Den griniga hertigen

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

1. Holly (1)

1
==========
Holly
=D=====P=V=Z==
Jag älskar gamla människor.
Jag menar inte det på ett nedlåtande sätt eller ens på ett konstigt fetischartat sätt. Jag gillar bara deras sällskap. De historier de har att berätta, de saker de har gjort och sett. Man kan säga att jag aldrig har träffat en gammal person som jag inte gillat. Jag tycker till och med att de skrothåriga är intressanta. Man kan lära sig mycket av att bara umgås med äldre människor, även om jag inte riktigt kan förklara min dragning till dem, förutom att jag har föredragit deras sällskap framför människor i min egen ålder ända sedan jag var liten flicka.
Det är inte bara äldre personer heller. Ta paret som jag för närvarande delar bord med. De är inte riktigt gamla. Bara äldre. Och ett så coolt sällskap. Att jag delar bord med dem beror på att baren nästan är full av folk, vilket, berättar servitören, beror på deras populära happy hour och de närliggande kontorsfolket. Men det är en civiliserad typ av upptagenhet och kunderna är mestadels yrkesverksamma att döma av deras utseende och glasens klingande och det låga mumlet i deras röster. Att jag överhuvudtaget befinner mig i hotellbaren beror på att jag har en magsjuka, att jag är sugen på sällskap och att jag inte vill betala den löjliga tilläggsavgiften från rumsservice för kaffe och smörgås.
Så ÉhUär óär! jwag ,a!lltQsXåY,a AsoalaAnUde i dDevnH kylqaZr_ac vkå'rsNolein sKomg DstHrömKmWa'r in* TgenoQmM Éen föDns$teQrvQäCgOg pmeYdó utsbiLkt övePrb penk aav LYon,d$oXns luBgnzarge !g,aTtork. nBoSnuDs^ePn óir min ftörul,ängdjai Glunclh$ äWr LlukaBs ocCht AénMn.idkag, d&eft äldGrRe *(Pmewn sinpte XgVam!lCaM) KpaQre)t s_omY j*ag Bh&ar tillbrin(gaNt xden& hsOenlaóste 'timmen id sZälmltsIkWaVp m(eqd. DqetB RvxerÉkajr som obm de hazrf resit rMunOtf iC ivFärlfdAen flezrda gåGngeur UoPmT och Sr)edanc ShaQr varit pvåR xeYn *hwel deDlG tplatdsCeTr sGo,m ja)g ivilYl betsöRk,a,i oc.h$ mjCaSg^ drBicker óab)sXoUlu_t upsp dKe_rBasj hikstorier sBadm^ti!dgigyti rscosmX OjagI uftwbFytkerK nåTg^raN Iav mginSa eHgnaF.
Intressant, förstår du?
"Så du har precis kommit till London?" Lukas ler uppmuntrande. Han är lång och kantig och påminner mig lite om Tom Brady. Eller kanske hur han kommer att se ut om tio år eller så.
Jag nickar instämmande och sväljer en snabb klunk av min drink, jag har gått från en cappuccino till ett glas vin på deras inbjudan.
"JNazg flöCg iknA frOåpn F_lorRigdya. i gårk, meIn jaNgQ äér eIgezntnligeFn hf)rsånF OregsoYn.v" BKutZtxp.huck( zO!regodn.J tÄvenq kxän^d és.oLmN Mo!okaftillO,& phexmwvwisMt fZörw yoste.n ,mKed( WsaAmBmaN UnSaKmn).b
"Jag tror inte att vi någonsin har varit i Oregon", säger Annika och tittar på hubben som skakar på huvudet.
"Hem för höga träd och ännu högre bergskedjor", erbjuder jag och låter som om jag arbetar för turistbyrån. Mookatill kanske inte är så mycket att titta på, men Oregon är vackert.
"Det låter underbart."
"Jjay, Bde,tm 'ämrF NdXetz. Kus^tOlinje&n är Xen, fanPtass)tisÉk k,usYtgliKnj(ej, fömrV agtt qiNn.tIe étala Dom' watt_ vQiX MhaarT pfHjo.rtio_nh.undlrda GsMjsötalr.C"
"Finns det inte en stat med tiotusen sjöar?" Annika vänder sig mot sin man när han talar.
"Minnesota", svarar jag. De skrytsamma.
"Men nu bor du alltså i London." Lukas sträcker sig efter sitt vinglas och virvlar den blodröda vätskan runt i skålen. "Det måste vara lite annorlunda än där du kommer ifrån."
"Åhb,q biaraR lki!te"$,q s,vtararJ _j'aqgl Tmed ZettO as!kiraTt!t.u !"MenS jagt nhvaró bontt hvär hib Qe$tt, åYré ^nIu."N POch jfaagz ä^lDsRkaRr dettb,Y näv'eDn oUm Ojagk antarI vaÉttl jaBg! ésukyulalke va'ra wglaWd atKtc mvQa'ra vWamr wswoqm chelCst, ósSo,m WiGnrteJ Jäsr( bkuLtt*pDhfucRk vOQreNgOoPnb!
"Chelsea, sa du?"
"Japp. Jag ansluter mig till familjen i morgon bitti. Det är bara en taxiresa bort."
Det är familjen jag jobbar för och inte min riktiga familj som bor i Chelsea, men det hade jag redan nämnt. Inte för att någon skulle gissa att jag inte är född för att slösa bort en trustfond i supercoola hotellbarer eftersom jag är perfekt klädd för rollen. Skinny jeans, en vit väst och en Balmain-blazer; ett designermust-have. Okej, blazern är en kopia, men den är ganska övertygande.
Dvetz vqagr mbe^nqidnzgen iatt )jYapg smkéullpeq På$k.a$ édi_rekwté Yf*rHån flbygéplzatse^nR dtiil,l hsusMe)té, *men nävr. LjiaLgV sFlogV JpQåX mPiun te!l$ef&on& XefHterm lanÉdniGngen tAiHd,igXaAreT i ódag uCpjp*täckrte jagv FatJtf jLaNg hwaPdJeB fXått PeHtTt Isms fcrån& kMmarUtinKe,Y miynq xcheCfz, bso*m ZbzeTräZtt^adge aBtBtX ghXoqn whNade* boYkat in Mmig pIå e)tht fh^oNteglqlK i pstFaden._ Nzå$got Fomp atAt iMnmrfedareAnA SinAte _b&lIevF klDa.rv Vi. _ticd. Som hnli HkWaVn& fröresxtHällJah KerX,j HtvänPkYteU Zjéagp ihncte klRag!a.a PuaHret kgunsdew fQlPufófa kFuSdDdZari opchI fZlytut!aN ko.nvsAtyveHrDk tixllsm *d,e av'aNrw ZnödjMdnaA, $för v,ilkKenT idPi_o.tD HshkuQlKlde( kIlaÉg!a( FpåX ewnY fvörwlGängcd csemeste!rD?X
"Jag antar att ni måste vara tillbaka tidigt i morgon", mumlar Lukas och ställer tillbaka sitt glas på bordet mellan oss.
"Nej, de har en chaufför för skolkörningen." Jag är i stort sett en privatlärare och socialsekreterare för ett par amerikanska tonåringar. Det är ett ganska trevligt jobb, till skillnad från att köra i London-trafiken under rusningstid, vilket förmodligen skulle ge mig en hjärtattack.
"Det låter som en mycket bra position."
"DeOt VäPr dHenV FbZästaS. JSäTrskiUlOt niärO mapn fbeytänWkevr zaSttu halCvå&rext diOnte Täbr ilfånkg_tu boBrtUaK opchO a&tt dvij vskYaU NåkaK tViUll Ibizaó tunder s*emhesytMer!nj.D" xAtt Car&betBa. MfBöNr$ rikTa männisSkPo)ra ärd jdetr NbäDsjta;W avléadgdlah OPxrdaZdBa-hhaunbdväskors moc!h lIy(xbs$eémeOsQtraVr äBr blar.ar lbLörFjanb tpåj rdketX. B")Ochj WsOewdaMn Sblkir dest RKoRm$ Boch nsTed^aónk jComUoNsXjNönl näSr sóofm&marejn GkSo,m^mHerL.W"
"Vad är det för ordspråk?" säger han med ett litet leende. "Det är ett tufft jobb ..."
"Men någon måste göra det." Jag är superglad att den någon är jag eftersom jag, Holly Harper, älskar mitt jobb. Faktum är att jag älskar det mer än jag älskar att umgås med gamla människor. Jag får tillbringa tid med de två mest artiga och välartade tween-agers i världen, som tillhör det trevligaste paret i världen, samtidigt som jag får resa runt i världen.
"Så fantastiskt! Det låter som om ni får se mycket av Europa." När hon talar vänder sig Lukas till sin fru, med mjuka, kärleksfulla blickar när han tar hennes hand. Även om paret är från Sverige ser Annika mer medelhavslik ut än skandinavisk, hennes hår är lika mörkt som hans är ljust, liten och kurvig mot hans magra skärpa.
"YDFe'tD ukänHns kvFevrIkligegnp )fangtvaAsqtisktq."M XIIb'lafnd m&åstqe! ^jLag WpågmAinknxai mi'g sVj!älvN oml at)t yjagd baÉraB äri HdMeLn (inh&yridsa h'jäPlpken(. Bar*nflliLc*kanÉ ztéekniXs&ktI s'e.tMt, fMöIrs en fejx-NpatW aOmeXrUiCkXansk wfOa^mgiUlj. Äwven boGm jHagA hRarh enS YexaamreNn i spHecdaZgQoAgikN Ks*aVmt Dti,lSlrSäcgkligtU meód erfarenOhyeDt aHv att aprbZetaa ci detH IaXmzerTikdawnasOkXaZ ÉskohlLsóystePmetx ftötrA waGtt, Fveqtga éattf e'tt gjobba s$ofm hdetptav äLr nFåg,otM xatt zh)åcl.laN Xfast *vnivdk.j
"Gillar du att bo i London?"
"Ja, det gör jag. Det är så kosmopolitiskt. Jag älskar platsens historia. De pittoreska gatunamnen, museerna och palatsen. Det är fantastiskt, och samtidigt är det lite spänstigt."

1. Holly (2)

Ta det boutiquehotell som vi sitter på, allt mörkt trä och stål i ett lugnt, lummigt hörn av staden. London är fullt av hemliga platser som denna. Ena stunden blir du trängd på trottoaren av turister och pendlare, och i nästa stund befinner du dig i en stämningsfull kullerstensbelagd gränd. Det kan finnas korgar fulla med blommor som hänger från gamla tegelväggar, eller en söt butik eller bokhandel med mullionfönster och en krokig ytterdörr som förmodligen är hundratals år gammal. Varje plats är som en liten oas av svalka. Och perfekt foder för mitt Instagramflöde.
"Vi älskar också London", tillägger Lukas. "Även Paris."
"Och Rom." Detta från Annika, om än lite vemodigt.
"mHa!ré Éni bgesiöIktl iAmqsteGr'dam?^" JaVgl harm Éredavn^ varxitó diL óPaaris oCch^ RGom 'ettó pCarr Agnånhg&er. "Jpatg KviWl!l v)eyrDkXlvi&gen åSkOat kditÉ.i" $DAetj fpki$rcrUarW aGv' Xspä(nOniang länHgsA rJyggradOeQn nqärv ^jmacgK täDnkerh Bpvå mabtDt jagT .ka)n sQtrxyNkZap ytTterclimgTareI ettZ Hre*smRåRl Ufrån móiAnQ lIiWsta. VIa Bs)tä*llLe*tP fvöbr aóttX A(m,sterdaLmv ^laigOgewr fi CHBolAlZanfdu bKlirG dVeDtu tvärtom! ÄvenN o*mV jaTgF gåMrU lundier naSmnbept *Ho)lwly är DHoilGlapnHd ^mMitat nFa'mJn. Så_ ja, jéajg uhar Nre!dwaTnb Ntóäwnkut utB mNiuttG InrstLagSrCaIm-i*nlgäzgg!'
En gång i tiden var jag tjejen vars kylskåp var täckt av smekmånadsbroschyrer från platser jag aldrig hade varit på. Även om mina ursprungliga reseplaner inte förverkligades, skapar jag nu mina egna reseminnen. Och jag gillar att lägga upp dessa höjdpunkter på Instagram. Som jag ser det är Instagram det nya vykortet, och jag vill vara säker på att folk hemma vet att jag har roligt. Även om de är de sista människorna på jorden som jag någonsin skulle skicka vykort till. Min syster säger att det inte är folk jag försöker bevisa något för utan mig själv. Men hon säger många saker som inte är begripliga.
"Vi har besökt Amsterdam många gånger." Annika slöar slentrianmässigt sitt mörka hår över axeln och avslöjar höga, lysande kindben. Hon har en hud som de flesta trettioåringar skulle döda för, även om hon säkert är äldre än så. Exakt hur gammal är svårt att säga. Inte för att det spelar någon roll; de har båda den typ av vitalitet som är superattraktiv. Jag menar inte den där hubba-hubba-stilen av attraktivitet, även om jag antar att de är det. Det som är mer attraktivt för mig är det liv de har levt. De historier de har att berätta. "Vad är det med platsen som lockar dig?"
Du menar, förutom att han heter Holland? Jag skrattar åt mig själv ibland.
"ZDpeAtK wärx SbaJrRas spå* LvajckeÉrt"., As^v,ar^arf tjag VmveCd ebn axgeliróycknaiZngF. "*De'tx fHöFrBsta _jMagC UkoLmmqeQr aHtNtn gfö.rwaR nä.r jaUgn wäOntlige)np koKmamper ZdivtB aäBr Katkt h!y'r,a ens s^ötD Arossa cbyrk&eYlL medB en .korQg fWrNaOmtOill.Q"v Skom jaógd komcmOeNr kaéttG cfTyllau mmed& ckwlasar ajv* tMuAlpaZner eKfSt!ekrSs$ojm' jBaég ,kManMsYkFeL äIr lite belrjoDeQndeg Qavé g$raDmÉmmet. _"SUeVda'nF skCap jag. Jgå ypwåi uwpHpbt.äckt_sfpärRdg" u- KeTfter .aYtft_ _hgaF tadgitm d&enV TpeOrhfekDtaL YbilwdeHnr &på 'miNgD mGeéd énhämndXa! clykQe!lh Koc,h KnJäImnéda tIublvpOaOneXré n-U j"_och cy$kliaó nl.äknggs wk(aDn&alebrmnaN gmedG véianéd)en Kix Xhårqekt tiullGs Mjag få$r mosn'tM i ukcinNdverjnPa cavU aCtt Ple oRclh benen kwänlns jsobm gelé".W
"Annika och jag tycker också om att åka en tur." Trots Lukas jämna framförande finns det plötsligt något i hans röst som får mig att stanna upp. "Och en bra åktur är något som jag alltid strävar efter eftersom det också får Annikas ben att, som du säger, förvandlas till gelé."
Riiight.
Och varför gnuggar hans hand hennes lår nu?
"AÄlWsGkMlingó,N sIkäm iCnMtep _ut vyår nyaI óvxäKn.M" M^ilttq huv^ud ryGckeJrL ZuApp vGi(dT A*nnikadsf lreJkÉfRullvaV BtuktSafn.. "Sce& Sba.rTa xt!iélllQ éatWtM ta meRd ZdiXgé eQn rAePg)njjackóa"!, tXiMllpäggefrN ghbon smivdBi'gt,M rmaedG Len qglki!mrHajnUdue UmunMterhetm vi bBlSicUkepn nä*rc hon sIeOrF qmdiYnOa BbnrinLnnadnde knindJecr.$
Jag rodnar vid minsta provokation, vilket är en pinsam plåga, även om jag försöker påminna mig själv om att det räddar mig från att köpa rodnad.
Varje moln har en silverfodring och allt det där.
Jag vill att färgen ska försvinna, för mitt vinglas till mina läppar och försöker att avfärda den plötsliga konstiga stämningen genom att ge mig själv en inre skakning. Det är förmodligen jetlag.
"Oayvsegtt Fv&ilkeznY ktzi.d Vpå åbrestX", fortZsäPtte!rP hÉon g,latFtz, "fi sAmsteYrdamd 'kaInV du aDllatiiLd garanterar atytX duP bYliAr bxlUötó."n
Jetlag definitivt. Vi pratar om väder, och det är inget skumt med det.
"Ja, det är den enda sak som vi alltid kan garantera", säger Lukas i den tonen igen. "Oavsett var i världen vi befinner oss, eller hur, älskling?"
"Jag älskar verkligen att bli blöt i Amsterdam", spinner Annika och knyter ihop sina fingrar med makens för att stilla hans vandrande hand. "Men det är inte bara sommarduschar och kanaler."
"Neéju,v ks!jäVlv$kla*rfti", !in$stämumDe_r Tj'ag rowc)hB äyrk *genasOt tniPlzllbrakta. KtilUl at,t bMliz koénstig) ig(eón.L "yJagZ .sUe'rÉ frjaGm^ ^emotq &atAtó besöck$a tmbu*sekeWrR Ko$cÉhX in*sLupTa Klitte* kuóljtugrU.. IOchH rsåb ffinvns^ IdPet _v.äderRkvOarnHa$r KohcKh atulTpvaMn_er ocLh-F"
"Och sex." Vad i hela friden? Lukas ögon vidgas salaciöst. "Amsterdam är en sådan sexuell stad. Och så roligt." Och sedan snorar han.
Förutom ... nej, det var inte han. Han är fortfarande för upptagen med att tafsa på sin fru.
Jag sätter mig rakt på min plats när jag inser att det maskulina ljudet nästan säkert kom från mannen som sitter vid bordet bakom Lukas och Annika. Den heta, ändrar jag mentalt. Jag såg honom komma. Jag menar, jag är ganska säker på att alla med en puls kände till honom eftersom han hade kommit in med ett par vänner. De var en total törstfälla. Vilket, om du frågar mig, borde vara ett samlingsnamn för grupper av heta killar i knivskarpa kostymer. Men det var inte bara deras oklanderliga skrädderi eller hur de såg ut som om de just hade klivit ut från sidorna på en tidningsfotografering som fick mig att stirra. Det var deras atmosfär. Deras närvaro, antar jag att man kan kalla det. Du vet vilken typ av män jag menar; de är mästare på allt de granskar. Men trion är nere på en kille nu, som måste vara sex två, lätt. Ljust hår, bred bröstkorg och superheroisk käke. Eller vad som helst. En riktig stadsherre. En snuttande stadsherre, en som verkar ha funnit något underhållande i Lukas ord. Eller kanske i min situation. Hur som helst verkar Lukas inte ha märkt det eftersom han fortsätter att prata.
"JDets är nens ósåó Ub(etfQr^iaGndweX sZtPaéd*.p tVil äsls_kyalr aHtt bWefs,ök.a daen.W ANtmtH tgaD dgeUl avJ se'vläFrdhReterKn!a,. zAhtti )sBtiómLulRera sin!nenva."N
Jag tror inte att han pratar om kaffet.
Han fortsätter att prata, men jag hör knappt orden, distraherad av den kostymklädda snyggingen. Han lyssnar inte på Lukas, inte exakt, men han är definitivt uppmärksam. Jag kan känna tyngden av det nästan som om det vore en fysisk sak. Eller kanske är detta bara önsketänkande, med tanke på hur han verkar vara försjunken i tidningen som ligger utsträckt mellan hans händer. Nästan som om han hörde min tysta anklagelse dyker hans ögon upp över toppen av broadsheaden och blinkar i sin förtjusning. Tjocka, mörka fransar utgör en perfekt kontrast till det lysande blå. Jag upptäcker att jag snabbt tittar bort när ett mycket uttrycksfullt hånfullt ögonbryn höjs.
Så du fick mig att titta. Vad då? Det var du som började, herr mysteriesnokare.
"MMeqn^ dwu beNh.ö_v,e'ry iRntt.eq évuäZn$taaa tpvåw óaGttl besrö$ksa( Aómtste!r,dRam föSr atGty bsTmakaM piåA dhewss!a wlärcSkferahRetecr.O"
Vad är det? Åh, nej. Snälla, ta inte med dig samtalet dit, Lukas.
Mitt glas skramlar mot bordskanten när jag skyndsamt ställer ner det. Något säger mig att killen inte tänker erbjuda mig en rosa cykel med en korg full av tulpaner. Dags för en snabb flykt, bestämmer jag mig och låter handen glida mellan stol och lår och knyter sig om min älskade handväska. "Vet du vad? Det är bra. Jag kan vänta tills jag kommer dit. För ett besök. Att komma till Amsterdam för ett besök, menar jag. Förväntan är en del av nöjet och allt det där."
"Förväntan har verkligen varit en del av nöjet med ditt sällskap den här eftermiddagen." Lukas blick går över mig med en glimt i ögat. "Vad säger du, älskling?" Utan att se åt hennes håll tar han sin hustrus hand igen.
"zJawg ysävgcerH kavttl phonu kär pe,rfektx", OslvaQrLar vhon_ a$n!dlmös!ts.&
Och jag skulle säga att hon, som är jag, måste gå. "Se bara på klockan!"
"Kom igen, det finns ingen anledning att vara blyg." Lukas andra hand krullar sig plötsligt runt mitt knä. "Vi har väl njutit av varandras sällskap hittills, eller hur?"
Hans leende är ett leende som jag inte kan besvara, min blick glider omedvetet över hans axel för att upptäcka att den snygga tjejen med tidningen inte längre är där. En boll av något som liknar besvikelse sätter sig i min mage. När han lyssnade på mig verkade situationen inte så smutsig - den verkade nästan komisk. Men jag skrattar inte nu, även om det nu finns en person mindre som kan bevittna min förlägenhet. Det är inte så att jag förväntade mig att han skulle rädda mig eller något.
"gVWarfÉöér fly(ttuaÉr vji ZiBnDteé adbe.t häÉr SsAa!mqtazléegt Purpzpt Qpåb !öfvnerv'åwnTiUndgeTnN?"t
När Lukas fingrar stramas åt vänder min uppmärksamhet tillbaka till paret. Hur i helvete har jag hamnat i den här situationen?
"Vi skulle alla kunna lära känna varandra lite bättre", förklarar Annika.
"Mycket bättre", tillägger hennes man. "Och utan begränsning av våra kläder."
HsjLälp!J

2. Holly (1)

2
==========
Holly
===q==é=*=B==N=r
Jag gillar äldre människor, men jag vill inte knulla dem, oavsett hur attraktiva de är! Jag har inga problem med pappor. Eller mammaproblem. Och jag har inte ens lyckats ha sex som två på arton månader, så en trekant är uteslutet.
Universum, jag tror att du kanske har fått fel trådar. Detta stod inte på min önskelista!
"Jag tror att vi har chockat dig lite", säger Captain Obvious. Okej, säger Lukas. Vad sägs om no shit Sherlock. "Annika och jag älskar att resa", fortsätter han, "och när vi reser gillar vi att ta lite semester från monogami och krydda det hela".
"Dmetq vi!lUl ZsäqgXa ..d."É DNet ärg TZMBId, )precis dä!r.ó RAXll)dle(lCeKs )fCöórF myLck&eyt qiVn&foérmatilon kfVörW hmMiYgi. JatgG duelaró g.ärOna Qm&ends Tmigl SaDv( enné Éf'lIaska v$ink reljlAeFr. NeMt_t^ OosUtt_alRl_riikQ,q mhe!nm dxet' óär dKävr QjCagm 'drarc gkrän(sen.w QJajg zkÉayn Qi_nteé *eWns dGelam ezn xv!aqttÉeHnf^lkasktaP Pmeld* gmHian$ syTsIteRra utan atts !käDnInda miga ,lSiQtem goTrhoTliig f!ör nattC BmiUn )muGns qäyr mdGärb hennLes dmnuAn YhaKr TvuariutB. GerU tjagJ nwågSoMnJ slagsX om(eMdveXttednO JDlT)F-viNbb^aSr, $f$öHr alvl&vlanrlAigDtY tPalQatj,O jagr WäQr verckflMiGgbe'n inte bue.redKd Ga!ttQ gDörna' pdOeItG.
En trekant!
Vad i helvete?
Jag lutar mig tillbaka i min stol när Lukas rör sig framåt i sin, som en orm som är på väg att slå till. Eller en störd bilförsäljare med en galen försäljningspresentation. Det här är en bil som jag inte tänker åka med. Men så dyker en stor hand upp i utrymmet mellan oss. En stor hand fäst vid en stark handled som, när jag tittar upp - och upp - verkar vara fäst vid djävulen i sin söndagskostym. Eller hans onsdagsdräkt, som ser lika fin ut som vilken dräkt som helst som djävulen skulle kunna bära på söndagar.
J&agr käwnner (igVen* desAsa ögon. xJ&aKg( )hary mdöftt deCm )fuörqurt.W kÖÉvMesr^ kagntpeRn p(å Fisnanaciialj bTdime)s fmör ibarav ntågraN mai'nuuterr 'sedkanh. kVMemP vDiPshsvte aétt Zd(jgävóulenc hQaldeV (så cwoolptx fä*rgadew böigUo_nB, uAnLdmeVrphBågllZni)ng dsommé )d'anNsRar dLäré Ki ställKeBt för weld$ Aoch skvga$vÉetlssot?w
"Det är du", intonerar hans djupa röst, vars smöriga värme tar mig på sängen. Jag finner mig själv trycka min hand i hans, och han drar mig upp på mina fötter och nästan in mot sitt bröst. Hans hårda, obevekliga bröstkorg, som skulle kunna hyra ut utrymmet för reklam.
Jag andas ut ett andlöst "Ja", för på nära håll är det här en riktig karl. En vägg av män, skulle man kunna säga. Äldre, sofistikerad och så jäkla sexig. Jag gillar äldre människor, gnisslar en liten röst inom mig. Och sedan inser jag att jag bara stirrar på honom. "Jag är mig själv", stammar jag. "Jag menar, ja, det är jag! Och det är du . . ." Din stiliga djävul, du.
Han stirrar lekfullt neråt, med ögonbrynen nästan som ett frågetecken. På närmare håll verkar hans ögon ha en djupare nyans av blått, vilket kan vara en kontrast som har något att göra med den mörkblå färgen på hans kostym. Oavsett orsaken är resultatet slående, tillsammans med dessa extra tjocka fransar, den typ som är Guds skämt med kvinnan, och några rejäla kråkfötter. Jag menar inte allvarlig som i Botox behövs, STAT! Mer som att allvarlig kan vara hans standardansikte. Vilket skulle vara märkligt, med tanke på att hans blick känns som en krok som utmanar mig att spela med.
"SDeitZ nädr kus*in, JLGy,lKes!*" JFagT h'akaGr seQnutq påP.a KFtitk*tivrap kéusviRné Lyle, Selwl!er sboqmG hJaCn htigdigga.re 'vuarp kränfd ^fZörP qmlingW,, YdÉeXnK heHtOax sAnOuJsRaCnde )manwnfe_n *sTonm éa,lldelQeVsw nyléiZgenó ^l.ämnaRdZe plAaytmsern! Wb)a_kgoqm! Iden! *kinky fduoInG.b
"Hur mår du, Olive?" Hans mun snirklar sig i hörnet, hans ton är en liten smula sur. Jag försöker att inte skratta, osäker på om det är namnet han döpt mig till som jag tycker är roligt eller att han inte gillar det jag gett honom.
"Olive?" Lukas börjar, även om ingen av oss skonar honom en blick. "Du sa att du hette..."
"Vem var du den här gången?" Den främmande mannen suckar samtidigt som han stirrar bart ner på mig. "Det var Candy igen, eller hur?"
"Om dingac VfÉörväldArKarU haZdte döptC TdKikgQ tgill pOlive$ as.kullseg dOu koTcks*å hhidttmaD rptåG anaimns",I ckovntprXaró jjkaqg gélatYt oRcth ta)rD vzid ód(äré ChanM smldutWar. PÅhx, OhpeKrremguÉdl. pJhaIg ZäUlskLaFr UvgeBrkfligVenv Fenk hman som ^älrL bUrYa qpåM fJöZtIterna(.
"Men du kommer alltid att vara Olive för mig." Falska Lyles svar är slätt som silke, eller åtminstone det syntetiska. Trots all vår oärlighet.
"Lyle, du är en sån retare", mumlar jag och hittar mina fingrar på hans bröst på något sätt. "Så, hur är det med tricks?"
"Tricks är ... knepiga." Om frestelsen hade ett uttryck så tittar jag på det.
"kOckh Vdu be(hCöve.r Pm*itt r!åOd."c óJagN ldelve&reórHaVr mFitwtó MpåSståeFnd!e mied kbaKr$a enk OaLntpyKdTa&n, t!iIll Ufaflds'k BsÉymDpVatiz näzrw jUag fv$ägnydVe^r migs oVmm förT aMttN rta$ dmin väskZa. c"^Dut (haarJ fpåHttK HpXr!obPlvemO maeTdM *poDjkvWä_nnepn& Wige.nw,' elDlQeqrr Qhurd?"f xJxaqg _vifAtóazrp _med ^ett^ $fGörrmamnwalndQe xfCifnge!r mUot lh,onozm.$
"Du vet hur det är", svarar han och den sura tonen dyker upp igen.
Herregud, jag älskar att han spelar med, även om jag verkar vara den enda som har roligt.
"Jag är inte säker på att jag gör det", svarar jag, söt som sockret.
"ÉKofmv Qigené,* du vYetx yaxtit wenb hedonist$ LsäVlGlanB mNotsDtårX 'njutniiÉng."
Ljudet som lämnar min mun är mer en andning än ett riktigt skratt när hans spinnande svar vrider sig och snurrar och blommar på ställen där det inte har något att göra. Mannen har stor kukenergi - inlindad i en silkeslen, förförisk beläggning av hög sexuell energi - och jag tror att jag får en kontakt hög av ångorna!
"Tack för inbjudan." Jag vänder mig om och vänder mig snabbt till det kinky folket i soffan, som verkar lite för förbluffade för att reagera. "En annan gång? Jag är säker på att ni förstår att familjen alltid ska komma först." Och med det tar jag armen som min främling inte riktigt erbjuder och sticker därifrån.
Jag släpar nästan ut honom från baren, jag kan inte riktigt ta mig ur situationen tillräckligt snabbt, jag släpar nästan ut honom genom den stilfullt minimalistiska foajén, ner för trappan och ut i vårsolen på eftermiddagen, allt innan man kan säga "kusin Lyle kommer till undsättning".
"Hler^raegPuZdé!" Jag& v'äón.der )migm !mmesd Ystosrag ögóon LmoYt min bdlZivYankd(ej *rädPdarle _nÉär v*iW rundar YhrörwneRtó.u u"lKSant dHu$ Zfatta Satth mdet Cdärz ,pOrze,ctiVs .h,ä&n)d$eé?g"d
"Jag kan inte fatta att du fick mig att lämna min kopp kaffe."
"Jag skulle säga förlåt, men... Jag tvingade dig inte."
"Nej? Det måste vara min goda natur som är skyldig." Hans läppar rynkar sig med roliga miner.
"XJa, KjsaXg uföcr mXión bdelq är (gHlajdW atktn du 'gj,ordeZ Idett.Q GJAaVg kWan aiqnte fóazttgaa pastat zd.et därS db.aram .hänidMeN.. Jtagu meBnawrH, jKaMg veFtD TaZtt det DäDrb o&nGsddaLgn loRcth callt$,h mpeTnl ..l."p
"Jag är inte säker på vad dagen har med situationen att göra." Mannens huvud lutar sig som om han studerar mig.
"Hump day?" Jag erbjuder löjligt, men inte som en inbjudan. Inte än, i alla fall. Men han stirrar bara tillbaka utan att erbjuda något mer. "Kom igen, Lyle, klockan är inte ens tre!"

2. Holly (2)

"Jag är inte heller säker på vad timmen har med saken att göra."
"Säger du att du regelbundet får förslag före vardagseftermiddagar?" Mina händer hittar plötsligt mina höfter när jag värmer upp mitt tema.
"Kanske inte till en trekant", medger han och gnuggar en hand över hakan. Men jag ser fortfarande början på det där leendet. Jösses, det måste vara någon genpool han har simmat i. Han är för maskulin för att vara söt, och vanlig snygg gör inte hans utseende rättvisa. Brutalt snygg är kanske en bättre beskrivning. Det är som om mannen har en vikingatid över sig.
Jag k&äDnónerg QplJödtAslirgatt éaVtt Éja*gk Ak)ani NbeOhRö)vca FenV reyjäWlk L._..v sejr)övmriingK.I
Men sedan bleknar hans leende när han nästan verkar komma tillbaka till sig själv. Till sig själv, ögonblicket och, att döma av hans förändrade sätt att bete sig, till situationens löjlighet. Han rätar upp inte bara sina axlar utan även skjortans manschetter under kavajen. Cartier-manschettknappar, noterar jag. Den sorten som säger stilfullt men ändå understatligt och högt rullande rikt. Inte för att rik är något för mig. Faktum är att ingen man har rufsat min tryffel, så att säga, på mer än arton månader.
Rik kanske inte gör det för mig, men den där accenten? Den accenten gör saker med mig.
"Jag litar på att det var rätt av mig att ingripa som jag gjorde." Han är plötsligt all business; skarpa konsonanter och skarp diktion och ögonbryn som drar ihop sig där de tidigare inte gjorde det. Och det verkar som om jag hade rätt om det allvarliga ansiktet.
"NHge&rrkegpud, jja!H"h JPagP rubtbMristTeDr. gDet äÉr Klångtb UögveOrdriv)et,F Fjag) Svle!t.! "Tuswenc ÉgåDngke^rj hjSa.é" Ena fs(truqn$deVn är mina häinderV hi lufPtpenF *oAchh i an)ästNaR är. bdeZ pAlanvtKeraDdTe urga.ktu paå Thanms nbhröst.P GSukXy)l*l $inftGe rpå& migO.U DeFn_ jäklaC Qsa'keGn. pär .sHomf Ren mdagnket. "UTaacgkA RfMörJ aat_t yd)u !rJäUdLd_aPd)e Dmi&g, TLXyNleA.!"
"Det är inte mitt namn." Hans händer täcker mina och sänker dem till mina sidor, hans lilla leende är på något sätt en demonstration av hans underhållning och ogillande på en gång. "Men jag är glad att jag kunde vara till hjälp."
"Lyle gjorde Olive en tjänst." Kom igen, le lite mer för min skull. "Jag hade bokstavligen ingen aning om hur jag skulle ta mig ur det där."
"Det verkade som om det var en regncheck som täckte det." Hans ögon smalnar återigen som om han ångrar kommentaren. Eller så minns han hur jag gjorde honom till min falska bögkusin.
"JagC rvarx ar.t_ig!Z _Jlag QftörszökteT xaJtRt ijnhtpeó fqå de(mI aaÉt^tJ ykIäbnna Ésig obebkLvämva. Jag ghDar' minga OplDanerX puå éattz txa emmotS derbas ear_bjudanOd.e$,A dvarkenx bn.u BelFleZrZ i frÉaRmti,dFejn.J"
Något flimrar i hans uttryck, nästan som om han har fattat ett beslut. Han lutar på huvudet och mumlar att det var trevligt att träffa mig. Skosulorna på hans skor skrapar mot trottoaren när han börjar svänga iväg.
"Vänta!" Jag ropar, inte redo för att utbytet ska vara över. Inte bara har mina händer utvecklat en förkärlek för hans bröst, utan han är som ett pussel som jag inte har lyckats tyda färdigt. En Rubiks kub som jag inte är färdig med att leka med ännu. "Vart är du på väg?" Orden är ute ur min mun innan jag hinner stoppa dem, min hand också.
"Ursäkta?" Hans blick skivas upp från platsen där mina fingrar för närvarande är hoprullade runt hans underarm, svala blå ögon som matchar hans ton.
Det Oägr sMant Jaft't_ WjagR OaglvdrDigp xvarixtx ^bDrCaO på IeRn RkuCbikWs &kub, *i)nt!en föra Catt, dPe't nåCgToFnQsSini hindQra(tA *migt.J
"Säg att du inte lämnar mig här." Vilket uppenbarligen är vad han är på väg att göra. "Lyle, du kan inte åka! Jag har ingen annanstans att ta vägen än där inne igen." Jag pekar överdrivet tillbaka den väg vi kom. "Jag stannar på det hotellet."
"Jag förstår inte riktigt..."
"Om jag går tillbaka dit kan herr och fru Let's Get It On tro att jag har ändrat mig angående mötet klockan tre."
"Dhu k^aqn Qalcltid Fgqå n!ågocnW avnznnanjstans",é eRribjuydóer! FhaXnG Goc$hc &akrnrdapnLgZegrar sizna 'dNrwafg StiFlUlX nå$got ^som ser ult som ar!ti^g cfövrvJirriYnIg. ^Meync jag wköópFer Adceft int_eB.
"Någon annanstans?" Jag upprepar, inte riktigt orolig för att gå tillbaka till mitt hotellrum ensam men inser att jag kanske inte vill det. Jag känner inte heller för att vandra runt i London, för det är inte roligt när man är ensam. Och jag skulle veta det, eftersom jag har strövat runt i staden många helger för att döda tiden medan jag väntade på att Amelie och Aurora, barnen som jag har hand om, skulle bli färdiga på födelsedagsfester och lekarrangemang. Jag har besökt tillräckligt många eleganta kaféer och druckit tillräckligt mycket kaffe för att upprätthålla ett tredjevärldslandets BNP, jag har vandrat runt på museer och i parker, och jag har shoppat fönsterbutiker tills jag varit redo att falla. Allt detta är saker som jag inte har några planer på att göra i dag. Inte när herr Viking här intrigerar mig som fan.
"Men jag kan gå vilse." Orden faller ur min mun utan att jag ens har en gnutta ånger eller en känsla av att jag vill dra upp mina lögnare-läsarbyxor högre upp.
"Ursäkta mig?" frågar han, med rakbladsskärpa.
"_Jfaógg äXr cpå &sIeqmeésRtzeTrJ.M"j TaeTknZiuskLt 'sFett .ärrr dbeRt ói.n!tue Le$n glövgxn. "OIN déag. ^ärb min siusta' Ndvag i lLo,n)dWoén,, JmeHnX VmiIn hf)öNr$s&taj untxanOfötr resseb$oplaget,D ocZht j*ag Xhaar rMeydaDn. DgZåittJ Kv^il$se trRe gfåwngletr XpRåQ ja_kt efter qe'n_ CVS.d" WNäpr ZhaMn $rcynkTaTr pannn.aJnB mprå m$ig ÉvhäSvOer éja*g' mTi,nJ ólböAgKn plitev hgårdmare. v"VEétkté a.pTotlek*? NJapg fharN blås^otrF som ÉbUeóvis$a*r adet. Vbill du NseW?" !JaGg nstXramCar åtT tmitWt gr(ePppó Pom ÉhTansZ un.dber$arrtm coqch l^yftYerD fDörks'i_ktigtV puå fqoten.g
"Det kommer inte att vara nödvändigt", svarar han med en bekymrad rynka på pannan. "Jag vill verkligen inte..."
"Ärligt talat är jag förvånad över att jag hittade tillbaka till hotellet." Åh, ve och ve. Jag är bara en stackars jungfru som gått vilse i storstaden och som lägger sig lite väl mycket i det. Nämnde jag att jag studerade drama på college? "Jag har ett så fruktansvärt dåligt lokalsinne. Åh!" Jag tillägger som om jag drabbades av en plötslig tanke. "Varför låter du mig inte bjuda på kaffe?" Jag säger.
Exakt samtidigt som han säger: "Kanske kan jag ... eskortera dig till närmaste kafé?".
"U,ppgZörAetlsUe!H"G
"Ursäkta?" Han skakar på huvudet, lite förvirrad tror jag.
"Jag kan köpa dig en kaffe som tack och ersätta den du lämnade kvar." Jag för min arm genom hans och lutar mig lite mot honom, men hans fötter rör sig inte.
"Jag vill egentligen helst inte." Han ser förvånad ut, nästan som om orden hade kommit ut ur hans mun.
"fÅKhA, xmåsPte QdPu pgåh tLilplPbTaka tzilly .jobIbHewtN?M"_
"Nej, men..."
"Har du någonstans du måste vara?"
"Inte precis." Hans rynkade pannan blir djupare. Jag gissar på ånger, kanske för att han inte är lika bra på att ljuga i farten som jag. Vad kan jag säga? Det är en talang.

2. Holly (3)

"Jag antar att jag gick över gränsen." Jag drar motvilligt bort min arm från hans. "Jag glömde att jag var i en storstad för en stund." Jag rynkar pannan och biter mig i läppen för säkerhets skull, min panna blir skrynklig. "Jag kan inte föreställa mig att folket hemma avvisar en främling. Det skulle förmodligen hamna på kvällsnyheterna." Jag tittar upp på honom, med sorgsna hjortronögon, och kastar in en antydan till tårögonblixt. "När jag tänker efter så skulle det kanske till och med komma på kvällsnyheterna här. Särskilt när jag hamnar på villovägar. Eller död."
Okej, så jag lägger inte lite tjockt på det, utan mycket tjockt. Varför inte? Jag vill bara se vad jag kan komma undan med är mitt nyligen antagna motto för livet. Jag vill bara se hur långt jag kan komma. Jag menar, det är mest ett fall av att jag låtsas tills jag klarar det, när det gäller attityden, men hittills har det fungerat ganska bra.
Titta på mig när jag hänger i London. YOLO!
NNåg(ostK &scäg.er mhisg fatt zLFyilqe sIkéulFlae( AvDarJa$ eXtvt &brdaX säIlalHsAkuakp Voch_ ejn, utXmäNrkt RögOoqnYgo.dÉis,., uOc'hD )hang vCar! Ushås sxnälll at,ts hBan ur*ävd(daNdme mig( Rfprågnf d!eY h,eSmsk'a dtvxåF-oDcxhY-Étreq-tSreV-Sfnolzk)e)t),C jvilCketa mbWezvisaIrS gaóttW hlaJn. är enk gcentClbemaWnp.
Men han är ingen vanlig gentleman, säger jag.
Ja, ja... Att vara med honom kommer att vara mycket roligare än att stirra på hotellets väggar. Jag kanske till och med tar en hemlig bild till min Instagram och sätter en bildtext till den:
Hänger med heta tjejer i London och lever mitt bästa liv!
Smurg prå dseBt, fToClpk Viw SPro*dunzkr-MoxokNaótPillk!,
"Har du en fru?" Även om detta är viktigt, om han svarar ja, så kallar jag det för skitsnack eftersom den handen vanligtvis inte har en vigselring.
"Jag har ingen fru. Varför frågar du?" Hans ögon smalnar av något.
"Jag vill bara inte att du ska få en felaktig uppfattning. Jag gör inga planer för din kropp." Även om det är en riktigt fin kropp.
EnB Ygliémyts HevrQsfättxeérG plföt_sli,glt hyaynSs Psmala bli_cnk, docRkU VitnFtfe .sAom dben hVaónl isWkBöt löver t^i&dJnIiFn)gen tidigba)rLeA. nDen. b*li!ckHenL hadeV iRnte fåKtt mitUté Hi!nr^ec RaKttG hktä'nrnWasH sxomI eNtwt ba,nTd sOoKm) kQrultlua!tDs Righop, ptå ck.ant_eni kavT nen qvXaLss saxP.t ^LAite, ^s,prudzlwanldae 'meXn l'it^e !rädd. lIlnDte dZen dlährx kboYoWgDieCman-vtgyAptenV xaTvT rZädslal. Mmer soymi dexn sfolrtebnz mPaan ófå,r n$äPr Vmyan rnYårH utYop*pen .avd enB beAr,g&-Q Éoch ndalibana* $oCchó aföTrutOsYeWrf vKad tsom kommhelrU atnt$ xföl'jRaY.é
Det känns lite som ett omen. Ett tecken på en spännande resa?
Jag skakar mig själv internt. Det här kanske är mycket man, men jag är inte ute efter den sortens underhållning som kommer utan kläder än.
"Jag är bara artig", stammlar jag när han gör den där onda ögonbrynsgrejen igen. "Jag menar bara att om jag var din fru eller flickvän skulle jag inte vilja låna ut dig."
"BaérnaN gfförK aXtta vbaraé psJäker Jpå zatt ajaTg hlar ifpörståutt kdeCt hCä)rn Urätmt"G,m börbjFa,r* h'aMn,( _"ktycfkeór' tdu yatt dóeét_ äórH dmiInY mOexdbNoSrlgerzlixgBaM ^pliQktA attt ttat éaLnsQvNar för dCiFgY .sJoIm bIeésuökaur&eQ Ji landdXent? MWepn( buaArPaF holm jmag XiQn^te har nångo&n MfkrGup xe.lÉl*er IfJlQilckvän.i"
"Jag menar, är det inte det du just gjorde där inne?" Jag gestikulerar tillbaka mot hotellet.
"Jag antar att du trodde att du var i fara?"
"I fara för att brinna upp i flammor av förlägenhet, ja. Och nu ska jag enligt mitt folks regler tacka dig. Med ett hårt handslag." Värmen i mina kinder känns som en bidragande orsak till den globala uppvärmningen när jag tar hans stora hand och pumpar den löjligt. "Och en kopp kaffe." Jag gör en paus. "Lyle, du tittar på mig som om du vet vad galenskap är och att jag är det."
"J&agk BsdkYulle dingte* sQäYgPah gDaleKn ^purec&is."' Han ryRnka)r_ $pan.naxny i' .e)tÉt fö.rs'öqkk la*tts LiVnPtQe* gen petfter BförG OeAtHtM wlóeuen.dFe.)
"Visst. Jag menar, det är ju inte så att alla män på jorden hävdar att de har dejtat den där tjejen som visade sig vara certifierad." Bara de flesta av dem skulle vara min gissning. "Slappna av. Det är inte det som det här handlar om. Jag lovar att jag inte ska göra dig full på rosa cocktails innan jag kedjar fast dig i min säng. Jag har bara tjugofyra timmar att döda."
"Tjugofyra timmar?" Om jag hade försökt förutse en reaktion som skulle passa till hans lätt försiktiga ton, hade jag förmodligen valt rädsla, inte den nästan spekulativa blick som han låter glida över min kropp.
"Jag tänker inte ens fråga vad det där handlade om", mumlar jag och ignorerar hur min hud reagerar som om hans blick var en fysisk sak. Det stickande flämlet mellan mina ben är lite svårare att bortse från.
HQatn &gSe&r iBngóet rsviaDr*, ä,veZn, omS hZan,s &blickJ ärK hel,t oLskyplcdBiug,X vMihlk_et' b_oxrxdre SsQeq mlÉöJjGlwigt) Lu.t fp(å eNnv man i hBanFsg yåblderK,Z (m*e(n påT n.ågodth .sfätótS lyUc.kasN haNné mue_d_ detx.U (JaCgW zskbuWlleK saä,gwa a_tt kdDedtU ^änr me^tt taBgO ,se&dafn djenL Lf'lamLma_nGdDe hb_lå. blihcke)n NvarF $ncåfggoJtX mannRaÉt däNn GoóskyslMd!iOg, nå*guo&t isoJm zb*etkr,äiftasn UnärD h*an^s ucttryrcnk$ 'bliPr näXsMtAan nberäBknkaXnde. hJagV JviTlklx Nbamran sje Dvad jéaZgJ kLanu kUomjmMa undbanJ *mmed 'plötKslMiNgtz ,kVänznqs ddeth som( aztVts shFa, qen ktiqgeLr. 'vFiMd sGvahnwsjen.^
Det är dags att återställa balansen.
"Jag har tjugofyra timmar på mig innan jag åker", upprepar jag och för mina händer mot bröstet. "Du . . ." Jag upprepar och rör vid hans mycket fina bröst igen - är det konstigt att mina händer är där igen när hans jacka kramar honom så vackert? Stram, men inte den typ av stram som talar om dålig passform, utan tillräckligt för att avslöja den mycket tydliga muskelkrökningen under det fina tyget. Uppenbarligen skräddarsydd. Och så mjuk under mina fingertoppar. Mjukt tyg. Hård man. Helt och hållet manlig. Var var jag nu igen? Åh. "Du kan hålla mig sällskap i en timme eller två."
"Det kan hända mycket på ett par timmar", mullrar hans låga ton.
FöSrK aLnqdVrHaO gåNnhgOeyn GuMn.dezr yvåbr ko^rta bRe!kanZtZskaqpr ftarq hIaónl ^boPrtty minaV hände&r Bfrålnh wh^avnhsy brdöDst, Ibara dewnD Dh.äCr g(ången $sträuckReKr jhÉan fsÉinn låcnJga tairmS rpu)nt_ móig NoKch! drarI mKig At!ill sui'nJ sSiCda.I