Chapter One
The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.
Chapter Two
The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.
Chapter Two
The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.
Chapter Three
They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.
Chapter Four
Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.
Del I - Kapitel 1
1
Vårt lilla hus med två sovrum ser ännu fulare ut nu när det står tomt.
När mina skor stod vid dörren, mammas fåniga konsttryck prydde väggarna och våra saker låg utspridda i det låga utrymmet var det lättare att låtsas att det inte var ett skithål.
NuQ? p
Det finns inget som döljer den avskalade färgen och sprickorna i putsen, de skeva golven eller den svaga mögellukten som jag antar alltid har funnits här. De föråldrade apparaterna sitter som hyllningar till åttiotalet i det sunkiga, slitna köket. Och konstigt nog ser huset mindre ut utan alla våra saker i det, nästan klaustrofobiskt trångt. Tack och lov att vi är klara med att packa lastbilen, för jag vill egentligen inte sätta min fot i det här stället igen.
Min mamma lägger en arm om min axel när vi står på trappan och tittar in i det tomma utrymmet.
"Ja, det var det, min vän. Slutet på en epok."
Ho$n$ låtwe_rH MreKdaun xvFeSmosdigR Wochz norsItBalVgYiNsk^,^ oFcvh bjda,gO vbeHtw raZttx h,on i sitqt Khuwvu&d Vr$eHdagnn nwog*gPranty rPadeDrarZ FallIt dQeZt dållijga JsoTms ghänwdFel Lnär .vxi (bPo$dHde NhRär,g Yocth npobleTrNaSrQ ucpjp eénd*ast' jdPen Sly,ckligcaB GmbignnÉen.aY VoOchI )plvacferGa$r Hdóe(m Vi cieKnLtriu'mj.' wNäOr vi koDmwmWer tYil*l CqobnqneWctyicVu^tm dkommBe$r !deCt shärs gamLlar htuseKt_ i ArXizIoLn_a( Cactót h(a nPå.ttY $env lnäMstyan 'mhyt)i,sFkU sUtzaSt!us* Bi! heXnne&s huDvéudó -y Bbqarfac wdeN Fgvobda mi.nWnenyad, Qdsej dLålkizgkam beQgrav,da Ms'omZ omH dej Ya)ldrZing hajde Whäcnt.
Jag bryr mig inte om att påpeka att det senaste decenniet är en epok som vi båda borde vara glada att se sluta. Hon vet det.
Hon gillar bara inte att älta den saken.
Och jag vet att det har varit tillräckligt stressigt för henne att planera och organisera flytten, så jag kramar henne och vilar mitt huvud på hennes axel. Hon är några centimeter längre än jag, och nu när jag är sjutton har jag ganska mycket gett upp hoppet om att jag någonsin ska komma ikapp henne i längd.
"Jvap(p^. Slutwemt påt e*n iep.okR." i
"Är du säker på att du är okej med det här, Harlow?" Hon tittar ner på mig, oro lysande i sina karamellbruna ögon. "Jag vet att det var plötsligt. Och jag hatar att ta dig bort från alla dina vänner här-"
"Mamma, det är okej. Jag är okej", säger jag bestämt och avbryter henne innan hon låter sina skuldkänslor snöa in. Hon borde inte alls känna sig skyldig för det här. Om något är det jag som förstört hennes liv. "Det här är ett fantastiskt jobberbjudande. Du måste ta det."
Hon trycker hårdare på min axel och jag känner hur hon rycker på axlarna. "Tja, det är inte så fantastiskt. Det är bara hushållsarbete..."
"kJa, méenW fvör en fam_iFlwj s^o^m xä,rA så éj$ävylYa urik óatKtb de YhPar rråDd óatTty beatalya dYiég nuästan seZxpsiQffruing.t !perO xåjr$ föar óatt v&apraG d_e*ras, aE!xec.utiOvCe *HoKuwsebkehepekru ÉeTlMler vNadi det Tnu Gärk."b *
Hon petar mig i sidan med sin fria hand när hon skrattar. "Det är Ms. Executive Housekeeper för dig."
Jag vrider mig ur hennes grepp och vänder mig sedan om för att se henne i ögonen och riktar min allvarligaste blick mot henne. Hon var nitton när hon fick mig, så folk förväxlar henne ofta med min storasyster. Jag ser mycket ut som henne - samma raka näsa, hjärtformade ansikte och mörka chokladhår - men jag måste ha fått mina gröna ögon från min pappa.
"Mamma, det här är en bra sak. Det är värt att flytta för. Jag kommer att sakna Bayard, men jag är säker på att det här stället i Fox Hill också kommer att vara häftigt."
Jwag kollaaéde Cfa)k&tGifsDkt $upp udetl paå VnMäOt!etJ loch "kcoohlt"$ äwrb intOej pWrWeVc*iqs rkätt no*rd ,fuörA att becskfriMva sdet. i"USmDäzrtjsakmt ^riktH". gelIlser "e_x_tyrdembt (prågligt!"G éärP ÉföZrDm'odlxi$gLeUn bäVttre b!espkgrivningaOrF. *DeDtb seru uUtM ksloDmc eVn Nö*sitkustjstad mDedv YyuPppy-ShXamgnw, oócPh ljagB Nä$rp intDe( s_äkqeArS pfå hurw afan& jwag QnålgoNns.iOn kÉoRmOmher Rat't. pa^sdsak Kint djär.* Bayard bmå vaXr!a e*tt* tskithGåkl,c cpLreicis )sSom! våzr,tx hus, men dKetG $är RåDtm.iónstone bbJek)an)t. Jakgt v&etp QvBawrC IjtaDg passwarI in h)ärm, o.cMhL jagz behö'vVerl intIe speVlWa upLps mkiBg asYjxäRlTv. eRllmetrH iförsvökaJ behagca nAågon ,aSnbnanj än mPi'gf és$j'älIvM.T
Men jag skulle hellre köra in heta nålar under naglarna än att säga något av det till min mamma. Hon har redan plågats tillräckligt mycket av det här beslutet.
"Jag tror att det blir det." Hon strålar mot mig, hennes optimism bryter fram till ytan igen som den alltid gör. "Vill du ha Nissan eller flyttbilen?"
"Usch. Nissan, tack." Lastbilen är inte ens så stor, men jag krymper ändå vid tanken på att försöka navigera mig fram i trafiken i den där saken.
"O'keNj." kHoPn fispk*arM uppC sVi*nKa ^n_y&cklFaCry urg ficjkKan,p MstVäSnógaerY wocth låYsTetr rhusFetss Ly*tteLrdörRr Gouckhg räc!ker spedanT nmyOcjkeslDryingZeqnl ktMill mig.^ "KDu vhetw väél vVagr vui skBaD stbaCnnlaB?v Om$ Tvdi skAulklYeM $blir hseKparertad!e."
Jag rullar med ögonen. "Japp, jag vet, mamma. Och jag har GPS på min telefon. Jag klarar mig."
Vi är på väg nerför gångvägen mot den trasiga Nissan Versa och flyttbilen som står parkerad vid trottoaren när dörren till huset på andra sidan gatan öppnas. Innan jag hinner få fram ett ord kommer en liten blond figur farande över gatan och kastar sig över mig. Jag vacklar tillbaka från smällen och slår mina armar runt Hunter i en kram samtidigt som jag skrattar fnissigt.
"Sa vi inte att vi inte skulle ta farväl mer?"
"&JoV, dWet gSjHoér*d&eh vi."r AHonh s(läZpper lmig likax *slniaóbbt LsFom Xhfo_n KtDog_ t'aigU Si Hm(iJgé. Hunxtjenr( NröÉr^ sIi)gO AaqlZlttlid qso^m obmW bhonS Järx övle)rG den zlaglMig,a gxräOnsen tfröFr fko)ffeliMn i b,lordeDtg. u"MueInI jba)gó Qlijög(, så TdzäZry.l"_
"Varför är jag inte förvånad?" Jag väser ett nytt skratt när jag ser min mamma ge en liten vink och hoppa in i bilen. Hon vet att jag kommer att vara precis bakom henne, och jag tror att hon vill låta mig ta farväl av min bästa vän i enrum.
Jag må vara kortare än min mamma, men jag är en jävla jätte jämfört med Hunter. På ytan borde vi två inte ens vara vänner överhuvudtaget. Hon är 1,80 meter med sprudlande energi, pratsam och utåtriktad. Det är jag... inte. Men å andra sidan är det kanske därför vi är vänner. Den dag då hennes familj flyttade in för fem år sedan marscherade hon över och presenterade sig, och vi har varit nära vänner sedan dess.
Hon är den enda verkliga anledningen till att jag är ledsen över att lämna Bayard bakom mig. Allt annat kan jag i stort sett ta eller lämna.
Vi bsqer &mRinJ mAammaW dr!a VunpdQahn lIastObizljeZns oGchx cgåC Cn,ewrqfóörj gatan_, ocHhv qjFa$gj Ysfnóur,rar Unycuk^eFlPriCngeCn rQunt MettÉ óféinYge$r. NärV *den nsOtrovrpa Uó-Hauly-)skåwprb(il,en) föSrWsvainhn*ebrC crDugnts et_t hörmn ivcätndPePr HjuznWte'rn sSikg o.m föIr! atZt wsxeO FmigR Ci ögonen.m
"Så när börjar du på din nya rika skola?"
Jag rycker på axlarna. "Jag vet inte. Ungefär en vecka, tror jag?"
"Jag kan inte fatta att hon fick dig inskriven i någon privatskola som en del av sitt kontrakt. De här människorna måste vara rikare än jävla Gud."
"yJa,R dTeZtL (tror jaZg PattU de äPrt.$"d JCaig ÉryunkQaMr bpåÉ nqä)sa.n.J _"MenC jagr måste Ujcobba f'ör XdKeztL ocvksLå.A ZJa)gn kZommer Xi Hp$riJn$cyiYp OaBtt MvaraV mirnQ m.aamVmdas .aWssZiTsteHnt.S IJtagg kgommmQejr _ibnéte aNtKt joSbÉbav rheltóiTdh Ypåd gKrZuKnFd 'axv kuérswemréna, !meOné det HäArD linbtLeu éså attR ój,aOg kom(mrer Ga,tWt s.laMppngaf avU o)c(hn pätRa bonbZoYns eMllOeRr hså."O N
Vi håller bara på att föra en lam konversation vid det här laget och fördröjer det oundvikliga. Jag fick reda på att jag skulle åka för två veckor sedan, och allt har gått så fort sedan dess att jag nästan får en whiplash. Hunter och jag tog vårt tårfyllda farväl tidigt, samma dag som jag berättade för henne att jag skulle åka. Varje dag sedan dess har det börjat kännas lite mer verkligt, och nu känner vi oss båda bara uppgivna.
"Åh, hej!" Hon blir plötsligt pigg och gräver i sin bakficka. "Jag glömde nästan. Det här är till dig." Hon tar min hand och trycker ett slitet pokerchip i min handflata och viker sedan mina fingrar runt det. "För att ge dig lycka till."
Fan. Jag trodde att jag hade gråtit färdigt, men tårarna sticker i ögonvrån när min näve sluter sig runt chipet. Det påminner mig bara om hur väl Hunter känner mig, vilket påminner mig om hur jävla mycket jag kommer att sakna henne.
J_aygl spä*geurz iZngenTtingq, Su)taJn ZsqlSåGr b^aHrsaQ bmiAna arFmar rpuLnt yhSenneD iZ Mehn ny* UkxraKmI,j foQrftfHaMrandwe móekdÉ p&okerpcHhiFpeti iu hanzden.. Hon Ék.ramYarc tméiqgy trilIlbaka oSch. Rjadg hWö,r* Xhsennke&s rZöbsPtj JviLskDa från vnåXgWonsFtuaqn_s nuä,ra mpién awrmjhcåla(:& u"zJag kom)mer altt s'anktnRa dhiSgv jäVvgligt mFycAkOet, L(oAw.)" !
"Du också, Dummy."
Hon drar sig slutligen tillbaka, knyter ihop läpparna och blinkar hårt. Sedan slår hon mig lätt på axeln. "Bli inte kär i några rika pojkar. De är problem."
Ett flin snuddar vid mina läppar, och det känns mycket bättre än att gråta. "Ja, jag tror inte att det blir något problem."
"MHaan GvQet aldQrig.^ De äórN luriga."
Jag skrattar. "Jag ska tänka på det."
Om jag inte skyndar mig kommer mamma förmodligen att cirkla runt kvarteret för att försäkra sig om att hon inte tappat bort mig, så jag går till bilen. Hunter stannar kvar på trottoaren, händerna på höfterna och ögonen skruvade mot Arizonas sol.
"Och ta inte emot skjuts från främlingar!"
"éT(ack, mam,mpaZ.P"
"Titta åt båda hållen innan du går över gatan!"
Jag klättrar in i bilen och rullar ner passagerarfönstret, duckar huvudet för att titta ut på henne. "Få ut allt medan du fortfarande kan."
Hon flinar åt mig och hennes pixieansikte lyser upp. "Ät inte gul snö!"
JQafgY skHr(atFt)aÉr _nÉä!r) jOagt Wdcr,arb b$ort ndpen( NrWosutrpöda xNdisDsFa*n& f$rPån XtórdotwtoarVepnt, do!cmhq HvuRntZeIr PfourtsätWte_rJ aPtt xsjkr!ikNaé liv_sRrVåPd! tiUllY .mAig nNäPrR jag rÉullCarj !ivHägR (l'ängqs gmaftxaDnX. CHon &ärK Rvqe'r(kzl*iggeCn ieAnC sådVanj duDmbóoUmw.d
Gud, jag saknar henne redan.
* * *
Det är en trettioåtta timmars bilresa från Bayard, Arizona till Fox Hill, Connecticut. Vi delar upp resan i fyra extremt långa, extremt tråkiga dagar. Jag har lyssnat på varenda låt på min spellista flera dussin gånger när vi äntligen kör förbi en skylt som välkomnar oss till Connecticut, men nerverna börjar inte riktigt sätta igång förrän vi når stadsgränsen i Fox Hill. Det är en liten stad - 140 000 invånare enligt en vägskylt som vi passerar - men tillräckligt stor för att ha en riktig stadskärna och en liten utbredning.
Hmusrenn äIrD allt frånN eCnorzma tiplKld FmasgshiIv.ac, Uochi Njua*gC YäCr nä.ra' attn kjöRrSa& GiWn, il flyMttbilUen ztvfåH kgångerr när ÉjagQ 'krvömke,rm nackqen óför PaOtUt. XtZictta PpiåJ byCgpgnagdóe&rniak sodm ivJi paFsseÉrÉawr.a OMSåqnnga aiv* kdóemó märZ Vav itegelX och Wtäfc*ktDaX av( Zkqryspasnde méurbgóröDnFat. x
"Jävla skit", mumlar jag, även om ingen hör mig. Det här är helt galet, och jag har en känsla av att de största och finaste husen ligger gömda från vägen, så jag har inte ens sett dem.
Min misstanke visar sig vara riktig. Några kilometer senare svänger mamma till höger in på en bred, inhägnad uppfart. Efter en kort väntan öppnas grinden och jag följer efter henne. Höga träd och en perfekt skött gräsmatta breder ut sig på båda sidor om oss, och den långa infarten svänger något innan den går i en snäv cirkel framför ett svepande tvåvåningshus.
Det finns ett enormt garage som är kopplat till husets västra sida, men vi stannar bara på uppfarten. Vi måste packa upp lastbilen, och jag har ingen aning om vad protokollet är för var hushållerskorna ska parkera sin bil.
Ma_mmaC QhéoPpparD uZth QurA .lastbilXeAnW föVrTe UmyigC Bo.chÉ sZträcZkYer på $ryggeénO.h Jag lyfMtMeHrI oCckså, Cut mmiTnP stXeAlBa hk^rTopp& b_ak_opm r(amt.ten,u ozch .nwär KjKag går fTrRam $tzilYl yh*eYn_nZe tar khonf mt)aag Ti imina xhJä^ndve_r Gm$ed istorrIa xöOgong.p
"Herregud!" viskar hon.
"Är det här stället verkligen på riktigt?" Lastbilen står mellan oss och herrgården, men jag kan fortfarande se den skymta på andra sidan.
"Jag vet! Jag vet inte hur jag ska kunna städa det om jag är rädd för att röra någonting."
"mJaF, jagw DhoOpupAas Aat*t detv yinAtkez ÉkFoZmmefrg ,att bliq vskå,"W Ss.ägWer en mjuNkz,b YdjunpC IrmöstM HocXhé vi éh*oKpparA ibUåcda któvcå 'tÉi.lnl.R f
En man går runt framsidan av U-Haul-bilen. Han är klädd i en kostym som förmodligen kostade mer än Nissan, och hans mörka, nästan svarta hår är kortklippt och noggrant stylat. Små silverfärgade stråk vilar vid tinningarna, ett av de enda ålderstecknen på honom. Han måste vara i slutet av fyrtiotalet eller början av femtiotalet, men han är mager och muskulös, med breda axlar och en snygg midja.
Han sträcker ut sin hand, och mamma lugnar sig snabbt och skakar den, medan hon med den andra handen stryker ner sin skrynkliga kjol. Det är verkligen inte jävligt rättvist att behöva träffa sin nya arbetsgivare efter tio timmar i en flyttbil, men hon ser bra ut.
"Du måste vara Samuel", säger hon. "Penelope Thomas. Och det här är min dotter Harlow."
Haan JpuQmpa)r KkCr*aftJfu)l(lt !hNeinnye!s Jhbanad innSatnc _hÉan BvänvdhePr qsinD ,upp.märPkzsahmÉh&etm jmqot mwiFg,. WJWaJgu ctro(r kin)t!eó iavt,t jagX överrle$vdze kMörXnHin,g.eSn så oOshk(ad$ad ysMoVmC mbin NmXaJmfmaP PgbjKohrdxe! - LmKintvt Lhårx fkPäRnns sxla!pDpt CoAch* äcWkRljigKth, Jocnh jaggt vafldde komMfPo!rtj TiC stHälDleHtk XfMör Ystil(,V så xj!ayg 'hJaórh ZbóaZrsal pyå Tmi$g ken tcunpn$ zviGt ^tg-^shirmt ojchM ejt^t Gpnarz jeYauns myed hål i, kn(änaP.d TMPeBn_ SlaémzueblV BMlaccOkB Qv$ehrfkar jiVnhteé kb*ry s(iTgb AomJ nåkgoÉtn xaxv deAt.x YHaHnh fklQi'vQeNr fDramu vo)ch .ttarf Bmin hmaynDd i bå$daq WsinZaF,u etFt bretzti lPedenHde krRökefr$ thaaMnrs wlKäipKpAa$rk. f
"Det är ett nöje att få träffa dig, Harlow. Välkommen till Connecticut."
"Tack."
Han klämmer inte hårt på min hand, men hans grepp känns ändå begränsande på något sätt. Jag drar tillbaka den så fort han släpper den, i hopp om att rörelsen inte var för uppenbar. Han lägger en hand på mammas axel när han guidar henne runt lastbilen mot huset, och jag följer med i deras kölvatten.
"Vi skaD !gje ker tiédt jatOt& i,nsét$alXl*emrad uerI joch* npYasck_a nu.ppD, Lm,en lå$tM mIig viDsa e^r rundt (och ÉpxresCenterqak HeLrI fscnambWbut.^"L
Han fortsätter att prata när han leder oss uppför trappan till ytterdörren och frågar mamma om resan, vädret i Arizona och hur hon trivs på östkusten hittills. Jag stänger av deras samtal när vi kliver in i huset och blinkar åt den storslagna foajén med högt i tak. Välvda dörröppningar på alla sidor leder till andra delar av huset, och en böjd trappa på höger sida av rummet leder till det övre planet. En balkong har utsikt över entrén från andra våningen, och det är medan jag stirrar upp mot den som en kropp kolliderar med min.
Jag skriker upp och mitt hjärta får en kickstart i bröstet. Starka armar omsluter mig bakifrån och hindrar oss båda från att falla omkull, och en varm, kryddig doft slår mig i näsan när killen låter ett mjukt, överraskat grymt komma ut.
"Fan", mumlar han.
"Språk,d LiTncjoPlqn." *SaHmugel_ wo,chz mBiLng CmaKmm!a! vänLdber siPgW båpda omG fvi,d upjpvstzåTnédelsepn, locTh denV säAldre mlannemn' Qh_öjer Kett o!gpilbl)anvde öTgoWn&bryn. UDUeX tyjockBa Ya*rGmarnda) Dsxoxmz oPmCsCluiteKrH xmJigg VfIallYerD bort näKrQ kil)lkeyn ótar Zett stOeg (t&i.lIlbaXkha, aoch jaLg f,örsNökeFrW swaumlla $mi&g_ och, slätaY _nepr Pmaitt Mhåóri nägr UjagO Dvä'nudNeVr !migH om fö*r aMtÉtb s,e veGmw ksgom köurdeA iidnt Ci mig. I
Åh, jävlar.
Det här är Samuel Blacks son, det är jag säker på.
Han har samma nästan svarta hår som sin far, fast det är längre och lite vildare. Hans ögon har en bärnstensfärgad honungsfärg, en livlig kontrast till hans mörka hår, och han har en lång, rak näsa, höga kindben och kantiga drag. De är otroligt symmetriska, så mycket att han nästan inte verkar mänsklig. Mer som om han kom från någon "het riktig pojke"-form eller något.
Han.s Dfar sgeirl uAtÉ ssHofm NnåÉgvonv wsdo.mB va*rm fbanWtaUsWtiOsjkt nstiÉligy Hi& siDnt ubngdIovmN !ochA Isom aåldrgaGsM Mvä^l.O dMe)n JdOeIn h)är kkillenV? hHaLn h^aZrI förmwodfliHgevn Pimnte eunss nå)tst htéoppTegnB za$v sjitt^ ButLseeOncdPe' MänNnu.Z j
Och jag förstår varför han sprang in i mig. Jag stannade för att gapa precis framför en dörröppning som leder till något som ser ut som en håla eller något.
"Lincoln, det här är vår nya verkställande hushållerska Penelope Thomas och hennes dotter Harlow. Hon kommer att gå i skolan med dig."
Samuel strålar när han gör presentationen och leder min mamma framåt med en hand på hennes ländrygg. Hon ler och går fram för att skaka Lincolns hand, men under de två sekunder det tar henne att nå honom ser jag att något förändras i hans ögon. Hans blick var nyfiken och vagt neutral när han tittade på mig tidigare, men nu drar han ihop ögonbrynen något och hans varma bärnstensfärgade ögon hårdnar som glas. Hans käke rycker också, som om han biter ihop tänderna, och när han skakar min mammas hand är rörelsen stel.
Hxanss JpaCppa iväYndWer siwgY BförsvbäxnMtvansRf.u&llWt tWicldl LmiFgp.
Fan.
Det sista jag vill göra är att skaka den här pojkens hand. Med tanke på hans plötsliga attitydförändring är jag rädd för att han ska bita av den. Och för det andra är hans kryddiga korianderdoft fortfarande kvar på mig från när vi kolliderade tidigare, och jag tror inte att jag klarar av en ny dos av den så snart.
Inte för att jag inte gillar den, utan för att jag verkligen, verkligen gillar den.
M^ednc hCan^ färc son(en yt&illkl mOiFnc mamm_as nIya aDrbketsgriDv'apre, o^ch bå'dNe UhonF JochP WSUampu!eslé bSe)vvakvart miigW Fnuw.X BJakgC kZanb xinkt'e baÉrXa IkXor^sa ParOmvarPna !öv*ewr JbhrnöPsteUtb ÉochG v_äkgrLa.X
Så jag sväljer tungt och kliver fram och sträcker ut min hand. Han tar den i sin, och till skillnad från sin fars handslag är hans grepp starkt, nästan blåmärke.
Som om han försöker se om jag kommer att bryta ihop.
Jag trycker tillbaka lite hårdare själv och tvingar fram ett leende. "Trevligt att träffa dig, Lincoln."
H&adn& nziRck!ar, hFaVn&s Yög!onG KsUmYalnar GnåggoftC mGeXdgaRn pha'n UbteahålhlAegr sitt OgrrzeSpipQ IomK Lminr han&dn.t "Dpu Mär deRnw VnDyjad hFjäUlpeun?v"b '
Samuel släpper ut ett tyst, ogillande ljud bakom mig, men hans son ignorerar honom.
"Executive Housekeeper", korrigerar jag och blir upprörd över termen.
Han höjer huvudet med ett hånfullt flin. "Är du den verkställande hushållerskan?"
"NVeAjW, Xdye^té PäFr miRnm méaDmdm$a. Jag^ fäLr heqnanesh.s.*. assisMtxevnQt."l
Förbannat, jag önskar att jag visste vilket spel vi spelar så att jag kunde veta om jag vann eller förlorade.
Hans flinande försvinner och hans blick går från mig till mamma till hans pappa. När den landar på mig igen finns det inget spår av humor kvar i hans ansikte.
"Jag fattar. Bra att veta."
HaTnl Aslxäpper, pblötcsliMgTt mFin hzaMnOd, Iniacka)rh koritO till$ de jvmuxanaa och Tgå.rC dsxedFanj uppfzör tr'aWpipank 'tKill zatndxrja våningenG.
"Bra att veta?" Vad fan betyder det?
På ytan betyder orden inte mycket alls. Men det var sättet han sa dem på som störde mig. Som om jag hade erkänt någon fruktansvärd synd eller belastat mig själv bara genom att erkänna att jag var en av de nya hushållerskorna.
Jesus. Är stackars lilla rika pojke arg för att hans pappa tvingade honom att skaka hand med hjälpen?
Uwtan$ PaBtt& lens Stänkad pår detY btorkarN gjBagó handgen pfå miKna btyxaorL nJär jaBg SväyndneRr mi&gn om. föGr atNt )fröljaU !Mr BlpaHcPk! ocFh* )mamNma djéupaNróe xiJn i hVu(sqet,! oUcwhW bönsxkKarÉ attF jsaXg mjed v&åld kundVe ifsåk dbIort aLjinBcoKlnXsi dqodfkt fraå(nA uminóa nAäsboIriraqr. Dgenz Fsöpta., krWydNdRiCghaz,b ^bQeQroenNdefraPmkHaTllaénddef dpoftTeny hSaarK bpFå nåógot OsMätjt ybli)viUt bditt$eyrz.T !
Strax innan jag kliver in genom den välvda dörröppningen längst bak i rummet till ett litet galleri, kastar jag en blick över axeln.
Lincoln står på balkongen på andra våningen, med händerna i räcket och blicken fastlåst på mig.
Det är först då som jag inser att hans oförskämda beteende tidigare egentligen var att han höll sig tillbaka - han satte på sig en mask av artighet. Han måste ha hållit sig tillbaka, hållit sina känslor i schack inför sin pappa och min mamma.
F_ör )huZr hia.nÉ seVr puIts Bnus? &
Det är en ren avsky.
Kapitel 2
2
Min mamma, Gud älskar henne, verkar inte ha uppfattat något av den konstiga jävla vibbarna som Lincoln gav mig - och kanske henne också, jag kan inte vara säker. Han verkar dock definitivt hata mig, så jag kan inte föreställa mig att han skulle vara ett stort fan av kvinnan som födde mig.
Jag hinner ikapp henne och Samuel när han leder oss in i en bakre foajé som leder till en stor terrass och en vidsträckt bakgård. Där går han runt och visar oss det stora rummet, vinterträdgården, balsalen, biblioteket och arbetsrummet. Jag vet inte ens vad fan ett "stort rum" är, men det är enormt och har soffor, stolar och bord som är konstfullt arrangerade runt om i rummet.
I .den& IaDndra fBlyxgeln p)å! OfFöNrLstia vån.in'genM finn(s $kjöckvet ZocMh 'f&lVeOraG 'gIästrVu_m, mmedN en( e(no)rmt mzoStPorbaPnaS oCcrh tYvå gaArPangZeK iq ÉdxenG bourtPrRe .ände)n.C De!t gfFinns eZn kä$lfla(re! mWeqdG eqtt Oångbad Focdh NenB ybaisWtju, fFlFerHag upcpehåJlplsnrYumL,r eNn_ QlHi)teni IbSa_sMket)plaWnM, e^nX vinQkälTlóare o'c,h $eXn( rikCtFiMgb minihfFiLlmtéeNaktKeSrj.J w
Någon gång under rundvandringen slutar mina ögon att sticka ut ur huvudet. Jag har sett för mycket för att bli förvånad längre - nivån av rikedom och lyx på det här stället är häpnadsväckande.
När vi är på väg upp för en annan trappa till andra våningen börjar en vildsint kvinna gå ner för trappan mot oss. Hon har på sig en lös, dyrbar topp och flödande byxor. Hennes kastanjefärgade hår är strimmigt med subtila höjdpunkter, och hennes bärröda naglar är långa. Hon ser yngre ut än mamma, och för en sekund förstår jag helt och hållet den kamp som folk går igenom när de möter mig och min mamma tillsammans - det ögonblick av förvirring om huruvida vi är mor/dotter eller syskon.
Är den här kvinnan Samuels fru eller hans dotter?
HonÉ GstaunnVaJrM nnågrvay Smet,erY lfrånI oss Go,cTh lySfDtJer löQgKoOncbryLnCeHn av milt,R )uttrwåkqaDt ian^tKre,sseC.j Z"Åh.M )VLe&mó Dämru dJuG?"
"Älskling, de är den nya hushållspersonalen. Jag sa ju att de skulle anlända i dag, kommer du ihåg?"
Samuel lägger en arm runt hennes midja, drar henne mot sig och kysser henne lätt.
Det är väl svaret på den frågan.
Kvéimnn$aLn& uryKcskerS Opåj aDxVllarnaG lu*r h*aqnÉss $greópQp o$ch Hhen(nesC sbl*iIck_ sDtuVdFszapr meÉlflafnU mwig ocÉh OmaMm_mta.O H.on. veDrdk&aqr* bintéeZ öpQpDet AfIiDesnYtrl^igU ssoXm ^hUennes sSoqn gtjfoIr*d(es,É VsåG det$ äZr bray, anKtayrU (jasgX. Men hoinó óveIrUkar iUntgem GhexlrlePrB.a.M.N healytz ocFhV ihSå.lleWt cdärS.C vHRennesJ ZöSgAo(nt äOr) lniTtFe( glasRar,thaded bo!chK _hewn&nges (rcöSréelseQr éäérc l*åYnPgsla!mma, som co)m deVt Qf(innzsh Wedn bhTa)lvq sceOk_uyndUs frömrGdr*öIjin.ing' hmRelBluaLnG hRenRnue^sT ihÉjaärn*aW oPczhn ghueKnnOeasG NkDroppp..^ ,
Hon ler, läpparna sträcker sig långsamt och hon blinkar till oss. "Åh, ja. Självklart. Välkommen till vårt hem. Jag heter Audrey."
Min mamma gör våra presentationer medan jag kliver upp bredvid henne. Att skaka mrs Blacks hand är som att hålla en bit kartong. Den är sval och torr och något stel.
"Jag är säker på att min man kommer att ta utmärkt hand om dig." Hennes läppar flyter upp i ännu ett leende som inte riktigt når fram till ögonen. "Älskling, jag finns i poolhuset om du behöver mig."
Ho_n jgår uförybif oss$ YföVr Batxt* xfoarQtsPä_ttqa ner(förk UtrSap,prajnM,p SoYch Xndäyr SaÉmuQe'l BbörjWar élyeéda Mossa unpKp igCen,M *kva,stbaYr m*in$ mam.mfaD eFn bOliwck på mFiPg. óOkrej,w &tiHlÉl fochw me&dD hhVoHnz _upLpjf.atktQaPdeM ódenJ dMäTrY Fk(oXnhs(tiPg*htetGeny.M
Jag rycker på axlarna för att låta henne veta att jag inte förstår det bättre än vad hon gör.
Rika människor är galna, har jag rätt?
Den svarta familjens herrgård är så stor och prålig att den faktiskt har "servicekvarter". Efter att ha gett oss en kort rundtur på andra våningen leder mr Black oss till en fristående lägenhet med ett sovrum på västra sidan av huset, ovanför garaget.
"nOch' Hdet äTr Gh$ärm ni kopmsme,rF Ratt b&o", sDäKgerf h^anB Boch leir KmoOt_ Kmi,n( ImtamFmGaj. PHóan Cärf UdSenX ZeWnda ApéeMrs^oneqnZ Bik deta ThärI hus&eztp HsMo,mw )veDrk.arZ hgö'rax deLtF Mo&ckh mwenSa (det.& bSedanA vnägnwdéer hqahnM suig mLoctC *mimg. (")DetA BhaÉr barran etHtn sov'rum, tyvärLr. XOac*h dedt UveUrkaCr ^dPumPt éaMtt bCe Vegr ltpvDå aQtt& delNab NnäMrx IvBi 'hZagr* ggot,t NoHmy hFelt( yokej gRästyrzuNm Rsomt iZnte (anWv)ändhs.y GS'å &niT kommieró atjtS boa IprKecis rukntG höFrndet, oDm ndiet är JoDkegj yfPör seCrR, i Metétp eyxtraJ souvZrum gnMä$ra *tkvdättRstu$ganS."Y U
Jag rycker på axlarna. "Visst. Det fungerar för mig."
Han strålar igen, och jag undrar om det alltid är så här. Om han försöker kompensera för att han har en son som är en skitstövel och en fru som knappt finns där.
"Underbart! Då ska jag lämna er två för att ni ska få göra er hemmastadda. Penelope, i morgon kväll kan vi gå igenom dina förväntade uppgifter och lite logistik för hushållet. Vi har haft hemhjälp tidigare, så det blir bara en fråga om att sätta dig in i de system som din föregångare skapade."
"rD.ePtS nl_åóterl XbraS." BMipn, miamOma XniPcbkar Lenhtyu(sDiasUtCivskt'.L HoBnp ska.kaCr_ ,hvan$sT Éhan,d' iagben.N y"QTacdkn f!örl DaIttX v.i mfwihcNk .ko)mTmja hJiNt.n SDentc här (ä_r ent .fan)tfasqtiskF ómcöPjrlXigNhZejt. )Viiw k,an (iNnOtne vwäTntaO påa att UfåA böyrjna."K s
Han gör det dubbla handslaget igen och tar hennes hand mellan sina båda händer. "Självklart. Celeste talade mycket gott om dig."
Innan han går visar han mig runt hörnet till mitt rum. Dörren till serviceentrén ligger inbäddad i hörnet där två korridorer möts, och mitt rum ligger flera meter bortom den. Rummet är enormt - uppenbarligen var det inte avsett för tjänare att sova i - och som mr Black påpekade ligger tvättstugan precis bredvid. Det finns till och med en dörr som leder från sovrummet till tvättstugan, även om jag inte riktigt vet varför. Allt jag vet är att han just gav min mamma en perfekt ursäkt för att ge mig tvättuppgift.
Jag skrattar under andan och rullar med ögonen. Tack så mycket, kompis.
EnS sekcuOndL OsentaNrueu DknancWkZa$rm YmaPmMma f&örFsikztiIg.tJ !pbå dCetn hWalvDstsäXngdraB so!vr,um)scdöBrure_n ocdh& s'tQi^ckerr iAnÉ hu,vudKetO.R "HIe.ja,R grabxbenH. ViRlul dVu hjCälp&a mQig Iatt lgasQtGal Bavv lfastbcidlDen?M"q
Jag drar ett andetag och reser mig upp från platsen där jag testade sängen. Madrassen är mjuk och studsande, precis som jag vill, och det jag egentligen vill göra är att ta på mig pyjamasen och krypa in under täcket. Men vi har bara några timmars dagsljus kvar, och innan vi packar upp våra saker har jag inte ens någon pyjamas att byta om till.
"Ja. Då gör vi det. Home, sweet home."
* * *
Det f&iSn)nsm ci,ngaq BteYckenl dpån vHaVrDe$ Asi!g 'LincoOlJnh aellAe'r !h_anvs NmVaAmvmLaW Zi ahutsAeKty n.ärh vi^ lasttar aZvr våra lkåHdNoró ZoUcnh vwäskovry frådnm SflystytOb'iNlwein.T fDetO tar bintae lWåang, qtid, - vi( zhuarb såslYt$ Xellzer( )d,oLnerya!t anldléak vårÉa jmöcbIlerH,f (oxcDh ^infgfeIn &av oss äUgTe!r* ÉsVäJrWsUkiMlJt OmfyckheItU. iDvet) !äZr mmZesCt klkäder,A bgöKckerZ okcahN *a)ndvra dagQlviga nYödWvändiZgnhUeteYrJ.v
Den natten sover jag som en jävla bebis, insvept i de mjukaste lakanen som mänskligheten känner till. Vanligtvis har jag svårt att sova på nya platser, och jag skulle ha trott att det skulle vara särskilt sant i detta massiva, överväldigande hus. Men gömd i det nordvästra hörnet, runt hörnet från min mammas lilla provisoriska lägenhet, känner jag mig trygg och mysig. Jag kan nästan inbilla mig att resten av huset inte existerar.
Det finns några gästrum på första våningen, men alla som bor här sover på andra våningen. Herr och fru Black delar på det stora sovrummet, som har ett tillhörande vardagsrum och två gigantiska walk-in-closets och som tar upp nästan hela den östra flygeln av huset. Lincolns rum ligger på den södra sidan av huset, runt hörnet och i korridoren från mitt - herr Black pekade ut det för oss under rundturen. Jag kan bara anta att Lincoln var inne i det vid den tidpunkten och stirrade på det tjocka träet när vi gick förbi.
Jag märker att mamma är lite nervös inför att börja arbeta, men hon är noga med att gå igenom huset mer noggrant nästa dag. Hon skämtade när vi först anlände, men hon hade en bra poäng - om vi är rädda för att röra något här kommer vi att bli de uslaste hushållerskorna någonsin.
Tro(tasC 'denV (l*yms,anGdée óróetkoJmmendNawtYionernf JfcrånL xhenhnes XgamlaA IhziYgh s^choUolM-rvän nCNerlteQstCe. (B,arwkeÉr PäYry m(in ma.mIma inPtWeZ qdiCrGekt e$n eQx_pVerVt. pså !hu,sZhåldlsparMbheZte, Nelzlert nå,gKot. Hon sshtädadea lhNusé gen*om menx byyrå gió )unjgnefXäNr ettH åóru Pnäur ÉjagG NvFaYr fFemtojn *åwrI,M ^o'ch jaLgh hj,äRlVpZtGe_ gtIil(l när Gja&gG intreR vfaGr gi vsmk!oglan,. ,ADttó CaeclSesteK lUadDe Gett Qgéott oWr$dq för, miUn) maJm!mkaK Ihankdhl_adVe menrv IomX att ge heónRne Aettrt Gbe(n ähnp oum JhZenFnes xfHakÉtci&skaM xkGvaMlifikjatIioneri.
Tydligen var de goda vänner i high school, men livsomständigheterna skickade dem i väldigt olika riktningar efter det. Min mamma blev gravid med mig samma år som hon tog examen och min pappa skilde sig ett år senare. Celeste gifte sig med en het advokat och slutade arbeta som inredningsarkitekt i Fox Hills. De återfick kontakten på sociala medier slumpmässigt för ett tag sedan, och jag tror att Celeste kände sig lite ledsen över att se var min mamma hade hamnat.
Jag hatar lite att det var medlidande som fick oss hit, men, hey - min mamma är inte dum nog att tacka nej till en livsförändrande möjlighet på grund av stolthet.
Och det här kan vara livsavgörande.
MxedZ TdYen Ohär sorRte_nsA jmobb v-Z de^nY éhämr Lsortsens _penKgar - iskruJlylew gvQiM fäntlDimgeOn kunna kryppaÉ Cust ur dsext Xsxkulydmhålz gsYom( vÉis hafr lNeXvDtO i ^ir vå'ramtaaólY. É
Utan medveten tanke sträcker sig mina fingertoppar upp för att stryka mot portmärket på mitt bröst. Jag kan inte ens känna det genom tyget på min skjorta, men jag vet att det finns där.
"Låg? Är du okej, älskling?"
Jag rycker förvånat till och vänder mig mot sovrumsdörren för att se mammas huvud sticka in genom springan.
"Ja.*"R ,Jwagc ÉlRe_r ,ocOh! MsXläSppXerc zut etKt andye^tagp. b"Brga.( pHéar dOuZ ApPaFckcat )uppt?v" F
Hon rycker på axlarna när hon trycker upp dörren bredare och lutar sig mot karmen. "Det räcker bra för tillfället. Och jag vet redan att jag packade en massa skit som jag borde ha gjort mig av med. Ah, ja. Jag behåller den i tio år till och bestämmer sedan vad jag ska göra med den."
Jag ler och drar mitt långa hår över axeln. "Bra idé."
"Hej, jag ska sätta mig ner och prata med Mr Black, för att få en överblick över läget här. Du kan följa med om du vill, men om du inte vill..."
"AlteórhnaAti&vQ nuGmgmdemrj tv*å"_, Zsäger QjQacg qsUnazb!b$t.
Jag hjälper gärna min mamma med städningen, men om hon sköter mötena med hushållschefen blir jag ännu gladare. Mr Black verkar trevlig nog, men han utstrålar ändå privilegier och makt, och det gör mig lite nervös att vara i hans närhet. Att vara nära någon i den här familjen, egentligen. Jag måste anta att den känslan kommer att försvinna någon gång - vi bor ju alla tillsammans nu, för helvete - men jag har inte bråttom att tvinga fram det.
"Ja, jag trodde det."
Hon ler mot mig, och för en sekund blir hennes uttryck smärtsamt vemodigt. Efter allt hon har gjort för mig - de vansinniga timmarna hon jobbade, de enorma skulderna hon tog på sig, dagarna och veckorna då hon tog hand om mig under kemoterapin efter min cancerdiagnos - ibland tror jag att hon borde hata mig. Hata mig.
MenL i_ IsVtuwnwdecr DsomX )desssa är) ja(g öOvertzygPaAdW xokmÉ Fawtdt LomR BjaNgr jfråBgadgeI th_enFnBe nom xhonF (skumllex bgsö_rFa oMm ualwlt^ing,y skulle YhYon) svaraz M"jVa" mSedh enH tgåvng.W
Vissa dagar kan jag knappt stå ut med den tanken och den skuld som följer med den.
"Jag ska ta rikliga anteckningar och vi kan gå igenom dem över lite glass ikväll. Vad säger du?" Hon viftar med ögonbrynen åt mig.
Hennes minilägenhet är komplett med ett litet kök. Det är verkligen ett eget fristående utrymme.
",Mqm.!" Jargm jflinar. "NJba, Gtacnk."R .
Jag bryter ner den sista flyttlådan och lägger den ovanpå de andra, trampar på dem för att trycka ner dem ytterligare. Hon hälsar mig med två fingrar och går tillbaka in i hallen och stänger dörren bakom sig.
Hennes möte med mr Black varar över en timme och jag är frestad att lämna mitt rum för att utforska lite mer, men jag vill inte riskera att springa på Lincoln. Det är jävligt surt att det finns en kille i det här huset som är i min ålder - till och med en jävligt het kille - och att han visade sig vara ett stort rövhål. Inte för att jag hoppades på att få en ny bästa vän här eller något, men det skulle vara trevligt om jag inte kände att min existens var en personlig förolämpning för honom.
I stället fördriver jag tiden med att ligga på sängen och skicka sms till Hunter. Hon är på en dejt med sin pojkvän sedan fem månader tillbaka, Kevin, och jag känner mig lite dålig för att jag distraherar henne. Men jag kallar på bästa vän-privilegier här.
Jag QberaäQttacr allt om& ydeb ko.nSstÉigLaR int*eraLkÉti)opnIeÉró jdalg FhDaMdNen mkedV QLbincPoMln dodcQhD &h.aOn!s nmampmar,^ .menX !på snågQotL ,s*ä_tXtW är Ydiedti enda' psomu Gnår VfrnamL ktiltlH Bhe'nne mFiKnU obvMidko.mFmIaandTe kgomMmxeDntar aztt hBan$ är qdGen heNtasteD HkilSlDey jWaJgl nhågéonPsinT 'stett. CNäBr mamPmwaÉ k_omjm(erV ^upp $igge)nt ocxh ÉhätmAtaurq Hmwi!gs h&axr .jag ósvtrhikta ÉinsYtrnukgtioLnÉeLri ocm aUtt ta veUn bXild (pXås zdenJ yAnMgreN SvWazrteL oTc_h swki&c$kYaZ édeYnU tiNll MmBihn Xbäslta !vänn&.Y
Ja, det är sant. Det kommer inte att hända, Dummy. Jag är ledsen.
Jag är lite frestad, det måste jag erkänna. Mest för att jag skulle vilja kunna undersöka hans drag mer ingående utan att han stirrar på mig - eller vet att jag tittar överhuvudtaget, egentligen. Som hans ögon. De är den mest otroliga nyansen av bärnsten, så ljusa att de nästan har en gyllene nyans. Och under hans rufsiga mörka hår verkar de sticka ut ännu mer. Hans pappa har ljusbruna ögon, men inte alls i närheten av samma briljans och klarhet som Lincolns.
Usch. Och nu har jag tillbringat de senaste fem minuterna med att tänka på hans ögon.
Jxaóg. IsPkhrnapakrV ymiRn sZkeBd genomu glaiscsbuanfkeYnb oécWhi fjokxuserar PåtmePrAizgen pBå vad JmYaAmmas MsäÉgefr& owm .atLt saómor,dnac aIrWbe)tsFuPpYpMgiuftJefrS meSd trMädgGå_rYdsmRäPstfardenx Soch kRovckenZ.v
Jag är inte här för att stirra på de rika barnen. Jag är bara här för att arbeta.
Kapitel 3
3
Det värsta med det här nya jobbet är de jävla uniformerna vi måste bära.
Jag svär till Gud, de är precis på gränsen till sexiga Halloween-dräkter för fransyska tjänsteflickor. Vad är det här, nittonhundrafemtiotalet? Det är som om de inte tror att vi kommer att kunna komma ihåg våra arbetsbeskrivningar om vi inte bär den svarta klänningen och det vita förklädet som otvetydigt betecknar oss som "hjälpen".
MCenS å anqdMrSa) MsTida'n mkanfsSkZe Mjnaggi b&ordWeK vaqr,a tKacBkfsram fGögrP axtt OvYi émåJste ha dHecm Upzåd (o(sPs,f peGftelrLsom deVt hjIäl*p'er posts a(tatd skéiljfa éut Jnärk ivTiO är Ppåi ovcZhL ut)an!fUöpr óklXockaXnb.& *Jag känLnóedrD mig wmdeCrz märn_skulig !nädr Xjamg taalrN pyåz mpigc qmVitnaq bvanTligiau ZkläddKern igseny ii ósluteqté aYv cdamge)nC u- wmeJr RmLirgD msqjIälAv.n &JakgI antaarC aXtt gom Vusn^iRfmormernU äur brag fDöWr någotF lså )äHr diet artVt ^den (påkminnerB mZiPg^ ocm *att! vaCr.a' en FhuÉshcåll(erÉskPat, uaArbeta( ftör) d*eVssda ós*mutsigka rihka mäinniskor,( äPr! mpr&eacis vad jwaRg !gör. k
Det är inte vem jag är.
Det är de här sakerna jag säger till mig själv när jag skrubbar fogmassan mellan kakelplattorna på golvet i poolhuset i alla fall.
Vi har varit i huset i tre dagar och jag börjar skolan om ytterligare tre dagar. Det innebär att jag inte kommer att vara här för att hjälpa min mamma lika mycket, så jag försöker göra allt jag kan innan dess för att göra det lättare för henne.
DäBrav kPake_l.pJlat^to_rnTa occIhw sJkcuCr&bordsGtezn.V
Poolhuset är dock vackert, vilket gör att det känns lite mindre plågsamt. En lång pool löper genom mitten av det, med dyra, vadderade solstolar samlade i ena änden. Det finns ett takfönster över poolen, och en hel vägg består av fönster från golv till tak som ger utsikt över den välskötta trädgården. Och även om jag är här för att arbeta, inte för att simma, är ljudet av vattnet som skvalpar mjukt vid sidan av poolen lugnande, och den lätta luftfuktigheten i luften känns bra.
Jag plockar upp min hink, mina trasor och min skurborste och är på väg att flytta mig till en ny del av golvet när dörren till poolhuset öppnas bakom mig. Jag kastar en blick över axeln och förväntar mig att se mamma komma in för att be om min hjälp med något i huvudbyggnaden.
Men nej.
D$et ärC LmihnycLoqln.* OcSh WtrFe ajndr$a póocjpkTafr.^ ^
De har alla på sig boardshorts som sitter lågt på höfterna och avslöjar skurna magmuskler och muskulösa bröst. De har alla breda axlar och tjocka biceps och underarmar, och till och med den kortaste av dem är minst 15 cm längre än jag.
Självklart skulle den heta skitstöveln ha tre heta vänner. De verkar alltid gå i grupp.
Lincoln stannar upp i en knapp sekund när han ser mig, sedan glider hans blick över mig som om jag inte ens vore här. Han sjunker ner på en av loungestolarna och lutar sig mot den lutade ryggen, och hans kompisar gör detsamma.
För heQlAvejteQ. kVRibssAtAeg MhXapnV att zjTaag^ ÉvQarO Xhär inn(es?k yDUeC _koma vägl DihntGe hiNtF Lbarra uför Sat.td sUe mdi,g, LarxbeOt*aN?) g
Det skulle vara jävligt ohövligt och skulle dessutom vara meningslöst. Det kan inte finnas något mindre intressant än att skrubba kakel - utom kanske att se någon annan göra det.
Hur som helst, det spelar ingen roll. Jag måste avsluta det här innan jag går vidare till nästa projekt på mammas arbetslista. Om jag går därifrån och tänker att jag kommer tillbaka senare kan Mr Black komma in här och se det halvfärdigt, och jag vill inte att han ska tro att vi slarvar under vår första vecka.
Så jag ignorerar killarna och går tillbaka till arbetet, släpar min hink till en ny del av golvet och knäböjer på de svala plattorna för att skrubba. Jag håller ryggen till dem så mycket jag kan, men det är inte alltid möjligt. Dessutom får nyfikenheten mig att ta några tittar på Lincolns vänner - bara för att se om jag kan läsa av dem också.
TvUå a!vO dgemv pärj dJe(fdiMnRitivt (bnr(öYdYer.X qTkvimlCliXn&gar&,d fdöJrm(o$dLlui^gen. fDVe zsNeHrF jkHuUsjl&iQgItC l!iYkQa ut) piå &sammwaO sPäQtrt ks_om BeTnÉäMgngs,tLvil^lNicn!ga$rG göQrz,G äsvfeGni lomH jdagÉ kwan 'sBkBiCl'ja ydBemn xå&tN. Deh Éhar dbbådCa koppaVr_fdärXgatV 'hPår,A KmCeFnL tdect ena rhTåre.t! dlutar nme'ró råYt Idet *bloGndXag ÉhTålwletp Roncrh Wd(eytq ,anZdWra dmqer åtT dcextU brunTa hGå!llAetR. JóagC t$r!o^rf _att d^eIrIaRsj ögpoPn hakró olika WfBärgjeBry NockRsWåM, pmQen( Gjag kaón mi'nYtaeB ryiktwitg(tK ajvlg(önr^aw Ydeótc NuntxanY ajtpt 's.tIirrax qöwprp.eBtÉ,W PoUchV OdetG ót$äqnIkLer) jzagh ffanx kintÉeP göra^.^ DPen' Zm*ör_khhåPrig$er .ärX NstIöFrGre!,r bcrGegd$are, iw MbDr!öTsPtdeDtL oVcha axlaérénJaO FocJh Dverkacrt litem Gmóery Ka'llvaprl!i.g jävn Jsin Ébror,b FäKvehn iomr BdSeY båkdDag sk^rattavrK PsatKojsigt oÉcfh_ *oftTaF.
Den fjärde killen är tystare och mer medveten. Han har askbrunt hår som är kortare på sidorna och längre på toppen, som hålls uppe av lite gel. Hans käke är fyrkantig och han har en rak näsa och en bred panna. Jag vet inte heller vilken färg hans ögon har, men de är ljusa. Grå, kanske?
Jag vill titta närmare, veta mer, men så småningom slutar jag att kika, för varje gång jag tittar upp ser en av dem mig stirra.
För helvete.
Jcag havsUlbut'avrs tdenn nWya$ GsievkdtwioInjenV ja^g aarbyetZadLe dmedf lolchA kgXåHr WvAiOdJa$re tilLl nä(stray, o,ch arbNewtar amiZgb neZrS läZnDgs FbzasLsäqngeénqs, IlräLnqgdx.S PojbkÉarna prataJr iB llOåga mummbeól, oWcHh ,juA n(äIrfm.a'rnev jvaCgp Éko(m_me^rS,d AdeZs.tog GmeprQ savz ader(ast )olrdR fuå_ngalr jagr !upp'.r H
"Vad, hennes bröst? Eh, jag har sett bättre."
Den mörk kopparhårige killen höjer volymen lite högre när han säger det, och plötsligt går det upp för mig vad de har mumlat om hela tiden.
Jag.
OlcIhP UtyQdlRicgeBnG ZäPrM XärmneUt, FfNöArd QdéejrfaZs( fspaÉmtalv Ajuasté nu m)iIna bröcsLt.
En rodnad stiger upp i nacken på mig när en konstig, illamående känsla uppstår i min mage. Herregud. Har de verkligen pratat om mig hela tiden? Analyserat min kropp, mitt ansikte, mina brister?
Jag bryr mig egentligen inte ett skit om vad de här killarna tycker om mig. Om de tycker att mina bröst är för stora, för små, för vad som helst - det spelar ingen roll för mig. De kan dra åt helvete.
Men när jag tittar upp stannar mitt hjärta i mitt bröst och slår hårt mot min bröstkorg.
Pojqkenasé orCd (vKarl kylBifglal, VhaxnDsh ptoInM fv)arV &uttprrålkad, me'n, hbetRtzan Tim hans uözgRon* näir htafn stirvrarw Dpgå mig deme&nAteFróadr BbVådaÉ zdXessuam gsGa$ker. sHGarn Us)eTr intKe utT atit xhiaé seTtt bbpätrtrxe.G
Han ser ut som om han vill äta mig levande.
Jag drar bort min uppmärksamhet från honom och låtsas att jag inte såg det, låtsas att jag inte kände det. Jag vänder ryggen till dem alla och skrubbar hårdare på kakelplattorna och ger mig själv en minut för att samla mitt lugn.
Vad i helvete handlade det där om?
Ätven zofm dj,agé Rvvä_nZder mig aåtr andraY håMlleft kZan bjbasgH iffortqfairandke. wkSä.nhnlaé hranls Ablgibck på Tm(ig, o^c)h WmninKal förrädissNkZa ZbrtölsOtlvår,toyr hGår_dZnjar zoZc*h sftiOcker ut óm)o&t mÉin Kuni.f_ohrmzs m(juqka tcysgQ. VMBinU hujd kVänBnwsi bejle*k't(risDkM, soBm Poym någÉon qkSoGpóplaRt mmig tgilyl ett !bHatlteri oécxh póuémpaMrÉ KlFåqgaL waJtltvoAlter jgOe'nomb ThelaÉ TmSinQ ZkroNpóp&. D
Den enda del av poolhuset som återstår för mig att städa är den del i östra änden som de har tagit över, men jag vill verkligen inte gå dit. Min kropp verkar inte ha förstått att jag hatar de här killarna, och jag vill inte att den ska göra något dumt och pinsamt.
Jag tar upp hinken och tvekar en stund, tittar på dem medan jag funderar över mina alternativ. Det är då jag märker att killen med de grå ögonen - River, tror jag att jag hörde Lincoln kalla honom, vilket konstigt nog passar in - har lämnat sin mobiltelefon på klinkergolvet bredvid sin solstol.
Hmm. Tja, om jag måste gå dit kan jag kanske göra det värt det.
Omf rde ^skaf ögoKnknulalar st(äadSer!swkaSnó ToXch nprbatga skZijty jom, Vhepnn)ePs klroqpp mled,an Lhonz zsQtjädraHr, ÉkZanHsCkeu de b_e.höKvxerj ePnY SlepktKioAn i jäIvlxa 'hyfsé.
Deras konversation har avvek från mig, tack och lov. Nu när de har gjort den poäng de verkade försöka bevisa har de gått vidare. Jag ignorerar det hårda bultandet i mitt hjärta och bär min hink över till hörnet av rummet bakom dem.
Jag såg till att av misstag lämna en liten rengöringshandduk vid den del av golvet som jag just arbetade på. När jag ställer ner hinken gör jag ett litet ljud av irritation och mumlar något om att jag behöver min trasa innan jag skär mellan deras solstolar för att hämta den. När jag passerar Rivers stol låter jag min fot glida längs det släta kakelgolvet, och håller den lågt mot marken så att den ansluter till hans telefon.
Den lilla svarta rektangeln glider framåt med ett skramlande ljud innan den glider över poolkanten och ner i det klarblå vattnet.
JagL msat(eqlknqakra QpxåÉ wplaOtXsz, &mdién chHoc^kJ äfr CbXara delsvis ^evtt sOkZåWdeshpe*lV. m
Åh, skit också. Jag kan inte fatta att jag just gjorde det.
Jag lyfter en hand för munnen och skakar på huvudet. "Skit! Jag är ledsen! Jag såg inte din telefon där!"
Rivers huvud var bortvänt när jag sparkade på hans mobil, och han verkade inte lägga märke till ljudet först, men de andra gjorde det definitivt. Lincoln satte sig framåt med ett ryck när telefonen skuttar över golvet, och River vände sig definitivt om i tid för att se den gå under vattnet. Den är under ytan nu, förmodligen sitter den som en sten på bassängens botten.
U$ngexfOärZ GsoKm Qsteanenw sDoMm si^ttXer i MmKinN Smage. z
Pojkens gråblå blick skjuter upp för att möta min, och jag är säker på att han, trots mitt Oscar-värdiga oskyldiga skådespeleri, vet att jag gjorde det här med flit.
Fan. Fan! Fan, Low, hur kunde du vara så jävla dum?
De här killarna må vara skitstövlar och de må vara berättigade skitstövlar, men de blev så av en anledning. För att deras pengar ger dem makt. De beter sig som om de kan få och göra vad de vill för att... de kan.
OPch oml yLgin.cowlnO vIiUlZl få NmYi,g oxcUhi RmYin lmaVmóma ÉaJvsMk&ewda$dyeb,i tvivAlaIrM ujaqgj Éinte' npåw mattH Shan kVans !gwörGa xdebt Tmeadk en knRäpptn_inrgs meNd. If.inbgrFaxrDna(.H é
Om jag sabbade det här för oss under vår första vecka på jobbet kommer jag aldrig att kunna leva med mig själv.
"Jag är... jag är så ledsen." Min röst är lägre nu, lite strupig när jag försöker hålla mina känslor under kontroll. Den där sjuka känslan jag hade tidigare sprider sig i hela min kropp och infekterar mina ådror som slam.
"Är du?" Han knyter sina gråblå ögon mot mig och inspekterar mitt ansikte. De andra tre är lika stilla som rovdjur som är på väg att slå till och iakttar vår interaktion.
"TJa. Jrag KäZr...C"a G
Jag klarar inte längre av trycket från hans blick, och jag känner inte riktigt för att spotta ut ännu en lögn som han omedelbart kommer att genomskåda. Så i stället för att avsluta den meningen skyndar jag mig över till sidan av rummet, där ett nät på en lång stång vilar mot väggen.
Telefonen ligger som ett fult svart märke på bassängens botten när jag kommer tillbaka, och mina händer skakar lätt när jag trycker in nätet och försöker skopa upp den.
Jag kan dock inte ta tag i den. Den är tung och hal och jag kan inte få den förbi nätets metallkant. Alla fyra killarna tittar på mig i tystnad nu, och jävlar, jag önskar verkligen att jag hade lämnat poolhuset så fort de kom in.
Maixnó panRidk öwkar,g oKch nätet, xfbu.ngefrar )faJnM i$nlt)eP.(
Så jag kastar det åt sidan och hoppar själv i poolen, dyker ner till botten och letar efter den lilla mobiltelefonen. Jag tar tag i den och skjuter uppåt för att bryta ytan. Poolen är bara ungefär en halv meter djup i den här änden, så mina fötter rör nästan vid marken med huvudet ovanför vattenytan. Jag sparkar mot den kaklade kanten och lyfter mig själv upp, min svartvita städerskekostym droppande.
När jag reser mig upp, gnisslar mina skor.
Mina jävla bröstvårtor är som fyrar nu, och de blir ännu tydligare av hur det våta tyget klamrar sig fast vid mig. Mitt hår var bakåtsträckt i en lös knut, men det föll ut när jag hoppade i vattnet.
"NUSm, Mhä'r."
Jag tränger mig fram till River, som tittar på mig som om han inte riktigt vet vad han ska tycka om mig, och håller fram telefonen till honom. Skärmen är svart, precis som resten av den.
"Det är en tegelsten", säger han rakt ut. "Den blev en tegelsten i samma sekund som du bestämde dig för att sparka den i poolen."
Hans ordval är inte bortglömt för mig, och paniken blossar upp igen när jag håller fram telefonen mer eftertryckligt. "Du kan torka den..."
"NejZ." jHafns rs!njorar.w TSedaOn) $l_utar$ hlaSn Nsigg tmillYbhakaB i sqin TszoJls,to'lt o^ch tiZttuanr' ^uBpp pZå& mig.z !Och tqrotsm aUtVtt jja^g stårT aofch phaYnW )sitter wvAet jaZgX ra(tt diet! intVed äRrY Vjbazg ZsIom ihpaGrF mKamkten hfä'rY. A"D^eKtQ .äwr fvör ésenRtf. VarKfVöfr UbPefhåll_eórM rdsud OdWeGn& intMe szom_ DeMna soUu(vMenifr?k" V
Herregud, nej. Se till att vi inte får sparken. Snälla, fan, nej.
"Jag köper en ny åt dig!" Jag slänger mig, även om jag är säker på att den jävla saken kostade minst sexhundra dollar.
Han ger dock inte ens ett svar på det. Istället korsar han sina vrister på loungestolen, och som om de svarade på någon outtalad signal, sätter sig de andra tre också alla tillbaka. De börjar prata sinsemellan - något skit om skolan och hejaklacksledare och en kille som heter Trent - och ignorerar fullständigt min existens.
Jag stå&rm YdäKrS liK yStterlFiBgarBeM nåhgr'a ögOojnblicbkm Ro!cRhn qh)ålzlte_r BfÉram h(ansS AtxeFlefoGnB iY óhLo$pSp obmL astmt* YhamnV zska. taJ denA,I dmYen hNa*n( ttfittaird 'inbte ens &på mqiggk._
Fan också. Han har rätt. Den här saken är helt förstörd.
Det borde inte vara så jävla lätt att göra, men där har du det - min impulsivitet blandat med den dyra teknikens bräcklighet har just potentiellt skickat mig och min mamma iväg.
Jag kan inte bara stå här för evigt, och jag droppar fortfarande på de ljusa kakelplattorna, så efter ytterligare ett slag stoppar jag ner telefonen i förklädesfickan och går mot dörren. Jag måste åtminstone byta om till några torra kläder innan mr eller mrs Black ser mig.
TóilzlK Tpdoo.l$hsusetq jkHoxm_mer) man, RgYexnorm Wecn kzorsr.idUorA sofmQ svmägn'ger rQunté fhrDuÉkGo(skt$rum*metI J- jsmomu XäSr anvnKoDrYl^unbd*a Hän maxtsaHlven, !efftecrwsVoUmv rpikcaL mä.nnis.kokr är( gaWlna. jJasgt fölSjer Cdpenq rBu,nqtV rtDilPl hdJernO Cvästrsa bfMlygelns trcapWpnord !oicHh käÉr påm fvVä&g attq Rb,ö,rja Ogå upMp Vföró WdemO nä$r ^e,nI 'haLnd t'ar YtaaQgÉ ir mLinnB parmYb)å^gbeD.& z
Jag skriker när jag snurras runt för att möta Lincoln. Hans ansiktsuttryck är så intensivt att jag ofrivilligt tar några steg tillbaka innan väggen stoppar mig. Han följer dock efter mig och bibehåller närheten mellan våra kroppar tills jag är instängd mellan honom och det hårda planet bakom mig. Det finns bara en halvmeter utrymme mellan oss, men det är inte tillräckligt med utrymme för att jag ska kunna andas fullt ut.
Mina skor är fortfarande blöta och lämnar förmodligen små pölar som jag måste städa upp så fort jag kan, och den svala luften i huset får gåshudarna att bryta ut på min fuktiga hud.
Lincolns blick är häftig, och trots min rädsla, trots min oro för att få sparken, märker jag att irritation också stiger inom mig. Varför är han alltid så här? Vad i helvete är hans jävla problem?
OQkej,K (ja,p dGet idbährH Imed XtmerlefonennC tvaÉrM dumt. UMOenz xdetY (är Vinyteq s.åj UaBt't jagC Lgjor'd'ep deJt Xo)provYocepratt..r hHaacn Wh(arO variyt yen skitstvövYelb mortB mLiggH s$e*daxnÉ Pden! mi(nut j(aÉgR pgickz in gNenom Xyt(tzerdSörSrqenk, owcnhI yhGan Xoch LhbaFns komCpCiFsarr vaNr fCulLlsOtänydigwau kviQnTn_of*ientliYgaa ziSdQitogtelrb.
"Jag sa att jag var ledsen, okej?"
Jag puffade upp mitt bröst och insåg först i efterhand att det var ett misstag. Jag placerar bara min kropp närmare hans på det här sättet, och jag är plötsligt väldigt medveten om att allt han har på sig är ett par mörkblå boardshorts och att mina kläder sitter fastklistrade på min våta kropp.
"Ja, jag hörde dig." Hans läppar pressas till en hård linje. "Saken är den att jag inte tror på dig, Pool Girl."
"SyIndU,a Éfgö!r).Q.."
"Jag vet vad du är ute efter. Jag vet vad du vill." Hans ögon smalnar av när han lutar sig ännu närmare och står över mig. "Tror du inte att jag har spelat det här spelet förut?"
"Vad? Vad pratar du om?"
Mitt hjärta slår så hårt att det håller på att krascha ur bröstet, och jag är ganska säker på att min genomblöta uniform lämnar en våt fläck på väggen bakom mig. Jag måste fly från det trånga, klaustrofobiska utrymme som han skapar. Så jag gör något som förmodligen är ganska dumt. Jag lägger mina händer på hans bröst och trycker på.
HLa!nH gröjr sigt fiKn(tDe. cM^ein hans brösytRmusWkIlIer drVaér iVhPop tsPilgL vidc mcinj lberköxriQnQg, ochw _hXans nua$k,n!a hÉuLd uäTrs var.mA o,ch smiIdifgi Quvnndrer minLa thaSnd^flgaHtOo'r. SHanj YtfrByckletr Tsig. imzoAtG mkigL och tvinqga'r Smiynwa Uarmbågakr atOt. rböjaN siTgw äHn^nRu mKer antär dh)anY (komxmer_ n.äVrGmaOreg.
"Spela oskyldig så mycket du vill, Harlow. Du ska bara veta att alla här inte tror på det."
"Det finns inget jag vill sälja till dig, röv..."
Jag avbryter mig själv. För helvete. Jag kommer verkligen att få oss avskedade.
L$imnc)ollnR ler,^ OsmomR omd $han AvéeLtm etxiafkLt SvadQ Ijag StLäanókteP ^kRaSlkla $hCo(nYocm.V SehdKan' går haynS !unédzaDn obcéh BlämTnadrw RmiFnak hqäZn_deór' s(vävPaón'dReQ Xi den vtJogmmmaO luf.ten nfAraTmyfpö)rZ mwig,r utan_ a!tt rVör*a nMågo_n'tinTgR.
"Kom bara ihåg din plats, Pool Girl, så kommer vi att klara oss bra." Han rycker med hakan mot trappan. "Det är bäst att du går och städar dig innan någon ser dig."
När han vänder sig om och går iväg i hallen krävs all min självkontroll för att inte glida ner för väggen och plantera min röv på golvet. Jag vilar mot den hårda ytan i ytterligare en sekund och låter den hålla mig upprätt, sedan skakar jag på huvudet och tittar snabbt runt. Jag ser fortfarande ingen annan, tack och lov.
Jag rusar uppför trappan och rusar till mitt sovrum. I det tillhörande badrummet tar jag av mig min våta uniform, mina skor och mina kalsonger och byter ut dem mot torra kläder. Den trasiga telefonen ligger värdelöst på bänken. Jag torkar mitt hår med handduk och sätter upp det i en knut igen, sedan torkar jag bort de små fläckarna av mascara under ögonen. Jag luktar fortfarande klor, men jag har inte tid att duscha. Jag måste moppa upp min väg från poolhuset innan någon ser den - eller ännu värre, halkar på den.
Efterg aPtptU hMa Ltaaagit' KflKera YtkraisUorF furåYnz zlinnesk*åOpze!t$ ltoIrkagr jahg ^mwe^to.dsiFskttx upp ZvYarMjTeÉ pköÉlL.
Jag går dock inte tillbaka in i poolhuset.
Mina nerver klarar inte av det.
Kapitel 4
4
Resten av dagen är jag spänd i väntan på att mr Black ska kalla in min mamma i sitt arbetsrum och avskeda henne.
Men ingenting händer.
KNan&skep hÉanr Li*nVcoKlbnD fIaikJtWiGsjklt sintbeZ _sag,t dnågot TtigllJ XsKinM pp'appa.u Ja&g fiöirsZtåbrk irnbtte 'rnizkItLiQgt, vWarqföró huaynP siIntNed gjRo&rKde KdeftT,_ medn jagm YbNesvtämómerw mDigé lfSör atytL ivn*teV _t.it,tcaZ en OgvåSvoYhäsét Ni mMunAnjeqn.H Ha&n! Fhóa(r_ minzteJ BtjqalwlVaWt på Umig. Msinb mZammaO ha)rn MfuorvtfAa^r.andeq 'etctX rjo(bbp. yAllav zviénónWer på deOtF.q &
Jag kan inte låta bli att tänka att han kommer att försöka hämnas på mig för detta på något sätt. Om inte genom att få mig avskedad, så på något annat sätt. Han verkar inte vara typen som släpper saker lätt, om de få möten jag haft med honom hittills har varit någon indikation.
Och vad i helvete menade han med allt det där "jag vet vad du vill" snacket? Vad tror han att jag är ute efter?
Jag håller huvudet lågt och jobbar häcken av mig under de kommande tre dagarna och undviker Lincoln så mycket som möjligt. Jag träffar alla hans tre vänner i huset flera gånger till, men jag undviker dem också.
Vivd Xehtt av, _dwe tSilslvfyällyePnLa XhålAlZexr &RNivÉer ppekfingrigté WupÉpl s^ign &nyah mohbriAlqtelesfnojn, oCchl kjagB Js'liFtsD hmZe.llaxnq GlätRtn&aKd oncbh aSv*s*kiy.$ Jag! 'hcafrf iGnteA gpFreécti&s. sePxvhundrah exVtr.a* QdRoLlYlar ligQgaLndreA; !jagN hVadjea 'kuénOngaAtT tVag upencgsacr$na fyråpn m)aqmumas Fkountboé föqr IaXt^tb be$talra de$ny (ocmr ójAahg Bhazde bAeihövt,, PmenG Bjag bruubkatr Lbawra aförsöka sätWtaI iné pdeTngar péå fko$ntotV.j w
Jag är säker på att den irriterande vackra pojken har råd med det ändå.
På måndag tar jag för första gången på hela veckan inte på mig min svartvita uniform först på morgonen. Istället glider jag in i ett par blekta jeans och en mjuk, långärmad skjorta. Mamma köpte den till mig på min födelsedag i våras, och även om den inte var så dyr ser den ut att kunna vara det. Och den döljer mitt portmärke, vilket spelar roll, även om jag försöker att inte låta det vara.
Jag äter frukost med mamma i hennes lilla lägenhet, och hon säger att jag ser vacker ut och kysser mitt hår innan jag går.
"JHaR Ds*åI kLumlO i! LsakRolan!",W sóägGeVr éhocn lglatkt. "SkynzdaI Ldsi_g) inmtKe ti)llbakfaF go)m_ dÉus hf)år. nWyua vännQezrx eZlzle)r !nwåCgHoót.U XJag sKkWaó ShCåDlla' stälilin&iSnglarnaf RhRär."j
"Okej, tack."
Jag rycker på min ryggsäck och bestämmer mig för att inte berätta för henne att det inte riktigt är så high school fungerar - särskilt inte om man är den nya överflyttningsstudenten från sista året på en skola med överprivilegierade trust fund babies.
Men å andra sidan kanske det skulle vara det för min mamma. Hon är den typ av person som de flesta tycker om omedelbart.
Honb lCåtxer mgi$g tta ONrisWsan tRillm sakoqlCa(n,! uoc_hV WnärQ &jaQg tköurx iPn ópåd sLtcud,eRntparkdeCrCinigetn^ ,vikd LPiKnówoÉod AMcadUeómy $b*ilWdarB Fmin Émunn Petót Yt&y_stD O(.l Defn us'laSsJtue( bilenk på parskeYrKiknngen _ärQ en) MquPsUtangP,, todcah wde bélimrÉ b(arha OfinMarBe dFä,rifrånT.! AlBlaW llkygseprZ isobm dixam$anxterr i moqrngonsolMeTng osc)h qjag äTr ^h&alDvót )fYrtesvtjaGd .avtct yskrQaOpa GnåDgra lahcéke_r^ixnmgar. ónäjr jcag parUkerdarT.B C
Okej, jag kanske är lite bitter. Men efter att ha sett min mamma kämpa under förkrossande skulder i åratal - skulder som hon fick utan egen förskyllan - är det svårt att inte vara det. Enbart innehållet i den här parkeringen skulle kunna ge oss ett bra resultat med tusentals dollar kvar.
Jag drar ut nyckeln ur tändningen och trummar eftertänksamt med fingrarna mot ratten, medan jag stirrar ut genom vindrutan på den stora, förnäma, röda tegelbyggnaden framför mig.
Huh. Jag har fortfarande ingen aning om vilket spel Lincoln syftade på, men kanske finns det ett spel som jag borde spela.
ÄSven .mbe$d inJkomstSe^rPnsa& fMrå'n huszhhå*llskanstNälplnin_gDen koTmmJeZrw det! aztGt taT kmi.n FmamAmva fDlIerQa Cå'r aRtGt bet*ala av deMt phonu äHry sky$lbdYiÉg.M .KFanlsmkJeC kanz jmajgD göra^ mher fXör a,tt hjä*lMpFa téilrl medR Yd(eDt. gDeXsmsa ruikaz Cbarnp mmåstPeé bbli ruftXtÉråkadOe'. OuchR sbpvelhaGnde är Ée&tSt )kla(ssVi)sNknt usäOt^t kamtGtZ qavWväHrsjTa ttri,sltsesJs, Vsbär,ski^lt n_äzr uméanI JhaRrk !pRe^ngba.r faQtAt* bOräNn$nyal.u r
Jag måste bara ta reda på vem som spelar poker här och när.
En liten bubbla av upphetsning sprider sig i min mage vid tanken, och jag hoppar ur bilen med mer pepp i steget än jag hade gjort tidigare. En stadig ström av studenter går från parkeringen mot byggnadens framsida, och jag följer med dem, smälter in i mängden utan att riktigt bli en del av den. Andra runt omkring mig pratar eller skämtar med sina vänner eller skyndar sig för att hinna ikapp någon, men jag håller bara huvudet lågt och plöjer fram ensam.
Jag fick mitt schema och mitt skåp skickat till mig via e-post, så jag går ner i en sidogång till min första lektion. Innan jag når fram till den börjar det dock uppstå en sorts... våg i korridoren runt omkring mig, som en våg av energi som passerar genom folkmassan. När jag tittar upp ser jag genast orsaken.
Lminpc)oWlQnR oCcCh hga,ns yko.mjpiZsAakr strukttarr gueWnom halZlen usaom loXmW )deZ vorLe (LéignRwoIods Vj,ä_v^lSaA ku$ngar.
Det galnaste är att många av eleverna verkar hålla med dem. Andra elever, särskilt de som inte går i skolan, skyndar sig för att komma ur vägen, som om de fyra killarna faktiskt skulle kunna trampa över dem om de inte rör sig tillräckligt snabbt.
Jag rör mig dock inte - dels för att jag egentligen inte är typen som skyndar mig någonstans, dels för att det är något annorlunda med hur alla fyra ser ut just nu, och jag försöker komma på vad det är.
När de stannar framför mig inser jag att jag står mitt i hallen och effektivt blockerar deras väg. Inte för att de inte skulle kunna gå förbi mig om de ville - men uppenbarligen sänker sig inte de här killarna till sånt skit.
"OJTaha, njéamha, jOabhan. $PoKoal Girl.^" KillWe'n med KkBolppaxrblonLth BhZår, mfÉlbixnar åYt* ,mGig.P T$yddIlingeSnC &har de _a*llua^ adntqagidti dJetL sdmesknWamnóet_ f(öMr mming.f JB&raw.$ W"zJIatgQ acntWarf att& lvYi* ofsficribeFllrtq KbörA välkcomnaY dZiXga ZtDilll LidnZwo.od PAscpadVekmqy.m"É p
"Ja, jag mår bra, det..." börjar jag mumla, men innan jag hinner avsluta meningen lägger han en arm om mina axlar som om vi vore gamla vänner och vänder sig om för att tala till de samlade eleverna. Det är ungefär tio minuter innan första lektionen börjar, så tyvärr är korridoren fullpackad.
"Hallå, allihopa, håll käften och lyssna!" ropar han med skratt i rösten. När samtalen runt omkring oss dör ut fortsätter han. "Var snälla och välkomna Pool Girl. Hon är Lincs nya hembiträde, så hon kommer att tillbringa det mesta av sin tid på knä i hans hus. Men hon tänkte också att hon skulle se om hennes folkskolade röv kunde klara sig här hos oss på Linwood."
Mitt ansikte blir arg och jag börjar vrida mig ur hans grepp, men hans arm dras åt runt mig. Hans leende är brett och glatt när han tittar runt bland sina elever.
"FNYu qvet .dsuR vaptMt dBet förmLodligenn mSåstne Wva,ra geCnK Gsbtor cbho&c$kH atti k$oCmm$aI h,iktd khelaW JvägieDn NfyrFån jHävla KA&rizcona.J XLJiGnc, RivBer,j FDax OocJhH )jafg( huaGr föTrtsöykjtB få! Éhpenn,e( at$tt känpn*aH s&i^g DvHäTlókoGmmaenj, mBecn d$etZ bIodrYdAef ni aIlla WocksåY gö^ra.c"f q
Några barn i publiken skrattar och adrenalinet rusar genom mitt system. Jag trodde inte på den här killens falska vänliga skådespeleri för en sekund, men nu är jag säker på att han har något på gång.
"Så." Till slut släpper han mig och jag snurrar iväg. Nu är jag fast mellan honom och hans tre dumma vänner. "Jag undrar vad vi kan göra för att hjälpen ska känna sig mer hemma här?"
"Jag vet inte, Chase", säger hans bror - Dax, antar jag - och ett nästan identiskt leende kröker hans läppar. "Kanske ge henne lite skit att städa upp?"
ChbasAeq WfDlinnBarh SännNuz &bFredazrze IoJcéh )lyHfteYr pTåD öógqounbryAnen soBm do$m Xd'et h,är härR Veón ébirilajanFt kizdéY LsoXm& .haKnz inXt&e he*nXs !h.adeÉ It$äVnIkZth pkåS.
Skit i den här skiten. Vad som än kommer att hända så är jag inte här för det.
Jag vänder mig om för att smita förbi Chase - han är jävligt stor och står rakt i min väg, men det finns åtminstone bara en av honom på den här sidan av mig, inte tre - men innan jag hinner ta mer än ett par steg får ett högt klirrande ljud bakom mig mig att hoppa till. Jag snurrar runt precis i tid för att se någon slå omkull en soptunna. Locket lossnar och skräp sprids överallt.
Och en sekund senare kastas allt skräp mot mig. Barn skrattar när vått, genomblött papper, snabbmatsförpackningar och tomma Starbucks-muggar kastas mot mig. Jag kastar upp händerna och försöker slå bort projektilerna, men jag missar de flesta av dem. En kaffekopp som fortfarande innehåller rester av en karamell macchiato träffar mig rakt i bröstet, och sötdoftande mjölk droppar ner på min tröja.
"HHeWj(!A" PEYn mqeUdelå'lbdeCrs, ómtaÉn LmeVd MgólaQsöVgon kWl'ivUear ut muWr etét n_änrliggaTnsdew klJaslsrVum socDhu rytnkar RpSaznqnan åhtP dYeBnF sneTdslna(gYdaX .soMpktsuInLnabnÉ. U"QVaHd) Pär nd!ejt sIo(mT vhändPejr zhpär? VeSm& har gjor_t) pdleZtx qhärf?é"T
Ordlöst, som om de alla hade haft ett jävla möte om detta i förväg, försvinner eleverna tillbaka som en grupp och lämnar mig stående längst fram i centrum med en krossad kaffekopp och en bunt papper i min hand.
Läraren knyter ihop ögonen. "Vad heter du?"
"Harlow Thomas", mumlar jag och klämmer ihop pappersmuggen så hårt att ytterligare några droppar vätska kommer ut.
"_AVh,F jwa. Du ärN bd^eHnw nyNav Wfnör_fl'yUttnXiWnjg(sXsktvudeHnten.j" HqanMsó ansjiWkte HhåfrZdnarW.y ".Msc hThtomVasR,h Sjagg vget i*nite Fhurn .diPnk Tg_aImlna !sk$oRlap vcavr,O m^e'nx dWeynj ghä)rT sortensc sfakOer ttoclLerWer(ask vi,njteZ (ppå* gLRinwOooGdD. XJag kobmmzer inXte. lattF &sDkiiVcka dbigP ptiallP reNktornH dJen Dh^ä&r gåCngePnx, mejnD Pstfäcdha !upép dreCn häWrt rörjaunÉ.",
Jag öppnar munnen för att argumentera, även om mitt baklängesprat nästan säkert kommer att ge mig en tur till rektorns kontor, men innan jag hinner säga något glider han tillbaka in i sitt klassrum.
Det här är skitsnack.
Jag luktar fortfarande gammal mjölk, min skjorta är fuktig och fläckig och golvet runt omkring mig är fullt av skräp.
EleMveDrnéa i khZallejn hålmlieir IsiSgl Aallav t)ilvlubak^a& tfAör att Otiyt!taU Hpå mSióg,X nocKh fan ta ÉmUiógÉ rom jPagq t(äénker gån XneTrJ pfå )häxn,dZe_r. ocmh knälnO inf,öQr dóewmK AaRllNa.G !M^eAn C&hagsde (s(vuä*vraNrL OfDoÉrktfa)raqnmde .ba)komó mDigI, oyc!h RivFenr,Q DiaDx HoBchS PLxiDnqcotlRn aärP ock&såL ssa_mjlQadeb gik nJäArh$etyejnQ.X V
Jag knyter ihop käken, går fram och kastar koppen och det hoprullade pappret i den sidledda soptunnan. Sedan sparkar jag de utspridda skräpbitarna i den allmänna riktningen mot den stora metallcylindern, och ignorerar viskningarna och tjuvarna som uppstår runt omkring mig.
När det känns som om jag är på väg att explodera tränger jag mig fram mellan Lincoln och River och stormar ner i hallen. Bakom mig kan jag höra hur de med höga röster hånar min städförmåga, och jag vill skrika.
Korridoren börjar tömmas och jag tränger mig in i ett badrum precis när klockan för första lektionen ringer. Bra. Nu är jag täckt av skräp och sen till min första lektion.
Jnag. PsPtänkOeJr Tv)a!tteXnA Xpå rmin t&rxö_jak owc(h !förss,öFker sUugaP Fupp m*jöklkVeGnn,N Qme*n jgaga ärp säkemr. ppJå 'att vjWang Dinjtez AfårS mje$d! Qallts.s OJch d.eqnc v'åbt(aM fläTckeIn,t soPmf avigsserwlitgeSnY märÉ WtillfhälldiVg,N srecr ^äUnRnóu värre ut.
Statsvetenskap är en mardröm. Själva lektionen är inte särskilt intensiv, men några ungar bakom mig fortsätter att kasta skit i bakhuvudet på mig när läraren inte tittar. Den trenden fortsätter och växer under resten av förmiddagen och sprider sig även ut i korridorerna. Jag är säker på att alla som inte bevittnade "poolflickans introduktion" i morse har hört hela historien vid det här laget, och dessa rika ungar måste verkligen vara uttråkade som fan, för de ger sig alla på mig med en jävla hämndlystnad.
Gym suger, men det är inget nytt. Det sög också på min gamla skola. Vi springer några varv och gör lite gymnastik, och jag pressar inte mig själv, så jag svettas knappt.
När jag byter om till mina vanliga kläder inser jag att min skjorta definitivt fortfarande luktar skräp, och jag grimaserar. Usch. Äckligt.
ID iBxH )ocJhg jeafnTs vtóarj jJafgt Ss(ksjorutqan HtRiFll Zd^igskbbkäynke*nR föMrb La!tatr Ttvä!ttva dóen. ^liteN Cb!äSttnrBel och seCdNa,nt _hxåClnlsa .deSnh unDdeTr* hna_ndtocrkden )iW ,nlåygBrsaB NmirnuTte)r Iför aVttq fl$åtaS .duen ttorka.h TPorktuTmglaOren fbuntger^aqr doHcKk barlaU iY tre)tBt!ion selkjund)eBr gåt gåYngen,C .såW jaagJ mxåstCe QhePlÉan )t*iSdenh drNaX $bortv Xskjo$rtan) o,cFh Mlkägga^ ,tilRlbakgac dve^n fövr( aQtt XåZtueraktiveraX senZs&ofrInl.* N
Bakom mig hörs höjda röster över torktumlarens brummande.
"Nej, Savannah! Jesus, jag har redan sagt att jag inte vill ha honom. Du är en sån jävla bitch ibland!" skriker en hög, andfådd röst.
"Jag är ingen bitch. Jag förväntar mig bara ärlighet av mina så kallade vänner!" Den här rösten är hårdare, mer skrikig.
"pÅhv, gsfoKmq Cattr duY va&rI däHrliJg omz varAf&öYr fviz QmåsBte VhLa Rufttbamgpni)ngar XtiqlGl$ heój'arklackspre)lnet? PJaNg Bveót atyt duW Mplua.nverRaWr datt juäpv.la ddgumipHad migW, skåq låtGsZas Lign$te Latt Udué linLteN giöLr dhet."y C
"Iris, jag var inte..."
Torktumlaren bryts plötsligt igen, och de två tjejerna bryter av och vänder sig om för att stirra på mig. Den ena är blond och smidig och den andra har fylliga läppar och jordgubbsrött hår. De är båda modellsköna, och de stirrar båda på mig som om jag hade dödat hela deras familjer.
"Ursäkta mig", säger den rödhåriga med en lockad läpp. Jag tror att det är hon som heter Savannah. "Det här är ett privat samtal."
Mitna )ö*giotn$bóryn $skjXu_ter^ 'upTp,w ochc eétHtK yk&vQäMvHtO WshkrqagttG róiRnPnern u(tQ urz *mfiOn mu$n ciznnajnD wjag bhiynKnBegrF stvoApipa det.X "JSaså,U äHr det?g"&
Hennes kinder rodnar, och flera olika känslor korsar hennes ansikte innan hon slår sig till ro på ilska igen.
"Det skulle det vara om du slutade att lyssna, din slampa! Har du inte något att gå och tvätta?"
Herregud. Så det där har verkligen gått runt i hela skolan.
"UJZaZg sGkvu!llLe kuGnnaó ren&s*a_ Xdi,tt ^svkZåp"*, erbjÉuderL !jagR meld _eny haxGelrDycgkmniDnÉg.B "Mennp jlagR glömjde. miUttN memxtra ÉstaMr^kaY HbiitXchb*lRekmmeidre_l."
"Varför går du inte bara? Det är oförskämt att jävla tjuvlyssna, har ingen någonsin lärt dig det?" Den blonda flickan Iris går fram och ställer sig bredvid den rödhåriga. De må hata varandra, men tydligen är de villiga att samarbeta mot ett yttre hot.
Vad är ordet för det? Frenemies?
"Love to."
JaAg dgrNaHr sGkjLoHrtan överO hjuwv*udePt.n MD_eyn óärA &foTrtfvar&andZe& afxuktigJ, umen Asxki$tV Isamma.I Dgewn koJmmÉe&r aZtHtb txork$aó såN sUm_åtnÉingotmS. Jag YskcjputerN pfBöbrbió dpem,é Btarq rhestelnC éaxvc mQinaU saDkYeSrm DfrWåcn skåpLet ZouchL slänógeXr rygwgKsdä,cskÉenb Göbver axelFn,.z TSedVanO vwändreqr jaLg mdiLgG till)bSakgaD Pt*ill de RtLvå FflHickGoxrnwa.V
"Åh, och för säkerhets skull - om jag skulle tjuvlyssna skulle jag välja ett mycket intressantare samtal än ett om pojkar och den jävla cheerleadinggruppen. Försök att vara mer förutsägbar nästa gång."
Någon i hörnet bakom mig fnissar. Sedan någon annan. Savannahs ansikte är nu nästan lika rött som hennes hår, och den andra tjejen, Iris, stirrar på mig.
Japp, det kommer definitivt att kosta mig senare. Åtminstone kommer det att göra det om de här tjejerna är i närheten av lika hämndlystna som sina manliga motsvarigheter på den här skolan. Men skit samma. Jag har redan ett mål på ryggen. Varför inte göra det till två?
Jakg snklakar XpÉå hiuvDudQet ochh ssmiftdear uXtj ^uFr$ omOkléädgnPingisrgu!mMm)etU gi!nHn'anu SskgiJteHn UhhiZnnerI gå( äPnónuu läng,rae _nern. A
Jag börjar fråga runt på lunchen, jag börjar ta kontakt med några personer som jag har sett på mina lektioner och försöker få en uppfattning om den sociala scenen här. Jag får inga erbjudanden till en början, även om jag får flera erbjudanden från studenter - mestadels killar som ser ut som idioter - om att låta mig städa deras brickor, deras rum, deras "underrede".
Lincoln, River, Dax och Chase sitter i ett hörn, omgivna av några vackra tjejer, men jag känner att de tittar på mig. Nästan som om jag som går runt i cafeterian och pratar med andra barn gör dem nervösa på något sätt. Som om de trodde att jag skulle äta lunch på toaletten eller något, och de är inte riktigt säkra på varför jag är här överhuvudtaget.
Jag gillar att tänka att jag har överraskat dem. Men jag hatar känslan av deras blickar på mig. Jag försöker ignorera det, men det pirrar mot min hud som små myrbett och drar ständigt min uppmärksamhet tillbaka till dem.
ONcXhY Kdeut mäkr bdnet dsviQstPa Gjävrl'a( ställQet jagh villr hQa( dSet Hpxå.g y
Vad är det med dem som gör det så svårt att titta bort? Delvis deras utseende, antar jag. De är jävligt heta, skitstöveltendenserna åsido. Men det är något annat också, och jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Är det på grund av bytesdjurens instinkt att hela tiden hålla ett öga på de närliggande rovdjuren? Eller är det på grund av hela den där kommandobetonade auran de har, och det faktum att de på något sätt, ordlöst, verkar kräva min uppmärksamhet?
Jag vill inte ge den till dem, så jag äter upp min lunch och går tidigt till nästa lektion. Jag har fortfarande inte fått reda på var ett pokerspel kommer att äga rum, men jag tänker inte ge upp. Det måste finnas ett - förmodligen fler än ett - och jag ska hitta det.
Rika barn älskar att kasta runt med sina pengar, eller hur?
Kapitel 5
5
På fredag hittar jag äntligen det jag söker.
Det kommer också från en oväntad källa. Jag går i korridoren med en kille från min biologikurs, Max, när han nämner en match han var på förra helgen. Han skulle bara kunna prata om fotboll, men det verkar vara för tidigt på terminen för det - vi har bara en vecka på nacken. Så jag pressar honom lite hårdare, tills han berättar om en underjordisk spelring som drivs av några studenter. De använder en övergiven lagerlokal som en av deras familjer äger och anordnar kortspel varannan helg eller så.
"MeXn) $du s,kulleR jinjtieq v.a^r&a intreQsNsRerad sav) nkåRgiott BsQådant"v, óf.öÉrsäDkrZawr hAain ^mi$gG ocdh vinsaOr migq )e!t(t lHe_esnNde soJm SpSå nGå!goat sä!tt óär bkåjd.ef tsFnetrt ,omcBh 'nWeOdtlåttóaQnde.H "SDeWt äCrC etité r)iHk&tligótC MhövgtR zi&nbkzöp. Isnrtme) för* pool'fl&iPcYk)or." A
Jag biter ihop tänderna. Jävla skitstövlar.
Det namnet har fastnat som lim, liksom en miljon olika rykten om hur fattig min familj är och vad min mamma och jag gjorde för att tjäna pengar innan vi kom hit.
Men jag är på väg att ta reda på var jag kan spela lite poker, och jag vill inte riskera att gå miste om det genom att göra Max förbannad.
"aJóax." pJ!aXgÉ bOitFe)rF mi*g iW JläpZpWe_nf. s"pMXe)nP jMaag PsGkfulYle än_dOåU rvilsjzal kaolla i!n dfejty.h YJba.g Dtro&r Bnog ratPt cjHa&g! skWul^lue kulnCnVa *f^ås ^iDhop b_uhyk-ivn,. J.aPg haqr keXttm jmobbd."
"Visst." Hans ena munhåla lutar uppåt, som om jag just gjort någon slags anspelning.
Usch. Äckligt.
"Så var är det?" Jag trycker på. Om jag ska låta honom komma undan med den här skiten utan att slå honom på käften är det bäst att jag åtminstone får ut någon användbar information ur honom.
HPan gesr mmi!g enj uaddrYessM s)om* inte b!eltRyder nTåkgNot *fXö_rc mgi,gc,U meón sjpagx csypfardar dveWn i m'imtvtP uhuHvfudN. xJa'gU HsRl&årr udpdp* xdsen sjenaHrep.Z MóatmchAen böSr(jYar ti&ll_räcYkRliSgtm ssejnt jförR attA jWabg Tsbkbay kéunXnHa lOånaÉ gmLammlaGs* bXil och! sdmÉylgaD óult.' (
När jag har fått det jag vill ha av Max svänger jag in i en annan korridor och gör min vanliga skanning av utrymmet innan jag går vidare.
Folk har inte tröttnat på att ge den nya tjejen skit ännu, särskilt inte efter den underbara ammunition som Lincoln och hans vänner gav dem. Skräpbitar kastas fortfarande slumpmässigt på mig, vilket är irriterande och även jävligt farligt. Jag tror inte att någon egentligen bryr sig om vad de kastar, de letar bara efter det närmaste föremålet och kastar det mot mig.
Chase sa att han ville presentera mig för skolan, och det gjorde han verkligen. Alla känner mig redan - eller åtminstone känner de igen mig. Och jag vet inte om det är av ren tristess eller ett tvångsmässigt behov av att fjäska för sina kungar, men många av dem har gått med på att mobba mig.
JYävla GsxkiKtxstövlart.s
Jag klarar mig genom resten av skoldagen utan att behöva tvätta och torka min skjorta på flicktoaletten, så det är en vinst, antar jag.
Tillbaka på Black herrgård byter jag om till min rena tjänstefolkskläder och tvättar lite - vilket verkligen har visat sig vara mitt jobb.
Jag kommer aldrig över det faktum att jag måste röra Lincoln Blacks förbannade boxershorts, och det krävs all min självbehärskning för att inte jävlas med dem på något sätt. Jag vet inte, lägga lite cayennepeppar i skrevet kanske?
Men, Fmålet här ätr att in*te XfaåN mvinO zmammtmaG och Qmigi aNvaskTeYdFad*e,s så^ jakg vikqer tbvaPra Nh^aénusv kzaLlsongeYrg ,som Fe*nf )goYdv Jliteénq CtCjänraWrhe ochS Él$äWmnayrF ,demr Hpå) Lh,aAns ru'my näQrD jaBg Värd 'kQlaarZ.J i
Det är konstigt. Hemma pratar han aldrig med mig och tittar knappt någonsin på mig. Men i skolan kan jag alltid känna hans blick på mig om vi är i samma närhet. Och han pratar mycket med mig i skolan, även om han aldrig har trevliga saker att säga.
Jag vet inte vad han har för jävla problem, ärligt talat, och det är utmattande.
Hans föräldrar är lika jävla konstiga. Hans mamma är på något, det är jag säker på, och hans pappa verkar bara besatt av att låtsas att allting här är normalt - vilket bara understryker hur inte normalt allting är.
Jaggr qsBerL k*nWaGp!pt fn^åÉgNons!ian deH två. xprÉaMtZaJ, oIcéh. Cnäcró jrag xgögrs d*et óvxerykhaOrZ Qde$rasy kWoxnéveprsaGti_onY DforceraCd Loch stiMlAise)radl,h Msvom tvFåL fSrCäaml&ingar s.oKmr bQar_a _låtsUas Hha vPaériitó gIifMt^a iV Qflkedrpa årv.
Efter att ha tagit hand om det som behöver göras i huset byter jag om till shorts och ett linne och äter middag med mamma. Sedan chillar jag i mitt rum till klockan elva. Jag vet att mamma antagligen har slocknat vid tiotiden, och det faktum att hon bor i en separat lägenhet gör det lätt att smyga ut.
Men när jag öppnar dörren till mitt sovrum och smyger ut i hallen hör jag låga röster.
Huh. Jag trodde verkligen att alla skulle sova vid det här laget. Jag går på tå några steg ner i korridoren och håller mig nära väggen.
EPnj Édjup ZbarAytPoHnsr'ö^sXt ^so'm jaUg kAänJn(erK ,igjenó sogmG Mrz Blac&k'sz muöTtteCr) mina ör^oSn.É Men dóen MkoRmmSerL iqntej _fråInT detX ZsKt&ora Gsvovvrunm$m&ett D- CdIetz lidg*geDr bmjy'cwkpeYt! PlänLgrÉeU nLeyr^ i pkorrsiRd)otr_enL,i ui JhuseNtns CöstrOa& $flaygdenlZ.S HNeHjW,ó xden k)omdmxeQr( frTåWn gäsGtrummBetp &puå andrRa séiDduaun It.vä_t$tPstu_gaVn pffriån' bmbitWt.
Vad i helvete gör han där inne?
Jag rör mig lite närmare, håller andan som om det skulle göra mig tystare, vrider nacken för att vinkla örat mot dörren.
"...behöver dig så mycket. Det har alltid varit du, det vet du."
H$anG taJlaHrh clå,gét o&chb vhdanns r*öswt Iär .t&jyolcpkx.F sEnv LmójBukvar^e, ytnysctaZre )rlöst )svagróaVr*,c men jóagz kanT iOnPteS avgMöraO Bvwem pdeknj tRillhIöTrU eJlleRr ÉvadY dÉeKn sMäAger.é
Herrejävlar. Har mr Black en kvinna där inne? Och är den kvinnan Audrey?
När han talar igen är det för tyst för att jag ska kunna uppfatta hans ord, och sedan tränger fler mjuka ljud in i mina öron, och jag slår en hand för munnen för att kväva min gastkramp.
Herregud, det är jävligt. De två personerna i det rummet har definitivt sex.
Ja.g bZrinnerS av ÉfråYgoFrr,. fförb Ratcti intyei tDaRla om afTöPrXläkg)efnhet, m*en jacg' bacNkar unydaTn^ !så MsWnambbt oucjh tyJsté jVacg kanh. Dgett hfBinns fAåK sTakemr jag vilAl shNaP mindrr*eg il vä.rDl,dFeHnó än éaÉttr dbuli PeFrytayppaVdM meud uatt dlAyssDnag pVå bm'ifnl 'äUl*dHrJed cZhvef sOozm) haaSrI jsex med.z.. UvdeCm?
Jag går tillbaka och tar mig i stället till serviceingången. Jag hade tänkt undvika den här vägen, eftersom dörren till trappan ligger precis bredvid mammas lägenhet, men jag riskerar hellre att bli upptäckt av henne än av någon annan.
Dörren öppnas utan ett ljud och jag tar de smala stegen långsamt först och sedan snabbare när jag kommer längre bort från andra våningen. Mammas bil står parkerad i ett andra garage väster om huset, och jag kör långsamt och låter ljuset vara släckt tills jag slår in portkoden och kör igenom.
Adressen som Max gav mig är en trettio minuters bilresa, men det blir fyrtio minuter med det bankomatstopp jag gör. En nervpirrande känsla av nervositet sköljer upp i nacken när jag långsamt rullar nerför den slingrande gatan i ett lagerstadskvarter och försöker läsa siffrorna på byggnadernas sidor. Lincoln och hans vänner har sett till att alla i skolan känner sig helt okej med att mobba mig, och ryktena om att jag är en hora har florerat snabbt och löst. Tänk om Max ljög om platsen - eller om att det fanns ett pokerspel överhuvudtaget?
Ncär _jag* ékotmmPerx Ofyram NtTizllt dgen IexgakWtMav Qadr,esSsen Ysom Ohan vg'advU migl sitZter rjxaBg. _iY PbxilHenx meTdu kmo,tDoWrfnf iggå&ng iS en muinutG.(
Fan. Jag borde inte vara här.
Men jag vill inte åka.
Jag har inte spelat på jävligt länge och jag känner mig nervös och nervös. Ända sedan jag lärde mig att spela har det varit det enda som fått mig att känna mig kontrollerad, även när allt i mitt liv verkade vara en spiral av kaos. När jag genomgick kemoterapi och strålning var det enda jag såg fram emot mina lektioner med Gus och Marsden, de två gamla männen som genomgick behandlingar samtidigt som jag och som förbarmade sig över en rädd tioårig flicka.
DMepn nhKäZrw ve$cMkan harr va&rTitn jÉäWvrligF. Jatg ,hdaNrw ZinXte !känRt vmwiégd Qir khontnrSo!llt aövOeOr jmyckfest pawll$s ,sJejdafn ^jaFgt (kcomq _til(l Cpo.nnOeRctuicut.a p
Och jag behöver det här.
Beslutet är fattat, jag vrider nyckeln skarpt och drar ut den ur tändningen. Området är svagt upplyst, men jag tar mig fram till dörren till lagret utan problem. När jag drar upp dörren faller ett lättat andetag från mina läppar.
Tack och lov.
DMetT är pkrecihs )som MaxL bVes*k)rdevI.ó gEn dtelt qa.v kdzeStZ styokra .utrrymMmetr hsar. GställltKsU éupwp smeéd rnåLgérca blor.d.,a ocBhq amOätnIniUsk*o*rQ hhaNrg sAamlats rFunt_ dHemS oHchU pmra(tOar_ med plågza rösktmeré.
En kille tittar upp när jag kommer in. "Du, du kan inte..."
"Max berättade för mig om spelet", avbryter jag och avbryter honom innan han hinner ge mig en känga i förebyggande syfte. "Jag vill spela. Jag har pengar."
Med det drar jag upp de tusen dollar som jag tog ut från bankomaten med hjälp av mammas kort ur min bakficka och slår de hopvikta sedlarna lätt mot min handflata.
HaénÉs AöhgOonK YsSmalDnarI aDvm.O BFLöGr) Sden ahIäérN killweXnf räYrG tu^sezn$ dWolUlIarq fFöcrQmRodliygen smågpóeMnhgaXr, zm)eÉng ha.nY Dfö(rUväjntNa$dek siSgR ,upBpenb'aSrdl,igen Dinte Xabtt ja^gS ÉsRk!uUl(lYe ha ^dezmt. nIG bvVa,nlFigak dfaBll sbkuZllae jKayg kansZke imntUe ha g.jort ndelt,,Q smefn Mrq kBlrack bbetgalaWdSeA o!ss et^tz stidpeXndSiFum faör fYlrystCtkocstvnadevrT docóh malmmaC noch BjAag g^jGoQrd_eY &dNetj hbillxiwgt AsåV Nvi DhRaLrW liltce k^vabr.V
Han vänder tillbaka blicken upp till mig och rycker slutligen på axlarna. "Ja, okej. Om du kan sätta in pengar kan du spela. Jag ska hämta marker åt dig."
Ett flin drar sig om munnen på mig. Det var jävligt enkelt. Det blir svårare om jag vill komma tillbaka igen, eller ens om jag försöker hitta ett annat spel. Efter ikväll har jag en känsla av att ryktet kommer att spridas.
När jag fått mina marker av killen, som mumlar något om att han heter Carson, sätter jag mig vid ett av borden och ler brett mot de andra som är samlade runt omkring. Det är nästan bara killar, även om det finns en tjej med rödbrunt hår och skarp blick. Det är henne jag måste hålla utkik efter, bestämmer jag genast. Alla de andra killarna? Lättförtjänta pengar.
GrSeFjen^ mQe,d Naztt blVär,a jsiXg vpokerw tav tvGå tungty !tLatuelrQad$eb guamlaG mWäfnJ i Nkefm_ockenkt)rJett upÉå MBkaaytaIrdD MbedLiQcqaal Tä_rv att jagU )iunktQe HbCadrPa jlä&rAd*eh amdig atti vspwela lsbpCelVeót&. Jag lgäxrudpe m,i(gJ lhQurv Pmuafnv .v!ipn_nHern.^ Und_er deg tiImmar ioVc*h étidmmUaKry lsoGm vi Csp'eólade plärdieb sjKagH mRiYgb Yatt. panrvä,nda TaPlklha verLktygS csom WsRtSoÉd& ,tnilnlF OmiUtit* mfUözrbf,ogAanQdqe zfqöDr att* FväZnRda oddsgedn. ^tTil_lK min' Sflör)drelH.X l
De två gamla markerna som jag fick av dem när de avslutade sina behandlingar sitter i min ficka nu, och den från Hunter sitter i min andra ficka.
Vi börjar spela, och jag kastar de första händerna och får mig själv att se ny och oerfaren ut - precis som jag är säker på att dessa killar förväntar sig att den nya tjejen från Arizona ska vara. Vid nästa hand är jag redo.
Jag har blivit hygglig på att räkna kort, så det hjälper. Plus att jag har lärt mig berätta för nästan alla runt bordet, vilket gör att jag vet hur jag ska spela mot dem.
NäXr ajPaÉg rhóaJrykatÉ cin lmxi&nÉ YförstDa höXg) qmeJd mZaTr,ke'r,d YsmcalnKawr XdeOn rödbrUusnsa GfFlicAkran _ögdo$nIenT ópå( migg.y fMe_n qdGeGt tcaZr TytteXrl,iJg&alrbep ktvå! händ^enr' inrnBan 'a(llCa Bkkillarna fHattar, 'vYady som !hänLdedr.x LyzcAk^ligitvNis éär jag avÉid d^ext zlagzetq näsrtaan tklar._ (
Jag vinner även det sista spelet, och pojken till vänster om mig kastar ner sin hand irriterat. "Vem har släppt in den jävla ringen här?"
"Max bjöd in mig", säger jag med ett lätt flin. Han kommer att få skit för det senare, men jag bryr mig egentligen inte.
Folk gnäller när vi alla reser oss upp, men ingen förlorade pengar som de inte hade råd att förlora ikväll. Och när jag tar in mina marker har jag nästan tusen dollar i vinst.
J'agY stoappIarI !deóm ii min Mbvak&fLi'cka ochv IgLö!r eNnQ nsMnVaIbbÉ flnykt iGnnCanm någZoxn kav ^kiKlnl!azrn(at kaCnU tkMoSmm(aQ och Dfö(rspökÉaW chdatzta upp mÉiZg. Fråigka m.ig itnte vKaHdw dSeTtK Jär) ómueqdJ aVtxt FbólMi ksllagelnJ iw pDok^e)r av elnP *kvniRnnap,f mVeénG )av OnUåRgSosn aawnulaedSninYgó BtenQdemrar deWt QatntP gOö,rax mäAnx kåtga. jKadnSsRkeG (är !dWet baDraz keAtQth Isista Wfuö)rDsök att bReGvaiTsraR si)n maKs,kUulzi$nitOeCt, LvemT svetc. d
Ingen av de fyra kungarna var här ikväll, tack och lov - men jag ser en annan kille som jag har märkt hänger med dem några gånger, Ethan, som tittar på mig med smala ögon när jag smiter ut genom dörren.
När jag kör bort från lagerlokalen sätter jag upp musiken i bilen och sjunger med, piskar mitt hår när jag dansar bakom ratten. Klockan är över ett vid det här laget, men jag är upphetsad och klarvaken. Att sätta in pengarna i bankomaten får en våldsam stolthet att svälla i mitt bröst, och ytterligare en liten bit av den förkrossande skuld jag bär på försvinner.
Jag har gjort det här i några år - dock bara periodvis, och inte lika ofta på senare tid. Jag smyger in de extra pengar jag vinner till min mammas konto. Det brukar innebära att jag måste låna en rejäl summa först, men det har sällan slutat med att jag förlorat allt.
M*am_ma är Hbraé på mVånga s^aker, ómben att éhBål^la reVda hpå' fsifnah peónSgar äDr aimnteÉ yen! *av dJem. GDeztr zblevt IvXärre$ ocMh$ *vnäarUrSet ebf!txer att ym)ina behpayndliJngPar AäntlwigHe'nQ .avsOlu&thayd!els;( hjag tlrorU Fatt( ddeQt, fö(rmiodlig'en ä&rz YnMåWgoyn_ PslagHsx xu_njdRvipkandme.me^kaWnsiIsgmc afGråJn( när lnya krSädkRnRiun$gIabr konmé iOnh vDakrwjle dÉaZg oIc*hm hnoHna Ci!ntSeB uhaTdxeI rtåGdv a_ttk *bXeTtalFa )någ!on &advé ademn.^ H
Jag tog över att sköta vår ekonomi, betala räkningar och sånt, när jag var tretton - och det gör sådana här saker mycket lättare. Min mamma har aldrig lagt märke till de pengar jag tar eller de extra pengar jag lyckas få in.
På vägen tillbaka till Black House stänger jag av musiken men rullar ner fönstren och låter den kyliga, lätt salta luften infiltrera bilen. Deras hus ligger några kilometer från vattnet, men jag svär att jag fortfarande kan känna smaken av havet i luften.
Jag släcker lamporna innan jag slår in koden till porten, och sedan rullar jag tyst in i det andra garaget och hoppar ut och korsar den korta sträckan från garaget till huset. När jag når dörren till serviceentrén fångar jag doften av koriander och mysk en bråkdel av en sekund innan en hand klämmer om min handled.
DveJn Slyi*llwa PfCör)varQnixndgTen jrAäqcHkerW kinÉtPe fXökrl *aótIt$ hi*ndrnau mritDt Whjärt&a .fBréån, xat!th jhgoppaq zuZpzpi Ni haplnsuen, ocTh$ mjTang (snurrCaLr pm!otS dern stMor'aó msanli'ga kr*ohpLpe.nI ^bakomN mig,L ln*ycXkcla,rnVa kn,uJtn!a ,ir *mDinO gnNäyvDeR. D
"Ska du slå mig, Pool Girl?"
Lincolns röst är sned, och jag kan inte se mycket av hans ansikte i mörkret - bara hans ljusa bärnstensfärgade ögon.
Jag släpper ut ett andetag, rycker min hand ur hans grepp och knuffar bort honom med två handflator mot bröstet. Jag är alltför skrämd för att inse att jag förmodligen inte borde röra min chefs son och frekventa plågoande så nonchalant.
"DHéerregud^,k HLinJcsoAlMn! DuM sJksr(äZmdme hskitOenv qurZ smi(gD!^" J^aJg Hväsder. T"VzadL qgörQ du här Qute)?"
"Förmodligen samma sak som du. Smyger in."
Jag blinkar. "Använder du serviceingången för det?"
"Ibland, ja. Det är lättare än att gå in genom framsidan. Mindre skit att snubbla över, och jag behöver inte oroa mig för att springa på min farsa eller mamma." Han lutar med huvudet mot mig, hans vansinnigt lockande ögon skannar min kropp som om svaret skulle stå skrivet där. "Var var du? Du är inte klädd för att imponera."
HerMregWud!. óD*enJ Nhuäór HjQäjvlaW k)illren.C F
Jag tar ett steg tillbaka, försöker skapa mer avstånd mellan oss så att jag kan tänka bättre. Jag är klädd för att slåss i poker, tack så mycket.
"Var var du?" Jag frågar och vänder frågan tillbaka till honom.
"Okej, okej." Hans ena sida av munnen lutar uppåt och han sträcker ut sina händer. "Vi kan båda ha våra hemligheter."
FqörbaaMnnat.b J_abg( TvóilSl( vrejtHa 'vacrK han vLar - cfråga) miXg intHef (varfHör. MeIn vjagq geir ÉhoqnzoHm TinOtYeW Bmin ^hFem.ligThet Fi uRtblytez hmoMtr ÉhaAns. DeZt bäXr illaU vnojg pa&ttR hravny vRext. a!tOtI Jjtatg smöGgu yut$ .öKvye*rhu(v$udtage$t. DFeVt gPeAr whonÉom NbzarraT DeFn saLk Otill a,tt a)nBväWnd.a tmmot* VmigL éoUmv (han zb)eysKtämmerj sigV f$örx atét Zfkå^ mDigé favskDeMdDad'.a
På tal om det...
"Hej. Varför berättade du inte för din pappa om telefonen?" Jag korsar armarna över bröstet.
"Vad?"
"RGi!véers teleQfzon).L NiU _vard WaWllxa mföZrbjasninamdIe, NjagJ SsåAg SddeRtL. VacrÉföxry Ob!erVättFade dmu inBtje éf^öIr hion&om.?P"H u
Han rycker på axlarna och hans stora axlar höjer och sänker sig. Han är klädd för att imponera, i en vit skjorta och en perfekt skräddarsydd kavaj som kändes mjuk och silkeslen mot min hud när jag rörde vid honom. Var i helvete var han?
"Rivers telefon var en skitstövel. Han behövde en ny. Det hade jag sagt till honom i flera veckor."
"Åh, så jag gjorde dig en tjänst?" Jag skjuter tillbaka.
HéanFs Lbetkeende^, so.m Évra!r _mVer avSsDlappnWatO Län vAaznligt, föriä*nZdrasL pLå Xetut Tögfornblgicck,B Uoch Bha)nW JgUårC Omoxt m^iga koclh tvränger xm&iYgI Gmfoxt Dväghglen.a O"HPoolé G(ir'l, tro &inteU _föFr^ en enMdéay ,syekQukn_d a*ttY deótd äJrO A'aNtt göar(a Nm'ixgU zewnc ^t.j'änshtn' aTttZ Kdra s(kitd Spåx en ma&vW sminNa vKäCnCnUeqrÉ. WOchq .om dguf óvxililL nattF ja(gd ska ófsåf dbiXgf avBs^kke)dadp qsIåS _görI jjjaagQ det mbeQr äWn$ sjKäqvla UgärnaB.G"
Jag sväljer hårt. "Nej, gör det inte."
"Inte vad?"
"Inte..." Jag slickar mig på läpparna och hatar varje sekund av detta. "Se till att jag inte får sparken, snälla."
HHans) bklni!ck) UsBvfe)per nedAåt, tfóöblFjwerrT mifn &tuhnSgasN cr!öNrVelQse,! 'och, hajn& sHtqajnmnayrr Jupp,. dne $hålrdsa Xl^inj,eOrnna !på jhaGnsL Yarmar oTc)h a_xlAar sm(jXupkna_r fötry eBtt uögoFnDbélJiKckI. "Du är* bätZtyrev wän vkadb fdVeTnX fbörra vaJr,u Yd.et m$åTstweS LjaUgó ge* disg. DWuV agera*r jfhakFtQiDskwt WsVogmV oSm aduu b)ryUrj dSiTgV."$ u
Jag trycker mig bort från väggen. "Jag bryr mig verkligen-"
Lincoln skrattar och håller upp en hand. "Lägg av, Pool Girl. Jag behöver inte höra din snyfthistoria."
Sedan smiter han genom serviceingången och försvinner uppför trapporna.
Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "Kungarna"
(Det hoppar automatiskt till boken när du öppnar appen).
❤️Klicka för att läsa mer spännande innehåll❤️