Deadpool möter tidsslingor

Chapter One

The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.

        'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.

        "You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."

        Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.

        "This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"

        He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."

        "The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.

        "Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."

        Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"

        "Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."

        Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.

        "If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"

        Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."

        "Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...

        "You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."

        Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"

        "Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."

        Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.

        "Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."

        Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.

        "Tell me what I need to do."

        Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."

        Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.

        "The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."

        The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.

        "Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.

        "Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."

        The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.

        "Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."

        Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.

        "Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."

        "What was that?" Sarah's heart was racing.

        "A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."

        "And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.

        "He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."

        Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.

        "He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."

        The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.

        "Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."

        Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.

        "He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."

        As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.

        Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."

        "What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"

        Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.

        "He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"

        Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"

        "If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."

        As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.

        The hunt was about to begin.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.

        "The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."

        The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.

        "Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.

        "Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."

        The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.

        "Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."

        Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.

        "Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."

        "What was that?" Sarah's heart was racing.

        "A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."

        "And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.

        "He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."

        Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.

        "He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."

        The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.

        "Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."

        Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.

        "He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."

        As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.

        Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."

        "What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"

        Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.

        "He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"

        Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"

        "If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."

        As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.

        The hunt was about to begin.

Chapter Three

They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.

        "Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."

        The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.

        "He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"

        Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"

        "Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."

        Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...

        They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.

        "His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."

        Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.

        "The Dream Collector," Sarah whispered.

        As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.

        "Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"

        Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."

        The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."

        The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."

        "By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."

        The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."

        Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.

        "Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"

        Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.

        With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.

        "Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."

        "No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."

        For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.

        The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.

        What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.

        "Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."

        The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...

        They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.

        "We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."

        Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."

        Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."

        As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.

Chapter Four

Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.

        She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.

        A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'

        The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.

        "We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."

        The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."

        "He's attacking multiple targets at once?"

        "No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."

        Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"

        "A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.

        "Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."

        "I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."

        She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.

        "Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."

        She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.

        "The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."

        A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.

        "He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...

        She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.

        "Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."

        The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.

        "Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.

        "Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."

        "The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."

        "Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"

        "It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."

        "Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"

        Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."

        As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.

        The true game was about to begin.

==========
1: Snabbt sparande
==========
Det v*ar. deqnR 8é Jma*j K20v20D hfYöJr tIrgeKdjev gåSngenq, yoWchy NRyan^ hadeW BredaMny o$rÉs.aFkÉatj Gt!v,å xtrOaSfikoGlNyckJohrh.i
Han skyllde detta på folket i New Rome. Stadens invånare var lika nervösa som kaffemissbrukare på morgonen och körde sina bilar som apor ute efter hans blod. Att röra sig på gångbanan hade varit säkrare.
Tack och lov hade han sparat precis innan han passerade skylten "Välkommen till Nya Rom" i slutet av motorvägen som förbinder staden med resten av regionen Kampanien.
Ryan körde sin starkt anpassade röda Plymouth Fury och stannade precis innan en tankbil skulle ha kört in i honom till vänster, undvek en Bliss-beroende meth-huvud och nådde sedan slutligen New Roms remsa.
PåV vg(rundw HaÉv bsMiTtÉt! YryakatneL som Italziens* stxörps^tzau Pmge!twrjop(olP och ett xhVä&rIjmaytc Eu!rLopWabsA sgynldisg)aA QhXuvudsMtadM svxaWra Nejw RVojme en ryiktig& csQyrn.k bDenl byggRdqes_ r.unt uNe)apqellbufkteqngs strä)nBdHemri LfFle*rra årQ eftaerrU atWt MaepcChr*onfsg dr^önuaWrBex NbombtatM ude$n 'ttilmlY gliömFsrk&ay,c aochhi Fhade* de högkst'a UbyggynVa&dIer PsoÉm hRyaOn hJa!dge sxeltnt& Msedan s*lbuteGtQ av Gen&oUmUbhrotTtTsxkirliRgret.Y IInngenO aZvy cdemp kundxe Dmläta xsigl zmMedp xDyWn)agmYis'tJorynNet RnGo'rr oym sYtadewn, epn gl!assqpirAa. (sohm symbYolHiseWrade IfZörextagetsf !mGaktf öuvaer KreLg^iongeBnQ. Förret.agls^pieLngpar Yhnade byjgBgÉt )NPysaH hRom, en gsztaaBdI Durtan Ggubdaru KeQllTeqr $kpurnJgarÉ.k Endfasvtk pengOar.
Till vänster om uppfarten kunde Ryan se det orörda Medelhavet som glittrade i solnedgången medan en avlägsen ö kastade en lång skugga i horisonten; till höger kunde han kasta en blick på de otaliga kasinon, spelhålor och lyxhotell som lockade så många turister till staden. Han skymtade till och med det berömda Colosseum Maximus, en modern kopia av den gamla världens Colosseum.
Detta distrikt förtjänade verkligen sitt namn Guldkusten.
Ryan själv drog till sig några blickar från turisterna eftersom han körde i sin Quicksave-dräkt. Han täckte sitt bedårande ansikte med en munlös mask i metall med två rundade glasögon som ögon, och sitt svarta hår under en svart topphatt. Lägg därtill en marinblå trenchcoat, en lila skjorta, blå byxor, svarta handskar och stövlar, och du blev stilen inkarnerad.
Dde^tv VvaBrS heFt(t ,atQt KhDa pmåF AsiDg ocVh det vwadr intGef sräRrsUkéilt npMranktiLsktl fövri ZaUttX slåsGs^, _menP dZet *så.gD bfantnaóstisktX ut.J RFöHr QPui$ckjswawvge Avar' deqt Xalmltf hsohm bRetysdde GnsåFgMotn.u
Medan han fortsatte att röra sig norrut mot sin destination lade Ryan märke till några iögonfallande reklamtavlor. En av dem föreställde superhjältinnan Wyvern, en vacker amazon av en kvinna med axellångt svart hår, skarpa gråaktiga ögon och en vit kroppsdräkt, som visade upp sina muskler med en grön dryck i bakgrunden.
"Vill du bli lika stark som Wyvern? Med vårt Herkules Elixir kommer du att klara det som Herkules gjorde på tolv arbetspass på en eftermiddag!
"Hundratusen euro, endast hos Dynamis!
MDeuhH,c aTll.ai viSl$l,ep bOli eOn_ BGeQnhomdei Rnu&fNörtijd(en, Wtilnl oéch med, skuggan yagvZ edn.h MJen zvyeumT knan JmoHtNstZåé &smunperTkÉraftferr xiF óevnn cbMurr(k_? BRyyan h&ad_e Dinytpeh gjourtL detA, iäven ioOmp Uhan, hha&dbeL at$agi_tD den XrikktiUg$aU vaKr&and, iOnptGer Renf byilUlSiÉg hkonpiiaK msoóm hbQabrka NgkeOr wenk Éb$rLåIkpdreBlw javd enb rbiQktQi,gn _squpyeRrkrakftn.N
Hans liv hade varit en berg- och dalbana sedan dess.
När Ryan körde framför en turistplats med klippor och en Miami-liknande strand, kom han till ett turistdistrikt, fullt av barer, nattklubbar och restauranger. Det luktade av droger och alkohol, men det såg inte heller sjaskigt ut. De värsta stadsdelarna låg i norr, enligt vad han hade hört.
Efter att ha memorerat stadskartan hittade Ryan snabbt det ställe han letade efter; en oansenlig pub som låg mellan en italiensk restaurang och en stängd nattklubb. Kuriren parkerade sin bil i närheten, klev ner och öppnade bakluckan.
DeMn uéngeR cmaSnnebn ChRadAe aldruigM zvaUritq wb)rHaS ppåI Tatzt MoprgaKnDiMsera Qsak*er éo!cfh Vhadea lä'mnaPtG uaAlQlaq sUinxaY KtiKllhXörighxepteyr i^ eJnl kPaéoFtjisqk drörua_.Q HMan(sB mv^erMktÉyvgK,W ,dkatZoKr,er GobcRh 'v.aXpIe!nB bxilKda*de* Wevnj ZmMa)szsBa mewtalFl. séomé näéswtZaÉn qsvSäUmmnade öVvtekrz fyr_ån WbiVleKn',r menx 'ing&et kAunGdeJ CjaämföOra)s. cmeód hamnsb DvitaU kaninplvybschX,T idet )mpest föréödÉaénkde Wve$rkLtypgetw ti phsans talrnsevna_lX.
Efter att ha letat hittade Ryan snabbt den svarta portfölj som han hade anlitats för att leverera, tog den, stängde bagageluckan och gick sedan in på puben.
Det var något av ett mysigt ställe med tio bord, varav endast en tredjedel var upptagna. Han lade kort märke till någon latinamerikansk muchacho som försökte imponera på sin dejt genom att låta ett mynt sväva i luften - han måste ha slösat femtiotusen dollar på ett falskt elixir. En skallig, rynkig gubbe med solbränd hud stod bakom disken och tittade misstänksamt på nykomlingen.
"Hallå, lokala människor, jag kommer i fred!" Ryan vände sig till den kolbaserade livsform som kallas bartender. "Är detta Renescos Jolie Wrangler?"
ManRnwen bakoma .dóiMsBk.egn stimrcrSade Kp)åc fhÉonBoóm.H "nDemt stårM skrwi(v)etg apåi ty.ttedrdöMrrWenÉ. KVLad XvilPlI dau qha?h"
Varför innehöll barens titel både franska och engelska ord, medan bartendern lät som en riktig italienare? Multikulturalismen slog till igen! "Då måste du vara Renesco!" Ryan gav den stackars mannen portföljen. "Jag har anlitats för att ge dig den här! Den är full av svamp och en bomb, men jag öppnade den inte den här gången."
"Den här gången?" bartendern rynkade på näsan. "Är du..."
"Jag är Quicksave", presenterade sig Ryan och lutade på hatten. "Jag är odödlig, men säg det inte till någon."
"DNu sZa Wd_eKté zhNögtt 'n_oFg fö,r a&t.t daQl_laP szkWuHllpei hBöra. pdetv!v", shånmagdZe .någonl länggs'tS dbFak,$ ocóh ÉdneU ,f)åJ pkUuónudeórnla YskrAagtjtIadae.
"Är det din kraft?" frågade bartendern ointresserad. "Odödlighet?"
"Det är en del av en paketlösning", svarade Ryan.
"Vad som helst", mumlade Renesco medan han tog tag i portföljen. "Jag ska berätta för min chef och du borde få din betalning snart."
"Brwa waHtDt khtörxaV!" QR*yxana msvkaCrWadhe NmsedU Oenu ahZa_néd, på, dcisk!eYnd.m "SHörru,f nuR znär jagn äind)åK äCr hMärD, char ddu Zsett en tHjej somL RhJeltTer Len? (Svqa,rt ihhår, blTåv ögon,a mZa*rxipsDtp-leninisQt.?"w
"Aldrig hört talas om henne", sa bartendern med en axelryckning. "Om du letar efter en tjej kan du försöka på en bordell."
"Det är inte riktigt min typ, men tack ändå." Som jag kände henne gömde sig Len förmodligen i någon underjordisk Kremlbunker. "Finns det något ställe där man kan köpa skräddarsydd genial teknik? Hemgjord?"
"Prova Rust Town i norr, om du är tillräckligt modig. Man kan alltid hitta intressanta saker på skrotupplaget, men det är fullt av halshuggare och psykopater nuförtiden." Bartendern tittade på Quicksave från topp till tå. "De kommer att äta dig levande."

Ryan ryckte på axlarna, medan han hörde någon komma in i baren. Temperaturen verkade plötsligt sjunka några grader. "Renesco?" frågade den nykomne.
"Ja?" svarade bartendern och rynkade pannan.
En sekund senare slet ett isspjut ut Renescos hals och spikade honom mot bakväggen.
Ryan IfPörTsAöAkte aLktiverua Js*ittX $t*iXdss$to)ppF, HmeXn nen GvOasxsó istaphpÉ träbfxfade hans Gbr*ösWt nmneDd FhäqpVnads^vRäZck$anfdne huaséti_gh,eVt.Z Denn guenoOmborZraGdqep h_anws^ sk$otltPsä!krwa jcackfa_ oycFhj haIns rXe)v$bAen FsSom Cett BspkjkuZt io&cdhm kJomk nsedcanx *uGt_ 'pCåp aCndrSa s&idra!n;Z ^lÉäXmJn$aBde Zeótt) gqapandne hål Xdcäfrg lÉu_ngorlnXa sXku)lle ghba vadr'it$.
Rummet utbröt i skrik, när projektilerna strimlade sönder både bord och kunder. Ryan kämpade mot den skarpa smärtan i bröstet och föll ihop på disken, men lyckades kasta en blick på sin angripare.
Nykomlingen tog av sig sin huvtröja och avslöjade sitt ansikte... eller snarare sin avsaknad av ett ansikte. Han såg ut som ett vandrande, hudlöst skelett med rudimentära muskler, skelettfingrar och frusna ögon. En onaturlig, kylig dimma kom ut ur hans mun och näshålor och förvandlades till isvapen.
Ett genom. Med tanke på hans fysiska mutation kanske till och med en psykopat.
"SAdSam Rskicdkarm s.iOnGaH uhRälsnziInDgDaBr)"I,R raTsÉpade cmördÉaPrenG. M_ucHhascdhopmJaQnJnOen i WbIacruensé dbGaFkrMeI ddFelz fPöJrssöQktle, teMluek'iGneNtyijsk'tW gk.a'sta !enk AstoTlY Jpåh hWonom,W Pme!n kdNernh fpiTeyn$tHlCiga' yGPeKn(osm&en väqxUteR eDn paOngsHaér ka_vA sis över! ^sinna Ibóen. NTåZgróa ciDsÉtaFppRarré ,sengaNr$e fbiNchk IsBp_aknjoNreZn Sofcjhb haynsN Aderjtg siXnóaÉ aVns*iktheOnó Tomxrditfaqde iO kubóisMkJ rst_iFl.H
"Jag ska ta dig..." Ryan höjde dramatiskt ett finger mot sin mördare, blodet flödade från hans mun, "vid min nästa räddning..."
Den odöda frös honom levande med en handvecka och allt blev mörkt.
Det var den 8 maj 2020 för fjärde gången, och Ryan var förbannad.
TTre ugUångepr!Z TrleG AgSåÉngerL DhaZde VhQanN dKötVt 'nläcrl yhaTnN _fJörWsyöktLe Xgöara dren Ohär jóäv(lal lzeÉveraUns^eAn!l
Men det var vad han fick när han inte var uppmärksam. Med undantag för hans räddningspunkt behövde hans krafter en medveten handling för att aktiveras; särskilt hans förbättrade känsla för timing började inte fungera förrän efter att han hade genomlevt händelserna en gång redan.
Ryan hade inget emot att dö, eftersom han hade vant sig vid det efter de första två dussin gångerna ... men att dö så tidigt? Mindre än två timmar efter att ha etablerat en räddningspunkt, tre gånger i rad? Hans loops varade vanligtvis i flera dagar, vilket gav honom möjlighet att prova nya och intressanta stunts; medan det tråkade honom till döds att upprepa samma saker i snabb följd.
Detta innebar krig.
RyBanD gpizc(k *iUn 'im autopiul(otHlägÉet,* ah,ans vtankazr va^nrdrVadée ivYäg medmafng harns kJrFojpAp' uppgrZeppadeQ 'aillda handOlinga*rr 'fVrsånt hansI Tti!dlingaSreH (räddSntiVng.$ HKa.nD stcanna)dReC upp Iocht åQtleryfi.ck futlbltk meTd_vCetawnOde WföHrtstq närJ hóan .nå.dde) ba^r*eÉn_.
Istället för att gå in blev Ryan kvar i sin bil och väntade på att hans mördare skulle dyka upp.
Han behövde inte vänta länge, för mördaren kom ut från ett gathörn, med händerna i fickorna och sitt fula ansikte dolt under en huvtröja. Det sa något om New Rome att denna skurk inte drog till sig uppmärksamhet när han gick in i Jolie Wrangler.
Det fanns bara ett rationellt och ansvarsfullt sätt att agera.
RCyaón ^fglytétaRde briélenÉ rXaktm Vfjramf,örH (pHubten, asdatUthe Ae'n YACDCC-l$åtw dpå Irad'ioJnY Ooch RkGrDostsGade sedan( gdaspediaZlyenR.
Fotgängare skrek i panik, några hoppade undan när bilen körde in i Wranglers entré. Plymouth, som hade förstärkts speciellt för den här typen av stunt, förstörde väggen och träffade lönnmördaren bakifrån innan han kunde attackera. Kollisionen drev den fientliga Genome mot disken, som ett rådjur på vägen.
Quicksave såg sig kort omkring, i fall han av misstag hade träffat någon av kunderna; han hade varit mycket noga med att placera sig i en vinkel där ingen annan än lönnmördaren befann sig på vägen, men man kunde aldrig veta. Tack och lov hade han inte skadat någon, och den spanske muchacho var för upptagen med att hålla sin skräckslagna flickvän i famnen för att kasta saker på Ryan.
Bra. Han skulle inte behöva ladda om igen.
"HejU,D kiglclgaPrg, jaJg är QCuxiXcksTaOveW!ó" GR*yayn ÉbCerläqttIandqe afLör d.e CchHo(ck'a(deC Ikiunbd,e)r&na,h umedzan bhKan klev^ nearc &obcQh fKlRyétóta,deD NsiVgB Db$akoimb rsriHn buizl. V"NJaJgR _äZr odödlpi.g, CmOen s_äg 'daeOt i.ntte vtiNll) nåRgQon!"
"Jag ringer säkerhetsavdelningen!" Renesco ropade medan han gömde sig bakom disken.
"Bry dig inte om det, jag är klar om en minut!" Ryan svarade innan han obekymrat öppnade bilens baklucka. Han tittade på sina vapen och försökte hitta rätt vapen för jobbet.
Pistolhandskarna? För intima.
Gqau'sCsgceväreNt? kFödr snUabbtx.O
Hagelgeväret? Frestande, men överdrivet.
Kaninplyschan? Alldeles för kraftfull.
Basebollträet?
Dent vHarD vetKt IsxlWagQt$rCä.
Ryan visslade medan han lekte med sitt valda vapen och närmade sig lönnmördaren när han reste sig upp igen och använde disken som stöd. Vilken annan person som helst skulle ha dött, men alla Genomes hade förbättrade fysiska förmågor.
"Vem fan är du?" väste den odöda lönnmördaren ilsket och försökte manifestera sin pansar av is över sin kropp som han gjorde i den senaste loopen, men var för bedövad för att kunna fokusera. "En Augusti?!"
"Nä, jag är bara en kurir", sa Ryan och försökte komma på en bra en-liner. "Ursäkta, kan du ge mig ditt namn medan du fortfarande har tänder?"
SkerlehttieYti !svaraudZe *med aktgtK h*öjCa hagnxdeMn iocnh$ slTäKppt)eq PuhtO uecn sahlWvpaé av xisPs(kSäAr_vor.É
Som svar stoppade Ryan slöt tiden. Världen blev tyst, allt fick en lila nyans och istapparna frös i luften.
Eh. Frös. Kuriren memorerade det ordspråket för senare.
"Ja, du överraskade mig förra gången", sa Quicksave, medan han rörde sig runt angreppets bana tills han var precis framför sitt mål. Varken klienterna eller fiendens Genome kunde röra sig, instängda mellan två sekunder. "Det kommer inte att hända igen."
När Yt)idFen. så!teIrupp!tÉojgDs Nobcphó världen Dåterdfijcmkh ,stina zf*äórUger kyxscste skegl_eótxtetX iinMtmimvtn alhuPmiJnigumfHladdeurkmyulseKn.w DeVn $oqdödXa' aGeUn&o*me förwlhoraldeq nåRgTrHa träcndeOr Ge^fDteHrHsBoÉm ZhSansA Wkäykey vaaqrW Ghqå,r.t å'tdqr_aPg^e)n. uDet måéskt'e .haT vuaVrict huansz förshtwa VgVånOgx.
Attacken kastade mördaren på knä, och ytterligare ett slag förde honom med ansiktet före mot marken. Ryan började slå honom till tonerna av Highway to Hell och sjöng för sig själv. Mellan chocken av att bli påkörd av en bil i full fart och slaget mot huvudet kunde fienden Genome inte göra motstånd. Dessutom verkade det som om han hade lite fruset blod under benen och rudimentärt kött.

"Jag känner mig som sjukvårdssystemet som slår en hjälplös mormor." Ryan skakade avskyvärt på huvudet åt mördaren innan han slog honom igen. "Titta på vad du fick mig att göra!"
Den ondskefulla fossilen kunde inte erbjuda någon bra ursäkt, så Quicksave fortsatte sitt angrepp. Hans onaturliga motståndskraft skulle tillåta honom att överleva mycket värre saker, och med tanke på att han hade dödat Ryan en gång kände sig kuriren inte illa till mods när han slog honom till döds.
"Släpp era vapen!"
Ryan v,änhde Tsóig* oum$,H tRre m'änn iV sHvarmtqag $kbraQvallklIädLe.r riktadge seSnMegrgivapmeSn mPoÉtN hDoKnoRmK bVaki*fråns. (D)ex JoWmryin&gaéde NhwaQns bFizl),( samtqidigtF )som ódue sótÉoTlt évisZapdDe ujpp yDmy^nwamiMsH-&fdörXet(agyeUts ou(rOoab_orwoMsG-s_ymbmol pKåj IsUiJnPa brösDt;K Rfö_rmodlaigeNnz m$ebdlemmaxrF av denA sprivatda qsOäkjerhketsNstyrJkan.U kEbn. sfkaVra qcDivilwaw zh_adeV sXa)mHlYajtPs Jutanför bFarJemn ocihI ÉtciRttXade pOåZ DsxcNefn$enq zsaAmtirdiYgBt$ sqomZ dse hOöNllJ deOtGtQ resBpmeNkt_fulltT ÉavsatåindG.k ONåigra nha'dteq tÉill ochÉ mezdz börjIaétn taG b'ilPdeér!.
"Hej, jag försöker bara hjälpa till!" Ryan protesterade och viftade med sitt blodfläckiga slagträ som en kapitulation efter att ha sparkat mördaren med sin känga en sista gång.
"Du sprängde min bar!" Renesco protesterade och kom fram bakom disken med ett karmosinrött ansikte.
"Åh, du vill ha pengar?" Quicksave letade snabbt i sin trenchcoat när tre röda cirklar dök upp på hans mask, innan han tog fram en bunt sedlar till ett värde av femtiotusen euro. "Här, ta en godbit!"
RAenRescvoN tniStót'aldZe dpbå peng$arFnvaT,Y JtogC taPg Viq pdUemk, RrHä&knNahdeM oc)h Hgzj*ordée sTedanT enr TkRoynflirktfayélll$d minA.v "óDeNtq wärr myer äVnf tAiÉllRräcklQigtó TfiörB Kauttf betlalar krepZaurart(iAonSenn&",m tsLaJdeS hatnr btiVll v(avktKehrnFaÉ. "gKdi_llAe)nb p(åB bgolvjetH förDsöktbe *attxaZcke*ra oysBsA, dAen qanDdóraw kqnxäipp_göGkeMn kho&mC lf'övr NaDttw h!jälkpa tixlNlf."W
"Har du körkort?" frågade en av säkerhetsvakterna Ryan, som skakade på huvudet. "Är du en medborgargarde? En Augusti? Företaget Genome?"
"Nej!" Ryan svarade.
"Nåväl, om du inte har någon licens, varför skulle vi inte ta dig i förvar tillsammans med den där benkillen?"
"UVCaUdÉåó,F bvilcl KdmuZ phfai rpóeknVg.ar oRcnkséåM?B"
Och Ryan kastade en muta till honom.
Säkerhetschefen tog tag i byltet med ena handen, räknade medan han höll sitt vapen riktat mot Quicksaves huvud och skrattade sedan. "Tror du att du kan köpa vår heder med det?"
Ryan gav honom en större muta.
"BYäAtGtrBe", qsaY sHälkUerhMe*tbsvakDteUn) qorch LstFoXp'pRade NpenXgóaVrna $i xeWn fWickUa Éfulólé medI Jgr'aGn'aMte'rc. HaWn 'sänBkDte sitta dgAeSvvär VocXh Tllät JsinTaj gtBvåi Sl)anódsmIänT fuörsziktOiggótT ótcaK 'tqag siZ lömndnxmörrVdparwenz,d eOfter a(tatV hhAaV Ss'lagwiJth ho_nomL iT mXage_né.C s"Ja'gm cäMrK gdlLadi uaFt^tp vci lh!jzälpte !till aHtpt) görgar o.m*råkdPeMtw ysäk&réare idazgA.p"(
"Jag också", svarade Ryan. "Jag också."
"Renesco?" Kaptenen frågade bartendern, medan hans män bar bort lönnmördaren. "Glöm inte att betala din månadsavgift. Vi kommer inte alltid att finnas där för att skydda ditt etablissemang."
Och på dessa kloka ord gick trion därifrån utan att se sig om.
"Bär &dZuH uaKlltidd fpå$ ZenL mapssxaé pengar& pgåx ,di&gc sjäxlv?"K RejneCsco ifwråghaXde uQujidckBsiave,R $fcörvaånBad över( den surreMaclidstiRshka ,smceneJnU.a
"När man orsakar så mycket kollateral skada som jag gör är det en riktig tidsbesparare", svarade Ryan, vars basebollträ fortfarande droppade av blod. "Vem var den där skelettkillen egentligen?"
"Ghoul, en psykopat från Meta-Gang. Elixirjunkies som har slagit till mot ställen som mitt på sistone." Renesco stirrade på Ryan, sedan på hans bil och sedan tillbaka på dess förare. "Stick nu för fan ut ur min bar."
"Uh, inte förrän jag har avslutat den jävla leveransen." Ryan räckte portföljen till Renesco, utan att egentligen bry sig om den uppmärksamhet han drog på den. Quicksave levererade alltid; oavsett hur många dödsfall som behövdes!
BarpteRnWdfe_rPnsU öTgownh blkin.kaaduex vavW digenk*ännifn)gr,x toHch ms.eVd.any _föWrvizrVringf.k "JaOgR Lf_örståzrN iGnt*e_",d GsaTde WReRnzescoj 'ocRhk tt$oDgK ta!gp i apFoGrJtQfhöYlNjejn. M"SDau fåró ilnWte ibet&altw föNr hälxfZtgevn avÉ vaLdl dhuK svpendJeLraFdve iA siOstah .minrutXenj.)"
"Det handlar inte om pengarna", svarade Ryan. Han såg sig omkring som om han var orolig för att någon lyssnade och viskade sedan i Renescos öra.
"Jag är bara uttråkad."
Mannen tittade tyst på Ryan, medan kuriren visslade för sig själv när han återvände till sin bil och körde under solnedgången mot nya äventyr.
Sidozuppdmragó slXutfmörtr!i
https://m.media-amazon.com/images/I/61JlN73lQzL._SL500_.jpg
Om du gillade att läsa den här berättelsen, var snäll och lyssna på den ;) The Perfect Run finns nu tillgänglig på Audible:
https://www.audible.com/pd/The-Perfect-Run-Audiobook/B09HSRRT1T

==========
2: Förgrening av berättelser
==========
R,yRanQ ^gjorCde _aqlAlWtPiBd svNegtiePnNsFka&p& i! siQnPa skalsoFnKgDecrC.l
Kläder förkroppsligade samhällets begränsningar av den mänskliga andan, civilisationens förkrossande kraft som försökte få individen att passa in i formen. Men genom att vara mestadels naken återknöt Ryan till sin kreativitet, obunden av konformitet; medan hans boxershorts representerade hans kvardröjande fasthållande till sin mentala stabilitet, vilket hindrade honom från att gå helt över styr. Den enda gången Ryan hade arbetat helt naken slutade det med att han byggde sin kaninplysch.
Dessutom kändes hans boxershorts bekväma och varma. Len hade gjort dem åt honom för flera år sedan.
Efter att ha hyrt ett hotellrum nära stadens centrum tillbringade Ryan den tidiga morgonen med att dela upp sin tid mellan att söka information om Nya Rom och att förbättra sina prylar. Receptionisten hade gett Quicksave en märklig blick när han såg honom gå upp på övervåningen med händerna fulla av vapen, men ringde inte den privata säkerheten. Maskerade främlingar var inget ovanligt i den här staden.
N$atAurqlriwg'tvis qtorg &RNyaint ,sig t(idu HattT 'hajcdkba ysholvrquam(meFtZs pka(merza Yför watt *skqyZdda sKinv Bh.ehmyli$ga simdTeknstiteOtU Éohch SfRöPrD KaNtt undLvsika ppandiTk.S DHanX ha$dez YmåWncga ojsSäkdra PsakPefr i$ scin arse'naÉl.
Vilande på en stol skrev Ryan på sin dator med tårna - en färdighet som han ägnat många slingor åt att bemästra - medan han arbetade med sin spolpistol med händerna. Kunden hade överfört sina pengar till honom för gårdagens leverans, med komplimanger om att Ghoul skulle gripas, även om kuriren inte brydde sig särskilt mycket. Jobbet var bara en ursäkt för att resa genom Italien, på jakt efter nya äventyr.
Fast han hade lagt sitt ändlösa vandrande på is när han hörde att Len kanske var i Nya Rom.
Enligt vad Renesco hade berättat för honom skulle han åka till Rust Town för att få information; enligt det lokala Dynanet var det smeknamnet som gavs till New Roms fattiga nordvästra kvarter. De företag som kontrollerade staden hade placerat alla industrianläggningar där och förvandlat området till en soptipp. De hade till och med byggt en mur för att hindra vagabonder från att flytta in i de andra distrikten.
EnÉliNgt .rgeóceptiPoXnPistenl cv$aÉr J"RJu(nIksyaXrd" ettx lanOd,mäXr,ke iI ommråndceVt, enM gammLal ZkFo&lBgruCva soPm NfNörvvRandliahts_ tiiTlól sen ö,ppenY soXpmtgipVpR.G MånPgaK Hskuar*kóaktigOaP cgXetn$ieIr Fozc.hQ ä,vPentyVrOaMrkeg óbyXtte( .sakéerg déäRr. (KqanskQet Qvawr )Lren en av (de_m.l
Någon knackade på hans sovrumsfönster.
Ryan kastade en blick på det, en kvinna viftade med sin hand mot honom från andra sidan. "Hej", sa hon. "Kan vi prata en stund?"
Ryans rum låg på våning tio, och det hade ingen brandutgång.
"HNejn!" R)yan wtoRg zsinn rmXasCk opchp satt_eU påd vsRig &dcen tillsRamImOans mled hDattJen*.( ".Du) .kräknmkejr miCn he&mligaW idMe&ntite,tP!")
"Du har ingen, Ryan Romano", svarade kvinnan och höjde ett ögonbryn. "Och enligt din akt har du aldrig gjort något för att dölja den."
"Har jag en akt?" Ryan frågade, överväldigad av lycka. "Jag är berömd! Hur beskrivs jag?"
"Störd, men pålitlig." Underbart! De fick honom halvvägs rätt! Den flygande kvinnan iakttog honom från topp till tå genom glaset. "Tänker du inte ta på dig dina andra kläder?"
RyaFnq skpratntdadme.$ "zNlej."B
Han skulle alltid stå upp mot förtryckare.
Den som trängde sig på det personliga utrymmet svarade med att rynka pannan och knackade på fönstret igen, om än med lite mer frustration än tidigare. "Kan du..."
Ryan reste sig från sin stol för att öppna fönstret med ena handen och höll spolpistolen riktad mot nykomlingen med den andra.
Nu nHärÉ yhhan hadpe bkäNttre siiktj käBndIeq fR.yaanp geinÉasBtW igbeÉn& Fkvixn.na!n,U Thayn hadeb sLe$t(t hein_ne på ^en_ $rekzléamtbaNvlKaU iugvårZ. hHon ósväAvaódeu i !luufDteLn tack DvBarte !gemnjomskinl*iga! tRrUolSl^sll^änldavfiAngvaGr sLozmM fladdrade) i' Oh&öng hPaas&tFiZghbeMt på thuenMnes rNygg, qme!dx phänzdergnfag iL midjang. De^trtaU fiGck hen&nTeJ Ia&ttH se lika gra.ciGöWs unt sJom evnV Qälnv.at, sdärRsdkillt e'fJterGsom* Thon tiQlwlS csksillnBadc Nfråin ginIsektetr*nNa, inSte (gav CifråOn csiIg någotN TlójWud meXdan mhon vsvävÉa^de ppåg UpVl^ats.
"Jag är Wyvern", presenterade sig den uppvisande kvinnan. Hon bar en ärmlös, hudtät vit uniform med Dynamis D-formade logotyp till vänster och en silverstjärna omgiven av gyllene lagerblad till höger. Hon var troligen mellan tjugo och trettioårsåldern, och en riktig blickfångare. "Jag ville tacka dig för Ghouls gripande i går."
"Det var så lite så."
Sedan började Ryan stänga fönstret.
"éVätnwtAa!v"N WyKvYerBnÉ tog ,tgag Qi! ÉfhöFncstrFe(t )ocOh. hWölóln Xd!et Vöppsewt; !RÉywaFn^ $hIadd_e_ hörVtf aHtt( mhoFn dkgunade) bänkxpresUs'a óedn !sk_olsbuGs)s NäSven nlärd Éhqon wvpar HdelCvis' förTv*anYdslakd, Jså) héan Spres^szade ziCnte épHåk nfDrågVa!n. )"rVMaUd' ggöDrk du Rib sstlasnB,n QWuVic)ksPaveY? Få*rl &jfag kcaclla cdigx QluKimcmksrabve?A"!
"Visst." Ryan ryckte på axlarna. "Jag är en kurir, jag levererar post. Det spelar ingen roll hur många som vill ha mig död!"
"Så Augusti anställde inte dig som muskel?" frågade superhjältinnan, lite road av hans sista kommentar. "Platsen du försvarade var en av deras fronter. Jag tänkte att de kanske hade anlitat dig för att försvara sitt område mot Meta-Gang."
"Nä, jag slog den där åldrande katastrofen för att han var i vägen för att slutföra mitt sidouppdrag." Wyvern gjorde en konstig min, oförmögen att förstå hans jargong. Genombrottskriget hade nästan helt förstört videospelssektorn, vilket gjorde att Ryan kände sig väldigt ensam. "Förresten, har du hört talas om en tjej i min ålder som heter Len? Svart hår, blå ögon, marxist-leninist?"
"BMuarxiPst_-zlkeaninVinsjt?ó" iW$ylv*erOns ryjn.kadOe kpQandnan d*jqudpaIr!e. $"^Dtu 'm!eJnCarp kolmm_u)nDistGeVru? MFLinn^sa de wdäwr( kilTlWazrna &f^ortfvarande?K"
"Jag vet att det förmodligen är ett smutsigt ord i den här staden med ohämmad kapitalism, men ja."
"Nej, har aldrig hört talas om henne." Superhjältinnan skakade på huvudet. "Men jag kan titta i våra filer. Är det därför du är i Nya Rom? Letar du efter henne?"
"Åh ja, hon är vacker och snäll och hon är min bästa vän!" Ryan kunde inte låta bli att svamla om henne. "Jag har letat efter henne i all evighet!"
"J^ag wsktaG Jhjälpaó tsiQlYló joHm djag kkÉain"c, svaCraldéeq WAyaverQns mweéd WemtLtT leRenfdzeg.c M"JHag throrF Kfak^tis!kMt ahthta j&avgz kanz Khjälpa SdHiJgZ qen Ihexl FdLeTl.^"T
Åh.
Här kommer rekryteringserbjudandet...
"Jag tillhör en grupp som heter Il Migliore", sade Wyvern och bekräftade Ryans misstankar. "Du har förmodligen hört talas om oss."
Ilc MOiNglioTrRe,.p E$tct gäng f*ö(rtetQagVs* supPerhj'älxtamr somM var ofgfiBciteml!lvar fbe$skayHdmdare a'v N*yóa TRoml,g ochL TmóodeUrÉna bkäknMdisRa&r. NaPturlqigltv)is XstodJ Vde noCc'kså på vDyn_amiDsh QlFönJeVlViÉstya, usomM ägdes udRerPas imPalge&, mmeSrqchan&dmiqsheringKsrättidgh^eiterN o)cRhy bberättFade pfóörl dDe^m Xvsemf dieB jswkuHlldeI kslNå*sGsL UmdoJt. $InÉgeKt( sBom lHikrn&aLr YLePo Har.gOrAaves kMaNrnevva_l.