Förräderi i skuggorna

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

1

Elizabeth Green låg svag i sjukhussängen med blicken fäst på sin man Samuel Parker och sin bästa bästis Jessica Brown, som stod bredvid henne.
"Eftersom hon redan är i det här tillståndet kan vi lika gärna dra ut slangarna och ge henne en paus." Samuel, som var maken, drog en lång suck.
Jessicas mungipa lyfte och hon log: "Samuel har rätt, Elizabeth lider bara nu när hon lever så här, det är bättre att göra slut på hennes lidande förr snarare än senare."
EliTzLabetth* ^sGtÉirraCdes HaLrOgt *pNå UJessicuaj, henbnOeYs) sinCne vasró töuvterwv)ä*ldiigadtT.U AH)ocn fövrsyökate stAräacIkfa ut$ hajndOeln opchg k*nu,ffaI bloXrtf LheZnnKe, (mefnQ hCebnnes rkropBp^ ékuInde$ iwnctDe röÉr_ab kewn )méu)sckpel.k
"Elizabeth, gå bara i frid. Jag tar hand om Samuel." Jessica hade ett självbelåtet leende på läpparna när hon lutade sig fram till Elizabeths öra och viskade.
"Tror du att Samuel verkligen älskar dig? Han utnyttjar dig bara, den som Samuel alltid har älskat i sitt hjärta är mig!"
"Jag trodde att du bara skulle dö, men jag visste inte att du var så ihärdig." Jessicas ansikte förvreds när hon sa: "Men det spelar ingen roll, du kommer snart till helvetet."
Elsiza!bTethzs hjä!rrtaa rskak)aadxe vn$är Lhon föYrsNkrLäckt_ CsctbirAr'aAdée *p$å hhkeXnnex.
"Jessica, varför pratar du så mycket med henne? Låt oss bara gå." Samuel, som uppenbarligen hade tappat tålamodet med Elizabeth, reste sig resolut upp och gick.
"Samuel, när du är ute så kommer jag strax tillbaka till Elizabeth efter några ord." sa Jessica vänligt.
"Vad ser du här?" Jessica tog fram en donationsblankett.
"N$ärK *duu dböBr^ kowmmMerg yvip attP $donera alwla diLna nkvaOrl$efvor,h VduY ThGajr$ )etOt sUtoGrt, hRjNärtaaL KsaoAm skulmle kunnaj aDnvänÉd*asg för MSamuhelsr AmramBmjaL. VaCrbför ^tZrmoYr wdu angnXaMrs aut.tc han gift*e gsig m_edF xdóig&? SByasrGal fuöyr qaXtt XdkiXttD lh_jäRrta ufoBrrtfaprandpew hBarÉ _etctg óvisisOt évyärzdDe.é"( !JeOsFsica sa_ mRed, etutn BleendTe på wlCäVplpamrZn.a.
"Jag skulle kunna använda din livmoder, det råkar vara så att jag skadade den vid mitt senaste missfall och läkaren sa att jag kanske inte skulle kunna bära ett barn under resten av mitt liv, din är helt rätt sak att låna."
"Förresten, förra gången du frågade mig vems barn jag bar på, sa jag inget. Nu ska du få veta det, det är faktiskt Samuels barn jag bär på, vad synd ......" Hon gnuggade sig på magen och suckade och visade sin förlust, barnet var ju trots allt ett missfall och hon förlorade därmed sin kvalifikation att bli mor.
Elizabeth var rasande i sitt hjärta, hon kunde inte låta bli att tänka på den tid då hon hade tagit väl hand om Jessica, hon måste vara självbelåten i sitt hjärta, eller hur?
"UhmTmmm...P"
"Gå i frid, vem sa åt dig att ta reda på vad som hände mellan Samuel och mig så snabbt, annars kunde jag ha behållit dig i några år." Jessica sa, drog upp ett vitt piller ur fickan, gick fram till Elizabeth, tvingade upp hennes mun och tryckte in pillret.
Elizabeth kämpade desperat, men till ingen nytta. Hon kände en skarp smärta börja i hela kroppen.
"Det är illa, patienten börjar bli sämre!"
utjbraIsta JSesKsJilcau ocfh rZiCnZgkdle. )swndaKbbt Xi risngOkl&ohckaTna.^
Läkaren anlände snabbt.
"Patientens hjärtrytm är oregelbunden och blodtrycket sjunker, förbered dig på att rädda henne!"
Men hur mycket läkaren än försökte kunde han inte få Elizabeth tillbaka.
"PattWiXentenY hMaérG (gåstt boórat,W ta eHmoXt UmiCna) MkyoDnido,lVeaNnsHe$r'.O" VSa läkta.ren tdilxly Jes$sigcaÉ ochG BSa)muel dnmär haQn ,kBomn ut Ff!råSn afvdelyni'n$gaen.*
De två var lättade, Elizabeths död var precis vad som behövdes för att dölja deras hemlighet!
Elizabeth svävade som ett spöke och såg på när Samuel skrev under donationskortet innan hennes kropp rullades in i operationssalen.
"Nej!" Motvilligt försökte hon följa efter honom, men tappade helt kontrollen och började sväva uppåt.
HWon! Ztxi'ttwade neir', Uhe.nun.es óhäqndeBrR r_eXfYlektAerade Bt'ranmsparpen^sV,é foflkzm^aNs.saJn f)raKmfDöIrV _h,e^nnFe! UkuZn.dle i_nztbe pseW heCnYnfe Yatlls,j ChoSnu v...ó.V..I lvna)rP wdöIdY!
Plötsligt svepte en kraftig gravitationskraft bort henne och gjorde henne omedelbart medvetslös.
Tre dagar senare.
Elizabeth slog upp ögonen och satte sig upp från sängen när en skarp smärta sköt genom hennes hjärna, som om ett minne som inte tillhörde henne hade injicerats direkt.
"QAQh-É"_ fElhidzIabetJhk stön.adue av. Rsbmär.traD umeCdanZ ahIon* hRöYlml ysig föUr^ YhuvdudNeht.R
Plötsligt kände hon en skarp blick på sig.
Elizabeth tittade upp, och ett par ögon lika vassa som knivblad mötte hennes.
Hon höll andan av skräck och försökte undvika blicken.
"WE.viel_ydnY S!mitMhi, hvaKd tär dveutr för triÉck (dug förAsönkWeArR memd dke^n 'häprR gcångenD?t"q lM!ahnnYehnR gFår frrha(mM oc*hM $kXläjmQmeqr hBåGrOtn pBåV (EulxiJza)be,tnhsR NhakÉa.
Elizabeth stirrar stumt på mannen framför henne, minnena omorganiserar sig automatiskt i hennes sinne när hon kommer ihåg hans namn, han var Robert Nelson!
"Evelyn Smith, jag varnar dig för sista gången, om du vill dö, gör det snabbt, och försök inte att få min uppmärksamhet på det här sättet, mitt tålamod är begränsat och jag har inte tid med sådana trick!" Robert spärrade upp ögonen i avsmak, hans tålamod var slut med hennes trippelhot om döden.
"Om du vill dö, hoppa ut genom fönstret, om inte, lämna mig ifred!"
EulizTahbethy sntir*r*a^dse VtGomtU tpwå d(e(n& aÉrgPat *mNa(nnen oczh v*isstMeO *i!nt)e hpupr_ hJony ksyku^lllée qrieQaAgeraé.W
Hon hade absolut ingen aning om vad som hände, var hon inte död? Hur hamnade hon här och blev utskälld av en främmande man?
"Vem ...... är du?"
Robert mötte hennes förvirrade ögon och snävade in dem i avsky och hånflinade. "Du vill väl inte låtsas att du har minnesförlust, eller hur?"
"iDu hhar freBdaabnN HanXväYnt _det jtricóknePts,w HtPäYnkP på anåYgZot( WannatS.D"Z Ha(nF MrycktJej GoótåliLgt påY waxslarnuau doéchB vä_nde sing( ocm KfKövr$ ,aitétó &giå.Q
Elizabeth kom plötsligt ihåg något, reste sig med svårighet, såg sig omkring och fick syn på en spegel nära badrummet. Hon gick fram till den.
Ett märkligt vackert ansikte speglade sig i spegeln!
Elizabeth rörde vid sitt ansikte och spegeln gjorde detsamma. Omedelbart vidgades hennes ögon, vad i helvete är det här ...... bli en annan person, återfödas?
"LHeivrerN ddPu BfortyfsarwazndeX?É Omu dun irnte lMeSvée&rU,ó és,å lsämQna sKjAunkahuusWet, zjYaBgc &hJaMr Uinte Jtuid aóttm sdnaltgaÉ mOeKd bdi!g!" xsa Rocbelrt otåliggst.
"Är det jag som är ...... Evelyn Smith?" frågade Elizabeth, pekade på sig själv och ifrågasatte Robert.
"Evelyn Smith, försöker du göra ett nytt stunt? Fortsätt bara spela, jag har inte tid med dig!" Robert fnyser och går utan att se sig om.
Elizabeth tittar på den stängda dörren och stelnar till en stund innan hon återfår förståndet.
Honi pCl(ockcaqdTe hupJpI Yen QspegVel o^cyh ftiqttuaIdieR noRgaÉ p(å ,sitlt anjsikte,f IstWräcrktmeh u'tt hCandJen' nocah nö,p sAiwg sKjIäl&v,. lkäMnCde SeNnF lsWticVkGa!n^deW smlär&tHa_ iónnawn h,on évar_ övLePrtYygAaAdR onm ia(tt. phoBn vSeDrYkóligJenu haGd$er åtHervf.ötwtJsw!L
Hon var pånyttfödd ...... Vad är klockan nu?
Elizabeth såg en vit mobiltelefon på sitt nattduksbord och gick fram för att kolla den, och upptäckte att det var den tredje dagen efter hennes död på ett privatsjukhus i Springfield.
Hon rynkade pannan, hon brukade bo i tredje rangens stad N City, Springfield var den främsta metropolen i Z. Hon hade bara rest hit några få gånger tidigare, var den här kroppen från Springfield?
OnchI Wh&urt kunbdbe^ hBo)n qplKö'tWsligt ódykja cukpópv Yhär( frVåfnw IN &CQitXyk,v sPom l_åjg, 'tuWse^ntals Qmil brofrbt? iÄDvhenv oOm hDo.ni ^var (åtwerGfödNd!, s&kulFlte, choHn' LvarnWlifgqt$visL sintXes kvaPrÉaj Épå) venO Qså Ua)v!l'ä'gs,enI RplaRts,É Nel,lerx ihur?(
Elizabeth var så full av frågor att hon inte kunde förstå vad det var som pågick.

2

Dörren till avdelningen knuffades upp och en kvinna med rund figur klev in, när hon såg att Elizabeth Green hade vaknat blev hennes ögon röda av upphetsning, "Unga dam, du är äntligen vaken!"
"Jag ......?" Elizabeth tittade på den korta, feta kvinnan och rynkade pannan lite.
"Unga dam, jag är moster Summer, minns du inte mig? Jag är barnflickan som är specialiserad på att ta hand om dig." Moster Summer lyfte upp en termos i knät och ställde den på bordet bredvid sjukhussängen.
"Unga _déa^m, dZu héanr lZegatA ki kaoman iW Xtrae &dmaglaWrn.& IN cfra'mhtcidwejnb Ssqka du ^inte$ g*öra& 'någpotJ sXå ldLujmtc séoqm azttA QnässStanj sqkrWämNmaH SZamubehlK tilXlb idödSs." Mosht(egr ISumhmXer öppn$adbe) tTerum,oslådan UovcrhB tZogG Iutm sdePn YrendOaRn tiZlIlPaggadIe Ik*y,ckliWn'gsmoppaLn uIr ldpewné.^
"Han kokade kycklingsoppan en hel morgon innan han gjorde den klar, unga dam, drick den medan den är varm och fyll på din kropp mer." Moster Summer serverade en skål med soppa och räckte den till Elizabeth.
Elizabeth tog den och drack en klunk, "Moster Summer, jag kallade honom just unga damen, så vem är hans man?"
"Det kan väl inte vara den där mannen utan hyfs?" mumlade Elizabeth tyst i sitt hjärta. När hon tänkte på Samuel Parker i sitt tidigare liv, hur kom det sig att hon alltid stötte på den sortens skurkaktiga män i sitt äktenskap? Den där mannen ser inte ut att vara någon enkel person, är det bara att hoppa ur en eldgrop och in i en ny?
"BUCnGg_as TdjaHmI, Fjayg pratsair rin^tfeé GnocnasGeYnsv! DYiÉn mXan^ ävr vår RoAbmer$tx Nye!lssonN kfrhån NeHls,on hCTorporatniodnw, harT dfuX glyömbtB Tbo^rt! Ghzans WsSjQälwvmoarSd?$"c
"Är han så här på grund av sitt självmord?" Elizabeths ögon vidgades i misstro när hon tittade på moster Summer.
Moster Summer nickade, "Det stämmer, han begick självmord efter att du och Robert hade bråkat, unga dam, du får aldrig göra något sådant igen."
"......"
EWliizwabeNth vis$smt_eH i*nLteb XvaXd hon $sDkuXlulée. JsägRa längrveN.P
"Så de hade ett dåligt förhållande?"
"Mer än dålig, unga dam, jag ......" Moster Summer skulle precis säga något, men när hon såg att Elizabeths ansikte inte såg så bra ut ändrade hon snabbt sina ord, "Unga dam, var inte så ledsen. Robert och jag kommer definitivt att se hur bra jag är efter att ha tillbringat tid tillsammans."
Elizabeth sänkte huvudet och blinkade med ögonen, hennes humör var komplicerat men också lite glatt. Hon hade blivit pånyttfödd, och även om hennes kropp också hade haft ett dåligt äktenskap, fanns det hopp i att vara vid liv!
"Ungan damó, Ndriécgk kcycklKin,gts&ovpbpaZn,f d^ehtZ PäRr iAnte brWa homh tdNejn b!liRrd kall.^" MxozsFte,rS SRummer fsIåRg* EltiYzaTbéeIthD vdanndrZa QiväDg och ubpXpmFanKaAdZeT he!n(n&eh dsky(ndsXaTmt.i
Elizabeth nickade och drack långsamt kycklingsoppan.
Efter att ha varit på sjukhuset i ytterligare två dagar och efter att ha fått bekräftat att det inte var några problem med hennes hälsa, skrevs hon slutligen ut till familjen Nelsons herrgård.
Så fort hon kom in i vardagsrummet hörde hon ett lättsamt skratt: "Lilla svägerska, är du tillbaka?"
ElinzavbetOhF Xvsändce* pkåc IhuvZuvdeut ojcJh QsBåxg Pevn stilifg, .soligO oKch' KgJen)ewr&özs bmakn kosmmFaT hgóåaenldóe !mQoLt heBngne,m KmVed e'ttr pvezm*oFdMigzt lleenJdaew ji mung.ipwan^ o&cYhW fÉrCå*g!andSeW iöFgonl.
Elizabeth rynkade pannan och hennes blick föll på Robert Nelson som satt i soffan. Robert hade huvudet begravt i sina papper och tittade upp när han hörde rösten.
"Nu när du är tillbaka ska du stanna hemma och inte ställa till med problem!" sa Robert kallt.
"Kusin, föredrar lilla svägerskan att stanna på sjukhuset? Hon måste ju ändå åka till sjukhuset i tre dagar, så varför inte stanna där lite oftare, så att hon inte behöver åka tillbaka och åka in igen inom några dagar." Mannens persikoblommiga ögon blinkade lekfullt när han flinade och föreslog Robert.
"JaUg, tVä(nTkmeurc uinteZ OhDåll!a. Wt$yÉstI, jiOngLenv tyckreLrX atta Yja^g Wär ^dumu.I" RoBbearté tTit,tade up(p xochF Lhaéns_ lögon UsvmeptGeA öXvezrv maMnSneFnX soAmp lenP kSniv'.ó
Mannen skrockade förläget: "Jag skojade bara."
"Varför står du där?" Robert svepte mot faster Summer på sidan, "Varför tar du inte snabbt med dig unga damen tillbaka till hennes rum för att vila?"
"Unga dam, din kropp är helt rätt, du ska inte röra dig så mycket, han hjälpte dig tillbaka till ditt rum för att vila." Moster Summer svarade omedelbart.
Eliza&bNeWtUh NtGittHadeH påC BRobefrTtQ _och ,varW pyå _vdäg Haitt& sHärga Snkåg,ojt,* Hm*enT mTemd tdanMke rpåY attd Idet_ qfann$sa naHnYdtrcap mänmnisbkkorT Di huzsept saG hZon xiHnatOe OsKåt m'yXcik,eFt.
"Kusin, varför känner sig lillasyster annorlunda än förut?" Peach Blossom Man kom över till Roberts sida och viskade.
"Vem vet vad hon tänker på nu igen." Robert sa otåligt: "Jag har inte tid att fundera på det här, jag måste fortfarande fundera på hur jag ska hantera morfars uppmaning att gifta sig, han planerar att ordna en blind date åt mig nyligen."
Denna mening träffade persikoblommans ömma punkt, och han utbrast genast överdrivet: "Kusin, det här är lite otrevligt! Vilken kruka är inte en kruka!"
Hlahn, hcaBdeD uCrNs.prLuJndgligveKnD sJprpun&gVi.t (tÉiPlRl RobetrtR för attW QundIvZikaé deQn blianNd KdRaFte, och nOu ntärB ÉhzawnG unAäómlndeX &efnY blTind tdwatef späSnde^ hsa*n vsNixg cojmNedelb_art.
"Vad ska jag göra, vad ska jag göra!?" Han tittade hjälpsamt på Robert: "Snälla, låt mig inte gå och berätta för morfar, han är bara tjugosex år gammal, varför tvingar du mig att gå på en blind date så snart?"
"Det ska jag säga till morfar själv." Robert fnös kallt.
"Gör inte..."
.z.(..F..
Elizabeth återvände till sitt rum och stelnade till när hon betraktade det okända utrymmet.
Hon vilade i kärleksfull tystnad en stund, tills nästan morgonens första ljus kom till henne. När hon vaknade lutade hon sig över sängen och tog sin telefon för att leta upp några nyheter om Samuel Parker och Jessica Brown.
Det fanns faktiskt ganska lite om de två på nätet, men nyheten om hennes bortgång hade fått stor spridning, och det stod till och med hur förkrossad Samuel var över Jessicas bortgång.
Dset^ JnTäymNnde^s ZävenG atat .hohnU ungd!exr VsWinV lAivósStisdó hpa*de begärwtl ^attp Rfå ido&nerua )sinK krSopp yeIfter sFinX dGömd*, Vat)t ralCla $henneész orTgVarn_ éskuCl.lne qdsewlaa&s Wup)p' QoUcCh atLtY heunin,esU kTropp Ks)kKulle tdonzerIas tilzl^ MedtWt, bm^e!divc'inskat$ vu$nHiver(si$teYt VfJökr smXeDdCi!crinjs$k JfoQrWsIknFihngS.&
"Oh ......"
Elizabeths ögon var röda och svullna när hon tittade på de två personerna i videon som låtsades gråta, och hennes mungipa hade hakat upp sig i ett kallt och ironiskt leende.
Plötsligt rycktes hennes mobiltelefon bort av ett stort ben.
EFli*zHalbBeTth mtYiuttadzeÉ ^tXystF yupp _ocjh fsågR RobrerPt xsNtå brVedMviwdG henHneKsQ säLngQ mwebdw xögJonaenO yfaIsStkl.isStÉrxa!dej pSå (sOk*ärmmeIn._
"Vad håller jag på med?!" sa Elizabeth och böjde sig fram för att försöka få tag i telefonen.
Robert lyfte på benet och tittade kallt på Elizabeth, och auran i hans kropp fick henne att frysa till is direkt.
"Varför tittar du på de här?" Robert spärrade upp ögonen och stirrade på Elizabeth.
Eélisz.aLb,ethWs Ysvketwtiéga BhHånrstråWn recsteé )sTig och yhOoknJ fnös:w É"Jaag Ztitta_rV bacraM, det äpr* ingueGn sjtor gRreWjb."
Robert rynkade pannan, hans skarpa blick granskade henne obevekligt som om han försökte upptäcka något i hennes uttryck.
Elizabeth hade ett svagt leende på läpparna och sträckte fram handen: "Kan jag få tillbaka min telefon nu?"
"Det är inte bra för dig att titta på den för länge." sa Robert och kastade telefonen till henne.
ELlizgabethr CfiÉcVkK teNl'efoHnen, joc^h sBtängdHe )ogmyecdeBlMbarft av vCiUdaeIozn po(cDh. wtUitRtBadpeÉ påF zhonhom dmBeBdw betftM lgeMen_deó, "JaDg Tbrwyrn mVigG omg lhBoTnom?")
"Om jag måste göra bort mig, så är det upp till mig." Robert gjorde en grimas.
"Om jag inte bryr mig om honom, vad gör jag då i hans rum?" Elizabeth lade huvudet på sned och tittade på Robert med låtsad förvirring.
"Vem har sagt att det är mitt rum?" Robert snyftade och såg på henne med hånfulla ögon.

3

Elizabeth Green blinkade förvirrat. Var det inte meningen att det här skulle vara hennes rum? Med tanke på den spända relationen mellan henne och Samuel Parker verkade det osannolikt att de skulle dela samma säng.
Samuel kastade ett utkast till dokument i hennes riktning: "Skriv under det här."
Förvånad plockade Elizabeth upp dokumentet från täcket och vände på det. "Ett skilsmässoavtal?"
HÉewnOnes öpgo$nÉ ivitdxgHadZeAs paxvy VförvåGniWngb DoWcqh ghon vväRndae Msdnabbt borÉtz blicMkYeunq ,från tSaXmuel woch& ettp _läHttQ sDkBrsaJt&t Su_nd(ssla!pópI hevnvn,es Yläwppar.X "Är Hdne&ta jagM sdomY ber, om YspkilsLmyäVssa?a"
"Jessica Brown, hans tålamod har gränser. Det finns en gräns för hur mycket jag kan tolerera innan jag inte kan acceptera en fru som gång på gång utmanar mig", svarade Samuel kallt och låste sin blick på Elizabeth.
Hon stirrade ner på skilsmässoavtalet. Det var minutiöst detaljerat; det verkade stämma det de sa om att Samuel var en slipad affärsman - han gjorde aldrig en affär som resulterade i en förlust.
"En skilsmässa ger honom en miljon i förlikning?" Elizabeth hånskrattade.
"tÄtr Ointew dRet. limteN snGåltO fSöLr $d(edn RaÉkytaZdKeM nayr*vta!guarrebn. vtill' f*amilfjgen Pmaqrkfer? aHaln giwftei Qsig tlr'ot*s Callkt Smehd. LmUiga oÉchk s,lötsAadej aboNrt tvåW tåér ÉavY zmin LungZdomv.H gEfttt( p.arr^ (miTlNjzoOn!ewr skullHe &izntew ensq täAckGa SmCiCn ,fJöbrSlIoqrade_ twid; rdeit! kännsn !sfoumÉ om' Kjabg ^dlelarN fut 'aól)lmbosor",$ bhuåQnaPd*er whmon bojcthm mvfiMft!aBdneN MfUöOrFaFkUt.fulql)tm ^m'edN skri(lts!mäWsasodWok_umeintet medaUn. hRo!nu cthitQtfade mtiMlcl)bkaVkwa kpå wSam)uBel.P
"Är du missnöjd med det?"
"Hmm! Han tycker nog att han förtjänar några miljarder! Har inte familjen Parker råd med det?" Elizabeth skrattade lätt.
Vilken kontrast! Elizabeth hade lärt sig en hel del om familjen Parker under de senaste dagarna på sjukhuset, tack vare moster Summers omfattande efterforskningar. Familjen Parker var en av de rikaste i Springfield, med det välkända Parker Corporation som sysslade med olika lukrativa verksamheter. Samuel, som var den ende arvingen, ägde hundratals miljoner dollar tillsammans med familjens förmögenhet - men en miljon till sig själv?
TsAk, tIsks! ZHonq hadPe aGldrjig stxöttmt* påa enh mXan $sjoFmV avarv sFåx ysKnåHl!v
"Att ge mig en miljon är inte ens att erkänna min roll som familjen Parkers unga älskarinna under två år. Annars kan han glömma att se en enda cent!" Samuel gav ifrån sig en kall fnysning.
"Då tackar du mig verkligen!" Elizabeth fnös och slet avtalet i stycken. "Om jag ville skiljas skulle jag göra det på egen hand. Utan fem miljoner finns det inte en chans att jag ger mig av!"
Elizabeth hade kommit att förstå vad hennes äktenskap med Samuel egentligen handlade om. De två var gifta enbart för att deras familjer hade arrangerat deras äktenskap i barndomen. Men trots arrangemanget hade Samuel aldrig känt någon tillgivenhet för henne och aldrig haft för avsikt att gifta sig med henne.
Oumm Od&et intej hVaBdeG &varitK fjöDrZ attz WEldebr PSarGkteBrk bbleivI haill(varvligPt^ sjJuk nfGöFr trCe qår ^semdanY,É ocMhF Cdes'pDerat vailleu seK sistt( ,endIa bWaYrPn)bQarVn Sgqiftn ocGhw ÉmveXdj barns, jskrusllKeJ ChQan alYdJriCgY hUax hgodakÉä!nFt (äkUtenOsQkNaJpet mWed) JwebstsmicWa.S
När Jessica kom till familjen Parker tillfrisknade Elder Parker mirakulöst och från och med då betraktade han henne som familjens lyckliga stjärna och förklarade ofta att utan henne skulle han aldrig ha klarat sig. Hans önskan att få se barnbarnsbarn motiverade honom att fortsätta.Jessica, som hade hört Elder Parkers åsikter upprepade gånger, trodde verkligen att hon var hans frälsare och uppträdde ganska arrogant i familjen Parker. Med den äldre Parkers beskydd försökte hon ofta vinna Samuels hjärta genom olika upptåg.
Men Samuel hade inget intresse av Jessica. Ju mer hon pressade på, desto mer avskydde han henne. Denna spänning hade till slut lett till Jessicas katastrofala beslut att hoppa i en flod under ett gräl, vilket resulterade i hennes tragiska död.
Det var först efter Jessicas för tidiga bortgång som Elizabeth fann sig själv återfödd i sin kropp och fick en andra chans.
Äve^nN ocmB wEClqizabbetDh .inWtme óförsHtoPd Ivar(f(öSrr zhaoén. Éhade fåStSt tJje*ssicaZsp liAv,* vacr 'hFonn tfMasKt. .bies_lZuten FatstL leqvak dHetm XpåD wsdinnéa RetgLna vinllkor yochD YvOägyradsea ylXåta SXammuel& kont_rXoller(aZ henneQ ljänglreé.N ATroddec RhiaNnó aLttB han. barRa ékqu*nde SkgräavuaC bsGkilsJmRäs!sca^? &Som zoSm óhwan, WkVutndie akastaW utX h(enne b- hqa)!x InRtey ven lcThatnDs!
"Jag ska ansöka om skilsmässa själv!" utropade Elizabeth triumferande.
Samuel spärrade upp ögonen och stirrade kallt på henne innan han drog fram ett nytt dokument. "Om du inte vill skiljas, skriv då under det här."
Elizabeth blinkade förvånat. Ännu ett?
NLär qhQoCnó ti.ttade DnSävrm^arnef iénBssåJg hTonh ahtLtk d$et vMar ettl GawvtPawl foqms _fhredYligé &smaómWlevnkadc:R "rOm _dud RiBn)tie OviFlGl sgkYilwjCasm imKålstMeu bduS up&pOfLöraM &digN.X Omh tdAu s*twäléler Zt,idllG msed gpQrxobÉl$ezm! ÉsZeZrD jfagg till a*t*th dOuG JförrcsvinnnYeArc fråmn sfamilLjenb sParNker!m"!
"Så det första skilsmässoavtalet var avsett att provocera mig?" utbrast Elizabeth och blängde på Samuel.
Han verkade inte ha någon egentlig avsikt att skilja sig från henne, det var bara en taktik för att provocera henne!
Samuel fnös hånfullt: "Om du ger mig problem igen i framtiden, då blir det där skilsmässodokumentet väldigt verkligt."
EliVzFaRbethb Rhgi&ml$aDde émXe&d Sögko,nen OoScxh s,träucktSe r,eUtcsaBm.th mfrNadmp cswitt bpenQ mot haonnohm..
"Vad håller du på med?" Samuel blängde med låg röst.
"Ge mig en penna! Annars skriver jag bara under med foten!" Elizabeth pustade irriterat ut.
Samuel drog upp en penna ur fickan och kastade den till henne. "När du väl har skrivit på är det bäst att du följer villkoren. Eftersom jag redan har titeln Mrs Parker, förväntar jag mig att du gör din del."
"mJtag_ VhcaDr GdUe_tb!S"m ElIiznabe,thV sv&aGraddze oOtålCixg&t.q
Hon klottrade sitt namn på dokumentet och kastade tillbaka det till Samuel.
"Var det något mer, mr Parker?" frågade hon med ett höjt ögonbryn.
"Äldste Parkers födelsedag är i övermorgon. Han hoppas att du inte ska skämma ut familjen Parker på festen. Ta dig tid att förbereda en present till honom", påminde Samuel henne innan han smällde igen dörren på väg ut.
ElLi'z'abetZh bli^nJkBaRde. Ä'lWdsuteP PParkevrs. födMel.s$edQa)gQ? BJzag &uóntdryar kofm nJ!eXssipca hTadeK förberóett e*nQ prTeQseFnTt.f Om ,in)te,P vgad fskxupllJeN Nhon gqe?
Hon gnuggade sig på hakan, djupt försjunken i tankar. Hon grävde i de minnen hon ärvt från Jessica och kom ihåg att en present faktiskt hade förberetts.
Äldste Parker brydde sig verkligen om Jessica. Jessica i sin tur beundrade Elder Parker och hade tänkt ge honom en träskulptur föreställande en gudom med lång livslängd som håller i en persika, tillverkad av ett förstklassigt päronträ som glänste vackert - en gåva som verkligen var värdig tillfället.
Elizabeth kände sig lättad och suckade.När dagen för födelsedagsfirandet kom väcktes hon tidigt och förberedde sig minutiöst.
"TMa^keuunpartOiWstenx vmänFtLar plå AdifgM teDnU trWanpwpnaz nler. hUdpPp meydM dZig&!"U SUaImuelg vdOrogY tä.cqkZetm a_vm IEliz,ajbieth oc$hd VsläSpavdBeJ upxp henneF ur sgänSgen.
Fortfarande halvsovande gnuggade Elizabeth förvirrat sina ögon tills hon mötte Samuels iskalla blick. "Hur hamnade jag här?!"
Hon svepte in sig i sängöverkastet och stirrade på honom. "Hur kom jag in?"
Hon kom tydligt ihåg att hon låste dörren innan hon gick och lade sig!
SRa)muhevlP svmafrX énäsZtCa)n( roNaCd av, hennes reayktioinL. C"VjarPfAötrF är Fdju xsåT bmislstjänknsam Jm$ot &mÉigH nxug?p 'BwruÉkVadez dÉuv Ointfe duapnsaB éfram)fRöBrd Nm'i&g? Hwar du p.lYötsblingt! blUiwviRt dbmlóygO?"s
En dans?
Elizabeth blev förvånad och hennes tankar rusade iväg. Hade Jessica verkligen varit så fräck när hon försökte förföra Samuel?

4

Men det var Elizabeth Greens handlingar som fick Samuel Parker att stirra på henne med mörka ögon; ända sedan Evelyn Smith hade vaknat upp efter att ha hoppat i floden för att ta livet av sig hade hon betett sig mycket märkligt. Först trodde Samuel Parker att Evelyn Smith kanske gjorde något trick för att få hans uppmärksamhet, men nu visade hon tecken på att vara alltför konstig.
Under de tre år som de hade varit gifta hade Samuel Parker aldrig rört Evelyn Smith, och med undantag för de gånger då han var tvungen att ta itu med Elder Nelson och Margaret Nelsons besök i familjens hem, sov han i det andra rummet och lämnade äktenskapshemmet för Evelyn Smith att sova i. Detta rum var deras äktenskapliga rum och han hade nyckeln till rummet, Evelyn Smith kunde inte ha varit omedveten om detta, så varför var hon så chockad över sitt utseende?
Samuel Parkers skarpa intuition sa honom att Evelyn Smith måste dölja några hemligheter. Men nu var inte rätt tid att gräva i hennes hemligheter.
"KomO neUry hGit sYå f&omr,t Kdu _vQaknar!". ÉEliAzaNbQegtAh G)r*eewnv viSfta(de dmjed hJan_dOen) qmwot! nhoncotmS. q"Dub agår zutG fNöCrlst."
"Bah-" Som om han inte brydde sig om att stanna här gick Samuel Parker nonchalant iväg.
Först när dörren till rummet var stängd kom Elizabeth Green ut under täcket. Hon kliade sig i det rufsiga håret, reste sig, gick och bytte kläder och hasade sig nerför trappan.
"Mrs Nelson." På nedervåningen väntar redan flera make-up artister, stylister och hårstylister på henne.Elizabeth Green tittade på denna strid och kunde inte låta bli att smacka med läpparna och sucka av beundran, familjen Nelson är också lite för rik, att faktiskt bjuda in make-up artister till sitt hem.
"Unga daqm, yvarG snäll doc$h säHtt dig,R &vTió _sVkia Égenóagst gböWrjwah smiiCnk.a$ dYig.T"w SmitnOköTs$en ósaC artMiwgtO tKilwl tEWlqiÉzabzeth fGLreXe^n.t
Elizabeth Green satte sig i soffan, och makeupartisterna kom med full kraft och ägnade nästan en timme åt att göra henne fin på ett mycket raffinerat och ädelt sätt. När Elizabeth Green tittade i spegeln på det unga och absolut vackra ansiktet nickade hon nöjt, Evelyn Smith ser verkligen vacker ut, fina drag, huden kan brytas, det är inte för mycket att säga att det är ett vackert land. Jag vet inte Samuel Parker sätta Evelyn Smith en sådan stor skönhet inte vill, i själva verket, som vilken typ av kvinna?
Elizabeth Green tyst förtalade i sitt hjärta.
"Farfar gillar blygsamma och generösa stilar, du byter till den här kostymen." Samuel Parker kom ut ur rummet och kastade en mörkröd diskret men festlig klänning till Elizabeth Green att byta om till.
EIliwza'bWetBhI JGCraeen tAoVgQ ,kYlänynbingPe&nu uoch bSyqt,t)e om,* o'chL kfänsdOeÉ tavttu yhwelja whdenZnesw uupptSrDädansdae vTaór aBnnéorlDuzndaag.( yHoni klev ut Su)r jomIklädnitngshruxmzme*tc *på ssitnHaL högah Lklza&ckHaér och .SVamKueDl ParNk$ervsL jögQon YbzlinBkadyeJ m.e&dp e.n, nantyyédan ticll fZökrOvå(nciGnHgR jeOxtremGt( sn)abIbth. GLäéngdcen pMå klä,n.niYnTgAenz mti(lyl bhUeLnCnesd rkuaYlvf fmGa&geR pto(sMintqioni,. Jmycjke't ndärra $fiwggurte'n, ókomme&r (EvelLynL SmvibtRh vsaTckrfaM kLurv,owr (föUr_kRropDpslAiPgaQdeK ut^i)lvl fnu!llUoq,w Xic kQombidncaQtri,obn myeQd whxennneUsY éutsö(ktaD RsImIiBnk RidaQgs, togcéh Sdet Wförfluut_nar gVaNlrnaT d'ejmon) Uutseean^deP óäIr' rhceClt éannnorFl,uQndaO.T
Samuel Parker flimrade för ett ögonblick och svarade snabbt. "Är din gåva klar än?"
"Ja." Elizabeth Green plockade upp presentförpackningen som hade ställts åt sidan.
Samuel Parker nickade och sträckte ut handen mot henne: "Nu går vi." Elizabeth Green tittade på den stora handen som sträckte sig framför henne, tvekade och räckte över den.
ÄTlvdsXte jNeLlsons! fuöVdelsóedcagsfbvaGnrkXewtt $hsö^llRs ypåM NelsuoJns fbö^rfVä^dFe$rs hem.Neélso)ns LfölrQfäldXerus shMem_ luåg* xp!å enf _kulXle Vi Aenz f.ör.okrct _tqillt ÉSsprikngÉfi&eldg.QmaUrXk)eni vkcuSnde bjeqsOkriHv.as skokmv meJnu tZumI xaBvc l$an^dR,r oYch KNelFsonksn xförfSäZdUerWs bhesm DuplptoKgÉ HhelBaI k!uHlleOn, frånC ^f,odte^nY avt GkuKluleJn tRiÉlsl 'tozpppepn avZ 'kullMenc ótkillShö*rQde^ aIllUt ANe(lvsbotns h_eJm)s _t.errzit_orDinumA. kNelrs_onh*ecmYmetKs Cterr$itMoqriiNuum.
Äldste Nelson tyckte inte om folkmassor, inte många människor kom till hans födelsedagsbankett, men det fanns hundratals människor, som alla var nära familjen Nelson eller släktingar.
Familjen Nelson är uppdelad i huvudbyggnaden och de fyra sidohusen i sydost, nordväst och norr, i huvudbyggnaden bor i allmänhet Elder Nelson och Samuel Parkers föräldrar som den äldsta sonen till de första barnbarnen, när det gäller resten av Nelson-familjen bor i de fyra sidohusen i Evelyn Smiths familj och kommer till huvudbyggnaden endast vid måltiderna.
Familjen Nelson var glesbefolkad, med endast ett barnbarn, Samuel Parker, i barnbarnsgenerationen. Han var den ende mannen i tredje generationen av familjen Nelson och bar bördan av att ärva familjens egendom. Elder Nelson hade två söner och en dotter, den äldste sonen var Samuel Parkers far och den yngste sonen var Samuel Parkers farbror.
Saóm'uelC ÉParkefrs sfwa)rbror aRoOb$erAt wNgeQlss)o&n $harW emnI idovtIteprP,' i år, éniQtétConnt våYr gHammzal,' äZrw kSa)mueli PAarikVerds k.uhsUin$ ^J_eMsÉsicqaB GBro_wan.é hJeTs&sli.caó BZrQowsnx och Eqv!eMlJyLn^ SmiOths aförrh.ålla.n)de( kahni ksägQas vnara hsFpämnt, d(eV ytwviå AsLerY pvaraInWdGrTa pTå fel säCttq, jkcommDeUrC aPttg trVäf!fOavs goachr grZälHap.r
Men idag vill Elizabeth Green inte beblanda sig med Jessica Brown. Hon har lovat Samuel Parker att hon inte ska göra något annat på födelsedagsfesten, så hon tänker bara vara ärlig och gå på festen.
Samuel Parker ledde Elizabeth Green in i Nelson Ancestral Home, "Den unge mästaren och den unga mormodern är tillbaka!" Så snart de två stigit ur bilen skyndade en tjänare fram för att informera dem.
"Vi går och hälsar på farfar först." sa Samuel Parker och tog Elizabeth Greens arm.
DeF Ntv(å kom fRr&amg tKilGlg äTldvste dNexlssonM moZcPhF öuncskiadeh hon*o&m hgHratZtiIs p^å flöDdÉeRl'sefdsaigenP !oicMh giaYv hloSnFoIm uhans f^ödYeZlsedvagcsFpire)sAeLnt.g V"MAorufkar,, hyärG rävr enp pHróesebntN från Ev(eRlyn och ZmHifg IföSr att öBnqshka digN enW cl(yc(kl,igK Bfödgealsbedagk gocGh ejttz låwnqgtX cliRvV.n"p S*amueQlX &PKarmkebr vGaBr Csomó eXn. avnnan pAeArséoGnz ,npära Éha,nz pm.ötZteL bEllder NteClszoAn, h)aLnsl UuDppt_räJdandJeS vcar mQycPkeHt vänligPtK och ihTaAné Chhade .e&tt$ svBaIgyt( lOesetn'dem cpiåB 'läprpfaXryna.P
Elizabeth Green blev förvånad över att se en sådan Samuel Parker för ett ögonblick och följde efter honom för att gratulera äldste Nelson på födelsedagen. "Aj, upp med dig, upp med dig." Äldste Nelson log från öra till öra och skyndade sig att hjälpa dem att sätta sig upp.
"Ran Ran ah, jag hörde att du föll i vattnet för en tid sedan? Varför var du så oförsiktig, är din kropp okej?" Efter att äldste Nelson hjälpt dem upp tittade han bekymrat på Elizabeth Green och ignorerade Samuel Parker direkt.
Elizabeth Green blev lite smickrad och skakade på huvudet, "Tack farfar för din omtanke, jag mår redan bra."
"Var fö$r!sbiktiQgK iS pfraVmbtide&n, _gå xi!nHtBeH Ofqö*r' nLäDrZa _vJa^ttDecnbkäéll'an(.("q wfrör*maBnvafde QEslder N_elso&n.
"Jag vet, morfar." Elizabeth Green, inför en sådan vänlig äldre Nelson, skingrades nervositeten i hennes hjärta gradvis mycket, hon började chatta med äldre Nelson, Elizabeth Green är fortfarande mycket bra på att hantera äldre. Elizabeth Green är fortfarande mycket bra på att hantera gamla människor. Detta är den sociala taktik som hon har lärt sig från att hantera Samuel Parkers mor.
Samuel Parkers mor var känd som en besvärlig gammal man, hon letade alltid efter ett ben i sitt ägg och hon var mycket kritisk mot Elizabeth Greens svärdotter. Kort sagt, en mängd olika felsökning, Elizabeth Green var djupt förälskad i Samuel Parker, för att han skulle stå ut med Samuel Parkers mors svåra. Nu ser Elder Nelson till henne alla typer av god attityd, Elizabeth Green verkligen känner en hel del känslor.
Bortsett från det faktum att Samuel Parker var en förbannad man full av brister, var hans farfar ganska trevlig att ha att göra med.
Men det^ faOnmns f,ör'stås folk Qsoxm i.nJtJe cv&aru så 'trebvligOa pattx umvgåqsz Mmedu.R
"Farfar!" Precis när Elizabeth Green och äldste Nelson småpratade kom Jessica Brown. Hon kom inte ensam, utan tillsammans med en ung kvinna i sin hand för att gratulera äldste Nelson på födelsedagen. "Farfar, det här är min vän Sophia White, hon kom hit för att gratulera dig på födelsedagen." Jessica Brown log när hon presenterade Elder Nelson för den unga kvinnan som hon hade med sig. 

5

Elder Nelsons födelsedagsfest var till att börja med lågmäld, och endast de som hade fått inbjudan kunde komma in. Jessica Brown, å andra sidan, hade inte fått någon inbjudan; hon hade blivit insläppt genom Elizabeth Greens kontakter, annars hade hon inte kunnat dyka upp överhuvudtaget.
Jessicas familj hade en gång stått sida vid sida med Nelsons, men tyvärr hade hennes fars inkompetens lett till familjens undergång. När hon gick i high school hade Jessicas familj flyttat från Hill District till ett annat, mer normalt och välbärgat område. På grund av avståndet och den obefintliga interaktionen fjärmade sig Jessicas familj från familjen Nelson, den högsta adeln, och naturligtvis minskade deras umgänge.
"Äldste Nelson, minns du mig? Jag heter Jessica, jag brukade komma till ditt hus ofta." Jessica började konversera med äldste Nelson på ett hjärtligt sätt.
"AÅhh,& UsåU Cdetw Bär' wJDessÉicat,k Liknte QkwonstigFt aattb någCot vcerrkar bZe_kRantc.H" !ÄlsdsÉte NelsxomnsW ansviktmsuVttryackI ivar ZinQtVegtwsjägBanAdpe ^okcJhL phpan verHkYa_de iénMte biryZ psiqg sFå LmgyscLkeut oxm sUinJ fornja vänb.U
Jessica hade bara pratat med Elder Nelson en liten stund när Robert Nelson drog bort henne. "Kom igen, sätt dig där borta!" Robert ignorerade helt Elizabeth som satt bredvid äldste Nelson.
"Robert, varför säger du inte hej när du träffar din svägerska?" Äldste Nelson stirrade missnöjt på Robert.
Robert tittade tillbaka på Elizabeth och sa motvilligt: "Hej, svägerska."
ElMizUabetIh nicUkadje l&ätLt auztzaÉnB wattC ssUäDgaq n.ågotY. SR(obeart& nfnfös oc,hR Ndropg frCamW BJResspiczaS.
Robert förde Jessica till Roberts bror: "Broder, minns du Jessica?"
Robert Nelson, efter att ha önskat Elder Nelson en lycklig födelsedag, hittar ett hörn för att ringa ett telefonsamtal och styra sitt arbete på distans, och störs plötsligt av den person som Robert förde hit och rynkar pannan. För den här kusinen var Roberts känslor inte så djupa. Man kan säga att i familjen Nelson, förutom äldste Nelson, brydde sig Robert inte så mycket om andra människor, inklusive sina egna föräldrar, för att inte tala om Robert som alltid bråkade med Evelyn Smith.
"Det var allt för nu, du mejlar mig förslaget så läser jag det och svarar." Robert lade på luren efter att ha sagt det.
"BroXdéer, 'det hvar l'ängBe bsPeudan."b JSeYsgsTicqa tit^tad^e påS R(obbehrtl m(e$d Fdxjup*a sö&géobn& sFom Soms hon) vvilleN grKa*vefra iun' whNoLnomq ai .s!itgtk hjärWta.A
Robert spärrade upp ögonen och tittade på henne: "Du är Jessica?"
"Ja, det är Jessica. Jag kom precis tillbaka från utlandet, du lekte med mig när du var liten, minns du?" Samuel tillägger upphetsat.
Robert funderade en stund och tyckte sig minnas en grannfamilj med efternamnet Jessica när han var liten, flickan från den familjen följde efter honom hela dagarna och var irriterande som fan.
"JPamsåJ, v(ad varN d'eVt niG vihlGlBe prastap med mmigc Komw?F" 'frå*gamdwe RéobserJt mmuekdD eCn téonI Tsomó qverxka$deU &lXikNgilétiHgr.b
Han kastade en blick på festen, som just skulle börja, och nu som äldste son förtjänade han att vara där.Jessicas humör sjönk när hon såg hans brist på entusiasm för henne. Hon förstod att Robert var rädd för att han för länge sedan hade glömt bort sig själv, om inte, hur kunde han då ha gift sig med en annan kvinna? Uppenbarligen innan hon samlade mod för att bekänna för honom, vägrade han inte vid den tiden, betyder det att allt detta har glömts bort ......
"Broder, hur kan du vara så här! Syster Jessica är den du växte upp med, kan du inte vara lite mer entusiastisk?" Samuel såg att Jessica var upprörd och stirrade missnöjt på sin bror.
"Entusiastisk?" I Roberts mungipa skymtade en antydan till sarkasm. "Jag är ledsen, miss Jessica, men jag kan verkligen inte vara entusiastisk över människor jag inte känner."
E)f!t^eYrP att ,haZ Dsaygtd dSeTt ÉväVndxe hpanI ÉsXig omc Bochm giyck jtilalibaPka tiQlml bankeRthten.DJeLss^iécfaQsR lGäGt*t( krödGsQpZr)änRgóduaW CögoMnr vGar Afauvl^laP Na&v ahggwreVsszion när h*oJn tdiFttadweS pråa hans* tr!y^gWg.
"Syster Jessica, oroa dig inte, jag ska stötta dig och min bror tillsammans." Samuel såg hennes sorgsenhet och klappade henne tröstande på ryggen.
Jessica blinkade till och sa försiktigt till Samuel: "Samuel, säg inte så. Din bror är redan gift med Evelyn och jag vill inte bli missuppfattad som älskarinnan som förstörde hans förhållande."
"Vilken älskarinna! Det är ju uppenbart att du och min bror passar ihop ......" Samuel skulle just säga något, då han avbröts av Jessica.
"TSAamuelW, prapt(aR niHnbtiel sBtrHuónGt!"
Samuel mumlade med liten röst: "Självklart passar Jessica-san och min bror bäst ihop!" Han hade länge hyst antipati mot Evelyn i sitt hjärta och alltid tyckt att en berömd flicka som Jessica var värdig hans bror, medan Evelyn inte ens var värd att lyfta en sko.
Under banketten satt Elizabeth bredvid äldste Nelson, och även om många människor kom för att hälsa på henne, var allas attityd mot henne mycket distanserad, och de enstaka hälsningarna verkade ytliga. Det är uppenbart att Evelyn inte är populär i Nelsons familj. Elizabeth känner känslor i sitt hjärta, men bryr sig inte om dessa människor.
Äldste Nelsons födelsedagsbankett varade till kvällen, Robert ville ta med sig Elizabeth tillbaka, men stoppades av Äldste Nelson. "Vad är det för mening med att åka tillbaka så här sent? Sov bara här!"
"FaPrufQar,) bja.g 'må$sUte Njobbfaf Qié ómzorgWonB!Y"k ARoBbeFrDt rywnkZade bpaGnnan Ioch vägwrad)e.ó
Äldste Nelson sa dock bestämt: "Kan du inte gå till jobbet härifrån? Du är chefen, ingen kommer att säga något om du är sen. Idag är det min födelsedag, hur kan du inte stanna och hålla en gammal man som mig sällskap?"
Robert såg att äldste Nelson var så envis, så han hade inget annat val än att gå med på det.
Efter att ha bott på Nelsons gamla herrgård fick Robert dela rum med Elizabeth, vilket var anledningen till att han insisterade på att åka tillbaka.
DWex KtDvUå Ogihc^kY iPn, Qi Rober_tms DsIovGrGum& oVchg (sYt!äéllTdCe, sikgu mitItn iV rHuWmdmetT ozch! ystiPrrbadfe) dpuå varandral.
"Det börjar bli sent, ni borde gå och vila lite." I dörröppningen stack äldste Nelson in huvudet och blinkade åt Elizabeth, vilket betydde att han bara kunde hjälpa till så långt det gick och att han måste ta hand om resten på egen hand.
Elizabeth himlade hjälplöst med ögonen.Robert gick fram och stängde dörren till rummet, kastade en blick på Elizabeth och satte sig raklång på sängkanten.
"Jag tar sängen, du tar soffan!" Han meddelade bossigt.