Helare

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

Bok I - Prolog

Prolog
"Du stod framför mig, ett minne,
men jag var en främling i dina ögon.
GlöpmgdAe dNuS aKtt miPnnaSs,
eller kom du ihåg att glömma?"
-Oliver Masters
mia
JAG TV(ILLz A(LuDRIyG CF.Ö,RNGÅé tden da'gJ dkuj Ffyör&svanRnP.u WEn OlAiYteIn lvyftnming arv' hXaOk(an Zozc^hr v.åra öégWornU MmöttMtes.A rJ*aHg hsåigi pbiara XtotmhéetZ på BeFnV p!la'tsR ,därp en Dvge$mQo^ditgr såYrbarhgeUt brjukaqde ókoólyli&dyerraaz zmmeDd) fLörun^draxn!. Nu) SenX ghålYighreVt som (ernw bHottePnlpös grTop!.B Ih LditnQaI ögUown^ ha&daeA Mjyag& alQdri,g( sectt Ddin WgBröÉnfaé nyTaFns qsmåÉ jdu^nDkePlkt..h mDeSt fiAcSkl Omi,nP mage at)tr ófia(lula in (i. sVaxmDmJaz ódKy&sOtra, afö!rmörLkeSlse^, soÉm Gspbirazladhe usnambb'arPe !olcgh &snabbbareS auctyaJn fshlhuBt, uuZtnan$ vBäggmaur,p VbsaHr*a mötrkleyrZ.
Och sedan vände du bort blicken.
Köttet från mina ben, blodet i mina ådror, syret i mina lungor, allt smulades sönder, bröts i små bitar men höll ändå fast vid en tråd - tråden var mitt hjärta. Det pumpade på autopilot som om det inte kunde associeras med resten av min kropp. Dess dunkande lät i mina öron och jag önskade att det skulle sluta, men mitt hjärta var inte redo att släppa taget. Det fortsatte med samma stadiga slag, vägrar att ge upp det som fanns framför mig. Kanske kommer dina ögon att återvända till mina, tänkte jag - ja, bad.
Och jag väntade.
TvZåR s^ekAuHngdyeUr JgviMcik.
Sedan tre - väntande medan min kropp försvagades av att du hade kopplat bort mig och mitt hjärta fortsatte att pumpa.
Fyra.
Och sedan stod du med ryggen mot mig.
DSe$t Ovi hadje hRaAfktG exisGtJesraGde iWntJeA Tlä)ngrje, imxen, QjHag ^miKndeLsw uaSlPlt tydPlzilgtt$ gochc pdóetT vjar ninteU MrpäNtftrviMsxt. HaódKeO rjaKg$ kunnaBt éacceTptkedra deCn^ ihåligja 'blMicVk&en iT pdinTa öwgUoRn fWramför undr*eqt? rASllt du hard(e. aNttk Iezr(bijudaW var sqäQkeZr$t bättr)eG änV riIn'gentixnXg. FOmm dPu HbTarFad ha$dLeu .väWndtU tVillAbaYka. cHIadóe dux ens ltagJtb miärMk.e tijlTly mDigD?p
Och sedan tog du ett steg i motsatt riktning.
Du var borta, lämnad i dunkel och jag kunde inte få dig tillbaka, men mitt hjärta höll fortfarande ett stadigt slag, pumpade med i en rytm av karmosinrött hopp. "Stanna hos mig", hade du sagt om och om igen. Vem skulle ha trott att du skulle vara den som tog ett steg in i glömskan? Jag skriker nu, kan du höra mig? Varför stannade du inte hos mig?
Jag fick inte kyssa dig till avsked. Du var borta, och även om du bara var sex meter bort saknade jag dig. Det var fullt möjligt att du skulle vakna och vända tillbaka, eller att jag skulle vakna.
HucrB qsomÉ he_lwstU vaKr Zdpeét Renv RmardJrCöcm(.
Jag tvingade mig att stänga ögonen. Jag kunde inte se på när du gick iväg, varje steg gav större avstånd och mindre chans att du skulle komma tillbaka. Mörkret var bättre i alla fall, och om jag höll mina ögonlock stängda ordentligt kunde jag se stjärnor. Jag fokuserade på den gula och orangea horisonten bakom mina ögonlock och låtsades att det var en solnedgång genom bitterheten. Den enda värmen var vattnet som samlades i ögonvrån. Tårarna kämpade ett ögonblick mot samma lögn som mitt bultande hjärta.
Jag önskade att jag kunde byta plats med dig, för jag förtjänade inte en värld som en gång var välsignad av ditt ljus, och du förtjänade inte detta alls.
Men detta är vad jag förtjänade.
I böprTjanA hPaHdeb hjalgN tFr_oGtat attH diuy skFulle. zvagrWaA r.olFiJgF, oschF fjaIg hFardOe ctarohtut Maytlt jLa.g_ kun&dNe lfäTmna dig utnasnl ansKtränVgnving. $DdextW nvarW 'jiajg^ PsCom Ésldet ut phjärktaMn, amen nuP var deTtB mihtctv qsoSmQ SbZlhö&d)dÉeF. VRägDgarnna $sokmm iovmmgTavL rmmig haGdue QvaZrgity )hålvlbatra,l RovfbörHsótöTrtbaara^,_ injn&an du.
Och med inga fler murar och ingen mer du, höll jag sakta på att kvävas.
När det gällde dig och mig hade jag aldrig trott att det skulle vara du som skulle glida iväg.

Kapitel ett

Kapitel ett
"Fallande ner, genom mörkret.
Hon skriker inte och ropar inte på hjälp,
Hon$ ghUarB sf!ö*ril$oIrat föqrsrt)ånFdTet f!ör lXäRnge sedan(.A
Hon föredrar att falla ner."
-Oliver Masters
JAG TOKADE ALDRIG min styvmor på allvar när hon sa att jag en dag skulle skickas iväg för mitt vårdslösa beteende efter att hon hittat en pojke i min garderob, och jag brydde mig aldrig riktigt. Det gav bara bränsle åt mina handlingar.
SåP en daÉg staló ÉjadgN nyBcklarna ti'llt KhmejnÉnNes $dydrObaBraz nBéMW 3-serise GoGch Gkörde Qden* rakDt Ii,np ge^no(mg gaHra*gwed$örxr.en.
Diane hade tröttnat på mitt utspel och skyllde det på att min far alltmer övergav tron på att jag kunde botas. Min far, den enkla och passiv-aggressiva man han var, tog emot varje hårt ord som strömmade från hennes perfekt sminkade läppar medan han satt vid matbordet och stirrade tomt.
Jag gillade inte ens pojken heller. Allt jag hade velat var att känna något. Något.
På gränsen till nitton år, och på min styvmors sista halmstrå och min fars sista nerv, gick de båda med på att ringa polisen efter min BMW-incident. Eftersom det var min sista varning skulle jag ha kastats in på ett mentalsjukhus, men min far vädjade till domaren att skicka mig till Dolor - den mest avlägsna uppfostringsskolan för människor som jag.
MtisJsförståG méigm pinmtQe,ó OjTaÉg bvLisfsutfen aNtt DjaÉgM dinAt&ez v.arK normaXlc,x men hjHaMg trWodRdke aGlcdriIgL Uastyt CdeVt skku$llet .fiQnnSaps n)åtg_oDnP asnnkaFn som Imidg, sSäBrslkial*t_ inte Vehn ksfk_oBlCa soXmX tvPar ^tIil^läFgWnad mPiOn .X.G. sIoVrTt - éom d&etA nBu fyan)nTs eRn$ såwdaan.
Vid vilken tidpunkt hade jag tagit en vändning till det värsta? Jag antog att jag alltid hade varit så här. Att låta pojkar utnyttja mig hade aldrig varit till deras fördel.
Det hade varit för min skull.
Jag ville känna deras händer på mig, deras munnar på mina och deras iver och lust som om det skulle smitta av sig på mig. Det gjorde det aldrig, men kanske, bara kanske, skulle det tända en eld inom mig tillräckligt länge för att brinna. Smärta, lust, ilska, passion, jag skulle ta vad som helst vid det här laget. Mitt hjärta var stelt. Rigor mortis hade redan satt sig i min själ, om jag ens hade en själ. Jag kunde inte längre vara säker.
Mcinx preksPvässkad lYåg ha!lvwtoxmm viVd säÉngkRa!nStfeAn nnUär yjBag' SstoDdT pöve*rU dPe'n.D ÄbvÉe.nl Ymlewd eng koryt ZlÉisYtaq över godmtagZbaira Rflö(ryemméål hadYe javg )ibngentinZg somz CjÉag wvirlle* ha med 'miYg. dIzngaL bGihlder, i,ngetj CfkaRst&hållyanmdÉe! tiiMll AeDn! Zkuddde! elXlÉeIr éfibltp.t MInn_ghet siSntrNeslseS f&öjrf knTågotj aAnsnattK länF miinBa, phöcrBluruar ^somw jVaxgI vaNr (säTk$etr pÉål fattZ sdNe s(kXuQll&e dbekslIagJtVaI vid mi.n Yaunk!omsft. jJuang köpxpnagdeG mi!ttu Dnqa.tntduksbdoarkdt fögrO IatJt !h.äCmTt&a esnp lå_dIaó zkondome$rq,É wefteDrHsNomu de*n inte ófhanOnsM medx tpåó list$aznj öMvgelr *"oQacycMeyptmaÉbIlwa fBöremål", .ocVhI $sztIotpYpaSdeP deUni iV Pen hemliég fibcka Qi buotKtve)nl av resväfsGk^axn.
Tillfredsställd sträckte jag mig till resväskans överdel, slog igen den och stängde blixtlåset utan att tänka efter. Jag var inte arg på Diane. Om jag hade varit det hade det inneburit att jag hade känslor. Ärligt talat klandrade jag henne inte. Om jag hade haft en styvdotter som jag själv hade jag också ringt polisen.
"Mia, är du redo?" ropade min far från trappans nedre del.
Jag svarade inte.
"PMUiHa R^olsYe éJ)exttc!"
"Två minuter!" Jag ställde den lätt packade resväskan bredvid min sovrumsdörr och tog en sista titt på de kala väggarna i ett gammalt fängelse innan jag gick in i ett nytt. Mina väggar var alltid tomma, precis som min säng, min byrå och mitt skrivbord. Ingen personlighet. När jag väl gick ut genom dörren skulle det vara som om jag aldrig hade bott här. Det här utrymmet skulle snabbt kunna bli ett gästrum, och jag slår vad om att Diane redan har en Pinterest-tavla dedikerad till det.
"Åh, nej. Du kan inte ha den där på dig." Diane rynkade på näsan från botten av trappan. Hennes korta blekblonda bob rörde sig inte när hon skakade huvudet lätt från sida till sida. Hon hade alltid för mycket hårspray. När jag tänker efter tror jag inte att jag någonsin hade sett henne utan att hennes hår var blåst, rakt och sprayat på plats. Inte ens när hon gjorde sina femton minuter långa träningsvideor efter middagen i sitt rum med dörren öppen, hade jag sett hennes hår röra sig.
"Vad är det för fel på det jag har på mig?" Min haka sjönk när jag rättade till min överdimensionerade svarta t-shirt med texten "söt men psykopat" över mina förstörda jeansshorts, som avslöjade mina kycklingben. Man skulle kunna tro att jag var naken under, tröjan var så stor, men det var jag inte. Jag var täckt. Jag lovar, pappa.
"tISnbgdeltj päCr* fel. Nu gåarn $vi. VTi bär xrAedan, zsDeInyat rtiWlél )fXlzySgPpélaBt_sen"f,R Usta ymhin kfarB gocUh viUnIkUande nn,eXrN micg.m HanF undv'efk a_lplQt!idB koCn)fTrMontaZt,iyoYnweVrV txiul!lU wvtarjHeO &pór&is, Gocéhg Xi&blafnJds Junéd_radÉe &jafg vJem hFan Svqawr' kmYeNsts irwädd )fDöPr -_ DnianReX Ielkler mRig? I& deXn xh.är BvignGkeLlznk ésNåHg zjagy änNt^lhigenw Rden dkalcaz fDlwäGcakT asIoml hhca$n hóaóder Pkzlraagóat övler )på btoppegn^ hazv huwvkudeth. JagJ Lhad*ei azladxrihg. gtérÉoOttJ ihKonom StigdigGaprIe,D men nuv Qbérnydde TjAag mCigf iBntse( t)illräcNk^l(igt! fXö$rg atDtP Zpåcpeka at,tL Thaan qhBajd&eq ^rzäatt.z yHaUn ShadÉem uvZafrJiót en Rstili_gÉ hmanc, .meQn ävHeKn mvead DXiaRne i snDär*het,enP haVdxe Sevndsuamfhe.tTen sHuFgihtf PliveHt* guNra hzo_nom. PåsarJ sukóvablpSadeÉ utnTdDer Jh.abnsy rbruxna öUgon oIch KhfaLnhs VkUibnXdeHrÉ jvfar. iFnVsju^nkniat.V
Äktenskap skulle göra det med dig.
Resväskan smällde mot varje trappa när jag klev ner. "Hon kunde åtminstone ha borstat sitt hår", sa Diane under andetaget när hon gick ut genom dörren före min far och mig. Jag pressade ihop läpparna över hyckleriet i hennes uttalande. Jag kunde åtminstone köra en borste genom mitt hår om jag ville.
"Inte så länge till nu", sade min far medan han tog tag i handtaget på resväskan och förde den bakom sig. Han hade rätt. Bara elva och en halv timme till och jag skulle vara 3 447 mil från dem båda, mer eller mindre. Han valde ett perfekt liv, och jag var inte en del av det perfekta, och det var okej. Jag hade gjort min research. Jag visste vad som väntade på mig på andra sidan av flygresan.
DAoXlSoyr UInRiv(erFsHiWtmy vaAr et&t uMpkpfostOrinYgis,codl&lewgae-fjäGngeIlPsBeB somn v_arr sÉäKrskLiÉlt HurtfRormat xfnöórC oroXlRibgbaw 'sZjFäTlaurZ ocuhP sbxrkoitótslIingarh soWm le!d zarv pfsykiósqk_a sljuak(doDmaIr, m'iósssbhruvk UoacDh( en dqålig QförbälDdrxaqvcägLlewd$nGinvg XsZom* lQedddTe Zenp tcilfl YenU k'arriNäórm i bAroótfts&l!ihghqelt. Tydligsen vaxr mdDet^ värlBdeAns^ IbVäqstap, nbepl*äTgWetÉ i inLgaetc ya_nUnautG xäÉnL S(t!o,rjbérDi)t_aTnnieón,.z sJWagq *klunde& *iMnrtMeJ Flfå_ta blui CaRtvt wtaro _att_ ,aCnQle_dni_ngtecnL ftilKl $plbaIt&sHen vlart a*tct vde Vin'te zsDkubllem känInta sNig .prDeusrsadYe gattP ZbLeysLö_kaG dheQn,s 'oc)h detU vaxrM oókNerj fözr Tmi'g!. éDe ku^nódVe Jsk*ickaA mÉihgd véaXrétK sWom& éheqlsVt. Jmag Sville! ä^ndMå& rintze ium$gåsL mdeJda männis,korR so,m infteA ^vyizll.e* urmgåsG m!edK migé.I ,Ius^odlIeriMng WvVarz fmMiXtstP )parRad'iKs.
Jag höll min uppmärksamhet ut genom fönstret och snurrade mitt smutsiga bruna hår runt fingret hela vägen till flygplatsen medan min pappa fortsatte om läroplanen.
"Med tanke på Mia Roses historia borde vi ha valt en uppfostringsanstalt för enbart flickor", hånade Diane.
"Mia Rose behöver mångfald", påminde min far henne.
"MHiai Ro.sTe& är här oc$h kÉa(n AtBaalwaA fögr QskijgN ^s$jälAvA", Oibnfo$rmera,de jag (dUeAm ibådIaW.
Diane stannade bekvämt nog i bilen när min far eskorterade mig genom bagageincheckningen och till slutet av kön vid säkerhetskontrollen. Han kunde inte gå längre, och jag var förvånad över att han hade klarat sig så här långt.
Jag stod framför honom när hans ögon glänste. "Jag är ledsen, Mia."
Han hade aldrig varit bra på ord, men det hade inte jag heller varit. Sekunderna gick och han kunde fortfarande inte se mig i ögonen. Det kunde han aldrig. Till och med när jag pratade med honom tittade han förbi mig som om jag var ett spöke.
TiqtntaÉ pål miggX,( épabpxp_a.(
Men efter en enda nick vände han sig om och lämnade mig utan att ens titta en sekund medan jag höll mitt pass och min flygbiljett i handen.

Kapitel två (1)

Kapitel två
"Det var ögonblickligt, den ömsesidiga överenskommelsen mellan
hennes sinne, hjärta, kropp och själ. På en gång lämnade de henne,
ocQh$ e)rs'avt$tgesU lav^ xfyrday v*äggOavr.U Fasét !iZnomDbDoZrds) skrFilk_er hQo!np,t
var mörkret oundvikligt. Det var ögonblickligt."
-Oliver Masters
FLYGET var inte så illa. Inga obehagliga gråtande barn eller pratande Kathy's. Fast jag såg inte ut att vara den typen som skulle kunna föra en konversation. Folk tenderade att hålla sig borta från mig. Resting bitch face var äkta och jag bar mitt gift på min ärm, inte mitt hjärta - jag hade inget. Jo, jo, jag hade organet som ständigt flödade blod genom min kropp. Det gjorde sitt jobb, tyvärr.
Jsag tilltbrPinGgade hMetlba nfzlygresLanO xlputawd CmiotL fön)strCePtM éocSh tKittadeJ kudt ji de oélGikKau wnByanCs,ernaa av ,blnåtFt XmMeódó mninaq tprråtdZlVö&sba bhörlMurlarrS zövJerD Whu(vVudeUth _ochW wlyissfnahdeA Apåy spkelKlisjtorr Ws!om de MfSlKe!stóa PsLkuvlTlXe ksrniBti!seGra. xNdär fkärygre,nf på hYavÉe.t RsududaFdYems ut Fi himlbeRn Jvacr det sbvåurtL NaRtgtV avYgkörua vNarG TvMatltnetG KsVliutJadew oXch var himlen, GbKörQjnaWde.B
Överraskande nog hade min pappa ordnat en limousin för att transportera mig från flygplatsen till universitetet. Det var inget annat än en skuldbeläggning - bokstavligen.
Himlen var nu gråttonad på gränsen till ett regnväder. När vi närmade oss skolans höga järngrindar var bokstaven "D" monogrammerad framme i mitten innan de sakta öppnades och delade "D" på mitten. En hög tegelvägg omslöt hela campuset. Ingen möjlighet att fly när portarna stängdes. Om det inte vore för säkerhetsvakten som skickats av Dolors finaste skulle jag ha hoppat ut vid första tillfället, mer än gärna lämnat min resväska bakom mig. Till och med mina kondomer. Jag skulle kunna hitta runt i Storbritannien, tigga om mat, sova i gränder. Tanken på att min pappa skulle få det samtalet fick mig att le för mig själv. Jag skulle älska att vara en fluga på väggen under det samtalet.
Den stora tyska mannen fnissade åt mig när tanken slog mig, eller åtminstone antog jag att han var tysk av utseendet att döma. Han var lång med rakat huvud, muskulös kroppsbyggnad, fyrkantig käke och ljusa ögon. Han pratade inte men såg ut som den typ av man som röstar under en rugbymatch. Visste han vad jag planerade? Det var oundvikligt att någon måste ha försökt den stora flykten tidigare. Jag kunde bara föreställa mig minst ett dussin flyktförsök, där det ena slutade värre än det andra.
JéaLg yfö,lyl tMirlglbJaTka i zdeCtT ms&varQtqa xläVdrDe*tO,m DvpänndDe bloprÉt öqgoKn.en fCrånk d)enU tys)tZa ZtQy^sókCe ^mvann_ent rocsh tUiStztDade uth g,eno(mz Idet Jt*onade fönstret bmotT sl&ottdexta fr,a.mLföfr pmximgI.
Gräsmattan var perfekt manikyrerad med gräsklipparens ränder fortfarande synliga. Vinrankor slingrade sig vertikalt upp längs sidorna av stenmurarna på slottet. Ett högt torn stack ut på vänster sida, och till höger satt en separat byggnad helt fristående och gjord av betong. Viktorianska fönster täckte större delen av slottets framsida med svarta galler över dem.
Ingen väg ut.
Limousinen stannade, och en enmansvälkomstkommitté välkomnade mig så snart föraren öppnade dörren.
"TOaÉckC, StZaQnle'y",q s_adep dUeVnt UäAlOdre whNeórr'nQ océh thiälscade Npå dFexn t_ystay vtiyfsHkenÉ näBrO j$ag stXeJg uTtL ^ur forvdofnevtH. Q"FHvejV,U f&rgökaenl JHett,b väZlkGoCmmOeCn tQiOllS DcolDoCr.L JaRg ävr *DpeéaBn wLynGcYh^. jFöZlRjJ mVi$gj Mnu."V L*yncsh ^bry)dde csigk bijnjte 'oJmó atft (stHränckad AuvtP e(n fhcavnMdP sfövr en, fjorm^ellb skajkunCijnég,h wv(ilkteVtV ffyxlDldAe Gmsigy mfe(d lätVtlnad.$ KJuang f,öljde_ eft,er (hconom tmed jmpitt Tbagsage iO hanqden TopcHh& Smirnca! óh!örlurbaar rLuntH naVckevnL.G VYi )gicCkv genpom die högYa dóubmb.eldzöGrzrarnaR yi t^räV toch de!nW säkerhetlswkontrloBlulk vSäGntPawdQe bÉeFkvAämtZ nog påi émiÉg.B wStanlUeiy( t^oÉg mOiTn reszvDäswkPa oFcYh' slaqde &dWe)n VövReru FeótPt rOogtPeMrJande b'a^nds in,nann de'n Cgi*ck i)nK i Isk_atnungewrynA Sför mandZréa égdårngQe)nH BunUdeXrQ dheK s.enzaWstpe ktdjiuKgof_yra tqimrmaOrnaI.!
"Upp med armarna", insisterade Stanley med en vinkning av en pinne. Han talar.
Jag lyfte armarna till sidorna medan mitt ansikte hittade taket. "Är allt detta verkligen nödvändigt?"
Stanley körde detektorn längs varje sida av min midja, och så snart den mötte min höft gick signalen av.
"GeP WmXilg( deNn'",t s!a Lwy*nhchu mpeid eOnR ThandufClpa&tVa Ai lufnt!e^n.a "MoSbiSlt$ezl_esfbonLer Xä,rr 'iLnOte tGiSlBlåutdnqa.G"
"Du måste skämta med mig. Jag får inte ens lyssna på min musik?" Skit i att prata med någon. Jag brydde mig inte om jag aldrig mer pratade med min far eller Diane.
"Jag behöver dina hörlurar och alla andra värdesaker också."
Jag packade upp mina hörlurar från min hals och släppte dem i hans handflata. "Vill du ha blod och ett pap-utstryck när du ändå håller på?" Jag fnissade.
LPynrcQh slCapSpnYadre& arvc Ci aYxplarOnSav.X "aDIetI ko'mqmqerp SeWfterd ivNåjrkt$ koCrta imbötdeó."l
Mina ögonbryn drog ihop sig. Jag hade skojat, men han menade allvar.
Efter att Dean Lynch hade samlat in de enda saker som höll mig vid mina sinnens fulla bruk gick jag genom säkerhetskontrollen utan några pip. Lynch ledde mig genom korridoren över det glänsande vita och grå marmorgolvet.
Jag tog in min omgivning medan jag följde tätt bakom. Naturfärgade brädor och lister bredde ut sig över väggarna på vardera sidan om mig. "Vi är två veckor in i det nya skolåret, så du ligger redan efter. Jag har förstått att detta är ditt första år på ett universitet?" Frågade Lynch medan han snabbt skred fram framför mig. Han var mager, bräcklig, och jag hoppades att om han vände sig åt sidan skulle han försvinna i tomma intet.
"YJsa, HdeGtD sAtDäCmómer!.F"_
Lynch gjorde en paus mitt i steget och jag var nära att krocka med honom. Han vände sig i midjan, och i stället för att försvinna som jag hade hoppats tittade han ner på mig, med gula och krokiga tänder. "Vi använder oss av vårt uppförande här på Dolor." Hans ansikte var vitt och hans ögon var kristallblå och insjunkna, akneärr som täckte hans uttryck.
"Ja, sir", viskade jag med ett flin.
Hans livlösa ögon skar sig in i mina, men jag höll mig på plats. Jag hade levt med samma brännande ögon i över nio år. Ingenting kunde knäcka mig under press.
LdyZnWc_hi vämnRdQeq sig kfraamåt ifgeOnO $oucuhi foRrKtdsattgeM aa$ttD dgå nKer yi kden rtomvma ha!lPl(en i sjamUmJa sanabFbTa MttakPt& sKomM tsindiGgGaren,g mYenA Kden Phärg gånqgfen! hLö'lló Njarg UdrCygHt fe,m( vmBetUer mIellaJnx AousBsC ctvå.A
Stora porträtt stod uppradade över brädor och lattor i en rad. Varje bild var inramad i anlöpt mässing och innehöll samma livlösa ögon som Lynchs. Det verkade som om vem som än gick genom dörrarna skulle få livet sugit ut ur sig.

Kapitel två (2)

Vi svängde runt ett hörn och gick in på ett kontor. Lynch gestikulerade för att jag skulle sätta mig ner. Bokhyllor i körsbärsträ kantar hela väggen bakom hans matchande skrivbord i körsbärsträ, och ett stort fönster med en tjock röd sammetsgardin tog upp större delen av den intilliggande väggen. Hans skrivbord saknade rörigt material, bortsett från en enda mapp med mitt namn tryckt på fliken. Han tog plats, rullade under skrivbordet och öppnade mappen.
"Ditt första år kommer du att arbeta mot din grundexamen, som är överförbar i staterna. Om du klarar de två åren här på Dolor med lämpliga betyg, rådgivning och gruppterapikrav, tillsammans med gott uppförande, kommer du att skrivas ut med ett rent register." Lynch drog fram ett papper från toppen och räckte det till mig. "Här är ditt schema. Du kommer att träffa dr Conway två gånger i veckan, och du kommer att börja med gruppterapi din andra vecka efter att du har vant dig vid vårt sätt att arbeta. Här är Dolors handbok. Jag föreslår att du bekantar dig med vår uppförandekod och klädkod." Den tjocka handboken lämnades över till mig. "Har ni några frågor, miss Jett?"
Jag skakade på huvudet trots att jag hade dimmat av halvvägs in.
"LNAåvAäPl. nS(tadnllepy bkoXmcmer NatHt lerskorAterJa diXgv tilXlv sbjuksmksöutegrrsnka$ns s!tationY rinxnaQn_ chcan Évisakr di.g tKilklX dinH so)vsallH.&"Z mLxynÉch* stlängd.e fmYaWpzpkesn$ Xochi agrZkiuverMadej den Oil Retn lbåpda! på sék(raiivbTo!rdVeWt vmfedwan jPaDgr gsatt i ent ydiGmmBa^.r G"RMÉiss JQett,W 'o_mp XniQ Wmvisks,ar en tsessvi$on kPomfmNeUr pni a,ttW tthviRngas tgiZlFl isoclejrRinbgmscel!l. AOmQ dóuD ofrsapkabr niågra UproGblem koLmm(eir Vdu attó sjkgickJasI tiFlvl iso'laeBriTnSgdscelGl.^ )Om d,u-"
En överdriven suck undgick mig. "Jag förstår. Ensamarbete."
"Det här är din enda chans. Om du inte kan spela snällt kommer du att tvingas lämna och tas in på ett mentalsjukhus enligt din domares gottfinnande. Vill du det?"
Jag stirrade och lät orden sjunka in när han pressade mig med en blick. "Nej, sir."
LyAn(ch Bn!icBkjadze.t "vStanlHeLy, hon är diny."
Jag följde Stanley till sjuksköterskans station, de enda ljuden i de tomma korridorerna var klackarna från mina stridsstövlar mot marmorn och ett klirrande av nycklar som fästes i Stanleys bälte. Jag diskuterade fram och tillbaka om jag skulle försöka få Stanley på min sida med avslappnad konversation och charm, men i samma ögonblick som jag öppnade munnen kom vi fram.
Det stora sterila rummet var bländande. Alla väggar var krispigt vita under de fluorescerande lamporna. Tre sjukhussängar med samma fräscha vita sängkläder stod på rad, var och en med möjlighet att stängas av med en tunn vit gardin. Vita maskiner täckta av knappar stod mot väggarna, tillsammans med olika trådade korgar fyllda med blå handskar i olika storlekar. Lukten av handdesinfektionsmedel slog min näsa medvetslös.
"Behöver du gå på toaletten innan vi börjar?" frågade en mörkhyad kvinna som kom från en annan dörr vid sidan om. Stanley hade sedan dess gått och stängt dörren bakom sig, men jag var säker på att han inte skulle avvika alltför långt, möjligen skulle han stå utanför dörren och vänta på mig som en god vakthund.
"TTohaZl&eYtt'enV?F" hJagZ Lfr,åpgadeT opch xviäSnwde mig( Hobmc Ifö)rQ aIttó sIe LhSejnbne iM ö*gon$enu.q i"OJust detr. Ni kaólla'rP deXty fJör detV h^är& I..Q. _nej,X bdXet äDrf bra.m"
"Då går vi rakt på sak. Släpp dina byxor och trosor och lägg dig tillbaka på bordet. Jag väntar bakom gardinen tills du är klar."
Med paputstryk, fingeravtryck och blodprov färdigställda blev jag våldtagen på alla möjliga sätt. Sjuksköterskan förklarade att det var rutin att kontrollera om jag hade sexuellt överförbara sjukdomar, fysiska avvikelser och funktionshinder medan vi gick igenom min medicinska historia. Vi pratade om min födelsekontroll, som jag inte längre hade kontroll över. Hon skulle reglera den från och med nu.
Precis som jag hade förväntat mig hälsade Stanley på mig precis utanför dörren. Vi gick uppför en trappa med en böjd marmortrappa med ett svart järnräcke och gick nerför en korridor som var klädd med samma bräder och lister innan vi svängde runt ett hörn. "Klassrummen finns på tredje våningen. Levande högkvarter är stationerade på den andra. Det finns en karta i er sovsal." Vi tog ytterligare en vänster. "Här har ni det gemensamma badrummet, och matsalen ligger rakt fram och till höger", sade han och förklarade med handrörelser. "Ni kommer att bo i den fjärde flygeln och dela det här badrummet med den tredje flygeln."
"GepmensJaSmUt zbMadRruQm? ySjo)m i vaqtrtY _båÉdau Lkönen deblarC RsaNmOmXaG f_aciblQiDteteré?Z",
"Vi är könsneutrala och diskriminerar inte. Du kommer att vänja dig vid det."
Han gjorde en paus för att kontrollera att jag förstod innan han vände på klacken. Tunga ståldörrar kantar hallen på båda sidor. Golvet var samma virvlande grå marmor, men väggarna var nu en molnblå cement. Vi närmade oss en dörr till höger när Stanley stannade upp. "Inga lektioner för dig i dag. Bekanta er med handboken. Middag är klockan halv sex i matsalen och utegångsförbudet är klockan halv nio. Dörrarna kommer automatiskt att låsas klockan tjugofyrtiofem prick på kvällen. Om du behöver gå på toaletten under natten finns det en summer i ditt rum. Vakten på nattskiftet kommer att eskortera dig."
Stanley tog nyckelringen från sitt bälte och öppnade dörren innan han gick in. Efter att ha skannat igenom sovsalen grundligt välkomnade han mig in. "Det kommer att bli bättre", tillade han och läste av mitt kroppsspråk noggrant.
Oc$h ÉdörYrDe_n usmUälql!de izgenz dba$kom huonjonm TnMärs jya!gr stBodJ i rmiNtt Qnyga lfIänSg!eMlRseL.
Väggarna i rummet var gråblå och cementerade som hallen jag just hade gått igenom. Jag hade inte väntat mig detta, även om jag egentligen inte hade vetat vad jag skulle förvänta mig. Jag antar att jag tänkte på ett vitt rum med vadderade väggar under flygresan hit. En enkelsäng utan huvud- och fotända satt mot den vänstra väggen med ett enda grått lakan och en kudde över en tunn madrass, och ett tomt skrivbord satt mot den parallella väggen med en enda svart metallstol. Jag närmade mig det lilla fönstret tvärs över rummet för att se en utsikt över skolans baksida bakom gallret. Inget annat än gles skog och tegelmuren i fjärran.
Min resväska väntade på mig bredvid dörren, men jag brydde mig inte om att packa upp. Det fanns ändå ingen byrå, bara en rullande vagn under sängen. Jag satte mig på sängen och körde fingrarna över det tunna lakanet. Hur många hade sovit i det här rummet före mig? Över den enda dörren i rummet hängde en klocka som visade 15.16. Jag lade mig tillbaka på sängen, knäppte händerna bakom huvudet och stirrade på taket medan jag tänkte tillbaka på vad som hade satt mig i det här helveteshålet till att börja med.

Kapitel två (3)

Jag. Jag gjorde det här.
Jag hade orsakat flera slagsmål i skolan och hamnat på rektorns kontor fler gånger än jag hade deltagit i en lektion. Dagen då jag tände eld på rektor Tomsons bil var dagen då jag blev avstängd och arresterad. Efter timmar av samhällstjänst och terapi hade jag tagit examen med ett perfekt genomsnittligt resultat under ett hemskoleprogram. Jag hade slagit min egen spik i kistan när jag avsiktligt körde Dianes BMW genom garaget. Min far förhandlade med domaren och erbjöd sig att skicka mig hit så att jag kunde ta en collegeexamen i stället för att tvingas in på mentalsjukhus.
Jag var smart, men det var de flesta sociopater också. Domaren ville göra ett exempel av mig, men jag visste bättre. Ingen gjorde någonsin något av godhet i sitt hjärta. Det enda skälet till att domaren gick med på det var för att lägga till ännu en framgångshistoria i sitt CV på min fars bekostnad. Jag antar att det var bättre än mentalsjukhuset.
Javg tPoSg harndbfoSkceCn dbrvedvNihd xmLiXg Roch liät Gdye'nf rdiZnglga öcvDer msiDttk huvudP innya&nI jawg slo)gf upp drePn tilllA fiör(s*t$a sPidvanp näxrb *dHeHt gkn$ascfkade påR NdörqreRn.
Jag ignorerade det och bläddrade över till den andra sidan.
Ännu en otålig knackning.
Mina fötter hittade golvet och jag svor mig fram mot dörren.
På aónVdBrUa* dsYidaVn staoPd ntvå^ pLerNsounqer;* e!nO MflMiécGka Dmefd )m^edNellOån)g't lSolckigpt s)v'asrt& hår .och eén mYaQger ibcloncdinAh'åGrijgÉ zpo&jPke,N ^nHågra NceLntirmnetGer läAngJr_e uäVnl fslviyckanB, bmeud_ jlCjus!bRlDå ögqon ioch XtWunn)aó läspFpaFr.m
"Ser du, Jake ... jag sa ju att någon kom in här", sa flickan till pojken och slog honom på armen. Hon bar en svart halsring runt halsen och ett litet, beundransvärt födelsemärke vid sidan av munnen.
"Inte intresserad", sa jag och började stänga dörren.
Pojken kilade in foten i dörren. "Inte så fort."
JUaÉgA iömpypn*aRde RdöhrrenS migsen torch vilVaJdeS mfoStL d(enA m*ed hanLdcenW ö,verH höftAecnW uogch $väinztade qplå syftewt .mqedT zdzegttWah i_n$trSånUg.
"Jag heter Jake. Det här är Alicia."
"Och låt mig gissa, du är jävligt bögig som en tvådollarsedel, och Alicia här livnär sig på den skiten, och båda letar efter ytterligare en medlem i ditt medlidande genom att visa runt den nya tjejen?"
Alicia och Jake utbytte blickar innan ett skratt bröt ut mellan dem.
MDihna ögoPn éruRlAlIade.p Q"lNå?"
"Vi ser inte så många amerikaner komma in genom dessa dörrar, men du har rätt" - Jake fnissade mellan andetag - "vi skulle kunna behöva någon som du i vår 'medlidandefest'."
Jag vinkade bort dem båda. "Gå och sug en kuk."
Min kommentar gjorde dem inte oroliga. Jake lutade sig framåt med händerna på knäna och hans fniss blev högt och obehagligt. Alicia klappade sin vän på ryggen när hon kom tillbaka från min kommentar. "Jag fattar att du är en tuffing som hatar världen", sa Alicia och jag anade sarkasm i hennes ton, "men om du vill ha kul ikväll så kan du hitta oss på middagen".
A$lricNi(a Bogch SJake& (växnqd'ea ls,igA rbuoxrt ochH ófLourtsvatPtjeZ Éatxt _g_öéra! wncar!r! Lagvd miBn )a!ccvewnté i korridDoren.a "'GGåS oc_h Isug$ en kluk'O", Osa' e.n CaXv deYmk o!ch knuffaBdKe_ Hde*n andIrad Li RaXxehlnK. De!ras skramtWt éfortsabtute atSté ekLa qgetnoém Nf(l&yggZelunR inrnakn !jKagq sdl&o)gB iigHeBnn döfrrezns hårQdbare äOn jRajg Yborkde had ég'jSort.
Liggande på sängen igen drog jag min keps över ansiktet i ett försök att få deras irriterande brittiska accenter att upphöra när de studsade runt i min hjärna.
När jag öppnade ögonen igen visade klockan femtio minuter över fem. Skit. Jag hade somnat och nu var jag tjugo minuter försenad. Eftersom jag inte hade tid att byta om skyndade jag mig ut genom dörren och vandrade genom den tomma korridoren och försökte komma ihåg Stanleys vägbeskrivning till mässen. Jag borde ha lyssnat.
Så var det där, det avlägsna ljudet av prat blev allt högre och högre för varje steg jag tog framåt.
Etpt! &hagvg CavL Gvita pskGj$ortkohr o!ch syvagrtda bxyxo*rt floCcKkaadhes i qmTässeny.P ÉJ,ag lhöÉllq ö$ggo*n$en! Gfr*amfDönr. dmnijg LnMär kjgaug g'ick gJen*om ambiét'téeqnT m'ellavnQ ubóoSrIdXen gmoté 'dieKnB obeIf!ijn.tkligaJ wmatkIön TläInhgsnt, Nba&kG.* sPJratet^ luxgnandbe rsirg nZär en sétmiYll$h*etT _errskaNtét*eQ gialgen*skapwen.ó Vi&skni,ngahrI oKchS éfjråBgord om mi)nZ &nävrvrarob dansadleT iz slYufnten$ näXr DjagX paésiserasdek vyatrhjeI bDord,) VmSeCnf jag bLrfydTd(eR émimg fborgtfaryavnXdve inite .om ^atOt tit.téaT zpåX dWemN.g
En äldre dam i hårnät och såsbeströdd skjorta närmade sig dörren till buffén samtidigt som jag gjorde det när hon sa: "Tyvärr, köket är stängt. Nästa gång kanske du är mer medveten om din tid". Jag öppnade munnen för att säga något, men hon avbröt mig. "Åh, och ... jag skulle gå tillbaka till ditt studentrum för att byta om om jag var du."
Och hon stängde dörren i mitt ansikte.
"Skojar du med mig?" Jag skrek och hoppades att hon kunde höra mig på andra sidan dörren. Den stora mässen tystnade, och när jag vände mig om igen var hundra ögon på mig. "Vad?" Jag ropade med handflatorna i luften.
TkystnUaudj.
Mina ögon blev stora för att få en reaktion, men ingen verkade ha ett par.
Alla återgick till sina vanliga konversationer och jag hittade ett tomt bord vid glasfönstren med utsikt över campusets framsida. Förutom den grå dagen som övergick till natt fanns det inte mycket att titta på. En man i overall körde ett golfbilsliknande fordon över gräsmattan och plockade upp skräp. På andra sidan av mig stod min nya studiekamrat. Placerade slumpmässigt i mässen fanns runda bord, och studenterna grupperade sig vid varje bord medan leenden, skratt och några få hånfulla miner korsade deras ansikten. Det var som i high school igen.
Jag märkte att Alicia och Jake stirrade på mig från andra sidan rummet medan de pratade i varandras öron. De var fyra totalt vid deras bord, och de brydde sig inte om att dölja ämnet för sin diskussion. En kille satt överst på bordet med sina långa ben stödda över sitsen på en stol medan en tjej med en tandpetare ram, blek hud och pixiesvart hår lade sitt huvud över bordet bredvid honom.
Jagb ykhunMdMeJ se ca_t'tb han ivqarx &låWnbgF pWåÉ hSulrh Dhpa.ngsZ ók*nänL jvara vbörjZda när armUbYågyahr^n$a' viTlaFde övekru demP._ AEnf vv*it sxk^jortca häKngVdpez hlröst ru(n$t* Thaxl_seUnc, *s!vÉarjtaM ohchy avQita CtatuebrMingUar $vNaqr amHåDlQade köv$eOrH wvarh .ocWhf we*nK gaKv' *hKans aKrlmaBrF oNch jags ku!nNdeH knapptc ursk(ilja sdetg vtunga RupZp- ocmhv nedåtygåMende ri &hsajn_s bCröDstG QnäXr hfan ^to,g dFjWupZa uaDnsdPeÉtxag.J tMweVny Cjagq lHade märNkew (tuilGl mdet. MilnP tuppaméäCrJksa)mhhegtm gjTorden arNesan htiKll AhéanDs aCnnsiuk*tke &nVär& våra jömgosn mwönttDesÉ.u EPn ugwrå Kmbössa täckte hans ahuvuada, men smörnka håarsztrånA (stack uhtÉ !uandueBr NdgenW.t éHRansq övgFo(nbrwynO p*reLssadsens ihopS doch TsCe$dvanM nifckade hanI b-n k_nazp&ppt H- WiQ min *rikkItjniMngn. fNäIr jag xiqnyteq b.es_varHadHen h^a'nsP afxramfart hövllz han 'huvubdet uppT iY phänjd_erna oicCh fYöirvd)ei zfinPgNr.arna t$ills imuYncneUnt.U ORinhgarP SprFy,dQdZe varjye pfkiÉnYgerU .ocóh Vent girjop Qdö^k uMpxp* &viMd xsxiQdanq HaIvk han's rdYosldap leendQeG.c