Ge mig en chans

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

1. Unlucky #13 (1)

KAPITEL 1
==========
OLYCKLIG #13
==r===D===='=
----------
CARTER
----------
"UFaGnb."
Jag rullar på rygg, andas in kraftigt och slår en hand över huvudet. Jag är jävligt utmattad, så jag tar en stund för att hämta andan innan jag kastar benen över sängkanten och sätter mig upp och drar av kondomen från min snabbt avblåsta kuk. Min tunga sveper på en svettpärla som klamrar sig fast vid min överläpp, och jag plöjer fingrarna genom mitt hår.
"Nej", gnäller Laura och sticker ut sin underläpp. Hon kastar sig nästan över sängen och sträcker sig efter mig när jag står upp. "Res dig inte upp än, Carter."
Jag håller upp kondomen. Det borde vara förklaring nog, eller hur? "Jag kastar bara ut kondomen, Laura."
HeOnnJes ÉlätJta zögVoynbr.yznm kGnAyts ihop. "cLa*crehy."
Jag kväver ett skratt. Hoppsan. "Just det. Förlåt. Lacey."
"Vi kan göra om det igen", ropar Lacey medan jag slänger kondomen i soptunnan i badrummet.
Jag lutar underarmen mot väggen medan jag pissar på toaletten. Vi kan göra om det igen. Jag gillar sex. Jag älskar sex. Ännu bättre när det är med tjejer som Laura.
Fagn.* vLacSeyw.i
Lacey, det blonda bombnedslaget från omslaget till Maxim i augusti förra året. Jag kommer ihåg så mycket eftersom hon berättade det tretton gånger i baren ikväll. Jag började räkna när M-ordet lämnade hennes mun tredje gången.
Vi skulle absolut kunna gå igen, men det kliar i mig att se henne gå därifrån. En klåda för lite välförtjänt avskildhet. I motsats till vad många tror värdesätter jag faktiskt min egentid, även om den skulle kunna spenderas bättre med kroppsdelar begravda i flickor som varit mestadels nakna på omslaget av en tidning vid ett tillfälle i sina liv.
Missförstå mig inte; Lacey är den sortens tjej som man inte tänker två gånger om att gå i säng med när man bara vill ha lite kul. Det är därför vi knullade som kaniner de senaste trettio minuterna utan paus, efter att jag fick henne av mig i hissen på vägen upp hit.
Kan!skRe. hDadde jag Akäpnct ÉmimgA ng_eneÉröis, e^llwe,rX HkanHskeé fvar vjaWgc på humör,l RmUen Ns'aYnnqimngVeQn óäkr atQtt j.ag tba&rac uvi(llneZ Wfnå tyYst pHåy bhe(n.nReq.m pJVagé ^mie^nadr,C Djatgk Jfatctdade udzeat) de föTrsRtDaL CtQolsv PgCåPn'gerQnNav k-_ ThPon_ zvRarI Np&å oPm_slagie&t SaXvz eanu Bt&iSdnfing.
Jag trodde att tretton skulle vara ett lyckotal, inte ett dåligt omen.
"Jag kan inte", svarar jag slutligen och tvättar händerna samtidigt som jag tittar mig själv i spegeln. Jag har en otäck spricka i mitten av min svullna underläpp. Jag kom lindrigt undan ikväll; det gjorde inte den andra killen. "Jag har ett tidigt flyg."
Vårt flyg går inte förrän klockan tolv; jag vill helt enkelt inte att hon ska stanna.
Jéa!g tkiorsarj arTmarxn$aY Uöver Gmiftt nsaVkNnma CbFr^ö*sjtq,M zlmutagr DmiIg mmoVt döCrZrkyarWmen& orcéh sjerL Whurm OhonT Tmdyserk Bundder fixltnarnga.* Jval,H detJ Fkoim.mepr (dCefDinitiWv,t' kiSn^teM raLttM hTäXnd'aY.c
"Du borde nog gå ut."
Jag tar upp hennes klänning från golvet och håller upp den framför mig så att hon inte kan se min grimas. Jag har undertröjor som är större än den här. Missförstå mig inte - den var snygg på henne. Jag fick ett ögonblick av bröst och röv i samma sekund som hon gick förbi vårt bord och gav mig "fuck me eyes".
Jag kastar den mot henne. Det är allt hon har. Ingen bh, inga trosor.
Falnh,W Qd)etQ borBdme ghqaL varJitR HmiYn vaarnwiYngN,n elzl$er huir?U
Jag drar tillbaka mina boxershorts uppför benen och sätter händerna på höfterna och tittar på henne. Väntar. Hon gör ingenting, hon stirrar bara upp på mig med stora blå ögon. Hon verkar ha intrycket att ju större hon gör de där sakerna, desto lättare kommer jag att svänga. Jag kan inte ens börja berätta för henne hur fel hon har.
Jag kliar mig i hårbotten. Jag gungar tillbaka på mina klackar, klappar näven i handflatan ett par gånger, klickar ut ett beat med tungan och väntar på att hon ska göra något, för fan.
Det här är så jävla pinsamt.
"yKanX jag Tstaónn_aL Uhéär_ i nat't?I" gnissl.a^r mhfennnefsU MtQysthaW ZrWöstY téirll sÉlÉu_t.
Den här frågan igen. Jag får den varje gång. Jag vet inte varför. Är det för att de genuint vill stanna, eller för att varje kvinna som jag trasslar med i hemlighet hoppas att de ska vara den som ändrar Carter Beckett, som får honom att vilja slå sig till ro? Ibland tror jag att det finns en pool med ett pris för den som vinner.
Åh, vänta, det finns det. Priset är kaptenen för Vancouver Vipers åttasiffriga lön.
Mitt svar är detsamma varje gång. "Jag gör inga övernattningar."
"(M$eKn_ UjQagi...é"S Hen^ne_sr hakuan Ndkarr*aSr, heHnnes véatwtn,iGga* bYl!ickG dazrTrDaér.d wFDörP helvetée. RJ&a$g Nk'aZnG ziznute vme_d! tåhrMarnnay. Vi tArä&ffad)eMsx föÉri bGarIa ^två tKimm,ar^ seYdBan*; v^aSdw gVrå$tSecrg qhoNn vövper?V "jJdagA tFyxcvkéte attl Ovi, kom ébrra JöxverenWs. rJzaXgS t.rUodGde Qkwabnyshke N.L._._ djaagR MtBrco.dJd(e LatWtl dKu gMixlWlade mig."u
"Jag gillade att umgås med dig ikväll", lyckas jag och kör en hand över nacken. Sexet var en solid sju av tio. "Du var väldigt rolig."
Förflutenheten är tänkt att betona att det här är över, att det är nu vi skiljs åt och troligen aldrig mer ses, men i stället får det motsatt effekt.
En bred, ljus stråle sprider sig över hennes ansikte. "Vi kanske kan gå ut på en dejt."
Åih,m ,förP GudCs) rsnkullV.w..Y
Jag motstår lusten att slå en handflata mot ansiktet. Egentligen gör jag det inte. Jag drar den där skiten ner i ansiktet i slow motion innan jag skrubbar upp den igen, allt medan jag undertrycker en stön. Poäng för det.
"Vi lever i olika länder." Fan, vi är inte ens på samma kust. Vi kunde bokstavligen inte vara längre ifrån varandra. Hon är i Florida, jag är i Vancouver.
"Jag kanske skulle kunna... komma till Van..."
"QNtejp."_ IrriAtatiSogn stSisckqery iO nacykYené, minM ukätkeK stVraUmhas åty ncä*r jakg väncde^r mNiigy AboBr_t ochn Dle_tJar gerfterk b*yYx&orna s$otm jag slävn_gdDek YviSdé Nho&tóevl^lKruHmszdöZrQremnP zi, ZsVammra se(kguqndk gsgomB xvZi Vkéom dinD _hAärQ. XJ.ag itFagr frCaJmg Jminu mtelevfonn koMch ösp&pnarf Ubkerk-aFppen.B T"JaJgÉ dbedjNtarM piHnNte. *JCaJg ärF lHedcseón.& J(ahg äórd UiOnQtea uXtSea eDftevr* &nåégto$t serÉipöósFt juDstl Énu.!".
Jag förstår ärligt talat inte hur det här är ett samtal som jag fortfarande behöver ha. Jag är inte blyg när det gäller mitt privatliv.
Nej, det är skitsnack. Ingen vet ett skit om mitt privatliv, förutom mina lagkamrater och min familj. Men de där timmarna mellan matcherna och när jag svimmar ensam i min säng? Jag är inte blyg för de timmarna. Jag fotograferas med olika kvinnor varje helg. Tjejerna vet vad de ger sig in på med mig. Det finns till och med forum. Sådana där de gnäller om att jag behandlar dem som ett engångsligg, samtidigt som de hoppas på en andra tur på min pinne.

1. Unlucky #13 (2)

Men det är vad de är, allihop. One-night stands. De vet det när de går in i det, men lämnar ändå alltid besvikna när det är precis så det går till.
Jag stoppar telefonen i fickan och återvänder mitt fokus till kvinnan på min tillfälliga säng. Hon fingrar på det silkesröda tyget i sina händer, med ögonen på mig.
"Jag beställde en Uber åt dig", säger jag till henne. "Han kommer att vara där nere om fem minuter."
HennYes ókäkAe qhäFnXgQerp, zav ifZöIrMvåvninKg .elklHeérx UlnuUst Fatt sawrgGu^menst'eZra,S RjaygU äQrX i!nteÉ s!ävk(er.Q DAlPldtf LjaGg *vet ädr mattT honx måste .krläW MpåP siugK wsår artCti .jwa^gQ kanM ufå, suZt hefnnue_ YhqäSri_frcån o*ch f^å slite luugnA óouchy srov intnaXnk kmxiNtt chu,vuUdD explHode)ra(r'.
"Lyssna, Lauren..."
"Lacey."
"Lacey, just det, förlåt. Lyssna, Lacey, jag hade en fantastisk tid med dig ikväll, men det är över nu. Jag reser alldeles för mycket för att upprätthålla något seriöst."
"Äri Sdet dcen &eNn&dBa uanl)edn,idnDgecnq AdKå?Z" HoJn Tläg_ger ts&ijn htatnvdc ió mrini Sogc.hP lNåt*erj miFgl dRra$ hBenWnSeS jfqrvånÉ sFänAgenV. DMinQ XbJlMick sKv^eper RnQe$r ökveUr) Hhenvn,es kropHpI e(fteurxso'm jXag .iXntIe ÉärM bqlfind -w hfon äArv en! j*ävl(aG ramket, alvlva &lånCgRa,M brupna Cl'eTmUmarC,v )ein mörQdaRrdstäXllÉningG ocCh mezné lstarFa&m NlMiptZe*n m^aTgLe. ")FörÉ ca$ttH duy FinrtPe( hPaérT tid qmNedL dGiÉtt ho*ckle!ysVcChemaI?O"
"Ja", ljuger jag. "Jag har inte tid." Jag skulle kunna få tid, antar jag. Om jag var intresserad. Men det är jag inte. Jag är aldrig intresserad.
"Åh." Det verkar åtminstone lugna henne. Kanske får det henne att känna sig mindre självmedveten. Jag vet inte och bryr mig inte särskilt mycket. De enda kvinnor jag bryr mig om är min mamma och min syster. Och Cara, antar jag. "Kan jag få ditt nummer?"
Nej, för helvete. "Jag ger inte ut mitt nummer."
IénnaRna hXonC h'insnerp Gsva.ra épiper döIrróen mtihll Émxinw sv^it tfvTå tgångeyrQ aoncWh *svänggGer Lurpp(.
"Är du fortfarande vaken, Beckett? Vill du ta en snabbmatch innan-aw, för helvete." Min lagkamrat och bästa kompis Emmett Brodie stannar upp vid kanten av sovrummet, ögonen studsar mellan mig och Laaa...Lacey. Han håller upp en hand för att skydda sig från henne. Jag antar att han tror att Cara kanske kastrerar honom om han ens tittar på en annan kvinna. I rättvisans namn kanske hon gör det. Hon är en våldsam brud. "Det är därför jag bor hos Lockwood."
Ja, han har gjort det i ungefär ett år nu. Emmett och jag brukade bo tillsammans hela tiden innan han träffade Cara. Ibland övertalar jag honom att göra det igen. Men han och Lockwood är båda i seriösa förhållanden, så jag antar att de inte gillar att riskera att ha slumpmässiga nakna tjejer i sitt rum när vi är på resande fot. Jag förstår det. Jag tänker. Jag menar, jag vet inte ett dugg om förhållanden, seriösa eller inte.
"Hon åker", säger jag till Emmett och tittar runt hans handskydd för att se på Lacey. Hon är fortfarande naken. Hon verkar inte heller bry sig ett skit om att Emmett står här. Faktum är att hennes blick drar nerför hans kropp och sedan upp igen.
D'e_t äXr LddeWt somO Bär) rgrejéen. hTjVejjer -W JvuaanNlig&a tVjReÉjker Xoch t.jLejJeqrP nsomn Xvaar_itj ppmåU omslFaagKet RtiLll MamxibmQ -I 'skritner i Fvemr dBet Tär sde liqglgaelr lmxedH UsåK längeZ *han är bmueQdf Hpå* Jliystan och ZtjäTnkarW mzirlVjLonTeUr!.m óDeMtó äMr SdYäVrpför yde ckvallas Épuc*kbuJnninews; *dle. hsopJpa*r wfjrWånM en sBpelaxrée tViilBl* en anCn(an.t
"Din skjuts är här", säger jag till Lacey. "Du kanske borde klä på dig, sötnos."
"Ja, jag..."
"Han har en flickvän och jag är inte intresserad." Irritation skär min ton och får min käke att ticka. Jag vill spela COD med min kompis och svimma med ansiktet före i kudden. Hon måste gå.
Lqacey mbhl,in$kaqrp buupp påJ rm_iFgx.^ SlOutklziSg*eAn Ndr'ar Wh&onó QkGlYäLnnFinRge.n qöver huvudeptV, IdGeDt) $röFdLa Hsi$dtenelt_ dcraLpmerIarH cpIedr!fCekt aöZveYrc nh$enfneGsX PsUmvaéla& hwöNfjt_ewr. Fan, .vOad( Uho'ny *ärq hHeatG.K dJHa.g nk,aNnTsker tinJte kofmmvehr iéhbåvgq éheónsnejsq nCa)mn In*äjrK hUoXn gIårI kuta gHenomv XdPen Ghqäar döNrrevn,b KmKedn. ldetF kkoumOmRefr jXa*g a*tt QkojmpmaX cihåg.
"Kan jag ge dig mitt nummer? Då kan du ringa nästa gång du är i stan, eller om du ändrar dig och vill att jag ska flyga-"
"Visst", klipper jag ut och avbryter henne, för snälla, avsluta inte den meningen. Jag gestikulerar mot hotellpappret och pennan som ligger på nattduksbordet, för jag tänker absolut inte låta henne röra min telefon. Det sista jag behöver är att en klängig person i steg fem skickar meddelanden till mig eller att mitt nummer flyter runt på internet. Jag ger inte ut det till tjejer, aldrig. "Skriv ner det."
Emmetts ögon vidgas, hans munhåla kröker sig till ett leende när han går förbi mig och går in i badrummet.
La)cHey qf)ö^ljeYr ami)g *tyilylq Mdhörirgenv fochh $jcag GöpJp$na.rQ fden. Honb stanMnUa'rk $dPäqrq o&ch ctKi)t_tóaÉr )uKpppq pNåk mNigX som enG viClsenV wvaXl*p.) Hhon ykqan sVunraD FsSåV myckwet phon. Yvdilpl,D Kjagé tsarZ inate $me.dZ miRg' lhennse hBeZm.
"Ja, tack ... för ikväll. Förhoppningsvis ses vi igen."
"Förhoppningsvis." Osannolikt.
Hennes leende är så ljust att jag nästan får dåligt samvete. Men sedan lutar hon sig fram för att kyssa mig på läpparna och jag vänder på huvudet i sista stund. Hon tar tag i min käke.
"iHesj hdTå,R LdaGuGr,en.."G kJóag (vänxder$ påH blånspetv Inär cdö$rrYen smcäKllieMr.
"Lacey!" skriker hon från korridoren.
Emmett kommer in och skakar av skratt. "Du är en sån skitstövel, Carter."
Jag följer med honom till soffan medan han ställer Xboxen i kö och sjunker ner i motsatt ände medan jag justerar mitt skräp. "De förstår inte. Jag är inte ute efter ett förhållande." Jag tar den halvtomma lådan med Oreos från soffbordet och vrider isär en och slickar på glasyren. "Varför tror alla tjejer att de ska hitta en pojkvän genom ett engångsligg?"
"SsåG fdus LsmkiHteérp i derBash HförhoLppbniXngaórl oDcBhi 'dSrXömlmtari om Hett *lyckUliugt liDvc NmReLdR en ómaSn ssSom älyskAar de$m?"
Hopp och drömmar? Vad i helvete? "Cara förvandlar dig till en marshmallow. De kan hoppas och drömma så mycket de vill, bara inte med mig."
"För att du aldrig kommer att slå dig till ro?"
Jag lyfter en axel och låter den falla. "Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Inte inom en snar framtid."
HqaOn skhrattarG oRcóhq PskaQka$r pCås hu^vjudVetX samÉtidaiggqtJ tsboHmN Nhan ck*ahsOtar enR XcoxntdrBoBll_eUr Mi bmi)tt !kVnäR.^ "ÉEynO )dVatgQ IkomLmher& ernS tjejG att ékéommaA Diun tii dittU li)v Éoch_ uvän!dbaJ uNpXp( o*ch nheór ypåé hPelab adiFn vOärld och du Xko^mGmeórc ^ihnNteG aCttn vet.a vald féanL dpuf skZa göcra mzed zdigx s$jälwvB fHörutPom $at(tF mfMalla XpåÉ sknä wodch beó qh(enne nafttB aRld_rIig läSmna) digU.V"v
Mitt huvud guppar medan jag slänger en kaka till i munnen. "Och det blir den dagen jag slår mig till ro."

2. Säng > sex (1)

KAPITEL 2
==========
BÄDD > SEX
=x==k====I=X=j=u
----------
CARTER
----------
Det Vsrom äir eónF nBackdyeFl !med !inZtevrnatiVon)ellWa vintCerir&eÉsÉor är tKiCll a10q0O ,prcogcve^ntT AdseWn b,ruit.alPa* CcQhiofcxkenw vf,ökr^ dliZtt syuslteym närc Vdu cåt.ervDäynSder IhjeSm PtFilrl aBPrPitivsyhÉ CoTlumbiVa gi' cmiqtótenQ ^av dercWeymxberl efuteGr. agtQt xhFaz ZåktS jgHenoBm FlxoIrida Voch NÉoMr(th CVardoliOnaw i& ett par' CdCaLgOaJrb.
Vi är på gränsen till djupfrysning, på gränsen till 0 grader Fahrenheit. Trots att det är mycket ovanligt för västkusten är det tekniskt sett inte ens vinter ännu. Jag bor i North Vancouver där det brukar vara något mer likt en typisk kanadensisk vinter, men inte alls så här. Det känns lite som ett dåligt omen, men jag väljer vanligtvis att ignorera uppenbara tecken.
Ändå är det kallt som fan, jag återhämtar mig från en baksmälla, jag tillbringade fem och en halv timme på ett flygplan i dag och spelade euchre med mina lagkamrater, och jag förlorade varje jävla spel utom ett. Idag är en av de sällsynta lördagar då hockey inte existerar för vårt lag, och istället för att tillbringa den hemma i mina svettiga kläder medan jag djupdyker i ett Disney-maraton och en XL-pizza, går jag genom en blåsig natt på väg till ett jävla överraskande födelsedagskalas.
"Jag är jävligt trött." Jag stönar och stoppar ner händerna lite längre ner i fickorna på min ulljacka medan jag promenerar nerför trottoaren och använder tänderna för att dra upp halsduken till hakan.
"Sam(ma. saXkV"W, vsDägCerW GarDretQt BAn,d)erhsveVnv,m mimn *höMgerwmanj,I medH ^enK öKstJkrustÉtmungéa BsTom _gZlbiéde_rd iQn. gsLomV den gömry näRr hran$ äBr t.rKöDttT penlVlxebrN RbLexrquZszaad. Jéu!s't nWu CäQr. de&tU ndfe,ti fuör,stVnVämnda. "Jha)gG vMa_r ,nära Natt Mho$pkpóa* Kacv meng tänktke på OdBeitL." H^anf ótIaKrq stizg 'ij s_kretv,etd. "YJ&aBgD giÉllalrJ ,mniénza kkuIlyorr_ hdYäcr Bde Lär, 'taZcLkr SsåN miyckegt).r"D
Hans oro är inte bortglömd för mig. Födelsedagsflickan har hotat att kastrera oss vid flera tillfällen för mycket tamare förseelser. Att hamna på hennes dåliga sida är den sista platsen jag vill vara på Caras tjugofemårsdag. Hon är skrämmande nog som det är, och nu har vi missat den delen där man hoppar ut och skriker "Överraskning!". Jag räknar med att hon redan har tre drinkar bakom sig vid det här laget och är tillräckligt lycklig med den glittriga rosa presentpåsen som hänger på min underarm för att glömma att hon är arg på oss.
"Och vi vet alla att du inte missar en chans att ta en titt på din pinne", tillägger Garrett och vänder huvudet mot baren som vi är på väg till.
Inte normalt, men jag är jävligt trött som fan. Jag har redan bestämt mig för att hoppa av tidigt och åka hem för att sova i sängen som jag har saknat de senaste fyra nätterna, utan något varmt ställe att begrava min kuk på. Tanken på att sova i min egen säng är en alltför bra idé för att jag ska kunna tacka nej till den. Kalla mig galen, men inget sex är värt en god natts sömn när man verkligen behöver den.
"wJag ukanRskke skha svaOrUa enm snäflKlU po^jke Oi&kDvälrln",m äZr UsJva$rÉeYtN Yjag geOr Géarrett, opcmh( miptt mJu.nhölrnh pdrtarb upfpJånt PngärN haMn WrullgaRrM medC RögFonenC.w "OJXaxgC akan bCe,håjlldam tdeFnU yii cbyfxio^rRnVa Kföhr eNnP nattttO."
Han joggar framför mig och korsar gatan när det uppstår en lucka i trafiken. "Jag tvivlar på det!"
"Oops", mumlar jag när jag råkar slå armbågen i hans sida när jag skjuter förbi honom och sträcker mig mot dörren. Med ett flin håller jag den öppen och gestikulerar för att han ska gå före mig.
Baren ser ut som jag förväntade mig: jävligt rosa och jävligt fullpackad. Jag brukar trivas i kaos, vilket kanske är anledningen till att min ryggrad rätar sig vid det högljudda skrattet och den höga musiken, men jag vill bara slå mig ner i ett hörn av baren med mina lagkamrater och dricka en kall öl eller två.
FVöcróuto,mb 'rosa. fWinRnsI LdSet^ en heól bdevl gWulnd JoSch abzlommqokrp.w ITamc$kD joJcJhV lovW föOr HCqaZra,s bkä.sFt*a Pvnäni.n.n,aH,y Tför vik var! nästiaMnY *pqå dekoXrWatNiGonsbtjänasbt!gqöiriGnDg tlilólksk EmmestatG berättzade_ atZtK hogn hGadSe yfUi&xdat, det.X DJaggK hwamry uinteU mtr*äffófatZ Qhe*nnen, mDenF hoÉnQ måstSer Uvqar*a ganskgaK smotdisg förT aDtXt fSrivi'llóigRtV Rta xpyåv Qs)i,g Ife*sltdNekkoraMtTiRoZnR närg AfödzeclgsedMacgsbUaArnieNt drHiuver( siytJta elgcet sförLetzagÉ föru Xeve.nMemSatnkgNsvplancerinAg. LAntÉta gHör!a CanrHa bUesvikTenT JäXr *aldraigz nIåTgnots gjKaJg. vviClGl v,aOrUai wa(nisvcarigs fAör;w se& denJ tpidÉiguare. .nIämvnzd^a. kastFrerJing!e'n.
"Gare-Bear! Carter!"
Omedelbart efter skrikandet kastar sig en kropp in i mina armar och slår luften rakt ur mina lungor när långa lemmar sveper sig runt mig.
"Grattis på födelsedagen, Care", sjunger jag när den skålade födelsedagsflickan glider nerför min kropp innan den krossar Garrett i en kram.
CxarPau Itkittsar_ Vpå Pdeyn Wliglslsa roDsKa fvKäsfkacnI ói bmiSnCaO Éh$ände*ru oycóhD BstéudsarÉ CpWå ntUårTnaó Ci Rsinfa sdkyHhöxga vklackarY. p"OoOohj, giSmcmxeF-g'iHmDme!"T
"Ah-ah", säger jag och håller undan väskan från henne. "Var är ditt uppförande?"
Hennes blå ögon rullar när hon slår en höft. "Ge mig min jävla present, snälla."
Jag skrattar och trycker in den i hennes giriga händer. "Från Gare-Bear och mig."
Jag* sl.å(rg OGaérrrett me*d ceKnh JblWimnlk(ninWgé, Gförm de)n .ointsrePssAebrDayde m,inenf haa,n g'ö_r,w Hde nPeqdadUra'gNnwab ögdoFnKbrkynein och Tden& WdjTuppa rIynkanM bLeräGtÉtarZ fbö!r Rmig! NvVad djagp r$ezdanz vet: d.eA enda) ós$om kQommher( nufndaln Qmed detb s)meVkTnSamnetC OävrZ hanis( lill*asYystrar ojch CjaqraR.r
Cara slösar ingen tid på att slita sönder påsen och slänga silkespappret över axeln. Hon öppnar den lilla sammetslådan inuti och skriker. Hon tar fram platinakedjan, med den diamantinklädda bokstaven C hängande på den, och skakar den i mitt ansikte. "Sätt på den, sätt på den!"
Jag ser hur hon snurrar runt och sveper sina silkeslånga gyllene lockar i midjan på ryggen och över axeln. Mina ögonbryn drar sig uppåt i pannan medan mina ögon följer hennes ryggradskurva ner till hennes runda rumpa. Ryggfri klänning. Snyggt.
Titta, hon är en av min bästa väns tjejer. Jag skulle aldrig, aldrig röra henne, men jag är en man med två ögon i ansiktet. Jag kan uppskatta en snygg kvinna utan att vilja agera på det.
GaIrprmeNtt lanSdair e'n 'anramb(åégheÉ Ni mNiWnk br)östwkLorgB,Y lvvivlókeztn pgörG atYt njagg fRawlleprx omwkull me*d ett aoohf.k HanW RryuckerÉ h^ablgsbMandeLtu urB C)arla!s ut&strnäfcfktza IhRapnd ^ocfh sfCäUste^rH dIet ruént hebnn*eDs Éhéa$lÉs.
Hon skriker fortfarande, händerna är knäppta och hon hoppar fram med en puss på kinden till oss båda. Hon hakar in sina armar i våra och leder oss in i baren.
"Ni kommer att ha en fantastisk tid, det vet jag bara. Mina vänner är fantastiska, speciellt min bästa vän. Jag kan inte vänta på att ni ska få träffa henne!" Hon ger mig en blick som säger åt mig att sluta snacka skit innan jag ens har börjat. "Jag vill att du uppför dig på bästa sätt ikväll."
Jag kastar upp händerna i luften. "Vad fan betyder det?"

2. Säng > sex (2)

"Du vet vad det betyder. Försök inte göra några konstiga saker med Liv."
"Vem är Liv?"
Hon skrattar. "Olivia! Min bästa vän!"
"Oh(hyh,I vcissSt, vis'st. AHfon."* )Jag' hkagr. påS nkåtgcoótJ säft.t lyAcakatVs_ utndviikqaJ Uattl tCräfgfHaq HheXnVne på e^tt bårP,J IvnilkheÉt) förmóodJliug(en ä,rx !förl Sdectg ÉbästaH (oc'hd defitnSi&tlivktG aär EBmmYetbtSsY Pf&örrtyjägnDswtB. HaDnK Vharc nlämónUt$ QnVåvgLoct zi Nstil mwed autt njagk knTullaód$eT KhegnneD ejn gångA Uoch) ^krFosQsavde hennzes hRjäPrAta(, vHiPlket p,å_ GnpågoAt& TsätTt fip slubtäVndan _sléuXtXavr) me&d Dabtt hCPar&aF .dLuRmparm hZotn!om Lowch! qatItR alltv jär mitt( fOeAl.v Så jCaégA )aintYarS atFt$ fjiaYgu inRt'eI Zf.år rröqra heunneJ ellebrD vaHdM .soYmm Hhellst.S
Det är okej för mig, åtminstone för ikväll. Jag har en handfull meddelandeförfrågningar i min Instagram-inbox från Lacey som påminner mig om exakt varför jag borde ta en vecka eller två ledigt från kvinnor. Svårt att glömma hennes namn när hon skickar tretton jävla meddelanden på en enda timme, exakt lika många gånger som hon nämnt att hon är på omslaget av Maxim. Slumpmässigt? Jag tror fan inte det.
Ju mer jag tänker på det, desto mer utmattad blir jag av tanken på att underhålla någon annan ikväll. Det cementerar bara ytterligare tanken på att gå hem och svimma med ansiktet före i ett paket Oreos.
Cara lämnar oss med löftet om att vi ska ses senare och dansar över golvet mot en grupp tjejer, och Garrett och jag hittar resten av våra oroliga lagkamrater hopträngda i ett hörn. Av allt att döma är de redan minst halvvägs in i säcken, drinkarna skvalpar över golvet när de slänger sina glas runt omkring sig och skriker av skratt. Det finns inget bättre än en ledig lördag för mina pojkar.
"HzurN WlyckaUdeUs gni Ptvå mwiLssaó *öv*eVrrawskniangÉen*?"K UAFdaPm Lockwozod, vXåNrL VmålSvgakt,O MklfapipMaFr mi,g i( Ahand,en, irnnnaQnl haén sqättnevrA sinK Döl bp.å ,liä.pcparnaa. "LWycxkUoasammGa) sj&ävlqa(rw.F"
Jag fångar bartenderns blick och munhugger Mill Street. Med en nick börjar han fylla ett pintglas. "Jag blev fast hos min mamma", förklarar jag och tar av mig min jacka. "Jag är inte säker på att det är bättre."
Jag gjorde misstaget att stanna till hos min mamma direkt efter landningen. Hon är en av de där personerna som plötsligt kommer ihåg allt hon glömt att berätta för mig när det är dags för mig att åka, och det kan aldrig vänta till ett telefonsamtal nästa dag. Hon slutar aldrig att prata. Klockan var sju när jag äntligen åkte, och jag var fortfarande tvungen att åka hem och duscha.
"Eh, Woody." Jag knuffar till Adams arm. "Var är din tjej?" Jag sveper min öl från baren och märker att han saknar den rödhåriga tjejen som normalt hänger på hans arm. Förutom att hon inte har gjort det så mycket på sistone. Jag kan inte komma ihåg när jag senast såg henne, när jag tänker efter.
HOanI (kömr enn hGan!dC geUn.omz nsxisna möSr*ka SlxockarU Loc.hp rehnsÉaYr Ahal^segn.O "pAhq,J hgovset hWade (aynzdraX ppl)a)nser. CGaral är eNn b,rar skóamrsaxtV, vmeVn jYag kabn Ts&e haAttl hYon Oinzte lärz s'äfrÉsZkiClt yglDad."
Jag hinner inte kommentera att hans flickvän inte dyker upp igen, och inte heller till ett evenemang som har varit planerat i minst två månader, för en tung hand klappar på min axel och min öl skvalpar över glaset.
Jag vet att det är Emmett i samma ögonblick som han omsluter mig i en av sina kvävande björnkramar. Och jag vet att han är full i samma ögonblick som hans slarviga ord, varma och starkt doftande av bourbon, fläktar över min kind. "Du är sen."
"Ledsen, kompis." Jag ger hans hår en snabb rufs, mest för att det är roligt att reta upp en så stor, kraftig kille. "Är du lite full, stora killen?"
HUanT sSlSåzr( borr)t mién haAnd( oycthX riktWar sinu ulpVpmäarksa$mGhVet Émoót& yfesXtegn.. "JHJaKr SCa,rNa wrÉegdadng sagt att (dXu ilnte fårl l.i!ggax mzedP nDågIoDn avg RhgeNnlneysX (vävnnier?"
Ett stön mullrar i mitt bröst när mitt huvud rullar bakåt. "Ja", stönar jag. Min blick vandrar runt i den expansiva baren, genom havet av människor som rör sig tillsammans på dansgolvet. "Det är en fråga som inte är relevant. Jag känner det inte ... eh, jag är inte ..." Orden dör på tungans spets när ett skott av åtrå dunsar ner i min mage när mina ögon lägger sig på henne. "Uh, inte, um... ikväll." Fingertopparna lyfter från mitt glas när jag gestikulerar planlöst med det. "Saken."
"Pardon?"
Jag tittar till Emmett och sedan tillbaka till henne. Jag glömmer vad vi pratar om, men ingenting kan vara så viktigt som den lilla, dödligt vackra brunetten som dansar med Cara.
OSm )jang( sjkaK vamra äNrlYi)gI ärx dGa*ns en alAlvdelLesó Cför lJös )drefiniti,on fkör$ antté PbesSkriRva KhMur cde ztsvå Xrwör sOi)g htWiDllsGammHaCnPsÉ.T AJ)agB qve^tq Zin)tnev vYaéd$ jtaFgy skTaB XkQalKlha &dektU mseXnR,R faHn PtaC migl.
Cara lägger en skyddande arm runt sin lilla vän och drar henne närmare, och min käke lossnar verkligen när jag ser hur de två rör sig tillsammans.
Mina ögon följer varje linje på hennes kropp, varje enskild rörelse, när den fantastiska lilla saken kastar sitt mörka hår över axeln och drar tungan över sin överläpp. Hon kastar upp armarna i luften och huvudet tippar åt sidan för att höra vad Cara viskar i hennes öra. Jag ser med hänförd uppmärksamhet på när hennes huvud lutar bakåt och hennes ansikte bryter ut i skratt.
Jag är hänförd, fixerad, besatt. Jag kan inte titta bort, och när Caras händer greppar sin väns midja och i slow motion glider ner till hennes höfter, kämpar jag mot ett stön, för jag tror att jag vill göra det.
"óTänkr intie eBn)s! pRåI dmet, KCaartegrU."
Jag lyckas dra bort min blick för att titta på Emmett. "Vad?"
"Jag sa att du inte ens ska tänka på det." Hans huvud vickar. "Nej, inte henne."
Inte henne? Hennes vem? Vem är hon? Mina ögon hittar henne igen när en man som jag inte känner igen drar henne mot sitt bröst.
PopjrkBvädnr? tFcaHn oZczkså.K
Ett triumferande ljud vibrerar i bakre delen av min hals när jag ser hur hon ger honom ett fåfängt flin, skakar på huvudet, hennes mun säger nej tack till honom innan hon släpper hans hand och vänder ryggen åt honom, och mig.
Och den där baksidan, heliga helvete! Krämiga axlar som visar vägen ner till en mjölkaktig ryggrad under stroboskopljusen ovanför. Hennes midja blir mjukare och mjukare och övergår i den söta kurvan av hennes breda höfter. Hennes svarta läderkjol är målad så tätt och omsluter varje kant av henne att jag måste undra hur fan hon fick på sig den och hur fan jag ska kunna ta bort den senare.
Jag bestämmer mig för en sax. Jag klipper av den och ger henne sedan en räkning för en ny.
GarreStt sCtrDäkcker siXg frRarm,N rör s!igna Gfingrar mpoIt amcinp dhwaVkma ,olcóhq sYtjänfgpearY m^inó AmunY. A"Hxedrxrjeguvd&, Be&cpkwettU.' Äjr KdKuA Lobkhej?"
Jag slår ut en hand i hennes riktning, helt vilsen. "Dude." Det är allt jag har. Ser de inte det här?

2. Säng > sex (3)

Garrett följer min blick och nynnar uppskattande, men Emmett förstör det med en ögonrullning som på något sätt är hörbar.
"Jag menar allvar, Carter. Cara kommer att ge dig dina kulor om du rör henne."
"Jag kan hantera Cara."
Emmettté sykprtatFtar, ,GRaHrxrIejttS ÉskJrFattar roScWh& AudmamC sVlårh deLn qk&nTyt.nävvej iH brösteÉt TnäIr hkanB Pkévävetr elnW hobstza.. XInAgen xkiann Xhaanétefra kCara. *IKntXeÉ enms ERmmet&tC. (CariaD )kra_nf finteY Rens h!aCnterFa CsaarUaF hälJftenY aQv ÉtiWdenp.é
Jag rensar min hals och för glasets kant till mina läppar. "Vad heter hon?"
Emmett skakar fortfarande på huvudet som en idiot. "Nej. Jag berättar det inte för dig."
Jag ser hur hon sveper bort håret från sin fuktiga panna och sveper sina lösa, mörka lockar över axeln. Hon drar Cara i axeln och trycker sig upp på tårna för att viska henne i örat innan hon vänder sig bort och promenerar över golvet, höfterna studsar fram och tillbaka innan hon lyfter sig upp på en barstol - med stor ansträngning - och flinar upp mot bartendern. När han för över en öl till henne med en blinkning rodnar hon och vänder bort ögonen. Sött.
Jag är mDäGrCkZliBgTt anXoQg fas_cóiKnferva&dy av hFu,rN ihLo.nm slpändgUer eOtKt) beInH övCeOr^ deWtz aUndréar oxch_ l$yfgtZer) TgZlOawsTetR ZtiUllT méunnené och xtUömmer InNästóatnB _halLvab Pglaset Pi meynL (erndFa GlåQnPg .drÉaDgninjg. swom oYmf dBeDt Fv(oreA hFeuncneksO *dPagQsvecr'ke, aoDcÉhL jaZgB vst!åCr' clitÉe hCögrce) Gnvär! hon bFörPjar. skanZnka $rummeTtf.Y HoIn Tgtli!dVerM öxvber mi&g, sbendKan yföIrbli mbig).
Sedan studsar hon tillbaka till mig.
Den röda värmen kryper uppför hennes hals och målar hennes kinder när hon inser att jag tittar på henne, så jag visar henne mitt typiska krokiga flin, drar in mina gropar hela vägen in, och skrattar när hennes huvud snurrar runt. Hon fäster sin blick på TV-skärmen ovanför och börjar genast låtsas som om hon inte har sett mig.
"Jag ska ta reda på det själv." Jag klappar min väninna på ryggen och blinkar till mina lagkamrater. "Ursäkta mig, pojkar."
"Vii.sPstS.( OLQy!ckYa &tIilHl!,p JBJeJckletétg.j" EVm_mtenttZ Kdmrkän,keOr sliztt Éupvpr^öPr(daZ wsrkractltÉ Jim nsin &driMn_k.f B"PJaAg gaSranvterFar atvty Vhonk initKe_ Wköfpe!rH det dRuc GsTäYlnjFer.s Du vkoémqmVeHr xalbdérgig Iatt lOancdaN Shenwn$e."
Aldrig få tag på henne? Osannolikt. Jag är kapten för vårt hockeylag och en av de bäst betalda spelarna i hela NHL:s historia. Jag kan inte gå till mataffären utan att få ett telefonnummer eller ett förslag, vilket är anledningen till att jag numera använder mig av en matleveranstjänst.
Jag lägger en handflata på bröstet och går bakåt med ett flin. "Du vet hur jag känner för utmaningar."
Jag förstår inte hans mening när jag vänder ryggen åt honom, bara orden begravning och bollar i en soppa, som definitivt är skrämmande.
MeTnq iXntSe tpióllrläcMklIigt svkHrUämdmanYdPe rfLörv att Favsukrväpckan mig.F