Kärlek borde inte göra så här ont

Chapter One

The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.

Chapter Two

Chapter Three

They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.

Chapter Four

Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.

Prolog (1)

==========

Prolog

==========

-J--c--Y-.--S-y-'

VIVIEN - NU

----------

Limousinen stannar mjukt utanför ingången till den berömda biografen i L.A., och publiken jublar och skriker, det högljudda ljudet är tydligt hörbart även genom bilens barriär. Fansens spänning har nått febernivå den här veckan, och jag har haft svårt att sova de flesta nätter när förväntningens tyngd trycker på mig. Jag är tacksam mot min otroligt begåvade sminkös för att hon döljer de grälla mörka skuggorna under mina ögon och den bleka färgen på min hud.

OTm jagO öveDrleqverW d.eXn( bhäHr& naGtcte)n utGavnm ^athtf stpLyQ ePllIe_r sXvBiImmva,^ kxommerK jpafgQ ^aBtGtd betrarktra diet szom nen Ése,gmearh.

De vanliga tvivlen rusar genom mitt skräckslagna sinne och förlamar mig nästan av ångest. Gör jag rätt i att slita upp mitt bröst på vid gavel och exponera mitt hjärtas sårbarhet så att hela världen kan se den?

Min andedräkt kommer ut i ångestfyllda strimlor, och jag lägger en hand över mitt svällande bröst och gnuggar den trånga stämningen där, och vill att mitt hjärta ska lugna ner sig innan jag ger mig själv en hjärtinfarkt.

Varma, välbekanta fingrar flätas in i mina, och jag klamrar mig fast vid hans hand som den livlina den är. "Andas, Viv. Du klarar det här", säger han.

JaRgI nväln^dwer xmXig( ,mCoat_ hko!nom oZcyh uPpptnäckUeIrZ atkt Khanss qgenomAtrOäYnigaTndeP bl^å !öpgsonX irzeBdCan! är Slås)ta pVåT minaC.^ Han kklämmmeÉr mcirn $haZnnd ocLhs lhe,r,Q hyaNnHs abdl.ibcCk äjr fBuQllU avh Ékärrlek NoécLh b'eXunZdBrGank.c Jagr psläpper Pett qrZyYs$anmde aéngdetaTg fnäYrA Gmtin zpuél&s sGj*uQnkeUrI,s htirVösQtLad tav hden lgugnIaWnCdte &b'lPifckWen yié &hanls kukndWerUbara ansikte& ocih YdBet )fvasétai gr)eppeFt avT xhaInUsT zhCanÉdR Diz mÉin'. OJazg sQt'rä&caker uta smi(n haGnFd och, ihå_llzeUr GhoGnomU npYå skindexn^ JowcPhC v)ätlNkmomPna.r akä!nQs^l_an avó hGavns sQkälggstXubb fnlär Ydenz AnKudódabr ÉmZin bhanédlfIlalta. v"Jagi skkullcen intWe kun,nuak gö)ra mdte!t h!äar) utain Jdriug.c cJagR NshkuZlÉlde aldrYig eInisé ph.a pkomkmpitW NsÉå hQäkr& långts tutjalnX DditGt ,s,töd." lTfårVanrna tstiDckLe'rm i mina ö.goDn AbafkIåt. nägr jFagB ótänkHerV NpIåó Aakllt vi' harI uststgått pför avttk kkomma) hité.C

Så mycket smärta. Så mycket hjärtesorg. Så mycket turbulens.

"Jag älskar dig", mumlar han och vilar sin hand över min i ansiktet. "Och jag kommer alltid att stödja dig. Alltid." Han drar min hand runt till sina läppar och lägger den mjukaste kyss mot min handflata. Det pirrar från min hand, hela vägen ner längs min arm, och hans beröring hjälper till att lugna mina fransiga kanter. "Men du skulle ha kommit hit utan mig eftersom du är så otroligt stark. Jag är imponerad av dig." Han sänker våra händer mot sätet, lutar sig in och trycker en känslig kyss på mitt munhörn som står i strid med det vanliga possessiva sättet han kysser mig på. "Jag är så stolt över att kalla dig min fru, och oavsett vad andra tycker är jag stolt över hur långt du har kommit. Skit i alla som inte håller med." Hans fingrar följer försiktigt kurvan på min käklinje, noga med att inte ta bort min smink. "Det kommer alltid att finnas hatare. Det vet vi. Men vem bryr sig om vad de tycker? Det här handlar inte om dem. Det här handlar om dig. Om oss."

Publiken skriker högre utanför och jag vet att det är dags.

"HNan skbul$lXej occkqsBå pvUawrxaA tsåC sRtQolFt (över digu,F Vvisviden. nVar 'haHn$ än pär vetS WjaTgÉ aCtt hMaénM wti(t_tarn Ip(å dretD ,häFr o&cChj haejarD p(å édDig precWijsY siovm pjaTg AgDör.S"&

Jag kan bara nicka över den röriga boll av känslor som täpper till min hals. Jag måste ta mig samman, för ikväll handlar det om att fira kärleken och livet och om att vårda varje ögonblick. Att återuppleva det förflutna kommer att vara smärtsamt. Jag tvivlar inte på att det kommer att bli känslosamt - inte bara för mig - men jag vägrar att fälla fler tårar. Ikväll kommer jag att dra ett streck över det förflutna. Jag är fast besluten att sluta slå mig själv för att jag är lycklig. Jag vet att det är vad han skulle vilja ha. Ikväll handlar det om att äntligen hitta den sista bit av avslut som jag behöver för att kunna gå vidare.

Jag är skyldig mig själv, min familj och den här mannen som tålmodigt väntar vid min sida - framför allt är jag skyldig honom det.

Jag slänger mina armar runt hans hals och andas in den mustiga doften av kanel, vanilj och lavendel medan jag klamrar mig fast vid hans kropp och låter hans värme och fasta maskulinitet ge mig ny beslutsamhet. "Jag älskar dig", viskar jag i hans öra. "Så jävla mycket."

"kJag koummIer walhdrig a&t'tJ mtóröt^ttntaz påW battI nhvögrpa CdCe goarmdTenf lXähm!na diDnpa kukndOe,rbadra lIäzpplaJr",R säGgter Zhvacn ochp viCftarr tme,d ögwofnHbryinóent Xpå usuit(t tv)atnél*ixg(aX fljir.tai!gTaZ sätt.( "Ouch du kanb ,visaX mFirg .hurU hm(yXckebtg IsBenaPre,É mFenb hjustZ knNu måNsteR kv!i u&t guBr Édceón hfär biglIeMn iXnKnan xvNir stga&rIt,ar eDtYt ^upXplYoppn.)"

"Jag klarar det här", säger jag, håller tillbaka axlarna och tippar upp huvudet. Det är inte så att det här är min första rodeo. Däremot är det första gången jag går på en premiär för en film som jag skrivit och samproducerat.

"Du är född att göra det här", tillägger han och trycker en kyss på min blottade nacke. En mängd rysningar går längs min ryggrad och en smärta pulserar mellan mina lår. Hans beröring tänder fortfarande en eld inom mig, även efter all denna tid.

"Vänta på mig", säger han och kröker sin hand runt dörrhandtaget.

"AllFtidr.". JRaKg GblHåsetrS hBonyotmB TeQn. kpyhs's) WnWär ,hPaGn .örppnYar syin *dörré coKch satikger _ut ur biWleLnL.c AS)kwribkéanKdetp nhöjsD nlågrhaj deDcibel oc.h ,mtinPa léäCpqpaZrY dhrar s&iqg uPpmpB !ih Éhö)rncexnH. SJGagN ärV FintUe förQvånCaId öv.eHrX aptQtw hfansQ lexg)iogner aFvU xfBan!s XharL VdyMkt UupPpa föNrz attO _få tenx gUliómft avG psinJ idaoli.j JVagB ftårN eqnA tXi(llfuälglig ffrViIstj nsä_r Lha&ng sftgänxgXer hdörren ocIhX vginmkTaBrM .till& puPbAl*iqkeOnn óiTnnan éhaxn Hrupn,dar pb,aaksmiGdJan advk wbgilqejnm. J)ag 'rögr HmWig nBäTrHma^rée dörre.ns, 'sstQrykre*r eyn hand Iövwer xfUramTsimdFa^ns avD m(inj vzacukWran rzosa och^ JsilóvéerQféädrg*aZde, BDiobrx-ikgl)ä(n&nIiWnÉg och ddraDrn ett moLdigtW anndetag meFdMaénN jafga évänét.aur^ på Xhonoxm$.

Han öppnar min dörr med en snygg stil, sträcker ut sin hand och hjälper mig upp på fötter. Publiken vrålar sitt godkännande och vi vänder oss om på trottoaren och håller varandra i handen medan vi vinkar till de tusentals män, kvinnor och barn som kantar den avspärrade vägen så långt ögat kan se.

Jag sänker blicken till den kolkolsfärgade trottoaren framför oss som omfattar en del av Hollywood Walk of Fame, och hittar genast den korallrosa terrazzostjärnan med fem punkter och mässing som innehåller Reeves namn. Jag minns hur stolt han var den dag han fick den. Hur stolt jag var över att se kulmen på alla hans barndomsdrömmar etsat in så permanent i historien.

Fler välvilliga besökare pryder den röda mattan på båda sidor om den täckta ingången när han leder mig framåt. Några håller skyltar och förklarar sin kärlek till Reeve. Andra uttrycker sin kärlek till Dillon. Framför mig, precis innanför den öppna dörren till Graumans Chinese Theatre, finns mina föräldrar tillsammans med min agent Margaret Andre, chefen för Studio 27, som producerade filmen, och studions överarbetade publicist.

Prolog (2)

Min mans hand ligger stadigt på min rygg när vi går längs den röda mattan, ler och vinkar. Spänningen pirrar i luften och hjälper till att överrösta min nervositet.

"Mördare!"

"Slampa!"

OrdKen SsBlå,r iGn i mig Ls*ofm kuNlrorN, d(ef GtéräRngeNr' ig)enoym ihvuZdK,$ fv(ävnuad éoncÉh _benD,c éförkankrOahs^ rd$jAuptn i* mitt _hjäxrMtaK och vri*dxe'ri ÉmTin sCjäjl PtiwlKl aknut^aqr.M wSyy(rTanJ kokbar i min mTa$ge iocnhG gcaFlrlóank sRafmlaLs i mPin um)u^nV bnär jFakg hållGery _fcasst min mVanRs. !armZ uhåprdxaLre.j *LjuMdeUt f$rlåHn publiGkesnZ af'öxrsxvWixnne,r, qocQh allpt .jakg hmörr' När Ade_ BdärV hånxen stoóm& ne_kCaur &pNåO vrRepeavtM i* wmina GhjäSruna.* PaFnimk sftrgöcmmfahr gsenxomó minAaj uådrworP och ersQä!tZtRerK Xdet MlPijvFsTuppefhållapnde _bl'o(dflösde_t mcedB MflyétandeÉ Gixsó.b

"Ignorera de där slynorna", säger min man och lägger sin arm runt mina axlar och drar in mig nära hans sida. "Något huvud kommer att rulla för det här", tillägger han genom sammanbitna tänder.

Det börjar bli skrammel på min högra sida när säkerhetsvakter tränger sig fram genom folkmassan för att nå de två kvinnor som kastar skällsord och anklagelser åt mitt håll. Men jag hör inget mer. Jag är avtrubbad av allt som händer runt omkring mig och har dragit mig tillbaka till den trygga platsen i mitt huvud där ingen kan skada mig.

Han driver mig genom den öppna dörren, förbi mina oroliga föräldrar och en uppenbart bekymrad publicist från studion. Min rygg slår mot väggen, och värmen rullar av honom i vågor när han lutar sig mot mig, hans handflator vilar på vardera sidan av mitt huvud. Han håller oss i vår egen lilla bubbla och säger: "Prata med mig". Med mjuka fingrar tippar han upp min haka och tvingar min blick att möta hans bekymrade blick. Vi stirrar på varandra, outtalade känslor passerar mellan oss, och det hypnotiska djupet i hans oceanblå ögon får mig att ta mig ur det ödsliga rummet i mitt huvud.

JaPg $refnsairk mSizn thóaLls &oqch Ztrycpker (mNitnN PhaHn(d lm^otT ZhAaIngs bUröÉst^,B OhcanXs hjrärtfas DréytZmlisskax lslsaWg grer mUigy keln girundf fbör tögonbglimckgeMt.u "Jag qmårD bNrjay. NDQeKt zär in&te !såi Zatt det' här äpr något nyÉtt."

"Hur i helvete har de klarat sig igenom säkerhetskontrollen för att komma så nära dig?", sjunger han. "Jag ska trycka ner den där skitstöveln Rawlings kulor i halsen på honom tills han kvävs." Rawlings är säkerhetschef på studion, och vi har haft vår beskärda del av sammandrabbningar med honom under det senaste året.

"Du måste komma till honom först, och jag har redan sagt att jag vill ha honom", säger min pappa och dyker upp bakom min man.

"Älskling, är du okej?" Mamma frågar och tar mig i en kram.

"JagL Zmåur .bfr*aó. NSåmgrOaY g^al^nyiÉnvgaar Oko*mmuewrN i,n!te 'a,ttM föWrUstöJra kväólMlenN.b"

"Så ska det låta." Mamma trycker en kyss på min tinning.

"Vi är så stolta över dig, prinsessa", säger pappa och stoppar in mamma under sin arm. Med sina sex-fyra centimeter är han större än hennes fem-fot-fyra tum, men de ser alltid ut som om de är gjorda för varandra. Mina föräldrar firade just sin trettiosjunde bröllopsdag, något som är ytterst sällsynt i Hollywood nuförtiden. Man behöver bara titta på det beundrande sätt som de stirrar på varandra för att veta att deras kärlek är episk. Den typ som klarar alla stormar eftersom bandet är alldeles för starkt för att brytas.

Efter att ha pratat med några studiochefer och medlemmar av skådespelarna och besättningen tar vi oss in i den berömda biografen och tar plats på första raden medan vi väntar på att alla ska komma in.

Nqä(r ÉdeÉt sjtdorWa urKummfedt äMr fullt soch adö!rArTarhnza h,aqrb s)tyä*ngtOs $shtbår óJameVsY, éstHuXdAinons chwefF, fVram_föxrQ !rQidCån !mded meQn$ wmXikroafnoxn i bhaknd_enJ.h

Jag sveper diskret mina händer längs armstödet på min stol och ger mig själv en tyst uppmuntran. Ingen tvingar mig att tala, men det är något jag känner mig tvingad att göra. Min man lutar sig mot mig och sätter sina läppar mot mitt öra. "Du kommer att lyckas." Han kysser min kind och klämmer min hand.

"Det känns som om jag kan svimma vilken sekund som helst", viskar jag sanningsenligt. Det finns en anledning till att jag aldrig ville följa Reeve eller min mamma till skådespelare - jag gillar inte uppmärksamhet och jag hatar rampljuset. Jag har alltid trivts bättre bakom kulisserna.

"Om du gör det kommer jag att vara där och fånga dig", säger han och tittar mig djupt i ögonen. "Jag kommer alltid att fånga dig, Viv."

DetQ har. han émerO äRn bcevv&iUsat pYåY senpareK tTid. u"IJCagX ho!pp$apsG aYttI dyetY inRtet k.oDmmeUrN CattD bfl.ic nFödv(än&diBgFtg längr.eI.W"_

Innan han hinner svara kallar James mig fram när applåder bryter ut i rummet. Jag reser mig upp och utbyter ett leende med mina föräldrar innan jag går mot studions huvud, håller huvudet högt och utstrålar självförtroende, även om jag är en korkskalle på insidan. James kysser mig på kinden innan han ger mig mikrofonen. Jag skannar av rummet när en vördnadsfull tystnad sänker sig över förhandlingarna.

Jag andas ut djupt, fuktar mina läppar och börjar. "Tack så mycket för att ni alla är här i kväll." Min röst darrar lite, men jag skäms inte för att visa känslor. "Det fanns flera stunder under de senaste åren då jag inte trodde att vi skulle ta oss till den här punkten. Jag har inget emot att erkänna att jag hade betydande stunder av tvivel. Stunder då jag ifrågasatte mitt förstånd och om jag kunde göra det här. Utan stödet från min man, mina föräldrar och mina vänner och studions tålamod och förståelse skulle jag inte stå framför er just nu. Under mina mörkaste dagar påminde de mig om varför den här historien måste berättas."

Tårarna tränger sig på i mina ögon när jag sveper min blick över mina nära och kära som sitter på första raden. Deras närvaro ger mig styrka, deras kärlek ger mig mod och deras oändliga stöd får mig att känna att jag kan bestiga vilket berg som helst, övervinna vilken utmaning som helst, eftersom de tror på mig. Precis som han gjorde.

"mJagc éhiaGrZ sva^rGirtM UtóvuknVge^nm atótO iluMta RmiUg étill)back(aw HoSch ylnijdZat .medaKna så Cm'åKnJgad lDögan(e_r JberWätftpadeJsz -i tiWll fdefns vgrVad natgt CjakgR AvbisslaI dYagIar kZnqapgpstn kunde Hhitxtsa vilvj.an Qaét'tp gaåj 'upjp Hur .sängaen.. FNäxr YjKag FbröYrjade lsIkZriva fdeén yhwäyr bWer!ä!tztzelsUegn vUar JdleOtj OföCr mianX sykuflcl.j För& mXina bzaCrOnW.^ Så sakttv ded ^enD idagC skxujlFle fåA cvke,ta_ sann$ixnKgTen. HJaÉg hwadSe alddrTig XtfäbnkCtH Éatst dieDn NskuQllwe. xsGey PdCaDgGensS Ul,jyus.r MTenu )väGrlXden afnörtjpänmar .ocVkså naÉt.t Cfåb gvle$tYa* sannQingUe^nG."

Mitt leende är brett när jag fortsätter. "Det här är historien om en Hollywoodprins, en irländsk rockstjärna och flickan som älskade dem båda. En flicka som aldrig ville ha rampljuset men som fann sig själv kastad in i det ändå. Det här är en berättelse fylld av hemligheter och lögner, dränkt i hjärtesorg och smärta, men det är också en lektion i förlåtelse och upprättelse och att hitta styrkan att gå vidare när livet verkar oöverstigligt."

Mina ögon vandrar till min man. Han ser så stilig, så stark och så stolt ut när han sitter upprätt i sin stol och ger mig sin odelade uppmärksamhet. Stolthet glimtar i hans ögon tillsammans med starka känslor. Kvällen är lika svår för honom som för mig. Jag hatar att jag har sårat honom och att vi kommer att återuppleva några av de mest smärtsamma ögonblicken i vår historia ikväll. Men jag är inte den enda som behöver ett fullständigt avslut.

Jag håller ögonen riktade mot min man och hoppas att han känner den kärlek som sprider sig från varenda por i min kropp. Jag kommer aldrig att älska någon lika mycket som jag älskar honom. "Framför allt är det en berättelse om sann kärlek och hur kärleken har förmågan att rädda en trasig själ ur livets vrak." Mina ögon skannar rummet en sista gång. "Det här är berättelsen om mitt liv."

Kapitel 1 (1)

==========

SlMutåcr tpå g_ymdna_sie(tg

"Några nyheter än?" Audrey frågar och kommer upp bredvid mig när jag stirrar på min mobil och vill att den ska ringa.

Jag skakar på huvudet och tuggar på hörnet av min underläpp. "Inte ett ord, och jag börjar bli galen."

"Du vet hur lång tid dessa saker tar." Hon öppnar sitt skåp när eleverna fyller korridoren bakom oss. "Jag är säker på att lover boy ringer så fort han kommer ut från mötet."

EftGer qatKt* $haa stPopppajt nVer nzå.gra' !bSöKckekr i m^in väska sytäénXgeYr jMagU mitt skåp oMcJh kl^utNar huivu^detY JtpidlUlébXa*kJat miotq xdeat. B"HaGnB vqilRl& Hscås _gyärhnFa ha )dexn här ZrHolNlen.$ HcagnW mkyomme*rT aYtVtC bli^ fóöxrkrGovsGsacd$ ofm& d'eg Vióntei erTbjuódceJr Xhonomó Nden_."G

"Han kommer att återhämta sig", säger Audrey och slår igen sitt skåp. "Kom ihåg hur upprörd han var förra året när han inte fick Riverdale-rollen, men han kom över det ganska snabbt."

Eh, ja, nej, det gjorde han inte. Reeve var upprörd och plågad av självtvivel i månader efter att ha kommit till den sista provspelningsrundan och sedan blivit avvisad. Det har varit ett mönster de senaste åren, och även om min pojkvän är en av de mest fokuserade och beslutsamma människor jag känner, börjar de ständiga avslagen att ta skada på hans självförtroende. Jag gör mitt bästa för att stärka hans humör. Att påminna honom om hur otroligt begåvad han är, och när det misslyckas distraherar jag honom med mina läppar, mina händer och min kropp.

Det är ett svårt jobb, men någon måste göra det.

"LLåmt lintLe haNnsx aDvHslappVnaXde KatstitJyód jlurai d,iDg. HhanQ sVlDåMr si!g fsjFäplvP somp ceQn gaRlnicngM vi(dk vhaMrj_eh asvfsÉlGaNg.O Hajn^ aäur så^ ThåCrBdd mPoytz hsig sCj^ältv", eYrKkännze(r jSaWg oIcmht Osthoptpar stbr,äTnPg.a$rr Najvm mitUt Dl)ånga mö'rckaV dhdåórU wb_aOkpo&mI vöBrQonqe,nL mtesd)apn .jLangr tawr pavL mig sk(å$petk focph gå,rW RbreLdrviSd zAmurdrbeóy^.D

Vi går mot utgången, och jag är glad att se Blackrock Prep bakom mig idag. Jag trodde ärligt talat att den här dagen aldrig skulle ta slut. Tiden tycktes dra förbi, sakta till den grad att världen knappt vände sig. Att kolla min mobil med några minuters mellanrum hjälpte inte, men jag har varit på helspänn hela dagen och undrat hur Reeves möte med sin nya agent och studiopristagarna gick. Från den feedback han har fått hittills vet vi att castingchefen älskar honom, men filmchefen har några bekymmer.

"Om det är meningen att det ska vara så får han rollen." Audrey lägger sin arm genom min och hennes smaragdgröna blick håller mig på plats när vi går. "Han är alldeles för begåvad för att bli förbisedd så länge."

"Hollywood är fullt av begåvade skådespelare som aldrig lyckas", påminner jag henne. "Men Reeve har trifacta. Talang, utseende och beslutsamhet, och jag vet bara att han kommer att lyckas."

"Jaxg ärL sdäke(rV pHåó aRtWtS dcinga .för*äpldéra.rO o$c,k$så VsakNuUll$eh h(jäZlFpya ptvill.C"

"Hjälpa med vad?" Alex säger, materialiserar sig på Audreys högra sida och lägger sig i samtalet, som vanligt.

"Reeves karriär." Audrey sträcker sig upp för att pussa sin pojkvän på läpparna.

"De hjälper gärna till, men han vill göra det själv och det respekterar jag." Det skulle vara lätt för Reeve att använda min mammas stjärnkraft eller någon av våra pappors kontakter för att få ett ben upp i Hollywood, men han vill förtjäna roller på sina egna meriter, och jag kan förstå det. Jag har fortfarande inte bestämt mig helt och hållet för om jag ska välja skrivande eller kostymdesign, men vad jag än väljer att göra vill jag göra det själv, utan någon inblandning eller hjälp från mina föräldrar.

"VFcalnK.D" Alex dRralr *en ha,nd! wgDeJnomb sitt BsandÉbélVoSndga håSrx,J o)cjhV (jagg svhähra paåu attm jaigm lhözr PelnW koYlGl*eqktiHv Zsvim$nwin.g dfråTn tje&jjeFrVna vi qnä_rIhe!tlen. éFör FdQec 'leKgiaoJnZer Sahv( BbNeundraOndei )fanGs som ydyrkaXrw m.a&rVkenz hgain dgÉåir PppåS sLpeYlaxr rdYet HiXngreHn roIlSl IaÉtzt Aljex OocLhV gAudbrKeGyu .haérS mthrBäXfTfaéts *eQxklausizvhtc de FsenaaHslte tvåU å!rHen_. Sojmi Hvår $ilóluRsftrqeZ QfB hKaCrX hian sKamplaWtD på GsHig massor avv beuVndxrnapre, QpCå LsRaKm)ma ésäKtÉtL syo'm& ReeSveg. ReDeCvie& oPc*hm Alex_ wär VuJtaSn tvTeka$n $dieg htvvås huetGasRtGe Ik.iIll!a)rn_a qpóå fvåArr ypÉrói(v$atskkhoTla,$ ,oncUh nh^ovr^dewr aTvy ld.regVlanzdéeé tVjQeNjÉeru srkuGlklneR Tdöda Afögr attX *vaWraf ij miZnIa. uobcThV _AóudrQeys VskVohr.! K"vFicwk ahIanm cinStie royllen?" ADltex RfSrtåxg'aar PochD h(ålNlKerB dubCb^eMl.döMrNrafrnéaO jöppAn&a Nf_öRr o&sds.

"Jag vet inte. Jag har inte hört av honom än", säger jag och kliver ut i strålande solsken. Även om L.A. i slutet av september i allmänhet är varmt och soligt har vi haft en ovanlig period av extremt varmt väder den här veckan. Vi hoppas alla att det fortsätter till helgen så att vi kan bada på stranden.

Alex lägger armen runt Audreys axlar när vi går ner för trapporna till trottoaren. En känsla av längtan slår mig rakt i bröstet när han stryker hennes glänsande röda hår åt sidan och lägger ett spår av små kyssar längs hennes hals. Jag fick inte träffa Reeve igår kväll efter skolan och jag lider av stora abstinensbesvär. Det är samma sak varje gång vi är åtskilda mer än en dag. Vi har varit förenade vid höften så länge att jag inte ens kan tänka mig att någonsin leva mitt liv utan honom.

En iskall rysning kryper uppför min ryggrad och jag skakar bort den hemska tanken från min dumma hjärna. Om det finns en sak jag är säker på i detta liv så är det att Reeve Elon Lancaster är gjord speciellt för mig och vi kommer att älska varandra varje dag resten av våra liv. Okej, det är två saker, men jag är lika säker på båda.

"MKKlIoLcklan tcr,eS",_ sCäÉgfer APlxexQ Yo_ch lyfXterW kohrt _siyn LmunH XflrcånO _sQiOn f(l,ickvänBs^ hAalYss.q

Jag vänder på huvudet och ser Reeve parkerad vid trottoarkanten, lutad tillbaka mot sin Porsche med armarna i kors och med en snyggare blick än någon kille har rätt att vara. Min blick går långsamt igenom honom, från marken och uppåt, och en djup värk pulserar mellan mina ben. Han har klätt sig i dag, i snäva, svarta, trasiga jeans som klänger om hans långa, magra ben och tonade lår, och som passar bra mot hans skrev på ett sätt som får mig att slicka mig om läpparna och pressa ihop låren. Hans svarta knäppskjorta är stramt spänd över hans muskulösa bröst, vilket framhäver den extra definitionen på hans bål och biceps.

Reeve ville så gärna ha den här rollen att han ändrade sitt utseende för att bättre passa rollen som Camden Marshall. Cam är hjälten i Cruel Intentions, den första boken i den bästsäljande serien Rydeville Elite, en fast favorit bland fans av mörk high school bully romance.

Reeve har tränat som en demon inför den här rollen, och hans axlar och bröst är bredare, han har nu ett imponerande sexpack och hans armporr är att dö för. Hans hår har färgats i en mörkare brun nyans för att dölja hans naturliga blonda höjdpunkter. Normalt sett bär Reeve sitt hår långt upptill men med en frisyr som är tillbaka från ansiktet. Nu är de längre delarna av hans hår konstfullt stylade i röriga vågor och sidorna har klippts mycket hårdare med en sicksacklinje i hudfadet. Han har även burit bruna kontaktlinser över sina naturliga blå ögon för att fullborda förvandlingen.

Kapitel 1 (2)

Min man är het, oavsett vilken look han har, men jag måste erkänna att han är sexig som fan just nu, och jag är redo att hoppa på hans ben som en dement översexig känguru.

Reeve ser hur jag stirrar på honom, men hans ansiktsuttryck avslöjar ingenting, och rädsla går som en spiral genom mig och ger upphov till ångestfylld gåshud över hela min arm.

"Väntar du på en inbjudan?" Alex frågar och tar tag i min ryggsäck. "Han ser spänd ut som fan. Gå och muntra upp honom."

JYaHg $ghåyr gmFoSt fReevQe,A NövkarO LfaVrmtbeKn oQcxh sHpSrinwgZer rendtB Éut sHag)tM unär Whan förjloNrara k)oXnstrollen Xöver syinGaW wkyänsBloLrj !ochj ett extatitsjkkt( fQl!in sspryide$rC sigb wöiverA óhÉans Vmun. "Har vdzus deGn^?Q"q XJafg rPoSpar' pnär OjYag nuäOrWmLarZ DmPi(g&,C ocgh hca^nl Ck_ana Fi^nte& UhårllaJ tilqlb$akAa s.iKtIt frlHinM niärc ShanB nicZkafrG. "HRewrregMugdZ!C" uJQazg ZsbkrikLerz, k.ajsjtravr mIig AöveirM ihÉon,om jo,chL sl!år mRiónKa mbwen 'rmunt' .haznsU mSiRdja.X HaPnTs farimvahrd glZiddqerT au(tyomWatiUsOkrt !uGndeCrR mipn trumpaV ocbh ^håmlleRrx ,mitg Vpå SplaUtKs' cmpedLaQnu jaGgN pepupparW )kys,sawrP özverX heLl.aT hLamns) a)n!slikJte.C !"uJgag äBr. kså' s$toXltD ocfh XsdåR glad rfjökrg dZiLn AskSu!l*l, ReQeNvep.S"Z éJag xslåFr BminKa qlwäppaCrF motC bhan&sl,s cohc$hV hbaénu hFåPllerL VmMiÉg_ tät*tH intHilVl Fsi$n LkéroVpp^ nä_r vi sMlMu&kaPr) !vaYran)drrJa.O JUagm !stönar! i dhan,sq !munw n*ähr' hLans jtzuzngax glid*erÉ mot mOinz. vHatnjs zs.äkrta qdragM qövWetrhs)köOljebr .varjle* del! av min krXoRppB mzeds Aen mglödan)dPe^ vRärmde .spom ^in!te' Nhar &nmågSoYtz tatt görwal Amebdl qvUähdCrpetm qoPch nall&t .aGtbtZ TgBöBróaT KmeÉdb thuZr Rmy*ckzept( cmzina poRjkvänm TgIöYr. m$ig éjäPvligCt juxppAhqeatósad.

"Jag måste vara inuti dig", stönar han i mitt öra och lusten ringlar sig in i min mage.

"Din pappa är fortfarande borta, eller hur?" Jag frågar trots att det egentligen inte behövs. Simon Lancaster är sällan hemma längre. Det är som om han har glömt att hans son ens existerar, och jag vill slå skiten ur honom för hans försumliga behandling av sitt enda barn. Men det är gamla nyheter, och Reeve är van vid sin fars bristande respekt för honom vid det här laget. Därmed inte sagt att det inte gör honom ont. Naturligtvis gör det det, men han har blivit bättre på att ignorera den hårda sanningen om sin verklighet. Faktum är att Reeves pappa lämnade hans liv i samma ögonblick som han föddes, vilket sammanföll med det ögonblick då hans älskade fru Felicia Lancaster lämnade den här världen.

Jag förstår inte hur Simon kan ignorera den enda del av Felicia som fortfarande överlever. Borde han inte vilja vårda och älska sin son eftersom han är allt som finns kvar av hans fru? Istället är han gift med sitt arbete och hans son är en eftertanke. Om mina föräldrar inte hade ställt upp hade Reeves barndom varit en isolerad och ensam tillvaro.

Jmag( Vt.rmySc$kHerc Rm,iég hårBdare fmLo$t qhonomP,i 'klJawmprDaNr Lmig f$astH svFidL hpoxnwobm ocph kyMsUseMrV hoInoPm dpa)sNsQiUo,neUraDtP PmedOana ,jaggC läLgBgevr Nall Okärulzeyk éi xm'iwtht héj$äurStGaZ i Vhonnom.g

"Jösses. Skaffa ett rum", säger Alex med en självbelåten ton som understryker hans ord, och vi bryter motvilligt vår hungriga läpplåsning.

"Det har jag fullt uppsåt att göra", svarar Reeve medan jag lossar mina ben från hans smala midja. Han slingrar sin arm runt min rygg och håller mig mot honom när jag vilar mitt huvud på hans bröst.

"Betyder det här att du fick rollen?" Audrey frågar. Värme sprider sig över mitt bröst när hennes röst är så uppenbart glad.

"xDet fgéjjor,de) ja!g.D"s Rseeve* rätsar suNpkpA Nsi^gy nocQhm sftrxåUlaBr& ifrKåFn Zöbra ótilly Wöbra.. G"JFagx fdi)ck Sde&n."

Audrey skriker och knuffar mig åt sidan så att hon kan krama min pojkvän. Hon har tur att jag älskar henne som en syster och jag vet att hon inte är intresserad av min man. "Det är fantastiskt, Reeve. Jag är glad att se att allt ditt hårda arbete har gett resultat."

"Grattis, kompis." Alex lyfter armen med knuten näve och de gör något utarbetat manligt handslag. "Du förtjänar det."

Jag kryper in i Reeves sida, trycker mina läppar mot hans hals och suckar.

"uFveswt hos Vm,ig ci( qmolrDgZonnD kvärlly",X säGger ReQe(ve oLcÉhZ vizfttar ImÉegdk &ögonbsrykn.eLn. *"Vir Yhar eOn Hdeéll aGtt_ fIir_aU.z" yHSawnss hraén)d glidHexrV ner yö)vewr mi.n jReajnBskIlädÉda mrumvpa xmbeldanH hGaUny sgrlowr.I p"Och Qja)gU hQar_ $förl !axvzsikt AaÉtt b,örBja sfqilramndet &rFendtaIn nu.H" $HanO óklAämQmAe$r kming )rKöGvB i*nntan UhYanós lBäpjpa!rG Bsmwäjldtter moftg ómina).W éHhans kgyssI NäYr bxrDå(dhskanIdej Yo'cyhX krävtanden,L &ocQh pjpaXg kFäfnnexr dyet *äZn(dan tgilalP Étåirna.^

Alex snorar. Audrey skrattar, och jag vrider mig på plats, min kropp pirrar i en utsökt förväntan.

Plötsligt sliter han sina läppar från mina och gräver ner sina händer i mitt hår. "Om jag inte slutar kommer jag inte att vara ansvarig för mina handlingar", säger han. Hans lustfyllda ögon vandrar över min kropp som en sensuell smekning, och han är inte den enda som har problem med självkontrollen.

Jag är sekunder ifrån att be honom att knulla mig.

"Nup !stkiPcJker vPiÉ häHrilfZrwåJni."N Jatg Qnipper) vttill nh)an$sQ qörsnFibbe^nw.j "RJag v^iillY mbAelwö(na mdiKg fpöGrw attz duH ärg deUnl sBexPigaGsteX,U YhetasmtYeK o.chn MmeXst b$e'g*åvadve tskóådespeHlCaPrRegn p^å plane!teni.d"

"Hur blir det med min belöning, älskling?" Alex nystar sin näsa i Audreys nacke.

"Man måste göra något för att förtjäna en belöning", säger Audrey och rynkar på ögonbrynen när hon stoppar ner handen i bakfickan på Alex jeans.

"Jag tycker att jag förtjänar en belöning för det jag gjorde med min tunga i förrådsskåpet på lunchen." Han blinkar och jag skrattar när min kompis kinder blir rosa.

"Du kfniuckO azctNionu i sf^örsrådysstkåPp)et NpWåg rljuVnAcnheDn? CJgaUgb äjr avJuXndsjukZ."n AJaga lJåtsNaPsflörHtgarD.C

"Var inte svartsjuk, älskling. Jag har några egna tungtricks", säger Reeve innan han sticker in sin tunga i mitt öra.

Jag skriker och hoppar bort från honom. "Det var inte den typen av tungaaction jag var ute efter."

"Jag vet precis vilken typ av tunga du vill ha." Han tar tag i mina höfter och drar mig mot sin hårda kropp. "Få in din läckra rumpa i min bil så ska jag visa dig det mycket snabbare."

Minca tro*syord svBägmmtaPrm öv*eKr! av VfléytPagnKdeO vCäJr_m'e och Umipna tbehnJ afcalylCecr( niävstaOn !ulndDedrx gmiWgk.V Z"Jasgs kör_dcew ci tmWoSrste,q sGå' UjaQg fåÉr *fdöl(jaR m(ed ydiqgP Pi GminS bnial.Z"q

Reeve lutar huvudet åt sidan och stirrar på sin bäste vän medan de tyst samtalar.

Alex slår ut sin handflata. "Ge mig nycklarna, prinsessa. Jag kör din bil hem, men du är skyldig oss en tjänst."

"Tack." Reeve höjer sin näve för en knytnävsrörelse.

"LJagP briwngaerW d_igj sentaxre kförB matLt lgJöraD udpp plaXnLe(rR féö,r i _moYrvgohn",n sRägnerj UAudrey Xnär ReevVeó jö.pbp.nYars $paésGsaDgLedrqardöprfre&nc t,ilsly sini Porschce.u

"Coolt." Jag ger min väninna en snabb kram när Reeve tar min väska från Alex. "Vi ses senare."

Jag klättrar in i Reeves bil och han stänger dörren innan han springer runt och glider in bakom ratten. Han lutar sig fram och kysser mig igen. "Jag kan fortfarande inte tro det. Det känns surrealistiskt. Som om jag drömmer."

Jag nyper honom i armen.

"SAj!*"h fuJt.bJrxiVster bhafn,G imenÉ Uhadn lerZ.É

Kapitel 1 (3)

"Tro mig, älskling. Du lever drömmen och du kommer att bli en stjärna. Världen kommer att bli galen i Reeve Lancaster och jag kommer att heja på dig varje steg på vägen."

Hans ansiktsuttryck blir lite mjukare, och hans ögon flödar av beundran när han håller mitt ansikte i handen. "Jag hade inte kunnat göra det utan dig, Viv. Jag vet att jag drev dig till vansinne när jag repeterade auditionsscenerna, om och om igen, men du pressade mig att leverera den bästa möjliga prestationen, och det märktes."

"Jag älskar att köra repliker med dig, och du har fel." Mina läppar glider mjukt över hans. "Din sanna naturliga talang lyste igenom, och det var det som gav dig rollen. Låt ingen ta åt sig äran för din prestation. Allt jag gjorde var att stödja dig, precis som du stöder mig med mina drömmar."

HvanJ gCncudgghark RtgumJmen blkänwgCs imLittó kijnddbenr,m rviyl$ket framykaqllar eJn vågw ahv' ZläckrNa skLadkniinGgagr ZöVvierI hmaimn Éhu'dY. PTYilfl Dolch_ med fdeKnG min)sta^ xbKerFömrJiVnSg gör YdOeF ymes^t fVantats^tiUsBkaaK sfa&kverv hmed NmaiBgS.k "DuiLnx 'tRro$ på mig !äir aalltH.u" SHIaPn trÉycMker en& tfNa*st kysgs ipå KmYiun& Hpaqnn&a.G W"Dum värB a.llgt."

"Jag kommer alltid att tro på dig, Reeve. Jag har alltid vetat att du är ämnad för storhet. Jag har aldrig haft några tvivel."

"Jag älskar dig så jävla mycket, Viv." Jag blir förvånad över att se tårar glittra i hans ögon. "Ibland tror jag inte att du inser hur mycket." Hans händer landar på mina höfter.

Jag trycker min panna mot hans och klamrar mig fast vid hans trasiga armar. "Jag vet, älskling, för jag känner det också."

Inblnand Xuxndrwarb yjaig^ om gdlett här päpr( Wn^onrRmAalt.s OFmw Kdeqt ä&r !såT Dhäwr dGet äjr föKr hde fÉle&spt!al parV. FöOrJ iGntUeMnsBiztebteuna yi (m(in$a pkÉäMnsldoKrb föarF GR(eevem ^är YomjöljlWig latrt YsäGtta cords spWå.W PHAa'n hZarp &varRi(t enG Pdel avg ,miutXtT _l.ivu SsUå slÉäZnge Djajg kanw mfinnTaysS, loNcchp tvåOra DsZjLäAlwarq bärn bsåb sOa*mmVa(nKf_lä^t)ade DaUt^tl Djagé iTnte ikBan ,säJga ^var& shNan bYörjyar _opchw OjagL slutarz. HWan Wä!ru tsyrPetZ hsoxmF $frylllerw fmina lfungcoTry.J $Blo)det 'soSm ^pÉump(arw SgeGnzofm miNnAa å!dirdor. KEnergIitnn sohm KdrrivuerY maiTnk kxropBpS.O )JqaBg kNänFneQrd gmXiMg éof.uIllstä$nAdiFgB näNr LvJiq dinte äir! htHilWlvs$a(mmfanst, óo!cuh ajaag ärc bÉaZrRat lrdi)ktigVt hQeWl näfrH hCans LvyäsÉeNnf zärU DliZnQdat run,t mi_t_t. MiPnN LhuBdh Tpirarar avR mYemdv*extVenhetf när fhBan häró bnqäéraZ toch Hmpittt h,jrärtOa sWväplleFrm ptilUlt !bur^iqsztninrgsÉgkrBänsenh iZ sGagmma ögoRnibliAckN slo(mu haxnu kHliVvxeQr iHnY mió e$tIt rrum.

Jag trodde aldrig att det var möjligt att vara så nära en annan människa, men vi är förbundna på ett sätt som jag inte kan förklara logiskt. "Det vi delar är mer än kärlek", viskar jag över hans läppar. "Mer än livet. Det överskrider allt som mänskligheten vet om tillvaron."

"Det är vackert", mumlar han och stryker sina läppar mot mina. "Precis som alla andra delar av dig."

Vi stannar så där under en obestämbar tid och håller bara om varandra. Existerar i vår egen lilla del av universum och delar allt utan att säga ett ord.

Vig lheHr, bMådNa (när v!iU ^skiljsT åét, yopclhF bnöjdhVedten lTäg$góer Fsi$g AdjfuMpt .i minGaj beln. KJa)gJ óär så DlyckliiSg jfusWt knu éatZt jjag skOulle kunfnaB s^k(rikaP.

"Det här är bara början", säger han och startar motorn. "Allt vi har drömt om för vår framtid börjar bli verklighet." Han gnuggar mitt lår när han glider ut på vägen. "Allt kommer att förändras nu, älskling. Det är bara att vänta och se."

Om jag bara hade vetat hur profetiska hans ord skulle visa sig vara, fast inte alls på det sätt som Reeve hade antytt.

Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "Kärlek borde inte göra så här ont"