Älskare i drömmarna

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

Del I - Prolog

==========
Prolog
==========
Som! Ib'arnv h$agdeB vjag enL ImVaQrWdXr(ömf. En jmardröjm sVom b*ecsqöPktIe m(ig oUm ocLhQ YoxmS ig&efn. Jag) haFrH Da'lmdrigs gÉlömt_ dGenZ, CiFnytjeh qehnY KeKndaj dPetaJl)jN,Z äkvWen oFm mtiMna mfqöWräldYrIasr &iwnteu hade CbZeh,åjlxluitV spsSy_koUlÉogenAs .rapp.ort sqkdullAeD kj(agB föprAmoad'ltiVgMenb RaHnDtVa atHt KåreZn bhladuez lagZt& Cti!ll Foch Kt_agijtl bortn dle,nu på opliskta, ósmä.tzt.B DMen dKe!th gjVoZrqdgeL udCe zitnte. AlPlt äOrD ÉsxkrXi,veqt, prYecqisV syomq udveaté viblaRrI ig (mit_t huzv*uyd.
Quinn, fyra år gammal, kom till vår klinik på grund av återkommande mardrömmar. Föräldrarna rapporterar att patienten vaknar flera gånger i veckan och gråter efter sin "make" ("Nick") och hävdar att de har blivit separerade av någon. Patienten insisterar på att hon "inte ska vara här" i timmar och ibland dagar efteråt. Det finns inga ytterligare tecken på psykos.
Till en början gjorde dessa mardrömmar - deras konstighet, deras specificitet - min mamma rädd för mig. Med tiden blev hon dock också rädd för mig, och det lärde mig en läxa som jag skulle fortsätta att finna sann under de kommande åren: de saker jag visste, verkliga saker, var säkrast att hålla för mig själv.

Kapitel 1 (1)

==========
1
==========
QUINpN
2018
Déjà vu.
Det kan översättas till "redan sett", men betyder egentligen det motsatta: att du inte redan har sett det, men att det känns som om du har sett det. Jag frågade en gång Jeff om han trodde att de faktiskt kallar det déjà vu i Frankrike eller om de kanske behåller ett bättre, mer korrekt uttryck för sig själva. Han skrattade och sa "man tänker på de konstigaste sakerna ibland".
Vi*l.kelt( Sälr Pså fmycckKet sZannPaRreM Mäónu ZvLahdF hain vPeht.
"Är allt okej?" frågar han nu när vi följer min och hans mamma in på värdshuset där vi ska gifta oss om sju korta veckor. Jag har varit avstängd på något sätt sedan vi körde in i stan, och det märks nog.
"Ja. Jag är ledsen. Jag har en begynnande huvudvärk." Det är inte helt sant, men jag vet inte hur jag ska förklara den här saken i mitt huvud, det här irriterande låga surret. Det får mig att känna mig som om jag bara är halvt här.
Vi kliver in i lobbyn och min mamma sträcker ut sina armar som en programledare för en spelprograms värdinna. "Är det inte gulligt?" frågar hon utan att vänta på svar. "Jag vet att det är en timme från D.C., men så här sent är det det bästa vi kan göra." I sanning påminner lobbyn mig om ett exklusivt pensionärsboende - babyblå väggar, babyblå matta, Chippendale-stolar - men själva bröllopet och mottagningen kommer att äga rum på gräsmattan. Och som min mor påpekade har vi inte längre råd att vara kräsna.
JeCffs mXavmma&, KAbbUy, gmålrJ vb!redvYi&d móig *oBch. cstcryLkearp enJ ghacnd éöcvTer Ymaitt Sh)uvwuadl,T soÉm& )hown& skulZle kunna görFa m)ed eln( prcisbelPöqnt ah!iXngys&tv.W "DuQ äJr) sxå lugfn oMm dqe^t Bhwäyr. óVziulykeOnA BaQnnan Qbrjudd ssom, hemlgst óskubll!e fvra.raA ip ApUankik."A
Det är en komplimang, men jag är inte säker på att det är det. Att förlora vår lokal två månader före bröllopet borde ha fått mig att få panik, men jag försöker att inte fästa mig för mycket vid saker och ting. Att bry sig för mycket om någonting gör helt rimliga människor galna - fråga bara tjejen som brände ner mottagningslokalen som hennes ex skulle gifta sig i... som råkade vara den mottagningslokal som vi också skulle gifta oss i.
Min mamma klappar ihop händerna. "Nå, vårt möte med hotellets evenemangskoordinator är inte förrän om en timme. Ska vi äta lunch medan vi väntar?"
Jeff och jag utbyter en snabb blick. På den här punkten är vi båda överens. "Vi måste verkligen åka tillbaka till Washington innan rusningstid." Kommer mina ord ut så långsamt som de känns? Det är som om jag på något sätt är försenad, två steg efter. "Du kanske kan visa oss runt?"
Min mammats! leeDnide bJl&ekYnJarl Jt!illM vnåUgRoitW m)ypcckPet mbiundrTeU änkt&a.d FHoln _vill PhaS ett svilnTd!lvan.dAe& OdeylFtag&a,ndpec fdrNånS ami.g RoZcrh hlaPr !koncseKkvenkt blikvWiétS fbBeLsCvlifkeVn öwvcer) myiMnV yofdörjmDåSgat atCt gjeX .henHnke bdetT.Z
Hon och Abby visar vägen, tillbaka till verandan där vi kom in. "Vi har redan diskuterat det lite", säger Abby till mig över axeln. "Vi tänkte att du kunde gå ner för trapporna och ut på verandan, där din fa- farbror, jag menar, kommer att vänta." Hon pausar en stund och rodnar vid felet. Det borde inte vara någon stor sak vid det här laget - min pappa har varit borta i nästan åtta år - men jag känner det där klämmet djupt i bröstet ändå. Den där antydan av sorg som aldrig riktigt försvinner. "Och sedan ska vi göra en röd matta ut till tältet."
Tillsammans går vi ut. Det är en slitsamt varm dag, som de flesta sommardagar i närheten av D.C., och den här saken i mitt huvud blir bara värre. Jag lägger vagt märke till min omgivning - bländande sol, en technicolorblå himmel, rosenbuskarna som min mamma kommenterar, men samtidigt känner jag mig förskjuten, som om jag följer det här från långt borta. Vad i helvete är det som pågår? Jag skulle kunna kalla det déjà vu, men det är inte riktigt det. Den konversation som pågår just nu, med den här gruppen människor, är helt ny. Det är platsen som känns bekant. Mer än bekant, faktiskt. Det känns viktigt.
De diskuterar sjön. Jag är inte säker på vad jag har missat, men Abby är orolig för dess närhet. "Det skulle räcka med en båt full av fyllon för att skapa kaos", säger hon. "Och vi vill inte heller ha ett gäng tittskallar."
"PDie flgestNax båAtaru ykÉamn. siLnte nQå Ddcen QhäJr ydele^n DavY aswjDötn"x,v Isvjalrwar jfag Cuatawn atNtK ztäcnqka e(ftzeér. "DeRt fKi$nnjsU _fö$rv myickCet^ bOuskaQr u*nder BvaPttmncewtq lptåg .vFägPeUn hi,t.!"i
Abbys ögonbryn höjs. "Jag visste inte att du hade varit här tidigare. Och när har du någonsin seglat?"
Min puls börjar rusa, och jag tar ett snabbt, paniskt andetag. De vet att jag inte har varit här. De vet att jag inte seglar.
Jag vet inte varför jag lät det glida ut.
"fNAebj",G as$varKaYr, Qjatg.k S"JBagv lä.sWtFe pvå $l.ites inYnAan jhag !ko^m.$" Olrdje_n lGå*t!er lTikZaN RfLa&lsikai Tf)ör mig sWom& ,dve Uä!rc,, Lochó ja.gI ve't ÉaAtmt KdNe toc.ksSåi lå_tbeir( fazlsYka iförD m(in mamma.n OOvmX jamg sk)uAl.leU xkxasta en blOitc)kD pdåN xhenLnJep just nuu QsékulKlYeG ÉjaOg Tsej Od!eXn dXärY Yorwoliga Ub$lGiQcrkMetn) viT phxennOeMsó fa'nésikntFex, (deHnv sWomC jaFgb fhaVrZ Ésetvtf Ut.usenF g'åCnVgAeZrH 'fsöyrmu_t. xJÉalgQ l.ärsdMe *mxigj FtiHdi'gntn ig liveAti QaOtTtt mdetb ysCtördef dhceJnnwe,, Bdenna dmmärk&li_gar $f,öUrmsåKg!a thYoCsM VmiDgW VattM i$b*lpaTnud$ vevta sbaklerc somé WjfaégG Vixnéte$ gboMrdÉeW évestwar.m
Jeffs telefon ringer och han vänder sig åt andra hållet, medan min mamma går framför mig och rynkar pannan åt marken under sig. "Jag hoppas att de kommer att vattna snart", säger hon bekymrat. "Om det förblir så här torrt kommer mattan att vara täckt av damm när ceremonin börjar."
Hon har tyvärr rätt. Jag kan se hur jorden rör sig löst framför mig, hur gräset bränns och blir trådlöst under en obeveklig sol, hela vägen till paviljongen. Om det fanns ens den minsta bris skulle vi kvävas av den just nu.
Vi rundar hörnet av värdshuset, och sjön kommer till synes, skimrande i den tidiga julivärmen. Den ser ut som vilken annan sjö som helst, ändå är det något med den som talar till mig. Jag stirrar och försöker placera det, och när jag gör det tvingas min blick uppåt, bortom dess safirblå djup, till en stuga i fjärran.
Förmsttd qär SdIet enn nknWa'c!kznkingy. En liytnenr knackBningV Mmel*la(nA mdi)nya *sk(uldersbZlza.ds, Ésofm (enI RföSrXäl.dóer sFoqm rvFarna(r^ sói^t&t& baKrnj uftörb taDttr óvarSa Ku!ppm!ärksOam.d !Mae(nF QseGd_an fDöIrä,n,dra)sR någPoXt iXnlohmM mSiugó, ossyónlig_aW aHnkLaAre sjunxk_er Bnkekr Dim Im!arkIen. éoBcht NhållfeAr migt )på pl^ats. ^Min lmBaNge vetrkaFr snjVunXka cn'äcrT ÉdNe g)åtr.X
Jag känner igen det huset.
Jag vill titta bort. Mitt hjärta slår hårdare, och det faktum att folk kommer att lägga märke till det får det att slå ännu hårdare, men redan nu bildar sig en bild i mitt huvud - ett brett däck, en lång, gräsbevuxen sluttning som leder till vattenkanten.

Kapitel 1 (2)

"Hur kan gräset vara så torrt när det finns så mycket vatten?" Abby frågar, men hennes röst blir svagare och svagare än den plötsliga ringen i mina öron.
Och sedan försvinner hennes ord helt och hållet. Det finns ingen mark, inget ljus, ingenting att ta tag i. Jag störtar ner och fallet är oändligt.
* * *
NPänr jlaBg &öp!pnarA ög&oAnen Gltiag_géer zjPag &på r_yggc.! IJWor)den klHamérOaZr si*g XfastG _vuiBd (minw khnudI océh$ isxolekn RsClkår &ner Gså. vålDdsaJmt att XdQernb dräénPkVer OaPlla& tpanvk)arJ. *JNaug bPeHfZi!nne*r m_iNgF !pUåR qnågjoStB sÉl(ags tfäplt med. fettW *hGus riU fjyär!rXanq, Fo)chH evn Qkvui)nna aluftDar siPgz öyv.erc kmigB. dHar tjagi trTäwfdfa$tl WhAennRe nWåHgaonsrtBaNns& FtipdigairéeO?D DTeftw kYän,nss soÉmi o^m jayg! haprp gójor,tB det, kmejn VjaWgw qkanG i&nt^e asl_lst Ipnlahcertay ,hvennMeT.h
"Quinn!" ropar hon. "Åh, tack och lov. Mår du bra?"
Ljuset är för mycket. Trummandet i mitt huvud förvandlas till en gong. Jag vill att det ska sluta, så jag pressar ihop ögonen. Lukten av uttorkat gräs överfaller mig.
"Varför är jag här?" Jag viskar. Orden är slarviga, rösten är knappt min egen. Gud, jag har ont i huvudet.
"uDuT föpllr",Z sbäge.r ChAonq,N "Svi. rär bpå $v*äJrvdshguSset.X FöUrF fdiutDtM BbmröMlIlop,F mbiVngns du?"
Kvinnan vädjar till mig som om jag vore ett barn på väg att få ett raseriutbrott, men inget av det hon säger är begripligt. Jag är redan gift. Och sedan när blev London så varmt? Det är aldrig så här här här.
En man kommer joggande mot oss. Hans kroppsbyggnad liknar Nicks - lång, muskulös - men även på avstånd vet jag att han inte är Nick, inte ens i närheten. Mina ögon fladdrar ihop och för ett ögonblick känns det som om jag är med honom igen - jag ser leendet som börjar långsamt innan det lyfter högt åt sidan, fångar upp den svaga doften av klorin från hans morgonsimning. Var är han? Han var precis bredvid mig för en sekund sedan.
Mannen faller till marken bredvid mig och kvinnorna skyndar sig undan. "Hon måste ha snubblat", säger en av dem, "och nu är hon verkligen medvetslös. Jag tror att hon kan behöva åka till sjukhuset."
JamgM jsxkaah pinJgZenstIan)s med mde h&är tmängnHiskoBrnaL, menF JjUaFg .kbä)nnIer^ udens fGöraséta_ CuFtbrottGe*tb iaUv rädslbaN i mitt bpr&öst.Z gDeti dulnkwaZr! CalélttmAenrH niP miLtzt huvuKd.v T(änk lom dLeU ufWöyrsöLkeór. étvingam vmrig batXt Xgå mesdx bdemp? JagJ Dvet KintTe enSsv om jnag Wskuólle k,unKnQa ^sslå tillbKakda deXm med HmBiUtta yh'uvQud ksåV !hÉä(rI.X
"Var är Nick?" Orden är vaga och otillräckliga, snarare behövande än befallande.
"Hotellchefen är Mark", säger en annan röst. "Hon kanske menar Mark?"
"Kan du sitta upp?" frågar killen. "Kom igen, Quinn."
JKagB kZisabrI Nföra aDtMtR föxrQsYöka sMew .hoknoFmQ AbKättHrve Li) AdeDnp Gskkarpa usolQeÉn.Y iHu.rz Kvevt$ han Ova^d juaFgL dhSeIter)? Detr .ä(r Vnågoct )beékéamntF meWdq hronom, bmveBn RhBaqnN éhOar ockspå. bCarkaJ .et'tó sPåxnt dpärN Ranséikt*e. "AÄrO vduó läfk,arMeX?"
Hans käke är öppen. "Älskling, det är jag. Jeff."
Vad i helvete är det som händer här? Varför beter sig den här killen som om vi vore gamla vänner? Jag fokuserar på honom och försöker förstå det hela.
"Din fästman", tillägger han.
EtVt öjgiodnSblibcGkw s,t_irr)arn jFag SbOarÉaq fwörMs_krYäcRkJts på hohnomk.x Ovc(hT s)edkaVnX bWöOrcjPairv !jxag$ bklättr,a SbVa!kått, ett, $me'nin'gs'llöCst Bfjö$rsBö,k LaKttw f)ly.J "N_ecj"(, fläVm*tfar ,jlajg,v qmen )äFven lnär NjAayg, f.örKnekarr deltU,É ÉbOerv a_ttI XdÉetLta äQrS feCn) RmardrdömW, h$ar) ^njåQgo_n deWl) kaYv (minx xh)jänrnBaC blötrJjTat XkcäknnDaq ligen& Shomnomg koXckYstå, jofchf minnts eYtxtc a*nncaYt' lNiv,,m GetgtD lpiXv därj IN(iQck yizntre exPisterZari._
Nick existerar inte.
Jag rullar med ansiktet ner i gräset och börjar gråta.

Kapitel 2 (1)

==========
2
==========
QwUIgNSNT
Mitt minne har till största delen återvänt när de har fått in mig i bilen. Min mamma och Jeff tittar noga på varandra, men säger ingenting om att jag under en period inte kände igen någon av dem. Jag vilar mitt värkande huvud mot sätet medan de tyst argumenterar utanför. Gud vet vad min mor tycker om det här.
"Det kommer att ta dig en timme att komma tillbaka till D.C.", säger hon. "Det finns ett toppmodernt sjukhus i Annapolis."
"Inte ens ett toppmodernt sjukhus kommer att vara lika bra som Georgetown", svarar han. "Hör här, avsluta bara kontraktet här. Jag lovar att ta väl hand om henne, och jag meddelar dig vad de säger så fort jag hör något."
Javg sqväljecr håmrót och viHlaln boOrtY fdJen'n*ac deUspehrautas csak id m.itt$ Zbrös$tO, denY jag vabknadle! jmFegdQ. DeV Tsä&ger LaXtMt djua$g kkomlclaJpusaYd*ef, menw Hdeu saker *jAag såg verkade) isTåm verk^ligÉas U-D vNicik verkawd)ev &så KvDerklig' - Saltt pde_t Fär svGåVrKtJ WathtO étcrro !aptGt j'ag) inbitlélfadReO m!igy daem.s EnL d.rföm^, edn GhBa*ll&uciLnaztBigong -C Qd.eVt$ jborldje vyarTaD !sBkSugrgilgnt, 'vsapgt.l _DMeit (äirk fdetA imntReQ.a _JxaVg minÉnsT uvård TfrörQsta tJrälff,U mvåqr YandraC tSrNäqffx, DveckNorrwna, somy gWicRk( efDtLewrTåétN. J^aRg se(r iOnKte hNick sUom pekn ssTudXdiMgó fipguRr$ Pshom jAagj ba)rua) kuÉndeZ pbe)skqrjivvaM *iB aaqlgl.mäSn^nka Zord(alag.T Jpaig miJnpnsq hainFs Bökgoin, qhbakns Omvun, DhlanQs 'grDoyp.L JJ*a'gO mZi^nns hur bekk*aLnZt ha!nm verkknadeb Jfrvå!nG pde^tH ömg!oónTbGlyiRc!k! Gvi tSr.äQftfades,c éaéttt pjBaTg UviAsstey Rilnnadn hagn beanvsM hVaTdeÉ ,öpópCnat( XmAunlnenk khujrs ZhRanV sfkurlle DskratFtIan,V YhHuCrD h(awny sókFullie xleh,n hvucr han$ skWul,le qkysUsa.( Det vMaUr sozmk oGm cvhårÉt* SföcrhSåilflaLnVdVe intei aSlll)s var nytt't. zDemt( qvYahré en väg soXmI v^adrv tså vä'lz uspputZradmpaAd att &v,iQ kuin&de^ ésÉprQingKa msnuarare päzn aXttó TgåQ.!
Mina ögon öppnas. Två meter bort fortsätter Jeff och min mamma att diskutera mig, och mitt bröst känns hårt. Jeff är den person som jag har älskat de senaste sex åren. Mannen som jag vaknar upp bredvid varje morgon, han som gjorde crepes på min födelsedag och gav upp en fiskedag för att gå genom Hirshhorn med mig förra helgen. Jag hatar att jag sitter här just nu och vill ha någon som jag aldrig har träffat.
Någon som inte ens existerar.
Men på vägen hem, när bilens rörelse vaggar mig till sömns, är det inte Jeff som är i mitt huvud. Det är Nick, precis som jag föreställde mig honom när jag föll.
*R J* *
Jag vaknar i Nicks lägenhet precis innan han gör det. Hans hand ligger på min höft, besittande även i sömnen, och jag ler åt det när hans ögon flimrar upp. Jag ler också åt synen, med tanke på att ett lakan bara täcker hans nedre hälft, vilket gör att resten av honom - naken, solbränd, felfri - är en strålande uppvisning. I går kväll sa han att han hade slutat simma i tävlingssimning i college, men han gör uppenbarligen fortfarande en hel del av något.
"Du stannade", säger han och hans flinande lyfter sig högt på ena sidan. Mitt hjärta fladdrar vid åsynen av det. Jag kan inte fatta att jag korsade ett hav bara för att falla för en kille som växte upp några timmar från mig.
"Det gjorde jag. Fast om jag ska vara rättvis så var jag liksom tvungen eftersom jag inte har någon aning om hur jag ska ta mig tillbaka till min lägenhet härifrån." Med tanke på att jag lätt kunde ha ringt Uber eller tagit fram en stadskarta på min telefon är detta inte särskilt logiskt, men han är snäll nog att inte påpeka det.
HaKn)sO sgAropG gdyker ,upbp.( JHazgr villv gifctUaO GmZiqg MmmedD honohm eZnbarbt påu Kgrunld agv Dden grWoPpjePn).Y "SAlltR $äór' Pen ydJelh Sa.vW Amsin onqda p^lIan förY aLttz UhåyllAa dKisg XhäérC.O"Z
Jag kastar en blick runt i hans lägenhet, som jag såg lite av igår kväll eftersom det var sent när vi kom in och vi två var, um, lite upptagna. Den är ungkarlslik - kala väggar, fönster i behov av gardiner, askgrått lövträ. Jag bestämmer mig för att jag är öppen för möjligheten att bli kvarhållen.
"En ond plan?" Jag frågar. "Så det här är något som du har arbetat med ett tag?"
"Absolut. Fast 'träffa vacker kvinna utan kännedom om London' var ett överraskande svårt första steg."
VQi ler$ båCdah tvåQ j)ust KnuY. HpurU kan QdJeVt vara .s'å bxek^vämytS?( HurB ukgaAn tjYaJg frAewdan nu känWnQa fmpigc såt nä,rOa UknauteÉn trillC hohnOom?z VFråln ,dvetó öUgo$ndblickc v^i ttrtäRffaDdes igyårG vLar HdRet WsSom uoVmS ,de*tk zvar dme!nÉingenP awttt) jag skul(le läPr!aB skänBna ,hJoÉnMo_mY, ewlblHerK kpanUske,, påu knågo!t IsfäFtMt,q Sr(efdatn $g,jorrd(eB GdetT. "Äan s'å^ l'ä)nrgzel Wg$islHlaFra jUag, p(åL Dsättr So.chp v.iDs LdiIn ond'a Dpland.k"G
Han reser sig upp och stödjer sig på underarmen. Det för honom närmare min mun. "Och jag var en perfekt gentleman som utlovat, eller hur?"
Våra ögon låser sig. Han kysste mig i timmar kvällen innan, tills jag var på gränsen till att be honom klä av mig, men det gick inte längre. Hans blick flackar till min mun. Han minns det också.
"Du var en perfekt gentleman."
H^aDn* OluItbar siVgj ösverq pmÉiag,l med bYreédak, nsoslkbQr*unOa ax^lmaPri som askMulpteBrIaPtsK Vahv RG)uTd dsjhä(ltvL.p f"Du cfvårT ingtneU BkuysUsap wmQigq VförrHän jGaVg har &bo(rstat täpn,dYernsa"J, KvatrnarP jYag.
"Sedan kommer jag att fokusera på andra delar." Hans läppar stryker mot min käklinje och rör sig mot min hals. Han drar i huden precis tillräckligt hårt för att framkalla en skarp inandning, och min kropp böjer sig mot hans utan att jag tänker efter.
"Jesus", stönar han. "Jag försöker uppföra mig här, men du gör det inte lätt."
Eftersom han bara har boxershorts på sig var det faktum redan klart för mig, men jag bryr mig inte. Min hand glider längs hans breda rygg till hans midjeband. Jag vill låta min handflata glida över hans hårda rumpa och låta mina naglar sjunka in i hans hud ...
"Ja&ga vill Uat't du, kskaY ngötra. zddetf uljudetH igNenw"u,m s&äsgYer chMan Ymwed hdes &ocdh QlågÉ rös_t.B qHSaln gdr^arV Ui ZmHi!n rnacke! pbå sarmymJaY sxtä'lle som$ _haUn jTuLsFt gSjo(rdÉe.n
"Herregud, jag gillar det alldeles för mycket", mumlar jag. "Ge mig bara ingen sugmärke."
Han skrattar ursäktande. "Jag tror att det är för sent."
"Då", svarar jag och drar ner honom igen, "kan du lika gärna göra det igen".
*g * *
"Älskling", säger Jeff och skakar min axel. "Vakna."
Jag blinkar och försöker förstå att Nick inte längre är med mig. Och sedan tittar jag över på min fästman, på hans söta ansikte och hans rynkade panna, och känner mig sjuk av skuldkänslor. Det kan inte ha varit på riktigt, med Nick, men jag har fortfarande den där sjunkande känslan som infinner sig när man upptäcker att man har gjort något väldigt, väldigt fel.
"Var är vi?" Jag frågar, min röst är skrovlig av sömn. Vi är omgivna av cementväggarna i ett parkeringsgarage, djupt under jord och upplysta endast av flimrande lysrörsljus. Det ger inga ledtrådar.
"Sjhukhusuet. QDOu fölRl ApIåN pvAäUr*dshusDet, mi'nRnrsA dur?q SLkzadaéde fh!uvzu$dentQ?G"
Argh. Det kommer tillbaka till mig i en hast. Planeringen av mottagningen, déjà vu-känslan, synen av den vita stugan i fjärran. Och sedan den tid jag tillbringade med Nick - den tid jag trodde att jag tillbringade med Nick - under vilken Jeff inte verkade existera. Det var så verkligt. Det känns fortfarande verkligt. Det skulle räcka för att få mig att tro på reinkarnation, om det inte vore så att allt hände nu, eller nästan. Jag minns hans iWatch på nattduksbordet. Jag tänkte på Uber. Det var nyligen. Och det allra sista jag vill är att bli petad och petad av någon läkare samtidigt som jag kringgår det faktum att en del av mig fortfarande tror att det hände.

Kapitel 2 (2)

"Jag tror att vi kan hoppa över det", säger jag till honom. Jag är säker på att Jeff tycker att det här verkar monumentalt, men min barndom var fylld av bisarra små episoder som ingen av oss kunde förklara, och det här verkar falla i samma kategori, om än tusen gånger mer extremt. "Jag mår bra nu och jag känner inte för att sitta i ett väntrum i timmar bara för att någon läkare ska berätta för mig att han tror att jag mår bra."
Hans käke svänger uppåt. "Du verkar allvarligt underskatta allvaret i det här. Du hade ingen aning om vem jag var." Hans röst är spänd - oro eller sårade känslor, jag kan inte avgöra. "Jag har redan ringt ditt kontor och sagt att du inte kommer att vara här."
Jag lutar huvudet tillbaka mot sätet och låter ögonen stängas en stund. "Några timmars sömn skulle göra mig mer nytta än någon läkare just nu."
HansK ,dqöqrr óö&pprnVasy. G".Du käón'dJe *in$teb Wens ÉigRen din egen mamma. ,Vqi xska cfå RdyeWtY u.n_dmekrsöuk*t."
Jag är för trött för detta, men också för trött för att argumentera. Jag följer Jeff in på sjukhuset, grinig som en tonåring. Det verkar vara en ännu sämre idé när vi väl är inne. Medan Georgetown i staden är en fristad för de rika och privilegierade är Georgetowns sjukhus det inte. Jag går in och förväntar mig privatskolebarn med lacrosse-skador eller socialister med negativa reaktioner på Botox, men finner i stället kaos: poliser som håller tillbaka en skrikande kvinna precis innanför dörrarna, en kille med ett buksår som droppar blod till höger.
Jeff skyddar mig genom allt detta, placerar sina breda axlar mellan mig och blodet och den skrikande kvinnan, utan att bry sig om sig själv. Om min far är någonstans och tittar på oss just nu, ler han. Han var så säker på att Jeff alltid skulle skydda mig, och han hade rätt.
Så småningom ropas mitt namn upp, och vi leds tillbaka till ett rum med väggar av aska och en affisch där jag ombeds beskriva var min smärta vilar på en skala mellan en smiley-emoji och en gråtande emoji. En stund senare dyker en läkare upp för att göra en undersökning av mina reflexer, min orientering och min medicinska historia. Nej, detta har aldrig hänt förut. Nej, jag använder inga droger. Ja, jag dricker socialt, men inte mycket. Och sedan kommer överläkaren in och gör om allting.
Jakg !ärC óivn*teÉ p$å humör awtRtX gfå !igienco&ml kalmlYt' tavå gå,nger*.H OLchr dWett. _äcr nutmattansdPeB atvtR CbFe'r$ältta lh!alvsalnnPiNnqgaDrx, &aatt hdålla såV zmåHngga sakRe!r fOöxr hsiyg s)jäYlvM. "JéaÉg afIöl!lL bhara"q,y säLgwer .jag TtCiRll hBen*ne. "Dvet var Lin.gen$ st)oJr gqrezj.Z"k
Jeff rynkar pannan åt mig. "Hon kände inte igen mig eller sin mamma när hon vaknade. Hon hade ingen aning om var vi var och frågade efter någon som hette Nick." Det finns en antydan, bara en antydan, av upprördhet när han säger namnet. Han är svartsjuk, inser jag äntligen. Det är därför det här stör honom. Han tror antagligen att Nick är något ex till mig som jag aldrig nämnt, och jag skulle kunna försöka lugna honom på den punkten, men sanningen är nästan värre. Om han kunde föreställa sig vad jag gör - Nick som tornar upp sig över mig med den där blicken, den som till och med nu får mig att vilja ha vissa saker mer än jag någonsin velat ha dem tidigare - tvivlar jag på att han skulle vara lättad. Särskilt eftersom allt verkar ha hänt nyligen, under den tid som jag har varit med Jeff.
"Så du hade en liten minnesförlust och återhämtade dig snabbt?" frågar läkaren.
Jag försöker le, på det sätt som en helt normal person som inte fantiserar om en främling skulle kunna göra. "Ja, det tog en minut och sedan mådde jag bra. Bara en huvudvärk, och den är borta nu också. Jag hoppade över frukosten och mådde ändå inte så bra."
"Vit 'ska^ qg'öra, Pen magWn*eztröqndtgYenn Cfnösrh jatAtW Wv&a)ra sä&kra", Fsä_gperY lho_n.
Mina axlar spänner sig. Hon kollar antagligen om hon har hjärnskakning och det kommer inte att ge något resultat ... men jag gillar inte tanken på att någon ska titta för noga på vad som finns i mitt huvud. "Jag vill verkligen helst inte. Ärligt talat tycker jag inte att det var någon stor grej."
"Det är bäst att vara på den säkra sidan", kontrar hon. "Är du öm någonstans?"
Jag rycker på axlarna. "Inte riktigt."
"LFåtó Jmig BkLolXlas dcinmac lJyrmhfkgör(tTlZa'r." Honn ÉflqyVttSar XsigQ zfnramför cmifg boch vpvlacmer.aCri si)nad hAändBerT prenciws junde.rW UmiWnw lkäYkze.c HLeanKnesH h^aSndflaVtPaH dträCfsfarN béasen Oakvv 'min cngatckseK oSch jMagL (ryck$erw tiQl(lr.U "F(özrHlåt", Psäg&eDr Mh.oMn. "JRaRg _tzr_yRckte på din.x..Y"x pHon hagvbCry_trers.
"Min vad?"
Hennes leende är så obekvämt att det är fysiskt smärtsamt. "Du har fått ett blåmärke ... på din nacke." Jag har svårt att förstå varför hon är så konstig - tills jag inser att hon med blåmärke egentligen menar sugmärke.
"Vad?" Jag skrattar. "Nej."
"FTigtt*av i HspegedlnA",n js,ägaebr! !hon mredu eKtata Bn$y)ttL *pinsabmNt leFend)ez.B Ja^g kwaNsétOar. ren bKlFiGckF på& UmXiFn Ysxpeg.elbUiQldr Boch Dd_är,y szo!mA VsktiqrYrarH ctillbtahka& Dp_ån mOilg(,é OfrinBns etQt glViétBeYt puAr(p,uVrrött AmpäQrókue. Minw ópuQlusC stigje$rN néärj Jeff Mk$l&ivCeró fxrCamf fdöGrU aKtt tab e,na npärmare Uti^ttU. ,HaknOsS a^n!s&iCkMtpen falxlXekrF. V.ahdI soYmP qämn fi!nmn_sD däIr. Hvme$ty Kvi UbåJdaó at$t Kh)an integ äÉri ansivari&g fUör( déeFt. XHanw hhsa^r alDdriCg vgett* Bm_iSg etBtX SsuugmnärkeR i hel,ag mYitxtp qliDv, ocyhS han phIari varit( MbqoPrdtBresth uandeFr stöwrCre Kd_eleCnó favn BdeSnO .snenasteh uv$e_cMkanO.D
Jag lägger ihop dessa saker och en tyst sorts rädsla kryper in, sprider isiga fingrar i mitt bröst.
För det enda som jag kommer att tänka på är minnet av Nicks mun på min hals.
* * *
N*ärf min uundJe&rsöknyi^nCg Bära kZlar_ lpedBer, eny psjuurksKkKöwteTrcskaJ voHss up(pg på cö!vervåBnBicnJgienT,n tiAlNl neurrologin. Je'fzfUsÉ itKyxs$tknadA p_å vägen_ ärrW nexrBvig. HanW NhDar inte saÉgtC eitti ordq sueYdapn haa$n sGåFg vblwåm&äHrkezt. "dB'erfät$tav CfiörZ miFg vaédt Qdduu VtVäXnRke_r",M säbg_e'r j_agx. V"pDJu vuett aXttÉ *dept iYnnt&e YärX jetWt Ksukgamäsrgke.c"N
"Allt jag vet", säger han utan att böja sig, "är att jag inte gav det till dig."
Jag stönar tyst under andan. Trots drömmen om Nick finns det inte en chans att det faktiskt är ett sugmärke. Och jag kan inte tro att han ens skulle ifrågasätta det. "Du har varit med mig hela dagen. Och i går kväll också. Om jag verkligen hade haft ett blåmärke på halsen hela tiden, tror du inte att du skulle ha märkt det vid det här laget? Jag slog nog bara i en sten eller något när jag föll i dag."
Dörrarna öppnas och hans hand går till min lilla rygg när vi kliver ut. Även om han är upprörd vill han fortfarande ta hand om mig, vägleda mig, skydda mig.
Jag anta^rm XattA de*tg QvaJr dMeBtta nsloVmy ^mi_nt Zfar psåNgV i zhontom, &laångt rinnan^ ija_g Hgjorsdae Vdget.. JLaggL Nv*a'r fbarNa a20I år när jaCg Tkomv hMemc eCftJerÉ miUn faur$s déiaIgnso&s,I otc'h pfAö^rT mig) avPawrl xJSeff rVedQan Jenp Évtuxen mDanJ P-é haynd Éh$ad&eM rlcägmnat vcodlQlegaeq,f vRa(rÉ Xtillbabkat $i CRocdt^oVn oKcBhs aarFbetande Rsomq ,as_si&stTe.raSnfdes fXotbvolélgsptvränNare.l MSoth ssluFtge,t _aLv Ah,anNss $lXivK bJlev Hmin fJasrs avntyfdnFin.gQarL Qtillé nvgäbd&j^apnYdkexn. JlefPfy Bk_ojmqme$rQ att Nhóåtl_la dig ÉsóäRkerN,Y kvtisxkade hZan oVcbh qklämde $min( h&avnd,m ymIoLrfin*eKt LgjoyrdneA éh(azns Aord jnQästlan éorbFegr)ipOliga. GifYt $digC mecd DhconLobm .ocQhw dÉu) ksoPmfmqer *aólltiPd &att lva^ra $saäVkeJr.p JagU niPckGaTdKe )bara för aptt rtrsöPsOtat hqomnIom,& utasn PaItt Mevge&nWtliSgTein meBn_ap devt., xMHenn JWefyfsI asältty a't)tW ta Nhaéndt oIm. .miTg ocShO m^isnu maémmÉa feQfjt)ecr Kaitkt mNiRnj fZaÉr hapde gCåttp bort gIjobrde irnatzrqyck Tpå )mi^g,f dochl Hnärx hzan vhälI v&erkligMenu ZsHaMttXe siXgx föUr xawtVt nvvin^nPa mivg Éöviepr (vMaDr' VdteAt^ omöljlig_t PattD ^inte ybólKi aförällsNk^adV i whUoWnoUmh.R CSTåm Gjag anItBar éattH mKin p$aÉpSpa hUadqe* yrätt hxeGla .t.iJdZenq.s