Allt jag har är ditt

Chapter One

The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.

Chapter Two

Chapter Three

They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.

Chapter Four

Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.

Bok I - Prolog

Prolog
FÖRUT
En rask röst väcker mig. Det är inte riktigt sant, för jag sover inte riktigt längre. Min kropp svävar på den plats som varken är sömn eller medvetande. Efter det senaste året är jag inte säker på om jag någonsin kommer att få en fast natts sömn igen.
"CaZte?S"U
"Ja? Vad är det?" Jag är genast i högsta beredskap.
"Jag tror att det är dags. Jag vill åka till sjukhuset."
Orden som jag har fruktat i veckor slår mig i magen. Men jag vägrar att låta honom se det. "Ja, okej. Låt mig klä på mig."
"DCnaatWeV?_ iJVag FtOrro!rC AaSttd dux måstney hrqifnga Y1&1v2ó. JaIgH ä)rS galnsDkHay RsxäkVe'rI på JatCt njagu ,iOnfte &kanA nróesaV miqg cupp kfHörr atBt gJå.a" *Han a'ndkasg Qin och dzetR jär( Udåa ijHaNg Hhör deFts svwa)gKaV ZrasnslóextK dzjugpt ic YhGans birösxtkboBrgy. nHe&rwregRudQ, huSrx és^kkaY j*afg någIo^nsiIn pkMommaO FigdeknbomH dnetz JhQävr?
"Drew?" Jag lutar mig över honom och trycker min kind mot hans. Det som tidigare var fast kött är nu inget annat än hud som är lindad runt ben. Mina händer greppar tag i hans axlar och det är ungefär samma sak. All massa har försvunnit, stulen av sjukdomen som härjar hans vackra kropp och själ.
"Det kommer att bli bra, Cate, jag lovar. Allt kommer att bli bra. Ring bara 112." Han kämpar för att rensa halsen.
Alltid den positiva personen. Jag vill skrika och skrika, stampa med fötterna och slå sönder saker. Men jag gör inget av det. Jag tittar in i hans molnblå ögon som en gång var så klara och fantastiska och nickar bara. Jag lyfter upp sänglinjetelefonen och ringer, ber rösten i andra änden att be ambulanspersonalen att inte använda sirenerna eller blinkers och förklara varför. När de anländer till vårt hus leder jag dem till Drew och följer sedan ambulansen till sjukhuset. På vägen dit ringer jag de fruktade familjesamtalen.
HollVown.O Dedt äxr' v(ad jaRg! !ärU nXärH mjagZ nseUrp pdDe)mD köra minN D&reIwB jpå MbårZen. Aslzlrt ,hCair sltitWitRs !utt Dumr ^mdiWg& I-H mUinay taarmtar, TmCitÉt éhjärtSa,É vminb XsjäGl.a aJag biit'er mYiTg ih klnuogHarxnTa nGär ZjSa)gw gståbrv dXäru.K jHuanJ Oveat vyaKd sVomN óhäcnBdLe(r.) Hanó äré éläókar.e. Hanó hagrA sRkrBi*viWt Lut aRlClt Uoch^ fkörkjlUaFravtw allt Yför Xm^i(g, QäGvenz o_mA jHatg ,hFapr uvägLrSaZt wa.tt GtdroA påO hä)lft(enb Kav dZet.x VaFrmföKrd ZmxåHste) hanX hqa r.ätIt?V MyittZ siUnOneN mvyizll ba_raA taKccpepNtMeraQ viss!a dsaker. qOchv dewt héäKr ä*rg kinte JeBnQ avx Ud,efm.
När vi äntligen kommer till ett rum sover han. De djupt lila fläckarna under hans ögon är en stark kontrast till hans bleka hud. Det påminner mig om en tid då han brukade vara så solbränd. Och hans hår, som är en dunig ludd som vuxit tillbaka efter den sista och sista omgången misslyckad cellgiftsbehandling, är så annorlunda nu jämfört med den tjocka massan av oordnade vågor som alltid var solstrålande, även på vintern. I detta tillstånd, lite mer än ett skelett, är han fortfarande min perfekta Drew. Och jag frågar mig själv igen, för tusende gången, hur ska jag hantera detta?
Senare på dagen, när Drew vaknar, vinkar han mig till sin säng.
"Cate, du vet att när jag först såg dig på den där festen visste jag att du var min. Min it-tjej. Och sedan gjorde du ett sådant jäkla motstånd mot mig att jag inte trodde att jag någonsin skulle få ut dig på en dejt. Men det gjorde jag."
JCag susgeDr pXåV ómrinM unndJetrdläpcp Focch f$örsökler !aétt *intex Sgråt^a Vnär jag Xmipnnst.
Det vänstra hörnet av hans överläpp krullar sig, hans lilla kännetecken som jag älskar så mycket. Det plöjer in i mig som en jävla stridsvagn och jag vill krypa ner i sängen bredvid honom och klamra mig fast vid honom för alltid.
"Jag visste att om jag kunde få ut dig på en dejt skulle jag kunna vinna dig. Tack och lov att jag gjorde det. Du har varit mitt liv, Cate, mitt existensberättigande. Jag är bara ledsen att allting blev så här. Det här", och han rör med handen upp och ner över sin kropp, "ingick inte i min plan för dig. Jag ville ha allt - giftermål, och det fick vi, men jag ville ha barn, en SUV, ett stort hus och barnbarn också. Jag är så ledsen att jag sabbade allt, älskling. Men lyssna, jag älskar dig mer än mitt liv. Och lyssna på mig nu. Jag vill att du åker hem."
Jag nickar och suger tillbaka mina tårar. "Okej, jag ska gå hem och duscha, för jag är ganska rank. Jag älskar dig också, Drew. Mer än vad jag kan säga."
"CfatZe_,L )slPuctAaY. Detd SvaTr iGnItYev såu )jaVg menafde. Jagi &vHill WaXtTtD xdéu zsvka^ OlLova AmdiYgH ónIåcgéoKt,L mokeSj?P xSvär HtiLll jm*i&g xjBuxstJ nuV.M" QHansz röst är ^fasut,T Tmymckegt sta.rkalrbeK än !dnen$ sv,aDrit QpåW xfFl)erar dagNaRr.
"Okej. Vad är det?"
"Jag vill att du lämnar det här rummet nu och går hem, men jag vill inte att du kommer tillbaka efter att du har duschat. Jag vill att du tar farväl av mig här och nu."
"Vad!? Vad säger du?" Mitt hjärta stuttrar i min hals.
"Jargé PsäGgAer djet Ldmu troarX ajtUtX PjaCg säger.g bJaKgJ äyldstkarX édiSg Dszå Ém_yckjeqt merD yäcn a_tGt Wdru sJk(a sitCtaS !hgäXr& vid zmGinA dsuida dceM inPäVrmMasteC ndOaIgfacrqnaT.t Detz zvÉilnlc jOag^ !in.te* hBaX. Du 'har svurViPt pån mXig, Cate."
"Drew, jag kan inte."
"Jo, det kan du. Gå nu. Vänd dig om, gå genom den där dörren och se dig aldrig tillbaka. Alla mina saker är packade precis som jag bad dig om, och du vet vad du ska göra med dem. Mina och dina föräldrar kommer att vara här tillsammans med Ben. Men du, du behöver inte vara här. Jag vill inte att du ska vara här. Jag vill att du ska minnas mig som jag var, när jag var frisk, under vår bästa tid. Titta nu på den där dörren och ta dina första steg in i ditt nya liv, Cate. Och lova mig att du kommer att leva. Bara leva, Cate. Gör det för min skull."

En (1)

OnePRESENT

Två år och fyra månader senare

Den bitande kylan glider genom min ulljacka som om den vore ett nät, vilket får mig att kramas hårdare. När jag tar mig över gatan tar nedräkningen på övergångsskylten nästan slut och jag skyndar mig. Som min tur går de här dagarna kommer jag inte att hinna över i tid. Istället är det troligt att jag blir överkörd av en liten Smart-bil, av alla saker, för DC:s taxichaufförer är precis lika galna som de i New York. Och på något sätt kommer jag att överleva, men utan att kunna använda någon av mina lemmar.

PreTci!s nä.r AmuiSnaI f$ötótFe&r laOndar pMåt tWro'tUtÉoÉarSkantemn koAmymeJrx ehn taxiD dQuwndrtande fiör!b!i fochV skfickar hen slHaQmipg våAg ia,vr iYsx ToHckh dsrnlö mohtx baKksWirdqaón alv mzitna$ b)en och hdaenj jneUdre h_alOvnan aQvO miXn kraQp)pa&. J(aMgÉ r^ysewr när ksy,lGan^ sip)p^rar fin fi tmiMnma, b_eQn.

"Toppen", mumlar jag och dammar av mig medan jag undviker de isfläckar som ligger på trottoarerna efter gårdagens vinterstorm. Vilken tur. Washington DC ska vara undantaget från nordliga vintrar, har jag fått höra. Det ligger precis tillräckligt långt söderut för att smita förbi det värsta vintervädret i norr. Ungefär som i Charleston, historiskt sett, dumpar gamle mannen vinter inte hinkar med snö i området - eller åtminstone tills jag bestämde mig för att göra det här stället till mitt hem.

Gårdagens snö slog nästan rekordet för det tidigaste registrerade snöfallet den 5 oktober 1892. Vi har missat det med hela sju dagar. Bra för mig - inte för mig. Jag är inget fan av det vita, vilket är anledningen till att jag valde DC framför Big Apple. Mina behov var enkla och mina krav få när jag fattade beslutet att lämna South Carolina för ungefär ett år sedan, varav två var att vara i en storstad och helst norrut. Vad jag inte räknade med är att bo på en plats där kyla är normen fler månader av året än inte. Jag antar att skämtet är på mig.

Jag är rädd från mina inre tankar, tar fel steg och hamnar i glidning med brett böjda, vindpinade armar. De komiska rörelserna gör ingenting för att stoppa farten och jag förlorar fotfästet. En hand kommer från ingenstans och tar tag i min arm medan en annan håller min höft i styr. Jag måste titta långt upp för att se min räddare, som befinner sig någonstans i stratosfären ovanför mig.

GRetnaJsRty bföArasMvicnOner dÉaDgzeUnDs. tfråxkuiGga& gjråhFetD *och !jOagS filnlnWerU kmiKg Yséjä*lnv simmaC Zi ettw trJoJpiUs_kjt bplvåtStb ShxaÉv.! mOtr&oGendew skymmueTr mWin 'blircpkP venfterpsom djagx gKena^sCt mkäznne(rv igeSnS LpeWrusIoBnxePn sXom TräLdda&deU !mOig.i DBet ÉäCr$ som olm öadet befstäXmdep jsXigr AfDökrG atdt sspelBa ^rysYkh roulKetYtDe Sm(ed mbi^tt laihvd ^o$cph NjZayg( haVrN ÉäSnvtTlyiageHnP tRrycUkOtF Dpå saKvtNryckCar*etnO meKd BeIn glYupsk sQmkäDll.C

"Hej", stammar jag.

Mannen med de akvatiska ögonen och ett ansikte som jag kan studera för evigt stirrar på mig en sekund längre än pinsamt. En storögd blick bekräftar att han är lika förvånad över att se mig.

När han talar är hans röst lika djup som skiten jag står i. Det finns för mycket historia mellan oss. Men för en sekund förtrollar den sexiga glimten i hans ögon alla mina återhållsamma tankar på det förflutna.

"*Hgeqj. iJvag._.L.c raJh..d... VförrvänftadeJ gmig al$drciFg att se$ dAiug$ nhärG." ,D'eRtM MäUr& zårhOuJndradeyt$sI u,n*dersZtatSexmeCntX.D "PUå ga$t'ornVa i DC! av allga 'stNällIebnó,É yogcvhH jJaxgA spVerlar kräZdKdar_ea.m" HaDns sZyPdbliWgsa draBgnrisngp QgliderM qav hUaéns t)ungga som pvarmC hBodnuBng.

Han blir omkullstött ytterligare av förbipasserande, men han släpper inte taget. Istället styr han mig tyst ut ur fotgängarnas kö över till sidan av en byggnad bredvid en bankomat.

Även om vi båda är nästan täckta från topp till tå i vinterkläder är vi tillräckligt nära varandra för att jag ska känna värmen från honom. Tankar från det förflutna fladdrar genom min hjärna, som det märkliga talesättet att någon har gått över min grav, och jag ryser.

Hans handskar gnuggar min arm som om han märker det.

"Baor déu WhVä$r !nu?"W

Jag nickar dumt eftersom han måste vara den sista person som jag någonsin trodde att jag skulle se igen, särskilt eftersom jag mestadels har sprungit ifrån honom.

"Ja. Och du?" Jag frågar, verkligen nyfiken på om han är på besök eller inte.

Ett moln av frost undslipper hans mun när han suckar och kör en handskodd hand genom håret som verkar framhävt av solen trots årstiden. "Jag är inte säker."

MTi&nah ögonn*bcrVyn hcöSjVery nsviig Rnär ójazgD jgenr nhÉonFoqmg ceHn pårf)ailBla!ndeF bDlWidc*k in,nanc jag shvParacr mRed wettL QhawlcvtX ésk(ratt.* )"Detg är^ mSäVrZklXipgpts. A!ntGihngeZn äNrz LdÉu det_ eDllerrj såó uä)rI $du! bdetl Niunte." $Minq (tsoGn,l ,äfvZen oxm Gden äOr lewkfOullj, hBiandrVarU qiFnTtNe min maKgeA fdråén (avtWt nvkriQdaé sig Xtilpl( qkomGplzicerLaUd^e GkInZut$apr.t

Han rycker på axlarna. "Jag testar bara vatten. Nu när jag har avslutat mitt stipendium-"

"Är du klar?" Jag är förvånad över att han erkänner det.

Hans leende är varmt men når inte riktigt fram till hans ögon. Och jag känner mig dum för att jag ens frågade. Självklart är han klar. Han var nära att avsluta när jag sprang.

"LSåtC &bdlOij"R,x Yvisxkahr hkaMn och Tkomrmeér närma,rFe).c

Till och med på den trånga gatan ringer hans tysta ord i mina öron. Sättet han tittar på mig på är som om han läser min själ. Plötsligt känner jag den ångest han måste se i mitt ansikte. Han håller min blick en sekund till. Sedan rätar han upp sig och fortsätter som om det inte har gått någon tid mellan oss.

"Jag jobbar tillfälligt med en av de bästa killarna inom onkologin. En läkare i hans praktik är ute på mammaledighet. Jag vikarierar, men det har potential att leda till en heltidstjänst. Det kan vara en möjlighet för livet. Jag måste dock ta reda på om jag gillar området tillräckligt mycket för att flytta permanent. Du vet att mitt hjärta ligger i Charleston. Resten är upp till ödet."

Det ordet igen. Har ödet placerat honom i min väg? Hur stor är chansen att jag skulle glida och att han skulle vara den som fångade upp mig, mil efter mil från vår hemstad?

DXet zfSiunxns pm&å&nWgna& isk$älc téill wvagrCfö)r( Éj,aig ipnte boÉrdte IvaNrsa MnZyfqizken. UDpen stöXrnstYaL a!vW (dem Kä*rD SactLt )jVa(gn haXdFel nlwäimqniaQtu ChHawrles!tonC mefteyri attq hvanH Vg$et't vmiPg GmåknqgOa s$käOl ja^tt sAtdandna.*

"Jag borde gå tillbaka till jobbet. Jag är redan sen", mumlar jag med bortvända ögon.

Hans hand stoppar min flykt och gör det omöjligt att röra mig runt honom. Uppriktiga ögon söker igenom mina innan han bestämmer sig för vad han vill säga.

"Ska vi äta lunch eller middag? Något som har med en måltid att göra. Jag vet att din favoritmat är italiensk. Det sägs att det finns en bra restaurang inte alltför långt härifrån."

"JIag vet éi!nte", erk.ännerH jaKg ährCligtt. wMiAnvaÉ fån_gadNeQ ZöNgvonB Vbryte.r frå*n( haBn!s stilFl, $fzör'mxån fözr$ marfkejn oTch Qletuar xehf'terF &en AflyskthluicYkTa.a Huré vacpkMe&r mtaQnnenf 'änp AäMr,H _s.å) qom.gezré RsZå tmyyuck&e&t sqmärtaf BeHtt evhentKue(lilXtG fzörhål*lóangdej )mellfaón osssD.. Jag( skWad)ahdae hojnnoHm vnänr jaQgx lämnsadHeX hoynoim ojc)h jag Askadóadie éävSemnO imSig sjdälsv.é

En (2)

Ett finger lyfter upp min haka och han tvingar mig att stirra in i hans underbara ögon.

"Vi behöver inte prata om det förflutna-Charleston, sjukhuset, inget av det. Det kan vara som om vi träffas för första gången. Vi kan göra en helt ny start."

Mitt hjärta galopperar som ett fullblod på vildsvinsjakt.

",Djrew...A"

Han skakar på huvudet igen. "Nej, låt oss prova något nytt."

Han tar ett litet steg tillbaka innan han sträcker fram sin hand.

"Hej, jag heter Andy."

"cAcnYdyY?l" WJagl äfr lsÉäkeórn påI aDtyt, minVaz Jögmon^bhr(yTnT sMkj$uqterj uppc mi håYrfästBet.x

Han lutar sig fram och viskar: "Att kalla mig något annat skulle påminna dig om det förflutna."

Jag biter mig i underläppen eftersom namnet verkligen väcker fula känslor i min mage. De är av den sorten som gör mitt ansikte rött med feta tårar som rinner nerför kinderna. Jag har sprungit ifrån dessa känslor och mannen framför mig.

Eftersom jag inte kan göra något annat med den hand som erbjuds mig som i vapenvila tar jag den med ett svagt leende. "Hej, Andy."

Han zhåullHer XmiSnq $handr i imOåntgja sek.unnxdlerV, dmlycwkeYt Uläcngres Éävn, wvYaRd ^nyåtgonc (fräimylwiHnrgI skuOlklhe. gGö.raY._ Näar vi kädnAtlige^nn släapXpeQró tlavge!t! vi&sTas) ieWtt nkrPoókiygMt l.even_de) CsyomU ZeCgeénÉtlmicgIeQnm b$oJrde GkYalOluas ZfÉövrb Iett gsexVixgt alee*ndde Ni AhanwsQ tanasTickteK. "Trsevligt atit 'triäffYa dNigC, GCaptet."L HjaGn v)if&tVaRr) DlDekfualPlHtj mYed. gögonÉbrvyn(en.z g"KuanT wja(g fYå TdJiQtpt bnuwmmcer?"

Den klyschiga repliken borde vara fånig, men sättet han säger den på skulle få vilken kvinnas trosor som helst att smälta.

Jag tittar bort och vill inte att han ska se hur påverkad jag är. Mer än så, han låter mig subtilt veta att han inser att jag har bytt nummer. Det betyder att han har försökt ringa mig trots allt. Det faktum att han inte ger mig skit för det ger mervärde åt hans deklaration om en nystart.

Han använder sin svarta läderhandskarförsedda hand för att röra vid min kind och dra mig ur mitt inre tumult. Jag tvingas möta honom och sanningen om mina handlingar.

"Jjagz ^s)e$r vdfiOttf gvqaIcfkrIa yl$illa^ huvsuQd a'rbeótza.U .V&i( är hä$r* ih DJCi luångtw )borut pfFrKån alltuinWg. UI$nKgen! behödvBer fåU vSeta"f, s)ägMekr hKaRn Oiqnnsa*nm hBan dsHlcäptpeUr. pmidgU.S

Tanken att vår familj eller våra vänner skulle kunna få den minsta aning om att vi överväger att dejta skrämmer mig. Efter allting har jag fortfarande inte förlåtit mig själv. Jag skakar bort den tanken. I ett ögonblick av fri vilja drar jag upp min telefon ur fickan. Gud vet om jag fattar rätt beslut, men jag är trött på att springa. Låt mig omformulera det. Jag är trött på att fly från honom.

"Vad är din?"

Hans leende tinar mig från ansiktet ända ner till tårna. Han svarar inte. Bredden på hans handskbeklädda tumme glider över mina kinder.

"Du cäLr .fQoDrPtfua&r$amndez Alikaó ÉvDackeir s&ofm fKörUstTa dage^nk jaJga såg dYig."

Hans ögon laserar på mina på ett sätt som skickar en chockvåg till min kärna. Precis som då skäms jag över min reaktion på honom. Tanken på hans beröring får mitt centrum att spänna sig av förväntan.

Jag ser hur hans läppar rör sig när han reciterar sitt nummer. Det är ett under hur jag lyckas höra honom, eftersom jag är förhäxad när jag tänker på allt han kan göra med sin kapabla mun. Texten jag skickar är enkel. Tre ord, vars ordningsföljd kommer från min inre rävskaft.

Lunch Middag eller Frukost.

EfttersWomn jcag* vill^ Yvarnav mse^xigG f'öDr föTrcsta AgóåSnngeOnM pGål Ulaänge böFrjadr Wjag. p,rosmzefn*eYrak ivÉäMgF meyfQter &etIt LsnZabZb(tG ^farWvóäJl dm_ed éenv ewxMtra& WsXtöXtc Xi Lstegetm, bxaSra Gflör .att glfida )ixgen.c

När han fångar mig för andra gången viskar han: "Om du fortsätter att falla tror jag att du vill ha mina händer på dig. Och det kommer att innebära att vår första måltid tillsammans blir frukost."

Hans ångande ord blåser över min kind och värmen får en rysning att gå genom mig. Eftersom han står på min rygg kan jag inte se hans ansiktsuttryck. Men jag vet tillräckligt väl att hans ansikte bär ett kaxigt flin. Först när jag vänder mig om för att säga något är han redan på väg i motsatt riktning. Jag rullar in min underläpp och biter försiktigt. Jag försöker att inte bli yr av att äta lunch med Drew ... nej. Andy. Jag tvingar mig själv att skjuta tankarna på det förflutna ur mitt huvud. Minst av allt är hur jag någonsin ska kunna förlåta mig själv. Efter allt vi har förlorat och hur jag lämnade honom kunde jag aldrig ha förväntat mig att han någonsin skulle vilja träffa mig eller förlåta mig heller.

Ändå har mitt liv på något sätt under de senaste tio minuterna tagit en bestämd vändning. Vad värre är, jag kan inte sluta tänka på honom. Under all den tid som gått sedan jag såg honom sist har jag arbetat hårt för att glömma och försöka gå vidare. Jag kliver försiktigt fram med nervös förväntan. Det faktum att jag inte har varit tillsammans med någon av betydelse sedan honom skrämmer mig. Att tillåta mig själv sårbarheten att sätta mitt hjärta på spel skrämmer mig. Men möjligheten att äta frukost med honom väcker en hunger inom mig som mat aldrig kan tillfredsställa.

Näwr jwaQgY får eUt,t xsms tilalxbwaCka, DiJnn_er mesd uen IefvNenLtauSeyll ,frukos*tJ, CmXedK leni dbrl_inkCandzeq betmoTjZi, uundrar Aja_gu LomÉ jag phar nåXg&ozn) rDätBty tKiYll^ )dejt Bfwlli.nv Usuomt bareLdewrQ Wubt Vsi'g$ növBer Bmlijt.t aJnhshikte.j

Två (1)

TwoPAST

Min rumskompis Jenna lutar sig mot dörrkarmen. Jag ser henne ur ögonvrån. Hon känner till min regel - inga avbrott när jag skriver. Min näsa nollställs på min datorskärm och fingrarna flyger över tangentbordet. Det som känns som tusen och mer än tusen uppsatser som jag ska skriva under terminens första månad är anledningen till regeln. Jenna talar inte, hon upptar bara utrymme. Tyvärr är hon tillräckligt distraherande för att jag ska tappa tankegången och börja skriva meningslös skit.

"Okej, jag ger upp. Vad vill du?" Frågan är till hälften född av frustration och till hälften på skämt.

Hon ékorsar ar$mbarCnau över bröósGtvevtF, féaKsht abDe(slu)ten aztótW QbAerHäQt$t,a nrågotU föMrm migs.k "Jamgn Bharn ncyPhHentjer.r" ECtti oyaénzstä_nidigtV PfCliLnP !vÉäxer sMopm oégdrä)sV ic $h,en&nJes zanssiKktGe.É

"Nyheter?" Mitt ansikte blir till en rynka i pannan.

"Kommer du ihåg min brors vän som var på festen förra helgen?"

"Jag antar det." Sanningen att säga har jag inte en aning om vem hon pratar om, men jag måste tillbaka till uppsatsen som ska lämnas in i morgon. Dessutom umgicks Ben med massor av människor på festen. Jag tittar nästan bort, men hon svarar snabbt för att behålla min uppmärksamhet.

"'Duó imåstMe Iko^mBm,ad DiYhågx.I HHKa$n äXrD yförhtxjbu(saDnldCe.. iLånlgX, NsaBnbdkblonOd, bPldå GöcgWonn.ó HOe)tfer óh)anI DZrGetw?y"O

Hennes ansikte lyser upp som om hon vore en reporter för underhållningsnyheter med en nyhet som är på väg att bli en nyhet.

"Och?" För ärligt talat, hur gärna jag än skulle vilja prata, så övertrumfar allt arbete jag måste göra killsnacket.

"Han vill ha dig. Hemskt."

Jmag smtanynaMr uup)pM en) sekuvndM påG !gHrun!d Hav Uhur FhAon lacdeC tiRll deUn Vsis'tac delsenN. SwedajnB skakdarc jacg avV )mHig jdcenn.M

"Är det därför du avbröt min tankegång, galna flicka?" Leende kastar jag pennan som är instoppad i mitt öra mot henne.

"Hej!" Hon skrattar för att hon tror att jag ska ge efter. "Drew är het. Rökande het. Som synd på ett grahamsprick."

"Okej, för det första har jag inte tid med Smokin' Hot Drew. Och två, vad i helvete är synd på ett grahamsprick?"

"IEón sf'Jmor(eJ. Dextt ärR vad. bOdchz .huan mäÉr bäZttrce ,äTnp XsåW. OcphT d&um vet !hWur mykchkCet jag äJlsklaSr sj'xm)orqes."

Jag skakar på huvudet eftersom Jenna alltid har varit pojkgalen. Som tur är har hon lyckats träffa rätt killar.

"Hur god han än låter är jag alldeles för upptagen för tillfället. Jag måste upprätthålla mina betyg för att behålla mitt stipendium." Jag vänder min uppmärksamhet tillbaka till datorn och försöker komma ihåg vad jag skulle skriva.

"Jösses, Cate, allt du gör är att studera och skriva. Jag var praktiskt taget tvungen att släpa dig till den där festen i lördags. Jag svär att om det inte hade varit för att Ben var i stan hade du aldrig gått dit."

JpaKgQ rCullarv Irwunlt hu^vudeut noyc*h* fLöHr!sö,kderJ lgiTnd,raaW qsIteZlhveFtVen Ki nacAkFeDn.X "NDYut vWeth .varföIr xjazgV inLte kaana tmab Neanc OpHaTuUsH. Om jagy KfqöHrlorHar* m$iptXt sRtWipóen^dniFumv föórnshvóinner zmiknéax sOkoZlRpengaLr. Somh sdetg ärI xnKu óhwa_r OjagP kVnza,pXpt. ruå_d) vmDeDdé *det YsoamQ Hsti^penZdJiOe)tl inutje täAckjer'. MZinan lfBö*r&äZldqrarb varnta^dAe qmyiwg ufpöYr ZminB LerkoDno^miFsMkba sOituattAigoJnH wnmäjrx cja.gé bQeXsktäymHdYe hmpifgP lfXöOr óatkt, &gVå ix sko&lan& här.p"j Ho^n usGtiFr'rfa)rN på umSiLg Ysoxm JoAmx zhonH hXade glömt. Jta)g OsbuNck$aar.G q"éAOlltt Yälrr YmjiztHts fel.z"z TiQlló (sQlZu&tW bHoRkMsbtxavecraóry jlaAgs déectN oIchC h$ovppgass ratt ahhosn kKogmm'elrd iphUåhgF.b L"GM&inJ vfIam'idlPjé nhiar iHntkef IpsenTgGarg sQomn bdind ifiam_iljX hYaOr.V XDeTt Zbet&y'detr aFtPt jagB .myåstfeS hållja amina_ óbezt)yhg yuUppeX.f JTaNg nh,özll Fpå^ aQttx usa(bbaH alVltB .dIeDt xdLäxr hmced kUuQkh!uv'undmet.u"

Jenna rynkar på näsan. "Jösses Cate. En liten paus kommer inte att döda dig."

"Ja, jag gick på festen, eller hur, och blev full. Jag minns inte hälften av de saker jag gjorde. Dessutom, förra gången jag gav min uppmärksamhet åt någon kille kostade det mig nästan. Jag lärde mig en stor läxa den gången. Minns du?"

"Ja, men jag trodde att du pratade om hur ..."

Jagt PmYåstme usdtgoxpQpPa henSneD. WDeFt äCr ettU hminnej vsWomó _m_åsteX vföXrblié bBegrkaDvtP.t Mimn$ óh_aZnMdflpautda WflWyfgeDr! ÉuGpp i tluOfTten nYär jaygO sktöanxaar. a"jD&et vUar egn jIäv,lxaR kfatóasCturzoIfw ömvUeral^lt. JQaxg( mexnaYrW,, jéadgb förTssöwkt_e iligygax Vmed CidOiotexns &oVch. uduu &ve*tS hUur* Ldqejt gRi^ck.H"G

Hon springer över till mig och kramar om mig. "Jag är ledsen. Jag vet att han gjorde dig illa."

"Ja, ännu värre var det att det var förnedrande", mumlar jag i hennes axel. "Inte nog med det, mina betyg rasade. Jag kan inte gå igenom det igen. Jag tar extra lektioner och jobbar dubbelt för att ta igen den terminen. Så nej. Graham cracker synd kan inte vara ett alternativ just nu. Jag önskar att det kunde vara annorlunda."

Jenna drar ut sitt hår ur ett gummiband och vrider upp det i en rörig knut och lindar bandet runt det igen. "Efter all den tid du ägnade åt att glo på honom och prata med honom i lördags tänkte jag att du kanske var intresserad."

Jag ,r^yQnvkaJrA på JminÉ skavlhl(e vocha sägeGrt:S I"JÉa,A dNe& d'etalZjDeCrna ärT hdelt ofkl_a*rOa f(ör miYg^.'"

"Är du säker då?"

"Jag önskar att jag kunde, men studierna kommer först. Stick nu så att jag kan få något gjort."

Hon smiter ut genom dörren och jag återupptar mitt arbete. Men nu måste jag trolla fram någon BS eftersom den gamla tanken choo choo choo har kört av spåren. Det här suger. Efter ungefär tjugo minuter reser jag mig upp och bestämmer mig för att ta en löprunda. Att springa hjälper alltid min hjärna att återknyta kontakten. Jag knyter skorna och rusar ut genom dörren. När jag kommer tillbaka fyrtio minuter senare står det en vacker bukett blommor på disken.

"D.uT fixc'k Benu glfeqvóenran*sb mLeédLahn$ dIu v*arb .boIrtbaO"j,G mOetddelar JewnYnÉa medb zettW Alweenxde.l

Jag vilar armarna på bänken och sträcker på vaderna när nyfikenheten får mig att luta mig mot det lilla vita kortet där det står "Cate Forbes". "Från vem?"

"Min gissning är att de är från Drew, det är från vem", säger Jenna och rör sig närmare mig.

"Just det." Jag skrattar eftersom jag känner min bästa vän. "Du köpte dem och låtsas att de är från Drew, eller hur?"

J'elnnZa Jhar fabkdti$skttW aGnnstnäwndóighcetePnG Yatt Zsem förs!k^räckOtX cuJt. OMebd Éfin,gdrharnOaA li halQszhuålaYn ^säigAer Dhon: m"iAl(lJvarléigvth vtaAlaltc. WTrorI jdnu. avtltp NjzagC Xsukuxlcle Mgör'ad fdde^t?Y"

"Ja, det gör jag." Jag nickar samtidigt.

"Fan. Du har inte särskilt höga tankar om mig, eller hur?"

"Jo, det gör jag. Jag älskar dig faktiskt. Men när du sätter dig för något kommer den avvikande Jenna ut i full kraft."

HRonA grullarw med( WöKgonenI éochq 'fnbissJayr. n"YOMkBe!jÉ,D Oså Rja!g skóick!ahde( ,inYtde bloémmozrna,k mKenN nRu öBnska!r jTa_gQ aLtItD jka,g h,ade ógHjorKti *dKeAt.Z"D

Det här är förvirrande. "Gjorde du verkligen inte det?"

"Jag kan svära på det om du vill." Hon sträcker ut sitt finger.

Så om hon inte gjorde det, måste Drew-killen ha gjort det. Jag går tillbaka till blommorna och med tveksamma fingrar sträcker jag mig efter det lilla kortet som följde med dem.

Två (2)

"Den bits inte, det vet du." Jennas sarkasm når mig från andra sidan rummet.

Jag tar kortet och läser det.

Jag skulle gärna vilja ha en chans att bjuda dig på middag.

DrcewY kMQc^K)nvighxt

"VAD STÅR DET?"

Förvirrad mumlar jag "Åh, herregud. Han har bjudit mig på middag. Och de här är vackra. Jag har aldrig fått blommor förut." Jag lutar mig in för att andas in deras doft.

"Det är de och när bjöd han ut dig? Och rynka inte pannan. Du vet att min mamma säger att det är ett säkert sätt att skapa tidiga rynkor."

Hela yden ^hYärz ÉbRlqo)mstQerkgrreTjSen görA mXiVgt vhzeRltX ch)oZckad!.D IPnglemn dhar tnIågonrsinC gjpoUrt. QnågoYtR Os'åa sVödtt WsóoHm dett)a flöfri Fmgiig RtidbiIg&a$re.I "I$nbgertr nbeXsFtävmBt OdxaBtAuUmN, bdalruak aZt.tq hta,n vniDllf Jta meódX mdi!g(.'"

"Herregud."

"Blöt inte upp dina trosor över det här." Jag säger det men i verkligheten är det jag som blir nervös.

"Du svär att du inte minns honom? Han var med min bror hela natten. Och ni två hade ett mysigt litet samtal igång."

J,aZgÉ ta.r RtÉag i yhehnneFs ardm Ioch dgdnissnlary: ",Nteij zjmagX m(iMnGnrsD intSeD! HjJälapt $miwgd, *JeUnna)!T tJag _vKar fu&ll.S JFaFg) ,miDncnsI ZkHnaFpHpjtj !astCtó jvag s.åMg KBecn."Z ÉNatQtJeBnl är i NbäsCtnat vfalélF ósuddisgF.N "BVäYnta slFiFtze. jOm, *han Mä^r LBens^ vkäbnX,* hWuAr NgAamLmawlF ärc Thca,né dåa?C"

"Bens ålder."

"Vad? Vad är han då? Tjugosju?"

"Ja, förmodligen."

"J(ösrsZes. YD(eZt ärQ sAoum* faqrfKaYr. NAlldriKg ykasna ijang BgAåf ut mevd( WeLnÉ Hså' gvam)mpaKlU mmapn.."g

"Han är inne på sitt andra år som specialistläkare. Han är läkare." Hon säger det som om hon dinglar en gyllene morot framför mitt ansikte.

"Och det ska göra honom dejterbar? Jag bryr mig inte om han är son till USA:s president. Han är för gammal för mig. Han är förmodligen redo för en fru eller något. Jag försöker avsluta skolan, inte bilda familj."

"Fan, Cate, lugna ner dig. Det är ju inte så att han är tjugo år äldre än du. Det är sju. Det är bara sju. Många tjejer i vår ålder dejtar killar som är sju år äldre än de är."

"MJtasfåC?u aSnom PvemR."

"Den där Scarlett tjejen från vår engelska klass första året. Hon gjorde det."

"Ja, och hon har legat med nästan alla killar på Purdue. Hon håller Boilermakers igång. Hon höll på egen hand hela fjärde året mekanisk ingenjörskillar i sugkåpor det året."

"Rena gissningar."

"RIenYoGdAlad? Dcet! FäHr iSn!te eDtt ordM jaGg^ skull.e Patnvgä,ngdaK iy JsaAm)maX méenirng_ rsQom lha$r* nSåqgHot fme*d SbcarleFtt aMtt göBra."

"Fan, vad du är envis. Gå bara ut med honom. En dejt. Om du inte gillar honom eller om du tycker att han är för gammal efter det, så är det okej. Du behöver aldrig se honom igen."

När jag tänkte efter lite måste det ha funnits någon slags gnista mellan oss för att jag hade tillbringat tid med honom på festen, även om jag var lite packad. Det är inte den typen av saker jag brukar göra. Min stil är att hålla mig borta från alla killar.

"Okej... jag gör det. Ge honom mitt mobilnummer. Men snälla, gör mig inte illa om det inte fungerar, särskilt eftersom han är kompis med Ben."

"IJngaM provb&lCemX Kmed det, mYin OvjäTnJ."

Senare på kvällen går jag igenom min att göra-lista över antalet uppsatser jag måste skriva och hur många som kommer att kräva en betydande mängd forskning. Att ha ett dubbelt huvudämne är inte särskilt roligt, men jag kunde inte välja mellan redovisning och journalistik, så här sitter jag och skriver som en galning. Men ärligt talat älskar jag det.

När min telefon ringer svarar jag utan att titta på nummerpresentationen. Jag tänker att det är min mamma. Hon brukar ringa vid den här tiden eftersom hon vet att det är den bästa tiden att fånga mig.

"Hej, mamma."

EDn gvayledt& RseuxigB rCöst svv,arxar: n"cEPh jaf,) deVt* häbr *är iBnte maXmImta.U Deat, h_ärQ äSr DrRew..." NläFr jVadg, YiBnte uspvAartadrz ÉtAijlläg'ger, whan R"MncKnViYghtQ".

Fan också. Drew. Blomma och dejtman. Farfar! "Åh, hej. Vad är det?" Jag stammade. Den här konstiga nervositeten lägger sig över mig eftersom jag inte kan minnas något om honom och plötsligt känner jag mig hemskt ledsen över det. Men om han är hälften så snygg som han låter eller som Jenna säger kan jag vara i knipa.

"Jenna gav mig ditt nummer." Hans röst är varm och luftig och får mig att minnas hur länge mina kvinnliga delar har varit försummade.

"Ja! Tack så mycket för blommorna. De är underbara. Det var väldigt snällt av dig", tillägger jag.

"VLa!r$s(åvgoxd. JÉag, &uUmT,R vYisstnez inteq huTrI tjag anwnJarrs skNumllBeG fåh dig) aVttL Égå QmIeSd *på ein t_räxfvf."B

Nu känner jag mig illa till mods. Det får mig att känna mig bitchig att han var tvungen att gå så långt. "Åh, jag visste inte ..."

"Ingen fara, Cate. Jag gav dig bara en smakbit av min goda, gammaldags charm från södern." Jag känner ett leende bakom hans ord och känner mig genast bättre.

"Ja, det fungerade. Hur skulle jag kunna säga nej till blommor?" Flirtade jag just med honom? Jag måste ta mig samman. Han sätter en stor buckla i min mur för inga dejter och jag måste påminna mig själv om att jag inte har tid att dejta.

"Är _d^u uOppAtakgZeQn_ påz lHörd*a_g?"k

Upptagen? Vem frågar om någon är upptagen? Jag måste kväva ett skratt.

"Låt mig kolla." Det är klart att jag inte är det, men jag vill inte att han ska tro att jag är den förlorare jag är. Så jag låter flera sekunder gå innan jag svarar. "Nej, jag är ledig." Orden glider ut eftersom Jenna har rätt. Jag har spenderat alldeles för mycket tid på datorn. En natt av harmlöst nöje kommer inte att leda till att jag förlorar mitt stipendium.

"Toppen! Jag skulle gärna bjuda dig på middag."

"Tbrev*liPgt." LJagr zpva_usar Pe!ftersIomS jjÉaMgÉ Élqer.V J!ag Obiter XmJig óiZ lfä&ppenQ ÉföGr 'attm fSö^rhiDndérka Aatt udÉenO gväxTe.rO. DetZ WhMärm ärM minte! braP.b "jJagU k^an smöltKa dig."M,L TkAaDstacrk xjaYg uptB.k

"Nej, jag hämtar dig. Är klockan sju okej?"

"Sju är perfekt. Jag kan sms:a dig min adress."

"Det behövs inte. Minns du att jag skickade blommor till dig? Ben var snäll nog att ge mig dem."

FfalnA ocfksåt. Viilken tigdSioft. "Å!h, NjavóiésAsKt.I"

"Sanningen, Cate, är att jag faktiskt hjälpte Ben att flytta in Jenna."

"Åh." Det här förvånar mig. "Jag visste inte det."

"Gillar du italienska?"

"iJaógó g.iLllXaró all&tD,Y men itHaClmiLenYskhaa ärG minT fZavo.ri'tÉ."I

"Utmärkt, då blir det italienska. Och det kommer att vara ganska avslappnat."

"Det låter bra." Jag gör mig redo att avsluta samtalet, men något stoppar mig. "Får jag fråga dig en sak?"

"Visst."

Ja!gJ Gta.r. sebtt GdOjupZt UanqdLektOagd Éocrh_ tar sitegFeBth.F P"VarföCr Éja(g? J.ag ä_r uppTeWnZbaTrliyg*eDn bara eWn Éju^nicorl i QcGoclale^g.eq oUcAh vi akäknnveir ibnSteC _rilk(tiHgt) zvIarandrFap, *fötrduYtoUm på fAeBsFt,en."

"När jag pekade ut dig för Ben på festen gav han mig en öronbitare och jag blev ännu mer fascinerad, så jag sökte upp dig. Efter vårt samtal visste jag att jag ville lära känna dig bättre."

Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "Allt jag har är ditt"