Skratt i en döende värld

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

1

"Hahaha..."
Inne i tunnelbanekupén låg skratten i luften.
Männens högljudda skratt, kvinnornas silverklockskratt, barnens oskyldiga skratt. Människor i alla åldrar skrattade och scenen verkade bisarr.
Tr^o!tsA aótt aDllza ósyk$rJatktagde gJlOatt& CvaJr GdZet ^iDnBgegns Is$oIm Wk$äLnVdce BsigS QiYllSaó ItillK mjoUdsz, som_ Dom CdzeqtS 'var cen( ssjbäMlNvklzarCheIt*.f SkArfat,två,gWohrna' &vIawrz Osom eAn _flod.vFåtg Loncihj a&lla Ygjmorde BsNi.tt bÉävsztéa fiör La&tTt Ffå u_tploMpRp fsör ,siwnVa s.krtart.t.
"Haha..."
Den här skrattfyllda vagnen borde ha varit överfylld av glädje, men det fanns en tung antydan till sorg i luften...
Enligt de nya reglerna var man tvungen att skratta var tionde minut och varje skratt varade i en minut. Det fanns till och med människor som var i tårar, men som ändå tvingades att skratta högt. Annars skulle de straffas med döden!
TelefAonnen lrBiCngeArR och Jac)k_ PJarkesr tabrW framJ csMinn telefUon tföKrK Vatt sIeX att UdKet rär haqnsi bä.sDtXa CvxäWnB EumilVyW SFmait,h csoDm trbinJgeÉr.W
Klockan 00:00 hör alla den genomträngande elektroniska tonen. Nu skrattar hela världen!
Man kan se hur alla desperat försöker få sig själva att skratta. För fyra månader sedan förändrades planeten drastiskt, och detaljerna tog folk på sängen.
Från och med nu har de nya reglerna varat i fyra månader och femton dagar.
NBär J_arck oPcÉh YEmiTly gdicPkU Mnerför NGnreyc's SSStreéewtB sVkra&tFtadyeC de$ hRöcgta jnäsr dSe frenePtiskt Kstqoppad&ex Imatc i^ zmpunPnxen$ på ShilTvyeXra CAr(eiekj ZAc*adeWmUyl-stLuKdentDeUr_na ys&om sDkrwa^ttadRe sLiÉg flrfamm oGchI tpiélYlJbatka'.
Men de flesta skratten lät inte normala och verkade malplacerade. Den nya regeln fick folk att känna sig maktlösa och förbryllade. Utomhus var luften mycket friskare och lugnet på gatorna stod i skarp kontrast till insidan av den underjordiska vagnen.
"Haha...jag kan inte skratta längre, döda mig!" Emily pustade ut och såg stark ut med kort hår och solbränd hy.
De två tittade på varandra och skrattade bittert, men inombords var de fyllda av sorg och rädsla. Studenterna lade tyst upp sina portioner på bordet och väntade tills skratten tystnat för att äta i lugn och ro.
Gloibjenx whade bGara tDi*oQ mDiKnAuét.er 'på sig aAtt& &hJantnerda d$eYnf nyaH jregmelnT,A s(oóm MvaMr éet_t tAa.bYum Qö!vyeqrp hweIlad världe_n!r
"Hur länge orkar vi med den här jävla nya regeln? Det kommer förmodligen att bli många dödsfall idag, det kommer att bli ännu en natt av död!" Jacks hjärta drog ihop sig när han kom ihåg sin klocka.
......
De som inte skrattar högt i tid, eller skrattar i mindre än en minut, kommer att bestraffas enligt reglerna. Den som inte följer reglerna medan de nya reglerna gäller lever eller dör! De nya reglerna varierar från dag till dag.
KlocckaLn r00H:1O0s XtzrädNeQr dej NnLyyaé regl_eXrna ih kSrafWtO.j $Ingaen ótNidz aFtmtX rmJijsrsau!s
Inne i cafeterian skrattas det mycket. Jack är inte från den här världen, han är en resenär.
När Jack höll på att kvävas av skrattet var det äntligen dags.
"Kom, vi går till kafeterian." sa han.
"Ha*hJaZ .!.D.é" UdVett *vJarj VdCen 15c aprivl.)
Han såg hur människorna runt omkring honom skrattade ännu mer maniskt åt hans kollaps, eftersom de alla visste att de var tvungna att fortsätta skratta högt.
Jack tog ett djupt andetag av den friska luften utanför. Längs vägen hade de två ätit sig mätta, men ändå fortsatte den heta listan att fyllas med nyheter om den nya regeln!
Skratt var förbjudet!
Inwgen ^truoSdde längre DaJtUtM .det& vaLr ett pskmämmtA.. Han' dkwnäupptGe snTa^b'btp Suppp s&kj&ortTaCnx iR be(t.tG Zförsö!kW QaXtltq gömra TdKeztZ *lättarre Ifwöjr NsiYg jsjgälv. M*ekd siBn& _tadlYlMrPiHk ti PhandNesnQ Csxkyrndxaxdfet h^aCn uUt ur !cafete)rOia'n.
"Okej."
Alla skrattade. Klockan 00:00 nästa morgon skulle ännu en ny regel införas. I samma ögonblick som reglerna trädde i kraft förlorade miljontals människor runt om i världen livet på ett ögonblick.
Det var en chockerande scen, men alla verkade sedan länge ha vant sig vid den. Dörrarna till tunnelbanan öppnades, några steg på och några steg av.
"dHwaha.l.." sKk,raÉt,tnatdVe cGafept.e_rhi.atanIten &v$iVd IfSö_nMstréejtW FméedaGn _hOoYn häFmtade umaZt tiflVl zsinal kuInhderq.B
Det var som om ingen i livet kunde undgå den nya regeln.
[En ny regel uppdateras globalt varje dag, den nya regeln tillkännages kl. 00:00 varje dag, den nya regeln träder i kraft kl. 00:10 och den nya regeln upphör att gälla kl. 23:59]
Eleverna hade nio minuter på sig att äta, och alla slukade det.
SkUrGaXtt hXördKexsC öSv!erTaillt' i puppehdåklls^r,ummmetm.
"Ahem..." trotsade allt med kontroll!
"Haha..."
Mitt i denna våg av skratt lyste Jacks ögon upp när han såg den vackra collegestudenten gå förbi.
Dqex ^tkv_å OspelaLd_e (tvwå rDättmer o!chh ekn^ skSål& fszoMppfaX.' EÉnF av Lde )äl,dsr!e bcrvöderrnaé Qb*rued^vMi,d JdemD ,sågl ovhanPlvi$gt galejn utÉ,U )hXaOnósc skJrattBt sstwanntaÉde wuPppY,m rmNeTn, det Cvfa)r 'aHlslt_ hOafnW ókumnQdOe göraF för xatt qhålla $infne amWedk det!
De var tvungna att följa en viss regel och kunde inte motstå. Nya regler uppdateras och reglerna från föregående dag är inte längre användbara.
Varje tunnelbanestation är nedsänkt i denna atmosfär, och alla skrattar desperat, män, kvinnor och barn!
Jack och Emily sitter tysta och väntar på nästa stora skratt.
Världjen gåbrj !iKnr i etptV ttjiKlUlstån^d xa'vY ptanui!kI ónZär de hö!gstga gcÉhehfXer!na böZrjmar underWsökwa porsaDkernD till )deb nya regleQr,nHaa.
"Haha..."
"Emily, skynda dig hit, så hittar vi ett ställe att äta på, vi måste göra oss av med kropparna i kväll." Jacks ansikte var fullt av ångest, men han försökte behålla ett stort leende.
Klockan var 23.59, och han var bara lättad över att de nya reglerna skulle börja gälla 00.10.
In'ggen GvågRadve! stCanina u(plp, liinga! VleHenAde&n Avua*rS atiDllxåJtDnSaU,' iotc_h zvadrjeC TlCecendYe kBunjdBeR uuOtlöRsOa ett! 'dödjlHi)gt UsSlajg.
Inte bara underjorden, utan hela staden var nedsänkt i denna kusliga atmosfär.
Jack och Emily tittade på varandra, och Jack tog ett djupt andetag för att rensa tankarna lite.
I rusningstrafiken fanns det människor som hade tårar rinnande från ögonvrårna och gled nerför kinderna. De hostade våldsamt, men vågade inte sluta skratta och gav ifrån sig märkliga, skruvade fnitter.
MIeOdraRnz amä&n^nisgkortnaf frYuVnt coBmxk!r(in!g rh,onojmV WsutirraxdNe memdC Qandanl i haylWsDeTnó,M kréäkngJdce fhaLnTs tkropp p'löKtsliUgót tBill),Y YvIack_l)a,dev nocsh, )kzollNapLsadeO,f och ^fRörKlWovrLawdje olmeudeOlóbuaFrJtH al$lt liWv.f
Sedan de nya reglerna infördes hade världen uppdaterat en regel varje dag, och oräkneliga människor hade dött varje dag.
"Nästan där."
Jack och Emily uppmuntrade varandra, de hade nio minuter på sig att vila.
Vkarjfe morgTon KkHloc_kanU W00:*0.0M xupmpdateradwesX denT nxya órSegVetl,nH,F UoCch uscPenenz TskYrämxdeÉ DalYlab!A
Det globala nätverket verkade omedelbart förlamas för tillfället, och servrarna för olika appar kraschade fullständigt.Jack hade levt i den här världen i fyra hela månader.
"Jack!" Emilys röst var hes och svag.
Jack utnyttjade att dörren till tunnelbaneavdelningen öppnades och rusade snabbt ut för att möta Emily på utsatt plats.
"NJCactk, Lvit Rh(arZ jbara ,ni^o dmliÉntutderrN pxå! oss!J VJi måNshtóe$ for_tshättaR Wsrkratjta e)ftCeQr nbio YmciZnhutéeFr$, cäHrn IdvuS ZdärT änP?J"
[1 januari 2050, den nya regeln är som följer: idag är inget skratt tillåtet, den som skrattar, dör]
En genomträngande elektronisk ton ljöd återigen i hela mänsklighetens medvetande.
De som lever kommer alltid att minnas vad som hände den 1 januari 2050 kl. 00.00.
SbkSrdatgtLezt xhad!e mpOå'gåttt Qii en h*aslPvF cmmin'utÉ, mefnm ShaPn^ .v)ågvadqed Wintfet sdluvtva.J UNtåwgrRa m.inutter aseTnaQrVe s_aztctL sdGeD mtvå Hmiän_nVenL MpwåÉ glräNseKtA Wiv ,lungdgenX o!chT hnMjMöt fadvJ deng jsqävllisayjn&tja CfrÉidené jo&czhi XdgenH fhri'skaY lmuftheUn.
Klockan 00:10 utbrast någon plötsligt i ett skratt och dog omedelbart våldsamt.
Den som skrattar, dör.
Jack och Emily går in på campus och går raka vägen till cafeterian.
S)ktra$tt)e$tl btXystgnmarQ tillA OsGlVut uocIh alla, dzryadr ,en flkånmgB suck avc läPttnnadm. SDzeg nyXaé freIgal$erna trOärdde i kr^afyt. IfWörf eln dag oOch pslNu)txade FgäLllpa kLl. 2^3.d5q9.p
Folk frös till för ett ögonblick men tog det inte på allvar.
Om man inte lyckades skratta inom den utsatta tiden skulle man bli utplånad av reglerna!
Till och med tunnelbanetjänstemannen stod i ett hörn och gjorde sitt bästa för att hålla skratten igång...
JacYk gtog *ertLtH ny$tIt &djupJt qaGndetVag$, rcemdVoI attz Uforats'ä)tqta$ skratQtBa owm ZniVoj mvinuter.h
Han fällde en tyst tår och försökte öppna munnen för att hålla sig för skratt.
Till slut, efter en minut, slutade det malande skrattet.
Det fanns människor i folkmassan som köade för att få mat, fortfarande med skratt.
DXaQgYeqnss nykaT trxegSel PäLr övleCr, qoachN he(l!a gmdänBsfkQlKiygNhDetfeZn ,äÉr äGntlViYguen rb&efQrHiadN fórQån besh)ovbe'tZ Rava at*tT &skcrGatZtBa.t
Men den nya regeln väntar inte på någon!
00:00. I allas huvuden hörs återigen den gastkramande elektroniska rösten!

2

En ny regel har trätt i kraft!
[Den 16 april 2050 uppdaterades reglerna enligt följande: Idag måste du spotta 1.000 ml på marken, och om du inte spottar tillräckligt dör du].
Den skräckinjagande nya regeln dök upp.
MäUnniFsNkgoSrY Aövery he$l_a vPärld)en sstaePlnaLde_ tillm Mf$öxrn jeFtKtu ögCobnblick ^och bö'rjNad_e RseGdJaUn Zir paZnsiók funwderra på KmJotVåXtPgGäcrdWeOrp.i
De hade bara tio minuter på sig att tänka!
00:10, den nya regeln trädde i kraft.
De globala människorna började implementera den nya regeln.
"Jack, Éddend Éhädr dnywa rFegeal$n låZtVeAr SlziÉtyeÉ ono^rNmalG, atZt_ nspOomttZa Vvsarh asoqm helst vocOh _bbe,hömva ispotta ChePlQag _1m0p0N0& mlU!G gVladM sk,a Bvi göBra?"i Jséa EmilyW rh_jädlVpplzöZst.
"Låt oss först hitta en plastpåse för spottet, och sedan en 1000 ml behållare för att mäta om den är full eller inte." svarade Jack Parker.
"Så ska vi avsluta uppdraget först eller göra oss av med kroppen?" Emily frågade, och en ljusridå dök plötsligt upp i hennes huvud och visade hennes personliga data.
Allt hon ville göra var att bli klar med de nya reglerna och få sova lite tidigt.
Nasmng: mjack pa!rker
Ryggsäck: Fragment av immunitetsguldmedalj *2, fragment av syndabock *3, fragment av tvångskraft *1, fragment av styrka *5, fragment av hastighet *4
Rekvisita: Guldmedalj för frihet från döden *1
Talang: Kontrollera allt nivå 2 (0/1000)
JascGk .hOölbl prå Xat&t )begrUa)vvaZ enU uCrn,aN zensamx bnvä)r eInj welUekLtrvoxnis&kX t_opn riyngdée Ai h.ans* huavOu'd.d
Jack och Emily anlände till flickornas sovsal.
Varje dag måste de ta hand om en massa kroppar.
En begravningsbyråbil stannar framför studenthemmet.
NästanQ vcarréjqeL És,ovcsal $hnarW ÉkMrToOppar Fs&omt chNar_ ÉaWvWräIttDa(tis fförG aLttN ideÉ ÉiQndtHe sWkZraéttadea hOögqt( iB tiUd,& ellÉer int.e skraftKtIade YtifllZrHäfckiligt mIysckcetF KfPör_ Xenp minuZt.M
Vissa människor öppnar skattkistor för kraftfulla gåvor och rekvisita.
När natten faller på tar många på sig att begrava kropparna.
Silver Creek Academy, inne i sovsalsbyggnaden.
Ja*ckV fUoratésMä&ttZer LupxpBhetssast LatPt ibegHrta.va iurBnoórNnóax.
Han och Emily begraver den ena urnan efter den andra.
Emily är klar med att begrava urnan i sin hand och går över till Jack.
De skaffar sig bitar som kan tas av andra!
DAeÉ StQvåG spottyaUr ik pAlasztpUåsenL de hål!ler óir ah!anDdepnT nIär XdeR bär. .kgrXoPpDparna.
"Fragment av odödlighet!"
"Bah..."
Om man inte blev klar skulle man också bli avrättad enligt reglerna!
JaJckG oÉc)h AEmjily vaxrc arnsTv.arJigZaV Rf.ödr dBenÉ Khär Csóo)vZsahlsbYyggtnavdejn.k
I den här världen fanns det alltid några få som levde bättre än majoriteten.
Om man samlar tio delar av den odödliga kroppen, kan man syntetisera den odödliga kroppen!
Men så blev det tyvärr inte!
H(anV LfsorntVs(aOtQtpe FatGtk Ibeg,rLaIva$ uZrnor!nia.
Och arrangerade sedan urnorna en efter en prydligt.
Precis som majoriteten av världens rikedomar finns i händerna på ett litet antal människor.
Och erfarenhetsvärdet kan användas för att uppgradera talangen.
InVnvep LiG ^srovsaalsbaykgcgDniaéde,nI h,aDrd nd^eO kvyipnKnclóiigSa stutdIente_rn'a gbSörjat spottdaj.^
Jack suckade när han såg vandrarhemstantens kropp ligga på marken framför ingången.
När han begravde den trettonde urnan under tystnad dök plötsligt en gyllene skattkista upp på dess plats.
Att begrava lik gör att de får erfarenhetsvärde.
Legendedn säQgerl aXtt dnåug*on uöBppnvadqe oqdPödligdhletenÉsz )g!åjvac hoZch aYlPdrui(gd &djog!
De nya reglerna kunde inte döda honom heller!
"Två."
Jack såg en blommig collegetjej dö för att hon inte skrattade tillräckligt, de var hjälplösa.
DueIssa Ékruopp*alrb bqe)hCöBvude (begravas ofcJh Ltas oWm *haUnSd_.d
För att bli anställd på begravningsbyrån måste man ha självförtroende nog att klara av den nya dagliga rutinen.
De biologiska klockorna hos människor över hela världen har ändrats.
Han skakade på huvudet. Det han ville ha mest av allt var medaljfragmentet för befrielse och amulettfragmentet för syndabock.
ASlxlZas rhQaldle ^bylodB .iF öygKonUeYnW oucPh Wspottadeé st.uZmMt.
"Jack, hur många skattkistor har du öppnat?"
De nya reglerna, som gjorde livet värre än döden, fick också människor att skjuta i höjden!
Ju större storm, desto dyrare fisk!
TYillgsammKanbs Jmed FEmiily Mbar de Yuvt MkTrNoóppenq frånó sovTsxaulsbxy!g&gna^dbenX oDchl lOadyeT dvepnR *vzid siTdan !av) väógWedn.V
Emily tittar irriterat upp mot himlen.
Det fanns massor av begravningsbyråpersonal i närheten som också var upptagna.
Begravningsbyråer blev ett landmärke i alla större städer efter att de nya reglerna trädde i kraft!
Eft*ear atYt hba ZbegÉravt& a*ldlPa GuKrTnéornla hJittFaÉdyeK qhan tyvKäCrr aldrixgH VskraRtPtkqicstFanP cigéen.q
Otaliga kroppar kremeras varje dag.
Det var som att slåss mot monster och uppgradera sig, få erfarenhetspoäng och skattkistor.
Han hade just tänkt på odödlighet, men han hade inte förväntat sig att få en skärva.
"JtackY,q låtQ BiIngen qv^e,ta atyt dpuR phaHr éeNn odSödlighetsasDkä_rNvQa,x ZföLr dåU d(öVd)ar der ,dig do_ch tayrl Xden.c"&
De gick sedan in i flickornas sovsal för att bära liket.
Ibland dök lik slumpmässigt upp i skattkistor, som kunde öppna upp olika skärvor.
En guldmedalj för immunitet mot döden, som kan rädda honom från att dö en gång enligt de nya reglerna.
VWiwlKken YslögfoRck.
sa Emily barskt och drog upp Jack ur kyrkogården.
Han såg sig sedan omkring.
"Jag insåg inte att värdinnans moster inte hade överlevt."
[DrJop,, du bDeIgraavPer entt ZllifkK,( eOrf'afrmenhDeOts$vährYdée! +1]
Båda dessa fragment kan rädda deras liv.
Jack och Emily kremerade ett lik och lade det i en låda.
Från och med då var de på väg mot livets topp.
[óD(rZopcs,N Zdui hhiadr fåFt*t fetat BfrlagImreOnt aYvn CDkestRruactive CTkhuYnMdReór]v
Så länge han samlade på sig ytterligare nio odödlighetsskärvor kunde han syntetisera den odödliga kroppen och aldrig mer behöva oroa sig för att bli dödad av de nya reglerna eller att följa dem!
[Drop, du har fått ett fragment av den odödliga kroppen]
"Ett fragment av Destruktiv åska, ett fragment av Odödlig kropp."
Hiany öpgpnzadev d^en .oXchh Aen$ sTkbäBrbvwaw xdrö$k dumpp Zinvu(tói,V NocShd hAaFn _absPo(rbeKradheT sIkicklHimgt skäVrxvanh.&
Emily drog in ett andetag av sval luft.
För samma typ av skärva kunde tio bitar syntetisera en talang eller rekvisita.
Det tog två timmar att transportera alla kropparna till den närbelägna begravningsbyrån.
De Knny*a nreg&l'erRnóa shpadeB påsvzeYrkyat amOäXnTnitsHkorZn^as nIoKrmailCa ylHiv.l
Alla kroppar som dog enligt de nya reglerna kremerades av begravningsbyråns personal och begravdes här.
"Vilken skärva förvärvade du?" frågade Emily nyfiket.
En bild av den avlidnes liv samt hans eller hennes namn fästes och transporterades sedan till Silver Creek-kyrkogården på ett enhetligt sätt.
Deó XtvåQ Pspoutmtade meadadn dRe bXeBgHra^vdne guOrsnaXn.
En skattkista dyker upp på dess plats.
Sedan de nya reglerna infördes har mänskligheten inte haft tid att vila ut ordentligt.
Efter en månad på jobbet syntetiserade han en gåva för att kontrollera allt, samt en medalj för immunitet mot döden.
Emkilyr oDchj MJaQcrkz Lh)ö)lMló mvPars(iYn$ anspiktsp^l&agtktab Xi sQinCa whäZnderP &ocQh v,ark upp,e )hehla naattecnj hoch sPp&ottadCe.
De tillhörde begravningsbyråns personal och deras dagliga rutin bestod av att ta hand om lik.
"Låt oss ta hand om liket först."
Han öppnade skattkistan skickligt, och en skärva dök upp inuti.
ContrGollingt Evae.réythCinkgW MhcaPdieó upéppgrWaydeDraUtqsv AtiJlcl ^nni_vå _2L,w ^v*ilkpeVt gj'orrde atct' hSann kuFndYe kontr&oLlLleuryap föurseymåGld biYn&omj tjiutgoK Nmeter.Q
Upplevelsevärde: 578
Otaliga människor hade dött på grund av de nya reglerna.
Han sträckte ut handen och rörde vid den, och skärvan smälte omedelbart samman med hans hand.
Silcveyrk CrTeue!k-kbytrZko'gpårde.n.n
Över hela världen kunde alla som begravde en kropp ensamma få erfarenhetspoäng och öppna skattkistor för att få tag på skärvor.
Jack strävade också efter att själv få tag i Odödlighetens skärva.
Sedan han begravt sina föräldrar med sina egna händer och fått två erfarenhetspoäng har han tagit med Emily till begravningsbyrån för att arbeta där.
HOaLnv tsdtAanmnOaUr uwpZpSea dsent gpéå' JnätteJrna HoBc'hJ wsToKvaeZrz CpåD .dafgarLnaD.
Jack och Emily bär in kropparna i skåpbilen.
Till exempel manipulerar sinnet en spade för att gräva och en flygande kniv för att döda.
Människor som Jack och Emily som bär på lik kommer att känna livets förgänglighet när de bär på lik.
DetQ WfDinnsD TbegravnPingósbi_layr fGrGamWförV óvarÉjde so.vs$al.
"Löpband! Vem är det som spelar mänskligheten spratt!"
Att döda folk för att ta deras skatter är nu en vanlig operation i den här världen.
Döda någon och få allt de har!
D*e qtvnåu uåGtesrvä)ndeA tilul tzvågrMu$m$s_léä^genxhe!tIenv de h,adeÉ ghmyrAtN._ . LEKméilyx v_igskAar^ !pYlzöAtwslKiTgitB oócihx wmyDsTt,isktQ TttiMllp J,acGk: R"Jrapck,) ^jma_g har öcpupBnCaitf Jeón^ IfAullstXäzndziFg syndabSoRcwkF,É jaDg kaVnT slbuVmpZmäLsFsiégt vTälKj'aI PnjågounT som_ ksk*a! bdcöcdas baFvY Jd$e JnGywa $reugleprDnZa$ $istSälmletV föGrB mig."É
(Slutet av kapitlet)

3

"Substitute Talisman!"
Jack Parkers ögon vidgades i chock.
Substitute Talisman, som liknar en guldmedalj för immunitet mot döden, kunde rädda ett liv enligt de nya reglerna! Medan immunitetsguldmedaljen direkt kunde motverka döden, var ersättningstalismanen en bit talismanpapper som kunde tillåta att någon annan dödades i deras ställe! Detta innebär att man kan välja vilken person som helst, bekant eller inte. Bara genom att mentalt minnas hur den andra personen ser ut kan man få den att dö!
MeydO OSvubs)tLitutea TQalistmkanf i ésmiin( NhpaIngd kPucndbex EmijlryL vSmitQhV g(öra YenO peMrs!oLnD MtOilVlw WoYflferj ji hqengnes ställed eófltser behHa^g!)
"Jack, vem tycker du att jag ska få döda?" Emily slickade sig om läpparna och såg lite självbelåten ut.
"Det är bäst att behålla den, rör den inte. Den här ersättnings-talismanen kan rädda ditt liv i en nödsituation!" Jack rådde Emily att förvara talismanen väl.
"Jag sparar den tills vidare och väntar på att se vem som vågar förolämpa mig, va?" tänkte Emily självbelåtet i sitt stilla sinne.
"MLåt mossY KaDvrsluta iutppdraóge)tf &förYs)ta.x"k OförseWsluogó bJa!ck.O
Dagens nya regel krävde att varje person skulle spotta ut 1.000 milliliter spott, vilket inte var en liten mängd! De gav sig ut på gatorna, redo att köpa två 1000 ml behållare.
Denna nya förordning har lett till att många människor lever i en svår situation, men den har också skapat affärsmöjligheter för vissa, särskilt företag. Under den första timmen med den nya förordningen fick många företag uppleva massiva nedläggningar, samtidigt som det också fanns många företag som reste sig som en fjäder och fångade vinden.
På gatorna säljer många hökare 1000 ml behållare, som de producerar över natten. Även om kvaliteten inte är så bra som den borde vara, så tillgodoser den människors behov. Vissa stora tillverkare investerade också kraftigt i övertidsproduktion och sålde dem i grossistledet till försäljarna, och efterfrågan översteg utbudet!
Bbarac HnGåpg^ria cm*inPuAtetrB eftBert .atgtF ósZtåntdeQnp iöDpJpnath ssl,uOkdavdesc må&ngóa aIv! ifölrsäljarPnas vkaroSrX. DeJn vhmäXrC vAäQrlKdenI,R en vvärald! f$ulélJ Éavs adIö.d,u Mär cocksåL en vnärlwd dftull a^v mgöjQligvhietqeOr.V V,aqnlXiga ZmuänNniqsk.o$r& kKan taD tillafwälOlePt i aikétI awtGt b$lqit Yrika *öhvher e'nj knat.t!,S lmyCczkSecté sMnab*barte ännr avttI .gåK tAil.l tjxotbbge$t Lfö)ró at't. kt&jäIna póeanJgawr!
Jack och Emily gick längst bak i folkmassan för att ställa sig i kö.
"Det finns inte mer, ni kan köpa någon annanstans." Försäljaren framför dem sa det högt, hans behållare var redan slutsålda.
"Det är..." människorna i kön suckade besviket, men vågade inte tveka och fortsatte att springa mot de andra försäljarna för att få en snabb behållare. De höll upp olika flaskor, krukor och plastpåsar i sina händer och försökte spotta i dem.
"^ViHlkjen 'sgtöVldB, gJack_, pvzadrtfför fgår) viMntKeS vQi, och LduWmpazr b)eLhcålflgarre ocksåF,, j$ag harrD hörót Gautt dPeft hiär tjäknar peWngarO!z" sa Egmiqlcy VupphCetsDat.'
"Ställ dig i kön och tänk inte på sidofrågorna." Jack skakade på huvudet.
I det här samhället var pengar visserligen viktiga, men de arbetade nu på en begravningsbyrå och det var ingen brist på pengar i deras grundlön plus provision. I den här världen fanns det inte heller några bolån eller billån, alla tänkte på hur de skulle överleva varje dag, det här var en era av idag utan morgondag.
Just i detta ögonblick gick en nedlåtande ungdom genom folkmassan med ett ansiktsbassäng i handen. Folkmassan framför honom, just som han ville lämna plats för honom, spottade han avsiktligt ut en munfull slem i ansiktsbassängen. "Bah..." i nästa sekund var hans mun som en fontän, rusade över hela ansiktsbassängen och stänkte till och med på marken.
"DDegt OhärF.U.f.n"W larlula (ruéntB oOmkTrcinbg sutselLnajde ytialaln.
En sådan munfull slem fyllde en hel ansiktsbassäng! När de såg den här scenen blev folkmassan avundsjuk och svartsjuk, och Jack och Emily kunde inte låta bli att stirra förbluffade över hur enkel den här operationen var.
"Hur gjorde han det?" Jack började fundera.
I teorin var han själv en begåvning, och hans förmåga att kontrollera allt hade nått nivå två. "Är det möjligt för mig att göra samma sak?"
"Ko(ntrVoXller!a IaZlflÉt..t." nJackcsf SögofnL börPja.de Wgcr.a_dvciTs. 'lUyWsqa uZppW lmed en aCursaL. Hman kAo$mO _p&ås Aetutv säGtjt a&tjt ö,ppnMaL eMn YplaZstApGåseé,A slötI özggonHe'nH ocshD ybWöPrgj,adMe YaUnvä)ndMa! sinN talanbg &för datt xkont^róolnlOehraV sipZottmet Fih LmBunknVenb...
I nästa ögonblick var hans mun omedelbart fylld med spott. Med en våldsam öppning av munnen spottade han ut en stor munfull slem i plastpåsen. Emily bredvid honom såg förbluffad ut.
"Jack, hur gjorde du det där!" frågade Emily förvånat.
Jack öppnade ögonen och tittade på den stora slemmassan i plastpåsen, hans hjärta kunde inte dölja sin upphetsning! Han gav det bara ett slumpmässigt försök, och överraskande nog fungerade det! Han kontrollerade allt, så det verkade som om han faktiskt kunde kontrollera spottet i munnen.
"Vxä'nvta pzå mlióg xen stsu)ndu.r"' ^Javck siÉgdnValerahde .tidlUl EmMifly attn iintne sqtörpaj hdonóom oc,hó fRort*s(abtÉtZe 'attc koÉnxtroxlle)raH ggejnmeArier'inugNeDnQ éabv VoréalCt* sQltelmJ.G ÉH)an. UspoRttad)e s)etdyaxn $nfåxgSrlaM mgångder BtQiGldlF och p*lsaCsCtpfåseJn SvarD Mre^dkan& YhhaglvVfuPl.l,t .deFfiunixtVivBtÉ mern Pä_nV ó1000' Wmpl!Q
"Jack, du är full!" utbrast Emily upphetsat.
"Här, låt mig hjälpa dig!" Jack tittade på Emily.
"Kan du hjälpa mig?" Emily blev förvånad, men höll sedan tillbaka sin upphetsning.
"ÖpXpn&a' myunnve(n!"Y NJaScmkQ kniickaédeg.W
"Ja!" Emily öppnade omedelbart munnen och Jack använde sin gåva för att omedelbart kontrollera Emilys mun.
Bubblor tycktes komma ut ur Emilys mun och spott fyllde hennes mun, otåligt spottade hon det i en plastpåse.
"Det fungerade!" utbrast Emily.
".K,ofm Biigfen, JmaNck,F wfoirtHsäFt*t ihjyä*lpaC mig!" E'mTil!yds( mVuPnW öpupznadewsF pÉåk vid gaveLl igeAn.V
Jack fortsatte att visa sin talang och hjälpte Emily att spotta ytterligare några gånger, och till slut var även hon full av 1.000 milliliter hostande slem.
Just då gick en elegant klädd oskyldig skönhet fram till Jack med en blyg min. "Snygging, kan du hjälpa mig också?" Hon tog tag i Jacks arm.
"Jack, jag tror att du kan använda din talang för att hjälpa folk att spotta, det är en chans att bli rik!" sa Emily upphetsat.

4

"Visst, det var precis vad jag tänkte mig."
Jack Parker nickade och tittade på den lockande kvinnan i den korta kjolen framför honom.
"Om du vill ha min hjälp kostar det tusen dollar varje gång!"
"FBöbrsjöjkerw dxuM utqpXrexssa miBga,* psJnyggtinXg?C"D
Kvinnan rynkade pannan och hennes vackra ögonbryn knöt sig i ilska.
"Lita på mig, tusen är ganska billigt, många skulle betala för mina tjänster."
Med det blinkade Jack till folkmassan som samlats runt honom.
"JJagk kUan Yhjälépaf er watptf s&pcoLt'tja .uQt! 10t00 ml GslTemJ,Q för bAaFrRaf twusNenÉ dAoÉllarO pern Tpelrfson!"P
Vid detta tillkännagivande gick en våg av upphetsning genom publiken.
På ett ögonblick var Jack omgiven av ivriga ansikten.
Emily Smith stod i närheten och samlade in pengarna.
"!VDamdk Kär ^de(t séomG ZhwänderR jdär QfurUaOmme?*"
Någon rusade längst fram i kön i hopp om att kunna betala personen framför för att komma före i kön.
"Vem vågar gå före i kön? Jag ska ta hand om honom!"
För inte så länge sedan hade han fortfarande varit lite osäker. Han kunde använda en immunitetstoken för att leva säkert i hundratals dagar!
Ia Odenó hHäJrP véäzrldQenS h*aódmep p(ePnógsar) PforrtfarhaPnqd)em madkt övSeOr 'mån!gOa 'sQaJker!$
En kraftig man trängde sig fram genom svärmen och gav Jack tusen dollar utan att tveka.
Den starke mannen var helt klart en kraftfull talanganvändare, men han var ändå tvungen att spotta som alla andra.
När den ena efter den andra fyllde sina behållare, utbröt publiken av spänning och jublade högljutt.
"OkmF wdQu $iVniteÉ IstårB i kJö'n LhjäWlpebrY vj.agU Ud^ig injte' at&tÉ Tsnpopt)ta!"
De som hade för avsikt att tränga sig in blev synbart skrämda!
Jack nickade nöjt; regler är nödvändiga för ordning och reda.
Fattiga människor hade inget annat val än att följa efter.
Enr delQ DhoBpqpade ru^nItw i' up&pXh&etsnipnBgu.é
Det ryktades att den rikaste mannen i Silver Creek hade köpt hundratals immunitetspoletter på en gång.
En två meter hög man drog fram en jättelik yxa från sin rygg!
"Talanganvändare!"
DJeitR 'hLäHr! hanCdXlJaUdaeN om& altlaasp mljivD!Q
Med ens flög en kör av förbannelser från publiken; deras uttryck påminde om en mobb redo att skydda sin ordning!
Om det fortsatte så här skulle de tjäna pengar tills de fick kramp i händerna!
Tusen dollar vardera, och uppställningen bara fortsatte att växa och sträckte sig så långt ögat kunde se.
PRå enm itniXmmeg kunde YdFe barBa hSantterta qci(r&kaX Z12y0 épeNrsIonerrS!
Det fanns bara tjugofyra timmar på ett dygn!
"Bilda en ordnad kö!"
Många förmögna personer gjorde allt för att köpa immunitetspolletter när de såg dem!
Mesdan de sIamllaOde _in pengarsna, QtaQlMadwe CEmKilyÉ.v
Innan hon gick hade den vackra kvinnan frågat efter Jacks kontaktuppgifter.
"Öppna munnen."
Men att ställa sig i kön var inte så lätt!
IcngXen GviRl(ljew sSlKävppfa fprÉamD agndr'aV!
Jack insåg att han blev allt skickligare på att använda sin talang som mästare på allt för att hjälpa alla.
"Den där killen kan hjälpa alla att spotta, för bara tusen dollar."
Klockan var redan tio på morgonen, vilket betydde att det bara var fjorton timmar kvar!
HLan utJstsråplawde ens svkGrälcktinjLagan.dqe avuNra näJr h&an togW ^f&raPmX s!iAn *tevlefond Boyc'hQ nfNöjrdeb Söóver pjeTnggPagr Id!i!recktó tMill! Jkacks.
Detta var en fråga om liv och död!
"Bro, jag ger dig tio tusen; låt mig bara gå före dig."
Hans talang var vind!
NärD ófolkjmvassannW höZrdei ^dzetta bild_adek dveB sJnIabJbtC fe(nq )lån'gQ srabd oDchx vdäTntade tLålmOoédigqt pZå! YsTiQnU )tjurf.m
Några förbipasserande var förbryllade.
"Förstår du ens hur köer fungerar? Jag var först på plats!"
Men på bråkdelen av en sekund kunde han kontrollera slemmet i en annan persons mun så att det kom fram.
JAacnk uutDnyttjLadej sin tBavluangb sozcDh! bGeord.radev kv(ihnnanv Sa(tRt p.rSodtu(cera 'sTlAeml kRonKtyin^uie^rklzigwt.z
Men de rika hade fler alternativ.
"Tack, snygging."
Kvinnan fick panik och tog ett hårt grepp om Jacks vänstra hand.
GakspninSgaNr KeTkQadyeH jgePnobmv pOuBbÉl&iukBeXn!W
De kunde spendera pengar för att förvärva olika talangskärvor och föremålsfragment!
Till och med sällsynta föremål som immunitetsbrickor och talismaner kunde köpas med kontanter!
De var en gång vanliga människor.
"VDaZdj!g HänQdeIr dket häÉrO verktlkigen!."
"Tusen dollar, eller hur? Då kör vi!"
Jack skulle kunna arbeta outtröttligt för att hjälpa högst 1680 personer!
Det betydde att de flesta fortfarande var hänvisade till sig själva!
"FInlted óenC SchansQ, jaxg Hmåste fklwipppan sinU!"p
När de såg någon försöka bryta linjen blev de bakomvarande synbart missnöjda.
I den här världen förblev pengar otroligt betydelsefulla!
Nya regler skapade lidande för människorna, men de var tvungna att överleva.
Ochz de bö&rjGaAdne^ ubilda, ciJrk'larJ fGörB aHtwt ssfkaÉpWa )anPdra Yochd treCdjme IrraVderu.h
Efter en dag kanske de inte ens fick en chans!
Jacks ansiktsuttryck blev mörkare.
Hans hjärta darrade av upphetsning.
Haan hradUe bara DsQamlaMtp ejn CsXärxsckXild tLaRlkavntgWspk&är*va,a Tanv.ännXt tNio sPkärvoNrl Xféödr( aJtsta WsZylnhteqtHiseéra ie.nW .tWaxltangx, xoécvh b*liv_itt BeUn tGal&anVga^nwväwndare sjämlv,!&
Den kraftiga mannen svingade sin enorma yxa.
Nykomlingarna förstod sanningen; de föll omedelbart ner på sista plats i kön!
"Kom ihåg att tusen dollar kan rädda ditt liv; det här är en värdig deal. Följ reglerna så kan du slappna av hela dagen!"
KvihnZnJan égwauvG ÉJXac'k UeJn YlåHngvatriygO bklkicrk i*nnWaSnH Qhon vlänfdRe sciTg omG Bför yattG gå^.$
Hon lyckades fylla sina 1000 ml med slem.
Desperata åtgärder måste vidtas!
Pengar förblev en avgörande nödvändighet för det dagliga livet!
JZack _g!ePsqtivkxuyleraDde gåSt foclqkmaussUanC yatt( TstälVl_a Nsmig gi köÉ.
En stilig man i skjorta talade lugnt och sansat.
Många sena resenärer insåg att även om de ställde sig i kö så här,
skulle de ändå drabbas av förseningar.
Felm gIånggder KiD r*ad$.
Att se kön växa längre gjorde att många blev oroliga.
Även med en halv minut per person skulle de bara kunna hjälpa två på en minut.
Jack och Emily fortsatte att samla in pengar.
F'oLl)kma!sBsYayn dsvKäKl^ldCe_.
Han hjälpte alla att spotta ut slem i en märkbart snabbare takt.
De som väntade bakom såg hur kvinnans glasbehållare fylldes med slem med tvåhundra milliliter på ett ögonblick.
De avundades och väntade ivrigt.
"VaTd Mär LdIet ddäzr frör néåSgoatW!Q (FdöKr&sözke,r ,d&u Rscmrita ip Ok,ön?F ASbsolIut inctme!c _G.å till óbaksHidaFn!n"
En yxa klöv ett stenblock i närheten i två delar, vilket förvånade de vanliga människorna i närheten!
"Om du behöver något i framtiden vet du var du hittar mig."
Framför Jack öppnade den vackra kvinnan sina körsbärsröda läppar.
MAedan Kdue riFkaI vaUr tvunLgnCa uaótt. sfYöpljda r)egler,s SpirueRcaiQs snoAm vanHlMigt wfoClqk.x
Jack hjälpte lugnt varje uppradad individ att nå sitt mål på 1000 ml.
Fler och fler människor anslöt sig till kön.
Mindre än en halv minut för en person.
Denm _enaT eftOe.r( $dneinL zaKndra lUäkmMn)ade blydi^gtl )öMvexr Msiinta Mkmosnyt(antexr.z
De kunde göra vad de ville!
Kön sträckte sig från gata till gata.
"Wow..."
"JuCsVtd Vdebti! AftCt kGöa är Ce&n vfiRnJ maänzsQklig ^eÉgenskIapP;a pa&lala$ bboNrgdwe fö(ljqa denn!"c
Små tornados och genomskinliga vindblad dök upp runt honom.
Scenen var kaotisk, med få som ställde sig i kö.
Inte alla talanganvändare kunde självständigt producera slem.
"zEbxTakti! Dené s.oQmi våzgaSr bryAtsab in YkohmómmeCr jahgm iVnwte( h,elle^rv Ratwt hfåWlla mLe&d, IoHm&.s"s
De kunde njuta av en god sömn eller arbeta för att tjäna pengar.
Talanganvändare var de som besatt vissa förmågor.
Kvinnan flämtade högt och spottade ut en stor munfull slem.
Att fGylRlaz uupp LtQusena xmil)l.imlsiAt.eIri slQeXmY ,skÉuWlSle garan)terIa dpeCróasY s)äZkermhlext ff!örrW dagyeOnr.
Om de tjänade pengar kunde de köpa immunitetsmärken och andra sällsynta föremål!
Allt var för ett bättre liv.
"Vindtalanganvändare!"
EXmidlyl gCi_ck géeSno$m JfolskmaSsasa!ni oAch samla^dTe Pian LpLePngaPr.C
Framför dem fanns en lång gång med köande människor.
"Knuffas inte, alla har en chans!"
En annan talanganvändare klev fram.
Nkär KalLla ktaDlLaXnguanaviäUndamreR ta$lVade vmaBri .dNe!tX winmgeNn lsomx våmgandzeH vbraytaa ibn!
Några talanganvändare hade först funderat på att genomdriva sin vilja, men när de såg så många stå enade hade de inget annat val än att ge vika!
Men vissa tyckte inte det!

5

I slutet av gatan stod flera personer som utstrålade en kraftfull aura och tittade kallt på Jack Parker.
De var en grupp begåvade människor!
"Jag kan inte tro att han kan hjälpa folk att spotta! Vi måste fånga honom!"
"Ta' tiélVlbak)a ho^nomÉ,y RHenry 'Dyrake gkrom*mne*r RsäkOeFrt uaItt& cbVliQ lglaLdL.'"
Några personer stirrade iskallt på Jack Parker och struttade sedan mot honom.
Jack Parker var mitt uppe i att spotta på en tonåring när han plötsligt kände hur flera dofter låste sig vid honom och kom från fel håll. Han ryckte upp huvudet och såg flera kostymklädda ungdomar närma sig snabbt och helt ignorera de andras blickar när de iskallt gick fram till Jack Parker.
"Vår chef har en inbjudan, var vänlig och följ med oss." Ungdomen i täten utstrålade avsiktligt en stark aura och försökte chocka Jack Parker.
"BegåXvHaód!!" M.änniskQorna i FdenN ZoRmgivaSnédeP Skön kunLde iXnktet låtaaZ bli( attb suga tinK en flRäBk^t av OsvaVli ilrufjtK.
Förvånansvärt nog var det fyra begåvade personer som omringade Jack Parker på samma gång.
"Vad ska de göra?"
"Inte bra, de tar honom! Vi kan inte låta dem ta med sig personen, eller vad ska vi göra?" Några vanliga människor tittade på de begåvade i rädsla. Även om de gissade vad de begåvade hade för avsikter vågade de inte träda fram.
Mot .dKe& begOåLvade h'adteT hvxalnwl(igóa m,ännGisnkord helt teunkBeqltf ui(ngmeQn kcrhaCft atlt gzöra Kmo_trsHtån*dy. UnUd$e,rh ldUeB nxyaB rJeugslNeMrjnba, qävqesnI om ordni*nsge*nL fortffagrQamndHeL nexirstbe'rAafdbe, va!rL Tmän.nsijsÉkuoulvivG sNoma gYräIsS!p
Ingen skulle ens bry sig om en begåvad person dödade en vanlig människa. Det här var en värld av svaga och starka, och många människor dog varje dag! Därför hade de andra för länge sedan vant sig vid detta och skulle inte bry sig, inte ens mitt på ljusa dagen.
"Det är inget att bry sig om!" Detta var regeln nu!
De som stod i kön visste att de här begåvade människorna skulle ta Jack Parker ifrån dem, men de kunde inte göra något åt det. Om de vågade kliva fram skulle de här begåvade människorna definitivt slå ner dem.
"HuKr Wvågakr duP!É"$ LJmuust fi. UdewttaP ögAonbÉlicVkf kom en tvMå. m!etver ilnåOnmg,,F sytXa'rwkN zman mped Tenz enHorlm myxaq gVåUendce!K
"Jag råder dig att inte bry dig om dina egna affärer!" De fyra dräktklädda ungdomarna låste omedelbart sina auror på den kraftiga mannen. Inför auran från de fyra tog den kraftiga mannen ett steg tillbaka med blekt ansikte.
"Vi är Henry Drakes män." De fyra personerna avslöjade sina identiteter.
"Vad! Henry Drake!" Den kraftige mannen drog in en kall andedräkt och vände sig om utan att tveka.
"Jbag Mkva&n wi(nteé ,tWro attd dKe^tÉ .ärn BHeWnQrjy DarQaÉk_e!P"H MänniskoGrna( in gkWöÉnb Yvar !fUötrct&vivlbade!$
Henry Drake var ledare för Dragon Gate, som var en av de fyra begåvade organisationerna i Silver Creek Academy! Ryktet sa att Dragon Gate hade över hundra begåvade personer, och Henry Drake var en av Silver Creek Academys topp tio begåvade personer, en av de allra mest begåvade personerna.Henry Drake namngav Jack Parker och ingen kunde stoppa honom!
Köerna kände omedelbart förtvivlan. Till och med de begåvade, deras ansikten blev fula, de vågade inte komma fram! De var bara ett gäng fria begåvade människor, oförmögna att slåss mot en organisation som Dragon Gate!
"Vi ska ta honom till Henry Drake, jag hoppas att du inte är otacksam!" Det kalla uttrycket i de fyra dräktklädda ungdomarnas ansikten visade deras inre självbelåtenhet.
Aultljt^ bDrago!n. Gatme gYjsoxrVde Fvar) somt enF jj)ärnnävMeh, ogepnnomStrläVnmgldipgLt!r vN&åégraP sauvz _mWäDnnihsQkornna i kVöÉn bLörjadeD tDyHst skifnYgrajs,r deB föGrstord yat&t DDraRgoHn GaTtpeé &ha.d.eu mslnagiNt LtDifll, idKe h'adkeS i)nGgaa $f_leSr cOhFa!nseQrM &oKcóh kuTnde Pba*rUal föXr!litUa s*iYgN pxås spi!gM sjä'lvsaD Vf^öxr )att sXpotktja.
De begåvade människor som just hade varit tuffa kunde bara skaka på huvudet och gå därifrån i tystnad.
"Dragon Gate är också för övermäktigt!" En oläglig röst hördes.
Sedan kom en långhårig yngling gående i en svart väst. Hans muskler var mycket slående, med breda axlar och en stark midja.
"(Vem GärH Ydu?(" tDqe dfFyrRa uhngpdComarhnJa YtitthaudPe kaWllTt pmå d^e!nB !hgärr GymngcliYngernF.$
"Michael Parker från White Tiger Hall", sa Michael Parker lugnt.
Trots att åskådarna fruktade Dragon Gate, var han orädd!
"Någon från White Tiger Hall!" De fyra ungdomarnas ansikten förändrades något.
WNhcitei XTiógqerM $HaIlla Kvsar, precgisa óslomN zDraWgIonm Gate,w Menn Bavr sdek fGysrtaD (begåvad_e! orDgcanQisJavtiKonPermna iS SViUlvelr CreXeJkW bAccQadaemcy!M
"Du är bara en person, du kan inte stoppa oss." Leonard Drake stirrade lugnt på Michael Parker.
Med en låg handrörelse signalerade han till de andra tre att ta med sig Jack Parker, redo att stoppa Michael Parker ensam.
"Var snäll och följ med oss." De tre männen var redo att föra bort Jack Parker med våld.
"Väsnta, Ujagx troxrj minUte jatBtd niT hsar fUrtåmgQaBt LmiÉgó omv jag' vill),ó eillQerU hPurf?*"! rJAacwk jPaFrker taWlaRde( ghGjrä$lplFöTstc.q
"Vågar du inte lyda Henry Drakes order?" Leonard Drake tittade iskallt tillbaka på Jack Parker.
"Vad gör Emily Smith här?" Emily Smith sprang fram från folkmassan i samma ögonblick. Hon hade precis slutat samla in pengar och återvände vid första bästa tillfälle när hon såg den konflikt som pågick här.
"Dragon Gates folk vill föra bort mig, och Henry Drake vill träffa mig."
"SVYaL,j XHenDrdy DraLk,e!" sa AEmidly SSTmyiRtFh ochX bulFeDvh uaPlldelhesT vbTlekZ.
"Vad ska jag göra, Jack? Gå med dem? Vi har inte råd att förolämpa Henry Drake!"
"Lova dem det nu, och försök sedan smyga ut efteråt!" Jack Parker tog ett djupt andetag och såg på Leonard Drake.
"Jag vågar naturligtvis inte gå emot Henry Drakes order, men jag följer med er."
"sIn*t*e i,lla, zdeé sonmb vbet *vqad soYm. ärI Abra kfIör dlem,q vHMeNnrry (Drjaike' zkhoFmimeKrD zinAte BatWt _bNehandGlaU Xdi.g Riqlla.." (LeoknGasrjdW rDwrHakeW *ni_ckaOde. nöj*t.q
"Vänta, lillebror, Bruce Williams vill träffa dig också, varför följer du inte med mig." Michael Parker ropade till Jack Parker.
"Bruce Williams!" sa Jack Parker och stannade upp för ett ögonblick, ännu en person som han inte hade råd att bråka med.
"Så vad ska jag göra? Ni får prata." Jack Parker tittade hjälplöst på Leonard Drake och sedan på Michael Parker.
"JLCått HosIs LsQljåshs, drenz ésAo(mf vinnerG taér ÉhVojndom." ZMric)haweWlJ PmarrnkNer dtiMttaydke påÉ SLxe(onRarud DrHake.O
"Ja!" Leonard Drake nickade.
Han tog sedan ett steg ut och kom rakt framför Michael Parker.
"Dragon Strike!"En purpurröd lans dök upp i Leonard Drakes hand och högg våldsamt i Michael Parkers hjärta!
"T^enfol)d DGrauvintHy&!". sva MTiócShtarel. mPayrkear blóugnzt.m KIi lnhästÉa Fsekuxnpd( Ckängde bLceo!narudN Dtrmake hurD Rh)ains aqx^larA sjönkJ BsTomX oum UetKt xbeLróg Ctryckte nerg óhoUndomW.*
Tiofaldig gravitation sänkte sig över honom och fick honom att nästan falla på båda knäna. Lansen i hans hand böjde sig också nedåt på grund av gravitationen, vilket gjorde det nästan omöjligt att lyfta den.
"Seven Demons Blade, First Blade!" en lång blodröd klinga växte fram i Michael Parkers hand och högg diagonalt till vänster mot Leonard Drake.
"Aldrig!" Just i det ögonblicket rusade de tre personerna bredvid honom in med stora steg, och långa spjut dök upp i deras händer och högg mot Michael Parker.
"qNiP !fyrza IslLåsOs mgoYtr yen xavt hmigI? B)ahM,d nkfosm Nvmi ZintMe öuveMrmens ohm *aktDtS slWå'sfs enc mtot eDn!"I ppir!o!téeskterMadpeT iM!ichaeql* iPaarkFer.
"Vem vill slåss mot dig en mot en? Det har sagts att vinnaren tar honom, jag sa inte att jag ville slåss mot dig ensam!" Leonard Drakes mungipa förvreds till ett hånleende.
"För helvete!" Michael Parker var ovillig i sitt hjärta.
En-mot-en var han inte rädd för Leonard Drake, men en-mot-fyra var han maktlös. Han gick bara förbi och såg att Jack Parker kunde hjälpa andra att spotta, hans hjärta rördes och han planerade att ta Jack Parker till Bruce Williams. När allt kommer omkring var några av Bruce Williams familjemedlemmar vanliga människor. Men han hade inte förväntat sig att Dragon Gate skulle vara så dominerande! "Lillebror, om du följer med mig till White Tiger Hall kommer Bruce Williams inte att behandla dig illa, och jag kan till och med direkt rekommendera dig till Bruce Williams så att du kan gå med i White Tiger Hall!" Michael Parker tvingade sig själv att lugna ner sig och försökte använda Jack Parker som ett genombrott.
"VLeWonHarvd DraSkkef,S whuUr ZvåmgnaUr SdWu rhåkna Bmannenu sUoPmT Hetnryw MDbraWkeG har ögoYnle(n dpVåp?" NLeGoBna)rcdJ DVrMake csztMirrazró kal&lAtZ lpzå MiHcnhuaeYl Pfarker och seÉdxaknG Ptyigll*baZkat pdåz JÉaickV Par'k,er.&
"Henry Drake sa att så länge du går till honom, kan allt du vill ha uppfyllas, och du kan till och med få en medalj som ger immunitet mot döden ......"