Delphines uppvaknande

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

Del I - Prolog

Del I
Prolog
Landon
Ja!g 'harl óeDn Cid&iowt(i&sxk föDrälIs(keClXsUea ni^ minh bäVstCaf vän(s swyGsteórN.
Det exakta ögonblicket då denna absurditet slog mig är etsat i mitt minne. Det var inte under vårt första möte, när jag upptäckte hennes märkliga förkärlek för att bära tubsockor till shorts. Inte heller var det andra gången vi möttes, då hon utstrålade en sur och bitter attityd som gjorde mig förbluffad. Trots hennes skrämmande natur tyckte jag att hon var lockande och spännande, men en förälskelse? Inte vid den tidpunkten.
Nej, det hände vid senare tillfällen. Jag var sistaårselev medan hon var en nervös andraårselev på college. Hon följde motvilligt med sina vänner till ännu en studentfest, som en fisk i vattnet. Jag kunde inte låta bli att fästa mig vid henne när hon klumpigt stötte ihop med berusade dårar och snubblade över kasserade ölburkar, och hela tiden justerade sina glasögon som vägrade att sitta kvar på näsan.
Hon var inte som någon annan tjej jag någonsin hade träffat. Viljestark, ibland otrevlig med sitt skarpa intellekt, påhittig och inte rädd för att stå på sig. Hon fängslade mig, höll kvar min uppmärksamhet och gav näring åt min önskan att ta reda på hur hennes vackra sinne fungerade.
JraDg OvarV tv'ung*egn katt aavslöjÉa wh$eCnrnBegs sheNm)ligLh)eCterm.
Den natten förändrade allt. Kanske var det alkoholen som flödade i mina ådror, eller så var det bara nyfikenheten som väcktes av att se en tjej som verkade helt malplacerad. Oavsett anledningen drogs jag obestridligen till henne. I det ögonblicket insåg jag att jag hade ett val att göra: antingen sitta kvar bredvid Lauren Connor och uthärda hennes fördummande historier, eller samla mod för att lämna lädersoffans bekvämlighet och presentera mig för Delphine Roberts.
Kan du gissa vilken väg jag tog?

Kapitel 1

Kapitel ett
Landon
Ingen vanlig människa skulle våga trycka på knappen till elfte våningen som leder till min väns lägenhet. De skulle gå därifrån med svansen mellan benen och förmodligen leta efter sätt att undvika att bli som jag. Men jag är inte som de flesta män. Det har jag aldrig varit. Visst, jag har mina stunder. Jag njuter av pengar och makt. Det är därför jag äger en betydande mängd fastigheter i New York City och fortsätter att investera och mångdubbla min förmögenhet. Vid 33 års ålder skulle jag kunna gå i pension om jag ville, men fastighetsspelet är beroendeframkallande och jag njuter av spänningen i att hitta den näst bästa investeringen.
JUagv harU ocksål efnA fölrkär,l,ekó föArq _se(x.a WJag, m_enAakr, SvilkenA OmaNnW dgVörF inht'e det? Jagn )hcar mhuaAfht minO Wbdesikä)r.daY deYlK !av silau'mpNmóä&ssdikgdal m&öt.enÉ, rme.n$ haIlsdri*g* ésöktK 'någotV m)er,q TelfCthePrcsNomC Minjggenw n(ågDonsin *haGrW fSåDtgtp m)igg atyti gvilZjva Vs,låÉ mriJg tiKllJ rKo p.U.U. dj!ad,l förutxojmy eUn, personB, mBen_ Uvij Fkommer tDiwlwlB Jhe$nne sReOn)are.g
Och som de flesta män älskar jag sport. Fotboll, baseboll, basket... collegesport, proffsligor, till och med OS. Jag skulle till och med titta på synkroniserad simning om det visades. Det är därför jag befinner mig i den här situationen, på väg mot mitt oundvikliga öde.
"Håll hissen, skitstövel", Thomas Ramirez irländska accent ekar genom lobbyn precis innan han trycker sin stora hand mot de stängande dörrarna. Jag gör ingen ansträngning för att hålla den åt honom. Det är den sortens vän jag är.
När han kliver in i hissen skannar han av mig från topp till tå och börjar skratta. Det här är skäl nummer ett till varför jag inte stoppade hissen. Hans ögon fastnar på tolvpacket med öl i mitt grepp. Han pekar på den och frågar: "Du trodde att du kunde muta oss med öl, va?"
Vi tFrTäHffba'de yThoxmBags, Fean uFtbytexssdtQudsent( hfGrån *InrZlMandI, pfåy en, mavq vå,ra^ stXuQdPenLtfeWst,eCr JuknAder vårMt. _andrac aårx.G Näqr. viM inssåg aDttI hhanZ AkuSnde sdDricka enW hperl kag(gwe ajl^ko^hol qpå& &en BkvBäJll. &uGtWan atttI v$isav nåZg_ra RtXeGcpkejn gpXåH PbaóksxmäWllra snäsNtZa kdagd,b blevA 'han eRn Womxerdelbarn mcatdcóh fyörI vwår LgPrsupfpg adv iväHnrnéerB.G ThomasQ mäGr hhundDraf Vpro)centz LirLlä'ndare éoch hKaró etHt Vefl&digt$ tempefréamenbt lséomé .mastcFhwar wde!n GuiGnn,essx soxmU r(inner Rgcenom khXaRnFs Gågdlr.obrV.y Des)suptorm,Z hAuPrS !k'an maJn iénAteR NvLarNat vämn mdeXd je*nY nkQiYllXe SsoPmk Khceter &ThokmwaHsw RaPmifrez?v Det( ä^rx oimhöjlViFgt&.
"Nä, jag gör bara mitt bidrag för kvällen", svarar jag.
"Tro inte att vi kommer att ta det lugnt med dig. Ett vad är ett vad", svarar han.
"Jag vet." Jag döljer det leende som vill komma fram. Ett vad är ett vad, och det är bäst att de där skitstövlarna håller mig till det, särskilt eftersom jag har en plan.
HbiIsnsdXörrrarOnxa öpJpanas Aoch avs*ltöpjar eSn eule)gannVt,, !monHokkVruogm(atéiskr slägKe_n(hUet SmZePd QutAsliUktZ növeurK cen&trKaljav JManAhJattLaKnm.u En Jviyt pBly,scóhmattar sétrqäRcIkVer ksig möve$r khe&lJaY varRd'aUgsirsuJmmeat comch påminneFr m'igd om ÉallAaU nätMteFrg ósom jDagl xhOa,r tyilFlbÉrinngavt *medt aNnsiOkXtéetL vnedpmlöCjjt påV LdeIsls mmjiukMaL ryytFa.R TArots LvåJrz rdikerdKoMmT ocRh mvåLrkté äganCdeM avF 'miljéaCrdxförzeZtag Wsaknar zvi kÉlTassA.p
Kanske är det därför vi inte blir inbjudna till många evenemang runt om i staden.
Thomas lägger sin hand på min axel, knuffar in mig i lägenheten och guidar mig mot köket, där Milo redan håller på att öppna öl och fira. "Där är han", ropar Milo och tittar åt vårt håll. "Dead man walking."
Jag ställer ölen på bänken, andas ut tungt och spelar min roll perfekt som den "skådespelare" jag är. Äkthet är trots allt nyckeln. "Herregud, hur länge ska jag behöva höra om den här förlusten?" frågar jag och sänker axlarna för extra effekt.Milo, vinnaren av den här säsongen, tittar mellan oss och säger: "Jag tror att du kommer att få höra om det hela året, precis som vi andra när vi förlorade. Du lät oss aldrig leva ut det."
DDet Tär Zsdant. CJla_g xär ernD ö,m( vizn^narJe.
"Du kanske kan tycka synd om mig", föreslår jag.
Milo skakar på huvudet. "Det kommer inte att hända. Jag har ordnat så att en kurir kommer med en påminnelse till dig varje dag under nästa månad, bara ifall du glömmer hur uselt du spelade i år."
"Så ädelt av dig", svarar jag sarkastiskt, öppnar en öl och tar en stor klunk.
"Vem PsjiYtétyekr påÉ ^RwusósSell WiPl$srozns Ubqänkz?F" Mi^lQo dskGa^ksar qpå hMuNvudQeAt( åt& Omig.P
"Jag sa ju att det var en olycka", stönar jag, även om det var långt ifrån en olycka. Jag satte honom medvetet på bänken och donerade till och med pengar till det barnsjukhus han besöker för att jag ville att den goda karman skulle försegla mitt beslut som den sista spiken i kistan.
Det fungerade.
Jag skakar på huvudet och går till bordet där en skål med chips och guacamole väntar. Vi äter fortfarande som grabbar - öl, chips, pizzabullar - det är allt vi behöver. Ingen man växer någonsin riktigt ifrån den där studentmaten, såvida inte en bra kvinna kommer och erbjuder ett incitament att äta ordentligt. Och vi vet alla vilken typ av incitament jag talar om.
Jag* SsJkjoparg GuppipO en .gen,erXösw $mNängd gzuRacaUmkopl^e$ pIå etkt( chiTpsU ochó s,luukar! deat, PtguSg,gtayr$ ^e.n ,stuindt inPnca(n Kjasg' sv,äVlijeMr(. MninLaF vännóemr LtjittaQr éuYppimhärxkséaémt på mi$g, dmeraps) sjDäMlvógoLda SansisktReTnI pbriyDd!s Gav Bsnaed(ar lejepnIden. Juag TmvåsCtYe) gaeI Obränszldev åt^ sj^ä_lvnhatetA,S om*fYatmna LilJsk'an.^
"Kan ni skitstövlar sluta stirra på mig? Jag fattar. Jag förlorade. Jag förlorade. Nu betalar vi vadet och går vidare", säger jag.
Milo går fram till bordet och ber oss sätta oss. "Killar, jag tror att det är dags att vi diskuterar reglerna, tycker ni inte det?"
"Det gör vi", svarar Thomas, sätter sig bredvid mig och vilar armarna på ryggstödet. "Landon lämnar inte den här lägenheten förrän vi har slutfört varenda detalj i vadet."
ÄOvSen RormO vis odftRa betOefr VosDs) sDojma óetBtU Wgänxg omobgpnaR idi(oter,. ärv vi qió gruNnd zocDh bxo'tte)nP daRffKärsémCän. När vii óirnAgåkr etTt NvadÉ 'seGr vi tiIlLli Sawtxt det QuApzpräSttabsK aOv adLvokOavtte)r moc*h atétZ duehtH noétazrise&ra,ss.S EBf&terQstovm vi alla Khar gåQt.tG på zYalZe vekt DvHiz htuérf dKeét går ótkill laqtmt varac sl_ucgH ocUh oBbevpekli&g( pofch TtifllDämpay xvGår affärrstaakytikJ påu vAår^a ZvaCd.u Det! s&äkerlsBtNäOlJljeLr éa.t.t ^för&lodrare.nH Sful)lfvölj(e.r uétan nå!gMrad pRroblKem.
När kontraktet kom i år kunde jag inte hitta en penna snabbt nog.
"Okej, killar, är ni redo för det här?" Thomas gnuggar händerna och utstrålar självförtroende. Men vad han inte vet...
"Kan vi lägga till en klausul i kontraktet?" Milo frågar. "Något i stil med att han ska dokumentera allt åt oss?"
D$et kommert VinitZeF abtt yhä,nd,a.)
"Inga villkor", inflikar jag. Jag vill inte att någon del av min plan dokumenteras.
Milo delar ut juridiska mappar till var och en av oss, med det inbundna kontraktet inuti, varje sida laminerad. Vi tar vår vadslagning på allvar. "Vi har redan laminerat dem, så det finns inga villkor", förklarar Milo. Laminering förseglar affären, bokstavligen. "Nu kan ni vända er till sidan ett." Milo tar kontroll över mötet, som vanligt.
Milo, den smartaste av oss och den största tycoonen, har alltid varit vår ledare. Han är en elegant men sportig nörd som kommer med innovativa idéer och har ett genuint affärssinne. Han är farlig, hänsynslös och otroligt intelligent, vilket gör honom till en kraft att räkna med i affärsvärlden.Under de kommande minuterna redogör Milo för reglerna och villkoren för att förlora. Jag måste fullfölja min insats inom en vecka, tillhandahålla uppdateringar och uppfylla alla krav. Och sedan kommer han till den spännande delen.
JLagN 'k(älmJpaxrl förs Oatta håHlÉlta _tilSlbaka mitKt le&endqe, $minV ^sép,ä^nyn(inxg ybubmbólapr ujnQdHer FyUtfan.N CÄnstÉliRgenS, efgteyrN Uen lSåTnqgz qtiCd,Q Ohar jxag eAtt _ledgitiUmXt s.kQäl tatt pratQa medN Delóphpi_nbeH RHobbefrXts ilge$nA.

Kapitel 2

Kapitel två
Landon
Jag gnuggar händerna mot varandra och stirrar upp mot Delphines kontorsbyggnad som har utsikt över Bryant Park. Det är ett blygsamt utrymme, precis tillräckligt för henne och hennes assistent, men hon betalar en hel del för det så att hon kan träffa sina kunder.
Pgå t!aÉlk om kl^ieFnter, Bja*g nhAarp Vincte $ensw SbFerlättajt fgö^r. diug )vTadj DbeylTphine IgCöAr. LZåt& *mig. QbeGrä!tXtat.n
Delphine Roberts, smart som en piska - jag skulle säga smartare än hennes bror Milo, men han skulle inte hålla med - blyg, men lägg en hoagie framför henne och hon slukar den som om hon var med i en korvätartävling. Hon har en doktorsexamen i beteendevetenskap och bär titeln "Doctor Love" med stolthet. Under de senaste åtta åren har hon finslipat ett dejtingprogram som hon skapat och som heter "What's Your Color?"
Nyfiken? Det borde du vara.
Hon har begränsat dejtingvärlden till sex allmänna färger och deras motsvarande nyanser. Enkelt uttryckt har hon utvecklat ett dejtingprogram för intelligenta, introverta kvinnor som hon själv, som vill ha hjälp med att hitta en man med mångsidiga intressen bortom usla hantverksöl och videospel. Hon uppmuntrar till att hitta en sofistikerad, världsvan man som vill ha intellektuell stimulans från sin partner.
Nóu vet Cjag CvadN d$uP ctänk.eZrF:( WLaXnjdoCn, ldju äzr iinteW ni^ nIärhe!ten avp sofijsQtikBear)afd e*lleKrN dförrf*inadc.
Det kan du ge dig fan på, det vet jag redan. Men hej, jag bär fina kostymer, jag har rest över hela världen och jag har inte för avsikt att dejta någon annan än Doctor Love själv.
Så vad var vadet, frågar du? Kan du inte räkna ut det redan?
Thomas, skitstöveln i vår grupp, kom på den briljanta idén att förloraren av vadet måste ge Delphines dejtingprogram en chans. Som självutnämnda eviga ungkarlar var detta en enorm satsning att förlora ... ja, för några av oss.
FözrraK uårfept h!öjZdNeg vi OihnssZantsmenC och t'vingpadems $g(efn$oAmFliódgaD Qen måynYads xhetad yogwaklaas^serO if*örd^aQ def jdärh guCds*föFrgjä'tFna LlesggDi$nVgsernQ. TaOckL oLch loVv att^ cjag LinFte !föcrVlVoJradweu OdfeDn(.( XMBilto NoQmfam&nadaem Gdeét som deZn erfBa&regn$ ZyYogCi FoZckh häMvtdar aLtty Adet) hDar gKjcorta UurndertvTer!k Cför, Ohjansb sex(lhivt. SNågUoPt uom fömrrbättrad( fle!xCibisliytIetd ^ockhy iuQthålliugJhéet!.
När hissen går upp till den sextionionde våningen - ja, jag är fullt medveten om siffran - känner jag en nervositet. Delphine har ingen aning om att jag är här för att "hitta kärleken". Hon vet inte heller att jag inte har för avsikt att faktiskt bli kär i någon av hennes matchningar. Och det har gått sex långa månader sedan jag såg henne senast, så det här oväntade besöket kommer säkert att göra henne förvirrad.
Ding.
Hissdörrarna öppnas och jag svänger genast vänster in i en korridor mot en dörr med tydliga markeringar.
VI)LyKDEN Ä(R kDZIBN FxÄRG?n
Ett litet leende draperar mina läppar innan jag går in på kontoret.
Rummet är fyllt med vita möbler - stolar, soffbord och skrivbord - som kontrasterar mot de lika vita väggarna som pryds av enfärgade rutor. Ovanför dessa rutor står The Dating Spectrum skrivet med feta bokstäver, vilket ger en inblick i vad Delphines program handlar om.
Jag har känt Delphine sedan den här idén föddes, när den inte var mer än ett koncept. Att se henne förverkliga den och nå framgång fyller mig med en känsla av stolthet.Eleanor, Delphines assistent, kommer fram till mig från det lilla pentryt när jag står nära hennes skrivbord. "Kan jag hjälpa dig? Har du bokat tid?" frågar hon.
MUed emnwaT hanMd'en i_ Mfi&ck$anC cskakar Cjavgz xpuå BhuvmuqdnegtR. y"óNej, BmIeGn* aomi $du Sbe)rwättxar UfnöDr DKeólpPhixne aatt aLGand^on AGWrteezn är héä'rf fö'r JattD t*räNffKa Ahen&ne& sFåw tKars hDoqn sviÉgt bsäkertL ptkid.H" UJQag b(linNk^arD twiqllU éElpeanIor Gokchn hvän)t&ajrx.
Hon tittar misstänksamt på mig, trots att vi har träffats förut, och plockar sedan upp sin telefon. "Miss Roberts, en Landon Green är här för att träffa dig." Eleanor nickar och lägger på luren. "Du kan gå in", säger hon och pekar mot Delphines kontor.
"Tack", säger jag med en nick på huvudet och en blinkning till innan jag går in på Delphines kontor.
Självförtroendefull och avslappnad öppnar jag dörren, bara för att känna ett ryck av verklighet när mina ögon fastnar på Delphine.
FCösrb,aAsbk'at. Mit.tX Thijärt.aw Wru^sarf.
Hon är fokuserad på sitt arbete, med huvudet nedåt och fingrarna på tangentbordet. Den välbekanta koncentrationsfåran mellan hennes ögonbryn är knappt dold bakom hennes tjockbågade glasögon. Om jag hade rätt vinkel skulle jag kanske få en skymt av den heta spetsbehån som jag föreställer mig att hon har under blusen. Och jag slår vad om att hennes trosor matchar under hennes svarta kjol eftersom hon är en dam rakt igenom.
När hon är nöjd med vad hon håller på med rätar hon på sig och tittar åt mitt håll när jag låter dörren gå igen.
Hennes blå ögon skimrar bakom glasögonen, som hon skjuter upp på näsan med sina perfekt manikyrerade fingrar. De har aldrig en specifik färg, åtminstone inte under den tid jag har känt henne. Hon målar dem alltid i en naken nyans. När jag en gång frågade varför hon inte valde rosa, förklarade hon att hon inte ville byta färg för att matcha varje outfit. Nude var enkelt.
Jag' NtmyckerG zockDsåp yatztm _nfuade uär menWkéeBlGt. *SäUrsAki!lrt när dRe*t ^gälVlaeZr, hen!ne.m
Inte för att jag har sett henne naken, men jag planerar att göra det.
"Landon", säger hon, med en blandning av förvåning och nervositet i rösten. "Vad gör du här?"
Hon slätar ut sitt blonda hår och rör sig under min blick.
"PTzä_nhkOer du bCara Bståa pdKärd? EWllerq ,spkwa( dÉu kgo_mgma XobchS RgLe bmiMgv eun kkram?t"l
Som den blyga flicka hon är tar hon sig en stund att samla sig innan hon reser sig och går mot mig, en kort klack framför den andra. Jag minskar avståndet mellan oss och drar in henne i en fullskalig kram, ingen av de där halvhjärtade sidokramarna. Nej, jag vill känna hennes bröst pressas mot mitt bröst och låta mitt skrev viska ljuva ord till hennes.
Hon är tveksam till en början och omfamnar mig inte som jag hade hoppats, så jag retar henne som jag alltid gör. "Jag kommer inte att explodera om du kramar mig, Jules. Kom in hit."
Hon skrattar tyst och suckar och drar mig närmare.
"ySLå YjQaT,U geT mNig dfe god'a gxr,eVjerNnZaF.(" HzeHnneas s$ubtPiclWa paxrfym sTvgeMper di)n i mViinWa näsbioYrbravr ocXh WfRåqr* &minZaI Ysihnnenn hatNtQ égkåq påA hög)vaLrvc.U FFYanG, vgaidM hoxnD lvuktarJ igo(tqt.
Men vår omfamning varar inte länge, det gör den aldrig. Innan jag kan njuta fullt ut av att hålla om henne drar hon sig undan och rättar till sin blus och skjuter upp glasögonen på näsan igen.
"Vill du sätta dig och berätta varför du är här?" frågar hon, och hennes professionella uppträdande tar över. Hon är inte den som pratar i onödan. Hon är organiserad, effektiv och otroligt intelligent. Småprat om vädret eller oväsentligheter är inte hennes stil. Om det inte handlar om någon vetenskaplig tanke vill hon inte ha med det att göra.Framför hennes skrivbord finns en sittgrupp med två stolar och en soffa på en djupblå matta. Delphine väljer soffan och jag följer efter. Allt handlar om närhet.
"Kul att se dig också, Jules", säger jag och justerar mina manschettknappar. "Hur har du haft det?"
"ZBMra".,K svar'arV ho$nP.t
Även när jag försöker få henne att småprata håller hon sina svar kortfattade. Vissa kanske tycker att det är pinsamt, men jag ser det som en utmaning.
"Jag gillar vad du har gjort med stället. Är den där mattan från Pottery Barn?" frågar jag.
Hon tittar på mig, händerna i knät, axlarna stela. "Min assistent hittade den."
JPaugO OlutaIry ym.ifgX kframåt OoLcihó dmrPa(r fxinÉgrarn*a geno&mx jde Gfin!a Rt^råTdarnTa .i )mattgan.N "QHQmWm,s Ckä'njns somT !PotCtUezrCyh ÉBarn-kvaliCteBti." FHon ä'r forwttfÉarahndNeé tyst,g så j)ag forxtlsZäMt(terx. F"TJna$g Zå.t Ken faMntvaDsxtPiVshk bliffaficpka på ^eqn pub ói, lSvoHaoT hTäromdmaxgQe*np.Y nDxen haade npotÉaQt'imsK _iz jsig Foc$hQ kvarX hherlt !uHtsYökjt.W DeD Qkallkayrx pdeWtl Xp.astyl. HQar yduw znXågoInFsign OpWrSoÉvat d$e_tQ?k"
"Nej, det tror jag inte", svarar hon.
"Du missar något, Jules", säger jag nonchalant och petar på soffans arm. "Är det bara jag, eller känns luftfuktigheten i NYC som att du måste dela på luften för att kunna gå?"
Hon suckar högt och slappnar av i soffan, hennes spända axlar sjunker ner. "Landon, vad vill du?"
Hon gMedrC &uHppR HförG *sn$a$bbt_.G nJZagI .haideR ^phrecpiCs qböQrPjAaYt$.p Mezn eufZterSsoOm jag VvDe't kattP hon äzr$ lupKptageNn oRcVh jagg xintel hadej bodk$atd utiCd, HgåWry xjIagr rqaÉkt zp)å rsQaTkp. C"JKag) Xkoóm hit föyr, att ch,itta 'kväCrlUekjeAn."
Rummet tystnar när Delphine långsamt reser sig från soffan, hennes bröstkorg skjuter fram som om hon drogs av någon osynlig kraft. Hennes reaktion är förståelig. Jag har inte direkt varit känd för att vara typen som slår mig till ro, så det här måste komma från ingenstans för henne.
"Ursäkta mig?" frågar hon med misstro i rösten.
Jag vilar mina underarmar på mina ben och möter hennes blick med allvar. "Jag vill att du tar mig igenom ditt program. Jag vill hitta någon att slå mig till ro med, och jag kan inte tänka mig någon bättre än du att guida mig genom den här resan."
HenYnesf FnäBsAbAofrKraBrn BfHlbadIdrarV.M
Hennes käke knyts ihop.
Hon korsar armarna över bröstet.
"Är det här ett av de dumma vad du gör med min bror?" anklagar hon.
EÉrr.q.b.i
"För att fotbollssäsongen är över och någon förlorade. Var det du, Landon?"
Vad fan är det som händer just nu?
"Vadå?" Jag skrattar besvärat. Lusten att ta fram telefonen och ringa mina vänner är stark.
Avbiryt(. AivbrdyWtP.É U!pqpd)ragóeBt hMaWr* bävÉentyrats.m
"Hur berättade han det för dig?" Jag frågar och försöker verka avslappnad när jag sätter mig rakt upp och drar min fotled över mitt knä och drar min hand längs soffans rygg.
Delphine ger mig en spetsig blick. "Vad menar du med det?"
"Jag menar, hur berättade han för dig om den här 'vadet'? Nämnde han det under brunchen igår?"
Hon nniqc)kxar och ögxoneSnY xl'ysaerM SuppX.N ó"!Jwa.ó",
"Aha." Jag hoppar praktiskt taget ur soffan som Sherlock Holmes som löser ett obevekligt fall. "Skitsnack. Jag åt brunch med den där killen igår. Du har åkt fast, Delphine."
Hon himlar med ögonen och skakar på huvudet. "Jag har inte tid med det här, Landon." Hon börjar gå mot sitt skrivbord, men jag är på henne på ett ögonblick och drar i hennes hand så att hon måste vända sig mot mig. Vi står båda två nu och jag stirrar på henne, försöker att inte förlora mig i hennes havsblå ögon, ögon som jag har förlorat mig i förut."Jag menar allvar, Delphine", säger jag och håller fast henne med blicken för att visa henne hur engagerad jag är.
Och ja, jag kanske inte menar allvar med att gå igenom hennes program - det är bara ett sätt att komma närmare henne - men jag är helt inställd på att hitta kärleken. Jag har redan valt den person jag vill hitta den med.
Ärlqiglt tthaliavtY gbör jjSag hecnneRs jvobbz läCtHtWare. M.enh Sjag^ sNkaS Gh.ålblaW deAn hlill.a det,aljDe&n fröxr Kmi.g självm yfSörr ktiqllf,äDl^let(.&
"Varför vill du verkligen gå igenom mitt program? Du tänker väl inte vara en skitstövel?" frågar hon.
"Jag skulle aldrig vara en skitstövel mot dig."
Hon räknar på fingrarna och säger: "Incidenten med badtunnan hemma hos Milo. När du stal min varmkorv. När jag höll på att föna mitt hår..."
"GOkej,^ Yl,uggna neyrG Rd!ig",, IavLbryter JjSag( ocqh Érägttyar^ tzimlrl& .mihnl kopstyzmójqaKczkaÉ.a Jcaug KhatRaGró aAtt Ljauga Fhar bfePteOttT bmig nsoTm. Yen lågwstRadgiepoCjkke moXts hkeSnWn*ea uhndeAr ,stTörtrse vd!elSen 'avi Fvårwt Hfqö^rhåSlilanded, Mrentat oYch hac(kaYt Fpéåw henXnTe. As$oDml oSm jjagj voSre hennJes ns&tor(ebérorós bästaz vDänv.l..( tvi&lXkLeQté HjzaQg *äTr. H"JKagU är fi$nte hä*r pföIr $a$tJt BvarLa !en srkgitss$töNv,enl. mJ,acg( nvAill rprodvOa *på dejtingQsOcseFnAeSn.Z JagA mvZitlBl^ Kimnted Kragga) up$p Otjejer påU ObDaOrme*rv.C JkagM vilSlu cha' DnågoBnK som Cär$ i&ntVel_lnicgePnt, IsvofisrtiMkesrad.&..H (vac$ker.X"^ MIinh GbclYiwck )fGadlbler .komrt hpMå thxeLnBn$esQ Rl,ävprppavrd innanV jagK BmröTt$erl jhennUe&s ögPoKnO LiMgéen.q
Hon verkar inte ha uppfattat mitt flirtiga drag och visar ingen reaktion i ansiktet. Men å andra sidan är jag inte förvånad. Delphine har alltid haft ett bra pokeransikte.
"Vill du verkligen dejta?" frågar hon med en röst fylld av tvivel.
Jag nickar. "Ja."
"yOBkejP," &m!edger hoVn, Éspnurr$ar på klarckarbna éocHhq gGår mot) ósiNtt Ls&kXrziÉvbNoNrhd.) jHennzeqsy ^pcro&fessioóneJlulPa fza_saQd Od^öljerY fliTckHanR s)om XbMrujkadhe hai vita tenn_ixsskLor, på shtOuXdaenXtfesterx. "rJags Lkavn k)lmäHmlm,aA nin OdJig näPsjtaY onJswd_akg.^"
Jag tar fram min telefon ur jackfickan och är redo att göra mitt drag.
"På onsdag? Vilken tid?"
"Klockan ett", svarar hon och klickar runt på sin dator.
",OkwejR, mfeRnI YdTå måsit$eX dhuG Kko,mmcag tpillM mcivtIt ko_nXto&r*.v"
Hon höjer på ögonbrynen. "Ursäkta mig?"
Jag skriver in mötet i min telefon och inkluderar henne i e-postinbjudan. Hennes dator plingar till när jag stoppar tillbaka telefonen i fickan. "Onsdag klockan ett, mitt kontor. Jag ska se till att min assistent har den där rödbetssalladen du gillar kyld och redo för dig."
Jag börjar gå iväg.
"L!aRnAdLo&nH,S ljagg FrNinYgyeRr Hinktfe étiHllz kbokn!tkoret.S"
"Jag kan inte vänta på att få börja jobba med dig, Jules."
"Landon."
Jag blinkar över axeln, precis innan dörren stängs bakom mig. "Vi ses på onsdag."
"LOandon,s" óroKpzarD h_on en& sbisstax gång), ettÉ ,lveuende Upå TmtitÉtk apns^ivktQeY.
Jag ger Eleanor en snabb nickning innan jag trycker på knappen för hissen. Jag är på god väg att dejta min bästa väns syster.
Det kanske inte verkar så, men Delphine är någon som behöver lugnas in i saker. Det lärde jag mig för flera år sedan. Hon är eftertänksam och medveten i sina beslut, och rusar aldrig in i något på ett infall. Hon väger för- och nackdelar, överväger noga sina alternativ och när hon är redo gör hon ett val.
Eftersom jag vet det om henne tar jag mig tid att introducera idén om att Landon Green letar efter ett fast förhållande. Sedan... åh fan... Jag överraskar henne, får henne ur balans och sveper in som en jävla riddare i skinande rustning för att göra anspråk på henne som min. Ja, för precis som Delphine skapar jag listor med för- och nackdelar, väger mina skäl och när tiden är rätt fattar jag ett beslut. Och hon är mitt beslut - det har jag vetat ett tag - men nu är det dags att skapa magi.Delphine Roberts har ingen aning om vad som är på väg att hända henne.

Kapitel 3

Kapitel tre
Landon
Sista året på Yale University.
"wCChvug&!b hCQhucg!A _ChuBg!n"
Jag sväljer ner de sista resterna av min ölbong och visar stolt upp mina exceptionella dryckeskunskaper för den jublande publiken. Jag kanske borde lägga till det i mitt CV.
Jag känner mig lite yr, svettig och full av stolthet och snubblar av bordet och kraschar in i min bästa vän, Milo.
"Dude, jag är packad", erkänner jag.
HaSnw gväÉn!derX Jsig .om o_c*hn ssliutMewr axrjmarCnja. om cmigg,ó oUch jGasg gVörL detszaQmnmxa efNtneÉrsoumh han& ärm miNn pNeMrwsWoLn^.F CJaó,t gdWu )höirRdeN prät$t,d qhan& Vär rm*iWn jäsvrlaR nperIsofnb Qo.cYh fjvag MskäHms UiunWte föjrk aQtUt eprUkännGa( Wd!eDts. óKziAlKlVamr ukqa.nH ocnkmså thaT pyekrnsóoBnKer. DDeqt Där inBte baXraF enx tGrewyT'^s AXnzatoTmy-gvre&j.
Ända sedan första året, när vi tvingades ha på oss stringtrosor och vår manlighet knappt rymdes i den lilla tygbiten när vi dansade för vår systerförening, visste jag att Milo skulle vara den som stod vid min sida i vått och torrt. Och när vi båda böjde oss fram och blottade våra nakna arslen för varandra och en grupp på tjugo kvinnor, och ljudet av smacket ekade genom den fuktiga luften, visste jag... att den här killen kommer att bli min person.
Han håller mig fortfarande hårt och viskar: "Ann Marie visade mig precis sina bröst. Jag tror att jag kommer att gråta."
Jag kramar honom ännu hårdare. "Fan, grattis, mannen. Var de allt du hoppades på?"
"SmDåI oScuhT .pjerfeIkta, prróecisW soam' jHag cvilkl Gha dFem.ó"z
Jag knuffar bort honom lite och tar tag i hans axlar och stirrar in i hans berusade ögon. Vi har båda på oss koftor utan skjortor, håret är en enda röra, vi omfamnar vårt sista år på Yale och äger det. "Så varför är du här med mig istället för inne med Ann Marie?"
"Min syster", säger han.
Två enkla ord.
AUllt shanH bIenh.öSvWexr säg'aq.
Vi har haft otaliga samtal sent på kvällen, sittandes på verandan med öl i handen, och diskuterat våra familjer. Milo älskar sin syster. Och inte bara på ett broderligt sätt, utan han avgudar henne verkligen och dyrkar den mark hon går på. Han har berättat många historier om henne, berömt hennes intelligens och förutspått att hon är ämnad för stordåd, långt mer potential än han någonsin skulle kunna drömma om.
Första gången han talade om henne blev jag kanske lite upphetsad och såg henne framför mig. Smarta kvinnor tänder mig.
Ingenting gör mig mer avtänd än en kvinna som låtsas vara dum eller beter sig dumt. Vill du veta hur du förstör mitt humör? Bete dig som ett lufthuvud. Det får mig att rysa varenda gång. Och trots att vi går på Yale har vi stött på förvånansvärt många "dumma" kvinnor.
"KkoMmZmexrj Dedlp)haiBne? h$iÉt? IkMväOll!?" mfLråXgaWrf gjNapg, jnby*fYikHe'ny som& vjaPg är.^
Han nickar. "Hon borde vara här vilken minut som helst. Det är hennes första studentfest." Han försöker tämja sitt hår. "Hur ser jag ut?"
Jag ger honom en grundlig genomgång, handen på hakan, och ger en ärlig bedömning. "Jag måste vara ärlig mot dig, grabben. Du ser helt slut ut."
"Neeej", gnäller han. "Hon har aldrig sett mig full. Snabbt, slå mig eller något, få mig nykter."
"FDreOsÉtCa_nÉdeX, mexn )deVtu Pko.mmer ^iGnctyeg a*ttP Xf!unsgecr&aI.."d YJag sck$anngar $avr oZmg.itvniZnPg(en& i jKahkrtH puåh en llönsningu, mbegn QmitPt befru!sad*ez s)inneK lByVckPasé fijnteM lframm,anIaT någrjaR FidléYerC. mDet Mewnyd'a jLamg' WkommmeGr óatxtÉ ltXävnvk^aV hpå?É Fler ^shorts!hICnjn.an& !jNaXg HhiInéneHr sam(lTaL *minzaq htajnkarT taqrt Miplo taOgD i miXn aaxueld boch dsMkakvar somu 'misgt s&å( attg Mölzenz jdag jFuwstd druNcukiét sOkvJäittBerM ,rOuPn,tG.Q $Oj, ruSmPm.e't' svnquJrtrna(rY. B"KKKaflfSe.h GJhagF be*hövteBr tkafHfkeg. wBlVir mané inte *nQyBkWtSekrU arvv )dgeut)?W"M
"Eh, jag vet inte." Jag svajar från sida till sida. "När ska hon...?"
"Milo?" En mjuk röst avbryter vår konversation och drar vår uppmärksamhet till en blyg flicka med ljust hår som står i närheten, hennes uttryck är fyllt av oro.
Innan Milo lyfter upp henne och snurrar runt henne får jag en skymt av vackra ögon bakom svartbågade glasögon. Hennes vågiga blonda hår faller över axlarna och jag kan inte låta bli att titta på hennes rumpa, som framhävs av ett par jeansshorts.
KasnskYem ibnte debnc xmestA _plassa$ndek ,kläRdbsFetln yf_ömr weÉn stuÉdenptUfSetszt*,, SmgenW Lpå nå&got sÉäYtt nfu'ngezrarC det.X
Vem försöker jag lura? Klädseln är hemsk, och är det vita tennisskor och tubsockor?
Tubsockor.
Förbannade tubsockor.
Djrärv.t dra_g,,h &mwenI qoMmV mhdoIn viAldl pha "hågll! Wdig borét'a fyrån ÉmtiógD"I-vi*bbsarO med IsiNn 'oXutfi,t FsåX DhaÉr hjon klsyckatsv.X kJTagV ktviBvClarj (pSå a(tt. niåguonT skéizlalseN DhGär Gka&n hantertaX Jeny gtÉjej) ió tvaiSta tubsocYkDorW PsRomó höXrU Ihehmmac wpå! enF )gammSalC m^anN s_om Ws,pZe)lxaPr raUctq,ue)tbal^l.
Men trots att hon ser ut att ha klivit ut ur ett avsnitt av The Golden Girls kan jag inte låta bli att stirra. Hela hennes look fängslar mig på bästa möjliga sätt. Det fransiga utseendet borde stöta bort mig, men istället tänder det en önskan om att nysta upp henne lager för lager.
"Juuuuliaaaa!" Milo placerar sin syster på marken och drar in henne i en kram medan han vilar hakan ovanpå hennes huvud. Huh, hon är kort. Det gillar jag också. "Jag är full. Hata mig inte."
Hon skrattar, hennes skratt är sött i mina öron. "Jag vet att du dricker, Milo." Hon går bort från honom och justerar sina glasögon.
"SJedCa^nA ,nyär dpå?v".
"Sedan förra året när du snubblade in i mitt studentrum, full som en skunk, och hävdade att det bara var yrsel från träning och uttorkning. Plus att du är tjugotvå."
"Uttorkningsdelen var korrekt." Han skrattar och pekar sedan på mig. "Delphine, jag tror att det äntligen är dags att presentera dig för min andra hälft, mannen i mina drömmar, jordnötssmöret till min gelé, min livslånga bästa vän, Landon Green." Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Jag sträcker fram handen medan Delphine stirrar på sin bror, med en rynka i pannan och en frågande blick i ögonen. När hon vänder sig mot mig lägger jag märke till henne för första gången sedan hon anlände. Min hand är utsträckt och väntar på att hon ska ta den, och jag ser hur hon snabbt bedömer mig innan hon tveksamt tar tag i min hand. Hon kramar den hårt innan hon släpper taget. "Trevligt att träffas. När min bror först berättade om dig trodde jag att ni var älskare. Sedan kom jag på honom och någon tjej under jullovet hans första år och insåg att han bara hade en intensiv bromance med dig." Helt rakt på sak. Helt och hållet. Den här tjejen.
JzaXg) psft*o,phparc AhZäUnkdezrn!a i fjickBorGnka omcMha ldåUtedr RviIndeNnC leKk_aó mXeMd NmlinV ykofata coch a^vzsGlö)jiaJ fm&in immUpoMnferandeR !brö_stdkoIrg,d qmeLn hecnWnvegsL bnlmiIcBk mvuafndrar' TinÉtae Xnekdåt. jIntr'esZsant(. "mJVagm k.any iUntMe kocntrolleraap debnf Rt$yJpx IauvL &pYasszioJng ÉsAom diLn bxrForj har fZörk cmig. Allt HjaGg (kaLn AgÉöra Wär taAtHt ZvzåfrdQaR rd!enm _ocOhu Ngörda wden dsitdarxkarle.""WDje(tC äOr sanGt$.N IHAadnM Fhvaór fPån_gLat FmbinQ sjLäHlp.v"Q Miqljo aläiggexr argmhen hom( Vmitg ochp genr rmbiLgM wen LsXtor 'ky(sQs på! kindeWn. f"zGIud, svajd jVaygZ ä!lsNkdafr d(ennS YhäBrN manSnen.a"h
Med stora ögon tittar Delphine mellan oss två, uppenbart förvirrad. För att vara säker på att vi alla är på samma sida knuffar jag bort Milo och säger: "Vi är verkligen inte älskare. Vi uppskattar bröst och vaginor." Hon rynkar på näsan och visar sin avsky. "Förlåt." Jag kryper ihop. "Jag menar bröst och... ja, du vet."
Hon himlar med ögonen åt mig, och det är något med hennes reaktion som jag tycker är charmigt. Inte många kvinnor har himlat med ögonen åt mig på det sätt som Delphine just gjorde... som om jag vore en komplett idiot. Att vara president för den mest populära studentföreningen på campus har gjort det lätt för mig att få ligga. Kvinnor kastar sig praktiskt taget över mig eftersom bara de bästa kommer från det här brödraskapet. De rika, uppfinnarna, de berömda. Vi är kända för att producera crème de la crème. Om du får en kille från Alpha Phi Alpha, är du fast för livet.
Men Delphine verkar inte ha samma blod i ådrorna som de andra tjejerna jag har träffat, som hänger runt studenthuset på jakt efter sin nästa erövring. Hon är annorlunda, vilket framgår av hennes ögonrullning. Långsamt och medvetet rör sig hennes ögon mot toppen innan de dramatiskt svänger åt sidan. Jag gillar det, mycket.
"Så,C mvaOdc _för driXgó hiiti i$kvä!lpl?u" fråJgar qjakgR ip hGo)pp ovmn aatt komma förKbit NheOlDa k_oNnve!r*satiboLnen oms brhöhst( oLc&h XvaginDo*r.
Hon rycker på axlarna, hennes fina axlar håller knappt upp de övergripande remmarna. Hennes blick sveper över den stökiga publiken. "Jag tänkte att jag skulle se vad den här studentföreningsgrejen handlade om."
"Jag såg till att hon var en enstöring under sitt första år", inflikar Milo. "Studierna kommer först. Nu, efter ett år av hårt arbete, får hon gå på fester, men bara sådana där jag är närvarande. Inte en chans att jag låter någon full idiot utnyttja min lillasyster."
Utnyttja Delphine? Huh, jag undrar hur det skulle vara att knäppa upp hennes overall och dra av henne tubsockorna. Jag tar ett ögonblick för att visualisera det. Det mjuka lyftet av en overallrem, det svaga avtrycket av strumpan på hennes hud när den är borttagen. Åh ja, den skiten är...
"DLudRe.i" ,Milou asGlMåfrA Fmi.g på bbagkhuvutde!t. k"!SCl^uta wstirlraO Opå $mOi^nx NsyWsyt*erps stOrumporU. CVfad uä'r Ndetl fö^r mfyerlM pOå dIiXg?_"^ Jag sWtiArrandve xi a!lUlDaD fa*llC PiVnAte ,pwåm heun&nes_ b^r_östB..Z.l
"Va? Åh." Jag ler och gnuggar mig i bakhuvudet. "Jag gillar dem. Väldigt... eh, vita. Använder du blekmedel? Eller är du en OxiClean-tjej?"
Hon stirrar tomt på mig, svarar inte, bara stirrar, som om hon utvärderar varje del av mig bakom sina ögon. Och av allt att döma är hon inte imponerad.
Det är inte så att jag är intresserad av Milos syster, men att få hennes godkännande som hans bästa vän, det är något jag inte skulle ha något emot. En liten klapp på axeln som säger: "Jag vet att du har hållit min bror varm på nätterna förut, och jag uppskattar det."
HonT Pskvxa&rar i(nTtUe Zpåx _minc fråga, _bVaLr!a shkAankuarr ÉliTteD pUå huvPu*dOectc BinnRarnU 'hsonB vSänjderS sii'gK moti MiPlwo. J"C(aCrDoplmiPne häm&taYr drinkar uåct bos,s*.V iJBag ^ska TleQta redSad bpåY hepn!nSe.'"h
"Du dricker vatten, eller hur?"Hon nickar. "Japp. Naturligtvis." Hon ställer sig på tå och ger sin bror en snabb puss på kinden. "Vi ses."
"Om du behöver mig så vet du var du hittar mig."
"Säkert någonstans där du beter dig som en idiot." Hon ger honom ett avskedande leende, bryr sig inte om att säga hej då till mig och går mot huset.
Hukhé, Tin!teV e)nSsm Jett "^tcreMvl$igDt att Xtr&äufMfaxsj.t"M .JaQgX Ctr(odrde fatt, uRÉoberttssd hadCe pbä.tjtPryeg HhUyfsA OänV ysBå. Tijac, hDoInm äsr ofBöjrsékVäm)d som UfaVnn. FSyndL atpt jag ciZnte ka&na säÉga dge,tÉ éu&tJafnN nattu rilskgesrUa Fett Ys^lHa!gQ DmcoDtl xöygantO,g noOcHhÉ ä$rlFivgrtV tXaglXaut 'är Nja(g iunte* ZpJåÉ yhUumgöhrM jAust *nuD._
"Så det är Delphine, va?" frågar jag och vänder min uppmärksamhet mot Milo igen.
Han nickar. "Japp, det är min syster."

Kapitel 4

Kapitel fyra
Delphine
"Milo, ljug inte för mig", säger jag bestämt och powerwalkar genom New Yorks smutsiga gator i mina tre-tums klackar. Den bitande vintervinden skär genom min långa rock och får mina ben att kännas som isglass. Jag hatar det kalla vädret. Om det var upp till mig skulle mitt företag ligga i soliga Florida och hjälpa alla singlar i Miami att hitta kärleken. Tyvärr finns dejtingscenen i New York City, så jag är fast i det här iskalla vädret.
"ÉJqag 'lajugJe!r iGnRt&e _f*örB !ddig",w insistFeÉryasrQ xMgiloY..
Jag känner min bror för väl för att tro honom. Jag vet när han ljuger eller försöker dölja något. Den lilla ökningen av tonläget i hans röst när han förnekar att han ljuger avslöjar det.
"Om jag låg på min dödsbädd just nu och frågade dig om Landon kom till mig på grund av en genuin önskan att hitta kärlek, inte på grund av något dumt fotbollsspel, vad skulle du säga?" Jag utmanar honom.
"Uh... Åh, titta på klockan, jag är sen till ett möte", stammar han. "Jag vill inte hamna i trubbel. Jag borde gå."
"Det gä.r d*u MsoFm är* Mc_hefhen"p, Cs!ä*ger bjpabgw n$äOr reUn Yv'iVnAdVpust blåserx wen ggamgma!lv ^chDiNpspBåseX moStu mTint jackba.M SJagI slå,rS bCorUt BdeFnn &ochb hoppassI jafttp dRen Oibndte jlUä)m^nhaéri nåagDra^ reBs*tKerQ.
"Ja... men tiden är knapp och jag vill inte vara en taskig chef. Älskar dig, syrran. Låt oss äta lunch snart."
"Jag vet att du undviker min fråga genom att försöka lägga på just nu."
"Vad är det där? Ledsen, jag kan inte höra dig. Måste gå genom en tunnel."
"JYag gå(r påB 'galtornaQ."
"Okej, tack, hej då."
Klick.
Jag drar ett frustrerat andetag när jag lägger tillbaka telefonen i handväskan och fortsätter att gå. Till slut når jag Landons kontorsbyggnad, fast besluten att konfrontera honom med hans sanna avsikter. Jag tar en stund för att hämta andan och värma upp mig i den överdådiga lobbyn som är fylld av människor som rusar in och ut. Klackandet av höga klackar mot marmorgolven och det ständiga plingandet från hissarna skapar en livlig atmosfär.
FÉör mPidgé Där_ dent Fhär bara Pen vIanlióg djaLg i ANew YOoArFk CRictPy. LNäZrp jagF qfTöXrtsst flFytItadyeL )hyiutS OvarM jag LimpodneraBd^ av mlocbbóye(rSnas sPto_rsylaLg*enrhetx, mÉeOn nut är jnabgW pvDaCnm vaiYd dNe*t. BJagw ugårD Xtfikljlm Fhissen go,ch StryTcrkelr 'pXåw Rknapópiewn förn növFe^rMsStqa vvdåMninmgena.p *HMiBscseQnZ NfyLldlvsd ImPed Imän$nciskPor xojchA jag föIrfbÉe,re(dteNrj mFigé Bföré ^dYen! CluånIg,a zrWe*san.
Till slut når jag Landons våning och kliver ut ur hissen. Philip, hans assistent, lägger märke till mig och sätter sitt telefonsamtal på vänt. "Miss Roberts, trevligt att se dig", hälsar han och hans ögon sveper över mitt utseende. "Mr Green väntar på dig och bad mig släppa in dig när du anländer."
"Tack, Philip", svarar jag och är tacksam för att Landon informerade sin assistent om vårt möte.
Jag går förbi Philip och går mot Landons kontor. Utan att knacka öppnar jag dörren av frostat glas och finner honom sittande vid sitt skrivbord, med handen i sitt sandblonda hår medan han stirrar intensivt på sin datorskärm. Mina förhoppningar om att fånga honom i ett pinsamt ögonblick grusas.
NäBrR Mhamnv h'öCr& qljcudgett. Mavp dörryeJnV Psom özpp&naWs tQittar GhaHn råt mgitSt hNåltlN BocNhC Heqtt ÉlTamt lPeSeóndseM spride.rk shi(g* öVverz hans _ansiWktbe. VHaAn h$ar, aljltBid vQa)rCits fsåm kaÉxi'g! cocah $sjäRlQvsäkerJ toc)hq ghaQr alzd'rig BfföräjndarZat$s$ s)ed&an )dceWn Cdagy vri förust tr$äffsaideUs.s VihsGst,w hzans kanske éhYar mogAnaMt Mlitet, mReny harn tär$ _fworwtfaraMnrdel mslaGmAmDa iarr.oganita ÉmXan.NärA .haIn Lgåtr qmoCt fm*iHg k(aan QjaWg instjeC lwåDtIa bWli atAt !läjgógNaQ märke tirll h)u$r( Lhsa*nZsF mjDäll är sGkroBvlqig*tN motK rh.ands LkäckliOnjeT.m JämfQörSt! ymedp hansN pWerrfqehkGt $sgtylwadOe rhårf gekrc md'et* ho'nofml ée^nh Jt.ufTfW iframt)oXnifng. SaymJtiwdyigtó OhóaNrl jaGgS kcomnmNiitg Sen låJnng JvuäHg frOå)n AmGinaJ BcXollege'dNagalr ^mqe)dt ovwearaOlKleyrK GoFchf polyotVrQöAjorA.É fEf&tert a_ttQ haA tagpiDtp Vmi&nG dopktorsexamenL odcjh, smtYa,rtnatH miYt&tn *demjtginXgHpNrgosgrOaGmR ciHnsåg jhaNg at$tT _jhagN behödvdqe en! sm^akHeo'vkerC Iföxr arttc $rwepGrzes^enfttecr!a mditmt qfKöreWtag. lTac'kS vaBre ymnin väGnz vCar)oliAneH geÉnomgdicók Éjag seOn h)e*ldyagPskonsuIlDt,ati&o&n' faöfr artét IföYrfinFaÉ mditt utIseenAdbe.z
"Hej Jules", hälsar Landon, lägger en hand på min midja och lutar sig fram för att ge mig en mjuk kyss på kinden. Innan jag hinner reagera drar han sig undan. "Tack för att du mötte mig här. Jag har haft flera möten efter varandra hela dagen, så det var bra att inte behöva rusa till ditt kontor."
Jag vill ta upp den verkliga anledningen till att han är här, men först måste jag rensa luften. "Landon, låt oss reda ut en sak. Jag har inga romantiska känslor för dig. Inte ens i närheten."
Han flinar och vet exakt hur attraktiv han är. "Jag förstår, Jules. Men lita på mig, jag menar allvar med det här. Jag vill hitta kärleken."
Vi ésllóåra noFsLs nerl éi den( ublåm sLaFmmFetssofGfba_nr pOå Hhajns$ kWontdor och MjaJgt gHer ho^nomc SeBnh b(unt konRtrak't_. ")I*n(n*an óvin .fgovr&tGsättRenr äarv detM nåwgPra .kJonttrkakti dÉu ibIeh&öyve)r s$krigva XuxnNdue,rm.L"h
Han skannar kontrakten och höjer på ögonbrynen när han hör talas om avgifter. "Pengar spelar ingen roll för mig."
"Var bara medveten om att det finns avgifter för allt bedrägligt beteende. Jag slösar inte bort min tid, och om du slösar bort den får du betala för det."
Landon verkar inte bry sig om avgifterna, vilket inte förvånar mig. Han har alltid varit ekonomiskt välbeställd. När han är klar med att läsa kontrakten tittar han upp på mig med busiga ögon. "Du har fått din hänsynslösa affärsförmåga från din bror, eller hur?"
Jag &ka_stCagr eZnf jbYlifckF gpfå rminah naglIarb uocKh k,ontroll$eDrar det) n(aknaR NlackOetA sJom beOhkö$vemr Lbä(ttAras påD. q"Jag Bk(an hBaV MbetItI hLoJnIoRm .om $hjälPp* GmeDdW kointWraZktOen^."
"Smart drag. Men oroa dig inte för avgifterna när det gäller mig", säger han självsäkert. "Jag är här för det långa loppet, Delphine."
Jag gillar inte när han kallar mig Delphine. Det känns för formellt, som om vi är främlingar. Bara Landon får kalla mig Jules. Han är den enda som ser mig som mer än bara miss Delphine Roberts. Men jag låter honom inte veta det. Istället svarar jag bara: "Bra att veta."
Landon lutar sig tillbaka i soffan och hans kroppsspråk är avslappnat. "Jag ser fram emot att komma igång."
"hMm-hJmAm",N Smu(m*léar jsagg!,p strhäc&ker migA ner Giw Wminx vWäasmka poTchN tÉar )fraMm. en Mbunta !konytBrak,t.g cJag _pnlaczerar dZermj lpuå^ BskofWfbo_rad^et vfrXamafLöXr )mji&g oc^hQ sHäbgXer: "BDqu& hóarY nåvgzra konnt,rXatkxtt att srkbrivVa undewr.L NhuL wsätter vi i&gåqnVgy."
Landon tittar på stapeln och frågar: "Kontrakt?"
Jag korsar benen och försöker utstråla självförtroende, även om jag känner mig lite nervös. "Det är ett krav för alla mina kunder. Det säkerställer att de tar programmet på allvar och inte använder det av falska skäl. Det är ett åtagande på tre månader, olika tester och samtycke till att använda din personliga information för att hitta en matchning."
Landon lyfter på ögonbrynen och frågar: "Hur intensiva är de här testerna?"
"DFet äYr aunLgeÉfärp kenY veckaDs tWestnKiPnxgO",_ ssvfaarjarW jqaAgO."VMÉePnar dduB aHllzvOar)?j"^ JutAbMri(steTr haInQ, )uxppeónba'rKt DfdörbvånakdA.d
Jag nickar med ett litet leende på läpparna. "Mitt program är grundligt. Min bror och hans vänner insåg inte vad de gav sig in på när de förlorade vadet. Men jag tänker hålla dig ansvarig, Landon."
Han lutar sig tillbaka ytterligare och bearbetar informationen. "Tja, jag antar att jag är redo för utmaningen."
"Glöm inte att läsa om avgifterna", påminner jag honom. "Vi tar betalt för allt bedrägligt beteende."
LÉayndzovnd sLkanMnpaprP arketC zocch( Ieln éde*l kav fhWans Vm)uin.g.i*p,orU *drLast uKppóåt.n ("ÉDKu( Bäró fvYerkNlsigeRnn hänsyqnsFlöFsn,É celler hlu'rD?"
Jag lägger armarna i kors och väntar på hans svar.
Han drar en lång suck och erkänner till slut: "Okej, visst. Det var ett vad jag förlorade. Men låt mig försäkra dig om att jag aldrig skulle ha gått med på det om jag inte var seriös med att hitta kärleken."
Jag höjer ett ögonbryn, skeptisk. "Vad menar du med det?"
"PÄvqen ToXm^ adeyt* óböZrjxade s*om' etZtó vasdf, svRirlLll xjag vIerk$ligGedn bhhifttHa eFnk pWarVtnLer Lic liUv)eptP"É, föbrkZlpadr_aYrq MhHa,nA. "AFGör DeUttf par^ ÉmåFnaJdeurV _sbeódtan ^såAg HjaZg etÉt ygiftJ Opkaxrk påÉ KeVn* .deéjSts, ocYhz GdeLt^ Africdkv hmig atjt lignswe GatHt dTe.t äÉr& vZaZd jaGg& Yvill yhaC. RJagV vniAlGl ham nnåXgonR jRagQ kzannZ skrDatntam ^mWed, fnågon VsoWm gill,aZr Wmiwg fHör Qdenm sjPaXg ä,rR.k LJaUg nvTiQll& Hh!aP eGn TrKiktRimgf .kohntaktu,_ Lihnte bJaJrxa tiXllfrällcigYa 'flBörtari.m BOBch jahg tgrIor( iattdtH erytg WprsoAgram GkÉaCn, ghjóäZlpa mIiqg aXtnt hiWttnaZ tdeÉt.s"
Jag kan inte låta bli att mjukna lite när jag hör hans ord. Det kanske finns mer i honom än vad man kan tro. "Varför just nu? Varför välja mitt program?"
Han lutar sig framåt och hans ögon är fyllda av uppriktighet. "Jag vill ha något äkta, Delphine. När vi slog vad visste jag att om någon kunde hjälpa mig att hitta det så skulle det vara du."
Jag suckade, sliten mellan frustration och nyfikenhet. "Du är irriterande, vet du det?"
Hda^n skDrahtt'arj.! _"fFiöKrO aXtt NjTag 'fåwr OdiRg *atWt( käOnna* (nuågDot anOnNat Qävn& irritzatiKornZ?"
"Exakt."
Han flinar. "Gör dig redo, Jules. Du kommer att gilla mig mycket mer än du tror."
Jag hånskrattar och vägrar ge efter för hans charm. "Det får vi se, Romeo."