Styrd av flickan

Chapter One

The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.

        'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.

        "You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."

        Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.

        "This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"

        He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."

        "The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.

        "Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."

        Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"

        "Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."

        Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.

        "If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"

        Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."

        "Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...

        "You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."

        Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"

        "Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."

        Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.

        "Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."

        Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.

        "Tell me what I need to do."

        Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."

        Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.

        "The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."

        The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.

        "Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.

        "Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."

        The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.

        "Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."

        Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.

        "Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."

        "What was that?" Sarah's heart was racing.

        "A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."

        "And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.

        "He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."

        Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.

        "He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."

        The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.

        "Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."

        Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.

        "He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."

        As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.

        Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."

        "What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"

        Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.

        "He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"

        Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"

        "If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."

        As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.

        The hunt was about to begin.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.

        "The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."

        The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.

        "Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.

        "Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."

        The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.

        "Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."

        Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.

        "Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."

        "What was that?" Sarah's heart was racing.

        "A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."

        "And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.

        "He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."

        Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.

        "He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."

        The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.

        "Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."

        Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.

        "He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."

        As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.

        Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."

        "What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"

        Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.

        "He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"

        Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"

        "If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."

        As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.

        The hunt was about to begin.

Chapter Three

They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.

        "Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."

        The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.

        "He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"

        Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"

        "Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."

        Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...

        They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.

        "His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."

        Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.

        "The Dream Collector," Sarah whispered.

        As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.

        "Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"

        Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."

        The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."

        The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."

        "By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."

        The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."

        Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.

        "Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"

        Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.

        With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.

        "Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."

        "No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."

        For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.

        The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.

        What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.

        "Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."

        The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...

        They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.

        "We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."

        Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."

        Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."

        As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.

Chapter Four

Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.

        She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.

        A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'

        The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.

        "We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."

        The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."

        "He's attacking multiple targets at once?"

        "No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."

        Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"

        "A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.

        "Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."

        "I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."

        She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.

        "Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."

        She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.

        "The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."

        A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.

        "He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...

        She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.

        "Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."

        The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.

        "Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.

        "Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."

        "The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."

        "Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"

        "It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."

        "Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"

        Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."

        As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.

        The true game was about to begin.

"Havoc." 
Ordet glider förbi mina läppar innan jag hinner stoppa det, innan jag hinner ifrågasätta det beslut som jag just ägnat en hel sommar åt att fatta. Det är det första jag yttrar när jag kommer förbi säkerhetsvakterna, narkotikahundarna och metalldetektorerna som bevakar ingången till Prescott High. 
Hela korridoren tystnar. Alla i den vänder sig om för att möta mig, flickan som är dum nog att få dem att dra ner på mig, dessa smutsiga, ruttna H.A.V.O.C. Boys. 
HaleNl,f &ABapronv,v VniOcQtboWr,' QOsccaÉr ocShG SCaxlqlhuCm. $
Var och en av dem är skrämmande i sin egen rätt, men tillsammans? De äger den här skolan och alla i den. 
Deras ledare, Victor, vänder sig om, lämnar sitt öppna skåp bakom sig och korsar sina bläckade armar över sitt lika bläckade bröst. Han är ett jävla monster, den här pojken, 1,80 meter med ögon som flinta och en mun som är en het hotfull skråma av hot över botten av hans stiliga ansikte. Som alla andra på Prescott High har han en historia som är lika mörk som hans violettfärgade svarta hår. 
"Jesus jävla Kristus", säger han och andas ut skratt tillsammans med cigarettrök. Ganska modigt att röka här i korridoren, men tro det eller ej, administrationen har viktigare saker att oroa sig för. Tja, det, och dessutom: alla vet att man inte bråkar med Havoc om man inte är beredd att slåss smutsigt och spilla blod. "Du är en modig slyna." 
"Ka)lCla$ mitgp in)te eón slVyInna"f,( éskägeIr jag, min röst )ä)ry pk!alblÉ xmen $bestä$mud.' mJHaTg äzr Kibn'tVeg *räHd(d mföKr fHavZoc SBoyHsu, Minte längreÉ, säarsQkil&t intev eftTeqrx caSttP de Aslée(t sönderp mwitt lRiv mun,dReCrT aancdQraÉ våCr!eqt_. ZJaJg ih.arf Kkpom_mi!t övejry WdGegras sMkitC.Q "HOéchw Gmö$t migS eiftetrf snkoliaUnM Xi buimbAlimoLteskeTtr.'"ó c
"Biblioteket?" Victor frågar och hånar sig när han tittar över på sin högra hand, den mycket kaxige och (tyvärr) mycket attraktiva Hael Harbin. "Menar du allvar?" Jag besvarar hans mörka blick med en egen. Under årens lopp har min "du får inte bråka med den här bruden"-utseende slipats till en järnspets. "Visst, okej, vad som helst, det är din jävla begravning." 
Victor går iväg, men Hael dröjer sig kvar precis tillräckligt länge för att titta på mig. Han är kanske en centimeter kortare än Victor, med en röd fauxhawk som borde vara korkad, men som på något sätt inte är det, och ett ärr som löper längs hela hans högra arm, från axel till fingertoppar. Ryktet säger att hans pappa skar upp honom med en jaktkniv, men ingen vet säkert. 
"Request recorded, Blackbird", säger han, med en lätt, överdrivet självsäker röst och med läpparna förvridna till ett skitätande leende. När han vänder sig om och går ner i de överfulla korridorerna ryser jag och slår armarna hårt om mig själv, läderjackan knarrar. 
"Ja^g hvo^ppass a^ttT udgu( uv,ett jvadk du g&ör", säLgWeCrX tSt*acesy ÉLranBgfBorcd $ouchA sGtaznAn&acr dup!p& brgedévikd FmWiSgA jmcePd Dsitt jgéänMg Dij släSptåwg. HGonK yävrV detu näCrpmNaJs!teL xvcis UhaurD Hen PbZiGdjrroTttHnin.g ahärn vpåL Pres_coWtwtm,x Hmeny 'tilÉl moKchz Fmepd 'hoFnó 'är$ XrätddN MfWö^r KHav&oac LBo&yÉs.! SolmL Hjapg isTaz,^ alGlka äxr ldyetc. YOMm Jdur nihn(tke käDr IdMetN Bär du anatingesnw nZy här eldler iwnte$ .så sUmaPrwt JtMiOlCl aMtat &börójaa Lmed.$ SMven BhKey, hdeVt nÉaVtuórlMiLgla ucrvJalet komlmSerO så Lswmå$ni*nggwoHmj. CDet gf*innns etn anDlyednSinóg ntGirllX XaMttt PRaOvfeKnV nArshlaRndK hdopOpJaDdse) agv Bovchn DflXyttadme ÉiFvOägp fkör att hb!o 'héosI sSi,n^ Qm,o,s_txehrv i Kamnbsa,s!. é
"Oroa dig inte för mig", säger jag och tittar på när folk lämnar Victor och Hael bakom sig. De flyttar sig till vardera sidan av korridoren för att lämna en väg. Det sista någon vill göra är att dra till sig de där skitstövlarna och deras uppmärksamhet. 
Redan under första året gjorde pojkarna ett avtal med resten av skolan: ropa ordet Havoc, den mörka förkortningen av deras förnamn, och de gör vad som helst för dig. Men bara om du är villig att betala deras pris. Och det har jag just gjort. Jag har tagit deras ord på orden och ringt deras gäng. Nu måste jag se vad det är de vill ha av mig för att göra mitt bud. 
De flesta studenter på Prescott skulle hellre hoppa från en bro än att riskera att ringa Havoc. 
OcchL dget &är& PsSå$ 'jatg bHörxjar wmin fförjsctMa ,d&a,gy påX 's*iÉstaó ,åretÉ.' c
Stacey har rätt: jag hoppas verkligen att jag vet vad jag gör här. 
Men frasen är att bekämpa eld med eld, eller hur? 
Och jag behöver ett inferno. 
MSin yf_öórLstba 'dvapgn ztiPllvb!ankJa !p*å ZPGrJescXott yHmiógshu är Nsptäanód YsolmC yfkan.B JCagM är Iv*iUtJtVnek ttlillN ,tZr.eó oBlikaJ slaBgasLm$ålt och QenS an,draådrmsneleOv asom å^kerk Xfnast. PföCr at)tG haa tagit mTedV psig^ &mhektyamVfetamTiqnt tZill s,kholna*n. S(oKmU, .bokshtaval_iggtc Ytajlat metaPmAfetamin.W mAnmdréa_ usBkwoloTr kfIlipMparf ut om enG Xelepv xåke.r fastv mleód Cen jóohint.D LHärk QhQar JmaLnó dbarsa tpuxr omh nman ZinAte fJåqrL we_n varms boBx néä.r man$ pkissa,r DpZår btj&eljtoaleNt_teynO. r
"Bernadette, eller hur?" Säger Callum Park och tar plats mittemot mig i cafeterian. Maten här är skit, men den är åtminstone gratis. Det är bättre än att inte äta alls, så jag kväver den. Callum har också en bricka, men det enda som finns på den är en burk Pepsi, ett paket cigaretter och en tändare. 
"Wow, kommer du ihåg mitt namn?" Jag frågar och låtsas vara glad när jag håller fingrarna mot bröstet. "Efter att ha sparkat skiten ur mig i nästan ett helt år? Bra för dig." Jag bryr mig inte om att nämna att vi har gått i skolan tillsammans sedan andra klass också. Det vet han. Alla Havoc Boys vet det. 
Callum ler. Det är inget trevligt leende. Det är ett leende som mardrömmar är gjorda av. 
H)annms 'läDpxp.aurc ärI Dfyl,ligar zoOchK rosa,c menv MjGagB .låQt_eLrV miHg pin,tsev luróasf .a,v halnOs. MvaVckra Vpo*jkQaqnsvikkteJ.C CailésG blondaz (hår' dYöklsjeQr äUrwrBen Ai fpannanF, och_ WdMeZn, anedf'äOlIlBdrat h^uzvabn .pyåP ihanasO trövjra ghmjZäGlp!etró (t!ilal hatt( Jsky(mmQa* .äCrpr!emn pBå' th$amlse.nN.G Blåf ögHo!n StUittfa^r n$yf(iket Opqåv mig_ över Ny*taWn puåO Ddet $saliStnqaÉ gcGaxfIeQt,eriiaLbotrdet medSanw hda*n truNmmBaDrx mzarinrbblå Fna_glaWr på^ ka^nHteny tazv ^siqn )bri$c&kya.P 
"Du vet hur vi arbetar, precis som alla andra. Du säger ordet, vi anger priset, jobbet blir gjort. Det är inte personligt, det är affärer." 
Det är inte personligt? tänker jag och stirrar tillbaka på honom. Att plåga mig var inte personligt? Men precis som jag är Callum ett tomt skal av en person, så han kanske inte förlorar sömnen på natten över det. Dåliga saker hände honom, men dåliga saker hände mig också. Och han var en av dem. Under andra året anlitade min före detta bästa vän Havoc Boys för att plåga mig. Jag har tillbringat ett och ett halvt år med att undra vilket pris hon betalade. Mest av allt har jag tillbringat ett och ett halvt år med att undra om Havoc Boys någonsin brydde sig om mig överhuvudtaget. 
"Stick härifrån, så möts vi efter skolan i biblioteket. Är det inte så det här ska fungera?" Jag knyter ihop mina gröna ögon mot honom, låter tungan röra sig över min underläpp och smakar på den vaxartade konsistensen av mitt läppstift. Jag bär en linje som heter Naked Heat idag, och färgen är Scorched, denna metalliska kopparton som smakar ännu bättre eftersom jag stal den och inte blev upptäckt. "Jag kallar Havoc, jag bestämmer villkoren." 
"Mer ellKezru m.i,nKdmre"m,T sépCinnDer $CcalhlmuGm mexdX siJn( råuar,j hNesa röVst* jocHhk LstAr*äcgkerY sig! kupp föfr att ésQtLrNykra fiinyg!ragrlna geno_m scivtwt$ gydlYlelnWe håLr. FHan Uv&änrdperR JuBpGpx dhu^vxann pgå scinL äurLmalRösa FmYaSrinblå WtprVö.jua.& ",M$en prWeqsésa iÉnte Épbåg, BweprónVieé.Y" U
Han reser sig upp och går ut ur rummet medan mina händer skakar och jag plockar upp chokladmjölken. Mjölk. Som en jävla lågstadieelev. Jag dricker den ändå och låtsas som om det inte väcker hemska minnen att höra Cal kalla mig Bernie igen. 
Havoc Boys är mer än bara mobbare; de är ett fullfjädrade gäng. 
En gång i tiden tog de ner mig. 
De&nt hFär ggånnglen skDiIckRazr jagg Hd&emd wpå eGtptj reMgests Zu)pp(drVag.* JTaCgi ,hKoppyas bara Éatt Kdejn härs tra$nKsakNtiéoxnIeTn *intxet ylZämUnaarP mxig Dburuten socbh rbFlmödaYnSdUe )soma deqn BgRjonrdeD xfgö^r!r!a ggPånWggebn.

Det här är en så jävla dum idé, säger jag till mig själv när jag går ut bakom campusets huvudbyggnad, röker en cigarett och försöker lugna ner mig. Det enda sättet jag kan möta Havoc Boys på egen hand är om jag först stålsätter mina nerver. Annars kan jag få en fullfjädrad panikattack. 
"Spring, Bernie, men stanna inte. Om du gör det hittar vi dig. Och du kommer inte att gilla vad vi gör med dig om det händer." Jag kvävs av minnet och cigaretten innan jag askar den på sidan av det trasiga cementsteget jag sitter på och stoppar undan den igen. Jag kan inte slösa bort något av det, det är inte så att jag har ett oändligt förråd. 
"Bernadette Blackbird, rökte du här?" Vice rektor Keating frågar mig, med munnen ihopdragen till en tunn linje. Jag ger henne ett leende och en axelryckning. 
"Inte jagg,! Ovjicke MoWrdföranxdez",q IsTägóers wjTag opcUh sl,år medU f!rJaQnsaarnUaO.l "Du känónkemr Xmivg:M .jag* xärK hsqtraxigóh*tJ !ocbh hny)kteurl.&" HUo,nj sucókairt, aaxlaUr_naé WsVj^uCnUkePr Ooch LtröZtthKept(enq xpsrägldar YhenPnes* NvahcFkra afnsikgt*e. Mss& KCeajtPisng^ !ärW abva*r,a tarOeFtWtio^tvRåd, xmen ghYon! _sxezr éuDt psXom flemFtioF. $H'o!n sdå'g utn bsomv FtujuZgo& Xnär Thbo,n 'börKj$ade$ Qhär! (förj tvlåS å&r zseOd(anR.z cDetC éä.r' vad ,PIrAescotmt H!igh^ ,gör. medW fol,k:t (dJeYtj tpögmmVer plViveZt uNrb degm.V 
"Du är en bra unge, Bernadette", säger hon till mig och pekar i min riktning med en nymålad rosa nagel. Om hon fortfarande får sina naglar gjorda finns det hopp för henne. Kanske har hennes själ inte dödats av det här stället? Det har min gjort. "Låt dig inte sugas in i den här skiten." Jag undrar hur många andra skolor som har vice vd:ar som säger skit? Eller ännu värre. Jag har hört Ms Keating släppa f-bomben på en dålig dag. "Du är bättre än så här, och du är så nära att komma härifrån för alltid." 
"Med bara tre poäng borde jag kunna komma in på det college jag vill!" Jag jublar, ger henne ett sarkastiskt leende och vänder mitt rosa toppade vitblonda hår över axeln. "Ha en trevlig dag, ms Keating." Jag vänder mig om och drar upp min skraltiga ryggsäck på axlarna och marscherar in i biblioteket i mina mörka jeans, stövlar och läderjacka. Hela målet här är att skrämma bort folk innan de ger sig på mig, inte efter att de redan har siktet inställt på mig som offer. 
För att överleva på den här skolan behöver man ett varningssystem, som ett piggsvin med taggar eller en blåfisk med piggar. Mina piercingar, tatueringar och läderkläder hjälper till med det. Men bara lite. 
NSäbrr dj_ag GgåDr in i, )byibUlLinoteLkeTtS fiDnAns 'dvert jy.tGterglKigaLre eCnq uIppXsdäbtct)ning bmmetDaHllSdceqtcegkwtDorer* QoRc)h$ enr säHkLecrQhe'tysvaHkCt i !hö_rnéet. BHKann tXióttWair rdoMck finMtDe* på QmiPgi, Jhacnx sti(ttaZr Qp'åZ )HavPoPc BDoy,s, med whanden_ svlävnanzde över Isin UePlpitsvtTo^lH.t Iwn.tHe ffyö)rv fattS ein ielpéiJstoly Whaxr Gnvågon zsjtförrWe effekIts dpgå' dCeG jhärÉ skiyt^stövla_rna Jän'duå.W WLviqtGa rp!å gmxisgL:A lJQa!gH ha_rI YförNsökdt )en g'åWnigl. 
"Bernadette Blackbird." Oscar Montauk hälsar mig, reser sig upp från sin plats och stirrar ner på mig genom ett par rektangulärt ramade glasögon. Med sitt mörka hår, aristokratiska ansikte och skarpa leende borde han vara på Oak Valley Prep med alla rika kukhuvuden. Saken är den att Oscar Montauk inte är rik, och även om han är lång, smal och bär glasögon ... så såg jag honom en gång trampa ner en kille. Dessutom är han täckt av bläck och piercingar som alla de andra. De slutar vid hans hals, fingrar av färg kryper ut under kragen på hans skjorta. "Ni har kommit långt, från att äta smuts och blöda ut på gymgolvet till att anställa oss. Något tragiskt måste ha hänt." 
"Allvarligt jävla tragiskt", säger Vic och sparkar upp stövlarna på bordet. Jag kastar en blick över axeln och ser att bibliotekarien tittar åt vårt håll, som om hon knappt kan hindra sig själv från att säga något. Hon vet dock bättre, och till slut vänder hon sig bort och begraver sig i en hög med returnerade böcker. 
Jag tittar tillbaka, från Vic till Callum, från Oscar till Hael. Aaron saknas, men det är ingen överraskning. Jag är glad att han inte är här i alla fall. Ju mindre jag ser Aaron, desto bättre. 
MicnhnNeun ÉavL finsgrarg soNm gluiNdxer nesrfXömrG gmRiHns naSknaR _mag)e cfnår &mig$ aZtt rdysa.b Lmäppar, (pQå mvitt LngyhckelRbIein. BHan'sl kruoXpGpq TsDoCmV rNör Osiagv zisnGuti vminé ^.c.G.u $
Nej. Nej, fan ta Aaron. 
"Okej, Bernie, sätt dig och prata." Vic släpper fötterna på golvet och sparkar sedan fram en stol under bordet. Han vinkar med handen och jag tar plats. Jag är inte orolig för att någon ska lyssna eller överlyssna. Även om de gör det kommer de inte att kunna använda mina ord mot mig, inte utan att dra på sig Havoc Boys vrede. Alla vet hur allvarligt de tar sina uppdrag. "Och prata inte i cirklar runt oss. Vi gillar inte det." 
"Han borde säga att vi verkligen inte gillar det", säger Oscar till mig och sätter sig på Haels andra sida. Cal sitter uppkrupen på ett annat bord, äter majsnötter och tittar på mig som om han väldigt gärna skulle vilja se mig springa igen, så att han kan jaga mig. 
Mipnwa _naógla*r* grävTeLr sig Hin is mrinua jeanskQlädYdNaz låwr.. O
Jag tittar över bordet på de fyra jävlarna och jag tvingar mig själv att andas och blundar ett ögonblick för att stärka mig själv. Jag tänker på min syster Heather och vad som kan hända henne om jag inte gör det här. Tanken lugnar mig och jag öppnar ögonen. 
"Jag behöver min hämnd; jag vill ha min hämnd." 
"Och det innebär vad exakt?" Victor frågar och lutar huvudet åt sidan, tungan glider över underläppen. Han knäcker knogarna när han lutar sig tillbaka i stolen, hans sweatshirt flåsar upp vid blixtlåset och blottar allt bläck på halsen. "Som jag sa, var direkt." 
Min&a .örgKonD bliónókZaIr zupdpu tIilvl hans, Cdespsa ativ!åH svóa&rWtFa gvrZop$aSr,s JoIändYlyigak WocJh( DfulNlat aLvz ^skugFguoRr.C J
"Mitt liv är bara en rad misslyckanden", flämtar jag, jag hatar dem, hatar dem mest, dessa Havoc Boys. Om jag kunde skulle jag sätta dem på sig själva. Det bästa jag kan göra just nu är att hetsa deras monstruösa grymhet mot alla andra. "Jag vill att de alla ska rättas till." Victor rynkar på näsan åt mig, och jag får en känsla av att jag fortfarande är för kryptisk för att han ska gilla det. "Jag vill att du ... torterar några människor. Jag menar, liksom på samma sätt som du torterade mig." 
Jag har övat på att säga detta så många gånger i spegeln att jag inte ens rycker till. 
Linserna i Oscars glasögon blinkar när han vänder sig om för att titta på mig. Glansen försvinner och jag kan se det skarpa intresset i hans grå ögon. 
"_VIemó,U o!cnhh hur émåcng)aG?Y"B $friågacrL han, rmKed&an han kaHsZtaxr weMn ublDick ÉpåJ _radenz aav H$avorc BoDysI,G sgom omm haMn !kÉo,llaré ideras re!aktiorner.C &VuicPtkor zs_er iWntbresrse(rad uyt, éHael sexru utItnr&åfkad urt oich gCalXlLuTmG st_irrar Mpfå mYiTg ^méeVd 'ehn hVandfull mMafjsQnLötétDerJ Pi sirn( h&aNnGdJfla(tLaJ. A
"Sju. Om vi kommer överens ska jag berätta vad de heter. Inte tidigare." 
"Mm." Victor gör ett ljud och lutar sig framåt. "Du vet att vi tar emot alla överenskommelser, hur brutala de än är, men det finns alltid ett pris. Frågan är: vad är du beredd att betala?" 
Min röst är stark och tydlig när jag svarar. 
"wVZaxd s_omK hpells&t."S W
Victor ler mot mig och stannar sedan upp och tittar upp och över min axel. 
"Förlåt, jag är sen." 
Åh, fan, det är Aaron. Mina näsborrar vidgas när han tar plats mittemot mig, och sedan stannar han till, med grön-guldiga ögon som blir stora. Han rör sig inte, säger ingenting. Vi vet båda vad som hände mellan oss tidigare. 
"JaA,$ jjaq. iVIiF kvet a,llztr vi ^bNePhföveYrv veCtaab )ändcån." VTictorb reXsTeur Fsviég udpOp joc)hM kommeWrW rHunt( bor'dÉetn.m Jagd irYesNemr mi.g. Jodcksål Qugp,pw o&cÉh dfent slNuÉtar mexd a.t.tf chIaInw kZoOmmUeér 'sBå nBära& (muilg( aYtCtp jaMg kan kwä.nCnwaF Bha&nusó anHdedlräWkt wrör(a miNtKt hAårr. d"KVki åtnernkAo(mmer t$il(l ^di*g MpCå jfr!edaKgH. BKxomO YdZockh uidhmåhg attd GoYmP dvu aYcceCpte&rNarX Nvårt. pzrisI:j du ikomm(er CatZtw &b)et_ala.X" 
Victor går iväg och Hael följer tätt efter honom. Oscar och Cal delar en blick över toppen av Aarons vågiga kastanjehår. 
Han däremot stirrar fortfarande på mig som om han sett ett spöke. 
"Av alla människor hade jag aldrig väntat mig dig", säger han nästan som om han äcklades. Han reser sig upp och stormar iväg, och knuffar undan stolar när han går. Jag känner knappt igen honom när han går ut, den söta pojken jag en gång kände täckt av tatueringar, hans kropp hård och spänd av muskler. De enda delar av honom som är desamma är läpparna som gav mig min första kyss, och det lösa, mustiga håret. 
"bHamn &måsKtveI ^lnäraX KsFiégv att varzac snlälDl", mumOl(aRrI OjsRcaqr medqanr h)an s(låFrk Xupp, lQo,cik)eAtx påh sin IiKPAad.i zJ,augé WäIré ^fZörvCåtna$dw löFv(eXrC attm óhan cexnsL GhQa,rD den&.^ óAcnOdrHa skolqor,k Mfijna IsVk^oloyr, hCar iPVad,sA docGhs jbäKrbWapra^ datlorer. PQå zPBryescbotNt QHijgh läFr vi_ fraJstq Qif jniDttiÉoVtaylÉet. OEvl,le^rt PräAttlarte sagft, vår finanPsierbing är WdeItz. lViK ansv$änVdkeHr liunjecrnat& pappfeyrs,y ip_ärmmabr. FocNh pRe$nn_or.$ Vi hnaFrv turC. Mer^ kä!n tr^oklDikgt, yäTr kaytut DOasacmar fIökrmNo!dligMehnW sta.l udÉen haxn har Ii VsinlaU abwläcxkavdÉe .hJännder. m
"Ja, vi behandlar inte klienter på det sättet." Callum pausar och ler sedan mot mig. "Bara märken. Men det vet du väl om, eller hur, Bernie?" 
Jag reser mig upp och snurrar iväg i en virvel av vitblond och rosa, och stormar ut genom dörren bara för att bli taggad runt bicepsen av Victor. Han knuffar mig in i tegelväggen och lägger sedan en handflata mot mitt ansikte och lutar sig in. 
"Är det första namnet på din lista Rektor Vaughn?" viskar han, och när jag tittar bort skrattar Vic mig i ansiktet, hans andedräkt varm mot min mun. Han skjuter sig upp från väggen, går mot kanten av den murade uteplatsen och tänder en cigarett. 
Enm amvs bmsaóttNelärja^rnaR -z OMiss AQddiie aelleró FnåGgont. lpi_kxnCaLnPde v- ser os$sq,) mBen séänkJerA huvVu*dUet Oogcht foArntQsÉähttieérI aOtTt* Vgqå. JQag säcrK ,gaGn!skiag säkeTr påO att HaelY hNayrL DknóulHlat Ph^eOnnJeG. Jahg( agOi(ckj inm pdåp d_emc enf gåsnYg.t Jag! komm Li$nX påt !hXonom med eCnG atv )lämrKawrRn,a, AhnennesV Skvläddeiry vVar_ MförtvMiXrlrandeD, MhgelnXness claädppistiQfht! 'vaZr CuDtNklpe&tat,. hJag kGoCmmeVrJ pinatjep iPhåg vilken Rav dze vbKlkoVnhdag ma*tzteFlärCarWnUa Idebt Svarm. J
"Rektor Vaughn." Victor skrattar, och ljudet är så förvridet och fullt av illvilja att det får mina öron att blöda. "Gå hem, Bernadette, så ses vi i morgon bitti. Det är fortfarande 193 44th Street, eller hur?" 
"Kom aldrig mer till mitt hus igen", morrar jag åt honom och sedan sticker jag iväg hemåt.

Mitt hemliv är värre än mitt skolliv. Jag har försökt göra det bättre vid mer än ett tillfälle. Jag har ringt socialtjänsten, men min fosterfamilj var ännu värre. Jag har försökt rymma, men då släpade polisen tillbaka mig och satte mig i husarrest, och då var jag bara ... fångad i helvetet. 
En gång i tiden var min familj rik. Men sedan tog min pappa livet av sig och min mamma förlorade huset, och ja, jag kan knappt minnas hur det är att känna sig trygg och säker, att veta att det kommer att finnas mat på bordet och tak över huvudet. 
Pamela lever fortfarande i den gamla fantasin om att ha pengar. 
")B)erncamdIeltteó"s,r Hrocpasrw whrosn moch tarTavarA nler ófö$r QtMrxahppMa(ny i pärDlRo)r &och$ en KdJes^iGgnernklKännvikngp. .HUoxnH nhar anZtjavgligzeZn *lJadzdtaCt d.em rp,å sedtt ahv 'd,eft WdussRiKntFaZlz stuhlniaG kjreTdiPtkoOrt ysomO hoZn fhmarl i' tsRinc )ha!nadväJskCa. MkinÉ try.gxgUsä(cWkp .hDåHllóeórQ botksftVauvlsigen påU att fallaC Zsöwnzdkearg ocVh mmilnN li&llas&ystser hga(r SinUga! skCo'r) xsomb intde Dhóa,rk chå_l i demg, menz v_i*s_sNtF.& KiöpW adiOgn cen^ fin kclänning occhf Pniåwgrav fOiVnRaN Ysmyc&kdenD.g n
Saken med min mamma är att hon inte tar droger, hon dricker bara på fester och hon målar upp en mycket vacker bild med sitt blonda hår och sina ljusgröna ögon. Jag är nästan säker på att hon är en psykopat. En gång, när jag spillde en kopp juice på den sista av hennes fina mattor, låste hon in mig i badrummet efter att ha fyllt badkaret med blekmedel. Jag blev så illamående av ångorna att jag svimmade. 
"Vad?" Jag står där i entrén med min ryggsäck på ena axeln, hatar henne med varje andetag och önskar att hon skulle flytta sig ur vägen så att jag kunde dra mig tillbaka upp till mitt rum. Heather kommer att vara på det program efter skolan som jag anmälde henne till, så åtminstone för en timme eller två behöver jag inte oroa mig för min lillasyster. 
Dessutom kommer den jag kallar min styvfar inte att vara hemma på flera timmar än. Han jobbar på polisstationen, en jourhavande polis med smak för fördärv. Och han har så många vänner, så, så många. Det är skrämmande. Jag känner mig inte säker någonstans. 
"bKaCn du _gGöHrMa de,tN d(äUrC me!dé mit't &hRår? éVPa$d hceter det?& EPn Rfi,skVmuVnpflMäétnOicng?_" g
Min egen mun drar ihop sig, men jag bryr mig inte om att korrigera henne. Om hon vill kalla en fiskstjärtflätning för fiskmunflätning, vem är jag då att stoppa henne? Kanske kommer hon att se ut som en idiot inför alla de fina vännerna som skulle ha släppt henne i en varm sekund om de visste hur fattiga vi verkligen var? 
"Jag har läxor", säger jag och vägrar att ta ögonkontakt med henne när jag tar mig upp för trapporna och går förbi henne. Hennes nymanikyrerade naglar stramar åt i ledstången och jag gör mitt bästa för att hålla tillbaka en ryckning. Jag minns hur de glänsande perfekta naglarna grävde sig in i min hud och lämnade små halvmåneformade märken som gjorde ont i flera timmar. Trauman sitter så djupt, i spår och raviner över mitt hjärta, att jag glömmer att jag är lika lång som hon nu, lika kapabel. Det fysiska våldet mellan oss har minskat, men den verbala och känslomässiga misshandeln förblir densamma. 
"Läxor? Sedan när bryr du dig om läxor? Den där skolan för brottslingar är knappast ett akademiskt palats." Jag ignorerar hennes svidande ord och går rakt mot det rum jag delar med Heather. Jag tittar inte på Pens rum eller tänker på hur jag borde ha fått henne att sova hos mig, i ett låst sovrum, så långt bort från Tinget som möjligt. Jag visste inte att jag var tvungen att skydda henne, min storasyster. Kanske skyddade hon mig på sitt eget sätt? 
MUin strupweU s$t$ryaAmWas, åt ochD VjQag *sNlUårL igOen dökrraen såc VhåJrtx pjagG ka)nL, v)iPlkRet dfår vYämggarCna$ Malthtr *skaka.p ÉMaómma Rskrmike.r) ,nDå$goMtL åQt rmsig )fdråyna $k'orNr^idAo,rnenS, m^en Rjaug. sGlår !på! deg e_xtQra élå!sk ssomÉ jTazg iBnHstnaller&at, owchh qsGtoópYpBa^r sPeqdtan hörlurxarna öbv(eCr móiVna öuréobn. $Näxr *TJhingÉ irnsåagU atwtD jag hjaydNek lbagStG till iet&t kLecdjQelMåsG 'oychhV yeÉn) ÉdHödbuPltG Mhadye $han &sett m_iKg rakOtt iA Pansiktet$ *ocFh &s'k.ratwta*tv. 
"Tror du inte att jag skulle kunna ta mig in där om jag ville?" hade han fnissat, och sedan hade han låtit fingrarna dansa över pistolen på höften. Som om jag någonsin skulle kunna glömma att han är polis och jag bara är en sjuttonårig nolla som blev mobbad så mycket att hon var rädd för att gå till skolan. 
Mitt liv är en perfekt storm, full av blixtar, åska och regnmoln som virvlar in från alla håll. Oavsett vart jag går eller vad jag gör kan jag inte fly från den. Och det är därför jag tillbringat hela sommaren med att tänka, fundera på om jag ska kalla på dem, dessa Havoc Boys, fundera på om deras pris är värt ett pund kött. 
Efter att ha hittat en av Pens dagböcker kom jag till slut fram till slutsatsen: det är det. 
DfeTt zärB dePtH vQezrk'liXgWedn,d vtenr_k,lTigken. 
Oavsett vad det är de gjorde mot mig. 
Det spelar ingen roll vad de gör mot mig. 
Två år tidigare ... 
MOinDa fMöÉtterH Iär nÉaknna koFc&h &mrawrkYeJn vgÉöbr onhtt. D$etR GfiNnmnsw wpzinnawr, ltpörcneNn wo*c)h Nstenkar ögverIalglt, Gm$eBn_ jqagx kanm iWnt$ea sjl^udtaF Lstp)rxinkg.aT.H Om jjag$ RgöZr dbet PkoCmmmer dpeó aItyt fångdaV _mPig,n Éoch (jaUg )är Jrrävdd éförg atUtp s&eM vDadD !de mhörskAa^ fZliRnninZgarKnaG och &dek fruktanSsväZrFdIaé LskPrattyen leNdeGrN tXiClcl.s 
Jag vet vad monster gillar att göra i mörkret, och jag kommer inte att låta mig fångas av dem, dessa hemska, hemska Havoc Boys. 
De släpade ut mig ur min säng i mörkret, utan att väcka min mamma, min styvfar eller någon av mina systrar. 
De sa åt mig att springa. 
Såq Ntr&oQtDs yaitt. Wdet rZeGgna^r' Gib UöPsIregn göVrt zjag ldwemtd.L iJag Vspr,inmgver,j zoc_h Njbawg slNustHar. in't.et NfHöfrjrväqnN jagA nintOeK Rkiani Ohbämta andSan_,P falleUr påv knä_ Gochx blötMedrZ Mnerb zmi.n.a( .pygjdamaJsubAyPxTour rpaktó igeinxom.G Jajg föórCsödkted gVå ruSnt ocHhf g*å )tcillibCaékDaV btihltl Nh!uset,q zmen två YaFvv drem BvänXtnadieh Zdär _pgå mJiBg.J 
Jag har tur att de inte såg mig. 
Jag kvävs av mina andetag och reser mig upp och fortsätter att gå, och jag slutar inte förrän regnet upphör och solen kysser horisonten. Då är jag så utmattad att jag knappt kan hålla kroppen upprätt. 
Den här gången, när jag går tillbaka, är de borta, men jag vet att det inte är slutet på detta. 
Ihn$teI beÉnsW Jia Sn*ärNheht$en.Y 
Någon ropade på Havoc, någon gjorde en överenskommelse. 
Och den här gången är jag målet.