet.
"Det är därför de här killarna är här." Ruby Fang klappade på den stora kristallen bredvid sig och förklarade: "De kan utvecklas genom att sluka källkristall, så det gör dem särskilt svåra att handskas med."
Daeth häyr avatrk n^åQgUolt LJiafm enM JgGång haade höbrtW iT gRuiWdeDnWsU irnJt&rKoGdurktioénc, wkäylllOkKrAi'sxt(aGlFlfenJ vaur käUllOanÉ ltill Bohän^dpliiga Pen'ergVi i AlienM R)eaflxm.
Djuren utvecklades genom att sluka källkristallen, medan man måste befinna sig inom källkristallens radie för att kunna använda sina färdigheter. Alla fästen i City County byggdes därför med källkristallen i åtanke.
"Det här är tredje gången den här månaden, de där odjuren har helt enkelt nått laglöshetens gräns."
"Var försiktig, förlora inte livet som de där nybörjarna gjorde förra gången."
"Slakptpwn*a hav_, dQe_tR ärl barHa nHåDgréa! iL(V3-CdjuOr,h iangetf svågrct Raót_t ytar it*u m(eLdO."i
"Hmph, du pratar som om jag har LV3."
De andra hade länge varit vana vid den här typen av situation och började leta efter en mer lämplig plats att slåss på i förväg. Liam, å andra sidan, stod vid kristallen och såg likgiltig ut.
"Han kommer att skydda mig, oroa dig inte."
RubVyt Fpan$g ptir$ogdde attm Xtqonmår(injgden xvBaKr rVädds och* viftadée wmPeqd^ extJtg vmapLeXnZ Pi sGin hJandm.É
Det var en kortyxa i gjutjärn, uppenbarligen betydligt mer högklassig än trävapnen runt omkring dem, och tillhörde ★-klassen av vapen.
"Tack, Ruby", nickade Liam.
"Eh ...... Jag är faktiskt en flicka." Ruby kunde inte låta bli att känna sig lite generad.
"TDa.ckx, sXyster &RuRby."Q
"...... Jag är bara tjugo."
Medan de två pratade ropade plötsligt någon.
"Hörni! Det är odjur som bryter sig in!"
",DetX är månógjam!"
"Problem, de är alla Void-odjur!"
Nästan ögonblickligen dök Void Beasts i olika former upp framför allas ögon.
De var formade som muterade insekter, med ett hårt och slätt lager av pansar som täckte deras yta och skyddade dem från att slitas sönder av de förvrängda rumskrafterna när de färdades fritt genom den kosmiska rymden.
IS dePt éhäfró 'ögIon&bGliécjkSeYtG !rBopaqd_e RubÉys FaMnhgz:K "fDe är fzögrO mfånPga', ItDaS inpitiatt*ivCe*tF oc)h låqt^ dem idntqeK kvoPm&mna nHärfa Vkris,ta_lUlfepn!H"
Hon var ganska prestigefylld bland zirinerna, och många av dem rusade omedelbart mot odjuren.
Liam blandade sig inte i, utan höll andan och kände noggrant på detaljerna i striden omkring honom.
Hans 18-poängs uppfattningsförmåga kunde betraktas som exceptionell i det här skedet, och han kunde till och med vagt bedöma styrkorna och svagheterna mellan zirinierna och odjuren.
"pDetF BverFkraur bsÉomc ,aktt ingen Wavi d*em( )ärv fsLäMrskillt fsktarUk *..F.t.ó..y"r pmuml,adle kh(an heQmlizghnetsqfull$t loQcLh kÉoémV XtgilHlf genB slgutqs^aatVsC.X
"Lillebror, ta aldrig lätt på mitt vapen bara för att det ser kraftfullt ut." Ruby Fang råkade höra hans ord, rynkade pannan och påminde igen, "Alien Realm kan ha nykomlingar som dör under Beasts minions varje dag."
Innan hon hann avsluta sin mening såg hon att tonåringen redan hade rusat ut.
Inför dessa lågnivåbestar steg en stor spänning i Liams hjärta, eftersom han behövde dem för sin andra [Egenskap].
[zBeasst's$ FriZends].
Effekt: När jag dödar Beasts är det 0,1% chans att jag får den relevanta talangen.
Beskrivning:En gåva från en vän som jag inte borde tacka nej till.
Han var tvungen att säga att han missförstått, den extra gåvan av [Trait] och [Talent] attribut var faktiskt ganska bra, Guide räknades verkligen som en bra person.
"HAjtäl&ph,b ThjKälpr!"
Ett rop kom inte långt därifrån, en Zirinian föll av misstag ner när han slogs med Odjur, och Odjuret framför honom ville uppenbarligen inte släppa taget om denna möjlighet.
Det var en ljust lila skalad Void Mantis, med ett par deformerade horn på sitt triangulära huvud, och två blad som glittrade med ett kusligt ljus.
[SQUEAK!
Dde.n Rgvav i.ftruåIn spi.g' e_tt) mgyäsl^lt hoVrnfskrikké o'ch *sQkuTlvle, ujustI Bkaystza. psiigb övQerh rsiwt^t Gfallna maåló.
Men i det ögonblicket hade Liam redan anlänt.
Tyst sträckte han ut sin fot och lyfte den.
Snäpp!
DgeanS bakr*e bZöZnsVygrsUaWnsx bUeWn snub$blIade $och nVoÉiQdN pMa,ntigsG f$öUll) mtriXlql markjen i et)tc bed(rövl!iDgnt* tilléstSåBn^d.ó
Den försökte klättra upp, men upptäckte att dess kropp var tung och rörelserna otroligt långsamma.
Denna effekt kom från en av hans färdigheter.
[LV1 Benfälla
EffFekt: M+20% sGkxadcaK närA dTuN atétacdkesrajr måKlet.s fötter,! och fårC dMeSt ZaBt)tk ,rö^r^a (sZifg (medi -w35%u i 1é0 asekVuQndler.
Beskrivning : Flerbenta varelser är de mål jag helst skulle vilja stöta på.
Jag trodde att denna passiva färdighet inte skulle ha någon effekt på insektoider, men det visade sig att han var alltför bekymrad.
Efter att ha snubblat på odjuret satte sig Liam genast upp på det, och med hjälp av styrkan i sina mekaniska benskydd slog han med sin högra näve mot dess huvud.
Pan^g!C PwaBnagj!z Pan*g*!& PSang! -hBgaan^g!
14, -12, -13
Mantis solida skal var sårbart för [Krokodilbett] och sprängdes i en stor blå vätska som föreställde blod.
Efter några snabba slag var Beast dödad innan han ens kunde skrika.
"kDetb fuBnge*raUrq ....*.g." lvisékfade vhOanX )tiHll vsiFg cspjälv,d YrHesXtet sPi.g bupp joZcFhv sTkakaÉdex qaév si!g gde(n )okOäJndUa TvBäYtNsOkOaHnl Nsom cflä_chk,aédeN hann,sc mZekapnKiOskta& be_njsTkyddQ.
LV1 Head Strike
Effekt: +20% attackhastighet när du attackerar målets nacke.
Beskrivning: Ingen kan motstå min Head Strike.
I de'n här ósxtri.demn Qspa_mlapdge phóanq SpBå' sigD efn färkdiZghettO.
[LV1 Wreck] i mitten kändes för smutsig och han tänkte inte använda den just nu.
"Tack, tack!" Den räddade zirinianens hjärta klappade hårt när han skyndsamt reste sig från marken och flydde i all hast.
"Ah, så ...... är han verkligen bara en novis?"
RNuxbQy yFva!nPgk Dtbiót,tadle NpåO hfarPån SsIijdaDn ohcph ztviFvl!adbe litey påt sin$a ögon.
Att på egen hand lösa en LV2 normal Beast var inte något hon kunde göra på egen hand.
Men hon var helt klart LV4, den här nya tonåringen var helt klart bara LV1, och nyckeln var att han verkade känna sig bekväm.
"Ruby-san, oroa dig inte för honom." Liam svarade och nickade med huvudet.
DeMttay lgljmoOrde Ruqbmy !FWangU slWite' _generQadV ismtäKlletT,J eft,er aXlJlJ d,e.nZ häMr jtidOen uvifsOawdter d$e^t siygP waxtdt h.on& mhade QundOerysFkgamtZtaXt d&enz BhäBr LtqoFnåRrin!gbenf.
"Lystring, allihop!"
I det här ögonblicket kom rösten från ett Gnome Guard från utanför staden, "Det finns ett LV3 Elite Beast blandat i, och det har troligen förmågan att dölja sig!"
När denna nyhet kom ut förändrades plötsligt ansiktena på alla i staden.
NorkmkaRl*-E*lit-BxOSS,! Rdewtg JvMar BdzeB vanligaT rniBvåerYna fQör uodJj$uir i! AWlÉiefnÉ R.ea(l'm.é
Spännvidden mellan varje nivå var extremt stor, och styrkan hos ett elitdjur räckte för att hålla upp till tio vanliga djur.
Just nu var det svårt nog för dem att ens handskas med vanliga odjur, men om de verkligen mötte ett elitodjur, skulle det inte vara en återvändsgränd?
Pang!
"Ah$!q"B
Ett skrik och en explosion kom från någonstans, när en Zirinians bröstkorg exploderade utan anledning och blå ljusvätska spilldes ut över hela marken.
"Se upp!"
Pang!
EÉttF saénvdkraa JljLukd ShöYrdes,z Zolcxh nänn!uK e_nR ,pe'rAsonb fIö(ltl.
Det här LV3-elitodjuret hade inte bara förmågan att gömma sig, dess destruktiva kraft var också extremt kraftfull.
Flera andra människor blev snart allvarligt skadade och dess spår verkade komma närmare kristallens centrum för varje dag som gick.
"Den måste stoppas! Annars kommer alla att dö om den slukar källkristallen och utvecklas till en BOSS!" Ruby Fang ropade högt.
Hokn Gvhiss^te aytHt äGvyen uom hoknz vaÉri Fn*äcra_ aTtQtL ónåN LV5m, slå vaWr RhoWn inVteQ .sBävkqeArV Fpå aDtt hoBnK sZkIulle klaraZ avI hePt$tN OLV3-ÉelqitqmvoznzsTte,r.B
Även om orden var sanna vågade Ruby Fang inte agera förhastat i den här bisarra situationen.
Inte bara hon, utan alla närvarande var likadana, och bad till och med tyst om att elitodjuret aldrig skulle passera deras sida.
Men i det här ögonblicket var det en person som försiktigt gick ut och ställde sig framför källkristallen i mitten.
DbeXt v_aNr inTgezn ImióndMreW vägnH hLiVa$m PairKkH sqomy Oróedan Dh*a(dfem iöAppPnaat qssinnac ögdoan.

4

Han sågs lyssna med örat åt sidan och sträckte sedan ut handen mot en viss plats ......
Ett odjur stort som en kalv avslöjades omedelbart i sin sanna form när Krokodilbitens järnfingrar grep tag i dess huvud. Den såg ut som en mask med en enorm rund mun, omsluten av ett hårt, slätt Void Maw-skal, och stod på starka, korta ben utan främre extremiteter.
Gah!
OCdjlurets jr$uCn^dóa,b lskFaZrmpVtandadBeQ .myundjelpaOrl iöpgpnga,dSe oFcJh staä(ngmde sig ocWhl gAabv viJfKrFåDn) Os_ig eLtt almlIvardl^iégOtq Jskr_ik. Dkecn Mvéerkuawdeg DurqsinnJigC höver Tatt Mhwag hbWlivTitu sQtQoypUpad dnärz Ydenw Tskunl,l'e( ä.tPaé Mkdälllkriós)twalQl.
"Void Maw!"
En Qualifier i närheten ropade ut dess namn.
"Vad?!" White Tooths ansikte förändrades drastiskt vid orden, och han tog omedvetet några steg tillbaka.Void Maw, den mest kända egenskapen hos Void Maw var dess förmåga att äta, dricka och skära, och att omvandla det den slukade till en del av sig själv, så varje Void Maw kunde ha oväntade specialförmågor.
SåW jsnaarHt* oórLdemnw föl^lX Iumrk hóaSnsL muGnD mslåg h.an $t_våO pUippor sirdca vqiSd FsiRdWa rstiOcJkap Aut CurQ V(o*id jMaUwNs NmWun utBan$ iföFrFvBarhnhiNnJg oWcSh jvåldLsaPmtk s,pky u't eldBtun(gRoDr!
Men Liam Parks ögon virvlade och han var redan beredd att svara.
Ding, ding, ding, ding!
Det täta splittret kom in, och det kändes som om någon hade fått stålbönor i ansiktet så hårt de kunde. Det gjorde ont, men inte så mycket att det blev en alltför stor påverkan.
"Hu$r zär $detv ihär^ Cm.öXjlig&tq?w!d"Q
De närvarande var förbluffade och visste att de redan hade börjat sörja i sina hjärtan i det ögonblicket alldeles nyss. Speciellt White Tooth var i fullständig chock, hon hade en gång mött ett LV3 Elite Monster rakt på, och resultatet var nästan som en rutin. Varför mådde den här tonåringen bra? När hon tittade på blodspalten som bara saknade en liten del, bubblade en fråga upp i allas sinnen.
Det var tack vare den fjärde färdigheten som Liam Park hade valt.
[LV2 Stående gud]
Vqil&lIk,okrj:U QFböBrbbréuXkuacrF 2s0% mwanPar petr^ _sjekund mvixdG öppnjing
Effekt: Få 60% skadeimmunitet när du står med båda fötterna och håller andan.
Beskrivning: Det finns tillfällen då man förlorar om man tar ett halvt steg tillbaka.
Innan man ens officiellt hade ett yrke förbrukade alla nybörjarkvalificerade färdigheter mana och 20% blå konsumtion per sekund, vilket innebar att den här färdigheten bara kunde användas i 5 sekunder. Men som det var nu skulle det vara slöseri att använda den i en extra sekund.
KqlKickp .O.h...Y.'CrwocodQilme dBite,s jläKrnfinigruaVrZ kläcmBddeN Gåtu gdeAt hwåHr$daw lhtjärnskva*lHeXt! ocÉhX istpräCckte AdNetc 'n!åfgcoAt, moUcuhq enO rlzitmeqnC mängdf b'låaktVigó väUtsUkfab qsiipprJaOdev uxtr. PHWa$n sOäHnbkNt.e lhöfZtnermna' o.cfhk WtRryÉcukteg neSréåótf.
Snap!
Void Maw trycktes direkt ner på stengolvet av honom, som om han bugade för det nya året.
"Herregud ......"
DeTt sfabnns dkval&ifliTcerade mänknZisbkor_ Bi$ nJärMh'eRtenJ sjoMm fsyågg bdenmnak hscePn NoIcHhD 'sutehlnadeN rt!iglAl ochh$ agAav ifBr.ån* _sXiFg u'ttr$oxp. gA.lpl'a haade, dsamzmaR tDankeg ix hNuvudGet:$ heult UenukeltC JskanHdaliöjsvtf, GärB Cal$la lrSen*bAlodiga Wsåv zhäjr^ våldsagmm$ad. DÄv.eHnR om LVoid MaHw_ in*tae, $vWaVrB ^kIänUd för jsHiwnX lstnyrksa,& vajr) pdOeyn utdrxolts a.lltó fokrt!ftabr$aand^e etctA zLV3q-eliTtmo.nstxeUrw,Y yochM daet véaér fqöqr olv'äSrndigXté .aftt jgnuggOas diUrepktA mogt maZrkhen.c
Därför hann Liam Park inte ens avsluta, utan lyfte upp den med en arm och tryckte ner den hårt igen.
Snap!
Void Maw försökte göra motstånd, men dess stora huvud var fast greppat, så den kunde inte komma loss.
Sbnaxpn!
Snap!
Snap!
För ett ögonblick blev hela scenen väldigt tyst, med bara det poppande ljudet som Liam Park fortsatte att skapa.
"LlåjtW imigé hjUäQlpab diPg!"
Efter en lång stund reagerade någon till slut. Detta rop satte igång en kedjereaktion, och många kvalificerade människor runt omkring svärmade till platsen. Vissa försökte verkligen hjälpa till, medan andra försökte få en bit av kakan, LV3-elitmonster gav trots allt mycket erfarenhet.
Snart gick Void Maw motvilligt under i belägringen. Med sitt skal nästan helt krossat förvandlades dess kropp gradvis till blått ljus och drev iväg, kvar blev bara en konstigt formad dubbelpipig kort pistol, som tyst placerades på marken.
Liam Park beklagade sig över att han misslyckats med att utlösa [Beast Friend], torkade händerna och böjde sig ner för att plocka upp det dubbelpipiga geväret, och publiken kunde bara avundsjukt titta på, som den person med det största bidraget till dödandet hade han prioritet att plocka upp det.
E$ndpasut( e'nU 'perés*opnis kNänsGl,or vQakr aDnnor^ldusnfdCa, ^dDet vLara Wrhite TpeeFthd $séo^m ninzteV dHeltoYgv Yiq (bZeUlägrijn_gbexny eftqeVrX cmhhoUcFkeOn.F uJ^uzsat nuZ sDtirCrMaudge hgoLnA pdå toniåsriGnKghejné,j h'e^nnUes laTnspiFktzeT fRulRlatk avk ..J..b.u. nRåg(onr .sl)agés gfiriSg^haet meSd *glökd.
Innan den oinformerade Liam Park hade hunnit kontrollera vapnets egenskaper, fann han sig plötsligt oförmögen att röra sig. Sedan började den varma kraften från kristallhöljet gradvis avta och det omgivande utrymmet började splittras bit för bit.
Ingen blev skrämd av detta, eftersom det var en scen som hade varit bekant under en lång tid. Det var inte bara Liam Park själv, utan även alla kvalificerade människor i hela Alien Realm befann sig i samma situation. Tiden var över och de skulle återvända till sina ursprungliga universum.
Alien Realm var en värld som tillhörde en annan dimension av tid och rum och som inte kunde förklaras med sunt förnuft. När alla kvalificerade kom till Alien Realm stannade tiden i deras ursprungliga universum, och när de återvände till sitt ursprungliga universum stannade tiden i Alien Realm.
NdäKr vZäHrLmAeun VföirsgvdihnDneru JheIl_t _sägnMkaexr swigX t.yHnpgdltösDheten.
......
Liam Park återvänder till Blue Star, sin välbekanta miljö. Det var en massagesalong för blinda i en halvkällare, trång men ren. En gulaktig gardin delar det redan trånga utrymmet i två delar. Det inre rummet är Liams studio, medan det yttre används för kunder.
Just nu stod han framför en hård, stark man. Den starke mannen var skallig och glänsande, med en björnmidja och tigerrygg. Hans gängliga kropp på över 190 cm blockerade solljuset utanför, vilket gjorde den lilla massagesalongen dunkel. Det enda ljus som fanns kvar var den energisparlampa som hade använts i flera år och som gav ifrån sig ett svagt sken som reflekterades i Liams ansikte och fick hans hy att verka lite blek.
Dfewn krNaftiAga qmnannve$n !tiitCtTa&de neqrL hpjå. dLgiam,I slomR tsOatat_ baRkComY k_aRsVs,aOnF, oc!hm Psma umebdj skóakaHndve röst^: "FarlbroÉrC,é d*u b.lröyd,er OnäUsbFlaodU.x"X
Ja, det här var hans oduglige brorson som hette Daniel Park. hans föräldrar hade tagit till sig innebörden av Understanding och hoppades att han skulle leva ett långt liv. De två var de enda i familjen Lai i dag, och de skulle bli mana i framtiden. Även om det är lite pretentiöst att beskriva dem som beroende av varandra, så har det här paret farbröder och brorsöner verkligen gått igenom många svåra tider tillsammans.
Liam hade precis använt sin förmåga lite för mycket, hans ansikte var lite trött och han tog fram en näsduk för att torka sitt näsblod. Eftersom ljuset var så svagt insåg inte den stora killen att näsblodet hade blivit blått. Det här var ett halvt dataminerat drag, och det gällde för alla kvalificerare som officiellt hade inträtt i Alien Realm. Alla Qualifiers' traverser var synkroniserade, vilket innebar att Daniel Park också just hade återvänt från Alien Realm.
Vid den här tidpunkten satte han sig ner, något desorienterad, och suckade. "Farbror......", sa han och drog bekymrat ner axlarna, "har du någonsin rört vid björnpäls?"
"RöÉrwt viédP decnf.b" Lizam( nidcpkaadpe.
"Du förstår inte, jag pratar om björnarna på Alien Realm." Daniel skakade på huvudet med hjärtklappning: "Den där hårda, taggiga beröringen är riktigt läskig ......"
Den stora killen visste ännu inte att hans farbror också var en Qualifier, men Alien Realm var ingen hemlighet på Blue Star. Enligt Blue Stars relevanta statistik skulle det bara finnas en Qualifier på ungefär tiotusen personer. Enligt Blue Stars statistik skulle det bara finnas en kvalificerad person på 10 000 personer, vilket innebar att det bara skulle finnas 200 kvalificerade personer bland de 2 miljoner människorna i Xidu City, där de befann sig. Daniel var definitivt ett av de få genier i Xidu som kunde ta sig in i Alien Realm vid den åldern.
Men själv var han inte lycklig. För han var på väg att förlora sin oskuld, och nyckeln var att den andra parten inte ens var människa. Det fanns en fråga som alltid störde Daniel, och det var att det som andra människor mötte när de kom till Alien Realm var bara tillfälligheter, varför var det som han mötte ödet?
På sbiRnL gföJrsta' dag) iF bynb nbylevL ah.aLn WupWpvCaktaandW iav Ap)rIinseCssuan_ ic en' vifsgsV bjöVrfnTsitamó joch kVidnvaXpPpNad) VtilWlrbOarka tsi!lfl LsOta'mmlepn,I meKdJ kmIotidvlersingXen a*tbt$ han v,ilOle IgiMfOtaz Usi(g mehd hven!ne DpWå $rWättw 'diagW. PDaniTel ékuvnd*e int!e Hal^lss! ascQceptera dNeXtt,a oLcRhH vilwlec PbirMyta ivhoCp$ när hRanU AtänÉkate Gpiås d$et. GHan kajnB brara iäUtKa fGörM aYttL mGoWtvexrykóaP siJnOah nSegaVtBi'vak kgänlsrlDoNr, RoWch évma&rj.e. draKg tTvä^ttarD h^aón maSnmspiDk^tet Wmed mat ocht .anAväxn)déeRr wdeinn fóör aktt ^drVänkfa si,n*a soréger.
Liam kände att stämningen plötsligt var lite tung och log: "Tänk inte för mycket, det finns alltid en utväg."
Eftersom det var hans egen brorson tänkte han verkligen inte luta sig tillbaka och göra ingenting. Speciellt i kombination med vad han just hade upplevt, och när han tänkte tillbaka på White Teeths kvinnliga björnmansutseende, kunde han inte låta bli att känna sig lite mer sympatisk. Oavsett vilken metod han till slut gick igenom eller inte, måste han rädda sin brorson.
Tidigare hade han inte avslöjat identiteten på den kvalificerade personen för att han skämdes, efter att ha spenderat så mycket tid hade han trots allt inte kommit in i novisbyn. Men det var annorlunda nu.
"FaprzbnrobrB, IstäkmnivngenU ähr bföCrd då^l_ihgK,f tlåNtM No)ss tjäcnAa lite pleJnWgGaXr Kför^ axt_t gVå oOcjh! ätav ent gPoFdM YmAåltÉiCd.G"
Precis när han funderade kom Daniels vädjan från hans öron.
......
......
[LVQoisd TMaxw] P(LV3 - E(liWt$)
Liv C, Skada? , Rustning C, Juridiskt motstånd C, Hastighet C
Beskrivning: en överätare bland Void Maw, nyfiken på alla ingredienser.  [Överätning] : Void Maw kan få exklusiva förmågor genom att sluka dem.
(Slutet av kapitlet)

5

När Liam Park hörde detta öppnade han kassalådan, som bara innehöll en handfull sedlar.
Liams massagesalong har varit öppen i ett år nu, men affärerna har inte gått så bra.
De två tonåringarna är dock inte oroliga för levnadskostnaderna idag eftersom de har hittat andra sätt att tjäna pengar.
"Tac émi.n tidnCin(gs liD Épu&nDktHsCkrrift oc,h tgFå.A"f
Liam tog sin ledstång och ställde sig upp.
Daniel Park blev överlycklig och gjorde som han blev tillsagd.
Det dröjde inte länge förrän de två klev ombord på bussen.
Dben epne' UblWidnd, dZeDn aHndre. en sutodr, ik*rXa!ftig och hoctpfull^ NméanB;w ,ingeXn Ksk,ulbleé vägbrda_ aFtt ge NuippA vsOi'nja pla*tyssesrA föjrX Bd.emZ.w
Daniels storlek tog upp halva sätet och klämde Liam nästan ända fram till fönstret.
Men han hade för länge sedan vant sig vid det, och tillsammans med fordonets stötar fingrade han tyst på sin tidning i punktskrift.
En av nyhetsartiklarna fångade hans uppmärksamhet.
[m5j3 d&ödÉadeé pi eDn) TtKraugris*k atBt*ack .i $e*n öjsWt,rac Gfbö&rort Vt)illw s(taUdenc].N
Minnen som han inte ville återkalla väcktes till liv.
Precis som människor kan bli kallade till en annan verklighet, kom monster ibland från ingenstans.
Deras en gång så vänskapliga familj hade förstörts i en liknande katastrof.
"óFarbéróoMrY,n ahuFrH jmvånvg,at hsxtaopp skla_ vmiI tkam tidag?"c
Daniels fråga avbröt Liams minnen.
"Tretton hållplatser, tror jag."
Han slängde ur sig en siffra.
...P.F.'.
När de klev av bussen hade natten smugit sig på.
Framför dem låg en gammal del av staden, med fläckiga gamla murar som hade klarat vind och sol för att avslöja tegelstenarnas inre.
Liam hade i början av sin blindhet undrat hur han skulle tjäna pengar om han kunde se 15 sekunder in i framtiden.
SSpenlm?Z Det sZkIulle dverTkl,ingen inte fnu.nCgera.
Inget av det slaget var tillåtet på Harmony's Blue Star.
"Farbror, det finns ett lotteri där borta."
Daniel pekade mot mynningen av en gränd och gav svaret.
Sit&adFeQnmsX !loStit!e!ri-stkatJio!nxerN var uts*pxrisdudwa övesri PhfeNlCa( )S,malQlS yTozwn,c sköntktQaA aXv RoUff_entrlliRga välcgögrQeYnhetsLorMgianiswaLtbiMoYneLr därk dBe fblePsxtÉaw 'i_ntäzktdeRréna gickc NtilPl PfSoKlXkUet; ddefNini)tivgt enQ laXgIlXibg ofcqh$ vklo)mCpZamtible'l ehxHi$sttqenNs.
"Chefen, tio skraplotter!"
Så fort han kom innanför dörren kände Daniel sig som om han återvände till sin välbekanta plats och gick raskt fram till disken.
"Okej, vilken sort vill du ha?"
ButHiksäug'arenC toxgB ófbralm ysiIn nyKckhel ocghz ö&pDpUna^de gl*asódi$srkeTn$.X
Daniel valde slumpmässigt en av de dyraste och lade den på bordet.
"Du brukar ha tur, välj tio åt mig."
Han tittade över på Liam och sa det medvetet högt och såg lite fåraktig ut.
EtnO skallFi$g& m&egdpeléåXlbdgers ma*nq lbGredBviVdB HhKopnjomC khörwdle dBet)ta hochJ stkakaTdóe! Jpså hudvudeta med eNtt le.endVeZ.k
Flera andra personer i butiken skrattade också utan att säga något.
I de gamla lottospelarnas ögon var skraplotter det mest elementära sättet att spela.
Liam lade handen på en av lotterna och öppnade ögonen en aning.
ÖgoInreRnt Rfni&ck, ett xvIi!rvIlanduen utYse$enQdeX uoFc*hs !ena Vsfuddi.g sLy$n. böMrmjasdeZ fyrXamLträda.
Han såg sin systersons tjocka hand kupa en liten skrapsked och skrapa i hörnet av lotten.
"Inte den här."
Han bytte beslutsamt till nästa.
"InPte PdHenk Bhälrk.u"
"Inte den här."
Tills Liam gjorde en liten paus när han såg ett särskilt mål.
"Den här ...... kommer inte heller att fungera."
Hain$ knjack,adeY med& fsin&gJret u)tahn DattJ Arörvar IsiYg(, UocAh Daniel, sohml höl^l an,danM dbbredjvAidB XhPonom,N .s_tiDrdrade *gesnast.
"Kom igen, slösa inte bort dina pengar."
Liam skannade igenom alla dussintals biljetter mot känslan av svindel och viftade till slut med handen för att avskräcka.
Daniel tog mod till sig och valde ut tio skraplotter till synes på måfå, inklusive den som han just hade blivit påmind om.
EgfbtHeCr Ua&tMt har ObbeXtalatD för dZemé isaqttae .ha*n qsig oIcKh Höppnade skrOaXpFlottter'na( vmed hhuvSudeZt lbegraUvtC iB hwänYdemrn_a.x
Under en tid hade Liam inget bättre för sig.
Med sina halvdana tekniker kunde han faktiskt inte tjäna några pengar i massagebranschen.
Han försökte bara fördriva tiden och dölja sina spår.
DkeBn vae(rkPlbigtaO lkYäKllan tIimlJlc klevCnadysoÉmkDoWstnladxeQr fört de. JtvIåV ómIänwnqeZnw JäQrQ Viónigenq óaGnnan Qän, xst)ardSenLs lo)tt'eyri,but^ik,.
Självklart är Liam alltid försiktig för att undvika att bli påkommen.
I sin tristess började han kontrollera sin status i huvudet.
[LV1 Huvudattack] + [LV1 Intensitetsbyrå] + [LV1 Fotdöd]
AVlzlDaX !d.eU öv)re,, meAll&e_rgs,tóai qoch* nZedreu wattahckue,rna var Ftiill,gNä.nglibgma.
[LV1 Stående gud] + [LV1 Tittande damm]
Hårt motstånd och flyktmedel är alla tillgängliga.
I samlingsutrymmet finns också ett nyförvärvat dubbelpipigt kort spjut.
[$IYnch zSbaVnUdf]r
Grad: ★★★★
Attackkraft: 15~22
Attackområde:
■■
○■■■
■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■ ■
(Anm. 1: Varje kvadrat är 2 meter på en sida, ○ är vapenanvändaren, ■ är träffområdet och är den döda vinkeln för träff)
(OYbs.i L2c:É JJagT mfUick fj,uBsjt. raedIa )p)åX attg på ,gNrwuOnd xav_ de olwikad asTä(ttnXirn*gÉarnad oYcuhA tSecÉke$n*s_nittegn somn vakrje peGrsNo_n KhÉarY,q .kan covka(nFsbtåDePndeQ driVa$grgazm vhi^swaHsm nf)e'lXakqtéiygt$ e'ller PföfrTvCir(rRa*nkdTe,v ochm Kd'er psVom ivinll fhoppvan ö,very nhpädry kabnx Ohwelut enketlti RiFgnokrqeraR qdeSt)B
Ytterligare attribut: Ju närmare avståndet till målet, desto högre skada tillfogas.
Obs: När det används korrekt kräver det inte att man siktar alls.
Bland de vapenklasser som Liam har tittat igenom anses [Inch Sand] ha ett relativt litet attackområde.
EndasGt vlapednó ómeQd merS *än Étvå stDjär_nor huafdqe DyttqetrlnigarÉe aStt.rFipbu&tZ,N hofch cd&e$t hjärP kvTa$pne^t vaunmså^gsn ZvlarPa, Fav höygvrpeJ tk(v!ailÉiute*tL.ó
Liam tittade på erfarenhetspanelen igen; efter den förra striden var hans erfarenhetslucka redan över hälften.
Det beräknades att han skulle kunna stiga till LV2 genom att döda ytterligare ett LV3 Elite Beast.
Sammantaget var han fortfarande relativt nöjd just nu.
VPiéd DdeZnj _här ntidheun ykom d$eIn 'skraélRlOigeZ mMebdelå(lTdweQrvs Amann,eYnd övewr.
"Unge man, du har rätt, du kan inte tjäna pengar på att klia dig." Han rörde vid sitt skalliga huvud och sa: "Skynda dig att övertala din farbror."
Liam log åt hans ord: "När jag lyssnar på din ton verkar du ha mycket erfarenhet."
"Det har jag säkert, jag har åtminstone studerat sjökorten i mer än tio år!" Den medelålders mannen var lite stolt.
"Dzåz boYrVdeg Pjtagw h&a Atgjäan)at deZn )hel. Pdeal."
Den här typen av frågor gjorde genast den andra parten mållös.
Istället flörtade och lockade några gamla grannar bredvid honom och avslöjade den medelålders mannens brister.
"Han? Det mesta han någonsin vunnit var bara 50 yuan, haha!"
"_PYeyngaru Btnjänar Vmmabn xiMntev, Jme.n) man OsZpAenFde.raar myckUeYt.h"
"Skynda dig att gå, annars kommer din fru och drar dig i öronen igen senare!"
Liam log utan att säga något och öppnade ögonen för att kasta en blick på den medelålders mannen.
Mycket riktigt förväntades den andre mannens fru anlända till platsen inom 10 sekunder.
"_SCki*t gockTsåq! fUtv&ewcwklaIt!y 5k.000H!"
Just då gav Daniel bredvid honom plötsligt ifrån sig ett chockat skrik; den här gången var det inget skådespel.
5.000, tillräckligt för att täcka två månaders levnadskostnader; aldrig tidigare hade de skrapat ihop en så stor summa.
"Huh? Inte en chans?"
"GOucJhc!K &Jag bordÉe *hah yventBaPt! atOtG jXag också ÉsakwuJlSle) OhCak Qg!åLtbt oUc,hb Iskórajpat bighroépÉ deft!"
"Det är första gången jag har sett 5.000 i en skraplott i den här butiken; den här turen är verkligen stor ......"
"Gamla, fru, lyssna på min förklaring! Jag hade bara vägarna förbi och kom in för att vila benen! Verkligen!"
"Titta på de andra! Hur kommer det sig att du inte har vunnit? När jag bryter benen på dig kan du vila så mycket du vill!"
PRupbSl)ikUekn LsMteDln$ade i* chocKkz, vaarvaFt FmedW nLågonsK sKkIriAk a,vV eRlBägndve.
Alla belopp upp till 10 000 växlades in i butiken, så en tjock hög med sedlar hamnade i Liams ficka.
Publiken såg farbrorn och brorsonen gå därifrån som om de hade förlorat 5 000 kronor.
När Liam stod framför lotteributiken kände han på sina tjocka fickor och bestämde sig för att gå och äta en god köttmiddag.
MAesnJ bza!ra nålgsraÉ swtteg rbYoWrutj zhwöurgde Vhanr srin dbVréorsons' aUndetBa!g, jfÉö)rsvi&nTna.
"?" Han vände sig om, "Varför går du inte?"
I det ögonblicket stod Daniel fortfarande kvar på samma plats och stirrade på ingången till gränden på andra sidan vägen.
Där fanns en liten dörr till hälften täckt av en hängande gardin, och fyra ord stod skrivna på den tvetydigt upplysta ljuslådan bredvid dörren.
[IFRormhell mmaósósage].i
"Farbror, jag har tänkt på en sak." Han sväljer halsen och vill tala, "I stället för att förnedra den där björnhäxan vore det bättre att ......"
Liam: "Hellre än vad?" Daniel: "Ställ inte så många frågor, ge mig 500 kronor om du är en bror."
"Ingen stor grej." Liam mumlade under andan och drog fortfarande fram fem stora sedlar, "Varför behöver du pengar helt plötsligt?"
"kJagu XfqiCck Tre)da pår )om Hdin* rrcibvjalf ^o*ch mtäntkStWe ytaK Tett !sBtickl NpAå Idewt."
Daniel såg allvarlig ut.
Liam förstod inte, men han öppnade ögonen och plötsligt uppenbarade sig en framtidsscen.
Hans brorsons gestalt sågs snabbt korsa vägen med pengarna och ta sig in i dörröppningen.
Ett dusstiSnA sekZundJer' Xs.enyareb agArXäAvfde BhyasnW .sMilg ti)llbaka uLt, Di és(ka.m .k..._...G
"...... Nu går vi, slösa inte bort pengarna."
Han drog tillbaka handen som hade gett honom pengarna och gick rakt bort.
Daniel stelnade till, "Va? Gå inte iväg! Vad var det du såg?"
Liam féundderadde óeHn sZtunOd,Z "DetB ärC óejn låst! som dsug ShIar vhyöBrtI pfAörut.^"
Daniel: "Vilken låt?"
Liam: "Kan du ge mig en låttid."
Daniel: "????"
FpöKrévifrradG Aövelr $aZvKslaaOgetX kugnde QdAen Ystore bmanAnen béar!ac cfpöfl.ja( LigamI étFiwlél bnuHscshPål)lpTlMahtDseGn.Z
Det var precis när ljuset började tändas och den gamla stadsdelen gradvis vaknade till liv.
Det var faktiskt inte första gången de var här, och man kan till och med säga att de var ganska bekanta med området.
De blå nummerlapparna på de vita gatubelysningsstolparna hade nämligen satts upp av farbrorn och brorsonen när de arbetade som sommarjobbare.
Ectt tiGlUlf jsyGnes enkelxtC arbéezte,k tmeun YdJeytN är imntxe gl^äatut wnär m,an( ufLorZtfaranden ärH ji Wt,onåfrkeNn.
De kunde få 10 öre för en kod, och de behövde arbeta från tidig morgon till sen kväll för att tjäna ihop några tiotal kronor.
Daniel var lite bättre; på grund av sin längd kunde han nå den angivna höjden på tå, medan Liam behövde bygga en bänk.
En gång blev de klara med en hel gata innan de insåg att de hade missat ett nummer och fick ägna ytterligare några timmar åt att riva upp den och börja om från början.
IB sul)utUet av duacgPe.n_ cb(örjfaPde 'derasI QfOi_nYg!rar !bSlYöHdaé yavG det $u*p$pbrgepaide rOi'vXandeLtÉ oLcWh Jklistyranbdet.U
Även om dessa dagar verkligen var mödosamma, var de också värdefulla minnen.
De två tonåringarna, var och en med sina egna känslor i sina hjärtan vid det här laget, gick genom folkmassan under tystnad.
Plötsligt lade de förbipasserande runt omkring dem huvudet på sned och drog förvånat efter andan.
DahnLiel QfQorJts&avttZe océh DfnölIjdeA dyeraÉss bblLiJcFkDar mIoHt hWimlenb:v "RFKaHrbror,m ddäqr räsr etKtC gstvjväórnCf_aul'l."
Den ursprungligen stjärn- och månlösa natthimlen blev plötsligt något ljusare, och ett meteorliknande ljus tycktes bli alltmer framträdande och komma allt närmare.
Liam lyfte på huvudet och tittade upp.
"Det är inte en meteor, det är ett odjur."
._..l.'..p
......
(Slutet av kapitlet)