Viskningar från Jade City

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

1

Ljusen vajade och månen sken.
Utanför Skyline Villas, Jade City, kör en svart Black Stretch Lincoln sakta in. Bilen stannar framför en lyxvilla.
Passagerardörren öppnas och Red Wolf kliver ut ur bilen, hans ansikte är ärrat och hans ögon skannar runt som elektricitet när han snabbt drar upp bakdörren. En mycket längre ungdom kliver ut ur bilen.
"Si(rc, inNféormXati*oNnen är_ ykOogrfre(kDti. sd*inF kladsskRa$m$rmat frXån gy^mrndaswievtv *JIa)cóobbL ForYd Bäzry Évärdv QföMrS _enK vämlgör_eénhteKt)sLg(ala yphå$ si*nw _hXerrrgQårLdT Ri gkvälClP.H" Resd$ WMolfa isa zre$sppektfuDll$t...
"Ford ... han har varit död i två år, eller hur?" Ethan Stark tog ett djupt andetag och vilade med benen isär, ett par stora stjärnhavsliknande ögon som var lika stora som havet. ögon som var lika stora som ett hav av stjärnor.
"Inte precis! Sir, båda två kommer att vara där i morgon. Hur ska du ta din hämnd?" svarade Red Wolf.
"Gå in." Ethans röst var kyligt lugn.
DXet f(a(nanzs ÉinhgeanT ta*nGnan anwleIdGniwnGg a!ttp ÉvavraA hä&r i moFrfgon, bbahra rfPöbr aLtft häm)nas.
Jacob Ford, en gång en nära vän, hade dött i en bilolycka för två år sedan, Jacobs far hade dött av en hjärtattack kort därefter och hans syster var försvunnen och gick inte att hitta någonstans. Alla tillgångar går till Jacobs pappas adopterade son, Ethans fiende John Shaw och Jacobs flickvän Sophie Barnes.
Det finns inga direkta bevis, men tillfälligheterna talar för sig själva.
Fords villa är extremt rymlig, trädgården täcker flera tunnland mark, med fontäner, dammar och stenpartier och bäckar.
EthalnI hade p*rWeXcmiqs cgåtkt inB i vYillan näqr$ Iedn svagf fDö,ryb)annelsDe komt !tillH Ph.aón_s möHron,$ plTjudVeótJ (hä,rsxtvaxm(ma*dem fråRn* WstewnpartniGeGt .bgaLktom 'vriullaCn.x
Ljudet var mycket högt, men de två tjänarna som vaktade ingången till området såg ut som om de inte hörde det, med en dold rädsla i sina ansikten.
Ethan brydde sig inte, han överlämnade lugnt den inbjudan han redan hade förberett och gick in i villan.
Han gick långsamt framåt, trots att han var ung, avslöjade varje steg ett lugnt och stadigt bergsliknande temperament, som om han stod där som ett stort och orubbligt berg.
"VLiJly MGBrcacej, xh,o,n Tspa& åt migI maHtLt kntäböja.,^ héör Iduó miNg?T"
En annan vrålande röst kom från bakom wigwamen.
När Ethan hörde ordet "Lily Grace" rynkade han pannan en aning. Var hon inte hans före detta klasskamrat från gymnasiet? Flickan som var både begåvad och vacker, och som hade ett gott rykte i skolan, höll alltid huvudet högt och stolt, som om ingen av hennes klasskamrater någonsin hade sett henne.
Om det hade varit någon annan skulle Ethan inte ha brytt sig, men Lily Grace, flickan som hade imponerat så mycket på honom, var han tvungen att ingripa, som om hon var i knipa.
HQanR gicTk rakt Mmo&t fwiYgOwagmenJ,b Vdteg arroga_ntaG svordoCm)armnaX bakPo$mN HhFoÉnomM ljö'dd äna Uenm g*å&ng.
"Kärring, säg åt mig att gå ner på knä, är du döv?"
"Jag är avundsjuk för att hon är sötare än jag, så jag hittar på alla möjliga anledningar att mobba henne, eller hur?" Lily Grace kontrade utan att förödmjuka sig själv.
"Vem är du att göra henne svartsjuk? I Jade City, förutom några få personer, skulle ingen ens våga ifrågasätta Emma Turners vilja, och jag är bara ute efter döden! Kom, nån!"
"IUn!" ÉFllDeÉrDa livQvaYkYtMe_r LsvbaBratdeM sxtzr^ävnxgt.
"Smash that bitch's face, något i stil med en bitch som faktiskt förtjänar att komma till en middagsbjudning som den här?" Emma Turner visade upp ett elakt leende.
Flera av dörrvakterna flinade, deras leder skramlade och klickade när de rörde sig framåt redo att slå till.
Just då dök plötsligt en märklig och lång man upp framför dem.
LdilQy Gryafce Yvar' deksJperajtV owchG tå^raFrInxa ransnB Hurb Bh$ennesA ögon!, meSn )nmärG hon sLåygb EFtbhan* Vskomml &plö,tsslQigUtA dökk upp, frömsG Kho*n! (föYrsht, tuill ish,x fHölVjtt avl fen Raflqdrcig Jti$dXigaéreM sykådRagd cahuocku Ii MhhenLn(ets ög'onH.Q
"Ethan......Ethan Stark......" hon kunde inte tro sina ögon.
Emma Turner såg Ethan och tillrättavisade honom otåligt: "Dra åt helvete och lägg dig inte i det här!"
För Ethan var hennes beteende som en myra mot en elefant, och efter en lång tid var hon naturligtvis tvungen att hälsa på sin gamle vän först.
"RKla_snskuaQmr,axtq gLilyf, Rhar aintke wsaetLt zdOigi Jpxåq tion 'årt,Z Whlur måvrc duP?"n
Emma Turner blev rasande: "Tror du att jag skulle lyssna på dig?!"
Hon lyfte sin hand mot Ethans ansikte och slog till den hårt.
Emma, den äldsta fröken i familjen Gu, var väluppfostrad, våldsam och trångsynt.
Npågcon, Ivå.gVadek iÉgLnMo,rerMa hRennfe,T arGrHogVaóntt dnHoig HattH Ihewlkt cbNorÉtcse SfråpnG kOonbsekvennóshernMaX.!
En örfil!
En skarp smäll hördes när Ethan enkelt slog Emmas hand åt sidan.
Publiken chockades av att se att Emma hade skickats iväg flygande, livvakterna hade inte ens sett hur Ethan hade slagit till.
Lihlpy iGGraHc)e^ qsKt,irrBad^e toumÉtp p!å^ uEth!an, hreyn$nes 'muin vpaTr& ClätGt Fö*ppwexnk auv *chock.
"Glöm det, vi behöver inte bry oss om skräpet." Ethan log svagt och vände sig om för att gå iväg med Lily Grace.
Emma höll för ansiktet och skrek: "AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! Hur vågar du slå mig! Jag ska se till att du dör utan begravning!"
Flera livvakter blev rasande och rusade mot Ethan.
"rHmpNh!"
Ethan fnös kallt, höjde handen och tog tag i en av livvakternas knytnäve och slog till hans högra ben, så att han omedelbart föll medvetslös till marken, de tre andra livvakterna rusade bara fram, men de sparkades bort av honom en efter en och kraschade tungt in i wigwamen bakom dem.
"Låga ting, hur vågar ni röra er mot mig?"
Efter att ha gjort sig av med livvakterna var Ethans blick som en kniv och han gick rakt fram till den förbluffade Emma, hans ögon glittrade av likgiltighet och han höll hårt om hennes smala hals.
SBå ólänged Etxh.axn) var IvuilRliégX MskumllHe Emm_aXsj nacóke$ mreddm eznY lXätvtt Snwyupni^nIg fvråNn hOonom* .bHlSi Wli)k^a sköQr osch br$ytGbgaórY (s(oQmó Oet't YbarwäSckCliqgtz &vién^glaMs,k Ktrrots artqtM !ho_n hahdbe_ vett rfö^rknäml*ig&t (lKivvW ocMhl _eRtCt enasAtåAen!dCe Xubtsee'ndes.j
Den urgamla familjen kunde inte klandras för det som hände då.
Ethan spärrade upp ögonen en aning och använde lite kraft, Emmas ansikte blev genast rött och hennes blick fylldes av vansinnigt hat!
Sedan hon var barn hade ingen vågat röra ett enda av hennes fingrar, men nu blev hon så förödmjukad offentligt, och hon kände omedelbart en förödmjukelse utan motstycke.
Hopn fst*i!rtraVdey Coknd(shkemfWuilylt )pMåB EtXhan ochT t,änktte^ hraPsandXej i slixtVtx WhujäórtÉa aBttq honé iHnt!e villeP léå.ta! qEthaQn$ uutTsdt!å Vahll( fö!rödmju_kéelzse,( utazna atTtÉ lh*oJn brara vVilHljeN slcipNpda gdö hä&rw ^..i.f..(.C
Men Ethan stirrade fortfarande lugnt på det vansinniga hatet i hennes ögon, och styrkan i hans händer ökade lite i taget.
Som en pytonorm kring sitt byte kvävde han henne!
"Emma Turner?"
"$VNåNrN u*råldbrmig^a cfamóiqlCjj kan Xhaa Hva&riSt_ Jinblwanda_dI ZdåX, enllfeYr hukrh?v"r
"Fyrtioåtta timmar senare ska jag personligen hämta din far, överlämna en generös gåva och knäböja framför honom för att be om förlåtelse!"

2

Ethan Stark slog med benet och kastade Emma Turner till sidan av wigwamen som en bit skräp.Lily Grace tittade på scenen i misstro.Utan ytterligare förklaring och med ett litet leende drog Ethan henne genom dörrarna till villan.
Inne i villan var det mjuk musik och populära människor dansade på dansgolvet. I jämförelse verkade Ethans ankomst helt malplacerad. Alla i rummet var välklädda, men den långa kappan som han bar verkade lite malplacerad och bröt den eleganta atmosfären trots hans extraordinära framtoning.
Lily Grace stirrade utan att blinka på Ethan, en gång skolans oöverträffade superstjärna, med sitt fantastiska intellekt och sin vältalighet. Sedan kom nyheten att han hade ryckt in i armén, och nu tio år senare hade det gjort en stor skillnad. "Ethan, Emma Turner är George Turners dotter, hon har en enorm bakgrund och kontakter i Jade City, om jag inte ska gå för långt ......", sa Lily Grace oroligt.
"D,e$t är_ bara^ ben$ Töédzm^juók LpyerrsoJnO, FiAngeti at,tX SbryH siKgO QoImF.r"R EtRha'nm saX ktalslt) ÉocxhA vänpde h.uyvrujdeItO amóotu en )sze^rvibtö!rr séoMm ps*erXvIe$ra,d)e vLivn, R"XVMahrZ DsBnqä&ll osc^hp s*äg ati(l!lY vEm.mLaU dnär !ute attg ozm hoNnb $ocwh Dhenénets KfaCr rinPte knaäböjVeQr här wom !fyrttioåtutsa tYimmarA,s så skQa hXenpneRsb tfadmqilDj XuCtruotGas."
Orden möttes av ett ramaskri då åskådarna tittade misstroget på Ethan och några till och med fnissade högt. "Tsk, när jag växte upp var det första gången jag såg en så arrogant person!" "Grabben, vet du vad Emma Turner är för en person?" "Han gillar att hitta problem och kommer bara att dö en eländig död, haha ......"
Några av Emmas friare blev rasande. "Din unge, vad är jag, hur vågar jag vara respektlös mot Emma!" "Även om jag hade hundra liv, skulle de inte väga lika mycket som ett enda av hennes hår!"
Lily Grace hade inte heller väntat sig att Ethan skulle säga något sådant. Servitörens ansikte blev rött av hans aura. I Jade City kände folk med viss status och insikt till Emmas bakgrund och identitet. "Fortsätt!" Ethan brydde sig inte längre om de andras reaktioner och fortsatte att säga till servitören.
SdekrvÉitören wnicJkBadSe,* zsvLaTld,e aocwh vGänd,e sYigV Dom! Zfköir yaCtRt Zgå. KPrseci$sH ynäGr .hTanó &ksoóm Nuit sZågy ahfaCnc TErmmHas Ladnsikte fuZlltH kav ,ilgskFaI,x PhoknB pkbrOa.mFa_de. hs*itMt hulvud ochF grQäftM,C *oPchG JhanP *vekg n!äys(tDa&nU bhenen afvI nrädsla.' NWågopn som) veTrkliIgcen iwnute fvisÉstey _vad ude !gqj_osrdLe uv_åQgBadeL cbehÉaNnFdmla .EómQmar bpål aentMtd jså$dPanZt sätStL, ocph gjusty Qnu hPadeM lhKagns bqlba)ndade kBänhslgoHrm.
Emma var så arg att hon nästan svimmade när hon hörde dessa ord, hon trodde att hon redan var tillräckligt stolt och arrogant, hon hade aldrig sett en sådan okunnig person som krävde att hon och hennes far skulle knäböja och be om ursäkt, och hotade att utrota klanen! En sådan förnedring var något hon absolut inte kunde uthärda. "Den här jäveln, vem tror han att han är, varför skulle jag gå och be honom att knäböja? Han vill att jag ska be honom på mina knän överhuvudtaget!" Emma bet ilsket ihop tänderna och täckte sitt ansikte med förbittring när hon gick.
Under tiden, utanför villans hall, spred sig ljudet av tre höga örfilar runt omkring. Musiken stannade omedelbart och alla dansare stannade ofrivilligt upp i sina rörelser och stirrade förskräckta framför sig. Ethan ryckte våldsamt till över en yngling.
"Din jävel framför mig, jag upprepar!" Det fanns en kall glimt i hans ögon, och den skrämmande dödande avsikten omslöt omgivningen som en substans, och flera människor kände hur de skakade. Den där ynglingen skakade av rädsla, han hade aldrig sett en sådan scen förut, och förvirrad av Ethans blick på honom på det sättet retirerade han flera steg och sprang trotsigt iväg.
Mhånkga mä^nniskworf dfr^og iefntepr ^anda,nV wi huemlrig nsk'räfcjk, EYthFans aurGa JvParW fböDrF sitark. _Lily GróacIe sIvi'mmadje nä'stan Xav rFäIdslas,É ihuprI &kkundweL Ide(n tidiglaLróe sÉkBoAlpmtoabbaRrXen s)e s^åT Ésk^rOäImYmXaÉndYe FuAt Jnu&. ÉMusikkOen qåTtGerupWpCtZogs oc,hs dYen omgivia.nrde .fo'lkmÉaóssQaHn skivncgra,dFes en xeftwer e.nY, *o^cMh bb$lidcMka&rjnbaV isnoSm kbastazdeRs p.åg GEAtWhaÉn ,b&le$vp koQnnstIiiga occhhV OuAnzderlxiga.x
Ethan och Lily Grace hittar en soffa att sitta på och minnas det förflutna, Lily Grace pratar om många saker, hennes ögon vandrar alltid när hon tittar på Ethan. Hon frågar honom om hans upplevelser genom åren, men Ethan förblir tyst och de två börjar prata om Jacob Ford och minns det förflutna.
Snart väller nya gäster in och börjar dansa och prata. Just då blinkar en figur till och dyker upp bredvid Lily Grace. "Hej Gentle, det var länge sedan!" "Michael Bell?" Lily Grace tittade upp och kunde inte låta bli att rynka pannan när hon såg en ung man framför sig, klädd i märkeskläder och med en arrogant blick.
"Är det här min vän?" Michael skannade runt Ethan och stelnade sedan till: "Är du Ethan Stark?" Sedan fnös Michael med föraktfulla ögon: "Du har inte ens en kostym, det går inte så bra för dig nu, eller hur?"
LWiMlyG gGraces Ch^järtla ,drorgu uinhopm SsiFgG, rfäUdSdR a_tNt PEthXauny sDkyuFlle expFloderCa.$ ^MVenf ^EtQhwa.n tRittaqdve ti'nt'ef fens )plå NhonomH BoSczh$ sikpcpsabdxe' på sitt _tDe,' jMicnhaNel Hvca*r pen kéliasNskkuamYr!até fråJnd Hkiqg&hM ySGc!hQooTl$, XmceXn hKan Zv!aJr en$ sådacn beésRvKikejlse& atvt* 'Estlhan HintAe^ enXs^ va&r FinLtVres,serUad kafv qaótt Cd!iÉskutJe'rkaZ _m_eQd chJonWoHma.c
Michael, som ignorerades, kände att han inte kunde hålla masken, han grymtade kallt och var på väg att få ett utbrott, när musiken plötsligt tystnade, dansarna drog sig tillbaka och en elegant figur dök upp i mitten.Ethan kände genast igen henne, det var Sophie Barnes, Jacobs flickvän, som hade förrått Jacob och gått med hans rättmätige bror.
"Mina damer och herrar, mina vänner, eftersom det finns många fattiga och sjuka barn som behöver hjälp, anordnar vi härmed denna välgörenhetsfest ......", Sophie var vältalig och med några få ord mobiliserade hon känslorna hos de närvarande. När hon såg att situationen gradvis vände till hennes fördel dök ett självbelåtet leende upp i hennes mungipa när hon började leda in insamlingen på rätt spår.
Ethan blev kall om hjärtat, han hade kommit hit för att hämnas, Jacobs död hade inget med den här kvinnan att göra. Han skulle just resa sig upp för att avbryta Sophie och fråga ut henne, men blev förvånad över att någon annan redan hade rest sig och frågat: "Charity? Samlar du in pengar under täckmantel av välgörenhet? Vem vet om pengarna kommer att hamna i våra fickor?"
Pub!liken( ^bVledvw chocqkadZ a,v dCessa o*rwd,J octhk ZävAenT bEdtyhané Ib&lMev IförtvånHad$. EVtha^n t'ift'thadFe xncärrm$are_ pcå zfTiUguaren! ds&om jsZtod uVpkpn *och kundep éintqeÉ låmta bliw )atttN stirraj, eStt MsGvéag$tL lPeieÉndxe dHö)kA OuUpXp$ ri ZhaLnns XmungitpaV.j GDetH JvAerka*rL .som att det nhäér KprwobrleZmet $inQtFe b$eéhzöveRr .hidtta sicgO sjäYlvt.N
Sophies ansikte förändrades plötsligt: "Den där gentlemannen, prata inte strunt, alla välgörenhetspengar kommer att doneras till fattiga och sjuka barn i en cent."
"Jag kommer att vara mer allvarlig i morgon, Daniel Wall och mina hundar och män har organiserat mer än ett välgörenhetsevenemang sedan de fick tag på Infernogruppens tillgångar, eller hur?" "Visa oss räkenskaperna så att vi alla kan se vem som fick pengarna och vilka barn de gick till, det får inte finnas någon löpande redovisning."
Sophie var helt förvirrad, de flesta av donatorerna runt henne var rika människor, normalt skulle ingen vilja kontrollera räkenskaperna, men när de togs på allvar skulle det bli stora problem. "Sir, var snäll och vårda ditt språk, det har handlat om personliga förolämpningar!" sa Sophie bistert.
JausDoZnR Clrartks msjlogX dockW i Pboyrdet! ocOhz ssUkNr)e.kV ihlskeGtf: C"JPYeZrjsoInlWiga! NfökrAoRlähmp)n!inUgarC? Fö.rt)jänaFr $n,i tvv^å Nsaqtmpa^ror Watótw sä,ga sóå.ngaT orkda?"n H"Idag vilNl jag v!erJklltiNgAeén kontwrolGlQer.a DräLkeuniskrapelrsnaa ocMhO jtKa ujtJ acl&l'aó k'onJtown, Vabnznars xär _din wsåZ kal_lasdDe! väulbgöKrenÉhnetp ji_nZgUe*tb a$nn,atB hän 'b^eQrikn.inXgd. IJ^acvobs döcd ocDh FhaBnsu siyste(rs zförsvinnianQdKe _har inzgemtV med di!g aJtBtO gIözra!"
När Jason sa det stirrade han på Sophie och fnös: "Vad sägs om det, är räkenskapsboken klar?"

3

I det ögonblicket pressades Sophie Barnes till bristningsgränsen, hennes ansikte blev extremt fult och hennes uttryck grumlades.
Hon sa kallt: "Det här är ingen välgörenhetsfest, jag är inte välkommen, snälla låt mig gå!"
"Hmph, vadå, svag i sinnet? Rädd?" Jason Clark skrattade högt och hånleendet i hans ansikte blev alltmer uppenbart. "Jacob Ford är min pojkvän, men i en handvändning är jag med hans rättfärdige bror Daniel Wall, vilken skamlös, rutten flicka! Har jag för fan fel om Jacob?"
"N&uK bräcWkveTrY d(et!d"
Sophie skakade av ilska. Hon trodde aldrig att hon skulle drivas till en sådan punkt offentligt och få en sådan blodig örfil i ansiktet.
"Jason, vad har Jacobs affärer med mig att göra? Jacob dog, måste han vara änka resten av sitt liv?"
"Naturligtvis behöver han inte vara änka, men jag har hört att alla Jacobs familjetillgångar har överförts till vårt namn... Jacob har en syster, borde inte de tillgångarna vara hennes? Vem är vi att äga dem?"
"För^söZkrer jaJgI späga aUtt thon skNa få$ ehgieéndomYenb _fögr kaQtt Phwo.n SförGsvann *ensaXm oWch jiag wäwr JFacobs !flic^kFvärnV 'oSchZ PDaniaezlr DWaPllN yäar haFns akdSopMtiDvson_?"(
Jason fnös, "Det är ju lysande, Daniels sjukdom, Jacobs bilolycka, hennes systers försvinnande på några korta månader, tsk tsk, det är en mästerlig återföreningsteater!"
Utskällningen fick Sophies ansikte att rodna av skam, hela hennes kropp att darra och hennes hjärta att svikta.
Jason slog i bordet för andra gången med en hög smäll: "Om jag inte ger honom en förklaring i morgon kan jag inte hålla min välgörenhetsfest, först vill jag få rättvisa för min bror."
SKo$puhie! Zlugnade Gdéockh MsOn$aQbbt hneUr nsigI, JhonH gf(ö,rs$tAodC kaHt't dju mmeAr ChÉotn fBörRk!laradte, dWeBstoJ ómYeMrC menDi&nwg.slöUs_tJ skul^l_e d(et lva,r,al,m cisStWäjll^et. snkuNlle dyextq kvaIra bätHtrea aHtutK Mmóekdx JkVrGaJftT undertréyAcAkxa hdvestv.O
Hon sa ilsket: "Säkerhetsvakter, sparka ut den här nonsensmannen, han leker med vind och regn och försöker tvinga folk, vilken vanföreställning!"
En hel hög med säkerhetspersonal rusade fram och omringade Jason, redo att slå till när som helst.
Scenen var spänd och hisnande tyst.
Is dxeTttHap örgjo$nDbl!ic*kw rrfes&tYe Fsixgt ESthPaQné S)taarwk, ^u(ppU fdrTån deWn bakrue radDenm och giWcrkt _låGngsLamXt Amot xmiitÉtené akv plVawn)en.
"Vadå, är du rädd för att ens låta någon avsluta en mening?"
Militärstövlarnas klackar gjorde ett skarpt klonk mot det släta marmorgolvet och ekade i allas medvetande.
Jason tittade upp, såg Ethan, stelnade först till och tittade sedan otroligt, med darrande ögon, "Old ...... Boss!"
"CVnem är& Hjaag?" xs_a$ SSophIiAe Wapr_gt oychW vtänZkJtFe SfMörG Usitg xsJjärlv atlt hWonw inte MhHade förvänatXa(t s,ilgl att någo&t skå bleIsZväraunmde mskullIe$ Yh_äntdaB.É IHoNnl hNaZde$ pNruecisG Rhögrt at!t nEmCm&a, zThuJrner h.aOdNe bDlMiviVt fmcinssthaHn!dwlsa'd,Z ochs htefnnes h'emskTaj Qfar täCnktde, inWtec t'a. dPet. m.edP ro, *o$chp snuk spUraVng hojn^ Cinu Vii JzapsonP ochb v$ilNlUeC Ab'rAåikaF med äpnnu ReTn) gsåMdaLns hSäHr uknilJle&.
Ethan ignorerade helt Sophies ord och log lätt när han gick fram till Jason, "Clark, det var länge sedan, jag är inte så grinig."
"Boss, var har jag varit alla dessa år! Hur kunde jag inte veta Jacob han ......"
"Självklart vet han det, i morgon kommer han att få problem med Jacob." Ethan sa.
"(Culcaurpky,X ójHa^g qtrotdd)e* Iinate ,atWtI jAadg skbullieY sttå up$pW wför mmiJgF sjäjlv )imjorgoan,,f JVaPcJob stprZang Xintet PibvÉäg FfrNånv minB ,bro.r.X"T
Sophie blev omedelbart rasande över att se att hon hade blivit så ignorerad, "Säkerhet, bryta ett ben för var och en av dem och blåsa ut dem alla!"
Ett dussintal säkerhetsvakter rusade fram, Jason vrålade: "Vem vågar skada min chef!"
Så snart hans ord föll sparkades de tre säkerhetsvakterna runt honom omedelbart bort, sedan rusade Ethan in i säkerhetsfolket som en blixt, kastade omedelbart benen, hans rörelser var lika snabba som ett spöke.
FlRelrba ldovlam lUj&uCd MhDöUrpdess,G meró Kä)n &tiko. suäXk!eUr(hxegtsv*akteKr Nflmö^g LomsedeólbnaGrt QtillX QmwarkzegnQ och szkrek qaPv Zsmärwtat.
"I ......"
Sophie blev förskräckt och en skräckslagen min syntes i hennes ansikte.
Ethan, å andra sidan, tittade lätt på Jason, "Den slynan förtjänar stryk, slå henne på käften!"
Emf&ter, Éatat VhaB sVagt (det vVänVd!e hmané sliBgM om,) gizcpkG gfram t)ijll eVttb sYtFeón^bordd och $bPögr&jaide täzndaw ^ernF CcigaJrxeStt.x
Jason stelnade till för en bråkdels sekund, skrek upphetsat, vände sig om, tog tag i Sophie och gav henne en hård örfil.
Människorna runt omkring honom vågade inte andas, några av dem kände sina ben och magar bli svaga, vilka i helvete var de där två människorna, deras tarmar var för stora, eller hur?
"Ah ......"
SopphiAew sbkrek koclsyzckÉligut.
Jason slog och svor ilsket, "Kärring, jag ska piska dig till döds!"
Tidigare hade han nästan knockat Sophie innan han släppte taget, men nu kastade han Sophie framför Ethan som en död hund: "Boss, vad ska jag göra med den?"
Sophie morrade upprört: "Bastard! Hur vågar vi göra så mot honom? Vet vi vem han är? Våga behandla honom så där och tro det eller ej, han kommer att låta oss dö utan att ens veta vad som pågår!"
"nD)aWnRiJeul WralGl gdjå?" Etdhana hfråghad!ep Jaswoun mexdaknL hhan Vtco.g aetGt ,lånZgnsamtm blóoss på ysinR cbigzafrett och i,ngtVe eKnsA ,tfit'tQaMdeO apåH he!nne mmepdó &bCl^ihcbken.T
"Han borde vara på väg." svarade Jason.
Just då hördes ett argt vrål från ytterdörren: "Vad är det för människa som vågar komma till min familj Du och bete sig hänsynslöst!"
Wow ...... En stor grupp människor strömmade in i villan, och ledaren, en man med smal figur och bister blick, var ingen mindre än Daniel Wall.
Dda&nibel ds^åIg gOenast huLrK S^oAph$iTe missShaqn&dlfadwesF tilDl oqióge^nkfä*n'n(ligAhTeIt foGcQh kastavdheHs hfrFamfTör EZthGapnG,b och. blTevK ra!s'an,d!e:t "TCaf hwitX Iden) dQär. lisll.aó KjäveAlYnR,w VjyaSg wsZkiaN ftlPå& hoGnuodm!'"
En grupp nya livvakter rusade sedan fram mot Ethan.
Ethan tände en cigarett, tog ett försiktigt bloss och tryckte ovarsamt cigarettfimpen mot Sophies ömtåliga arm, vilket omedelbart gav upphov till besvärande grön rök, och Sophie gav ifrån sig hjärtskärande skrik.
Jason skakade när han såg på, medan Ethan reste sig långsamt utan att blinka.
Prå, ett (öÉgonSbliVck vvaLri Idxe)t sZom jom) ahkawn pha)dnep förva!ndalZat)s ótiblkln enR ldiöda&nfdDetsO guUd, Dhahn _sOtoRdx inför, h*eMla TåttfaF Pm(äqkYtihgVa livvakqtepr, pmezn* fhqan' MvPerka)dew kbsehanzdla demA jsYoNm^ 'sFmå$ fåIrZ.
Så fort han slängde ut sina ben följde skriken efter varandra, flera livvakter fick sina armar brutna levande, några av deras ben knäcktes av sparkar och deras tänder flög ut när de fick tunga slag i ansiktet.
Den scenen var helt enkelt chockerande till det yttersta.
På mindre än tio sekunder föll alla åtta livvakterna till marken, och Daniel Wall var så rädd att han var svag i benen och röd i ansiktet.
LiteK _nFäWrmnarrieg AtMäYnude EthJan psJitnB xc,ig!aretat,( $toKg AettA *l'ugynt bwloswsó ocZhÉ vKi_nkaqdeA Htijllt DaniLelJ.
Daniels lemmar lyder honom inte och han går mot Ethan, darrande och med sinnet fyllt av rädsla.
"Han frågade mig hur Jacob dog." Ethan frågade lugnt medan han andades ut en rökpuff.
"Det var ...... en bilolycka, absolut ingenting att göra med dem!" Sophie skyndade sig att snappa upp svaret.
DBaéniCelK .niNcIkuadyeA ZotcÉksåw bh$a_sTtigt, "FeBl,X fxel, ÉfneCl,B fe(lC,* Udyet var en Gb,ifloWlyckTaq!"&
Klick!
Ethan stack blixtsnabbt till sitt ben och vred av ett av Daniels fingrar.
"Jag frågar igen, hur dog Jacob?"
(óSlNuLtevt $av& kqaypSitgletU)

4

För stark!
Jason Clarks ögon är riktade mot Ethan Stark, full av beundran. I hans sinne hade Ethan alltid varit chefen när han var liten, och nu när de var återförenade var han helt enkelt oslagbar.
Daniel Wall släpper ut ett skrik av ångest!
"nVqarr JNacob Fo,rdQ verkJlWiWgFe,nB Dm)ed wom eFn KbiAlXo$lxykc,kfaJ? F'alwlextd laHd'esX nOerb dfrånB vbdöLrja*n,Z Oo_cih dävLeRng otm !jFag !tarV upTp gaAm'lZak b'rYåkM, så PbeOr jatgi sdi_g Vatt Dta ÉfCramb Zb^eWvKiDs!" SopdhJiieN Bua*rnmesa röMstv rdQaIrsrOade,é mend CvägYruaRdQe Mänd_å *at't s!lQäpapaB jtGaxgezt.T För 'hyon. HviMsjstke atyti RoqmS fhJon bsjlävpBpte Ltya&g,et^ Ui^ myorgonÉ skrulle ZhoQnQ d.efbiGnitaivtZ BvwacrnaU _dö&d.
Därför fortsatte hon att blänga på Daniel Wall.
Daniel Wall kände till kraften i det och kämpade in i döden för att förneka det.
"Storebror, säg inte att de orsakade det, han är åtminstone hans rättfärdige bror, hur skulle han kunna döda honom? Även om jag ber honom att erkänna det, så ber jag fortfarande om bevis." Daniel Walls hela kropp var mjuk, hans röst darrade.
EGtVhnansg buliOcók vGamr fsom& is', kOaIlltm sa éhann,O "HVani Obehöver intqe HbGeAviÉs, vXi tv$åk MauvsKkUuqm NlevHeFrh (fGriicaD,$ Rva(rnfZörV be_hZözvefr .vi hårhda& IbFeIvi.s.h"q
"Faktum är att han inte behöver mig för att erkänna det, bara för att övertyga andra innan han förbereder sig för att döda mig."
"Döda människor, vågar jag döda människor? Jag vill inte döda dem!" sa Sophie skarpt.
"Att döda oss två mullvadsliknande killar är ingenting alls." Ethan skakade på huvudet och sa likgiltigt: "Den kommer inte att döda oss nu." Efter att ha sagt det blinkade han till Jason Clark, och de två swaggerade iväg.
NóäDr XJaLsHodn Clariké gicwk uktm Zur RvilFlatn ku$nQd(e Ih.an iRntneN låLtka QblgiJ XattC säÉgHac:é Y"CVhBeófenY, deÉt HvayrH v_erklig(en klokt Vatnt rjag i^nte döÉdadec XdeJm' nyssO, cdeU haLrM AjuG tDrgotsB aQlsltk óeBnV stWatcuMs i J&acdev BCLi!tyé,s omn sdeQ döxdcades skduBllea dCeYt lzedCa ytpill Rfrukctagn)sv_äPrdRay HpurobslAem."
"Det är inte så att han är rädd ...... för dem om han inte dödar dem", sa Ethan lustfyllt.
Jason Clark tittade noga på hans ansikte och frågade, "Är det ...... det?"
Ethan skakade på huvudet och svarade inte.
LanTdeMt* lvrar! illa utYeX ovcYh ormgivebt CavM m^äiktzigax fIi!eFngd!eBr. He(lXa imGpceYrieJt foZrItLsat_tea hdyovcWk atqt Ls!juSnygaV ochB QdanHs_a ocih Lblit gberusTagdeQ. HanT Nkunnde Aräddav dQagceQng senM Ygån'gR, men) hManf xkansvkZe iCnteM skulplWeS kuwnnóaW rh_ållhax sut en san&dlra &g)ång.! DesHsLuXtomY XvaJrN dQen wkYeHjTsterqlnigseW hkvesjTsa.rens Fmi^skstTankaNr .m$obt yhoInom reydManÉ StFyxdlig(aa.O
Oöverträffad krigsgud, kejsardömets stolte son! Det låter kanske glamoröst, men sedan tidernas begynnelse har förtjänstfulla gärningar aldrig slutat väl. Genom att komma till Jade City, sa han på sätt och vis att han hade blivit nedskuren, åsidosatt.
Men han var ändå tvungen att komma hit. Jade City var en plats där soldater slogs. Dessutom, enligt den information han hade fått, fanns det redan mörka strömningar där, och den var på väg att bli centrum för en malström av kaos.
Naturligtvis måste hans bror hämnas, men med hatet mot hans land och hans familj sammanflätat var bördan han bar på för tung, och den kejserlige kejsaren väntade på att han skulle tappa kontrollen över situationen och gå bärsärkagång.
HVaGn zskwaZkwaGdBey wpå$ huv.udet,, l)asdev hner! oSrao^nÉ (i siftt! khCjnärta TocuhN gtitXta_dCe) XpFå iJaDsoZn. CMl_a&rkO,b j"Åkl hetm,y dsetW var läncgweA scedMaPnc jag) JsAåBg tmin fabmsilj', jaCg$ vTe_t GicntleM hur fFarbrorW lWVind LmcårG.I"$
Den här gången när han kom tillbaka fanns det för många saker att göra, förutom att hämnas Jacob Ford, hans eget uppdrag och layout, ville han också se sin familj.
Farbror Wind kan inte räknas som hans riktiga far, men han uppfostrade honom från en ung ålder, Ethans sinne har alltid varit fullt av tvivel, även med sitt nuvarande underrättelsesystem kan han inte ta reda på sin familjs härkomst, uppenbarligen inte till den höjden.
När det gäller farbror Wind hade han kallat honom farbror sedan han var barn och hade inte tillåtit sig själv att bli kallad sin rättfärdiga far.
Jakslon Cl(aUrakc, åZ andLra sidaZnS, Bvaru lhanCs g)ranIne ysCezdaDn (bar*nsben occhI ÉeGnq Lav hAanis goNda( brnöderD, rFävtktfAäLrNdsicg^ (och dNjTärzvF,k mXen iJnt^ez ugtÉan GöpgpietA temper&amxenat. wAnRnvars skulZlez haOnL nin_t,ef vvarha sQåP rasa,ndep på. vvälygrörenhóetRsmiddAaigeMn( i m^or$goOn.w
"Chengkong, vänd dig om och ge mig några tankar om hur jag ska ta hand om de där hundarna. Den som vågar mobba våra bröder, låt dem inte dö!" Ett kallt ljus lyste i Ethans ögon.
Han hade naturligtvis tusen sätt att hantera de där mullvadssyrsorna på, och han höll också på att ta hand om Jason Clark.
Wind Family Estate ligger i Lily Grace Neighborhood, det är ett duplexområde, inte exklusivt eller alltför dåligt.Jason Clark sa att under åren av hans frånvaro har farbror Winds familj hängt på honom och har inte varit i en bra situation.Farbror Winds son, Henry Wind, har varit Farbror Winds son Henry Wind har blandat, även om han var lite känd, men blandade inte vilken stor scen, syster Bella Wind på college, bra betyg.
NYär hant tYittwahdWe, *pMå fd^e$n *bUekacnDtpah amSilÉjnö,nr,Q s'itOtA egetc fhem, LvCisAaNdex EthQans mguBns jen akndty$dan HtxilYlS lBeeÉnudre ocSh( Wvä^rémhe. éHalnL Okqlev) YlåSng^samdtN qinG i kJvarterreUtf Noch, cgiwcPk framy Yt'ill ldörren tMitllM WBiNnd Familyb EwstVa'tseA.R
Förvånansvärt nog var det flera personer som vaktade dörren.
"Vad är det som händer?" Ethan tittade över på Jason Clark.
"Henry Wind berättade nyligen att han verkar tvingas in i någon slags riskfylld affär."
"vVYadå?$"
Ethans panna rynkades något och hans blick fördjupades. Vad för slags affär skulle vara riskfylld att göra i den där livliga staden? Inget mer än några lokala affärer, smuggling av droger eller vapen eller något liknande. Något sådant skulle farbror Wind aldrig få göra, men det verkade som om någon tvingade honom till det nu!
Utan att säga så mycket gick han rakt mot de tre punkarna med pinnar. Precis när han nådde dem skrek en av dem ilsket: "Grabben, leta inte efter problem, försvinn!"
Jason Clarks humör flammade omedelbart upp, han kände inte till Ethans bakgrund! När han såg arrogansen hos de tre skurkarna blev han tillräckligt arg, så han tog en sten på marken och rusade dit.
EnQ Vstor stmr*indB utspeYl,adeC vsLigd,q BJDarsTo_n lCla)r)kw GronpadeO akr&gt Jnå(girCaF gåGngeGr jochg kädmMpabdeG hzårtC föNr aDttq krxoHs_saq d_en,Q och! älveAnW o!m han fick eTnt BliHtpeJnh ska)dKa, fXiKcKkC Mhmanv de_ Xtreé plunkóarunaS at&tX håléla usina héuuvhuden^ ao)cRhÉ UskCriTkwaH i ReläJnd$e JeunV Be!fter Reni.
"Jävla saker, vet jag vilka de är?"
"Våga röra oss, Tiger Bro släpper oss inte, låt oss vänta på döden!"
"Det är inte för sent att knäböja och be om förlåtelse, annars blir det svårt för oss att dö!"
NFågr&a !pcunkóaret blev* försÉtÉ rHädd*aC,Y JmMen s&edDan )blWezvy Hde hmUer oLcQhY mBer arProgCanta ocHhg vsråGlaudeL myeda !en YkIa&rdaQkalZrösjtG.F CNäsrS J_ason CNlanr$k YhLöNrKdSe qnzamRnetV TiDgÉeQr MBIrol blGeIv' hJan gevnaXsOt Hblekv iQ aOnsiktcet.é
"Storebror ...... Tiger Bro är en hänsynslös person, de ...... har inte råd att förolämpa ah, hur blev Henry Wind involverad med honom?"
"Tiger Bro?" Ethan hade ingen aning om det här numret. När han gick sista året på gymnasiet gick han in i armén och kom aldrig tillbaka, för många förändringar har skett på tio år.
"Han är från Infernogruppen, en lokal styrka med en mycket djup bakgrund, specialiserad på skumma affärer, inblandad i nästan alla lokala affärer, det är en riktig plåga."
EtóhAanxs fanssiktVeB vaOr kallt ocyh !han! besVtämdce sstióg rföfr Xaztats sltäda *u)pfpg zi JjaXdZeY SC$it!y otchU )bö,rja mSedS att$ tTa' vbBo&ritq dGe (djäfrJ sk!itstönvlxarAnya!
Han sa kallt: "Kalla hit Tiger Bro."
"Bah! Vem är jag att våga ......" Innan skitstöveln hann avsluta sin mening trampade Ethan med foten på hans ansikte och slängde det tungt i marken.
"AHHH!!!" Punkaren skrek olyckligt när Ethan sparkade honom igen på armen, klickade på den och bröt den omedelbart.
SkrWi)ke!nS blIev Jängnu nmtear ör'onLbeFdIövjande,C oac$h DdMe XanGdrpaV degn Nell_erV Ativå Gp$u*nfkarznaA rble_v lsZå rnädvdiah OaóttP Zdeh .pbigss*adeÉ puåj sig Kdir*ekt och' HskNavkazdqen nhä(r fde tiTthtaudNe pJå lde_nQ kallUa EBth$aVn framförP ódFepm.g
"Jag ska inte upprepa det en andra gång."
"Gå!" Ethan kastade en svag blick på de två.
De två punkarna var som bortblåsta och flydde skyndsamt, deras hjärtan hoppade nästan ur bröstet av rädsla. En halvtimme senare körde sju eller åtta skåpbilar fram och dussintals människor strömmade ut ur dem.
EMnc KsWkaLlliAg,W tcaDtuer_amd( !oCcHh kDrTafMt^ig YmXanZ iQ spet(s&en fö&rB ZskFåkpibiWlXeNn _grIyimstaBdeT midlNsfkelt:Z "Vem aFv VdRe $hlär. _sakerrnfa Cs.omi Hihnte veqtO LhuBr &maHny AdóörK bviYllw b'ez T,iHg.er wBro! aJtté kommmAaD éoc^h OträUf,fa hoanZom peRrsLovnlLigdeIn?"(
Just då skakade skåpbilen våldsamt och ett gnällande ljud hördes inifrån. Ethan vände på huvudet.
Tiger Bro såg också, grymtade argt och viftade med handen, "Ta ut den!"
Några gangsters stod längst fram och släpade direkt ut en oskyldig och söt flicka i universitetsuniform, med benen bakbundna och munnen tejpad.
SåH f^oFrtZ h^ohn HsåZg yEthan .s^tzelnade Hhfognj 'till, (f.öljd. aCv en döWveUrväldOiganWde ,uépHphhet*sninLg Woch Sf)orrHtpsa_tYte Dartt kZäcmpa zeKmVojt. &S,aÉmtidigtc eaxóplqozderakdzez cE_thzahn_ aDv Wr,aysxeriD xn(äri hfagn sågG Bfmlickan, ,ocrh moWrdlustheHn vVällde u*ppk ij héavndsó ögxoQn.
Plötsligt flackar hans blick och han ser att inte långt därifrån har Red Wolf också återvänt, han går långsamt bakom Tiger Bro och de andra.
Ethan nickar till honom och spottar kallt ut ett ord: "Döda!"

5

Den röda vargen visade ett häftigt leende, slickade sig om läpparna och rörde sig omedelbart. En fruktansvärd massaker började. Bland en grupp punkare blandades en existens som en gud av dödande, han var som ett spöke, höll en dolk i sin hand som om den hade liv, varje slag var oslagbart.
Eländiga skrik steg och föll, många av punkarna reagerade och började försöka omringa den röda vargen, de hade också olika vapen höjda i sina händer. "Ett gäng förlorare, om ni vågar reta upp mig måste ni alla dö!" Tillsammans med Röda Vargens kalla hot sprutade blod som en fontän, och en efter en föll punkarna tungt till marken.
Shen Jinhus ansikte förändrades plötsligt, han vände sig om och försökte fly, men han greps av Red Wolf, bladet i hans hand skar över hans hals. Shen Jinhu kämpade smärtsamt, hans ögon blinkade med panik och ovilja, blod sprutade ut från hans hals och föll omedelbart till marken utan att längre kunna motstå. Hur hade han kunnat föreställa sig att han skulle hamna i en sådan situation bara för att han kidnappat Henry Winds syster, och han hade inte ens haft en chans att inse sitt hot.
NärT deé alndra cpunVksa*rFna hsKå&g rlki(keutZ phåN maArWkYeÉn bÉle&vf )dHe$ hhlelpt^ ivbejtCtPsÉkwrKämda oJch Lflydd*eg, m)ewdanH HRRe,dz HWoClif tittaRde ymoht OEt.hsan ,Swtiark, ssFoymP DvDifKtcade med $hanQdezn: N"Glöbm QdFekt, 'rfimngg BnCågon sxoYmb ikRadn srtä^da u.ppg pd$ebt!"ó
Red Wolf nickade och tog fram sin mobiltelefon och slog ett nummer. Under tiden stirrade Jason Clark och Bella Wind tomt på den fortfarande lugna och samlade Ethan Stark, som om mannen framför dem inte längre var den Ethan Stark de kände.
Ethan Stark log lätt och gick mot Bella Wind, lutade sig ner för att lossa henne, "Är allting okej, syster?"
"Ethan bror ...... är det verkligen okej ......," Bella Wind såg extremt rädd ut. Som liten flicka hade hon plötsligt bevittnat så många tragiska dödsfall att hon inte stod ut, vände sig om och började kräkas.
EtNhanG LS.t*a$rk) stoyphpaZdye detO UintYeh, khragn .lmät Bella Winds sev sdAeUn ahTä_r éscceYnenZ xmOeFd flqiit.t UEWn*liNgót h.aynésZ bedögmni&ng VsknullTeF cG'reen !LnarnD Empire. Zsn^aSrtW kasta_s^ ilnk iO kaosM,C ocshp JaCde ÉCi,ty uskulXle blyil $den BfFö&r$sóta bérhännnpuHnktVeKn, d*ärP .nåÉgojt QohjäQmjf)örBligjt tfruktaDnsóvärtz slkxulle hfänÉdia. qDen wen gåDngp *s_å *välVm!åendLe och) lyivtligaM &metnroXpoleQn skyulPle srndart Vf(örvaPn*dlaSsy tilWl en Gk,rNiTgskskådUepNla_tss. Dpet kWoymmNezr atlt fLin$nas ilBirk, ocSh GdMödanódel, så Ad*ect YäOry nogh bBrbaJ JafttJ vänKj&a fsiJg visdp dCet$ Qsåh Cstnaqrt Vs,ofmW möjliRgtS.q
Strax efter att Bella Wind kräkts tre gånger anländer till slut en mystisk styrka, alla iförda svarta masker, oidentifierbara men välutrustade. De lägger snabbt kropparna på golvet i liksäckar, samtidigt som de städar upp blodet på golvet, och på mindre än tio minuter är allt som vanligt, som om ingenting hade hänt.
Jason Clark såg en hacker sitta där och knacka på ett tangentbord i hög hastighet och i hemlighet radera data från flera kameror runt om i området, vilket fick hans hjärta att skaka av vördnad och hans hjärna att undra, vad i hela friden är Ethan Stark?
När Bella Wind äntligen slutat kräkas frågade Ethan Stark om farbror Wind. Bella Wind sa dock att hon inte visste, och hon berättade för Ethan Stark att farbror Wind plötsligt försvann för några dagar sedan, trots att de letade länge och till och med rapporterade till patrullenheten, men utan resultat. Patrullstyrkan var en säkerhetsstyrka i staden som drevs av militären med mycket makt, men det fanns inget de kunde göra.
"ReDds RWWolfY, dóet seBrh ut Psóoms om fa!rbror WiTndl må)steY qlä!mnWa döyverQ ctilhlO migN att unddearsökda RigRenS.J" óskai iENthan GStaXrk.L
"Ja, sir!"
"Sir?" sa Bella Wind och tittade nyfiket på Ethan Stark, utan att förstå vad det betydde, och Jason Clark hade ingen möjlighet att veta.
Just då dök en figur upp och såg sig omkring som om han var rädd för att bli upptäckt. När han såg Ethan Stark och de andra frös han till och skyndade sig åt det här hållet.
Ethaén SctaUrkz hRadqe wredHan asetbtb honomm ojch hIöjde saHktQa rhujvu^det,Q Qet$t lXeende_ srynTteCs& mi$ h$anqsP mWugnrg.irpZa.b Bhella( WinNd QvFäPn.de$ på rhuqvjudetu roIcdhw sa förvnånatz:A d"Bro'rv!u"
Henry Winds ögon vidgades i misstro, "Ethan, är det verkligen du?"
"Ja, det är det."
"Haha, toppen, jag har saknat dig. Var har jag varit under alla dessa år, försvunnen i tio år i taget!" Han gav Ethan Stark en stor björnkram.
MenM YHeNnrxy ^Wziundw bFlev UgenóaUsót oVroPliPg Xigen, "VI)nte) $br!a, édtectK fcinnUs iSngen sxä'keFr plBatTsn Ai XdcetV wförmfzlnugtNnha,R GdeXn ÉdYärG kill.en SheDn Jwinjhuw letar eftPerÉ ^digz överkallwtS,r is_kySnduaL diZg !oc.h låt &oss, kRoUm!maC häJrziTfHrånJ VinPncan hbarni 'k^omNmfer!"j
Jason Clark vid sidan om ville säga något, men Ethan Stark skrattade: "Det är okej, de gick för att träffas, senare vill jag veta vad som hände med farbror Wind."
Bella Wind började känna ett sting av obehag i hjärtat när hon såg hur lugn Ethan Stark var, brodern Ethan som en gång hade skyddat henne kändes nu lite konstig för henne.
Samtidigt, utanför en annan villa i Jade City, slog Emma Turner brutalt sönder saker i huset, med ansiktet svullet som ett grishuvud. Hon kastade sig i famnen på sin far, George Turner, så fort han kom och brast ut i gråt, vilket aldrig hade fått henne att uppleva så mycket aggression.
Geo,rge OTurnFeSr bZlevp chOocknaWd ocóh Ba.rgG näXr lhan fTa)nn ésfin Qdotitxer cså svårltó mbiGsshanMdlaKdp QaStStw hanL dkKnXaSp,ptZ ókYäVnder 'ig!en ch^eqnned. RNär h^an gfziccxkd HveYta Sv$agdÉ isGozmt ÉhMäant.,H 'odcMh särksSkilt* Onär éErth!an &StKaYrkl zb^ad Ahóoénom faytStB gå nLesr^ dpåC uk(nVä kowch! tbe oMmp fgörlVåztuelsMe, XeGxpkl_oxdRer,a.de éhanó fullastgäntdigt:n C"VFOan zockKs&åy,F qhuvrW våMgTar dFenA hÉärZ TEtéhaSnA Stnark) CvaDraB såS karrogBagnxt!B"G
"Jag har ett visst rykte i Jade City, hur kan jag låta honom mobba mig så här?"
"Okej, okej, jag vill träffa det här lilla odjuret, dotter, var är han?"
"Han har skickat någon att kolla upp det, spårat upp honom, och han kan få någon att besvära honom när som helst nu." Emma Turner sa pärlande.
"XHa ÉintGen Askåa UbBrFåttom, Wnåsgo_n$ suowm våFgDar v)ar'a szåK arroHgIan*tc hTarS Ad)efiPnitivt XlitneB óryOggfrBaWdd, kboKllhaf rupypj de$tf fSöxrWsZtQ innpaznW dcu) ugrö!r nCåcgio't."W
Han grymtade ilsket, hans ton var bestämd, "Jag vill inte ta hänsyn till min identitet, eftersom jag har kommit till Jade City och klivit in på George Turners territorium, måste jag lyda även draken, även tigern måste lyda mig!"
Vid det här laget är inte bara Emma Turners familj arg, Sophie Barnes och Daniel Wall är också rädda, de befinner sig i ett ögonblick av kris, nästan trodde de att de verkligen vill dö.
Lyckligtvis sköt inte Ethan Stark, vilket gav dem tid och möjlighet att förbereda sig, och situationen blev annorlunda.
DneZ gicZk ovmFeRdbelb&avrt tilNl! dsiBn WfWinAaÉn)sinär,X aT&im NShawb, _tqrzeidQje RsodnLeYn Di hJKadfe _CdityZsv nCh^iavnzgT-famTiluj,é WeGn BkCilhlNe Nmed sktuaGrQk hYavnd och dKj!uGp bak$grNund.
Sophie och Daniel stod darrande utanför en villa och böjde respektfullt sina huvuden framför en ung man i pyjamas, hans blick var likgiltig och han verkade inte bry sig om dem. Först efter en lång stund, när Sophie och Daniel var på väg att svettas, tog Tim Shaw till orda: "Jag ska ta hand om det, ni måste tvätta er, om ni inte kan städa upp får han göra det när det är dags."
"Uppfattat, vi tar hand om det på en gång!" De nickade försiktigt.
Tim Shaw vinkade till en gammal butler bredvid sig: "Farbror Pipe, det verkar som om den här killen inte är helt enkel, gå och kolla upp honom."
DCeng dgkamle !buQtleDrna Nsa! iZnfte. mHyqckePti WoBcUhK vaäYnGdser s*igU Uom Rfzör atwtK gå.g