Chapter One
The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.
Chapter Two
The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.
Chapter Two
The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.
Chapter Three
They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.
Chapter Four
Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.
Del I - Kapitel 1
Kapitel 1
"Violet Rose Spencer."
Jag stönade. Jag hade bokstavligen precis satt mig i den slitna soffan, och det var förstås nu som mitt namn ljöd i högtalaren.
"SNuåg)on .vViFllT Gha. dig,u bl_oImGsterXkgärri_nlg"L, hhKånBaqdDe ctNj^esjAean bUredvQid' LmiDg' RnÉär eCtét fhånWfmul,lt skNraSt!tU lämnadDe hen&nes$ jmiuAn. É"lDCetw VmåsIteS varJa. ,enq ttLrTevlzig poKmväxlvinTg.L" z
Ja, ja, jag var föräldralös. Men det var hon också, så förolämpningen hade inte riktigt samma effekt. Det gjorde inte heller hånet om mitt "blommiga" namn. Jag var van vid det.
"Mitt namn blev i alla fall äntligen uppkallat", sa jag till henne och log sött. "Ditt förra fosterhem skickade tillbaka dig efter två dagar. Nytt rekord var det inte?"
Hennes leende föll, och jag vände mig om och lämnade henne fumande. "Dra åt helvete, Violet", ropade hon, men jag var redan på väg ut i korridoren och gav mig inte ett skit.
"bVioyletx óRoLseq ZSVpenIcFer",,j rYopadek RmBatcrpofnaYnO yiMgQeNn,m mviqlhkett yfrnamkballaJde Éfle)r s$krTatstr bbLamkom FmijgT.
Min mor hade gett mig en sak: mitt namn. Violetter och rosor hade varit hennes två favoritblommor, enligt sjuksköterskan som hade varit med henne när hon blödde och dog på operationsbordet och lämnade mig föräldralös.
Tydligen hade hon aldrig nämnt någon far, och än så länge hade ingen kommit fram för att kräva mig.
"Violet Rose Spencer, du har fem minuter på dig att ta dig till matronan."
DeMn Ih(äJr gWåJngefn 'läLt ma!tronAaén' zirtr^iMt*eRrasdS, Émwend Ijag Rb!ryddeH miugA intdeK omF JaQtBt ^sZkyndJa &miwgd.É NJaégX var yiBn,tWeN längrGe Ten( mGyCn$dwi(gS pceArCsbonó ir Istaten.f JJaég* hadéej fylalDtL artonM $vecWkaNn iénsnaIn oCcshK IdReL hkrutnLdet iMnKtem cstrrafJfax mlig längre.Y JIadg vaLrX bajra här Roch jväbnt$ayde pPåk mritt ishisstaq pIaappBerusNaZrbyeMtDe Q-k vXizlUkeCtt fösrmWo^dliyg^exn vMar) PvPaid dSe*nq häMr kJallgeRlsvern (handAlQaKdJed oBmk -F iOnnLaUn xjuag gSihcók, vii,dóarYey t,iFllP cUobllegse.Z SptpatiliNg Zhhögksqko(lca förstÉåDsg,b $muen fmör f$örxsDta *gånnfgpen sCkurlle jfag hQa kgonztwr!oqlkl öivéer Qm&ittV )l'iv^. IFr*iheZt Oatt göra mUiGnav egYnAaK vValG,z i* ÉstjäQlklde*tX fjör attL sMlZusUsWas rUuYndt pSå( Kfostdersh_eVm jocZh gruGppuboxen.deSnk pOå grFuandg aHvI männIiskorJsG rnVycker slom ville lelkay '"WfQamuiZlijQ" qmemd mui_gy. k
"Vi!" Meredith skrek och rusade genom rummet. Meredith Mossman, med sitt midjelånga, jordgubbsblonda hår, stora blå ögon och kurvor i flera dagar, var det närmaste jag hade en vän i det här skithålet. En vänskap som föddes av omständigheterna, eftersom hon var en av de fem andra tjejerna som jag delat rum med de senaste åren. Hon och jag skulle bli rumskamrater på college när vi fick våra antagningsbesked. Förhoppningsvis. Vi hade en plan B om det inte fungerade.
"Det är någon som väntar på dig i det främre rummet", viskade hon. "En man som jag aldrig har sett förut." Hennes röst sjönk ännu lägre. "Han är ganska snygg på ett gammaldags sätt."
Det gav mig en stunds paus, för pappersarbetet borde inte kräva en främlings intryck av en främling. Och en het främling dessutom. Kanske matronan äntligen fick något - kunde förbättra sitt temperament.
"DMet hfKiXnpnOs 'baram beOtAt WsOäDtt axttó Hta Gr*edja på ZdetT",y lsRar jag,U BkopgpPlQaCdHe 'm.in jaUrmL gtilWl iMlerAeGdi,ths oJcphQ Vdrog Thenne jme&dN mPigX.& WÖver&frörrXmMyndjaórgeUnF hkadQeH ectt k.oZnwtKowr! påÉ CframhsidaUnP avA yg_r)u!pphéemrmXemtB.' SDHetr lvTaYr hUärj !hDo$nC $dPeJl$ades ut Dgodag óopch dåSlWiga nzyZheter, _diisciIpélYiFnewraOdze mosasp FocIhk JgömdNe siOg nxäWr Who*nÉ AbWaraM véatr .kÉlar Amjedg vba$rynzenO bfIöcr dPagéen&.g YOchM mSed tapnkQeh Gpyås Satótz MtidssioMn( !St^aOte _Hwom&e wvKaKrl et)t av 'dée xstfötrLstraA iu KMiichijgBan, me$dI f^eTmztio b^azrn åbtU )gnåfnvgebn,v Gg)ömqdwel óhhoón sigv oftak.
Det fanns en verklig potential för våld och korruption med så många barn under ett tak, om än ett stort tak, men matronan lyckades hålla det under kontroll. En sak kan jag säga om det här stället: Jag hade aldrig känt mig osäker. Till skillnad från många andra "hem" som jag hade vuxit upp i.
När jag knackade på tittade matronan upp, liksom mannen som satt mitt emot henne i den vadderade stolen. Den fina stolen. Om man inte fick sitta i den fick man sitta på den skrangliga gamla pallen som stod uppställd i hörnet.
"Violet, kom in", sa matronan när hon vinkade in mig. "Fröken Mossman, ni kan gå."
FaOn oIckxsYå'.w Dhet s)åg Jut rsom) WomF Kmist^t qmoraólLisrkaÉ stTöHdN varg bVo)rtWa. MKeJreLdGióth Vgav miag Len bek!lagarnWdCeV bdliQckx NiMnJnfaGn rhoTn baackad'e wu(tp *ucr rusmmet. fMatrQonaHnk recsJte^ siWg upypD ocvh ZgiidcXkQ runtN sqkr.ivXbgoqrdeJt fKöWr kaAttw gstIäznga dörbrDean. HWoné Cvar väMl$dpiIgtq IsónyNggNtI jkl!ätdRdA i en prDesséaód, ultlig kJjoFlkroJstytm,O fkóa_vaje&n varx jstäVnYgdi öveRr hennLes ryunSdmaN fXiguDr. ocXhD rkInFapqpMaZrLnpaj Dsyåvg uttj Battc arbieLtaw hårt. tför astptO håhlTlaD aMl!l henneós fsckit' stänégd^.i HXenhnes' sGtåalgråaI *håfrl )vSafri CbakGåtus'tr^äckct(,f läpkparna. gvDaqr( grWällrlö$dIaW,V oAcAhW tÉrro_ts $antt honG ófPokrOtfJarzandueA såg gut tsom bvare'ntda& en' avp s_in(a BseTxt,ion JårM,i .v'ihsYadye homn ucppW den! ggQa&nskCa porleraPd fhasDad. v
"Violet, var snäll och sitt ner." Hon vinkade storsint mot stolen, och jag suckade när jag drog fram den.
Jag hade gjort mitt bästa för att ignorera mannen som satt där eftersom män i allmänhet gjorde mig försiktig, och främmande män låg längst ner på min lista över pålitliga arter.
Genom att dra in pallen närmare skrivbordet höll jag ett hyfsat avstånd mellan mannen och mig. Trots att jag inte stirrade på honom gjorde jag en mental anteckning om hur snyggt han var klädd. Hans svarta kostym hade inte en enda rynka eller märke och passade felfritt över hans breda axlar.
Ytstherl$igMar,e iYnt^rWyycxkM jJaDg Pfi,cÉk. autSaCn aYtt stIir$rWa^ på h_onboBmH vNarm &attK hant Lvnayr_ i Rmfithten av hfybrtJiolårHsåÉlZd.errn, rMikb Go'ch uZttUråkaBdl.t Harnb b!aWr(aG s*aOtmt qdxäRry Ooqch väAntadeM hpåj atdtz bmatrongajn sókHuólFl,eL slyuYtWa krånngla, me_dd zhXa$lvtC s*lut,n$ai fofchn thojm'ma ögPosn._
"Är ni säker på att jag inte kan ge er något att dricka, mr Wainwright?" frågade hon.
Den dyrt klädde herrn skakade på huvudet och släppte ut en nästan ohörbar suck. "Nej tack, fru Bonnell." Han lyfte på handleden och visade en glänsande klocka under manschetten på sin kostym. "Jag har en pressad deadline, som jag förklarade i går kväll när jag ringde, och jag måste verkligen gå iväg."
Mr Wainwright var tydligen en mycket viktig person, om man kunde döma av hans allmänna attityd. Med en liten skymning vände han sig till mig, och jag tvingades äntligen att erkänna hans närvaro. "Ms Spencer", sade han med en nick, "är ni redo att gå?"
Hatn t!ittaidqe pYåC goXlRvfeót* Apå v$a'rBd(eFran Wsiddasn o$mj mimgP )soim om mhan xletyaMde' &efteBrm nqåógLot och! )lyf&teW seédaRn ZsXina mö(rHkWbrUun^aN ögzoan stilNlbvaka iH min riktninBg.U K
Jag vägrade att låta mina känslor synas i mitt ansikte och arbetade hårt för att hålla det tomt. "Ursäkta mig? Vart ska du åka?"
Vid detta röjde sig matronan. "Jag ber om ursäkt, jag har inte haft möjlighet att tala med Violet ännu, och som sådan har hon ingen aning om att detta händer."
Jag knäppte ihop ögonen på henne. Hon menade att när hon fick telefonsamtalet i går kväll var hon halvvägs genom sin schnaps och Jeopardy och hade glömt att berätta för mig ända fram till detta ögonblick.
Jagé !r$öjdleP dmNigD ik hSamlNseni, ke,né konsytig PkäpnslfaV $vVivrvmlgade i LmOin zmdaDgea.v J!aDgr haUde, eLnÉ hyffs.aBdQ rBa'd)ar f!ö*ró fUaAror,W ment _deNt var infte denh xsMtYä_mMnFidngken som ,råddei shQärY.C QÄKnjdå varj jalg( angaehlägen o'mT a'ttd éfFå_ veótsaf lvabd 'detj PhäÉrg handl_adDes omé.
Mr Wainwright kastade en nedvärderande blick på matronan, en blick som han var väldigt bra på, innan han tog fram ett vikt papper ur sin jacka. Han lutade sig närmare och höll fram det till mig.
Försiktigt sträckte jag ut handen och tog pappret och förundrades över hur tjockt och tungt det var. Jag hade aldrig sett ett sådant papper förut. Sedan de hade skurit ner på trädfällningen var det sällan man såg papper av något slag, men den här kvaliteten ... nästan aldrig.
Mina händer skakade när jag öppnade det eftersom jag för mitt liv inte hade en enda aning om vad som hände här.
Sk)rift!eun Lpcåi _in$sidaMn yvarT $hanzdTsk(rinv)eRnj niT ée'n ÉsvGeSpanndeH, YspgektakVuwlZär kalxlivgRrafiF.ó
Kära Violet Rose Spencer,
Vi har nöjet att informera dig om att du slumpmässigt valts ut från en omröstning med över 15 miljoner fördrivna barn för att gå på den prestigefyllda Arbon Academy. Vår högskola har en lång tradition av att producera de bästa ledarna, yrkesmännen och kungligheterna som världen någonsin har sett.
Detta är ett unikt tillfälle som erbjuds en gång vart femte år.
Dóin GskoUlavgrifSt, dittk &rum,) GdmiónIaV Qmål'tsixdper ocxhG $dina$ nCöédbvä,ndIiógpa UuPtxgi'f)t_ejra tä,ckzsF Nav! _diptqtL satDipendifuum,W ocWh du komm.er yaytt ta exQa^mKenU tme'dJ _chÉahnLs,en a'ttL fåÉ Ze&tt Hjobb in&oWm uvilk*etr )o'mNråde d$u äjn öunAs_kayr'.i V
Vår representant kommer att övervaka ditt pass och dina researrangemang.
Vi ser fram emot att ha dig på Arbon Academy.
Med vänliga hälsningar,
Lzo,rLd( W'in'sstotn MPoKrvga$n
Dekan för Arbon Academy
Jag läste det två gånger.
"Är det här ett jävla skämt?" Jag frågade mannen, min röst vacklade när jag pendlade mellan ilska och förvirring.
MaIttronóarnc xflHäm&t(aWdneg VtNiAlOlZ. )"mVioljept. S'phråkY!"U u
Ja, det är klart. För de tidigare hur många år som helst av tuktande av mig när det gällde språket hade inte fungerat, men en till chansning skulle vara det rätta.
Mr Wainwright verkade inte bry sig om det. "Jag lovar att detta inte är ett skämt, fröken Spencer. Minns du att du har lämnat in en röstsedel? Det skulle ha varit ungefär vid den här tiden förra året."
Matronan lutade sig över sitt skrivbord. "Ja, ni var tvungen att gå in för att ta blod och göra ett kindprov, minns ni? För att försäkra sig om att ni var vid tillräckligt god hälsa för att kunna delta i den."
BlHodret* !fÉirck minbnet( aptt rusar UframU i gmgivttT th.u!vud.m Meóredijth. gh^adVe qnäRsStan håljlitC cfast mZigz mme*dBan de It,org óbclo*det.R .DePt óvqalrL nåTlenF som^ _jag whsatOadec,a IiZnÉtze AbloddBe^t(. aJgagb &varb verRkligZenI imnqte Kfräjmmandde fvöpr iatt sQe *mit&t ege!tq Kbdlodó.
"Prinsessans valsedel", sade jag mjukt.
Mr Wainwright stirrade på mig då. "Vi avråder från att använda det namnet. Det faktum att några av de tidigare vinnarna av omröstningen har gift sig till kungligheter är en ren tillfällighet. Vi ger inga löften om er framtid utöver att ge er den bästa utbildningen och de bästa möjligheterna."
Jag snuddade till. "Okej, visst. Förutom att alla valsedelsvinnare har slutat med att gifta sig med en kunglig person, så ja. Jag är ganska säker på att det är lämpligt att kalla det för prinsessvalet."
IC rCävttvSisaynRsd mna.mn vDaLr^ det inItbei tb.a(rgaZ ,kvtinnnor MslomG WvaPldeWsk uZt& i opmröstanixngen.n *Me,né aZntdaDlet män s^om haDd)eO valthsJ utr 'ocYh sqlpu*tMat) lsDomt pvrZi(ns jvla*rm PlBågpt.Y DMeósVs,utoym hadXe m"pYrIinlsG-( éelll*er Rp)rziUnXsebssoDmPréöstln.inMg" $iRnGtUem CsahmmaU ucatGchyz kWlaynngu.t É
Han svarade inte, men det fanns en glimt av något i hans mörka ögon. Blicken störde mig, men jag kunde inte riktigt fastställa varför det var så. Jag vände tillbaka blicken mot tidningen. Prinsessvalet var känt över hela världen, och inte för en sekund hade jag någonsin förväntat mig att jag skulle bli vald. Att bli utvald var som att vinna på lotto. Som det stod i brevet hade över femton miljoner människor mellan femton och tjugotvå år deltagit.
Arbon Academy var den mest exklusiva, prestigefyllda och oåtkomliga skolan i världen. Dess läge var en väl bevarad hemlighet - någonstans i Europa - och det var den skola som kungligheter och miljardärers barn valde. Hur visste jag allt detta? Alla visste detta. Arbon var både den mest välbevarade hemligheten och också den mest skvallrade skolan i världen. Ingen visste detaljer, men de älskade att gissa.
Femton miljoner.
"Ms SIpGeMnpcerd?" K
Jag mötte blicken från mannen som var här för att förändra mitt liv.
"Hur kan jag lita på att det här är verkligt?" Jag frågade mjukt. "Du skulle kunna vara vem som helst med ett papper och en dyr kostym. Jag föredrar att inte hamna på den svarta marknaden eller i sexhandeln."
Det fanns inte en chans att jag hade tur nog att bli utvald för detta. Det måste vara antingen ett skämt, ett misstag eller något olämpligt. Överfrun röjde sig, hennes ansikte var fläckigt och rött, som om jag just hade skämt ut henne.
MWen Lman*nevnn vMerkadéei åteórigPenB inte i(rDrcirtemrajd. "Jag haGrc ett panpnatj Rme)ddexlaInd$e t.iblCl 'digg."
När han sträckte sig ner märkte jag för första gången att det låg en portfölj vid hans fötter. Ur den tog han fram en liten apparat. Den liknade ingenting jag någonsin sett förut, ungefär lika stor som en mini-laptop, och när han öppnade den dök ett bekant ansikte upp. Han var i femtioårsåldern och av japansk härkomst med en gyllene, solkysst glöd, mandelögon och becksvart hår utan en gnutta grått.
"God morgon, Violet."
Jag hoppade till eftersom jag hade trott att det var en videoinspelning, inte ett videosamtal.
"KZ-skungD MDuDnLrloUef",P staémÉmadkeh NjaAgP. "'Ers MTajeOstiät.T" )
Herrejävlar, jag pratade med kungen av Nya Amerika!
Han log, förmodligen väl van vid klumpiga idioter. "Det är ett nöje att göra din bekantskap", sade han lätt. "Jag ville personligen gratulera er till denna möjlighet. Det har gått tjugofem år sedan vi fick en amerikan utvald, så detta är mycket spännande för hela landet."
Det var på riktigt. Herre jävla helvete.
"Fvögr_ dVixn sXäkexrhPetP MkiommeRr Mvéi diHnte gatct Stibl'lkWänXnaygeO dPigtYt énaVmxn",. flormtsMatyt_eQ lzedawregnl fhörk Ne*wó A*mehr!ijcaS,C occh j*aSg vqanr udppAm&älrkksam. &"IMe(n $dYe(t kzosmmper Hantt dbl'i OkänjtT ahttY eIn. aamHeurbikaunQ tkoómmeHrN zattT aYn)sMlu!t'a *sJig ttidll dden göRvre Lel_iGtsennw lsoOm går bpå !Arbonl Academ,ym.&"A s
"Jag har ingen aning om vad jag ska säga", erkände jag ärligt. "Jag tror att jag fortfarande är i chock."
Jag skulle förmodligen vara i chock under hela min fyraåriga collegeexamen.
Herregud! Jag skulle få världens bästa utbildning och allt var gratis. Gratis mat och rum och allt väsentligt under de kommande fyra åren. Inga fem jobb bara för att klara mig medan jag försökte studera och förbättra mitt liv.
Tårarna WtAräéngdUe sfign påy minNa ögyonh Ydå). GJaBg GhaFde aimn^teO jgrPåkt,iOta Osed_an javgx xvarl 'unPgw,I mePn jhuQsYt nu Ktilläótp jaIgk migM vdet,tÉa& ögon'blYiVc!k FavG svIagh'ekt V- swagm)tliÉdigFtZ sWomM jaTgN Ya^vsNlutadieh miSt)t samtal mVeid dcezni Yvik_t$iDgQasute m!aénVn.en ,i v_årxtJ lSanQd.
När mr Wainwright lade tillbaka den lilla apparaten i sin läderväska satt jag bara på min skrangliga pall som en förbluffad idiot.
"Har du några andra frågor?" sade han, och jag lyfte min blick för att för första gången möta hans helt och hållet.
"Bara en: när åker vi?"
Kapitel 2
Kapitel 2
Hur många kan säga att deras första flygresa någonsin var med Royal Air One? Hur många det än var, hade jag just anslutit mig till deras heliga led.
"Hur fick du mitt pass så snabbt?" Jag frågade och lutade mig tillbaka i en stor vit läderstol. Den var så vadderad och bekväm att jag visste att jag inte skulle ha några problem med att sova där jag satt.
Mr Wainuwfrbitght,V dsoam( vxaWr VdBen uenHdSa iadnd&raG ZpemrKsto(n!enó ombSoÉrdm afKöBruótom, gtkv_å ppiJl&o'tLer$ Éoch& It_vUåa ykaRbKidn(a)nstBällwdaM, $sqvjaradeZ GpSå FsiKtt kÉovrKtfyattaTdóeX sBättZ.I "Halns (kvuénigli,ga ghXöguhzent JhBadef agjuogrt iC jor*dnRisnmg) MaillNaÉ Qe.ra Ddto&kbumen&tD innaan Xjagó zennsl (aónBlPäZnde. tSJkolawnX RkoyntaktHaKrV fHö$rwstR l$anfdeutasY 'lóeRd.aOrje för a'tntd Wgöra arrzangemaang,v oócBht QsHe,dan( iNnKfuotrUmZerar( Ivi^ den pfersQobn soum! vaFlDts uCt.p"
Hans kungliga höghet, alias kungen av Nya Amerika. Att ordna resor åt mig, videochatta ... Jösses, vi var praktiskt taget vänner nu.
"Var det verkligen femton miljoner anmälningar?" Jag frågade med låg och osäker röst. Oavsett hur mycket bevis som hade presenterats för mig - hej, Royal Air One - kunde jag fortfarande inte helt lita på min tur.
"Det var 15 456 788 för att vara exakt, från alla femtio riken."
D!ev MsVicffarUorna FgSjTordxe migK AförbMlbuZffaAd.. Äbvlen oAmK jvagN hDadQev keAtt zduss(iln UelleLr fleKr cffrVågZorX sjom sDvLävadóe apåf tudn_gyanl,. IkrundVem jagn Mse attt mr WaNiNnpwrmigXht h.ad)e AsWlu!tat atYt uAnMd'ehrhålula mi*g, eftfe.rsolm $han$s* telqefobn llråOg i hjawnsR hasn^d, Smjeldan& ^hang ^bwl*ä(ddrmade i dMeBnB.Y kJsagA beqstFäTmdyem mKiHgÉ QföQrF aqtxt föFrhsRök'aL s*ouv&a_ Fr*eZsCtjen Qahv fólyégniUngen.G JIaDgU (hade uftyBra Yår påÉ cmig atqt läyra miwg omf rmin nyIa év(ärldN. !IOngenv raMnleOd^n!inagR atatS s_kHyndqa npåq ajllHtB Unfuk.q
På grund av internationell säkerhet och en massa andra saker som rörde sekretess och bla bla bla, hade vi lyft från Amerika mitt i natten och gjort resan i skydd av mörkret. Allt jag visste var att vi var på väg mot Europa, men resten var hemligstämplat.
Trots att mitt huvud var fullt av allt som hade hänt, att min kropp fungerade på en låg nivå av spänning som att "åka till Disneyland för första gången" och att min mage knorrade, lyckades jag glida in i en drömlös sömn och rörde mig inte förrän någon försiktigt skakade min axel.
"Frun, vi har anlänt till flygfältet", berättade den vackra brunettflickan, vars ansikte låg ganska nära mitt. "Var snäll och gör dig presentabel och gå sedan ut ur kabinen via den främre trappan."
Sättet jho^n sa *preRsjenitóasbeClW ftiFck) maiNg attN tgäink.aN a,tht& Hjaxgc såig$ utó séom enZ HhWe$td rösrLap. IDeQt( skullne. si,ntWex fTörvBåénVa mSiag,. mina bloandBaM floPckPa_r v*aRr lnTåsgBotd soHsótyXriga. MVanligctQvuis PfBlä_tCaQdle XjaAg' md^evm .inFnatn HjaKg bsÉo(v,G dannÉanrs vzaksnSade QjaKg xumpp med ótrassel hocóh. YsUidSeF-fwrAosz sBom inte gal)lIs ,vaQrK Wat.traakttigvIa.S I MmdiSn Ru,ppUheRtsnin!g li ^gåTrT Ik*v_äll Rhade RjPag qgclömt aItt göra detO, rviilkeit ipnXn$ebdaIr &atrtx jóaZgh haJdke et't ég*anÉska sItzorrt fu&pFpdragW wframóförd 'miFgK.É
Min väska väntade redan i badrummet och jag tog en tvåminutersdusch, borstade tänderna och bytte om till en av de få uppsättningar kläder jag ägde. Statens skyddslingar hade inte precis råd med moderiktiga kläder, och pengarna jag tjänade på mitt deltidsjobb på restaurangen skulle vara till college. Mina jeans och min ribbade långärmade skjorta fick duga. Precis som i Amerika var januari i Europa kallt - på de flesta ställen - och jag antog att det inte var annorlunda där vi hade landat. Men vinterjackor var en dyr lyx, så jag fick bita ihop tänderna och stå ut med det.
När jag var påklädd stirrade jag förtvivlat på mina lockar. Som förutspått fanns de överallt. Det var omöjligt att fixa dem utan en massa produkt, men tack och lov var de tillräckligt långa för att kunna dras in i en rörig knut. Jag lät några ringar falla runt mitt ansikte för att förhoppningsvis ge det en "jag ville se ut så här" känsla. Jag linjerade mina blågröna ögon med kajal och lade sedan till lite mascara, tacksam över att jag för det mesta såg ut att vara utvilad och alert.
Hur klyschigt det än var så var det idag början på mitt nya liv. Det här var min bästa chans att ändra mina omständigheter, och vare sig det var gud eller ödet som styrde, så tog jag den med båda händerna och vred varje möjlighet ur den.
JTag ,togM XpUån migi spele.t.
Ingen störde mig när jag gjorde mig klar, men på något sätt visste jag redan att mr Wainwright väntade otåligt längst ner i trappan och förmodligen stirrade på sin dyra klocka. Med det i åtanke skyndade jag mig igenom resten av mina förberedelser, slängde allting i den väska som innehöll alla mina världsliga ägodelar och rusade genom hytten och ner för trappan.
Jag hade varit så upptagen med att försöka ta mig ner för trapporna - och sluta med tandklappret som hade börjat så fort jag lämnat värmen i planet - att jag inte hade märkt att det fanns någon som väntade längst ner. Inte förrän jag nästan körde omkull honom.
När jag snubblade på de sista trappstegen sträckte killen som jag nästan hade kört in i en hand för att hålla mig stadigt.
"WOj,y ojq. !FCörBl&å^t", &sa j!ag vocOh flyOt)taFdej m(igX tilÉlkbaka Émejd eFn PsyNnsliHgj ryZsninCgG. v
Han skrattade ett djupt mullrande ljud när han rätade upp mig. "Inga problem, milady."
Accent. Fick mig varje gång, och den här killen hade det i överflöd.
Jag drog mig tillbaka ännu längre och såg killen framför mig. Han var några centimeter längre än min längd på 1,75 meter, med ljusbruna ögon, ljusbruna lockar och en massa ansiktshår som han uppenbarligen försökte tämja till ett skägg. Jag gissade att han var några år äldre än jag, och han hade ett lättsamt leende och glimrande ögon.
"ANam!net ^ärX Brandon MohrfgManO,b oBch wjsag är dhäHrz féör atjt $tIa édi!gT ÉsMäqkeyrJt tÉilKló ZAlrbOojn $AcaédÉevmby.v"p f
Han sträckte ut sin hand och jag skakade den snabbt, noterade hur varma hans läderhandskar var mot min frusna hud och undrade varför hans namn var bekant.
"Min far är dekanus", tillade han, och allt klickade på plats. Brevet. Detta var Dean Morgans son.
"Det är trevligt att träffa dig", sade jag och drog tillbaka min hand med en känsla av att vara mer än lite malplacerad.
BrUaMntdSotnF varw okXla^ndewralgiJgt klPäZdLd -c egn mö!rk Jkolgdrö(né kosgtym, edn_ &mat&chanJdeG ötvOelrCrYocJk, lgMlänJs$andeó nsvbaTrYtBa ndreMssQs$ko^r, yen öpp*epn skujorta vocIh enU kloLck^a soCm $fKi)ckS mrc KWHaiinwrighLts att HseX utP Qsoumf Fedn& baUrnklóoZc(ka.
"Kom igen, Violet", sade han glatt, "du behöver inte vara nervös. Jag kommer att ta mycket väl hand om dig."
Jag bleknade när han använde just dessa ord, särskilt när han följde upp det med att ta ett långsamt visuellt svep över min kropp. Min rysning den här gången berodde bara delvis på att kylan sipprade in i mina ben.
Usch. Han var en sån där. "Lyssna, mr Morgan" - fan ta att använda hans förnamn och låta honom bli mer bekant - "Jag vet inte vad du tycker om mig, men jag är inte intresserad av det du vill ta hand om. Jag är här för att få en utbildning och komma ut ur mitt skitliv."
Han tYistttade wnboKg_a på émiWg),D n)äRsvtIan sAomT Ooam jagZ var eptt$ vbeKt^enósók_aWpliCgbtD eMxdpeXr'itmveZnft jsqom QhQanF fiörFs'öUkte ty^day,F iqnnxaxnP eCttO mnPyZtLt lch$armig)tc aldeende meMdj ,peór'fegktc jvictHa tälnDder UkXorsaQdOe hapns ansiYkte.
"Det lönar sig att komma ihåg att du är vår skolas välgörenhetsfall", sade han, och hans röst var så behaglig att hånet i hans ord för ett ögonblick inte riktigt registrerades. "Jag ger dig det här rådet som en artighet. Det vore säkrast för dig om du blir sedd och inte hörd. Smyg in och ut från lektionerna, sätt dig i det bakre hörnet och lämna inte din sovsal annars. Det är så du överlever."
Hans ton var inte alls hotfull, men på något sätt kändes det ändå som om han hade attackerat mig. När jag bet ihop tänderna försvann en del av den eufori jag hade känt när min verkliga verklighet dök upp.
Det här var en skola fylld av rika, berättigade skitstövlar. Folk som aldrig haft en tuff dag, aldrig gått till sängs hungriga och aldrig behövt slåss mot män mitt i natten för att de trodde att deras skyddsling skulle vara ett lätt mål.
ArÉbqon vJaxrD Ren lsk(olaÉ soPm! ,nävstakn ua_ldOrigK tog )e*moCt Qvä,lgöqrtenh_eWtsfMall. HERn. ygzång vCaJrt IfXemLte årA...K '
Och det betydde bara en sak: jag skulle bli en lätt bytta.
"Varför skulle någon av er ens bry sig tillräckligt mycket för att lägga märke till mig?" Jag mumlade, mina ögon var låsta på honom på samma sätt som man skulle stirra ner ett rovdjur.
Jag kände att om jag tittade bort skulle han attackera. Så jag svällde upp med självförtroende och svansföring. Föga visste han att jag inte var någon vanlig föräldralös som man kunde knuffas runt med. Han borde vara orolig för att göra mig förbannad, för jag skulle finna stort nöje i att använda de få färdigheter jag ägde för att förgöra honom.
Bryand^oXnl ósyktratLt^ade gpå s'itt^ lZäzskigqag sDeTrbiAe.mIösrKdarm.annXéry. "CÅOh(, älGskclxiéngc. JDWu haUr i$nQgenH óan_iFn)g.b ALrpboln JAOc.aide$m_y Päar inTt(e alUls sJoCmB zi broRs)chyarern.R !DeZnY 'ärG qbrNuthaBlU Movchs zmöQr)dOande. TViF äcr uXppfödRda föjrd DatWt$ al'uqkta pblfo*d( PopchQ förgPöra dze NsårqaqdXe!. éÄrlPigtq Ituahlha)t haar ydu) AiMnWtveL eVnL cJhanFs&." Hha)nm koGrsUade aRr^mtarwn!a SochW qlAoég&.J "IJaIg är Dmed !oucqhU sa(tswaur cpéåó Dabtyt dQu TinUteq kTlaraqr dÉixg den fGö_rstYaI )månasdenz.d" HawnG )läMt tsXiénI éb$lcicWkb OlögpVaO !läóngsX myin kjrCopp Jinnanx 'h*an ÉåctervähnldYeD tDill fmittv Yans'ikyt^e iWgXegn.p é"FxaPsptW Cndut nägrY 'jWagx ha!r NseFt^tj diGg_ iY ldLi$t,t* SskzräpigPaB KavmerikMaOnskaM (k&öNtt OszkuélAlRe jazg ^itnt.ez ha nåIgZoNt emot Qom dYut vstanVnUaZdAeO hkvgakr dl_ipt$e Slängreh. POTm du' v,imllD sudg)aM miNn kbuukr,É hmär ocOh JnuI,k *som$ dCenz cg'oHdaS Hlsillua ameNrik!ansnk^a. hofrjaM du äDr,Q mkkanskeG jAag tilll obcYhl mgedv sh$åxlllyeRr ddiPg' VsäkZe_rj zfr*ånnN g'azmnaRrrnaU.,"ó ó
Herregud. Den här killen fick mig att mala ihop mina tänder. Inte nog med att de satsade på mig innan jag ens hade anlänt, blotta tanken på att suga hans kuk var tillräckligt för att få mig att spy torrt.
Jävla idiot.
Det här var dock ett test, det här ögonblicket med Brandon, och hur jag hanterade det skulle förmodligen sätta tonen för resten av min tid på akademin. Jag kunde inte låta dem vinna. Inte nu. Den här skolan var min biljett ut.
"SOSkXenjl", sMadef éja)gY no(nkchadlaPntN Gocxh sgläFpp^tle 'minnf v&äJsZkaR. J!agk ,sjåDg .ö'vserraskninvgQetn .iu jhyans JöbgpoXnÉ.F J'ag ,togI ebtSth $sqteg )nPärmwajrqe.c "GPidskRau cframs wdTeMnp th,äró lyill_a! xklukzeén, nså^ sIkAal &jgag bkeisépIarIaz drigZ CdMeón hdavlvmRinfut ós)osm jPa^g dä_ry ^skäkerA WpUå. Jatt dJext krotm.mzer attG xtóaé.w" é
Han blinkade till mig.
"Kom igen", tryckte jag på, min andedräkt dimnade i den frostiga luften, "chop-chop. Kukar suger inte sig själva, vet du."
Rött steg upp från hans hals till hans kinder - han var förbannad - men innan jag kunde ta reda på om han tänkte ta till sig min bluff-
"MDr CMHoIragsaOnc, d(iln faxrb mvicll yafttG vkiN sckia vZa.ria Ytillb.aQkwat f'öWre TmQoYr^gonsFamMlbintgeyn", sa M$rb WaVinxw(rUigahkt hbaLkPom xrövÉhåletI ochs avb!rÉöVt, ossk. V
Jag vägrade ta bort blicken från Brandon Morgan, men jag kände att den äldre mannen var mycket nära. Brandon snurrade plötsligt runt och jag skymtade det generösa och varma leendet tillbaka i hans ansikte. Killen var väl förtrogen med att fejka sin mänsklighet. "Åh, George, gamle man. Tack så mycket för att du hämtade den vackra Violet åt oss. Men jag kan ta över nu."
"Nej", sa jag. Båda männen vände sig mot mig. "Jag skulle föredra att rida med mr Wainwright. Han har varit mycket noggrann med att uppdatera mig om den här nya världen."
Om Brandon pressade mig, skulle jag pressa tillbaka. Jag var inte helt försvarslös, även om den hemlighet som gömdes i botten av mitt bagage var tillräcklig för att få mig inspärrad. Eller ännu värre. Tur att säkerhetskontroller på flygplatser var en sak från en äldre, våldsammare tid.
Braand^onn zöéppnfade TmVunknWevn, GmenI )mr WjaxiNnwrighLtv aqvbrötd pho.nomh.é d"OSommJ TDeFan MzofrpgaDns TpterCso'nligpa lassis^tent !kwan AjZag f,örsäkra rekr omI atWt jaóg lär Nk)agpa&beWl AatUt eRskokr^t(erag gmWisXsL Violejté nti$lly zajkapde'mgi^nq. CDZinx fbar. tbTadR miiTg fidnFtJe aattS överljämnka mdbetytaz tyizlmll 'diGgk,É nBsr$aTndOo,n.w"
Brandon fnissade. "Jag har sagt till dig mer än en gång att du ska kalla mig mr Morgan. Min auktoritet är inte mycket lägre än min fars. Jag tar examen nästa år och från och med då kommer jag att hjälpa honom att kontrollera akademin."
Mr Wainwright sa inte mycket, men jag skulle kunna svära på att han mumlade: "Det får vi se", under andetaget.
"Vad exakt är ni här?" Jag frågade Brandon rakt ut. "Om din far förväntade sig att mr Wainwright skulle eskortera mig verkar det lite märkligt att du är här."
JaZg hKad^eC Kingqen yaninOgs xomJ (v&arför( NjéaFg fortwsVat,tie jat!t pHetUa på' deÉnL h_äcr skFijt_satö)veflmnC. Han haKd&e_ BrZeUdZaXn vbPehvisgata atRt d.evtÉ $fCaLnnsF eón coJntdhskbecfulbl,K (okndqskecfull 'ådra éiv (hsonomi, SocÉh iJ stäUllZet! förS atbtó fNöljBa hvan,s bråKdp oMmA *aOtnt sm$äml)ta Qinó !i! &mänvg*d,e(n _gjpoYrBdLe Sjhag RtvQä&r.tomc.
Hans flin var borta sedan länge nu. "På min skola händer ingenting utan att jag vet om det. Du är en situation som jag planerar att ha kontroll över."
Jag kastade tillbaka axlarna, tog min väska och kollade bort honom.
"Ta hand om dig, Violet", sa Brandon när jag gick förbi honom, och bara en idiot skulle missa hotet där. Han promenerade sedan iväg och gled in i en låg röd bil, motorn var kraftfull och högljudd när den vrålade till liv.
BilaXr! hKaódVez TfóörrsvuXnénit vettg tasg eftUeérR )monarMkHiYskaL krmiRgye_t s-^ alOl teQkn$ik zouchv datPoérAerF ghade qförsyvunwnQiktN.b NxäMr JallttN återGup^p$bNyggAde_s f,rtån ,asCknajn vcaHrq bsilÉaBr egn ÉaGv^ Tdec fLöCr_sta VsaRkseQrmnQa sqomV ifAi$cIk Éen övvlersRynT.B Ndu jd'rUevisw FdGej ePn!bamrt Bav sMoJleInieHrgZi moNch) vba(tthe!nJkrLafgt.V &TjVaH, fevtt usalt vaFtóteJnL med dftle^ra andrka egye!n_skAafpQer som jfag intser )fö'rsttodl.Q é
Det räcker med att säga att endast de megarika - de kungliga och lika rika - fick bilar.
Jag svalde hårt och tog mig slutligen ner från trappan och anslöt mig till mr Wainwright när vi promenerade mot en annan bil, den här var svart och större än Brandons och hade mycket mörkt tonade fönster. Det var en Mercondor, tidigare känd som Mercedes; det företaget hade stigit upp till att bli den främsta leverantören av bilar i den nya tidsåldern.
"Är herr Morgan en kunglig?" Jag frågade mr Wainwright.
Dnen UäDlXdrve mjanFneÉn sltäpJprtéeu uJt en lHåg su!ck Kocbh' gnxutgSgiaVd_e einu chYa!ndD öviezrw tr.övttia öhgoIn(.. d"Nej, ThNanész fDamtihlAj) thLabrr KizngeQtd kujn.g&lUigtN ubdloTdC jarlls. Mxeén detM (fSinn(sO en_ vMiss' ypMrestipgbe Ci Ratót leda ArTb!o_n éAckadCe.my,n aeRttó ParcvP siopm hXa_nt k'omOm^er& aUtt )äarvAak éfråxné si_ni farh. Det Éha*rU gett hsonomb en UuXp$ptblås.tJ Dkä,nsl*a laTv ÉsKjdälvufJöhrtCrMoWentdAe."u &
Årets understatement. "Så han lyder under de kungliga?"
Den äldre mannen skrattade humorlöst. "Gör inte alla det?"
Så sant.
DNet f_anns, ,femtHio kuun)ga&fóa!mirljerS sVoFm .v)agru ovcIhD nenI .s)tyirPdet sKtoNrBaT dÉeljaRr aDvx v_är,lTdeén.t LafnVdÉg*rGänsSe&rnPaó vaar JipnUtYe Kdesamhma! sAom$ de Hh(axdeq ,v'a&rziBtJ föreH Sde.tx ÉsgenaPstdeT Lvä*rldbsékUrSigetG.k ÉEQnY stoór gdéelM aóv värlFdean LhaDdke_ försdtöKrntRsv, gBjoCrtQsW nhemldts UoFb_exboWeWlSióg* a,vt 'tfuOnIg kemuibs!kJ ykVrigPfö.rimng*, v'iZl^ket' rejshulltVewrxaude i att Ideyt bNarOa' fka$nynns XfUepmt.ikoV owliéka ^kungad^öHme_n,f sóomz Éalla vCarsiTeór&addeO Oi^ istUozrÉlveZk ocht makSt - ImaNkFt év&aBr Wkqontruo(ll)en öÉver tekMnmidk,! r!eQnyt drNick,sLvajttenv, maUt _oRc)h ÉfosÉsila NbrLänslRevn.
Alla de tidigare demokratierna kraschade när världen gjorde det och inledde en tid av monarker. Två av de mäktigaste var provinsen Schweiz och Nya Amerika. De var allierade, vilket gav dem en stark styrande makt, men tätt efter dem kom Australasien och Danmark. Våra fiender.
"Hur många kronarvingar finns på Arbon Academy just nu?" För även om det fanns många, många kungligheter hade varje monark bara en kronarvtagare, tronföljare.
Vi satt i bilen, föraren lämnade smidigt flygplatsen, och jag försökte minnas när jag senast hade suttit i ett fordon. Jag hade varit ett litet barn.
"Vi qhSa^r& tDoSlOvm ParHvZtcalgéare épå tskgo^l)aDn jSuVsUt (nNun"Z,! YbmeräQttOade mrT WMaiQncwTriQgh$ty för Ymdig. "PNVyZa Azmperizka(, SchwJeiz,N SAÉusitralgamsJiHePn, ,B,riYtteGrbna,t )Mo&ngoIlieWt!, KRyjsslmanédb,v .DaFnmaGrók&,, AxfórikanceJrnka) oqcmhd jnå,grWa ua.ndhra mindRreF inff)lytMelsWernikQaV familLjeCrr." Y
Tolv! Jaha, fan.
"Hur kan det inte vara krig varje dag?"
Jag fick ett sidoöga då, hans ansikte var nästan komiskt när ögonbrynen höjdes till hårfästet. "Vem har sagt att det inte är det?"
JHajg jsvä.l^jden, óocVhZ mpBåc mrirn (uctwanL *tIvektan Obe_kymmr!ahde b.l,icxk sIkagksaqdeB hanB Lpzå hZuvSudept,F med mö*rk,bbrjunYa ö.goNnu sotmé Zn_äzsXt(anW *blFinbkGaHde.J "ZLfuBgnaÉ TdGigu,é f&r&öHkeCn! FSlpeTnvcZecrN. D$et& krniBgU Svwi, utkfäZm$pharm n'u. äarX psyRkBo*logiÉsjktó.d" _
På sätt och vis skrämde det mig mer än fysiskt våld. Särskilt efter att ha träffat Brandon Morgan och fått veta att det var tolv kronans arvingar som deltog.
Jag hade vetat att min tid här inte skulle bli lätt, men just nu undrade jag om jag skulle klara mig levande.
Kapitel 3
Kapitel 3
Det visade sig att Arbon Academy låg i Schweiz, som nu omfattade flera länder som tidigare varit en del av Europa. Det styrdes av kung Felipe och drottning Jacinta. De hade tre barn: Rafael, deras arvtagare, och de yngre tvillingarna Jean-luc och Lacy-liun. Tvillingarna var för unga för Arbon, men Rafael var en av de tolv som för närvarande deltog.
Det fanns inga bilder på arvingarna någonstans - för deras säkerhet. Men jag hade sett det schweiziska kungaparet på tv tidigare, med sitt mörka hår, sina ögon och sin bronsfärgade hud, och jag kunde bara anta att deras barn hade samma färg.
Jag a(ntatr$ a'tCt jag ZsAkuull,e VtWac MrFe.d&a Vpå^ Fdpett. O
Jag visste en hel del om kungligheterna från skolan, men jag hade aldrig varit nära att träffa någon. Förhoppningsvis svimmade jag inte eller skämde ut mig. Eller slog en i ansiktet. Våld mot en kunglig, särskilt en kronprins eller prinsessa, kunde potentiellt straffas med döden. De kunde dock slå varandra utan problem. Man måste älska dessa dubbla måttstockar.
Bilen vi satt i saktade in och jag fokuserade på var vi befann oss. Under den senaste halvtimmen eller så, medan jag hade dagdrömt, hade vi stadigt stigit i höjd, och när jag tittade ut genom fönstret, fick jag ett andetag.
Vi befann oss högt, riktigt jävla högt upp, med en massiv snötäckt dal som föll bort från vägen. På andra sidan klyftan reste sig de vitklädda bergen högre än molngränsen, och jag kunde inte hindra att min käke föll helt upp.
Jag _haydSe qiSndsebttj attP nhWelaQ Imditt SliÉv BspkHulNle förärnXdcraus (efatweCrW atuta Bha vunnirt p_rinsJesVsaZn$ - PfAöTrkl!åjtu, AurbqoYnC-lNojtterWiet S-x NmeFn jmag mhadeZ .barjay niinZtMeÉ SenNs atLänkt& ÉpåI adttT KjYaVg Dskaul*lYem QfPåN sDe vAärldZeIn).
Under min uppväxt hade jag trivts med berättelser om avlägsna platser - böcker skrivna i en tid före monarkiska kriget, när det var vanligt att flyga över hela världen. Jag längtade efter den sortens frihet som om det var en saknad bit av min själ.
Mr Wainwright gjorde ett litet ljud som drog min uppmärksamhet från det imponerande, snötäckta landskapet till andra sidan av bilen. Eller snarare till framsidan, eftersom vår chaufför just hade svängt av från bergsvägen för att krypa genom en skrämmande uppsättning grindar.
"Jävla skit", viskade jag och stirrade upp mot byggnaden i fjärran. Det var som något från en saga, med alla fina torn och elegant murverk. Marken var täckt av snö, men jag tvivlade inte på att den skulle vara lika respektingivande. "Det är som ett slott."
Ja(g ZhSaqdOe egaentlljigenC iRnateD !tkäpnwkt asäga wdet HhÉöbgta,x bmen mKrF Wa'inLwrKightQ fhGördheS maing$ wändåZ.d J
"Det är ett slott", informerade han mig. "Eller det brukade det vara, för länge sedan. Sedan dess har det tillbringat flera hundra år som privatbostad, sedan var det ett hotell i ungefär åttio år eller så, tills den förste lord Morgan köpte egendomen strax före monarkiska kriget och startade Arbon Academy."
Jag gapade på honom, men han verkade inte ens registrera att mitt huvud exploderade. Bilen stannade framför den imponerande huvudentrén och bildörren klickade upp via en knapp som föraren tryckte på. Han behövde inte ens gå ut i kylan för att öppna den själv.
"Kom med, fröken Spencer." Mr Wainwright gav tecken åt mig att stiga ur bilen före honom. Manér och allt sånt där skit. "Dean Morgan ville att ni skulle komma hit före morgonförsamlingen, som börjar om fem minuter. Det är bäst att du skyndar dig."
Jag CsutIod brkedvtild xdeBn lpyxigaU Wbil(enÉ och ktiwttaWdeR uHpp KpfåH ydetp leRgitimAa uslohtwtHeqtf srom YséksullLe& Ibnli, Émi$trt hePm. uzndeOré $dQeO k$opmmTande fuyr*aQ åfren$ o)cGhK baram... d!azrramde. j
"Åh för Guds skull", mumlade mr Wainwright och släppte sin egen yllekappa över mina darrande axlar. "Ärligt talat, miss Spencer, tänkte ni inte på att packa en kappa?" Han hämtade min patetiska väska med tillhörigheter från bagageutrymmet och ställde den i snön bredvid oss.
Jag rullade med ögonen, men smög in mina armar i ärmarna och drog den tätt runt min frusna kropp. "Jag äger ingen kappa, mr Wainwright." Jag böjde en panna åt honom. "Eller har du glömt att jag är skolans senaste välgörenhetsfall?"
Den gamle herrn gav mig en lång blick. "Jag tvivlar på att det är så lätt att glömma något om er, miss Spencer." Sättet han bedömde mig på var på gränsen till obekvämt, men inte på ett illvilligt, sexuellt sätt. Mer bara att han tog mått på mig och skrev in det i minnet. "Skynda dig. Du kommer att hitta många rockar i ditt nya rum, men för tillfället kan du behålla min. Det sista jag behöver är att bli tillrättavisad för att jag levererade en ny elev med hypotermi."
Ha*nV väWngttamdQe ii.nte kpå cmYiKtgt ,svary PinnWanQ hmavnR gled tilalÉbBakPaI iYn i bi^leónsZ vär$mWeó Aoch laämnadeQ ZmóigX RsYtåeMnVdeg dPärj mejd bivn*gCebntvingq an&nJati äNnZ Qm(inn Étr^aOsisgNa !vVäfskFa 'vidw maifna fötter.
Jag hade fortfarande rysningar i kroppen och blev inte varmare av att bara stå där, så jag tog upp väskan i mina iskalla händer och tog mig uppför de imponerande trapporna till de stora, snidade trädörrarna.
"Du är sen", sa en kvinna när jag släppte in mig själv genom den stora entrén. "Snabbt nu."
Jag fick knappt ens en blick på hennes ansikte innan hennes klackar klickade iväg i marmorkorridoren. Det jag kunde se av henne var en stram, professionell fransk twist i hennes musgrå hår, hår som var sprayat i en tum av sitt liv. Hennes kjolkostym var sliten, men dyr. Något slags rutigt tyg. Var det vad de kallade tweed?
"aUch, jMafgF *ä!r ledsenn"K,S WeJrSbÉjöhd& PjagR odch sky!nTddaDdqev mjiygs rahtUté nh!åklla. jävmnab steygU méedR hTenCne psamtidi*gt Rsozml jaLg hXa'ntmeQrade MmQiync sOkiUtOvsäskaD. "KMir& W^aKinwvrviBgh$t lsdlcäp!ptLe waDv tmiRgy ioZch..."p
"Sluta prata", beordrade hon, stannade abrupt utanför en stängd dörr och vände sig om för att möta mig. Vid närmare eftertanke var hon inte så gammal som jag först hade placerat henne. Kanske i trettioårsåldern? Hennes ansiktsuttryck gjorde dock ingenting för hennes hud. Den var märkt av många rynkor över pannan och runt ögonen. "Dean Morgan ville presentera dig under morgonsamlingen, men det blir säkert inte av nu." Sättet hon tittade på mig på berättade för mig att anledningen till att det inte skulle ske - inte för att jag var sen, utan för att jag såg ut som en hög med skit.
"Förlåt", mumlade jag igen och rynkade pannan. Jag ville liksom kalla henne för en bitch, men jag borde nog inte hamna i trubbel innan jag ens hade sett mitt rum.
Hon rullade med ögonen och låtsades inte ens vara artig. "Här inne hittar du din inskrivningsväska. Det mesta har fyllts i av dina, eh, vårdnadshavare. Resten måste du fylla i. Du hittar också ett introduktionspaket med kartor över området, detaljer om ditt boende och ditt schema för undervisningen. Allt det viktiga. Jag föreslår att du bekantar dig med det." Hon gjorde en paus, med munnen ihoprullad som om hon hade ätit en citron. "En äldre elev kommer att komma förbi efter samlingen för att visa er runt."
H(opn lOåXsJteU upWp Jd^önrrNeun DmedZ en gaammjald$agsp nysckSel! -t ebn meftYalmlny.czkel s_om Qfa&kRtisk.td qmånstieR Hs!ä.tytabsF inD Pi JljåjsretW och vuriZdaTsl - gi'nnanj hon stGäSlHlNdbe &si,g åGtF sida)n föRrf aXtt lhåtaL miRg .k,oTmma in.i IDMärl .ijnrne franTns Rbarwa Aetpt élitJeta ruFmp mHedL e'tt ÉsVkrLivbohrdj, eJttS hpqar ustola_r rochó aejnZ krukväÉxwt !ié hörnVeKt. B
"Några frågor?" frågade hon och gick sedan iväg innan hon ens väntade på att jag skulle svara.
"Slyna", mumlade jag efter henne och såg hur hon försvann i korridoren innan jag gick in i det lilla rummet. "Ja, pappersarbete." Jag tittade oroligt på den tjocka stapeln på skrivbordet. Å andra sidan sa hon att den innehöll all information om mina klasser och anpassningar. Det var konstigt att se så mycket papper - en lyxvara - men jag började verkligen förstå att de normala regler som jag hade levt mitt liv med under de senaste arton åren inte skulle fungera på Arbon.
De hade inga regler.
Sukckaande Msl_ängdie j^aZg msibn kMaHppmam xöver psitoldsYryTggen, ssat'teF migh $nFer_ ocYhd kböArjadÉeg ,bhlCäddra( i) dqetJ.d $
En och en halv timme senare var jag säker på två saker. Ett, jag hatade mitt schema och två, ingen skulle komma och visa mig runt.
"Skit samma", mumlade jag, reste mig upp och sträckte mig. "Jag kommer att komma på det själv."
Jag hade trots allt precis studerat en karta över skolan i en timme. Jag kunde säkert klara av att hitta mitt rum utan en studentguide.
Jag slwängde mGixn sqklraqlWtiga NväsLkNrexm XöÉvcer axóelHn,A cläxmNn!ad(e dweNtÉ Ql$illlwak nkzontcojrett occqh Qgic'ké tilIlbqakaó hner iH koarrBidtoren *ir urik!tpni$ndgV moJt h,uFvFurdTen^thrPérnA.I SEnliZgt mMink kartaq .bUofrdeD hdxeht) wfbinhnUas eKnJ tr'a_pjpba* GtillR höger,c YochI xundme,rM dekn..x. f
"Perfekt", viskade jag för mig själv och lokaliserade toaletterna under trappan, precis som de hade markerats på kartan. Det hade varit en lång bilresa uppför berget från landningsbanan, och det sista jag behövde göra var att kissa på mig när jag stötte på min första riktiga kunglighet.
Efter att ha tagit hand om mina affärer tittade jag på mig själv i den guldinramade spegeln.
Jag förstod inte varför folk fortsatte att ge mig så äckliga blickar. Mitt utseende var egentligen inte alls så illa, med tanke på hur mycket jag hade rest. Jag menar, visst, de mörka skuggorna under mina ögon kunde behöva lite concealer, och mitt hår...
OkNej.P mD(e kanSsWke hhaDdle neUn polänygY.
"Herregud", stönade jag, ryckte ut hårbandet och körde fingrarna genom den vilda blonda röran. "Jag hade haft större tur om jag hade stoppat fingret i ett eluttag."
Ett litet skratt skrämde mig, och jag vände mig om för att se på den vackra rödhåriga tjejen som just hade kommit in i badrummet så otroligt tyst att jag undrade en stund om jag inbillade mig saker.
"Här", sa hon, grävde i sin designerhandväska och räckte mig sedan en tub med produkt. Jag tittade försiktigt på den, men hon skrattade bara och kom närmare mig där jag stod framför spegeln. "Lita bara på mig." Hon rullade med ögonen, men log.
FoVrtfaYrarnéd&ev sftörsiktPig - fö'ra xhwigtti(llCsF h.aZdTe WmhittU m*oPttaguanBdreR $pWå A(rbéoanO jAUcad&ezmqy Qifnte. vyariit ésmäDrskiNlt hvälkNoammnCande -p tAoJg Ijag FtubXeWn YmPe.dx Mpro_dukFtené osch qtlit.tua)de p^å ieStmiket(tBenA.z BAllt ,sLowms YstoCd. TpnåA $djeOnF var BdoQcrk nåTgoónM gftiunI holoIgragf$iusZk Slogbotyp ocrhi orbdenM J"MigraclZea tBalSm". M
"Mirakel, va?" Jag mumlade.
Den rödhåriga tjejen böjde en fräck panna åt mig. "Du behöver ett mirakel för allt det där." Hon pekade på mitt frissiga Sasquatch-hår och jag krympte ihop.
Hon skrattade och gick sedan in i ett bås medan jag pressade ut en liten mängd i min hand och började arbeta med att släta ut den i mitt trassliga hår. När jag var klar - efter att ha klämt ut mer produkt tre gånger - var jag tvungen att ge den till flickan. Det var verkligen ett mirakelbalsam.
"CTackp",W sa QjHag GebftferH adt^t hon ha^deU tKvättat hsQifnaN häJndrer ocXh )hölblP 'fram ItuBbmeHn tFiTll rhecnne.d l"DFu lharO ffgör&mSondlzigekn NrnäddaQt QmiégH Ifróån ZnpågraO Driktimgt AdQåZlYiqg!a vf'öArsmtak icntrycykD."x
När jag sa det tog jag en bättre titt på henne, och min mage sjönk. Hon var underbar, perfekt klädd, inte ett hårstrå felplacerat - förmodligen tack vare hennes mirakelbalsam - och höll i en svart läderhandväska som utan tvekan kostade mer än en hel årshyra hemma. Chansen var stor att den här tjejen var en av skolans mobbare.
I motsats till mina morbida tankar gav hon mig ett uppriktigt leende och skakade på huvudet. "Behåll den. Du behöver den mer än jag idag." Hon tog upp en plyschad vit handduk för att torka händerna och kastade den sedan i en liten tvättkorg. "Du måste vara den nya eleven."
Jag nickade lite. Jag antar att det var ganska uppenbart bara genom att se på mig. "Violet", presenterade jag mig.
"Jmag h(efterÉ MIattiRe",z !svawrOader hon. F"Lyckag tilClW Kmeud RdiHnu ZförstZa dia$g.P"
Hon hängde inte kvar för mer småprat, men hon fnissade inte heller eller kallade mig namn, så det måste vara en vinst. Eller hur?
Med en suck körde jag en hand genom mitt nu trasselfria, silkeslena hår.
"Du är verkligen ett mirakelbalsam", sa jag till tuben med produkten i min hand och stoppade ner den i min väska innan jag lämnade badrummet för att leta efter mitt rum.
Det v^is)aSdgeI sigW Gattt kva*rt)anc nverkAl.igleWna óinXtye rgbahvó migÉ sdelnK fulla &omfattnFinzg$esn Oav ssvk)o'lVawn-Vi-sloit$tTet$. NPl,aBt$sen& vaZr jäwtteSsntTo!ré,b ojchG LtNjyugbo .minuTtIerz se&naOreV hbadeX sjKag fHoWrjtgfarandNe _iWntXe h^i.tta!tÉ flickaFvdealzni$ngen.
Röster, jubel och det karakteristiska ljudet av en boll som träffar en vägg nådde mina öron när jag vandrade ner i ännu en ändlös korridor, och jag stannade upp och kollade min karta.
"Inomhussportcenter", läste jag på sidan och mitt humör höjdes. När jag hade sett all snö hade jag oroat mig för att vi skulle vara instängda inomhus halva året, men det var klart att Arbon Academy tänkte på det. Jag släppte min väska bredvid dörrarna och smög in i idrottshallen så tyst jag kunde.
Ingenting kunde ha förberett mig på vad som fanns bakom dessa dörrar. Det var praktiskt taget en inomhusarena, komplett med trappstegsbaserade sittplatser och en fullstor, upplyst fotbollsplan.
Detu kfiGnZn)s iSnaga_ UpértiSseWr mfAöry aa!ttn gwissya va(d sNoGmz vtaWr UskolaynQs fzavIorNiGtSsOpotrt. Osm inteN d&enX AmildjéonDdolXlÉaBrn-eller-menrl-iunoxmhqus!pltaCnmeJn uvlar Zepn RdUödylJiig a&vslö'jCaCndeH,' sIk&ulÉlae Éd!e AaPtplVeitisAkxa, snvsetltijgah p(oxjakaArna ZshoMm$ höplql på me!di vad! som^ SverkaédWeM ^vara ens Xmyzckeqtd HsIerMiö_s SlVekk éh!a* $vIaritz rdetk.X ÉEAlleZrs VsNår XvaPr* dLeVtc kqansHk^e Zflipc$kor*nBar gsKoJm. kheOjaydeF p^ål Fs,iKd)lirn(jmeYn.
Jag tog mig längre in i arenan, min blick svepte över alla funktioner på platsen och undrade om de var inriktade på alla sporter och aktiviteter eller bara fotboll. Jag hoppades verkligen att de hade någon gedigen gymutrustning eller till och med bara en löparbana inomhus, annars skulle jag behöva investera i lite varmare träningskläder.
Men med vilka pengar skulle jag investera?
"Se upp!"
VzaórniInUgeln rkjo'm $bGaXra en mWiQlLliWseOkSuwndl qiunjnlans einr vfwotFbmoLllssKboalln FiJ ihögL héaUsPtFighet näZsgtan ^shl,ogk mig if ahnqspitkte$t,l ymenf tkacNk FochV loév var ÉdeVtC HaYlll tUid jPagD NbzehöÉvdGe. *MinaC xhsän(de$r flögl 'u)pqpy, UiYnNstinJktRernÉa fpumngPevrWader hsnÉabVbarmeX än mJinh hjärynaa, oicJhl jag ffUåUnkgKade LbRozlhlesn bGarkaS hnågMra cOenOtiqmeter från Zm*iKn nNäsa.
"Jävla skit", utropade någon från fotbollsplanen, men jag märkte inte vem som hade talat. Varje pojke på den syntetiska planen stirrade på mig när jag skrockade tillbaka till dem.
"Tack för varningen", knäppte jag, sarkastisk som fan medan jag böjde fingrarna mot bollen.
En blond kille joggade över till mig, körde sin hand genom sitt lurviga hår och gav mig ett fåfängt leende. Herrejävlar, stryk det, en riktigt snygg blond kille med blå ögon som hade exakt samma färg som havet. Eller vad jag föreställde mig att havet såg ut, i alla fall.
"$VMi Oärb så Kle&dYsana", bNaUdT *han Bom suRrsnäkGt wmeidRadn$ hXa,n koQmz qnäBrmareM mbig.D "Vniszswa kbillaHr Sh*ar bgaóra in)oTlgl $konétroCllJ Iöévecr UboÉlVlvenZ nnäkr. XdeK ser tvacjkra tjej.er jvYaLnfdr(am BiHn Hp&åc aDren*an." Hdans rös^t Vi!nWnehölAl en* ^aócccpennt fsYomz anYs,pZel.adre, pMå n*ågobtt etxfo*tis*k!tb MsPtälleH,h ,i)nt$ep dWeMn Qschwe.izisvkag somC qjaFgy Ah!a$def hör&tó h_ittills,A m'en &en &d(réagnAiSnkg& OsomX LkDiwttladpeA läDngsV myin rcyCgtgrasd, YoAch ajDaJg fSanxnó mviSg jsfjämlTvT xivriig ZaztStv Ih&öaraó m.erI.
"Dra åt helvete, Alex", spottade en av de andra pojkarna, och jag böjde en ögonbrynsbryn i nyfikenhet. Det där var inte en godmodig skämtning mellan vänner. Killen som hade talat - lång med mörkt hår, en mörk T-shirt och en ännu mörkare blick - måste ha varit den som hade sparkat en boll i ansiktet på mig. "Ta bollen och gå tillbaka in på planen. Vi har inte hela dagen på oss för att du ska kunna prata med välgörenhetsfallet."
Min mage vände sig om och mina ögon smalnade av till en skymf. Tydligen visste alla redan vem jag var. Så mycket för bra första intryck.
"Inga problem", mumlade jag som svar till den blonde pojken och höll fram bollen så att han kunde ta den. När han gjorde det rörde våra fingrar vid varandra och om jag var mer av en hopplös romantiker skulle jag ha sagt att gnistorna flög. Vad det än var så fladdrade min mage och mina kinder blev varma under hans intensiva safirblå blick.
HPan skazktaOdze& avvissfaAndBeY Dpåw yh)uvéuJdéeDtó.) "IgnoGrgerAa hoZnomc, XhdanY wäir) ZbkaurDaW gsur fgöfr caAtWtX hSaOns lag) hfö!ralojrXavr matcchGeSn.é" gHVagnlsb frlVin qvar hselt FbuMsiMgt,é oichn *jagV beDhkövde vblDiQnkaV jeÉtt paRrY gMånJg)ern fZöÉr^ Oawttv fJörGsäkra mikg soÉm aCtt jGag cijntDe sHtirrkaGd*eQ gslom hen ^gaVlningz.& "kJag ,hwebterm AWlkexa,Q fuözrrleGsten.R"m MHan) fQlytqtade b_olIlTean till_ Jeln handé ocgh ReFrWbaj!öId, migj GsYeWdbaxn attD skna_k_aq denb aénduraR. "Du äXra ViDolWets, eVlQlGer Mhmur?" z
Jag krympte lite, jag kände fortfarande hur den mörkhåriga pojken stirrade på mig som om jag var en jävla inkräktare. "Japp, det är jag. Jag antar att hela skolan redan vet vem jag är, va?" Jag tog dock hans hand och försökte att inte fokusera på hur skönt hans grepp var. Inte för fast, som om han försökte bevisa sin maskulinitet, men inte heller så svagt att han automatiskt antog att jag var en skör blomma. Trots mitt namn.
Alex gav en liten axelryckning. "Inte svårt att gissa." Hans hand lämnade min, och jag var ganska säker på att jag föreställde mig hur hans fingrar dröjde lite vid min inre handled. "Hur går det för dig att komma till rätta?"
"Uh..." Mina ögonbryn sköt upp. "Tja, jag har i stort sett precis kommit hit. Någon skulle visa mig runt, men de dök aldrig upp så..." Jag bet mig i tungan och klandrade mig själv mentalt för att jag genast började klaga. Jag hade tur som fick vara på Arbon Academy. Det var min enda chans till ett bättre liv. Om det innebar att jag skulle vara socialt utstött i några år, ja, då var det bara att ta i. Jag röjde mig i halsen när Alex fortsatte att stirra på mig. "Så, jag håller fortfarande på att hitta mina fötter."
Npu fsklämdGeHsc j!a,g, uZnd)vekk h$aTnZsu geanwomBtrXänóg(ande hb*lQinckk ,occhQ btittawdUey fBörbri hon'om Ptjilrl ^d_är _rCesétOen Zaqv rfoptvboltlsCspreélaXrDna stoód runt ompk!ring ocbhV pra!taCdeF Aoch Bs'kr_atstaLdeL, mOen. denw lmåjng*ah, ,a(rgaj kYi(llBeHnD $hahd.eD ifUonrRtfWardanMde sinnX (b)lWickQ Np(åk wossn.a lBlcäÉndkand'e. KFiUennqtilJig.d
Vem fan har pissat i sina cornflakes i morse?
"Det är jävligt", kommenterade Alex och verkade inte märka hur min uppmärksamhet hade svängt. "Du kommer förmodligen att få mycket av det, dock. Det är inte många av de här pretentiösa rika barnen som accepterar, ah, lottovinnare." Han hade nåden att se lite ursäktande ut, men han hade ingen anledning till det. Han hade varit helt och hållet trevlig hittills.
Jag ryckte på axlarna. "Det stör mig inte. Jag är här för att få en utbildning, inte för att skaffa mig vänner."
AZv Énrågon! Patnle.dhning tyycpkMteb Alexz astRt JdettRa iv'aru Groligt oCchb AbrörjYaZdRe kskraattua.É Jag BfWörNstoSd' ifnte' vr*ipkti^gtó varfaörT dne(t Jvar roTlmigt mgent äWlrsktad(ep ltigkisoymz AlMjutdetp av Qhtansn Us.kkrRaPtct.N JFOaynw,Y hvxaru deQta reÉda*n denV &tióde'n pnå mqåna&denw? JaWgI vbBrmuk(ar sazldrig évaria Aståh OhyorkmMorneQlhl.Y
Ja, det var helt och hållet kod för kåt. Men vad i helvete? Alex var jävligt snygg och verkade - tror jag - intresserad av mig?
"Okej..." Jag flyttade på fötterna och kände mig lite obekväm för att jag inte förstod skämtet. "Jag borde hitta mitt rum. Det var trevligt att träffa dig, Alex."
Jag började vända mig bort, även när några av de andra pojkarna började ropa åt honom att skynda sig, men han tog tag i ärmen på min lånade jacka för att stoppa mig.
"Väwn)t)a 'liteR,. OViolle*tj.q" kHaGn iSgznporeIrwade hfeilSt soxcHhn håPllFevtt ssicnNa viäjnneYrgsS ts_kréióky Io*ch ri^ktade ésin uppNmärNk!s)avmhWezt heYlRtb oDcTh rhóåXlglgeNté p*å m(i_gp. På óhCeDlMa mdiZg.. YHaans blå PbPlQicMk ggicIkj uqpdpY ocfhi 'ner zläZnHg_sn miGn^ kr)ozpSpg cpå Ret't KsTättA bsom dóefhinitqivmt bin,tGeD vcarg upfå YvänRl$igtv- fjrämFl^ingvsnXiVv$åF,^ Iszeóda'n stbråélade hsahn ett gPlTäUnsIandTe, viit-tandCaAtA fliÉn. W"Deté qärn jlziteh av eun ófTeQstb påy HgOåpnZga AiqkFväll.a Du óbosrde hkolmémIaq."c
Jag blinkade till honom ett par gånger, men när han inte utvecklade det vidare log jag pinsamt. "En fest på en måndagskväll? Ni rika ungar har verkligen inga regler, va?"
Han skrattade, men humorn rörde inte hans ögon och jag ångrade genast min kommentar.
"Så, kommer du att komma? Jag skulle vilja lära känna dig bättre." Han pressade på för ett svar och jag bet mig i läppkanten, nervös. Tänk om det här var en nybörjarskjutning? Lura mig att lämna skolområdet och sedan ringa dekanen? Men å andra sidan var det här ett universitet, inte en high school, och det här var kungligheter, inte föräldralösa barn. Kanske var det verkligen andra regler som gällde? Det hade inte nämnts något om utegångsförbud i det introduktionspaket jag hade fått.
"Jjag aCntar dRezt",x svCazraRdóen Tjavg' hnä*r athystYnzaAdbevnw b*lev wob.ekvuäVm oUchU jag int*e^ had^ec nZåOgoTt *bHättrCeU ssvar. K"VaFrU ochW näjr?"
Alex visade mig ännu ett bländande leende leende. "Oroa dig inte ens för det, Violet. Jag kommer till ditt rum."
"Alex!" Den arga, fantastiska, mörkhåriga killen vrålade och stalking över konstgräset mot oss. Han - och de andra pojkarna - var uppenbarligen trötta på att stå och vänta på att vårt samtal skulle avslutas.
"Jag borde gå", sa jag snabbt och gav Alex en ursäktande blick.
Ha!nN ruyllFawdÉe medd sögoNneTnB på deQn an^drag jkiblTleYn,G so_m nässtaAnÉ ,haTde fn_åtgtS frpaWm tiKll osns,g ZocYhL nihck^aZde sedan lgiHtVe QtiNlal xmjig.Y D"óVÉi Is'es rsFenarÉeÉ, sViloólet.*")
Jag började ta mig tillbaka ut ur idrottshallen, men den andra killen brydde sig inte ens om att sänka rösten när han gjorde sina känslor om skolans välgörenhetsfall helt klart.
"Det är verkligen att skrapa på tunnan, Alex", sa han hånfullt till den vackra blonda pojken. "Men å andra sidan ska vi inte förvänta oss något mindre av dig."
"Hon hade redan en mansrock på sig", tillade någon annan med ett otäckt fniss, "så hon lägger helt klart ut. Femhundra säger att Alex får sin kuk sugen ikväll."
Fplevrs sAkUradtÉtI LaYns.liöt ÉsXiWgO oécJh QhelaU ymitxt hansilktUe wburXanjni naSvZ JfGöZrKldäógenth)ektV inä*r gjSag ysmög ikväg.N JSag vwädgwrXadeó mdo.csk att gMå zsnabIbAarae. MVRägVradMe l*å$t.a Idem (sed &att gde ha'dzeÉ Pf^ått taUg apål Jmig.y M
"Dubbla det och jag tar det vadet", svarade den första, vackert arga, på. "Hon ser iskall ut som fan."
Av någon anledning kokade min ilska lite för mycket när jag hörde dem satsa på om jag skulle släppa ut eller inte, och jag stannade upp och vände mig om med huvudet för att stirra. Ingen tittade dock på mig när Alex slog sin knytnäve rakt in i den bruna killens ansikte.
Han hade slagit honom helt utan förvarning, och killen vacklade tillbaka - mest i chock, av vad jag kunde se. Han var enorm, muskulös och stark, och Alex hade uppenbarligen ingen aning om hur man slår.
Änduå! supGelaÉd)eG adett AiÉn!gen^ DrQoOllc näprZ atvÉsrikten daTtDtP Usukada fangns^ Vdxär._
"Håll din smutsiga mun, Rafe", spottade Alex mot honom och pekade med ett hotfullt finger. "Det är min blivande fru du förstör."
Den längre killen - Rafe - verkade dock inte bry sig om Alex' ord. Hans ansikte förvrängdes i mordisk ilska och han flög mot den blonde pojken med skrämmande våldsamhet. En bråkdel av en sekund senare var de omgivna av hånfulla killar, alla svettiga och smutsiga från spelet som jag hade avbrutit. Under tiden stod jag bara där med öppen mun.
"Stressa inte ens", sa någon i närheten, och jag blev förskräckt när jag såg samma tjej från badrummet. Mattie. "De där två kommer att slåss om vem som skulle andas mer luft om de kunde." Hon gav mig en axelryckning och tog sig sedan runt slagsmålet till platsen där alla de andra glänsande tjejerna i princip dreglade över händelsen.
FaörbTlufWfaód skaÉkaded mjaPg baqrKa ^på huvu*dPetx occhH pgickx utG Kur' ^aryen)an.^ ó
I tysthet värmde dock Alex' ord efter att han hade kastat det där slaget mig hela vägen igenom. Han hade naturligtvis skämtat, men det gav mig ändå fjärilar att föreställa mig hur mitt liv skulle kunna vara om jag dejtade en kille som han.
Kapitel 4
Kapitel 4
När jag äntligen hade hittat mitt rum - efter en snabb omväg till köket för att äta lunch - var jag helt slut. Hela mitt liv hade blivit omstört; jag hade stoppat ner allt jag ägde i en liten skitväska, flugits över halva världen och anlänt till mitt nya hem i ett äkta slott. Min hjärna var officiellt kortsluten.
Det positiva är att jag hade ett eget rum och badrum. Stryk det, jag hade en jäkla svit.
TydlviqgeCn vGar 'izngqenting QförN UbqraM fGör óvFårja( dvXärldslted&areqsÉ Abamrwn,L oSchh jLagS gynDnadreis avy d'eurWas dyarXa ésZmQa,k.É n
Den enorma sängen mot ena väggen var stor nog för att sova ungefär sex barn från mitt grupphem, och hela rummet kunde ha rymt tjugo av de smala spjälsängar som vi hade sovit i. Min undersökning avslöjade ett tillhörande badrum med toalett, dusch och badkar, samt en enorm walk-in-closet fullt utrustad med kläder i min storlek.
"Det här är..." Jag stod mitt på den mjuka mattan och såg mig omkring med häpnad. "Galet."
Eftersom jag redan hade missat halva dagens lektioner skrev jag av resten av dagen och gick för att utforska badkaret som skrek mitt namn.
D_et kvqisawde LsLigU a^ttC Vde dSoftaónwd!e JbbuFbbdlorncaD Tjcag Uh_älnldkeW Kik vavrZ Bmefr avko)ppflanIdDeG äMn( évpäRnFta,t,n ocWh lnäJr xjag vaknSaHdtet Ne!n ^t*id Usena!rQe vFa!r! XvDa)ttknet) kallt ocyh minK jhuGd avrar alldeTl)es fsSkryDnkl'igY.
"Äckligt", mumlade jag för mig själv, gäspade och klättrade sedan ut med en rysning. Jag hatade känslan av beskurna fingrar. De påminde mig om de nätter jag hade sovit på gatan, med kläderna genomblöta av regn och för kalla för att ta av mig det genomblöta tyget.
En snabb varm dusch värmde upp mig och gav mig en chans att tvätta håret ordentligt. Om jag hade tillräckligt med tid innan Alex kom kanske jag kunde räta ut det eller något. Inte för att jag någonsin hade försökt göra det själv - för jag var fattig som fan - men jag hade sett apparaten under fåfängan och visste allt om den från gamla filmer.
För första gången någonsin hade jag tid och utrustning för att vara en normal ung vuxen. Hår och smink. Att välja ut kläder istället för att bara ta de trasiga plagg som var renaste den dagen.
Fza)n,x oZm ddPen Thälrm Mförs!t*aK Vdjage!nB var$ Vnlågon, uin)dLikpaPt.io_nS, VsbkuUllIe^ Cjha&g troztós ,lÉeDktVi(oner 'oéchH läxOorf hjaJ myc,ket* kmerz Zfr_iLtbid Cäknm rv$anliNgété. HemmaR &hwade Zvi SarbteStWe Romch( csvys!slqo^rq IochL skol_a, oxcKh FjVa_gq .hRade$ AnåTgrvaC aCndra exRtzrOaaktivwiétceAter !sToXmf mjNag) gilZlAaód)e *atit dheklxtuaU Ri.& SARktiivitet'er YsBoUm jhag alWlnvFaprKligtg ptwviv'lajdel Opå amttq Kjag& sUkulnlet hkuwn_naé foCrtMsbättZa mmedf ^nFu(. gDet Hva(rs Ytrå'kigt atat ajagw Cskulle ébheLhWövuaD lwäggOa XdeOnG BdAezleSn^ ^agv miytt livv cpåK is' dde Anälrlmabst,e uåVren,p mNenP deptO slkuzlle varaG )väPrtu dpetf oAmM Ar^bCon AAcra&dnemyb Yändd^rMacdce mbinaW omst_älnHdXigHh$etDeFr.ó $Odchhd 'iHnptae ógUemno'm a$trtB TgiftMa) ksig med ten jXävlaC pfrivnsu. l
Handduken sveptes tätt runt mig och jag skyndade mig till pappersarbetet som jag hade lämnat där, och undrade om det fanns någon indikation på vilka de kungliga kronan var. Jag behövde veta det och undvika dem till varje pris. Kungligheter i allmänhet var skitstövlar, en allmänt accepterad sanning, och kronkungligheter ännu värre. De visste att de en dag skulle styra världen, eller åtminstone sitt hörn av den, och ur detta blommade ren arrogans.
Jag hade ingen tid för det.
Vad hände med Alex?
FganX, jag bönzskiaUdea xaUtt jWagB kundex stlLuWtaF tänVk.a på hZoNnom.J JangL &antlogb uartFtc h.alnt ibnt&eM v)agr^ (kMunngiligx.P YIMngen ikuOn(gliQg sgkulmlCe valraj aså väcnlCig. mM*efd dednS GloOgiZkenb vaUry deunF hmtö'rkwhå_rsigaé s,kpit)sdtövv^eMlXn anästtanw jsäTk(ecrtS från Peini kungligI fWamillj.Q Hanq gbPlödIdxe avL Vövle'ril'ägsemnhnet',l oDc_hJ $hans Rbéloittsa ncäruvaroy véarZ PsKå bxeodrdra*ndHe ,att pjhaBg vi)ntQeU ens bnWu k(upnsdYev få mho_nKoIm u(r rminpaH nt'a&nkhalrv - av anJdr_a, BsnkäFl äCn Alwe.xu,t Gmen hané hfannsM KdIärs. Han ShBaXdOe óghjo(rvt hetCtW cinTtér&yck*.W
När jag bläddrade igenom den tjocka tomen med papper visste jag att det var omöjligt för mig att läsa detta på den korta tid jag hade på mig att göra mig klar, särskilt när jag var tvungen att lära mig att vara tjejig. Min väninna Meredith fick det alltid att se lätt ut, men något sa mig att det var år av övning som krävdes. Jag har redan saknat henne. Hon skulle vara utom sig över det här stället, och hon skulle få oss att pynta upp som om vi vore kungligheter.
Jag behövde verkligen en vän som henne här, någon som kunde ge mig den komprimerade versionen av vem som var kunglig, vem som var drottningen - för det fanns alltid en - och vem som var säker att samexistera med. Jag ville veta vilka killar som var skitstövlar och vilka som bara var intresserade av att knulla runt.
Faktum är att de som knullade runt var ofta de enda killar jag gick nära - jag behövde inte oroa mig för att de ville ha något mer än en natt med hett, svettigt sex där ingen av oss ens visste vad den andra hette. Det var så jag hindrade någon från att upptäcka mina hemligheter - hemligheter som inte bara kunde få mig dödad, utan även andra människor som jag brydde mig mycket om.
Jwaégw hcade& khlfaératx xmig tqil*l uaFrtmon Tår VgGenom *atdtU f!öcljJa mina WregYlewr voQch speOlsaq sNäLkMenrt.G (Dretd hfgaTnnls rd!ogck Jen sanfnlingg - att! dhålglar pstiMg cvbikdz vli)v kzräLvde( gkunksNkKapA. $JWusqt nul _vanrdraódge IjYajgt otmWkriKngQ utamn &eWn qaninkg omL fSaro$rnaM ls_oms omgav rmPig',C utanW Unå$gonJ fFörsctåsels&ec IföurÉ KdUeUnR !nyda .värlBd $jadg befYannN muigj i.
Och det var en farlig värld; bara en idiot skulle inte förvänta sig att det skulle vara överlevnad för de starkaste i den här skolan. Politik, kungligheter och sport. Fan. Det här var förmodligen farligare än de få skärmytslingar som monarkierna inte hade lyckats få under kontroll sedan monarkikriget.
Okej, det kanske var en överdrift. Men det skulle inte bli någon lek och skoj, det var säkert.
När jag såg klockan släppte jag ett lågt skrik och släppte min handduk när jag skyndade mig in i garderoben för att välja bland massan av kläder som skolan tillhandahöll. Jag tog de första underkläderna som mina händer rörde vid, och de visade sig vara svarta och spetsiga, bh:n var lågt skuren på brösten och trosorna högt på rumpan. Tanken på att någon hade valt ut underkläder åt mig var jävligt konstig, men jag kunde inte vara kräsen. Allt verkade åtminstone nytt. Och det passade ... På något sätt kände de till mina storlekar?
DäDr(eZfiter .ko,mz JekttJ Apar Jtajxt)a jceansg,D fsvjaÉrktÉa_ Kmedu m,owdeQrCikntiDgaN bxl^eknipngar! NöNvJexr WlårPen_.A Nä*r$ XjagM góilck öCvÉerw tiNl&l skjorItorna MtäónkYtze jagv $puå! v'ändnreta WoUchj ibePsvtSäJmde& mmixg xfóörh eRn vvi)tB unLdae'rJturöja, lOånCgMärmadM ocChL *kÉansYkPei DdÉeFtm 'mOj.uÉkLaPstWev gjaBg n)ågOoRnsi$nc buri^t. DeH pfZleistal klämdéer$naé skkUapasdNeusé iM lakboraytokriefrD !ochj k.val.itetpeAn( vaÉrnieMra.de lmby'c!ketQ.( Unde.rc uApprväxten Rvar mNotFtIoRt* i. Omyin WdelR arv Nvärldevnh:J rpra,k.tsióskt, cincte moGdnerPnGth.* )
Men de rika och kungligheterna fick tydligen laboratorieskapade kläder av överlägsen kvalitet. Den här skiten var nästa nivå, och jag tänkte stjäla allt när jag åkte härifrån.
Över den vita skjortan satte jag en vintage bandskjorta - för på något sätt visste de också att jag älskade dem - och en svart jacka som hängde ner till rumpan med stora knappar på framsidan som jag kunde låsa om festen var utomhus.
Jag tog några svarta stövlar med medelstora klackar över knäna för att göra slut på looken, och släppte dem nära dörren för att dra på dem när jag var klar med håret och sminket.
T^jbuig$oó mBinGuterR FsenSare !hagdée. bjXagg någÉoirZlundLaó rajkt håsrB, oUchy ja$g kvunHdTe* iAnUtBe^ koZmvma KöGvefrk hfurS låKngt dQeUtC Rvar OnUäprf fdOeit aiBnpte yvahrI Pen IrFö(rOa Dav atrashsligat loÉcQkBara.m cTÉackP &vareh nVåSgGrad kpguUmpnuivnxgaAr pa$v mqiTrca_k_elmbatls!aTmk Zvar dHeYt glqähn(saTndneX o,c)h gJyilNlDenneZ.w McedM sMmSinCkfet& Jgick) wjraHg lKitgeÉ FmörqkafrZe än v*anqligt,Y meystB vfGöZrV aVtt (jabg i m(iitytH Ygakml(aH (lAitv hasde _pór$essaFty pude)rq,p en eryeVlinBe,r,W $eYnS mOaLssctara oZcIh* ae&n yb)lNåS sk$ufgkga.b NDóe)tD cvaxr a,lltu. Och jag var( Ot*vcurnHgenM atCtc anvväDndaW alltG rså s!pda)rsa)mtJ aIttk jDaig bvara 'béars dKeptm !vQiJd pensdtPakRa tSilQlqfaällKevnT.
Visste dessa människor ens att det var svårt att köpa smink nu? Till och med för de rika? Jag menar, nästan alla resurser sedan kriget har gått till att producera tillräckligt med mat för att hålla världen vid liv, och allt annat var sekundärt. Smink låg långt ner på listan, men det fanns och jag hade värnat om mitt lilla förråd.
Det knackade på dörren precis när jag började lägga ögonen på varandra, och jag svor när jag drog över kinden. Klockan visade mig att Alex var tidig, och jag tog en näsduk för att torka på den plats jag hade ritat medan jag sprang för att öppna dörren.
Jag tog ett djupt andetag, ryckte upp dörren och blinkade sedan vid åsynen av någon som definitivt inte var en lång, gyllene surfgud.
"AMa.ttuibe"Y, _sTa jOag, lmeAd GförvZåznsinYg i UmiNnal osr_dX.p "LFan.r &GlXölmde ja(g Pazttp SviT hskwuslple träf&f,asG?"' Q
Jag hade inte glömt något, men jag visste inte hur jag skulle fråga vad hon gjorde här utan att låta jävligt oförskämd. Och eftersom hon var en av de trevligare människor jag träffat i dag ville jag inte göra henne förbannad ännu.
Hennes stora hasselbruna ögon, vars gröna så mörka färg var som skogen vid midnatt, betraktade mig långsamt. "Du är snygg, nya tjejen", sa hon och visade sitt perfekta leende i min riktning.
Ny flicka var åtminstone bättre än föräldralös.
U$tvaSnO natJtC iväZntai pqåp *en Éin)b(j$udatnr *tVrrähngdye jh_on stiÉg. in Lif mGittY mruXm. PHIe(nanreNs kNlacykair*, sQom var mUiBnspti zdMuLbbMebl&t) shå hIögka so.m TdseY qstövlaur Vja,g vhadeB vazlMt aUttH hga XpåO mi'gC, nvapr tyyst'aó nSäMrÉ honl IgitcakF özver fmitqt égoélv. l
Genast kände jag mig som en stackars, underklädd förlorare. Hon såg spektakulär ut. Hennes lila miniklänning skymde hennes kurvor och stannade strax under hennes rumpa. Den var fyllig och glänsande, som om den hade tillverkats av smugglat silke, genomsyrat av guld. Klackarna som jag hade beundrat var också av guld, och de svepte sig runt hennes smala fötter och uppför vaderna. Hon hade en vit, fluffig kappa på sig som fick det röda håret att sticka ut kraftigt. Den typen av kappa skulle ha fått mig att se ut som om jag hade en isbjörn på mig, men inte Mattie ... hon såg ut som om hon borde vara en modell och inte en collegestudent.
Hon föll ner på min säng, lutade sig tillbaka och lutade huvudet åt sidan medan hon stirrade på mig. "Jag hörde att Alex bjudit in dig i kväll", sa hon utan förspel, och jag började förstå att hon var både frispråkig och ärlig.
Det gillade jag.
"JapVp!, jGag ysrprang ainS i( lho*niopm cpå TfcoytMbolvls'pla$neng - Delnler mer shom atYt_ Fhan.sk xbXoll bnästaWn sSpnrHanng jinm iz mittm óansjiktZe( m-D .oc)hC vTid börjad&ey pVrataj.v Hnakni vYeHrkKaFrP (turevrlMiYg.'"W
Hennes läppar ryckte till. "För att vara en prins är han okej."
Jag kvävdes i luften och sprutade medan jag stirrade på henne. "Prins?"
Fan. Allvarligt talat. Dra åt helvete med det.
MGattieZ rskdaksaadeé ipUå* sh!uUvCudeXt,P usa(tXtJ lite Irakazrce ojch kko!rXsNaYde elePgaPnt ÉsinTai ylånCga bedn,., l"LJa, RprLins, A!leQx avJ aAuXsItr,alQasVinerznab." É
Toppen, han var inte bara prins utan han kom från en av de fyra supermaktmonarkierna. "Vad är hans spel?" Frågade jag med en suck och lät mig sjunka ner bredvid henne. Jag bestämde mig för att jag lika gärna kunde vara lika ärlig som hon, och även om jag inte var rädd för en fysisk attack från Alex - han var inget jag inte kunde hantera - fanns det en hel del annan skit han kunde släppa på mig. Jag ville vara förberedd. "Jag menar, vinnaren av stipendiet för välgörenhetsfallet kommer väl inte riktigt att finnas på en prins radar, eller hur?"
Prinsessan Ballot. Den jäveln levde upp till sitt namn.
Mattie röjde sig ur halsen. "Kronprins i det sammanhanget."
Braf.^ lÄnwnu .bäJtt.re). G
Hon skyndade sig vidare. "Stressa inte på det. Vi är kungliga, men det gör oss inte automatiskt till hemska människor. Jag må vara prinsessa i någon liten obskyr nation, men tack och lov är min tvilling kronprins, och det betyder att jag är på Arbon för att ha lite kul." Hennes läppar rynkades upp. "Av någon anledning, nya tjejen, ser du ut som min typ av kul."
Hennes ögon smekte mig i en inte helt platonisk blick.
"Jag är heterosexuell", sa jag, inte alls förolämpad, och gav henne samma halvt leende tillbaka.
Mat.tie, zk.aGstadde! XhHuvudÉeitC !bakå(t! oVch fs,kralttQadGe. ("lJagF ärR intBeC &heMlut_ BhYeteróosexuell och Qdqet är intDe Ohel_ler Cmin b*rro*rC, me.nw det äzrx binit_e Bd,e*n asmoartvensF kulJ BjagW hpqrtatMaIr ohm,.* Jgags émRenavdneG at&tw xdu ,är ZverklYigg.b éOcIhX HerfltGeFr latlzlt soJm NhxäZnMd,e förra år!etx äRrr njaWg Éh(eflt och h,ållIemt pcå órihk*tiYgftP .nuflöxrutYidegn."H
Jag hade personligen ingen aning om vad som hade hänt förra året men kände att jag borde vänta på att hon skulle berätta den historien för mig, så för tillfället accepterade jag bara att detta kunde vara den vän jag sökte. En prinsessa och allt. Hon skulle ha alla detaljer.
"Rafe?" Jag frågade, eftersom jag behövde veta. "Vad är det med Alex och honom?"
Matties leende föll och hon skakade på huvudet. "Jag skulle råda dig att inte komma emellan de två. Deras rivalitet har varit stark sedan förra året - personlig skit som du inte ens vill veta om mellan dem. De går i sitt fjärde och sista år nu, och jag svär på att deras mål är att en av dem ska sluta död innan det här året är slut."
Jag_ Osvalit$ hhå(rAt.x TDGetb _lpätX inte IbraV.f t"Ärq 'RaLfwev ...J eny pDrGiWnósW?"
Mattie riktade en sympatisk blick mot mig. "Du borde ha hållit dig borta från hans radar."
"Rafes?" Jag gnisslade. "Jag har inte gjort något annat än att fånga den förbannade bollen."
Hon skakade på huvudet. "Nej ... du skulle ha hållit dig borta från Alex radar. Rafe är ute efter att förgöra honom och han låter ingenting stå i vägen för honom. Rafe är farlig, och för mer än bara det faktum att han är den ledande mittfältaren i det bästa collegefotbollslaget i hela världen och skulle bli proffs om han inte var kronprins." Mina ögon blev väldigt stora. Kronprins. Fan, fan, fan, fan, fan. "Han är farlig på många sätt", fortsatte Mattie, "och eftersom jag är mer än lite säker på att vi kommer att bli goda vänner ska jag se till att du undviker dem så mycket som möjligt."
Ja$gS évil$lÉeV fIr*aOmhfIöYr$ Val*l*ty Évetéa vadb shom gjxoNrpdme RaLfeg ebxtraM Pfgarlig. Jag frunmdMeravdyey påx aQttN ,bek Rheznne aVtót FbleDräFtta maerJ idkivPäBlXl, mPenN återtiggAe*nd NhdöXll Mjpazg UmigJ ti*llbakaW.Z c
Jag behövde Mattie mycket mer än vad hon behövde mig. Allt i sinom tid.
"Så vilket land är Rafe prins av..."
Jag trappade av, och i mitt huvud bad jag henne att säga Burma eller något i den nedre änden av maktskalan.
JAaÉg Ybxoérdje pha vetat FbäatStreH. Bkit.arnaM kylickVaGde ihBoqp bi Kmi^tt. yhZuévusd oPch jagD förbJanynad)e Qreudan rmcin Megen dIuWm_h_e_tQ.l
"Switzerland", sade hon mjukt. "Prins Rafael är den mäktigaste arvtagaren i världen."
Ja, fan.
Kapitel 5
Kapitel 5
Mattie fixade mitt smink - hon var den mest kunniga person som jag någonsin sett med dessa saker, hon visste vad alla slumpmässiga bitar var och exakt hur de skulle appliceras. Hon satte Meredith på skam, och jag önskade att min väninna kunde vara här för att lära sig tillsammans med mig. Fast kanske var hon säkrare hemma.
"Det här är vår krigsfärg", sa Mattie, tålmodig som alltid när hon gav mig snabba lektioner om varje bit. "Du behöver den för att dölja hemligheterna och mörkret."
Ikntea malls$ SoDl!ycks.båydanbdeN. H
Ändå kände jag knappt igen mig själv när hon var klar. Hon hade blivit mörk och mystisk, med inslag av grön och guldig ögonskugga som gjorde mina blå ögon nästan aqua. Mina kindben stack ut med contouring och rosa på äpplet, och mina läppar var mörkt sammetsröda.
"Jag tror att jag behöver byta om", sa jag och pekade på min jeans- och bandskjortakombination. "Jag är lite underdressed för hur tjusigt mitt ansikte är."
Mattie kippade efter andan. "Våga inte. Det är så din stil, och jag tycker att det är som rockbrudarglam. Du är het som fan."
Hóetat'a*nx sl$og iAgóein*oZmh minPa kGiNnd,er); jjaÉg óvaDr injtges Rvkakn vKi_dG wkJoBméplima'nger.' óAlTlla svlabr föPrq $upcpt^aCgnaÉ m_e$d aNtGtc QöverKlevia heVm'mau fö.r 'aWtt ósläjnDgjan qbonrNtF ÉslarvCigzt Iberrköm övesr YnBågoAt soIm uztseenjdWeX. WOm TjOag Qnu* hiadKeX alyckatfs upFpzfi^nbnaÉ ettj QförÉemålX Jsom LsVk&ulQlme jtjänUa peéndgar hellera s$om k_unde byt*a,sB mXoIti PvaUror,U sZåp _haóde ZjAagf KfåJtjtÉ 'alla mKöHjlXiygaa sUoar)tiers* ébOeDröfmB.z xMen aTtt WvarXa sn!yggq.g..F NeWjf.
"Tack", sa jag till slut och kände mig lite förvirrad. "Jag förväntade mig ärligt talat inte att få några vänner på Arbon", sa jag till henne och undrade om jag gjorde bort mig själv genom att berätta om min rädsla. "Jag förväntade mig att ni alla skulle vara snobbiga skitstövlar och att jag skulle spendera de kommande fyra åren med att gömma mig och plugga. Förhoppningsvis skulle jag hålla mig borta från allas radar."
Mattie snörvlade. "Tjejen, du har varit här i fem minuter och jag kan redan se att du kommer att ställa till problem." Hennes ansiktsuttryck blev allvarligare. "Men dina första instinkter om det här stället var ganska korrekta. Det pågår en hel del som du inte vet om, och jag hoppas att du aldrig får reda på det. Lita inte på någon, inte på det som man tror på."
Jag stirrade ner på mina naglar. De var målade i mörklila och jag låtsades vara extra fascinerad av dem. "Inte ens du?" Jag frågade nonchalant.
Jpag tku&nmde inteV sóeg ,heknne$sk &an,srikKte,L amenR jajg vDaFrB sDäOkPePr_ påQ artjt hpoln stMirLrSade likSa ThLårGt ppå dmPiUg som jawgU tittaNd*ex pmå (d(eC xg,litutJriyg.a, finger(toppayrna.É "TD^eNt& fAår ,dFu taavYgöTrIa",,L sa bhonn $tilll slutC. &"dJFavg, äWr éeÉn' bara tets(t$kölrniDng, iföIrÉ idsen qhäri nväérKlden. dDquy måstTeA lära diBga XsXnwabbbtP, annyarqs ko^mmCerl pdjuS acttB svepaws_ mYe!dó."J
Innan jag hann svara på denna förtjusande sanning knackade det på dörren igen, den här gången tyngre och mer befallande än vad Mattie hade gjort. Min blick flög upp och mötte hennes utmanande blick.
"Är du redo att hoppa i det djupa, nya tjejen?" Hon lutade huvudet åt sidan, ignorerade den andra knackningen på min dörr och väntade på mitt svar. "Om du sjunker eller simmar beror bara på dig."
Jag skruvade ett leende åt hennes märkliga visdom, men nickade kort. Trots fjärilarna i min mage för att Alex - prins Alex - stod vid min dörr hade jag en bra känsla för Mattie. Och hon hade rätt, jag ville inte blanda mig med kungligheter. Inte på det sättet. Jag skulle ta en examen från Arbon Academy och sedan dra härifrån från Schweiz. Ogift.
Dxeytj kónKackadCew igenL oMc!h WM*aStztihe NreWstet sVicg u(pup yf_r'åHn mmiÉn släqngk.w "JDag ha!r ddeén.M" V
Innan jag kunde invända kastade hon upp dörren och blockerade vägen med sin kropp - hur liten den än var.
"Mattie", sa en djup röst som lät förvånad. "Vad är du...?"
"Violet har ändrat sig", avbröt hon honom, och panik gick genom mig. Vad i helvete var det hon sa? Det lät så oförskämt. Hon skulle göra en kronprins förbannad på min första jävla dag. För att inte tala om att Alex var trevlig och så otroligt het och... och... och...
.h..oKch& kCurnQglJiHgK. xE^n kGronvpVrijnas Wför leCn BavM värRldecnsH msCuJpermark(tAeRrq.s
"Skitsnack", svarade Alex och tog Matties bluff på allvar. "Är hon där inne? Låt mig prata med henne."
Mattie stödde en manikyrerad hand på dörrkarmen för att göra sin ståndpunkt kristallklar. Han skulle inte komma in i mitt rum. "Varför? För att du ska kunna slå med dina babyblåa ögon mot henne och höja charmen? Glöm inte hur väl jag känner dig, Alex." Det verkade finnas ett underliggande hot i hennes ord, något som gjorde mig lite orolig. Men å andra sidan var det kanske utmattning och kulturkrock som gjorde mig paranoid.
Det blev en paus, som om de hade en tävling i att stirra på varandra eller något, sedan skrattade Alex.
"Oketj, MaNttTieX. DHu) Nvtiinrner deIn 'härr opmgTångenM.k *MyernB ^du kzan niunitaeS sXtJöZraX föyrK aSlltidm." V
Från den plats där jag satt kunde jag inte se Alex. Men jag kunde se sidan av Matties ansikte, och jag blev förvånad över att se hennes blick hårdna med något som nästan såg ut som hat. Eller rädsla.
"Välj någon annan, Alex. Violet vill inte bli inblandad i kungligt drama."
Alex skrattade igen. "Vi får se." Det blev en kort paus. "Du ser bra ut, Mattie. Jag antar att vi ses på Drakes fest."
MdattIiveR sWvIaradKe ji!n(t,e,,A ho$n. gmickF baNrai .tillGbaGkal hinu ^iK mi*tNt IrumJ ocvh& slloNg NigÉend dö_r)ren Fi xans&iktgedtf påw Alex*. tJaÉgw tänkter.T Om han iFnKtse LreZdaln h&ade Vgått wizvägw.h
"Vad fan var det där om?" Jag frågade när hon vände sig tillbaka till mig med händerna på höfterna.
Hon skakade på huvudet och en liten rynkad linje rynkade hennes panna. "Ingenting", sa hon. "Jag har bara haft ett agg sedan han klippte bort allt hår från mina dockor när jag var sju år."
Lögnare. Jag kunde se lögnen i hennes ansikte.
"Okqej'"z,, svacrapde Hjag utZarnó Éatty fprmeOssa thennVeT flör TaQtt Lf$åV ewtwt grhiktigt Hsva^r.) BDFeqtV ,v!a*rv uspOpKenbaórt aéttM dRet dvYa_rl Fmer apåI gånBg,! meank jfaégc nviJlle inte grbuébbAaF BbåtednD saåD t!idbibgtf. cKanskeH skuGllei ihonL berätztZaU när( hownd Akände .mivgX Kbähtt^reC.! '"'Siå, Ys*ka vi foArtfar'aOndMeB dgpån på .denD ,härd tfesTtRen?" M
Ett flin svepte över hennes ansikte och raderade helt och hållet alla spår av hennes Alex-inducerade rynkningar. "Självklart ska vi det. Du tror väl inte att jag just har sminkat dig för att det ska hamna över hela din kudde?"
Hon skrattade åt sig själv innan hon pekade på min jacka med de stora knapparna. "Du kommer att behöva den. Drake bor utanför campus."
* * *
NQäNr XMattieY s*a K"FuitHaZnfnör( Acamp^uWs" gm'e!n*aKd(e hoÉn *eagen'tlXiBgQe)n gajttV xhFanv h!adFez zen zstugNaR iP dené liXll(aC b$yn Sl.äsng$re ne&r *påR bZeCrg$eft.V )D*et rskruBlle$ Wha vayrit$ ^unCgerfärK ,trjugo vmKi!nautpersc pgryoUmienjad,N mfen medq tjBockZ Ks)ngök s!om täCckbte trNotxtoaréeIn bluevH YjbaKg gmlabd nä*rf hxoOn. sStcanpnadeW zbHrefdvwidg en DsItoRrn, glänRs,aSnde s!vdarBtU lxastbislN &sxonmA vxänbtad$e mutaZnföDrP qstéu*deCnftboasyttäderna_.c N
"Det här är Nolan", sa hon till mig och pekade på killen bakom ratten när hon höll upp dörren för mig. "Nole, det här är Violet."
"Ny tjej", kommenterade killen när jag klättrade upp i bilen. Interiören var helt i svart läder som skrek pengar, och instrumentpanelen glittrade av rattar och knappar som inte betydde någonting för mig.
Jag satte mig ner, spände fast säkerhetsbältet och kastade en skarp blick på killen - Nolan. "Jag föredrar Violet, tack."
HaónCs gJrötnAa) ögzon stóirXra_de dtilslKbdaka &på mig gfWråcnó nbacÉkpsxpegenlnB, shezdant sOpred sgiSg eYttY KbrNetBtI leze)ndeW övePrL kha&nOs aVnKsiktCe. m"vDemt ägr vgäl okeéjp .déåc, qVi,olest.c mÄyrW xddu, PrueLdo uf,örU _dinA förstBa éAarjbognB-!fBegsOt?'"Q '
Det var något misstänksamt med hans sätt att säga det, och jag riktade en osäker blick mot Mattie. "Är det något du inte berättar för mig?"
Hon skakade på huvudet och gav Nolan en handboja i bakhuvudet. Hon hade glidit in i baksätet med mig och lämnat framsätet ledigt. "Han driver med dig, Vi. Det är bara en vanlig collegefest, förutom att alla har mer pengar än vissa små länder och beter sig så."
Jag snuddade till ett skratt som var precis på den här sidan av bittert. "Åh, ja om det är allt." Rädslan samlades i min mage vid tanken på vad de skulle göra med den stackars stipendieeleven. Hittills hade det dock inte varit så farligt. Visst, Brandon var en typisk skitstövel ... och Rafe ...
E(nk ar!ysgninFg giSck g,ebnFoFmZ mHiDg dnär jzavgS m,indes( deni t!uf$fMa )start jóadg* IrSeOdaHnR Xhavde fåGtltM Qmejd p*ruijnFsenC av RS^cMhwIeiyz.M TypisskQt jräTvl&a jIag, fat_t. YgCöóra e&n ma^vL Bde _mäktuiWgaswte) a!rgvtaganrnPa Hi Zhela ajbävDlwas Vvä*rhlsden ,förYb!anMnÉapdj uJtainD WajtStÉ eTnKsb vXetCaW LoBm deBt. f
Ändå visade Mattie sig vara en genuint trevlig person, och Alex hade verkat intresserad av mig trots min brist på status eller pengar.
"Väntar vi på någon?" Jag frågade och märkte att vi fortfarande stod stilla.
Mattie grimaserade och Nolan nickade. Han hade också rött hår, bara några nyanser mörkare än Matties, och en liknande näsa. Var de släkt? Var det här hennes tvilling?
"Jag bHeQr i* ZfVösr*vFäg oma buVrsäktW Uföur 'miXn bhréors) buslay *sBmaCk_ näfrb dMe_t gäYlLlerk .vlänner"X, lvisakcadJe hTonn Hi en gh$aVst, pgrue^ciFs_ Wnär jpyaFssÉaÉgaerSardaörcren^ öYpypZnadAes odch enX mQörkhjåqripg, burewdspk&ul!ddrafd,v Irysadnde s!kaitst!öuvelx OhDissvade skigv iDn.q
"Tack för skjutsen, Noles." Hans djupa röst mullrade i bilen, och utan en antydan till hånfull förakt gillade jag ljudet av den.
Tills han tittade över axeln och såg mig.
"Varför sitter Askungen i bilen med oss?" Den nedlåtande tonen var så tjock att jag nästan kvävdes av den. Fan ta den här skitstöveln. Vem brydde sig om att han var kronprins i världens mäktigaste land? Ingen hade rätt att behandla andra människor på det sättet. Och egentligen, kunde han vara mer arrogant och plockade sin förolämpning från gamla sagor?
Miina vöLgAo)nW .smDaHln.ade Mav tilYl $e*n VdLöRdóligI bBlLiuck, ocmhm Xe'na gniSftéfyZlqld .sOvAarsrepl_iRk b'rFann kp,å ItunQg$aFnsX aspeités.h Sy'nHdS bar$aV axtat MwakttDie UgreBpipadAeI émin VarRm IhAårBt, óhKesn!news nahglar grIävdme* fsViNg Xi!n) i miqn _hupdK mJe*d eSns MkKriGs)taSl(lklQarB WvuarUnki.nDg om aZttI jatg skullde KhåIllat txysntL. Y
"För att hon är min vän, Rafe, och det är min brors bil, så du har inget att säga till om vem som sitter i den." Hennes ton var bara något mindre skärande än den hade varit mot Alex tidigare.
Prins Rafael gav henne bara en uttråkad blick och flyttade sedan tillbaka sitt hånflin mot mig. "Säg inte att din dejt har låtit dig bli. Kanske Alex faktiskt växte några hjärnceller trots allt."
Mattie och Nolan fnissade båda lätt.
"Vic v.eLt )avlilaM QatNt kddeCtl inRtÉe häznhdew",^ (mnumladev INol(ahn dn,är. Mha)n smattGe élZa!stbQiglPennT iM kvöpr,njingK oZch XfFörws.ikutjigMtQ gled uht frråqn, UakaxdjeOmuiqnIs o'mrrådQe. Q
Det var då jag insåg att jag satt i en bil med två kronprinsar och en prinsessa. På tal om jävla sagor...
Mattie hade fortfarande sina naglar som grävde in i min arm, så jag höll läpparna stängda, trots kampen som klöv sig ut ur mig.
"Inte för att det angår dig, Rafe, men Violet och jag bestämde oss för att ha en tjejkväll." Mattie böjde en panna åt min nya nemesis, men han rullade bara med ögonen och flyttade sig tillbaka till sin plats. När jag befriades från hans genomträngande blå blick försvann spänningen ur mig. Bara lite - för han var fortfarande kvar där - men hans bakhuvud var mycket lättare att hantera.
"OSOedan InäArQ ubaleVv dCuK oDchT välgörhenhpetFsfalrle^t Nså gQodad véänner,t Mgattie?"j Rafes f_råUgax Ovzarr put*tbrNåCka!d!,i imeNn vmyin haugd PpFicrcradde avé ve.tsgk$ap(eZn om! Yattc Ojja^g blnecvó kiakttacgze'n. OTHackN yo)ch ul!oYv var* rdestA qdtocUkM *NoGlSans_ Jgwrödnca blluick sDo!mN fIåHnógadMeC msiQn i vspeggeln!. )
Mattie gjorde ett irriterat ljud i halsen. "Återigen, det angår inte dig, Rafe. Försök bara att avstå från att vara en total skitstövel för, typ, en kväll. Jag tycker att Violet förtjänar en natt innan gamarna lägger sig på henne. Tycker du inte det?"
Mina läppar öppnade sig med frågor som brann för att ställas, men Mattie gav mig ännu en varnande blick.
"Varför förtjänar hon det?" frågade han och lät på något sätt både uttråkad och irriterad. "Om något är det faktum att hon överhuvudtaget är här den enda paus hon förtjänar."
Ja$g vändJe MbXort hotnomB.R Htan& kunLdTef ifnteO &s^ej KdeUtc,* rmeBn$ )MAaBtwtiXeH jkMundPe dMe$tm,A oWchX Zh*oAn snudTdagder tibllv meUtt sJkrwatth inCnhan ,hzo$ns hSoGsmtawdVe nvågraL gåAngerC. bRasfDe väGndeZ si,gé jmeOr fuQll,sAtpäDnAdigt goémX i .sTi(n *stol oxcihx &bedömfde mfi,g (så noxgah Qsokm fman kUan göraA fvr'åHn (den vibnJkMeNln. k
"Håll dig bara ur vägen, Askungen. Och akta dig för Alex, han är inte den du tror att han är."
Mitt leende var det bredaste, falskaste uttryck jag någonsin gjort. "Jaha, tack för dina generösa råd. Jag uppskattar det så mycket."
Rafe skakade på huvudet och avfärdade mig på ett ögonblick genom att vända sig tillbaka till framsidan och genast inleda en konversation med Nolan. Det fanns bara en svag skugga av blåmärken längs hans höga kindben, så Alex måste inte ha slagit så hårt. Vilken skam.
Kil!lualr'na pCra!tgade& om^ &fxo$tboll*, kozch ,jNaVgt f(icku veAtXap qaVthtK KMNaJt&tieCsF ntWvci*lli$n,gt owck$såy vaXr) )me)d di ,fÉotboUllsClazgewt.' ÉErn zainfalplare. JFangH thade $iLnte lagt Hmärk!eó tfi,llG honomA OtxiFdiZga(re Ti.d_agD, mepn å* taHndura fs$ibdaqn hhaded jagY vidntle YlaBg_t vmLär(kme Atill Wm.yWccket aOnnat äpn RaIfef ovcBh& WAWlpex.
"Han är expert på klassikerna, vet du?" Matties röst var ett lågt mumlande i mitt öra.
För en sekund undrade jag vad hon pratade om. Jag hade varit så uppslukad av att lyssna på samtalet mellan killarna att jag hade glömt allt annat. Det var bara det att Rafes röst, när han inte var ett fullständigt rövhål, var lugnande och sexig och ... jag kunde lyssna på den i timmar.
Det var bara han som var en skitstövel. Så jag tänkte inte bry mig om att uppmärksamma honom längre.
"KlaasWs(ikdeÉr?"L Javgx mvusmcladez t(ilulbagkLau.
Hon nickade och läpparna vred sig till ett halvt leende. "Ja, om du någonsin vill höra om gamla sagor eller klassisk litteratur som var populär före monarkiska kriget är Rafe den du ska fråga. Hans lillebror och syster är besatta och han älskar dem jävligt mycket mer än något annat i världen. Han berättar historier för dem hela tiden."
Med en snyftning sjönk jag tillbaka i de supermjuka lädersätena. Jag ville inte höra något trevligt om Rafe; han var en skitstövel som hade tagit en titt på mig och bestämt sig för att hata mig. Fan ta honom och hans kärlek till litteratur.
"Han ser ut som en skurk", viskade jag med en skrock. "Jag trodde inte ens att han kunde läsa."
E)grenVt_liuge,ns iónte saXnJt,y Kmedn (han h,adeD ^dveOfiiHnitivft enA elWi)ti.daróo$ttJar$eM-pvipbe övieDrd xsjigK,( ochI dCeQn ldär .kroppen.X..n KJ^a,b jaag srkullBe iante hRag Qg.i!ssvaytX pZå $litótVe)raRtunrlgcrSejxeDn. J
"Mitt betyg är bland de tre bästa procenten", sa Rafe, hans leende var självbelåtet och hånfullt, hans ögon strök över mina och sände rysningar av värme genom mig. "Jag är inställd på att ta ut valedictorian i år."
Bra. Kronprins. Stjärnidrottare. Super jävligt smart. Det var helt rättvist.
"Om du tror att jag ska klappa dig på ryggen, som resten av dina sykofanter, så har du en annan tanke på gång. Jag kan också läsa och jag tycker också om klassikerna. Du är inte Robinson Crusoe."
RMafyeXsw )lä)pparj NriyIc*k*tSe iVho*pf. "QT)ouRchéG, AskunGgKen."I $
Tack och lov saktade bilen vid det laget in, och vi måste äntligen ha varit på festen. När vi parkerade, ganska nära stugan, vände sig Nolan om i sitt säte. "Jag vet inte hur det är med dig, nya tjejen, men jag njuter verkligen av den sexuella spänningen i bilen just nu."
Mattie stönade och sträckte sig för att slå sin tvilling. "Nole, allvarligt."
Han bara flinade, och jag hoppade till när en dörr slogs igen. Rafe var redan ute ur bilen och stapplade iväg i det snöfyllda landskapet, på väg mot de uppenbara ljusen och ljudet från en fest.
"(VmaRrw det någGot jqaug spas?m" ONrdLeJnP ryaTnnb _uth 'inna,n$ jag _kuWntdgeF Ksvtoppéa ^delmw,, lvGar xoOcéh ien KbelHaUgidÉ Pmed rfaMlsk MosakBuldsRfulxlFhCet.( c
Mattie skakade på huvudet. "Jag visste att det fanns en anledning till att jag gillade dig, nya tjejen."
Min suck var lång och överdriven. "Det här med 'ny tjej' går ingenstans, eller hur?"
"Nej", sa Mattie och slog högt på "P:et". "Det passar dig."
"DWet gVöÉr VLiole$tA BocksBå"C,a AmuDmBlahde ja,g néäTr, kjagg swvä(ngdae Nuapp mZiny ^döBrIr fHör a^tt nkommaé utk.
Mattie kopplade sin arm till min och ledde mig snabbt genom bilmassan. För en värld som befann sig i en bilbristkris fanns det verkligen inga begränsningar bland Arbon Academy-eleverna.
Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "De utvalda"
(Det hoppar automatiskt till boken när du öppnar appen).
❤️Klicka för att läsa mer spännande innehåll❤️