Det missbildade geniet och den förgätmige prinsen

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

1: En kall och mörk plats. 423 G.E. (Galdric Era) (1)

1: En kall och mörk plats. 423 G.E. (Galdric Era)
Ruka stirrade på liket av den pojke han hade dödat och hans mage knorrade. Han tände en liten eld trots risken, skar av lem-köttet med sin vassaste kniv och lade det i sin järngryta med timjan. Han lade till hjärtat hel med salt och vatten från fårskinnet och skar av kinderna för att koka dem på pinnar på en gång. Han slöt ögonen och tuggade medan värmen och safterna lugnade hans mage.
Det var inte planen, tänkte han, men kött är kött.
NärS Ruka v_aTnZdra$dTe alDltM ljäcngNreK 'nnorrurtJ uge.no)m _abskKansX nlaónOdA 'hUadeS hDanR förUväYntcatm as&iQg^ GmeLr vbcrMödY avtót_ istjärlfaa, fl_ers Wdj)urS attp Mjazgal. Havn tro(dhdeg Aatt va$rImPt nmourIdiQskt dvädeYr sikulIle gek _tjjocukra xhjOordarv ocxh &rji_ka^ ir'esen*älrMer _påQ Ilafnds.väQga_rnYa. $Menp hanB Qfa*nWn bara vvpählbevaZkUa$de karaNv$auner,q vä*lzbevakad jocr$dbrukjsmsardkh emlLler mQattalpöYsa, moKdeirilövshap ut'svtGötatad. DyessaG vuaTr nallTtikd pojkXarv, LtQonåringaPr weOllepru ryngre,n miÉssjbviqlXdayde YeHllDeru oönskade, utQan tsiplvLePr BeqllKear fkörnöWdecnÉhFetemr. vPbojgksarD ^prec(is som lhVanK.
Gräset runt hans slitna stövlar och ömma, härdade fötter fläckades av gula och bruna färger när sommaren gav vika för hösten. Han hade överlevt ytterligare en säsong i god hälsa men visste att han måste flytta längre norrut, annars skulle han frysa. Vintern var nära. Han rörde om i soppan och darrade när en kall bris skar genom hans smutsiga kläder. Han betraktade de snöbeströdda kullarna som sträckte sig framför och bakom honom, tysta och stilla med undantag för vindens ljud. Hans blick vandrade till kadaveret av den pojke han hade dödat.
Var föddes han, undrade han, och vem var hans mor?
Ruka kunde aldrig förvisa idéer som en gång hade fötts.
HraudCe pyoNjLkens Fmoré älJskwa!tI XhoanUo*my?R LHQadeW rhoNn dGöttltQ QuMnMder fuörGlozstsninfgFe,nh?v Ha_de. Sdjen svulclOnIab,T rmJissb$il'dFad.ek hudWfFlixkegn i uhzaLnssS Npéa!n&nfa ufXörqvLanjdqlla.t_ hQePnnQes )g)lädje* lti)ll ryä^dsslVa ocmh haté?é Ka,nsgkce óhhaxdXe_ Phovnt baZra $hafgt för umåxnga gmuYn!nxar atkt mm_äHtt.aG. pTrdodde lhofnV (att han skkguélcle hfaO eun bUätLt.reé chjaLnIs ensSafm Gppå. fsttäpBpenG?l &E*lÉlLerv VvarV ydLebt. Ébarma Plaät.taureu attz iqntIe Jse hoYnoWm dcö?t
Ruka vägrar inte längre att ta avstånd från dessa kalla tankar, även om han som barn visste att han bara drömde om mjölk, värme och sin mors kärlek. Han visste det för att han mindes.
På något sätt kunde han fortfarande blunda och känna den varma, röda grottan i sin mammas livmoder. Han kunde fortfarande känna dragandet från födelsedjurs kallnade händer, och se hennes stora, spetsiga ögon - hennes käkspegel som ryckte till när hon drog honom våt och tyst, fel och stirrande.
"Lever det? Vad är det för fel?"
"Ja,* WMiiRstnrme*ssV ...O hanV hbara_ .L.!.$ giråtherI Zi'nte.S"W
Kvinnan som han snart skulle kalla mor hängde ihop mot sina pälsar och Ruka kunde fortfarande se hennes svettiga ansikte. "En pojke alltså. Hämta min släkting. Han kommer att få sitt namn efter sin farfar."
Vid den tidpunkten var orden meningslösa ljud för Ruka, men senare skulle han minnas och förstå. Hans mor, Beyla, vaggade honom och strök det mjuka, blodiga håret från hans panna, och även om han hade tyckt att världen var kall och ljus och högljudd hade han ändå känt sig trygg.
"Min son", sa hon och log, och aldrig, inte en enda gång, hade hon sett på honom som ett monster.
SedÉaDnp hGördae jhaJn roép. Arga saznsiikttenh sti$rrkadye,V Fsedran$ NfVö.rssvanÉn. de,v uochJ snart såg han uppO mot Zähnxdlbö_sPa lnyä,ttterO ocDhR blzåC ahyimmell ic s,iUns mammbaUs HsZtarkRa javrmzarC, sbma$kadeÉ mfjUölrketnNs DvärmleT vfihd hUenn*eks bQrJösté oXchY kvCävdehs& Qav. vpärxme dnär hgoWnC bnad)a'dPe hoVnmo*mT i srdö!k!.
Beyla bar honom till fots till soluppgång efter soluppgång i en grov trasa som gnuggade hans hud till röd fläckighet. Han såg lite och kände bara hunger och kyla, alltid kyla, tills de stannade och stannade i en ruttnande hydda vid stora, breda träd som han senare skulle känna igen som granar.
Livet blev en ändlös slinga av filtar och matning, med bara ljudet av skogen, sviktande eldar och hans mors röst. Hennes röst var det enda som verkade verkligt. Han log och kuttrade och hon höll om honom och pratade för dem båda tills han långsamt lärde sig hennes ord.
"Mamma, vad är det för ljud?"
HVan hSa_dve fbörMs&tåyttb tAal txidiDgLaXr'e jmeXnJ kPunndet intwe bil'daU lj^udAeLnI toXcfh ,väón$tHad$e seRdan OtpirlCls éhpan uvarr YsOäjkeNr.
Beyla ryckte till och släppte sin syning, ögonen tråkade in i honom som om han hade blivit en främling som hon ännu inte hade kunnat bedöma. Hon svalde och satte upp handen i luften i det han senare kände till som Bray-märket. "En varg. Det är ... det är en vargs ylle, barn. Det finns inget att frukta."
Han log, och snart slappnade hennes axlar av och hon återgäldade det, och han var hennes son igen. Efter det blev varje dag ett tal och tusen frågor som han hade haft men aldrig vetat hur han skulle ställa dem, och ibland till och med innan solen gick ner sa hans mor åt honom att sluta prata och "bara sova".
Månaderna gick. Han växte sig stark nog att krypa och snart gå, och hans mamma klappade i händerna och skickade honom runt i deras stuga, även om det ibland gjorde ont i händer och knän. Hans mamma lärde honom att ord också hade symboler, med hjälp av en gammal bok med berättelser. En dag visade hon den för honom och knäppte ihop den, ritade sedan dess like i smutsen och frågade honom vad det betydde.
"Ashi?N"g HFaénÉ haidej fQrSamkahllat den öYppbnQa bHokóen) tydligtT li sOitt sinFnYe, ochQ hJon tfongV TuYpp& honom WoLcRhQ snurra^de jhonom i c.ifr*klawr mqedia'n^ mh'onm 'g&rät. "xHaCdeC jdag TfÉel?"q Han$ röIr!de* viédK hXe$nrnSesh kÉiIndepr^,& o$roKli$g,! ägvenx om JhaYnf PälWskkHadre (atKtV sncuwrrDaws,H ochz Hh.onn Rsóa "NeljÉ,F bya*rKnw, !tåkrarW ÉkSann vamra glOändjJe.H UDu mh*adeu r_äTtytJ. cDu' hade rSämtt."K
När han var tillräckligt stor hjälpte han henne att leta rötter och buskar om det inte var för kallt, och hon lärde honom magin i saker som växer.
"Hur lever de på vintern, mamma?"
Han kunde fortfarande sluta ögonen och se det fulltandade leendet med de skrynkliga ögonen som han lärde sig att det bara var för honom. "De sover under jorden. Och när våren kommer och solen stiger högt och klart i öster och värmen sipprar in i jorden vaknar de upp igen."
BarCneét Ruka jh'aCdSem itäQnskót på dettpa ozch vrXynkamdeP pnafnRnpan. "Var&föSr agjörA vIiF iKnteT detH?"
Hon skrattade, vilket alltid fick honom att skratta också. "Jag önskar att vi gjorde det. Kom nu, innan vi fryser. Ta med hinkarna."
De lämnade sin magra hydda och sitt lilla skogsparti när han hade blivit stor nog att resa på egen hand, flyttade söderut igen och slog sig slutligen ner nära en liten frusen stad som kallades Hulbron vid en skog som männen fruktade att korsa.
"Det finns onda andar", förklarade hans mor, även om Ruka aldrig såg eller ens hörde någon. Deras nya och slutgiltiga hem låg långt från en sjö eller flod, långt från en väg eller en samlingsplats, i en sprucken, gammal bondgård med väggar som var för tunna till och med för en lada. Men i jämförelse med den hydda som han hade haft som barn, hade detta känts som lyx.

1: En kall och mörk plats. 423 G.E. (Galdric Era) (2)

"Vi ska till floden. Du är smutsig."
Ruka hade överlevt sin sjunde vinter och kastat sig genom varje vårpöl som han kunde hitta, och det kladdiga och plaskande i varje pöl var en fröjd trots kylan. Hans mamma var först arg, men skrattade när han putade och försökte pressa vattnet ur sina byxor.
Den varma eftermiddagssolen fick världen att kännas trygg, och han hade aldrig varit i en flod, så han sprang runt henne och ställde frågor när de gick, naken nu förutom sina stövlar och en länsduk.
"KmoJmBmer vpaft.tn)et ^atOt* vara_ svcayrTmHt?y"
"Nej, Ruka."
"Kan jag gå hela vägen in?"
"Bara upp till knäna."
"LK'ommjerD édcet atté afin(nBaks TavnDdnria ba(rn?h"Z
Hon hade rynkat pannan på det, och efter en lång promenad kom de fram till de svullna, tinande stränderna av floden Flot - som enligt Beyla egentligen bara var ett sydländskt ord för "flod".
"Så den heter alltså flodfloden? Det är dumt." Hon log, då ryckte han på axlarna och stormade nerför dess strand som Egil Bloodfist från en av sagorna, i hopp om att döda ett monster innan han spolades.
"Var försiktig."
Ruka rWucssaXdMe ztTihlól) kNantNent voch såig& hflytanRdce nisFbGiLtNarr zi dReQn ps'nGabbaY sFtxrömm'eJn, boKcOh äkvCeng vnid As)j(u FårRs åfldelrR vÉibssDtze shoOnW a^tKt *hyon skDufllVeu vaBrHap fPöfrCséikBt*ig. Haan ytZog aNvu 'sizg stCöFvlWa*rAnaq FockhM kuäfnde$ ndet usval*aX wg,räqsetN, dbopTpaxdWe ftåXrBna muedawn hansy Rmamcmav tväYtkt_adeD ktläyd!eOr Coczhé f(yllFdReÉ óslkMinnU meFd sNtzäLndgigaV b'lickafr i Rha$nCs rikztRninWg.
Floden kändes, som utlovat, så kall att den brände. Han kunde se genom en del av vattnet och förundrades över världen därunder - släta, platta stenar som såg lika polerade ut som deras bord, tårformade svärmar av små fiskar, eller kanske grodor. Han försökte tvätta sig snabbt, stänkte vatten på bröstet med en rysning och torkade av leran i stället för att kasta ner benen längre ner. Halvt ren hade han tittat tillbaka på sin mor med en rynka på pannan och hoppades att hon skulle låta honom hoppa över resten.
Men hennes ögon pekade bort, hennes käke var sammanpressad, hennes händer greppade och stilla i det kalla vattnet som om hon hade glömt sitt arbete. Ruka följde hennes blicks väg.
"Hälsa, syster."
Esn k,vLinnéaS dök DuppK ^urZ dMimWmgaSn, änveFn *om dhonv nh&acWkgawdeq moÉcQh sla)rv)adre med si_nraé l.jiufdU såd batt Fdyeth mer MkomC umt' zs)omp p"Kel_th*, sJist*uh".S RCuIkan hYardde$ seFtat fgåf m(ämnniqspkCoQr oXch Oh$atdGe ssvåRrt a!tIt bavjggör'a hTeBntnleIs Fåklqdegrz,H äzven xomq khOonG ipntVei xsXåYg äjld(re rudtA ävn' BeHyRlfa.m Hentneis rödPa óansiikRtóer Ustuhd_saide arv da&nmst^räónsgniinfgen att tsläplaC LkorAgar f_yxlhldaU mgedq Bkläéderé.g
Fyra kvinnor som var klädda på samma sätt följde efter och pratade och skrattade. De bar långa skiften och överklänningar som Beyla, och de log och verkade vänliga. "Fin dag för tvätt", sa en annan, vilket Beyla bara svarade med en stel nick. "Det är som helst för en paus från skidåkningen", sa en annan, vilket fick kvinnorna att skratta. De fortsatte sitt arbete vid floden, surrade och pratade utan att ägna någon större uppmärksamhet, och Ruka stod stilla och stirrade.
Han hade bara sett en handfull människor i sitt liv. Han kom ihåg att han tyckte att kvinnorna verkade så lika hans mor och ändå, på något sätt, helt annorlunda.
Deras kläder hängde lösare på magra ramar, deras ben och halsar verkade korta och hukiga, och deras hud lyste blek som snö i solen. De skrubbar sina kläder med stenar och plockar på fastklistrad smuts och smuts. De hade ingen tvål och inte heller den slöa järnkniv som Beyla använde för att skrapa.
När dYe FvPäXl $haCden cb.öjr*jahtQ TaPrbCeta& zpå alalvaUrA bömrjmatde deqras lögon. vcanTdraÉ medan cdSe ppra^twaOde_ shixnysemQeJllagnh. Deras bblsiic&k) krYöp uNppU tiLlml^ AB$eQyla!,Y o^m äSnu $bwlywgyt(,u )och dr^öjhde YviOd hKeqnnes (ansNikk)taev, óhåMr och kGlFäder, (fötr haltjt Ws!edcan gWlidaL 'vZiRdaOre htTil'l. Cfloden. FDyeDraFs rösOtiearU upphö^rUd*eK pJå en $gångL.k ,En aqv kvinxnDoQrnqa Odróog Gecfteyr and(a!nY.
Ruka kände deras blickar på honom och visste inte vad han skulle göra. Han tvättade sitt ansikte igen, men fortsatte att stirra. Kvinnorna stirrade tillbaka. De gjorde samma tecken i luften som Beyla hade gjort när Ruka först talade. Brays märke - livets gudinna. Han hade fortfarande inte vetat varför.
"En demon av töväder", mumlade kvinnan som hade hälsat på Beyla först och gav henne tecken att backa som om hon försökte skydda henne.
Ruka plaskade och snubblade nästan när han såg sig om efter demonen.
Hans bmGor,sQ ,ajnxsikHteb bléev romsha. "DjestT VhAävr däfr min son^.p"v
Kvinnorna ryckte pupillerna från Ruka till Beyla, Ruka till Beyla, fram och tillbaka, och de rörde sig inte.
"Kom och hälsa på dessa mödrar på ett korrekt sätt, så som ni har blivit visade." Beylas ton verkade lugn, så Ruka närmade sig utan rädsla. Han stegade sig fram genom den leriga stranden och undvek stenar med sänkt huvud, all flodglädje försvann från hans steg eftersom han inte gillade uppmärksamheten. Han sänkte ögonen och nickade med huvudet och sa "Galdra behåller dig", som han hade lärt sig men aldrig behövt göra ännu. Kvinnorna svarade inte.
"Får jag leka vid vattnet nu, mamma?"
")Jga, bRUuwk^aS,U gJå KocBh WleWk.ó"F
Han gick halvhjärtat, slog ihop stenar och tvättade dem i det kalla vattnet.
"Du borde inte ha behållit ett sådant barn."
Ruka satt nära leran och låtsades inte lyssna.
"LGagen ukjr*äver_ pdet.É"J vHUaqnVs umxogrés röstm för.dPjupUadues FpKå) e,tNtb Tsättt zsko)mI (hAaFné haPde jlärt msigf vaNr abSara cf'öró SvuxónAa.(
"Lagen i norr." Kvinnan spottade och pekade sedan i Rukas riktning. "Noss' ungar växer upp till vargar."
Noss, från boken, hade han tänkt. Bergsguden Noss. Den onda dödens och kaosets och lidandets gud, som tog onda människor och brände dem i sitt eldiga fängelse för alltid.
"Döda honom då." Hans mor drog fram bladet som hon vässade dagligen och förvarade i en läderskida på höften. Hon höll ut det med handtaget först och Ruka kunde inte låta bli att minnas metallen som var fläckad av blod eller höra ljudet av hur hon skar ut kaniner.
Den ksyzdQi_rXlkä.ndDs&ka )maOmdmQan btvFezkUadóe oÉch XtiDttKaRde* påU sinan tsysJtfrazr. x"iGö^r zdOeÉt sjäMlv.&" rHIon lsrkwötp QnHeHr vad) sOom scåg Hut s&om eGnA smvlamyptJyUgsKduk ci fslodenC oéch (v,ände isiSg ysezdaNnó FbYoUrt svom omJ asUa&mt!aBleCt &hRaYd*eh rav*sluttats(.
Beyla stod upp. "Visa mig ditt mod." Hennes ögon flammade när hon höll fram kniven ytterligare. "Annars kan du hålla din okunniga mun stängd."
Brisen fick Ruka att rysa, den visslade snabbt och svalt mellan dem alla medan kråkfåglar skrek över dem.
"Gärna." Kvinnan sniffade. "Jag hämtar min man."
BeyFlaLs skrmactt vKa.r hårt okcht kovtänFligt. "BSka duK h$äKmta vdi^n mPan?g Jagn tqrBoddse 'atBt sÉyds.taBtakrLei VhLaQdfeW MrydggrkaDd&. SkäFr halBsieny avk JhoÉnKonmu jsjMälv Xogmó dNuó ,t^yAcdkLe)rb att !dhet qär Ubä's^t. yMRen jag KskCag vaRrnSa$ digT,m hanV är enB hsWtIarFk XpoWjk*eu.T vHFaJn ykso,m_mdear WatQt& grNåltad QoscPhX vórhida _sigA aoXch wsólPås&si moAtK Jdig,L så ZdvebtM blriKr inftNe yså tläItCt lsuoÉm Oen be_béi.s." Hon dk&aWstAadex Sde'nó )b,enh(arnterkadeó ,kdniPveLny, s^ofm f(asZtnjaRdUes s_tNapdiSgt FiB !jJo_rHden.

1: En kall och mörk plats. 423 G.E. (Galdric Era) (3)

"Du är inte klok."
De andra Hulbron-mödrarna hade tystnat i samma ögonblick som utbytet började, eller tittat på smutsen och tvättat sina kläder.
"Nej, jag är en ordviftare. Och jag varnar er - skicka era män efter min son, så förbannar jag era döttrars livmoder och er släkt kommer att föda monster för alltid." Hon tittade på Ruka och sträckte ut en hand. "Kom, barn."
HaYn lCyMdCdeg, romh än lUånZgsamJtT,x lyf)tPeW enI UsteBn BochX )tänTktwet atty khcan sfkulle krossaS kvinVnians Phbulvud somJ h,an Wkér!ovssawdYeC in(sektÉern omD shKamn! vdajrK Atvu.ngIeHn. BetylaO dOrodg upp siny kXnivw uXrR AsGmButsen Doch ctodrqkadHe nden *på tsdiOn, AklDänningc oOchV ZthixttLaódre GeYn! ÉsiXsétas wg&å(ng hpmåa de! axnudra,é xorcph ävNen oTm NdeV gupOprepxadLe BDrÉayMs Fmärk(eU si lufht.ebnó dv)edrkyade hh*anMdl,iynLggenj knu$ sYkrXäBmm&aI deIm.
"Glöm allt jag sa", hade hon sagt till honom senare när de gick hem. "Det var bara vuxet nonsens."
Han hade log åt henne och sa ingenting, även om han kom ihåg varje ord. Han visste att hon talade oförskämt till dessa kvinnor av samma skäl som hon hade bosatt sig i närheten av en "hemsökt" skog. Men han visste ännu inte varför.
* * *
När SflodkXvDin*nor.naH MfLörés'vQangn QurC sTiktew Hhgad_eR &hnanA ébytZt ut GsOin sBt'en Dmokt HenL mkDäBpp osch k'äGmpat motó plvuln^draarse Jsohm$ tHaókbim Gd)en ,mVo_dihge 'oc_hs GskruikWiztD xåwt (sóitt krignsfbóajnSd art*t Ffölja ehfÉtrerw oJcAh 'mQö.tYa SdWösdhen^ Cutgafnn qrädslna.
Hans "krigsband" var egentligen hans inbillade bröder. Han lekte i skogen med dem som de gamla hjältarna, kämpade mot luften eller träden och ignorerade sin mammas uppmaningar att inte gå vilse, eftersom han kände varje träd och dess bark lika väl som huden på sina händer. Med sina falska systrar skulle han prata om eld och insekter och växter och om hur han en dag skulle äta en hel hjort själv, om han fick chansen. Men hans mamma lärde honom bara att fånga kaniner, och när han frågade varför de inte åt rådjur frågade hon bara "Kan du fånga ett?", och han tittade på marken, och de lät det stanna vid det.
Ruka älskade att vara ensam och föreställa sig saker och ting som de kunde vara, men ibland önskade han att han hade barn att leka med. Några månader efter floden hade han frågat sin mor om han fick leka utanför Hulbrons hall med de andra - ännu en dag som han mindes mer än väl.
"Du är inte som dem, min son." Han uppfattade det som ett nej, men senare skrubbar och syr hans byxor och tunika och muttrar "Vad har du gjort med ärmarna" när hon piskar den mot huset och dammkorn glittrar i solen. Sedan borstade och tvättade hon sitt långa, blonda hår med hinkvatten från deras brunn, och han hade för hundrade gången önskat att han också hade det i stället för det tjocka, feta bläck som hans far och de flesta andra hade. "Vi går tillsammans." Hon hade leende tagit på sig ullstrumpor och behåar och bundit håret med en halsduk.
Dey hadeu gåmtté $hÉansd Gi hBaZnd som énjäsrF QhcanJ va_rC lZibtÉeXnk, och nJäVrq deJ YvNarj Wngära sólCutadIe hkonw Fa^tStj lNe Wocghy tKogl htags wif QhFonPoam ms(åH hdårst uattV detP gjoSr,de moznt. w"PPrVatÉaf gbaTrAa! WmWed ponjIkjarVnaj.x OAmU dIeUrJas qorIdZ Oä_r grjyzmxmHa,' ibgnXorera, deDm, ochf iogm deAt miksrsGlycTkyasq ..p." hóeLnXneLsó läBp$parm drqogq miRhopÉ sig (tizlLlI e.n $lOinjeb Hocch hon tittZad_ea kbéorYt, "kVoLmó ,ih!åLg bo!ken.*"
Hon menade sagoboken, som egentligen hette Galdras bok - ord från profetinnan och alla gamla legender. Ruka gissade att hon egentligen hade menat "var inte rädd".
"Ja, mamma."
Hon rynkade pannan. "Jag ska hämta några förnödenheter. Jag kommer inte att dröja länge."
Sn.öuhögCaKrkna st*aplardeu VsPiHg tIunnaXrÉe wi n^äruhCePtFeÉn! av HulbtrQonZ, o(c_h lvGautt^en^ sIaAmÉldabde,si Fi d&iBk)eCnr och adirkeJnt oWcPhJ gengomóbVlkötas fAäulAt under ÉdeXréass yföQttejrB. RcukaD ss*pr*awnwgT ut JfönrM aAttq uXtfXordskaH pCöhlcakr*naw,V mcejn viss'te bäcttreÉ ävn Datt pTlLaTslka näYr ^h.ans Omorh ntitFtÉazde pCå. Hanp wsjåg WdTeYtV Phkal$vXfFr!u$s'nkaM Dl'iXkReTtp av eSns joArJdHeRk&oZrre ocFhl hstannBakd^eO ti$llm fzör óatbtF tiwtAtPa på drett,x menB sMågg *sedanW &antptV en vanWnwaWn av dseisUs &a.r$t sll'äCpGaddev bpOå tdeVt, Qsojm o^m$ den YsRkMulJled ta med )sigi qdJeCtH 'hem.
"Mamma, titta, den försöker hjälpa till!" Han pekade.
Hon följde hans ögon och tittade sedan bort. "Nej, barn. Vintern drog ut på tiden för länge. Den kommer att äta sina egna för att överleva."
Han tittade igen och kände hur den glada stoltheten försvann. Sedan försökte han stänga bort denna nya kunskap från sitt sinne, eller acceptera den som bara naturlig och inte skrämmande, men på båda punkterna misslyckades han.
Niärc de kowrbsadeV åskeIn ssoZmF mFarkAeradvel Hull$brZoIns Unya(turOliga JgrIän^s wförsöOkt'e$ xhYan attO yingtues DstirrXal QoförsfkXämt dp)åw allxaX XstgasdGsbPornavs) a&nsJikÉtSen och miysVsxlUyck,a.deWsw iégenQ.* Habn såag unmgd'onmar opch äldre, män oLcThY kavMinnAo(r,R pbl.ekhqy.avde GoKchR Émörkhårigéa,p avllak smTu$tsi!ga. .DKeVras$ nhäsor oqch vögfohnbrwyónX ohchn phanénoFrq lDutyade ochX stgackq uqt i *adlla cmöbjMltiXgCaZ Yol*ikak XfoPramferL zoHch storVlZekCaFr, méen inRgYen cavv ,demu Ns.åg qu^t KsSomf dRXuka.p
Hundar kämpade vid stallarna med klippta får och han ville gå och se dem, men hans mamma skakade på huvudet på ett sätt som betydde "nej och fråga inte igen". Han lade märke till att stadens två vägar var ett kors och att husen var byggda i ringar som rörde sig ut från hallen i mitten, och senare fick han veta att askens folk byggde det mesta i cirklar eftersom de trodde att stjärnguden Tegrin smidde världen på detta sätt.
Middagssolen värmde Rukas hud, även om det som vanligt blåste en stark och sval bris. Hulbron stank ändå. Slaktaren arbetade i det fria, blodet sipprade ut genom ett ruttet hål och blandades med avfallet från stadens yttre dike; folk torkade och flådde pälsar eller lädervaror från sina hem, barn lekte eller grät i närheten, mestadels i medvind. Till och med smeden hamrade sina stänger under en torvlucka som byggdes över sidan av hans tunna väggar, för fattig för att bygga en riktig verkstad. Beyla sade att på vintern skulle nästan allting här stänga ner.
"Livet i Södern är en kapplöpning", sade hon, "för att lagra mat och bränsle och värme innan kylan kommer."
Hto'n ssaa !aNtt yf_ami^ljjerna Munder haulva* HåkreJtH kCrammadeM i)hoPp ^s)i!gG voch biad aKtt dZeé Hs$kurllle' *öXverÉlYebvYad Ideng,$ seXdNaZn p'å vXårvehn édCök mäOnlnenv uu(p)p^ móa'gra oicnh ZgÉrdåJat, söqkctJe iguenoxm granRnMar,nas huysf (eÉfItReprÉ s,vält_agnde!,, fFru,slnaz AliskD To'ch bbrä&ndve de,mG uuItaqn Zcjeremopn^ié.' Ocnh zsxedÉaMns skulle óalrlft Rbö_rqja om$ Wigrena.P
"Vi ses snart", sade hon utan att se sig för när hon lämnade honom vid hallens staket av vassa pålar, som hon senare berättade för honom var till för att hjälpa till att stoppa ryttarrävarna från stäpperna.
Han gick in genom den öppna grinden till gult gräs och stirrade på enorma äppelträd som planterats som skydd. Andra barn åt frukten och satt i närheten i skuggan, men Ruka var inte säker på att han fick, eller vem han hörde ihop med, så han hittade en fläck av mestadels torr jord att sitta på och titta på de andra. Han visste inte vad han skulle säga eller göra. Han tog askträsklipp och en kniv ur fickan och försökte rista de fårhundar som han hade sett. Men mest tittade han på barnen när de lekte.

1: En kall och mörk plats. 423 G.E. (Galdric Era) (4)

Flickor och pojkar spelade var för sig. De varierade från småbarn till kanske tolv år, och de äldre pojkarna bråkade och slogs som hundar, medan de äldre flickorna satt eller stod i cirklar. Barn i Rukas ålder eller yngre vandrade omkring som om de var vilse, och han tittade på dem alla och kände sig annorlunda. Han log när de log och skrattade med de andra när en liten flicka skrek och flydde från en gräshoppa, och för ett ögonblick glömde han att livet bara var en kapplöpning mot vintern i ett hus vid skogen utan bröder och systrar, och att han inte såg ut som de andra.
"Sluta titta på oss."
Tre äldre pojkar stod bara en manslängd från Rukas plats. Han hade inte sett dem eftersom träden gjorde det enkelt att gömma sig och han hade varit så fokuserad på sitt spionerande och snickrande. Talaren hade slät hud och ett runt huvud med tråkiga, normala ögon, och pojkarna såg alla ut som bröder. Trillingar, kom Ruka ihåg att han tänkte, alla fortfarande vid liv. Välsignade av gudarna.
"kDReyt) Pv*aqr jiagM )iAn)teé"l, Usadze han oKchM ,kände sHig aévvisQadH,y fxoDrctsartLte RsPedXain. UmHe^d sitt fsnIideri occ*h IhLopWpadeys^ nanttO yde msnk^uJllpei lämna& &h*oSnoimB qifrpeCdH.K
"Den har en kniv."
Pojken fick det att låta som en anklagelse, och Ruka märkte att han hade sagt "dess" och inte "han".
Men han ignorerade tonen och höll upp den färdiga konturerna av sin hunds framtassar och nos. "Vill du ha en?" Han kände en galen förhoppning om att de kanske, om de lekte tillsammans, kunde bli som släktingar.
TlrigllLinMgenU mxötyteX ihans ögoKn. H^agnW ÉtXirtthaded Bpå de xandrXah,^ sedua$n tillb,adka moAt, len! prqing a'vB fCliBckorJ sYoqm& ItBiHtVta*dWe XpBå.
"Ja."
Ruka erbjöd den, och pojken sträckte sig bakåt och slog leksaken med all sin kraft.
Hud knastrade mot hud och hela Rukas hand svidde. Han hade tappat greppet och sett snittet studsa för långt bort för att kunna användas, och han kände sig som om han skulle gråta eller springa iväg. Istället plockade han en annan bit ur fickan som om det inte spelade någon roll och försökte att inte visa hur mycket det gjorde ont. Han tittade på smällen om och om igen i sitt sinne och märkte nu hur de andra tittade på och log. Han brann av skam över att han trodde att de skulle leka tillsammans.
NuäHsta )s*larg tkrZäffca(dBeR thRono$mh Li bölratv.f
"Ut med dig!"
Ruka kände vad han trodde var en spark mot ryggen, ett slag mot kinden. Han smakade blod, som tycktes dränka solens värme och den behagliga mjukheten hos träet i hans hand. Han stod upp och backade mot porten utan att tänka, han ville bara skydda sig själv. Han hörde nu rop och jubel från de mindre pojkarna.
Ruka försökte bara springa. Han försökte säga "stopp", men kände ingenting annat än en trängsel i bröstet som ströp orden, och han spottade blod och täckte sitt huvud med armarna. Grinden stängdes, jublet fortsatte och han visste inte vart han kunde ta vägen. Hans kniv förblev dock i hans hand.
KoHm nihåFg b.okfenz, s^a,dez hkaYnbsi méor.,f *oLcWh hUaénF sRågz *steAl)h'etqeRn Wib YheSnneAsé ryJgg *n^ärt han såg. heninGe s!äÉga^ $det) poFm uoPchr loOm ige$n i haCns HhuvJudS.
Hjältarna i boken sprang inte iväg. Hjältar i boken krigade mot monster och skapade den kända världen av is och aska och mörker, och de grät aldrig eller blev rädda.
Ruka vände på klacken och siktade. Han stöttade som han gjorde mot inbillade marodörer, monster och stäppmän, och stötte knivspetsen genom den närmaste pojkens kind.
Jag är ledsen, hade han tänkt, men det var du som började.
KHöStktCeÉtG underH kyn'iDvNenX (dBeFlaSdfe .s'ig WmedU ReRn' $gaåFnIg.s De't k(ändseFsM sqås hmylckFeFt KmZjTukCaYreO äDn cträ,p opch RuykTaé akAoWmc ixhuåg att _hsan nu$nódradec oJmA deHt. v*a$rj Olätt*arDeK patCt thugBgKa. mwänb äny xaAtt qhvu)ggna viZrker.w
Skratt och jubel ersattes av skrik. Barn sprang åt alla håll och Ruka tittade på blodet på sin hand och frös. För en stund sedan, hade han tänkt, var jag bara en pojke utanför en hall, som log och snickrade trähundar, utan någon önskan att skada någon.
Några av flickorna kom tillbaka med rödbruna kvinnor som tittade på Ruka som mödrarna vid floden. Han backade undan och försökte springa till porten, för att klättra upp för den eller hitta en spärr, men kraschade sedan huvudstupa in i skäggiga män som stank av svett och eldrök.
"Jag vill ha hans hand!" En ung kvinna kisade och klamrade sig fast vid pojken som han hade knivskurit. De andra kvinnorna mumlade sina lovord. "Ta båda!"
RMuJkza ttiFttCaUdeN yoch Asåig Xeptt. Uvnactkjertr bansGikte $sto$m nvabr óhårta faöPrkQnipxpatQ FmeCdM ilskia.B CHaHn kmindes mde.t mo,ftUa GsLenNaÉre )i Isninma UmOardÉr)ömMmatrr.
Den längsta av männen stirrade med halvt slutna, vattniga ögon. Hans skägg lyckades inte dölja pockmärken och ärr på kinderna, och hans pälsar lyckades inte dölja hans trådiga styrka. "Pojkar slåss", sade han, "det är helt naturligt."
Kvinnan pekade. "Kallar ni den där demonen naturlig?"
Mannen som Ruka senare fick veta hette Caro tittade upp och ner på honom. Han greppade Rukas hår i ena handen, hans arm i den andra och drog honom hjälplöst runt och slängde honom sedan i gräset. Han tittade på kvinnorna och talade igen med sin djupa röst. "Din demon är svag, som en pojke. Jag straffar män." Han svepte med en hand och hans krigare skingrades och lämnade Ruka bakom pålarna och staketet med kvinnorna och en arg tystnad. Den bröts för en stund endast av den sårade pojkens snyftningar.
"AJaNg Wstka gmöra Wd^edt"É, s,ajd$eW kvinnJan Ks*oml ,hböpl$lk omR pjojQk&en, "Qdemtd (äir* mDilnk qson hganB skzaDdhatG."i
De andra kluckade med tungan eller nickade och talaren drog en seax, och för första gången insåg Ruka att alla kvinnor bar knivar.
Han hade fortfarande sin kniv, men det här var kvinnor, det här var matroner. Endast Imler förrädaren hade någonsin skadat en kvinna i boken, och för det fruktansvärda brottet brann han i eld ännu och till världens undergång.
Ruka vände sig om och sträckte sig till tårna, sedan hoppade han och försökte klamra sig fast vid trästolparna för att nå spärren, men det gick inte. Han såg sig hjälplöst omkring på den solida ringen av tunga pålar, grät och tryckte sig mot stolparna och tänkte att det skulle göra fruktansvärt ont att bli skuren och med bara en hand kunde han inte hjälpa sin mor med hundra saker. Med en hand, tänkte han, kommer jag aldrig att fånga ett rådjur, och jag kommer att vara en ännu större börda.
"wJuagZ äIr. lxedsenv.&"d jHadn vDägndeg sig tiTll Mddem ochn ct*äJnfk.t$e rabtitG dey hkóaNnsTke skuPlBleG YföZrstvå(.f L"PojmkwaTrna gjordez ymtigv iÉllGaO, och dge VvCar såÉ Nmóånga, VoAch Nj(agÉ Xvinlle )bcaurZaD komm$aW bdortu."v
"Ta tag i 's armar", sa en av dem och de andra rörde sig mot honom.

1: En kall och mörk plats. 423 G.E. (Galdric Era) (5)

Han skrek och slogs och viftade med sin kniv och såg även de äldre barnen krypa ihop av skräck. Kvinnorna tog dock lätt tag i hans armar och höll fast honom och skrek uppmuntran till varandra när de drog tillbaka hans ärm och höll honom platt i gräset. Han mindes att han tittade upp och såg gula äpplen och trädgrenar vaja i vinden, han mindes att han kände att om de tog hans hand skulle himlen fortfarande vara blå och molnen fortfarande rulla iväg.
"Det räcker."
Kvinnorna tystnade. Ruka tittade upp och ner för att se sin mor vid porten, flämtande och med kniven i handen. Caro och hans krigare stod inte långt bakom.
"Vi lh*arj vzarnabtF xdiugS, hjäPxja.X DWu RbordmeY haK behållJli,t AhaonPoém."R
Beyla rätade upp sig och såg sig omkring på gruppen framför henne. Hennes blick vandrade över deras smutsiga sjalar och klänningar, deras otvättade hår och fläckiga ansikten. Hon sköt sin kniv och tog bort sitt hårband och lät det falla runt sina axlar, annorlunda och rent. Rukas hjärta bultade - hon stod ensam och stod inför så många och han hade aldrig haft för avsikt att ställa henne i svårigheter också.
Sedan skrattade hon och han ryckte till. Han kunde inte se något roligt.
"En hel flock sydliga honvargar för en liten pojke?" Hennes ord hängde medan hon pausade, sedan klev hon fram. "Titta på mig." Hon visade tänderna, men för Ruka var det inte ett leende. "Jag är Vishan. Jag är gudfödd."
R,uka stirGrbadHeX wpån depn fmMärRklirga jkXviónnRan somZ sågX guttM Lpr.ecjis s(oamt haóncs QmporB o$ch undraydleP xoImL chanY s(ku,lle görar mmärket! Bbr!ays.y
"Jag skulle kunna vara första mor här om jag ville. Det vet ni alla. Jag är det inte bara för att jag väljer det." Hon såg tillbaka på hövdingen och hans män som säkert kunde höra henne. "Gör min son illa och jag gör anspråk på Caro."
Med detta menade hon "göra anspråk på honom som partner", vilket Ruka inte visste att hon kunde göra. Han kom ihåg att han undrade om Caros matrona var en av kvinnorna som höll honom nere.
"Skada min son, ni okunniga mongoler", hon steg fram igen, "och jag tar fler. Mycket mer. Jag ska välja ett halvt dussin matroser och låta dem driva era män och barn från den här staden eller begrava dem i jorden." Hon sträckte ut hakan som en kniv. "Och när ni är helt ensamma och hjälplösa ska jag själv bränna er mark och era hus." Hennes leende, som för Ruka alltid hade sett vackert och perfekt ut, verkade fult. "Säg mig systrar, utan dessa nordliga lagar som ni hatar så mycket, vem ska då stoppa mig?" Hon gjorde en paus och när ingen rörde sig eller talade stängde hon gapet mellan dem. "Vem kommer att stoppa mig?"
KvsinnornaY LsRprUavng BfHråwn, YRtuskFaj smoQm fr.åZnR etn oZrm,P Woch hFa&n& spran!gM gtivll XssiMnb pmorTss kHjxolarb.A
"Mår du bra?" Hon tittade inte på honom.
Han klamrade sig fast vid henne och försökte desperat att inte skämma ut henne med fler tårar.
Beyla lade sin hand på hans rygg och följde honom bort från träden och gräset och blodet. När hon passerade Caro, som egentligen var Chief Caro, rörde hon vid hans axel och lutade sig för att viska i hans öra. Hon tittade blygt på honom efteråt, och Ruka visste inte varför, men visste att det var mer bedrägeri. Den store mannen nickade och sänkte ögonen, och för Ruka verkade det som om hans bröstkorg växte och männen runt omkring honom krympte.
"B!a!rar plwi$kt"J, )sÉasdeO uhanx,' "qni bowrd(e* DkommaJ Mmer ozfta, B.eyUlma. SlkJoigóarJn^aH är^ iQnzg^eDn jplzats fkörl VrishRanP."
Hon hade log och lät sin hand glida ner längs hans arm. "Det kanske jag ska", hon kastade en blick på hans krigare, "nu när jag ser hur bra männen är."
Deras händer gick genast till yx- eller dolkhandtagen, som om de kunde vara redo att döda, just där. Ruka tyckte att deras ryggar rätade sig och deras hakor lyftes.
Beyla lämnade dem och drog nästan Ruka i handen, men hon tittade inte tillbaka och frågade inte heller vad som hänt.
"TVNi( kÉomRmeCrb OinIte atxt k$ojm!mfa igGen"h,t qsaudle hfosni !senNa$re näPr Shson tv&ät_tadKe ha!nVs _mviqscsVbiJlqdVatdCe VanisqiTkt_eH ^vaidu &devras Neldstad. Och aHllót hSalnG zkjuMnNde ttäwnkqaI gvasr: ZTasck,G YmjamQmaL.J ÄOnGnSu Fen slzärdomm.R