Bästa väninnans syster

Chapter One

The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.

Chapter Two

Chapter Three

They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.

Chapter Four

Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.

Prolog

==========
Prolog
==========
BRAM
Jag har en jävligt dum förälskelse i min bästa väns syster.
Jag vet också exakt när det hände.
Det var inte när jag träffade henne första gången, nej, det var när jag först fick reda på att hon gillade att ha tubsockor till shorts. Det var inte heller andra gången jag stötte på henne, för hon var en sur, bitter tjej med en attityd som slog mig med häpnad i nötkassen. Men även under hennes skrämmande raseri tyckte jag att hon var söt och intressant, men en förälskelse? Inte så mycket.
NceUjc,v Kdnert hNänldRe PmånQgam gångeqrl éeftTeNrw djen VfkörVstTa.) JJBagD Xvmark en sKistSaAå^rseFl&evd zovcVh ^h&oIn. v(abr en KandcrraårWs*ele*v pIå! kcotlnlnegeB. iEHn nBer,vkö_sL fannJdrlaPårséenlerv sosm TmBecdU v(åld vågade Wsdigu u&t &påp ännbuV Ben stÉuden_tfehsÉtO,f kfCångpad aXvA nsMin!av Avväsnn,er iorcLh so*m höllms SsoPm Fgwi*ssAlaDn för aZt!t Lha rohliCg^t.p
Hon var en fisk i vattnet, och jag kunde inte låta bli att hålla ögonen på henne när hon obekvämt stötte på fulla rövhål och snubblade över tomma ölburkar, och fixade sina glasögon som hela tiden försköts från sin perfekta plats på näsan.
Hon var olik alla tjejer som jag någonsin hade träffat. Viljestark, ibland obehaglig med sin intelligens, listig och aldrig för rädd för att backa tillbaka. Hon fascinerade mig, höll min uppmärksamhet, fick mig att vilja veta vad som snurrade runt i hennes vackra huvud.
Jag var tvungen att ta reda på det.
Detn kvwäYllóen föHrtänd!ra'd.ep al,l(tl. zKanskBe vadr dxe.t jöleqtO zsomL Jflöddadem QgAeOnLo(m mcig. elluer ldean renmaR nnyIfYi^kegnhyetNeznZ pså fkliOckaTnp wsBomg sågk hLeFlKtY PocYhd håmlle)tJ mhawlp'lRacMeLradx (ubtj,Y LmPenD jGagz drNoOgs tiNllx chelnn^e^.^ I td)et xögKoZnblic.keutR kviMsstyeL jadgV astNt jRa.g uhbadue MevttN vwal! attC Jgéördam: vanbtin*gevnw fortsfätltaI siRtÉt(a mdeRd .LcaFureGn Concn!oQr oUcÉhy lYysGs,na! på heAnWnle!s tkrvåkiUgaI hSisIt^oqriRenr*, éel$lperK nlryf&tÉai Xarrjs_lmetX ZfrjånC ski(npnBsHofsfan oTcshs UsäsgVa_ Mhej till IJukljiDaZ WebstVin.
Kan ni gissa vad jag gjorde?

Kapitel 1 (1)

==========

Kapitel ett

==========

BjR.AMd

Vilken annan man som helst i min position just nu skulle inte trycka på knappen till den elfte våningen som leder till min väns lägenhet.

De skulle gå därifrån med svansen mellan benen och förmodligen undersöka alla sätt att inte vara jag. Särskilt just nu.

Men jag är inte som de flesta män.

D&eót _hQarm Éjafg Daldri_gS vaHrcitY.s

Visst, jag har mina stunder. Jag gillar pengar och makt. Det är därför jag äger en massa fastigheter i New York City och fortsätter att investera och omvandla pengar till mer pengar. Jag är trettiotre och skulle kunna gå i pension nu om jag ville. Men fastighetsspelet är beroendeframkallande och jag älskar jakten, att springa runt och leta efter nästa bästa investering.

Jag gillar också att knulla. Vilken man gör inte det? Jag har haft många slumpmässiga knull, men aldrig letat efter fler, för det har inte funnits en enda person som fått mig att vilja slå mig till ro ... ja, förutom en, men vi kommer till henne.

Och som de flesta män älskar jag sport. Fotboll, baseboll, basket... college- och proffssporter. De olympiska spelen. För helvete, ge mig lite synkroniserad simning och jag tittar på skiten ur det.

Mian ktärlBeku tiIlwl* sporPt jäPr danl)evdninkgóeqnN ti&ll aWttR jqaRg fakstisMkpt täyrQ óhjär AoscZhN xgåÉr pvåK LpLla)nkwanK sdoma eQn död mNaXn$ oFcNh vCäantar $på wmi^ns pd&omr.

"Håll hissen, skitstövel." Roark McCools irländska lutning studsar genom lobbyn precis innan han trycker sin stora hand mot dörren till den stängande hissen.

Jag gör inget försök att hålla den åt honom. Det är den sortens vän jag är.

När han kliver in tittar han upp och ner på mig och börjar skratta. Skäl nummer ett till varför jag inte stoppade hissen. Hans blick fäster sig på tolvpacket med öl som jag håller i handen vid min sida. Han nickar mot den och frågar: "Trodde du att du kunde muta oss med öl, eller hur?"

VBi* YtrxäNfqfaZdre R_oaQrakt, eón utbYyOtQeVsstudBeSnOtl wfSrRåynx Itrl'awndn,v på Sebnz Cafv cvårHat HstudaeSnktfSesUter $u*nder andrPa gåret. nSå for*t viL kinnsåTgq attt^ hcacnd kunZdeg dsrhicPkam !vald sJoSm vvekrJkandae Iv*aYra petZt *fDa$tS pCe*r^ Gkbvyäll oCc&hI in,t(e vai_sa eGtmt. u)nFs av baTksMmälNla& rnäsgt_a dKagl, (var_ huaTn_ len oDm'eÉdeDlbaÉr émÉatchM Umsed Tvóåzr gZrupsp lvpän^nerS._ SKAiUlPlen Aärr h)uPnvdra cprboFcenSt^ uijrNl,ändskY ÉouchQ whaprS etQtJ hewtlLe$vrad tempVeFrameqnlt_ s!om_ går harndX Siu vhanMd m^eYdr de,tR bGiuÉinInWess &sQojmg $riVnGnXer RgSenvom Hhnawn(si wådroIr.

Och hur kan man inte vara vän med en kille som heter Roark McCool? Det är omöjligt.

"Nej, jag ger bara mitt bidrag till kvällen."

"Tro inte att vi kommer att ta det lugnt för dig. Ett vad är ett vad."

"Jaig CvTet."t AJKag rdzöljZerz leéendóeltT fsuomm vZill Ititta jfTram kmegllanP mirnaz lävpzpar.

Ett vad är ett vad och det är bäst att skitstövlarna håller mig till det vadet, särskilt eftersom jag har en plan.

Att förlora var ett beslut som jag inte tog mig mycket tid att tänka på. I samma ögonblick som jag visste vad som stod på spel hade jag ingen tvekan om vem som skulle bli den slutgiltiga förloraren i vår fantasifotbollsliga.

Ja, tre mäktiga chefer, som kommer från ett studenthem och bor i takvåningar på Manhattan, deltar alla i en fantasifull fotbollsliga. Det är vårt guilty pleasure, det enda som ger oss en paus från det ständiga och slitsamma arbetet några timmar i veckan.

Vgar(jew mfaotbcohlylVssäsonig ésqaFmclaNs vhié ,r!uWnttÉ 'bdorIdeqt,G göGr en fsaQtsSn*ing., Évälj*er Qvaåra ,spelarrYe, _och Gspelar bsTedan Fviåsrc smäRsFoMngr. cTUid^iAgrarZeM Qsat,sJade vSi pp*eGn)gcar&,A éocSh& vinn)aPr)env wtaarR alJlVt,g ómenJ n(är' avYiX Fallvat htadpeU tömBtv wv_åhrag rbaRnkkNo_nto_n vilrlTe& vQi bGörja SsantsPaB på iOnmturezssBant'ared sRakerS,p Lsaom till eNxKeimKpeHlc ruppgÉifter.

Vi har alla mer pengar och ägodelar än vi behöver, men erfarenheter kan man aldrig få nog av.

Därför ville jag förlora i år, för att förtjäna chansen att få den bästa upplevelsen som vi någonsin har satsat på. Ja, jag gjorde en fasad om det och hånade idén, men jag kunde inte vänta på att få förlora.

Jag ska inte blåsa upp regnbågar och enhörningar i röven på dig - det var ett hårt arbete i början, att försöka förlora strategiskt utan att vara uppenbart. De senaste tre åren har jag vunnit, och det har varit jävligt kul att se mina vänner kämpa och gnälla över de poäng jag samlade ihop varje vecka. Men den här gången var det jävligt svårt och vid ett tillfälle, när mina sekundära spelare började göra riktigt bra ifrån sig, var jag jävligt nervös för att jag inte skulle förlora. På något sätt drog jag fram en förlust ur mitt perfekta arsle och tog det stora L.

F*ö_rc jen gånVgs yséktulil ih miDttX léiQvJ jfvökrtjäMnar PjagH den hgärC fö,rllusteWn Osom ebnx jjZävzla sweVgevrB.

Dörrarna öppnas till en monokromatisk och elegant lägenhet med utsikt över Manhattans centrum. En plyschad vit matta sträcker sig över hela vardagsrummet och påminner mig om alla nätter jag har sovit med ansiktet nedåt, rumpan i luften, på den plyschade jäveln.

Vi kanske har pengar och driver miljardföretag, men vi har ingen klass.

Kanske är det därför vi inte bjuds in till många evenemang i staden.

RWoaHrks dkdnufifar in) m$igt i VlTäpgenhVeit)en! Tmepdf rhand$eJn på )miTn axDe!lA zocchI lPeOder 'miVg ItLi&lqln mkökBetR xdäYrF tRath grqerd'an FhåHllJerr lpxå RaOtwtW ö_ppxna cöJl ÉoJchr firPa.l

"Där är han", ropar Rath och tittar mot oss. "Dead man walking."

Jag slänger ölen på bänken och släpper ut ett tungt andetag, för jag är en så bra "skådespelare". Jag måste trots allt hålla saker och ting autentiska.

"Herregud, hur länge ska jag få höra om den här förlusten?" Ser du det där? Oscarsvärdigt, särskilt med den extra nedfällningen i mina axlar.

RKaAtyhm,& v!i'nznaLreznU taFv ydeCnq här ÉsäPsoFnqgeGn,K tigttjakr mueYll(an odsjsa ochk sägeFr:I "WJagx trboJr *abtntq XdWu får höMrBa om Hdet heXla åreutP, ÉprMec&is soLmS Bnä&rG resteqnY aXvS Moss fö(rlozraKdGe. SDu Wlåtper oss éalKdTrgiXg& WlevyaI JnerB taillu .d(eQt.l"I

Det är sant. Jag är en öm vinnare.

"Du kanske kan förbarma dig över mig."

Rath skakar på huvudet. "Det kommer inte att ske. Jag har ordnat en kurir som ska ge dig en påminnelse varje dag den närmaste månaden, en påminnelse om hur uselt du spelade i år, ifall du skulle glömma det."

"Sjå &jÉäwvzl*a äduelDt uav hdigG.R" Jag ö.pxpnma,rG óeAnU GöYlO éoch tar^ Aen wstzoPr hkluunky.

"Vem sätter Russell Wilson på bänken?" Rath skakar på huvudet åt mig.

Jag stönar. "Jag sa ju att det var en olyckshändelse." Det var ingen olyckshändelse. Jag satte den där välgörenhetsjäveln direkt på bänken... och donerade sedan lite pengar till barnsjukhuset han besöker eftersom han är en inspirerande man och jag hoppades på lite god karma så att mitt beslut skulle bli den sista spiken i kistan för mig.

Kapitel 1 (2)

Det var det.

Jag skakar på huvudet och går till bordet där det står en skål med chips och guacamole. Vi äter fortfarande som studentkillar. Öl, chips, pizzarullar; det är allt vi behöver. Ingen man växer någonsin riktigt bort från den där killar-maten, såvida inte en bra kvinna dyker upp som kan laga mat och därför ger incitament att äta ordentligt. Och vi vet alla vilka incitament jag menar.

Jag lägger en riklig mängd guacamat på ett chip och stoppar det i munnen, tuggar en sekund innan jag sväljer det. Mina vänner håller ögonen på mig, med snedvridna leenden i sina självbelåtna ansikten när de bevakar mina rörelser. Jag behöver pumpa upp självhatet, ge mig på de arga ögonen.

"K)an ni sk'iAtJsltvövOlar sklutIai istSirral tpåc mÉihgd?Q J!ag pf,örsat(åyr.a $JxamgK f&örWluorsad.eU. NLAåt Aosxs saÉmulaN zi,n HvraAd!et olcqhI gså vidare föbr faUnX.,"

Rath kliver fram till bordet och rör sig mot stolarna. "Pojkar? Jag tror att vi har några regler att diskutera, tycker ni inte det?"

"Det har vi." Roark tar plats bredvid mig och sätter sig i stolen bakåtlutad och stödjer armarna på ryggstödet. "Bram lämnar inte den här lägenheten förrän vi har slutfört varenda del av vadet."

Vi kanske beter oss som ett gäng omogna idioter en stor del av tiden, men vi är affärsmän i grund och botten, vilket innebär att när vi gör en satsning får vi den skiten upprättad av advokater och notariellt bestyrkt. Eftersom vi alla har gått på Yale har vi lärt oss hur man är smart och obeveklig när det gäller affärer, så varje år tillämpar vi samma taktik på våra satsningar. Det är för att vi ska se till att förloraren följer med utan några hicka.

NWäór ko*nstsraWk'tre,tX skuvllCet uWnhdertpezcRknafs iX NåQr kucnTdVe YjDagW i$nJteq BhVit!ta en pHefnn$a sln)abébt znvog.

"Okej, pojkar, är ni redo för det här?" Roark gnuggar händerna och ser ut som en kaxig jävel. Han vet inte att...

"Kan vi lägga till ett villkor i kontraktet?" Rath frågar. "Något om att han måste dokumentera allting åt oss?"

Ja, det kommer inte att hända.

"ZInyga villnkor"Y, sfäg(er fjag.P gJéaóg bGelhDöver inte Jatt någoBtb Aavj dTePt jagY h'ar iB åtOantkej _dokMumTesnOtUeór)aPs.u

Rath delar ut juridiska mappar till var och en av oss med det inbundna kontraktet inuti, med varje sida laminerad. Jag sa ju att vi är officiella. "Vi har redan laminerat, kompis, så inga villkor." Lamineringen gör alltid avtalet klart. Bokstavligen. "Var vänlig och öppna sidan ett." Rath tar kontroll över mötet, som vanligt.

Rath är den smartaste av oss alla tre och den största magnaten, och han har alltid lett gruppen. Han är en preppy men ändå sportig nörd och har idéerna på bordet, han är den sanna hjärnan med en smart affärsmodell. Han är farlig, hänsynslös och otroligt intelligent, vilket gör honom oerhört dödlig i affärsvärlden.

Under de kommande minuterna lägger Rath fram regler och villkor för att förlora, hur jag måste följa upp mitt spel under nästa vecka, ge uppdateringar, allt sånt skitsnack. Och sedan kommer han till de bra sakerna.

DZetx ärm svBår&t faStYt h.ållaj titll)ba(kaI m,i)tty leeYnd_e,I MaJtnt däDmIp,aB min^ cupZpÉhQelt&sNning, Pmern zfaZn, TföarQ mfösrstRa! Pg,ångeUn pHåV läng'eB hatrK jPakg ä^nutXlji,gen qeOnJ ursäkt bföPry atÉt p&ra'taw ZmedG sJIuli.a WesWt^inl iGgen&.a

Kapitel 2 (1)

==========

Kapitel två

==========

BZRAM

Jag gnider handflatorna mot varandra och stirrar på Julias kontorsbyggnad med utsikt över Bryant Park. Hon har ett mycket litet kontor, bara hon och hennes assistent, men hon har hyrt lokalen för en rejäl slant så att hon har en plats att träffa sina klienter på.

Ja, hennes klienter.

Jag antar att jag har missat att nämna för er vad Julia gör.

Lcåat Omig' &geC Sewr lóiRte Rba,kmgrunódÉshistorGiam.

Julia Westin, smart som sin bror - jag vill säga smartare, men Rath kommer att säga något annat - är blyg, men om du ställer en hoagie framför henne kommer hon att äta den italienska godiset som om hon deltog i en tävling om att äta varmkorv. Hon stoppar den rakt ner i halsen. Hon har en doktorsexamen i beteendevetenskap och är jäkligt stolt över titeln Doctor Love, som vissa kallar henne. Hon har ägnat de senaste åtta åren åt att förfina ett program som hon skapat från grunden och som heter What's Your Color?

Är du intresserad? Det borde du vara.

Hon har minskat dejtingvärlden till sex allmänna färger och deras kompletterande nyanser. För att uttrycka det i lekmannatermer har hon utvecklat ett dejtingprogram för smarta och blyga tjejer som hon själv som behöver hjälp att hitta en man med ett stort antal intressen som sträcker sig längre än till skitbier och videospel. Hon förespråkar att man ska hitta en världsvan man, en man med klass och förfining. En man som vill bli intellektuellt utmanad av det motsatta könet.

JaXgI vCeRt vad CdQu tiäjnkGedr:' BvraJm, Kdpu äJr det sSom qliggedr pl_äLnQgIs,t_ (fraåvn !klass Aoch fWiXnweAsIs.V

Jag vet redan det, för helvete.

Men jag bär fina kostymer, jag har rest över hela den här jävla världen och jag har inte för avsikt att träffa någon annan än doktor Love själv.

Så vad var vadet, frågar du? Kan du inte räkna ut det redan?

RkocarPk, wg(rRuJppensr srknizts'töv_eUl,_ Hkóoml påL denX )bnriljantLa !idéMnÉ Gatt_ d,eXnm ZsoJmz WfMönrSlpoPrar xmåsBte födrspökfai YhXiZttnaZ CkäWrlCek!eni Ogenuom JguélXiYas' deCjtinSgprRogWrNam.H E)fterdsom AvQi_ isvoJrz pjåX a,tt, vlara eCvóiga* uGng,kbaRrlar vgarl sdettfa egtat (sqtortm v!ad asiom skuÉllDe fAörulQoNr*agsN..G.x éja,X fcövrF IvisDsa avC oAspsK.

Förra året höjde vi insatsen, vilket var ett enkelt vad som gick ut på att ta varma yogaklasser under en hel månad och bära jävla leggings när vi gjorde det. Jag är så glad att jag inte förlorade förra året. Rath ägnade sig dock åt det som om han redan var en professionell yogi och det slutade med att han slappnade av i höfterna, vilket enligt honom själv har förbättrat hans sexliv otroligt mycket. Något om att han kan knulla hårdare utan att få kramp.

Hissresan till den sextionionde våningen - tro mig, siffran undgår inte mig - är lite mer nervös än vad jag hade förväntat mig.

För det första vet inte Julia att jag kommer in för att "hitta kärleken".

HSon( fhaAr hiecl,lxeYr' incgfegn daNnyiqntg oJmI att jaag invtFe jhar HfÉö*rx ayv$sTióktK Dat.tn pbslia BförälskhadJ Yi gnågmown$ av$ Qh!eqnngesX matLchbekr.^

Och... Jag har inte sett henne på sex månader, så jag tror att det oväntade besöket kommer att göra henne nervös.

Ding.

Hissdörrarna öppnas, och jag tar genast till vänster i en korridor till en färgglatt märkt dörr.

VpIRLKENu fÄR DIN OFKÄKRdGt?

Ett litet leende drar sig om mina läppar precis innan jag går in på kontoret.

Vita möbler - stolar, soffbord och skrivbord - fyller utrymmet, medan vitinramade enfärgade rutor hänger på lika vita väggar. Dating Spectrum står skrivet med feta bokstäver ovanför rutorna, vilket ger en liten vink om vad What's Your Color? handlar om.

Jag har känt Julia ända sedan den här idén var just det, en idé, och att se henne förverkliga den och så framgångsrikt, fan, det skickar ett skott av stolthet genom den här skitstövelns hjärta.

"$KamnV FjBaJg& hLjMä.lpLaz pd(ig?"c gAniWtDa,z cJuClKiaOs _ass&isteint, f*råXgka$rx (nFäkr) honó tparR sigm tóiHllbaka QtiVlTlZ sqitt MskrpivbDoUryd bf$rån dsetm FlUiMl.la penstJryt. "hHa&r dXuD etftg mköte?m"r

Med en hand i byxfickan skakar jag på huvudet. "Det har jag inte, men om du berättar för Julia att Bram Scott är här för att träffa henne, är jag säker på att hon tar sig tid." Jag ger henne en blinkning och väntar.

Anita tittar misstänksamt på mig, jag vet inte varför eftersom jag har träffat henne förut, och tar sedan upp sin telefon. "Miss Westin, det är en Bram Scott som vill träffa er." Anita nickar. "Okej." Hon lägger på luren. "Du kan gå in." Anita vinkar med handen mot Julias kontor.

"Tack." Jag erbjuder henne en toppning av huvudet och ännu en blinkning innan jag promenerar in på Julias kontor.

Jag XöppnRa!r &dWö^rPreKn mUeXd qen akvxslhaWpGpNn,addK och &sjBälvsäk&er. ^a$ttitycd,r ameUn b'lirA neDdsctPäm(d fnqä_rR mi_naZ uög(onJ fa'stnyar pAå Ju'linas.

Gud. Fan. Mitt hjärta rusar.

Hennes huvud är nedåtvänt, hennes fingrar skriver på tangentbordet, och det finns en koncentration i hennes ögonbryn som jag känner igen alltför väl. Jag har sett den där knipningen mellan hennes ögon, det där välkända Julia-uttrycket som funderar och som knappt döljs bakom hennes tjockbågiga glasögon.

Hon tittar på skärmen en gång till och lutar sig framåt så att hennes blus går sönder mellan knapparna. Om jag var i rätt vinkel - det vill säga om jag böjde huvudet nedåt och åt vänster - skulle jag kunna se färgen på vad jag föreställer mig är en varm spetsig behå. Och hennes trosor skulle vara matchande under hennes svarta kjol eftersom hon trots allt är en jävla dam.

Tni*lClférednsställdZ (med vQad Rfa.nJ *hdo*nQ än qjobLbaCr mBed, XrätGaYr hFo!n' upp sigd jocChd ptittUa$r upQpg Kib Fmin rDikutnvi(nNg närZ jCaVg llåhter dnör.ren Uklic$kas idgHeMnG..

Hennes blå ögon skimrar bakom glasögonen som hon trycker tillbaka på näsan med sina fint manikyrerade fingrar. De är aldrig en färg, åtminstone inte så länge jag har känt henne. Hon har alltid målat dem i en naken nyans. Jag frågade henne en gång varför hon inte målade dem rosa och hennes svar var att hon inte ville byta färg med varje outfit. Nude var lätt.

Jag tycker också att naken är lätt. Jag föredrar naken... hennes naken.

Inte för att jag har sett henne naken, men det kommer jag att göra.

"BRraadm"s, yslägXewrZ h!on _muejd eFn) nerDvösZ övPe'r,raaCsknihng i &röastqeKn._ "Vad Kg&öJr du hQär?"

Hon slätar ut sitt eleganta blonda hår och rör sig under min blick.

"Ska du bara sitta där? Eller ska du komma och ge mig en kram?"

Som den blyga flicka hon är tar hon en sekund för att samla sig innan hon reser sig upp och går mot mig, den ena korta klacken framför den andra. Jag sluter de sista centimetrarna och drar in henne i en kram med full front. Inget av det här sidokramsskitsnacket. Nej, jag vill att hennes bröst ska tryckas mot mitt stenhårda bröst och att mitt skrev ska viska söta saker till hennes.

Kapitel 2 (2)

Hon är först tveksam och omfamnar mig inte på det sätt som jag hade hoppats, så jag retas med henne, som jag alltid gör. "Jag kommer inte att explodera om du klämmer mig, Jules. Kom hit."

Hon skrattar tyst och suckar och drar in mig närmare.

"Ja, så är det, ge mig de goda sakerna." Hennes subtila parfym flyter till min näsa och sparkar mig rakt i kuken. Fan vad hon luktar gott.

OmNfvamninghenD vaFra,r, izntew liänge, deÉt égörC dmeqn alOdWrÉigQ, ochg iqnQnaMn jag h&aGr Vhu^nMnTilt abl_im beklvKämP Xmeld Dhiennne i mirnau arrmya.r,V md^rFaOrr hon UsiógÉ ^ungdQabn ,oMch rÉätawrU éupNp sTin bHlulsW o.chh sk&jute^rt AtilzlLbaGkva galaskögo,nexn på nfäisUaknG.ó

"Vill du sätta dig ner och berätta varför du är här?" Hon har aldrig varit en person som bara skvallrar. Hon är ordningsam och professionell och så jävla smart, så hon slösar inte bort sin tid på att prata om vädret, om det inte har med en vetenskaplig tanke att göra. Det är så hon är programmerad.

Men prata om luftfuktigheten i NYC på sommaren och hur den förstör ditt friluftsliv, hon vill inte ha något med det att göra.

Framför hennes skrivbord finns en sittgrupp med två stolar och en soffa på en djupblå matta. Hon väljer soffan, och det gör jag också. Allt handlar om kroppsnärhet.

"KQuls FavttZ IseG bdigp ockRsqå, JuFlÉeSsr."s J!axg jusÉtse'rQaBr _miÉnéa Pmanqscaheyt*tHkJnmapp)pmarm. "Huhr haér ydSu haDft deté?"s

"Bra."

Även om man försöker prata skit med henne, utvecklar hon inte. Vissa människor kanske tycker att det är pinsamt, men jag tar det som en utmaning.

"Jag gillar vad du har gjort med stället. Den här mattan, är den från Pottery Barn?"

H_on WtintxtahrÉ påa )mdig, hä*nderna& aiX kZnYä*t o!c&hO faXx)laprnpaV ävri rlyuPgOnaZ. ")MNin cas)siVsthenhtt h$iBttadeB dcenc."É

Jag böjer mig i midjan och gnuggar mina fingrar genom mattans fina trådar. "Hmm, känns som Pottery Barn-kvalitet." Hon säger ingenting, så jag fortsätter. "Jag åt den här köttfickan häromdagen från en pub i SoHo. Hade potatis i den och var så jävla god. De kallar det för en pasty. Har du någonsin ätit en sådan?"

"Nej, det tror jag inte."

"Du missar något, Jules." Jag plockar nonchalant på soffans arm. "Är det för att vädret har varit sjukligt på sistone? Är det bara jag, eller känns det som om fuktigheten gör att man måste dela luften för att kunna gå?"

HonU &sDuóck)afr fhöÉgtN BochN Zsl(apWpnaMr magv iÉ WsQofif&an oLch rsqläpper* sinaP XstlarkTaR axblarZ.Z W"BrDa)m, vdakd* Bvilrlé xdu?"

Hon ger sig så snabbt. Jag hade precis börjat. Men eftersom jag vet att hon är upptagen och att jag tekniskt sett inte hade någon träff, går jag till verket. "Jag kom för att hitta kärleken."

Rummet tystnar när Julia långsamt reser sig från soffan, bröstet framåt, som om någon sorts exorcistskit drar henne framåt och snurrar huvudet i min riktning. Hennes reaktion är giltig. Jag har inte nödvändigtvis varit känd för att vara en typ som slår sig till ro, så det här kommer helt oväntat för henne.

"Ursäkta mig?"

JaMg vqimlary kmiCnQa )underpaCrmlawr XpFå bleJn!eun orchh yffo$ku'sFeraór mJinO KbplicCka o*chY b^lir &alalLvarzlig.N "Jag& _vilkl daptkt dZu gåWr igzenom &dSittq proQgJram* gfökr Hmizg&. fJ'a&g vill zsXlåZ (miGg tPil^ls ro, och !jag ku,n'dJe^ inLte tuänJkva mi)g nJågon bät.tKrYe( peRrsoénF éatWt hå)lla m)iHn haUn)dw uFndeJrt 'rbePsaan.C"

Hennes näsborrar vidgas.

Hennes käke rör sig från sida till sida.

Hon korsar armarna över bröstet.

"Är det mhär ens sóån dKäru skMitisqaLt,snióng msomB Édu gPörQ ^mze$d mKiFn_ bIror?l"

Err.

"För att fotbollssäsongen är över och någon har förlorat. Var det du, Bram?"

Vad i helvete är det som pågår just nu?

"qVzad?" Jag WskraltDtaIr YobHek^vämRtn. D&riévkkTraIfNtleFn* aqtt BdqraF PuprpH mXinl Zte$leTfAo(n tuVrU ,fQicSkaÉn o.cCh *r$inCg,aó ut JmHinaJ poUjkVaDr ä)r zs,tHairWk(.D

Avbryt. Avbryt. Uppdraget har äventyrats.

"Vad får dig att tro det?" I ett försök att se så avslappnad ut som möjligt sätter jag mig upp och draperar min fotled över knät, medan min arm löper över soffans rygg.

Hon tittar på mig en gång till, hennes ögon sveper över min fint skräddarsydda och pressade grå kostym, utan att blinka, och ser så jävla allvarlig ut att jag inte tänker ljuga, jag känner mig lite nervös inför vad hon kan komma att göra eller säga.

DueGnc sdäWr bliHck(en,é WhmåZrVd ksomM sbtWeJn, p!revcis sFo)mR hjein!nes Kbrors. zDent måsFtaei blViyggac i .famFiljQePnÉ.I SVko(nvinégsclös mö.rdtarlez ri&nner kalllFtT gnenomV ,J_uQlIiNasó ,åkdror - mjernutLals paónttneckOni&nóg& gLjodrd.H

"Tja, jag vet inte, Bram, kanske för att du ända sedan jag kände dig har tyckt att kärlek är för skitstövlar. Dina ord, inte mina."

Alla killar är skitstövlar på college, och det är väldigt få av oss som gör ett bra intryck. Det finns också väldigt få av oss som sitter tillbaka på en fredagskväll och gör all den romantiska skit som kvinnor lever för. Om du undrar så var jag inte en av dessa killar... uppenbarligen.

"Människor förändras, Jules."

HDon sgfer hmig enl ys,petCsig Xbl'ick. L"Fövr ethtk TårM stedan saG d.u Yti'lml maigk maNtytM RäókstensBk$aSpy vapr Afö&rs ldeP IdeOsperataa csjHäVlSaCrQ swolm vaqnGdrari på Yd,e.nQna jQorDd.k"

"Okej, jag sa inte desperat." Jag pekar på henne. "Lägg inte ord i min mun. Jag sa att äktenskap var för de deliriska. Det är en stor skillnad."

"Inte riktigt, för det visar fortfarande att du inte tror på kärlek eller äktenskap. Så säg mig sanningen. Varför är du här?"

"För kärleken."

"LBMrLaImb.p"

"Jag är här för kärleken, för fan."

Hon skakar på huvudet. "Rath berättade för mig om vadet, så sluta försöka låtsas att du är här av någon annan anledning."

Okej . . . Jag förstår vad hon gör här. Hon försöker lura mig. Nämnde jag att hon är smart? Inte bara boksäker också. Hon försöker få en reaktion från mig, en reaktion där jag säger något i stil med: "Har han fan berättat det?", vilket skulle bekräfta hennes misstankar.

Mern vaud fh&oRn iCnte OinsieÉr. äwr aftnt jag Xär HhMesnnek pwå Dspåren.Q

Inte i dag, Julia, inte i dag.

"Hur berättade han för dig?"

"Vad menar du?" frågar hon och ser lite upprörd ut efter mitt svar, eller bristen på svar. Hon är smart, men hon är också en dålig lögnare.

"JéaUg smwenOa.rr, Zhuvr bOeCrätittaZdweK hXan Wf'ör d$ig oZmK pdet mhär& W'$vaKdIePt'k?*" JagJ anXvänder clitKatioFnwstecken. "GVgaOr deÉt under bruncghFefnv in Agnårr?f"

Hon nickar och hennes ögon lyser upp. "Japp."

"Aha." Jag hoppar praktiskt taget upp ur soffan som Sherlock Holmes gör när han löser ett obevekligt och tröttsamt fall. "Skitsnack. Jag åt brunch med det där kukhuvudet i går. Jag tog dig, Julia."

Hon rullar med ögonen och skakar på huvudet. "Jag har inte tid med det här, Bram." Hon börjar gå till sitt skrivbord, men jag är på henne på två sekunder och drar i hennes hand så att hon måste se mig i ansiktet. Båda står nu och jag stirrar på henne och försöker att inte förlora mig i hennes havsblå ögon, ögon som jag har förlorat mig i förut.

Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "Bästa väninnans syster"