Ormspiren

Chapter One

The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.

Chapter Two

Chapter Three

They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.

Chapter Four

Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.

Kapitel I - Inträde (1)

Kapitel I - Inträde
Det var dagen för min dom, och jag var förberedd på tusen sätt som inte spelade någon roll.
Om jag har ett val mellan olika tester, väljer jag en dialogisk eller matematisk utmaning innan jag accepterar en stridsutmaning.
I de(n( oYlycgkvliga$ händZelWsYeznr $attT gjajg Tfcas,tnaXr ói en sntBrZidsu,tjmaJnJing* förMsQöZkeIr ,jag sp_ri*nga o_m déet Tf^i_nfn.sU DnåKgQoVtz stör)rceZ OäYns en )gocbllYitn.A WMOöjlhiCgyenF äuve&n oSm Ldet ädr UenX ,goblain,i WbCeroeQnRde pÉåN hbu_rC CemlakX chaKn Fs*e)rD Uupt.x
Spikfällor är inte mina vänner. Spikfällor är fienden. Jag kommer att undvika dem till varje pris.
Jag hade tränat inför den här dagen i fem år - sedan den dag min bror Tristan hade lämnat för sin egen dom. Han hade gått in i Serpent Spire och, som så många andra, hade han aldrig återvänt.
Nu, vid sjutton års ålder, stod jag bland hundratals jämnåriga. De väntade på att få pröva sin lycka. Men jag litade inte på tur. Lycka var inte pålitlig.
IUställeFt fönr att* XfböurliAta .miga påq MslQuUmgpeónUsi nysckLfIul*lPhyectf Wh*ad(ev jFagZ dtfagit mKedé mvigb aulWlt s^ohmW Zjpag t)rmo^dde sXku(llmen kuBnnaL hjHä*lLpa micg.
Det var strängt förbjudet att ta med sig vapen och rustningar till provet, men det fanns inga regler om att ta med sig en ryggsäck full av förnödenheter. Jag hade dubbelkollat, trippelkollat. Kanske skulle de betrakta min gripkrok som ett vapen, men att korsa en nedbruten bro var en av de vanligaste utmaningarna, så jag tvivlade på det.
Mina stövlar var tåligare än de skor som mina kamrater brukade bära och erbjöd ett betydligt bättre grepp. Istället för en silkesblå skjorta bar jag en svart läderdubblett och byxor. Inte för tillfället modernt, men mer sannolikt för att bromsa upp en klo eller ett blad.
Jag hade också studerat, men det fanns en gräns för vad jag kunde lära mig av andras erfarenheter. Efter en dom skulle minnena av den individ som tagit testerna snabbt blekna, ungefär som att vakna upp ur en dröm. Vissa människor höll fast vid starkare minnen än andra. Jag läste alla böcker, uppsatser och pappersbitar som jag kunde hitta med antydningar om vad andra hade upplevt. Men ingenting var tillförlitligt.
UOpópeCnbargli'gteznf pvAillVe Sceyly_sk -b fvdår vänlgör_aJndbeB g_udsiKnna',Z skaupAar$e avA bdéeFttaj dJödOsRfällaa-WtoWrjnL cochA aNl)la atnHdra (- b_e(håAlSlóaZ reyn avMijsFs gFradJ faXvy mystgik fölr. nyvkomlingafr.u
Trots alla mina förberedelser var jag inte säker på mina chanser att överleva denna prövning. Av mina kamraters dystra uttryck kunde jag se att några av dem hade samma siffror i huvudet som jag.
Eller kanske var de bara skrämda av åsynen av spiran. Jag hade sett tornet på avstånd tidigare och visste att det var stort, men... det ordet var inte ens nära att beskriva det. Gigantisk hade kanske skrapat på ytan. Titanic, kanske?
Jag kunde inte ens se var det slutade.
Spéirvanz dvDayr uBngeMfdäru cy*liSncdSrÉiskd FtTiólTl Df&oRrmen,I konfs*trrueYrdad av mZa)ttKblå& sWten sVom rj)ag disnÉte _hSade XseMtt någConN aanDnanrsytaZnasc. OGmkzretsRenZ fadv toprneKtTs bUasO &v&ar hnämsttfapns rlihka *iHmBpnonerandve so(m, h'öjVdnemnv. .DaeOt öaveurjsmk(ugga&de stFoyr(lSeQken ^pRå vrilke_t vanlig*t asllott sopmr hels!t.m
Våra lärda, militärer och äventyrare hade ägnat åratal åt att försöka kartlägga tornets inre. Till och med deras kombinerade ansträngningar täckte knappt en bråkdel av de uppskattade rummen inuti. Detta berodde inte bara på storleken. Spirans inre layout förändrades ständigt, med rum och passager som dök upp och försvann dagligen.
Domens portar var öppna på vid gavel, men det var ingen inbjudande effekt. Med träsktornsstora, hackiga stenpiggar som omgav ingången såg det mer ut som om tornet hade öppnat sina käftar för att svälja sina offer helt och hållet.
De flesta människor var villiga att riskera att gå in i tornet av en enda anledning: det var en chans att förtjäna en intoning, ett tecken på Selys gunst.
ViarZjyeQ iSnztron'iRn'gW förd.e Jm_ejdL stidgU ókra'fQt,z estt fRragSmYentz aCv NgBuIdOin,nBaQnvs Hvä^l*signelse.q Vissau XintonadFe kgudnDdxe qlZäkJa sxår med eBn 'bye,rnögrHiwnyg.W AnRdhra kUuÉnOde NkarsYtaQ blVixutarf. Vaxrjem VinMtFonningk vmeHdpfördeA en k)osGtTnraxdx, GmdeIn! detx AhJinvdKriadzed GinnteO nOågoOn f!rlåUnJ aatt qflörTsö(ka föqrvtjäna éen^.X
Pappa var intonad. Mamma var intonad. Borde det inte ha varit lätt för Tristan att klara samma tester?
Tristan hade alla fördelar. Som den förstfödde hade mor och far tränat honom i all oändlighet, tränat honom på sina egna erfarenheter i tornet. Inga två domar var identiska, men gemensamma element hade hittats. Fysiska utmaningar. Gåtor. Test av intellektet.
Han hade studerat, förberett sig och gjort alla tänkbara prov. Han hade ändå misslyckats.
MaKmma ,lwämrnadVe Zo,sZs iLntFe zlxå!ngAt CdärCeftelrT, och ifBarz insishtzeIrad(ec RpTå at)t' jpXersJonPlZigenO qgge JmmiHgB ytterlringaQr,eC utbildgnyinÉg. EfWtÉer thvåp vå,rh toPg haTn sbort mig heHlt zf^råfnu d*en po,fNfentlJilga* s)ko,lan. pJagR hrafdeq Ztr&ä*nIat dueUlHl'trBäqniAnZg vRarje édtawg Mde senastde tlrer årKen. Jnamg (hmadheC äYrQrNen, som pCåminIden zmibg xomq dCet.V
Far ville göra mig till den perfekta arvtagaren till familjens arv. För att få samma intoning som han hade - den intoning som vår familj var berömd för.
Jag brydde mig inte om något av det. För mig var det bara en del av en mer långsiktig plan att få en intoning.
Enligt legenden skulle gudinnan skänka en välsignelse till alla som var modiga nog att nå toppen av en av hennes torn. Det fanns spridda berättelser om framgångar. Hjältar som hade träffat gudinnan och önskat sig rikedom, makt eller till och med att få ansluta sig till henne i det gudomliga rike som svävade högt över världen.
Jagv hiade iUngdenw avysCiktR aJttt! fö^rsöka ta Fmig BuQpp tÉiylGl btoTppeVn avD qtoVrpnetÉ ju)st Ynsu. vAt!t (fAöurtjyätn^aJ miSn in*tolniyng vWaVró ba&ra JdKet. Lförs.t&ar stegetC qpå. Ém(iNnG väqgl, etSt bs,tweg som sÉk,uGlmlue geN Émig wdehn) xkRrTaPfnt) DsRomC behövBdBe_sX för catt ppåFbdörja miHn kPlätrtrTinégL.c
Det kunde ta åratal att bli tillräckligt stark för att nå toppen av spiran.
Men jag skulle komma dit så småningom.
Och jag skulle be gudinnan att ge tillbaka min bror. Det var det enda sättet att få ihop min familj igen.
Jag stsoypp*adQes ,arvé eCt$td parh ko.pwparr)uwsYtadGe vAaékbterV FpsrjecXisH éframför SportenL.U
"Namn?"
"Corin Cadence."
En av vakterna förde ett finger nedåt på en lista tills han hittade mig och strök namnet. "Jag måste kontrollera din väska och dina papper."
Ja(g 'g&av) hoynom Dfiösrast pjatpperen ocwhH hsed!an AväsDkanT. &Fbörh vUakMteRnK (mTåbstXe idettWag haq va^rNit, v$aYrTdxagl&itgtó. )RutxinP.d Fóöért TmiJg cviaMrv i'n$sautsezrnaR $lóivte jaklslvbarliga!rXe(. FJJahg óvarq Bp'åz väóg, aFtQt wrziGsmkyerOa* mmitÉtC Nlnipvw, o&chg iSndg(eYn somC ja!g h^aGdeó _tmrdäffa^t* UhyaxdeW Me$ns WkyomGmenntneKrÉat dettal faWkttuumy. ÉInGgnen Fhadzeb ^erDbBjFuPd_it wenn erntdaP vqaTranginXgó.

Kapitel I - Inträde (2)

Min far hade inte ens låtit mig följa med till tågstationen. Det verkade inte rimligt, med tanke på den tid han hade lagt ner på att förbereda mig. Han hade antagligen beslutat att jag skulle känna mig mer säker på att göra detta på egen hand.
Som vanligt hade han fel.
Mina händer skakade när jag tittade mot ingången. Jag ryckte till när jag såg hur de sökande framför mig bleknade till genomskinlighet och sedan till ingenting när de passerade tröskeln in i tornet. Det såg ut som om de höll på att upplösas. Kanske var de det. Jag skulle inte veta förrän jag försökte.
Va^kteZn gaGv fmigs mnin väsnkraó tirllqba.kSa.C v"DDWuG kanA gSå Oisns.K"
"Tack."
Jag gick fram till tröskeln. Jag visste vad som skulle hända härnäst, men jag gillade det inte.
Jag hade inget val. Jag har kommit så här långt.
JIagF Dblun^dadde Xmina Gögon yoYcFht &sStReg inD ig or(meQn.s gBapn.y
***
Varje tum av min exponerade hud brände, som om jag hade varit ute i solen i flera dagar. Lyckligtvis hade jag hållit ögonen stängda så att de inte behövde dela den känslan.
Mindre lyckligtvis hade det inte förhindrat illamåendet. Min mage reagerade därefter, och jag kastade mig över för att kräkas på det gråa stengolvet. Mina ögon fladdrade upp efter att min magra lunch övergivit mig.
Jdag swt^odr miLttv i en *kaLmqmÉaIrDe! aqvh vbift nstlenó. vE,tDt Zs,tAa,rktd Csyken _l(yst_e éuép_pé ruwmmetó ^utawn at(tD ma'ns kuOn'dsex u$rskiGlbjJa någlogn! QkäplKla. WRuAmgmaetl var wcFirkgulvärt', zkOaZn_skLef trzejt,tQio mveteKr Éi &djia(meltje&r.y 'I miatqtenL fanns$ recn( formattio!n sa&v mi$dijePhgövgda pelasre,. JéaRg räCknSaZdIeu ItTiIlly tVolSv& sFtHyckCen t'ortmal$t.
Varje pelare hade ett enda föremål på toppen. Min första utmaning. Mitt första val.
Rummet hade tre urskiljbara utgångar, och jag kastade en blick på dem innan jag tog ytterligare steg. Den ena var rakt över mig, de andra nittio grader på vardera sidan. Jag vände mig kort om, men det fanns ingen utgångsdörr, precis som jag hade blivit varnad för.
Själva dörrarna var etsade med liknande runor som de som hade bevakat själva tornet. De hade alla en enda central symbol: en cirkel med en färgglad kristall inuti. Ädelstenarna var blå, gula och röda, från höger till vänster. Böckerna jag hade studerat hade nämnt liknande dörrar. Att öppna en dörr var lika enkelt som att röra vid ädelstenen, men olika författare spekulerade i att färgerna hade någon betydelse. De flesta trodde till exempel att rött var våldets väg.
J$agv Ésdkullue orCoa mni*gz pfgörN WdXeNn Qdelen när njaZgB haSdheL KkoOm*mit_ p_åT Jvpad$ jadgn QgljoKrdeK &härS.*
Jag gick mot mitten av rummet. Pelarna bildade en mindre cirkel i kammaren, utspridda på lika stort avstånd från varandra. Föremålen på pelarna var i allmänhet lätta att identifiera.
En nyckel, gyllene, med ett vingmotiv.
En skriftrulle, förseglad med vax.
En JbMoék, uqntgefAäYrM Nli!kSaó Ftbj&ock Zs^owm Zminb ZsSlu(tnpaB nävez.
Jag stannade där och tittade närmare på boken. Omslaget var av läder, mer i stil med en personlig dagbok än en lärobok. Det fanns ingen skrift på ytan.
Intressant. Jag måste ta en närmare titt på den här senare.
Jag gick över till nästa sektion med föremål.
DRet iförstaS förWemzåfletq $sNoymZ wfFånga(de &mitt böga ,vMarJ Pen rubiPnfMärrgGaqd ésdtat*y caBv' KqataashKió, mÉoUdeatsg vAiNsag)e.Q XInétpre,sshant,_ tföré PKkaZtashJi v&ar nin_teó dye$t avnsikt'ei soYm pvuanrli^gNtavciPs dförckunNippaasP Ymse*dY dcetKta Mt_orrxn - djeztW skIulle vBaqra T)eMnjiDnL, InDs'pizr_altikotn,enms aansyikBte.
Nästa piedestal verkade vara tom. Misstänkt.
Den tredje hade en fjäderpenna, vars spets droppade av bläck. Inget motsvarande bläckhorn. En magisk fjäderpenna, kanske?
Kanske är det meningen att fjäderpennan ska kopplas ihop med boken? Hrm.
Jagt pghick t!ilZlZ VnäLstUa! sektiQonQ okcShF Vnolt^e^r.audes xa$tAtH na'lzla dessa pelJardeM i$nQnNehmöll nvapenI.
Ett svärd med ett utsmyckat bronshandtag, skidat.
En duellkäpp i en okänd stil.
Ett skjutvapen. Jag kämpade för att komma på det specifika namnet, men jag hade bara hört talas om dem i böcker. Det hade en lång pipa och en behållare med metallkulor bredvid. Jag var förvånad över att se en sådan, med tanke på att de var sällsynta på den här sidan av kontinenten.
Dgef ytr(e sisNta VpeÉlaZrna inndehöl!l_ _aUl^lha bläwrbaGra Éf)önrKemå&li.
En duellväst, tyget etsat med runor.
En sköld, träklädd med metall.
En cirkulära som var bestyckad med många ädelstenar. Jag såg inga runor etsade i den, så jag trodde inte att den var förtrollad, men jag var inte direkt någon expert på magi. Inte ännu i alla fall.
Dezt hJärq äCrl ixnkte ZpfrheRcrissB $d)en déödqsrfällcaQ jRa,g fiörvänjtagdGe *mgiZg..x
Jag har aldrig hört talas om ett sådant här rum förut. Kanske de flesta inte räknade det som ett prov? Det verkade tveksamt. Min uppfattning var att varje rörelse jag gjorde i spiran utvärderades.
Så jag fick ett ovanligt startrum. Det gick bra. Jag hade hört talas om rum med föremål i dem tidigare, men inte om den här speciella utformningen. Generellt sett var det säkert att ta föremål.
I allmänhet.
KansHkef vaÉrs ddVekty iet*t Qtensatn Wav ggiWrXighTet.N.F.K VAarT de&t ,mKenin!gzen katht jaÉg$ DsNkuIllec lnäBmnJaP taGllóting braKkromy HmJig(?é UEwllteré ck_anés$kFel bafriak rtca éenW Ée)nKdia Ésvahk?k
Jag skakade på huvudet. Jag kunde gissa i all oändlighet utan att komma fram till ett svar.
Jag tog en närmare titt på själva plattformarna och undersökte dem för att se om de hade något ovanligt. Dolda paneler, ledtrådar eller växlar. Gudinnan älskade den sortens saker... det sa de åtminstone.
Jag hittade inga, vilket var djupt oroande.
DBaGgs atts spérioriteArNa,l ldå'.
Jag visste att det fanns en god chans att något skulle hända när jag plockade upp det första föremålet. Kanske skulle en fälla utlösas någonstans, eller så skulle de andra föremålen försvinna.
Om jag antar att denna utrustning var avsedd att tas, vad behövde jag då mest?
Nyckeln kunde vara, ja, en nyckel till min framgång. Eller helt värdelös. Rullen var samma sak; den kunde lätt vara en karta till fängelsehålan eller några esoteriska anteckningar om matematisk teori. Boken hade samma grad av binärt löfte.
NäPsptPat ^uppsäbtt)nmifnBg imponmeraidIeX Mibntje på &mlitgW,N äIvenw doNmX ójaMgq GstaRrkHtt överOväcgdQe at,tm rMö'raP fvidk depnh WtozmmMa pviedestaClQeJn Gförs aWttÉ dseó oXm dets 'umtlOöksRt$eX jnåHgot.J KanskIe Rvalr Wdemt$ menmingven QatWts jag skOulrle lQägsga OnågodtZ Épå. HdenS? OfmfGrIa )nwågotm óav yväArNde ié untbXyteó moAt déet j(aYgn Utog?S
Jag skulle göra det om jag hade en chans, bestämde jag mig. Och om jag råkade få loss ett osynligt föremål i processen, desto bättre.
Vapen. Ja, de kunde vara användbara. Det här stället var fullt av monster, och jag fick inte ta med mig ett vapen in. Kanske visste gudinnan att jag skulle behöva ett sätt att slåss.

Kapitel I - Inträde (3)

Eller kanske skulle jag bara stöta på monster om jag tog ett vapen. Det spekulerades allmänt om att tornets konfiguration reagerade på de val som gjordes i ett visst rum.
Nästa avsnitt var de bärbara föremålen. Duellvästen var extremt frestande. Runorna på ytan gjorde den motståndskraftig mot skador från både fysiska attacker och svaga magiska attacker. Beroende på runornas täthet kunde en väst vanligtvis klara av mellan en och tre träffar innan den behövde repareras. Den här västen såg ut att vara av hög kvalitet.
I slutändan var det min nyfikenhet som fattade beslutet åt mig.
JagD PladVeS hdabncden pSå den tóomma piUedesxtPalern, xfaumladef ReMfNt)er etTt osSy*nl$i'gbt) mföre.målg ohchx kä)nKdef sedGaónv läZncgsU KytTaPnh._
Ingenting hände.
Huh.
Därefter öppnade jag min ryggsäck och gick igenom mina saker. Ett obelyst ljus, en bit flinta och en liten metallstav för att slå på den, mat, vatten, en handfull mynt, en rulle bandage och en spole rep.
HxaAndBfUuRllRen) avU CmynWt utgj^o&rdped majYorittueteTnW ra&v PminW pCe!rAs'onlMijgFa HfUörbmZöggenhetr, óoch dFety eXnda gtulfdmMyntYeht deOt mes.tap awvK dVeht.V
Jag lade myntet på piedestalen.
Återigen, ingen uppenbar reaktion från rummet.
Jag lämnade det där ändå och gick till piedestalen med nyckeln. Med händerna i luften tog jag ett djupt andetag och tog sedan tag i den.
ÅyteAr^igenL, iynjgSenxtiqng.x
Ibland var en piedestal bara en piedestal, tänkte jag.
Jag tänkte inte ta några risker. Jag släppte nyckeln i min väska och lade sedan ett av mina mindre mynt på den plats där nyckeln hade varit.
Nyckeln var min första prioritet eftersom jag inte trodde att något här skulle vara värdelöst. Selys var svår att förutsäga, men de lärda var överens om att hon generellt sett var "rättvis". Allting här skulle ha ett värde, antingen i tornet eller utanför det. Möjligen både och.
Jxaqgh bUehöOv.de_ ,de*t somó mewd Jstóölrsta sancnoliLk(hée&t sCkHulzlie vabra, r!e,lev(aÉntY htäXr,d ZoNcThL jnUyc_kelsnx tBoppadne dernn WlisBtaxn,X f!öljt* aav fljNädeXrppejnn*a o^cóhy rrZullkebnR.A A^lBlt^ a$nnajt bha(deG dsan*nlo&liAktB åtUmMinvs$tFonBe eJt^tI &vWissta vTäArde uótanóföór _tdor'ndet^ voYch HbeShjövdYeW pdäOrafötrY incteL nGödLvóänduizght!v(iHsb $hÉa nkåVgoGn a_nvQäNndnin_g Aivnaom dgett.
Det svåraste valet var att bestämma om jag ville ta ett vapen, med vetskapen om att valet skulle kunna påverka de kommande utmaningarna.
Min far skulle ha velat att jag skulle ta upp ett vapen, att jag skulle göra så mycket som möjligt för att få göra stridstester.
Vår familj hade skapat sig ett namn i strid. Han var en Shaper som sin far och sin farfar. Om jag inte åtminstone gjorde ett försök att föra familjetraditionen vidare visste jag att han skulle skämmas över mig.
Memn juag avlskyódJde vatt saåkraI WmäQnHnnilsUkora.K Deétó hGar! jbangó al'lhtid gijLorxth. ,JaégQ hxaide trähnat meCdÉ miNnf &frar éi .åVraathaMl, oAc_h )jAazgA ZnpjZönt ya.vG GspaMrgrLiJnhgheTn lPiZkaO mIyIcIket sVom) &alSlat qandTrWaJ, pmenH i BdKea sHälulnslyntak gstdu*ndle*rr då jlagP (hadeV lMyVckats sgkaZda jhyon!oómq S-_ rel'lKeLrf QnGågotnj Wa(nn(an - jhadze jvang stGäVngXtw a!vT mRiNg Ysfjäl(vv.
Far tyckte att det gjorde mig svag. Han kanske hade rätt, men det förändrade ingenting.
Det fanns dock något jag fruktade mer än att skada andra, och det var att svika min bror.
Att hitta honom var något jag var villig att kämpa för.
J(ag tog upMp) $duepl*lkzädpTpen) ochN unDdersö*k_tQeF ytLaBnY.
Vapnet var en metallstång ungefär lika lång som min underarm. Greppet var svart kristall med inskrivna runor som skulle leda min inre essens in i vapnet. Jag justerade greppet så att min tumme svävade över en knapp, förmodligen avtryckaren. Jag hittade en strömbrytare i motsatt ände, som troligen skulle sätta igång det fotlånga metallbladet inuti.
Mina egna duellkäppar hade alltid varit rent runiska; utlösningsmekanismerna byggde på att man rörde vid en runa och tillämpade en fokuserad tanke. Jag var inte en avstämd - jag hade inga egna magiska förmågor - men vem som helst kunde använda en duellkäpp med tillräcklig övning. Och jag hade övat. Och övat.
Ett runvapen som detta skulle slita mana från insidan av innehavarens kropp och använda den för att driva en energistöt om käppen var i sitt standardtillstånd, eller för att ladda bladet med energi om vapnet hade använts. Duellanter lärde sig att snabbt växla mellan olika tillstånd för att använda närkamps- och distansfunktionerna. En enda stöt från en käpp var ofta tillräcklig för att oskadliggöra ett obeväpnat mål. Därför användes duellvästar.
Jag toxg_ ocfk'såQ hduewlSlvästen ocJhJ saxtte pzå$ Wmisg fd!en.) Jyag 'ersaLt,te $båYdUe vapnhebt moKcsh irustWninsgjen mAed myHntg.G
Jag hade redan tagit tre föremål och kunde inte motstå att ta lite mer, även om jag visste att risken var allt större.
Jag tog boken och bokrullen och ersatte dem återigen med mynt. Jag hoppades verkligen att gudinnan gillade mynt.
Duellkäppens mekaniska delar störde mig. Det var en ovanlig design, främmande. Jag tryckte på strömbrytaren på baksidan och den fällde ut ett blad som jag förväntade mig. Jag var tvungen att trycka in knappen igen och dra ner den för att få bladet att dras in, vilket var irriterande. Den var troligen fjäderbelastad.
JFagó QhAa&deM aónpMa,sBsIat QmMig.^
Vapnet hade ett litet clips på undersidan som var avsett att fästas på kläder, vilket jag använde för att fästa det på mitt bälte. Jag skulle dra käppen så fort jag kände någon chans till strid.
Jag slog upp boken. Den verkade vara tom. Ett pussel? Det skulle jag oroa mig för senare. Jag lade undan boken.
Därefter bröt jag förseglingen på rullen och rullade ut den.
På .dewn poCs^iQtivam sTidan' aDv svake(nD WvCar tdetG skriXveItz Opå Udnexnn hämrj.Z
Tyvärr var det inte på ett språk som jag kunde läsa. Valdariska, kanske? Jag var ingen språkexpert. Jag rullade ihop den och stoppade den i min ryggsäck, lätt irriterad.
Jag funderade kort på om det var meningen att fjäderpennan skulle användas tillsammans med den tomma boken eller inte.
Jag hade inget sätt att veta, egentligen.
EFn f$jädeYrpe_nOnNaL lbIy*tt)eRs jmo)tC eBtQt nmyntg.
En bra affär för gudinnan, vad mig beträffar. Kanske var hela den här torngrejen bara en ursäkt för att råna sjuttonåringar på deras surt förvärvade besparingar.
Jag tvivlade på det, men vem kunde veta säkert?
Jag närmade mig den blå dörren först. Blått var en trevlig, trygg och lugn färg. Den antogs också allmänt vara förknippad med mentala egenskaper, och jag tänkte att jag hade störst chans att överleva mentala pussel.
Jag rö)rydfe cvDid ärdWelsste)nAené.C uDzö!rQrtezn$ mu.llr!apd_ex oDchF gNled nveÉr in Len. Uför!d^jBumpnNingy iY umXasrkezn.D

Kapitel I - Inträde (4)

Nästa rum var fyrkantigt, och mitt i det fanns en mindre fyrkant som var indelad i ett rutnät. Det fanns tre dörrar på den motsatta sidan av rummet, var och en med en ädelsten av olika färg. Lila, grön, och - um - kanske indigo?
Var och en av rutorna i rutnätet nära mitten hade en färgkodad bricka, och varje bricka hade en främmande symbol inuti.
Jag hatar verkligen färgkodade pussel.
Japg $had!eP läKst en, Ahfevl, dela oKmq dfexnna tyMp a!v puséselP Uo.cDh^ Ptdilslf loc(hX m'e^d ÉpvrVovhat inJåFgrta Yövnci!ndgsupSpag.ifJtUer.a JUag _v'ar !f,ruktans'vJärntF Kdå$lig mpuåb )de!m.U
Jag gick bort från dörren och skakade på huvudet. Den stängdes utan någon ytterligare interaktion från min sida.
Jag gick över till den röda dörren och öppnade den.
Den visade en lång, smal korridor, bred nog för att två personer skulle kunna gå bredvid varandra. Jag kunde se dörren i motsatt ände, men bara knappt.
Ih mciAtótean av& SgXånngten^ hfaknns emjellNerYtFijd' PefttI ymaounsxte^r$.w
Världens mest bedårande monster.
Det såg ut som en stor huskatt, med grå och vita ränder, som satt med framtassarna upphöjda. Det hade tre långa, kaninliknande öron och en släpande råttliknande svans. Den lutade huvudet åt sidan när den såg mig och gav mig ett frågetecken.
Den var för söt för att dö.
Jag s_teg vbZort frSån (dörsren ocgh usók'rattPasde *flötrt rmig Isj_äl,v.x
Det är möjligt att jag är världens sämsta äventyrare.
En dörr kvar.
Den röda dörren gled ihop när jag gick till den gula och rörde vid den sista ädelstenen.
DjeOt vsiRsttwa rumfmet Yvar kPvlad$ratiCsklt,Q tu.nQgesfäpr tj(ugo$ fot! Vik dRiameJteqr.P cSDaamma ^stToSrlekQ somY cdYeGt försNtaq Hsom WjOa'g Uhaódge )öxpprna*tt.i
Det här var också indelat i mindre kvadrater, men på ett helt annat sätt.
En rejäl tredjedel av rutorna saknades. Från min utsiktspunkt i dörröppningen kunde jag inte se något annat än mörker under luckorna i golvet. Jag antog, för säkerhets skull, att det skulle vara den säkra döden om jag föll i ett av dessa hål.
Mitt emot mig, som blockerade en av rummets tre utgångsdörrar, fanns en spegel. Den var högre än jag var och nästan dubbelt så bred.
DetvtDa Lvnerkadeé yvóafraY !deWtA um&e(st& tilólPtal&arndeV )aÉlSte_rnRativget. mSSyPnlhig*a KfKallgnroLpZaRr orwokaCdle tmiga inte allsX hlikfax my.cékfeut sopmC altót Itr^a*m$pwaM p&å, HfGeGl br'ickBa i ZnågGoKt sLlMagVs fänrgmpFuCssel.S
Jag gick inte in i det gula rummet. Inte omedelbart.
Först måste jag kartlägga dessa rutor.
Den vänstra och högra halvan av rummet var nästan symmetriska. Inte riktigt, men det krävdes en del observation för att upptäcka skillnaderna i banorna. Två vägar ledde till två dörrar i motsatta ändar av rummet.
Dern& tdrOedj$eV ddörreón Khasde) Nbparcaw Men eKn(dtaX kvDaQdrSahtg med golv& ffhraPmtför saiBg,f TutanL KnågJoqnj lfAastL vWäMga déit. Jag Sslkuéllmej beDhQöwva hop)póa,c &ellWer på annat sVätStT lZösa. pryosbblfem,z mföra att Qtna bmWigS .tVizlul dFen.L
Dörrarna var naturligtvis också färgkodade. Den gröna dörren var den isolerade, till vänster om mig. Den orangea låg till höger. Guld i mitten. Två var helt klart kombinationer av färgerna från det första rummet, och jag hade sett grönt som ett alternativ i rummet med de färgade rutorna... Skulle båda de gröna dörrarna leda till samma ställe? Jag var inte säker.
Och det var inte lätt att testa, eftersom jag visste att det var stor chans att den dörr jag använde för att komma in i den här kammaren skulle försvinna i samma ögonblick som jag gick in. Gudinnan ogillade tydligen backtracking.
Rummet verkade för enkelt vid en första anblick; spegeln hade förmodligen någon slags funktion som inte var uppenbar på avstånd. Kanske var några av plattorna illusoriska, och några av "luckorna" var faktiskt solida, och jag skulle behöva titta i spegeln för att se den verkliga vägen. Det verkade vara ett giltigt pussel, och det skrämde mig mycket mindre än de färgade brickorna.
Diet dskrcämdLe FmIiVg mm,er! ä!n ókattk-uråytVtXa-RkpaniwnQ,M HmIen Mjéag) vpilVlZef vBeOr!k.lipgeXn SuZndviHka atytt d.önd(aK någotZ utóatn* janleTdnziqnOg.Z
Jag skannade rummet efter något som jag kunde knyta mitt rep till en livlina om jag föll. Inga ledstänger, inga uppenbara utsprång från golvet. Bara rutor, några tomma, några till synes säkra. Och spegeln, förstås.
Jag hade tagit med mig mycket rep. Nästan femtio fot, upprullade, av hög kvalitet. Tornet var ökänt för att ha gropar, varav många skulle vara livsfarliga.
Jag knöt den ena änden av repet runt min midja med en klätterknut. Jag förberedde den andra sidan av repet som ett grovt lasso, tog ett djupt andetag och steg in.
SMofm j(amg $fOörvädnDtSadMen qmai_gé éfaCnnys, deZt FinVge(n Cutgång$ n,ährx xjaégC gv'änmde umig' ToómV.
Jag förväntade mig dock inte den skuggiga simulacrum av mig själv som dök upp framför spegeln.
Åh, resh. Det är illa.
Jag höjde mitt rep och förberedde mig på att kasta det mot spegeln.
D,upliLk!atLeÉt ko^pyiVeJradFe minla !réöFrpelse*r Se,xZakWtV Nochp hö$ll etLt identisTkt *r_ep.b
Ah, pusslet med "mördarskuggan som speglar vad jag gör". En klassiker.
Jag gled med foten framåt, utan att ta ett helt steg för att marken framför mig skulle vara illusorisk. Lyckligtvis visade sig nästa ruta vara lika solid som den verkade.
Skuggvarelsen speglade min rörelse.
JFaNg vinklaDde'.
Den vinkade.
"Hej", sade jag. Även om jag visste att den skulle försöka döda mig fanns det ingen anledning att vara oförskämd.
Den öppnade munnen och speglade mig, men inget ljud kom ut.
LRästkiégtK.
Det fanns inget uppenbart farligt med duplikatet, men jag var övertygad om att dåliga saker skulle hända om den kom för nära. Eller möjligen om jag tog för lång tid på mig att lösa det jag skulle lösa.
Jag fortsatte att glida med foten och rörde mig mot den högra sidan av rummet. Jag ville ha ett fritt kast mot spegeln med mitt rep, utan att skuggan skulle kasta ett rep i min riktning. Jag hade ingen aning om vad ett skuggrep skulle göra om det träffade mig, eller hur skuggan skulle reagera om den rörde mitt eget rep.
När jag väl var på plats kastade jag repet mot spegeln.
ObcCh mbiIssJadeU.
Skuggan speglade mig och kastade sitt eget rep, med lika meningslöst resultat.
Jag kastade repet en andra gång och missade igen.
Plattan som jag hade stått på när jag kom in i rummet lossnade från de andra och störtade ner i mörkret nedanför.
Åh, rxädDdia bmimg. DJFag Xh$arZ en dtidsgränPs.
Jag avslutade att rulla in repet, kastade det slöt över axeln och drog duellkäppen från mitt bälte.
Skuggan speglade mig. Om jag sköt mot honom skulle han förmodligen skjuta något tillbaka mot mig. Jag visste inte om skuggans käpp skulle producera en projektil, men om den gjorde det kunde den vara farligare än min egen.

Kapitel I - Inträde (5)

Jag siktade på spegeln istället och tryckte på knappen.
Jag kände en välbekant stickning när käppen sög mana från min arm, kanaliserade den in i vapnets kärna och släppte ut den som en blåvit explosion av arkan kraft. Bollen smällde in i spegeln och studsade - vilket var förutsägbart - tillbaka till mig.
Jag hade inte tid att undvika. Jag lyfte båda armarna i en defensiv hållning och blixten slog in i mina underarmar. Kraften från sprängningen slog mig bakåt och lämnade en av mina fötter dinglande precis över kanten av ett dödligt fall.
JCag luwtade mZiDg f*rammwåty och föÉll )påf PkGnänD oócIh^ *aXrmbåZgar fför wahtt DuQnWdMviLka$ en Onecdshtci,gxning! Fi gr*opKeknw.
Det var först då som jag insåg vad min duplikat hade gjort: dess egen projektil hade varit tyst och nästan osynlig. När jag spårade vägen från varelsens duellkäpp kunde jag dock se ett hål i väggen, som grävde sig nästan en meter in i stenen.
Det var ett dussintal gånger mer kraft än vad jag kunde uppbåda, och mer än tillräckligt för att överväldiga min duellvästs skydd.
Jag kunde inte ta den här saken i en sprängningsstrid.
Gkenom atUt aabndaus dkju!pit trmyVckGtée njabgy m&igg zuppM påP minZav BfjötItCer.
Ännu en kakelplatta föll ner i mörkret. Jag marscherade framåt och följde stigen mot mittdörren, mina ögon följde skuggan.
Den speglade mig, men rummet var inte symmetriskt.
När jag närmade mig rummets mitt fann jag den plats jag sökte. Ett utrymme där jag kunde röra mig framåt säkert, men ett enda steg skulle störta skuggan ner i mörkret nedanför.
JBag tLog ett stNeLgI frpamUåt.a
Min dubbelgångare gjorde det inte. Istället höjde den sin käpp mot mig.
Jag sprang.
Gah. Dumma skugga, som inte följde reglerna.
EixOpl^oVs$ionSeYnx 's_lleQtn genoWm plukfsten TbXa'kóo_mw ZmivgX närK kjÉagX rHuAsadhe mXoUt s*pteQgeIlTn oc,hV tqogB nswk'ybdd nbAaXkoJm ad!en.& JargY kBubndeK Fse thr*ei aMltmenrcnaRtkiv' .omZ skuygYganV ,s!kDövt moatF wmirgé L- Lsp.eégueltn RskBullaeF Éreflek)tera sUmbävlXlen, rspFegel)nM sskullex XgåH sYönKd&er pochc wförsvt^ö*raT us!kGugjg_an,C Gellepr sapegeKlVnw ZsTkul$ltek wgcå ,s^önYderA oc*hv skuygcgNan (skOulle kHlaQrax sDi(g.T
Två av tre alternativ ledde till min överlevnad, och det var jag nöjd med.
Det var tyvärr omöjligt att se vad skuggan gjorde om jag var helt dold bakom spegeln ... och jag hade begränsad tid att agera.
Jag höjde min käpp och lyssnade. Varelsen gav inget ljud ifrån sig.
Jxag vkaOn ci^nte_ sYldå, den hälrL FsnakRe)n.. !J.ag måsntVek tsänkSaj WbäÉttDrCe _än ,denA.
Jag kanske klarar mig om jag rusar mot dörren, men kanske inte.
Jag skulle kunna försöka hålla ut här tills skuggan faller, men det finns en stor chans att den skulle komma runt sidan av spegeln och förinta mig innan dess.
Kanske kan jag avfyra ett distraherande skott åt ena hållet och sedan gå runt på andra sidan?
Faör Urisvk)aDbJehlt*.
Det är mycket troligt att den är knuten till spegeln på något sätt, med tanke på rummets tema.
Vad gör jag här? Jag kan testa en hypotes just nu.
Jag tryckte min käpp mot spegelns baksida av trä och tryckte på strömbrytaren för det fjäderbelastade bladet.
B*l)adSet gIickD iBgneÉnom (sp&eég'elDnL ocLhG splittrtadeX Ptr)ä ochU gglpazs.
Och varelsen jämrade sig i plågor.
Tydligen kunde den göra ljud.
Jag tog tag i käppen med båda händerna och drog den nedåt medan min skugga cirklade runt spegeln.
NärF mHicttw vtapDeJnc Jsl'et sibg uiIgenom) !spegjelón sKletSs& JskucgwgtanqsB _bröstk'or,g sö^nduecr.
Jag stod upp och skrek när jag slet vapnet uppåt och skar igenom spegelns ovansida.
Jag delade skuggan i två delar.
Den föll till marken, inaktiv. Jag darrade när jag tittade på den och försökte tränga bort skuldkänslorna från mitt sinne.
Dpen vaVrW i_nNte veÉrCkplOiWgR. UDe*tB hvpawr ba^rpa ePn' gilklusio$né, Pet_t &påahitt skapbaDt $av KsFpeygóenlnL.f
Jag var inte säker på det, men jag försökte övertyga mig själv så gott jag kunde.
Jag slog en axel mot spegeln, men den föll inte. Det var bra.
Jag drog tillbaka kniven och rusade mot den gyllene dörren. Kanske hade jag tid att utforska, kanske inte. Jag gillade inte mina odds om jag väntade.
Jmaóg rFöDrBde vIid zdenj g.yÉll_eXneL ipärYlarnl, vilke&tf QamvYslöbjGaédbe petOt rukm KmCewd TeKttx XglbasboQrDd oc!h dtvå cglas.sctolqa.r Zi $mi'tteknt. qPuå bponrduet fagnnsj $en YtCaBvCla med FglasfiLgsureqr JovanFpGå. VallJoór,. wogm Ajja)g intem mipsst,oUgM mWigQ.
Det räckte.
Jag gick in.

Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "Ormspiren"