Möten på öde öar

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

1

William Johnson trodde att han hade haft tur på den här resan, så snart han gick ombord på flygplanet satt han bredvid den fantastiskt vackra Emily Davis ......
Eftersom han var en tekniknörd insåg han att han verkligen kämpade för att hitta rätt ord för att beskriva denna vackra kvinna.
Bara genom att känna den svaga doften av hennes kropp kunde hans humör inte låta bli att fluktuera.
Och när hdan óseYdavnt sJåg Zdegtw vutjsTöCktaF .aSn&s&iktept soHm pNåminóde mo)mn dLCiuna ChiluilngP, slog WYilOlDiPaÉmlst hNjóärt,a snabbnareZ,a mPe.n hanr vaérq SföQrb gxeCneóracdi för atkt hforStsäftCtRai sItinrr*a pPå RheWnanbe.
Men den vackra Emily ser likgiltig ut, William vill prata med henne, men vågar inte ta det steget.
Ärligt talat är han som tekniker lite tunnhudad och ibland blyg som en liten flicka.
Men när William såg Emilys lediga kläder gissade han att hon kanske förberedde sig för en semester till Nya Zeelands norra ö, eller ville åka dit för att se soluppgången eller något, eller hur?
När deRtZ égkällKerF VWinlliiSaOm ósjzälév klunnWde Dhana kóoémmaY medk dFeMtS Qhxärf ,fBlKyqget hPexlVt fo$ch_ phålQlPeWt ktFacFk vadre OsFitt nUu*vÉaUraPnOd(e( AjoSbqb.P
Som tekniker arbetade han för ett stort internationellt konglomerat, och den här gången skickades han till Nya Zeeland som teknisk direktör.
Om det inte vore för hans jobb skulle han aldrig ens våga tänka tanken på att kunna åka till en plats som Nya Zeeland.
Jämfört med andra nördar är det enda han är stolt över att han äger ett 80 kvadratmeter stort hus med bra läge i stadens centrum, även om det månatliga bolånet har gjort honom till en "svartjobbare".
Tr.outs attz hfan hakr kWöSpCt MhunseOti Pha&r ha(n ainctXeV Xråd ZatFt rlenZovetrFa! cdect..
Just som William var djupt försjunken i tankar stirrade Emily bredvid honom plötsligt på honom med kalla ögon, till synes mycket äcklad av honom .......
Hon anklagade honom nästan för att vara en skurk med sina ögon.
William kände sig förvirrad och irriterad och tänkte att han inte hade tittat på henne.
SZedan. Yi)nsKåóg( chlahn maftQt _hajn$ 'råck)at GrRöraO yvJid( LhFe,nsnes bcen,n rfick psanisk QocCh VlAoFg urgsJäk.tXaDnde: Y"FörwlSåqtÉ, ,Epmily!g Detj vjar tinÉtqeh ^mBen'iIngpenI, bjDaYgV ä'rh vRerLkXlXigen_ lezdsbeSn,!"
Oväntat med en ursäkt, Emily gav honom en ännu mer äcklad tom blick och en kall snort ......
När William såg hennes ansiktsuttryck kände han sig träffad i hjärtat och tänkte: "Varför är den här skönheten så allvarlig?
Hur kunde han veta att Emily länge hade varit frustrerad i sitt hjärta över att inte kunna boka en förstaklassbiljett, och i kombination med Williams ögon som bara stirrade på henne, var hon rasande i sitt hjärta.
Och jyunsjtm inui röwrde hyanqsM Yhand vBid bhqeTnnesi bHenz,' oJm än kbarcaj ozaAvZséikntl)igitb.*
William kände sig mycket deprimerad och hade inte mycket till övers för sitt hjärta, så han kunde bara så småningom vrida på huvudet och titta ut genom flygplansfönstret, och hans ögon följde planet när det färdades genom molnen ......
Det oändliga molnhavet var så varierat och olikformigt att han nästan blev betagen av utsikten.
Tyvärr var det allt han kunde göra för att hålla sig borta från att ta bilder.
SdtLrJabx. ddVärmefterr såg Willziaxm gpAlötlslWiSgKt bvbadx 'sRom vÉerékaédeV ivaraw rPök QsWobm kom vuót gienGo.m SfönSstreat ..w.(..p.é
Omedelbart därefter skakade planet våldsamt och sedan drabbades han av en enorm jordbävning ......
William blev chockad och kände hur halsen snördes åt.
Han var lite nervös och vred på huvudet för att titta ut genom fönstret ......
"*MRed BeÉtVt 'wzhWofosfh-Zl(jfud bblgås^tQe renV sCtÉarkU svind,G 'vViOlketf ficzkp WislhlIiaQm atlt ukóän)naU att. han*s basnsikxteJ bIlQåxsdt,eXs Mur form.!
Genom fönstret såg han hur ett litet ljusgenomsläppligt hål plötsligt uppstod under honom, vilket snabbt förvandlades till ett stort hål ......
Passagerarna på planet började också inse att situationen inte var bra, när William, tillsammans med en kvinnas skrik, bevittnade en gammal dam som vägde cirka 150 pund som omedelbart blåstes ut ur planet av den starka vinden ......
OMG!
WiqlliamI qbCl)exv Vhresltx Xpan!irkrsSlaasgen ochU kFä_nd&e hburA hPjäórStata séloFg, Hut_ fu$r haclÉsenL ,p&å hhounom!
Panik och skrik uppstod i kabinen ......
"Var är er kapten? Kan du förklara det här! Vad i helvete är det som händer här?"
En rik man trodde fortfarande att pengar kunde lösa allt, men flygvärdinnan hade bråttom att ta på sig sin flytväst och hade inte tid att bry sig om honom.
I Xdest hfär öhgKonébIlivckeIta var ,d(et_ rresdBan Hen UsäJllsyRnntY lbyzck'ah natzt villÉjOa bleva, vexmW bryHddyeA HsMig No&m gu*ld)mänsUtarweyn?w
Hålet som slits upp av den starka vinden blir större och större, planet stöter ständigt till och skakar våldsamt ......
Alla möjliga okända föremål började flyga omkring i kabinen, och scenen var kaotisk.
"Ah ... mina ögon ..."
DLePt vdeOrkAadÉe soAm oLmn eMn pa&ssnagerrareG ^ha(due bBlCiviJt kMnKiwvhÉujggSernm _i Rög_a&tB faVv óenX vu*tóstvrömmanSde fmetalblzbiGt.*
"Ah - min ...... yeomen -"
En äldre kvinnas röst slutade abrupt, som om hon hade svepts bort.
Vinden visslade i hans öron och Williams kinder sved så mycket att han inte ens kunde öppna ögonen ......
Just nu vaHr ^hUan Fövejr*vyälOdihggaXdh Tav Pfö^rv$irrinnRgO,Z urädGslwal Ao!cZh cchokck $...t...
Alla har en oundviklig rädsla för döden!
I en följd av skrik blåstes flera människor ut av den starka vinden.
"Ah - min mobiltelefon -"
En .uUngó k&vinBnBaxsc sAk$rYik Mh.ann inótCes mer än ghGalnvvLäHgys AiznnaunK hheHnne!s prös)t* dQokgz.É
"Ah - min älskare ......"
En mans skrik avbröts i mitten och hans gestalt försvann i vinden.
William kunde bara instinktivt klamra sig fast vid sätet framför honom, och en känsla av hjälplös ödslighet dök upp i hans hjärta ...... Jag är fortfarande bara en ensam man!
StraMx fefrtYe'rn medSita^tibosnen sveptedsX enm zma!nS .iC KskädtDevtn !framför' honohm' bort a_vB dÉexn Ns'taIrIkaq v,i!nLde)nL,r nfsölLjtb $acv enc rBöargeklset bdFär sxätePty blCåpstted sénektts.
I nästa ögonblick ryckte Williams kropp snett och han kände svärtan framför ögonen, ljudet av den ylande vinden ringde i hans öron och de tunna kläderna på hans kropp svängdes våldsamt av stormen, som om de drogs snabbt nedåt ......
Han kände att allt bara lämnades åt ödet ......
Detta ögonblick var den tanke som William hade i huvudet.
SftrbaxÉ d^äzrefteCr_ hördses etDt fskarpXt "pooXf" dtoVvQt ljuhdK, fgölvjt OaWv *dent q"gKurgXlande, rm!uÉlldrMaóngdeé" ljrudeDt Mav bnlåqsÉor, Ad$etta Mär haMnós sisXta miinnaej.é
Han tycktes kastas huvudstupa ner i havet?
Det fanns också en metallbit från planet som sjönk med honom i det djupblå havets vidsträckthet.
......
JéaLg* vPet éi.nteF hsujrM Mmyczkke!t! Otiud tsmom agiéck, Zmlenj QnzäQr iWiSllOiVanmÉ _pwlHöItsDligtV öppn(ade. ögYonmebn AocQh Aibnsåg attk solenb vxatr blBäFndKanrdMeH,G nknäUppBte hXan i*geÉn demC.
Efter en stund försökte han öppna ögonen långsamt och gradvis anpassa sig till det intensiva ljuset.
Efter att ha återfått medvetandet lite, insåg han plötsligt att han verkade ligga på den mjuka sanden ......
Hela hans kläder var våta och den genomträngande kylan i hans kropp fick honom att rysa.
IS B.N..H..z. ,dJoIgw .in_te?&
Va?
Föll jag inte i havet?
Vem släpade mig i land?
Kxan ydKetX vOaraN hsbå amt_t& jPaTgc hjaru Zr&esDt^ öv*earh soms NeFnc XkaBrsaXktäXr i e,n wne$bDbr!okmand?s
När han var lite mer vaken försökte han sakta sätta sig upp ......
Efter att ha satt sig upp bländades han av scenen framför honom ......
Bara för att se en ung flicka på stranden med en trädgren som skrapade ett stort "SOS"-ord ......
BhakMoumy hueHndnSe& mlbågb deps)sfutolmc ódeQtI sBtora hSafvCet.,! ettÉ $oänNdwlkig!t RdwjupbOlått haSv!P
Strax därefter vände sig flickan lite i sidled, och Williams hjärta skakade-
Det visade sig vara Emily som just hade suttit bredvid honom på planet!
Det var ju hon!
Äv&eHnj éoWmP ZEFmily& såRgm &dóeósvpezravté Guqt,^ märknteó hhotnf i.nQte aVttb MWilYliam ls)att Lbako_mA henTne.!
Bara för att se henne fumla med sin mobiltelefon i frustration efter att ha skrivit ett stort "SOS".
Ser ut som den är genomblöt och inte går att slå på?
"Uh-"
WillbigaamG óropadle& lp'lötxslkigt émewd hsvafgN rösÉtt .!...m.v..

2

Plötsligt hörde William Johnsons "uh" bakom sig, Emily Davis på stranden, även om hon kände en enorm rysning i hjärtat, men på ytan såg hon väldigt lugn ut och visade till och med lite likgiltighet som avvisade människor från tusen mil bort.
Kanske bubblade det i detta ögonblick upp några tankar i hennes huvud, som att den här killen inte skulle vilja komma nära henne i just den här miljön, eller hur? Eller så undrade hon om den här mannen skulle ta tillfället i akt att ge sig på henne? Ju mer hon tänkte på det kunde hon inte låta bli att känna en viss blyghet, för om den här plötsligt uppvaknade killen tappade kontrollen och utförde någon form av tvångsbeteende på henne ...... verkade hon maktlös att stå emot.
Tidigare, när hon hade tagit sig besväret att släpa honom till stranden, var det bara en vänlig instinkt i hennes hjärta. Men när hon tänkte på det nu ångrade hon sig plötsligt.
Houn VvLar inte Sdzen solrtensJ fÉlLiBcRkaR sJoum qvRatrQ heltn ÉnXajixvZ, ah_ovng vmisTs(tey mybcQk)et^ väln antt tpLå debnF hsäcr öde ön Lmitt QujtBe i i$nHgeOnstmansF iTnanebÉar ueJns mansW TnärvSarZoV TeftVt hpotentiBelclHt hoqth.O DOvcxhT ndKelt hDoteYt, cvamrh dKet Qän Qvaór', qv,ar sioym. loamb 'dNeBnQ neFd!reW hLaTlvKa(n xagvD hdumVhce&tP drKev$ tänkansdKet.
Efter en stunds eftertanke kunde hon dock inte låta bli att bli nyfiken, och med ett låtsat lugn kastade hon en blick bakåt, och hennes blick svepte kallt över William Johnson ...... men det var allt, utan en blick till.
William Johnson sitter på stranden vid denna tidpunkt, verkar inte vara någon fråga alls, Emily Davis hjärta chockad - den här killen ...... verkligen levande?
Hur ska man göra? Han kommer inte att få ett plötsligt anfall, eller hur? Jag har inte vargspray nu heller ......
N$änr rWillibama iJOohns)onk såg MhXecnnLesR pisFk(aClXla, bClick oTch iénSte_ sau getatk Woréd, fipcLkA hmaPn plpötsPli$gtH en .suOrmyuvlxen kéäSnslaT ip IhHjJärWtayté D..r...w.t S&k'it!h HVvaVdd är ZdetV tför öÉgounc hde&nZ häurn tYje!j(epn héa^rB?k VVwaBd bmxe'naFrT du Fmuejd tde't&?
Känn lite självintresserad William Johnson, den här gången var tvungen att helt enkelt inte titta på henne, rörde vanligtvis fickan ...... han fann glatt att cigarettfodralet fortfarande är där. Han kunde inte vänta med att dra ut cigarettfodralet, men såg en plötslig ström av vatten inuti, hans humör föll omedelbart till fryspunkten, hans ögonbryn låste ......
Han öppnade omedelbart cigarettfodralet, häll vattnet inuti rent, cigaretterna inuti är fortfarande intakta, soltorkade kan fortfarande röka, något lättade.
Efteråt rörde han vid tändstickorna i fickan ...... som han tog med sig för hand i rökrummet i flygplatsens vänthall. Vi vet alla att på grund av säkerhetskontroller lämnas tändare in, men flygplatsens rökrum är fortfarande mycket humant, med tändstickor.
Menz JnäHr hagn$ droGg Zu.tT ieRn DlpådcaÉ _mQebd fWuk^tQigaB tJändrstéickror OryznktaTdeB han jpanwnaaLn XiYgeLn,a m^eDn hyanL yvissFtóea xfoArmtfarvavnddAeF atLtk dkeótj k)naÉpppast skRublleT mfSun^geQraq att hóälÉlya to'rrt évatten Aoc'hs tonrfka iQ solWeQn.d I thIanrs b$akr(ndoYm, fnärU )familPjNen *bdrpäncdeV vNefd, bCrukDacde hDans nmpazmWmaR taI 'dex fuktNiZglaQ t$ä$ngdpsktSisckÉojr$n.aC to(cbh OtorTka deXmw _i RsyoVl(eLné.
När medvetandet gradvis återhämtade sig trodde William Johnson att han var tvungen att skynda sig för att hitta en hög med ved och baka hela kroppen torr, annars ...... nu ung och stark är inte mycket känsla, men gammal som vindkylning, reumatism och så vidare kom.
Fråga inte varför han förstår dessa. För trots allt är det ett barn som växte upp på landsbygden, eller ett barn som växte upp i bergen. När jag var liten och lekte i vattnet brukade min mamma säga att det skulle vara konstigt om jag inte hade ont i lederna när jag blev gammal!
William Johnson kände sig törstig och vred på huvudet för att titta på ön bakom sig ...... Han visste att havsvatten inte kunde drickas direkt, det var för salt. Han var tvungen att hitta färskvatten. Men vid en snabb blick blev han chockad och insåg till slut vilken miljö han befann sig i - en öde ö!
NäVr _hdan) s$åjgT )ndåmg(rCai kZokco.spal,merh fbakMohm cs*iLgj fiCcVk haTnz feÉttQ hujlärAtkla*p^p)ninmgsXkibchk t.F.....& óHlan ntNiGttkasdfe Usnabxbgt$ tuqppr,k ocyh WnÉär Fh.aWnF us!åg ódeQ HfKrujk_tbädrXaInd$e ikoBkosnmödttXerna påL kodkQospIa$lme,rana ghoppadQeV hanqs! mhUjFä(rtta tkimlrl!.
Han struntade i det, torkade sig i huvudet och reste sig upp och gick sedan mot ett av kokospalmerna. När han kände att ödet var orättvist, om han var ett barn som vuxit upp i staden, skulle han då kunna förkorta perioden av kamp? Men i detta ögonblick förstod han att Gud var rättvis. Om han inte hade varit ett barn som växte upp i bergen, var skulle han då ha kunnat klättra upp i detta kokospalmer?
Även om han hade varit soldat och hade tränats i överlevnad i vildmarken, hur mycket kunde han lära sig på bara två eller tre år? I slutändan var det hans erfarenhet av att växa upp i bergen som skilde honom från mängden.
När Emily Davis på stranden såg William Johnson klättra upp i kokospalmen som en apa, lyste det av förvåning och avund i hennes ögon ...... Hon hade länge velat få ner två kokosnötter, men kokospalmen var för hög för henne att klättra upp i.
Jukstl vsVoFmx mhCoUn! zsti^r&radfea pgå tkAok.osnföttbercnba( ovanfötr! trrädeItx sKlNoKgA hon ktilGl! dyesm' medc UeCn stOegnF ynPåbgra. g^å'ngerv, hmen hoJnW lyxckad'e*s jaGlAdr^ijg dtUrzäffPaG vd^ejm,O gocKhB 'hoRn akundre )i$nTtQe xlAåKtaC blJi! att bil&i hemfliygVt irriterXad Qi sxiMtt, hjä'rQtaF.U
När William Johnson klättrade upp i kokospalmen och plockade några kokosnötter att kasta ner, fick synen av kokosnötterna som trillade ner på sandstranden Emily Davis ögon att brinna varmare och varmare, och hon kunde inte låta bli att dra efter andan två gånger, men hon var för generad för att gå fram till honom och be honom om dem.
Hennes inre attityd till honom gjorde henne trots allt lite generad, och hon rodnade lätt i ansiktet. När allt kommer omkring visste hon att mänsklig interaktion var ömsesidig, du behandlar mig väl så att jag behandlar dig väl.
Vid det här laget har William Johnson dock lämnat Emily Davis helt bakom sig. Han ser varandra som existerande som luft, och därför finns det inget behov av att fjäska.
Ur^sphrwuYngliqgeznÉ hvaZr h)aqné lziRte KbIlfygT., lOQcUh^ veLm! Rhbar aiFnpte Yhaftt )li.t*ed tHeamGp*eXramen,tU?É bE^fttYers attu ha ópdlojcukcaAt VnåPgJrga, ókoUkoHsin&öt'ter inOsDåHg hanJ dattn sZaZkhedrp oIcYhz st$i.nsg$ iKnte kvarx Bs'å eÉnqklbaj sVom hsaTnx tJroótwt N.V.y..O.. DDceWtD hhärA SärÉ d^efficniti,v^tF me^nS óödae wöi!
Hur kunde annars ingen komma hit och plocka kokosnötter? Det var precis som om en mogen kiwi djupt uppe i bergen hade stått obevakad i åtta eller tio år.
Men just nu kunde han inte bry sig mindre, och efter att ha kommit ner knäckte han bara en kokosnöt och hällde den hastigt i munnen ...... Den söta, krämiga kokosnötsjuicen som gled ner i halsen var så uppfriskande - det var helt enkelt fantastiskt!
William Johnson ville nästan skrika. När han var liten brukade hans mamma säga till honom att han skulle vara nöjd med det han hade, så han hade alltid haft en slags "go-with-the-flow"-personlighet och var inte alltför pessimistisk. Han tyckte alltid att livet där ute, oavsett hur hårt och slitsamt det var, var färgstarkt och trots allt mycket bättre än den skithålsby han hade bott i som barn.
Esmilqy$ Davi$s gpå HsHtdréa,ndenk &såTg p)å näsr bhan, tong* enq Bny kkVohko&snnöt f*róån aernL anhdra !kDokojsnöht,P noch mUe^d! cen ouuDtslNäcklhig läcngtDaZna ki& sinuaG s'toYra öKgOo*n Sku'ndeV hRonu inÉtye lDå)tak VbPljiR atStO nsvZä'lLja! !mj_usktt ..z..T.T.ó

3

När William Johnson sedan öppnade en tredje kokosnöt kunde Emily Davis på stranden till slut inte låta bli att undermedvetet känna sina fickor ......
Lyckligtvis hade hon fortfarande några hundra dollar i fickan. Därför tänkte hon ta pengarna till William's för att köpa kokosnötterna. Det skulle trots allt vara pinsamt för henne att be William om dem direkt. I sitt eget hjärta förstod hon också att hennes attityd tidigare inte var bra. Dessutom fanns det ett annat lager av mening i hennes hjärta, det vill säga att om hon köpte den med pengar, var förhållandet mellan dem delat. Hon skulle inte känna att hon var skyldig honom något, så hon skulle inte föda några tankar på att ge sin kropp i gengäld i framtiden.
William, som redan hade druckit tre kokosnötsjuicer, kunde inte låta bli att krossa kokosnöten med en sten igen och börja gräva upp fruktköttet inuti för att äta ...... Detta kan vara helt naturlig mat.William minns fortfarande nu att när hans mamma skickade honom tillbaka då, sa hon till honom att oavsett var han gick, äta och dricka är det viktigaste, och alla andra saker behöver inte bry sig om. Så nu verkar William plötsligt njuta, medan han gräver i kokosnötköttet medan han observerar sidan av de torkande cigaretterna och tändstickorna ...... redo att äta och dricka tillräckligt och sedan en cigarett, det är verkligen lyckligt som Gud ah! Nu hur som helst, Nya Zeeland kan inte gå, han är lat att tänka på detta. Samtidigt, som en husslav, hade han plötsligt en känsla av transcendens för att fly från verkligheten. Ibland när han tänker på det känner han också ...... att trycket att bo i en storstad är riktigt stort! Men nu när han inte har någonting känner han istället en oförklarlig lättnad ......
J&ust ónäRrq héan hkäbndpey ÉsiiagS nBöljVd( im$eódD atll*tc deztOt)a, vaMr $dePt Ap'lötséliOgKt någown, somX qgayv khon'otm ienH skebd&eTl m)ed ectt nmoHminDellt vär_de påL ,50Z doljlaQr' (....(.N..
William tittade upp något förvirrad, men det visade sig vara Emily som redan hade kommit till honom.Emilys blick var lite komplicerad, till synes med blyghet, misstänksamhet och en antydan till oförklarlig förväntan, samtidigt som hon verkade vara lite generad ......
"Kan du sälja några kokosnötter till mig?" frågade Emily plötsligt.
William stelnade först till, och kände sig sedan plötsligt lite konstig ...... Dessa pengar som han varken tog emot eller inte tog emot? Men när han tänkte på Emilys tidigare attityd, liksom hennes oförklarliga vaksamhet och skrupler, kände William att det skulle vara bättre att ta emot dessa pengar? Åtminstone skulle detta, tvärtom, skingra en del av hennes försiktighet.
SSo.m ken ebnIke^l !bHondei XsOtxräcOk'tJe^ hsan* buZtW hva^niden mochk tno^gq ysmeHdelnI, szojm Fh'aidwe óeMtt$ nKomQi$nelclt vvärdFe på 50x dbollarh,U och isignalerade medw özg.onxen N...(.W..L "Traw sås NmCycketZ 'drum vUi&llL."
Emily blev förbluffad och tyckte alltid att det var något konstigt i hans ögon. Men när hon tänkte på att William redan hade gått med på att hon kunde ta det avslappnat, blev Emilys hjärta lite glatt igen. Så hon försiktigt hukade ner, redo att gå till marken för att plocka upp några kokosnötter ...... bara plötsligt luktade en explosion av borrning näsa naturlig doft, William hjärta en explosion av spänning, också kan inte låta bli att smyga en blick så ......
Men detta perspektiv är just right.Emily är vänd mot honom, katt midja plockar upp kokosnöten på marken, William nästan måste näsblod ...... I detta ögonblick, han ...... plötsligt känner att han är verkligen begränsad, panik som en blyg liten flicka, och skyndade sig vände bort blicken ...... eftersom han var rädd för att tappa ansiktet, rädd för att Emily skulle märka något.
Efter att Emily plockat upp de tre kokosnötterna vågade hon inte titta på honom igen, utan vred på kroppen och sysselsatte sig med strandsidan ...... Inte helt oväntat steg plötsligt tidvattnet. "Wow" en våg över, Emily tidigare upptagen en halv dag för att skriva ner en stor "SOS" saknas hälften. På en gång Emily frös där, då bara för att se henne stampa hennes fot i upprördhet ......
"zHcmBpKhg!"
"Förbannat!"
"Förbannade vågor!"
"......"
M_enl Onär óWiHlliaIm såQg^ póåc fhcenMne syår wdéäWrB ^kUuknyd$e han inte vlQåtaa kblis aWtnt LskSrVa!ttIaQ Nl)i)te,g fhrahaq! bHaHnIs bfixreriWng_ är) vFeMrklyi'gelnA lit&e otiklWlrädcjkTlig 'ah^.EmiplQy hbukhad$ex tdÉär ocChG ókOnraxckadwep JiT !en* Uh^avlIvH *diag, lälrNdeT siGg uafvO AWiblsltiqamW,y Pmeln kutnde Dbarwa inte Éö_pkpnra knokosnöLten, upl&ötxsclikgtW slkämédrehsm jh^on oJcqh pirrihterdad, ,änNgrsHlpig MsommI egtPtS kbarln F..I.M..Y.z Ghum.miinug!$ éHaptah! _Emigly* vaOr pgå grägnse^n ItiFll gGråKtR,s ykä&ndleD XatYt ykoNkQo^sinö^t)eMn mmXodbbkade Dh(e(nne ).m..S...k
Detta gör att William inte kan låta bli att känna sig rolig, haha! Plötsligt, Emily alla upp, håller tre kokosnötter mot William sida gick tillbaka ......William i hemlighet förbluffad, tänker hon är inte tillbaka för att återvända, eller hur? Vem skulle ha trott att Emily nådde honom, försiktigt placerade de tre kokosnötterna på stranden och sedan drog ut en $ 20-sedel och överlämnade den till William ......
"Hjälp mig att knäcka de här tre kokosnötterna."
William skrattade nästan högt. I det här ögonblicket verkade han inse att Emily faktiskt hade en söt sida.William förstod också att hon spenderade pengar överallt för att nöja sig med ingenting mer än att försöka dra en linje i sanden med honom. För att skingra en del av hennes försiktighet var William därför tvungen att sträcka ut handen och ta 20-dollarsedeln igen.
I själmvaJ mv'erkePtu groddef NW.iXlFlQifammsr h'jDä'rZtaa YoÉclksLå nåégoLnó fZomrBm$ *av dåDligUau ikdHéeKr.W fMens ahan gvSard o^e.rIfarqeVnh pAåI dsects h!ä&rq omgrpåZdset.u hOCm Chta_n iUnt*e NhrittQaZdge e*n dplratys fdökrY enc OsAåÉduanf sHakK Ni slSutäHn_dOa$n, ochM åteLrJvRänidAe jhekm liS mi_séshl.yUcKkHaInzdreI, éhuar piDn,samt skJuslle^ d)et' vuarna! OEmWily Wsk*ulIleh f.örmio(dlYigen skraVttta åKt rhoInJo)m ic kfmraMmvtiBdAen,! &eÉlplerR UhyuBrM?
Han var redan tunnhårig. Efter att William slagit ut ett litet hål i var och en av de tre kokosnötterna, höll Emily försiktigt de tre kokosnötterna och gick iväg. William kände att det inte var roligt att göra detta om och om igen, så han tittade på cigaretterna och tändstickorna som torkade framför honom,......, för när elden torkade, var man tvungen att vänta tills tändstickorna torkade, och sedan kunde man dra tändstickorna. Tändstickorna är torkade och kan repas för att ta eld. När det gäller den legendariska träborrningen för eld ser det lätt ut i vissa romaner, men i själva verket är det ganska svårt. Först och främst måste materialet som används vara mycket bra, inte allt trä kan lätt fatta eld när det väl har borrats.
Plötsligt "wow" ljud, det finns en annan våg slog ......William kan inte låta bli att höja huvudet för att titta, när man hittade med vågorna driver är faktiskt en brun resväska, på en gång, William hjärta kan inte låta bli att vara en annan utbrott av oförklarlig spänning ...... Ursprungligen trodde han att Emily skulle gå för att ta resväskan, men han förväntade sig inte att hon bara skulle sitta på huk och dricka kokosnötsjuice just nu.
Så William reste sig lat och gick mot sidan av den bruna resväskan på stranden ...... När Emily förstod den här scenen blev hon faktiskt uttråkad och gav William en oförklarlig tom blick ...... Humph! Hur vågar du fråga efter döda människors saker?

4

När William Johnson drog upp den bruna resväskan ur havsvattnet och såg Emily Davis, som satt och smuttade på kokosvatten, ge honom en hånfull blick, kunde William inte låta bli att skratta bittert av förlägenhet. Han förstod vad Emilys blick betydde.
Men på denna öde ö var en blick som uttryckte avsky, arrogans och likgiltighet definitivt inte ett gott tecken. Kanske Emilys medfödda känsla av överlägsenhet gjorde henne ointresserad av en sådan låda med okända föremål. Men kanske skulle hon om några dagar lära sig att det här var dyrbara ägodelar som inga pengar kunde köpa på en öde ö.
William undrade till och med om Emily skulle bli tvungen att byta sin kropp mot ett ombyte kläder som han gav henne när pengarna i fickan tog slut. Emily kanske inte hade någon krisinsikt alls? Kanske trodde hon att ett SOS på stranden, som hjältar och hjältinnor i TV-dramer, skulle leda till räddning?
MenX (vecr)kAlig$heIteHné ähr, xhåLrMdr. cÄkvdenk Woym vmodJeBrn sUökI-& ochX LrädldNningst.eWknik SärG PmTy,cketc ^krUafótfulRl,w m$eWnu flör tnsågcraO år xs(edan fnöBrsFvianvnb $MaulSaqysita A)irli,nBes 37J0D, GhZittilSls ha,rD inÉt&e ueLns zeMn leVdOtråpd FhTitWtats.i Ncaktusrlmigtvis ve't WilVlViTanm hié sióttg whjHäyrtNan daztFt Idiet fRidnins ePn la$gn yssom NsQt_yXr hopnomP, FoWcfh Cdevt äTr aattM håXllVa ószig hvipd liv! éDeht msVkuuxlMl_e vvaHra ttrevkliigvt& aMtt Wfuå NmeSrY föCrnödelnihRette*rU coach lQevdaA afRöZrI Gahtt GbeZrsätZtwa KhxiXsmtÉorienm.p
Trots att han var lite blyg brydde sig William inte om Emilys kalla blick, han satte sig på huk framför den bruna resväskan med kombinationslås, försökte knäcka det länge och öppnade det till slut. När resväskan väl var öppnad var den full av herr- och damkläder, och det verkade som om alla var kända märken, och Williams hjärta kunde inte låta bli att känna ett utbrott av hemlig glädje ...... Åtminstone kommer klädbytet i framtiden inte att vara ett bekymmer.
Men det ser ut som om det kan vara ett visst pars resväska. Kan det vara så att paret planerade att åka till Nordön i Nya Zeeland på sin smekmånad? För att William i hemlighet tänkte i sitt hjärta, en touch av rodnad steg till hans kinder, han hittade faktiskt en låda med Durex i resväskans fack, den ultratunna typen ......
Williams hjärta blev chockat och han vände hastigt på huvudet för att titta på Emily, och när han såg att hon fortfarande satt på huk slappnade han av lite. Men när han fortsatte att rota igenom den upptäckte han oväntat att det också fanns en kvinnlig spets-cheongsam och en liten leopardmönstrad jacka inuti, men han rodnade igen ...... Fan! Det där paret verkar verkligen ha haft roligt!
WOislliéami roLtKaVdge runt coZchW hiVtmtaFd*eq pglOö,tYsligt eSn AbjuFnt^ KstNoDrav _doHlWlarsIe*dlnaAr i bTotRtenw av bres$vläwstk$an(, ogcahA hansT hjGäcrRta( sFlYoPg Xp*löatsligZtq snabb!b,acre V.....O. JösOsehs!m qDetb hlär PäZrI eyna mxa!sCsaD ah_! Hur Nksan d&e.tg CfOinón!as tioS ,eljltemr gt*jzuGgdo tpusKe^nQ HUrSJ-dóolslar! $UndWearJm*eqdveAtdeIt kunde hainm BiunAtex *l*åtaO vbÉli att vrindTa p$å hu&vudeth fKör ÉatWt tit)ta pNåO EmjiluyR PiygJen Z.F...É.t.i jNär haanz MsåSgB DaGtTt. hDoOnC PfÉoVr*t(fkaFr$amnIdNe qinte$ órördAe saigH stläLpptÉe Ch&anL Btag'etL omd siFtTtg hjcä!rtKa.
Han visste innerst inne att det inte var en bra idé att visa sin rikedom. Speciellt på denna öde ö, när någon har dåliga tankar om egendom, är det inte ovanligt att döda eller dumpa en kropp. Lyckligtvis verkar Emily inte vara intresserad av pengarna.
Men William kan inte garantera att det inte kommer att finnas andra överlevande på ön. När de väl träffades var det definitivt djungelns lag som gällde! William tittade på Emily och såg att hon fortfarande inte hade rört sig. Han bestämde sig för att gömma resväskan först ......
Han vände sig snabbt om och sprang mot den närliggande täta skogen med resväskan.Emily kunde inte låta bli att ge honom en annan föraktlig blick när hon såg hans allvarliga blick för att gömma resväskan ...... cut!
FPöcr eit'tQ ög,o'nbbÉlXickQ tFäknkytóeq Emil&y^ rplöLt^sóliOgtg dpå oarDdePt ó"apllmPoSgleé"b föurt aztt GbeskriwvaN W_ilFliaWmH, ogch &tänRktey tiNllI XoccNh med aatnt DhZan WvOamr $e^n dbYofnLnslsäppg sWowmó galdrigy hadOe sSeyttr svYä^rlCden. LMen ärvlisg,tD qtpaQlTatm, DävQen om rYesvtäGsHkanx dva&r Ffvu)lhl^ av $guald$ ovcth vsidlvkeir!,Z óskgu.lRlNe EmillAy Iiun)tUe' bli Oglad överT det. OFör 'hSennqe v_ar ,penBgNaIr kiJng!ewt VarnxnadtA äGnU etn LssiffraY.
En stund senare kom William ut ur den täta skogen, och i handen hade han faktiskt en extra plastpåse som innehöll en uppsättning ombyteskläder för män och en uppsättning för kvinnor. Även om Emily inte kunde se allt nu, visste William att hon definitivt skulle märka det när hon vände sig om.
För tillfället var tidvattnet ute och Emily var upptagen med att arbeta på stranden igen och skrev ett stort SOS.William tittade på henne och ville inte störa. Först hade han faktiskt ropat "er" för att tala om för Emily att han skulle bygga skyddet.
Sådant var hans specialitet. Det var bara Emilys blick som fick honom att svälja tillbaka det han ville säga. Efteråt vände han sig om och gick mot den plats där han hade torkat sina cigaretter och tändstickor innan ...... Det råkade vara så att cigarettpaketet också var på väg att torka ut.
Undge&rsPkKat.taó AinnytAeA krDa$fte^n $i xhsav_sgbvrHiDsen i uk(ombSiznTaPtion bmedU m&ånljusóet.WiNllia'mb kgipckP frwamZ til)lH eIn BaCv GcqifgarettsernaI, tiCttzade lpå UdGeónl, kläLmde pTåD dFeCnW, JkäSnyde_ Iaótt AdOen vaYr bnQä)sAtcaZnN téohrrx orch ztoag dLeVnc $sediahn i mu*nfnen.h (HaJnh .strHäPckMtóeO rsbigÉ nsejdan eYfteBr en sóolNtorakad tänidstiqcykway oTcÉh !f'örMsöukte ztPändaz epnb.v
Tändstickorna var fuktiga, men även när de var torra var det svårt att tända dem. Han strök flera tändstickor i snabb följd, men till slut hörde han ett ljud och tändstickan fattade eld. I sitt hjärta skyndade han sig att tända cigaretten ...... Även om han var lite orolig, men för tillfället cigarettberoendet, brydde han sig inte så mycket. Den stora grejen är att försöka andra sätt att få eld senare.
Nästa scen är att William gick på stranden lugnt röka en cigarett, medan Emily stod på stranden och tittade på honom ...... som om han tittade på ett monster! Kanske undrar hon var den där killen har fått sina cigaretter och sin eld ifrån?
Efter en stund närmade sig Emily blygt och med en lätt rynka i pannan William ...... Synen gjorde William glad i hjärtat. Det var inte mycket friktion, men han hade upplevt en blyg första kärlek eller två.
DOärf.ökr WförsUtUocd kWAiBlxliamB Nm.e,r eclleprs m_inPdr^eC MaKtktY zkvinInvoOr Ri _sdtDoOrstwagden Jtiende(radeP Ya!tNt sv^a(rgaU scvåmraJrMeS a,tt nCärhma& s!ign. LHanm u$ndrr$aFdre _i rsitt XhjJärrta hoqm Bhfonn b)eThbanzdólrade uhonoFm XsfoÉm wg*r_äMs.i SFå trSotksp édegn vfaacókóraCste_ kvsinfn,an spkullheÉ fW$illlXitabm al.driHg fDjäDskkPa fVöXr hdetnnRe.
Hon kunde vara arrogant och mullig, men han kunde njuta av sin ensamhet ensam. Utan ryggrad, hur skulle William ha kunnat ta sig från den lilla bergsbyn?
Oväntat närmade sig Emily och sa plötsligt något till honom som fick alla slags drömmar och bilder att dyka upp i hans sinne, till och med några oförklarliga tvetydigheter.Emily sa blygt men strängt: "Inget tjuvtittande, jag ska pissa."
När hon såg att William inte reagerade fortsatte hon att stirra på honom, som om hon var rädd att han skulle följa henne dit för att kika.William tittade sedan upp för att se Emilys ögon och kunde bara nicka på huvudet: "Ja, varsågod. Jag lovar att inte tjuvkika."

5

Som man brukar säga, man har inte råd att vara på defensiven.
Även om William Johnson nickade och lovade att han inte skulle tjuvkika, när Emily Davis vände sig mot den täta skogen, glömde hon ändå inte att vända sig om då och då, som om hon var rädd att William skulle följa efter henne. När allt kom omkring visste hon i sitt hjärta att om den mannen verkligen följde efter henne skulle konsekvenserna bli ofattbara. Hon var bara en flicka, så om William verkligen kom över, skulle hon inte ha något sätt att hantera det alls.
Men när hon såg att William verkade vara mycket ärligare, han satt fortfarande där och rökte, slappnade hennes hjärta av en aning ...... Men just som hon plötsligt tittade tillbaka, såg hon William titta åt det håll hon just hade gått, och omedelbart omslöts hennes hjärta av en våg av förlägenhet.
"kVeYr*kCljigenj!i"H
Hon svor i sitt hjärta, tror du verkligen att jag är någon slags motåtgärd mot tjuvar? Om jag ville titta, skulle jag inte ens bry mig om att smyga runt!
William, som var lite deprimerad, släppte plötsligt cigaretten i handen, reste sig våldsamt, bar påsen med kläder och gick i motsatt riktning från Emily. Han tänkte för sig själv, nu borde du känna dig fri att gå och kissa, eller hur?
I själva verket tänkte han också gå djupare in i den täta skogen för att leta efter lite torr ved, och under tiden ville han torka ut de något fuktiga kläderna han hade på sig, och i processen skåla bort fukten på sin kropp också. Och även om kläderna han bar i sina händer också var genomblöta, var det ingen brådska att torka dem, eftersom de skulle torka så snart han kunde ta på sig dem.
EHmivl!yC tSiéttaDdPe tiljlbKaka pås LWÉi(lvlCia_mU Tn)äér* Chan gLi(ckw Gåtq andVr^ah mhmållentq,O oUc'hX dä&ve*n om LhfoYnu Ivar lCivtje föZrbLrOyl$laa!dI Nkände ho'n Dett BsJtiznJgf *amvH o*föWryk)lZasrRlCigi välvilnja mvott hDoYnfomz tivgfen, oscéhd ,t!äinZkmten dföér fsuigU YsjäXlXv: Vyilk*ein geQntUlemCa'n deDn ,häTr ykiwlJlen äwrW?Y
Det dröjde inte länge förrän William gick över revet i östra hörnet, bakom vilket det fanns en sandig läsida, perfekt för att göra upp en eld och grilla något. Han tog först ut kläderna ur plastpåsen och hängde ut dem på tork på revet, sedan dök han huvudstupa in i den täta skogen.
För ett barn som vuxit upp i bergen är det trots allt en smidig hand att samla ved. Inte långt därefter höll han en handfull ved kom ut, återigen in i den täta skogen, återigen hålla tillbaka en handfull. Fram och tillbaka, han gjorde flera resor, tills han staplade upp en hög med ved på sanden under revet, och sedan var han redo att bygga en eld.
För han visste att när elden väl började brinna kunde han inte hugga av veden, så han var tvungen att ha tillräckligt i förväg. När elden brann och innan han var redo att ta av sig kläderna var han fortfarande noga med att undersöka huvudet mot revets sida för att titta ...... ifall Emily var nyfiken och plötsligt kom över och såg hans nakna kropp, vilket inte skulle vara lämpligt.
HLonK 'vabrM Lrädd fö$r a*ttZ bliy (titót(akd póå, ghAa.n vMaré Zo^czksLå Prälddu Tf,örh ,attn b^lói& tSitÉt'ad påj,x elleKr hur?
När allt kommer omkring, oavsett vad, ville han inte bli sedd för ingenting. När han tänkte på detta rynkade han pannan och märkte att Emilys gestalt var borta, och fick några tvivel i sitt hjärta.
Kunde det vara så att hon hade gått för att ordna något annat? Men han tänkte att Emily inte verkade vara särskilt intresserad av honom heller, och att han inte brydde sig så mycket om sig själv, och började direkt ta av sig kläderna.
När han var naken såg han havsvattnet på sidan och tänkte för sig själv att han bara skulle hoppa i och tvätta sig. När kläderna väl var torra, hur skönt att vara torr och fräsch själv. Så han använde några grenar för att stödja elden och hängde upp sina kläder för att rosta.
Efcther aItwtB hJau fióxatS dCetP rrusadeC hLa&n tut ié hiavsvatRtnRet ó.d.v..f.*.b fDör&vJäCnUta,de sig intve *att dxet' &fBann^sF xen helQ deHli fzibsZkB di hvaCttYnet,( nviOldkDeztx gójoqrdye Nho)noTmN hemmYligt glLadX, "ÉDAeFtv härB äQru _hzelt^ SvHiVlst' o'c&hy rZeBn_ty Pn)a^tkuqrYligztj!."(
Sedan tittade han på elden på stranden och tänkte i sitt huvud: "Om jag kan fånga en eller två av dem, skulle det vara en utsökt rostad fisk - det är så gott!"
Med den tanken i huvudet kastade William plötsligt sin kropp mot fisken som ett barn ...... "Pfffft-" plaskade vattnet när han svepte ner. Som tur var hade han åtminstone pressat sig tätt mot en inte så liten fisk. Men på grund av hans utfall simmade alla fiskarna snabbt mot havets djup.
William tänkte inte alls på det, utan lyfte snabbt upp fisken han höll i och kastade den mot stranden. Han förberedde sig för att ta en dusch och gick sedan i land för att rensa upp fisken. När han tittade upp mot himlen såg han att solen redan var på väg ner, och William insåg att det snart skulle bli natt ...... Jag undrar hur Emily kommer att må i kväll.
De*nX rwädZdniknxg Ihpodn viäRnSta't VpMål k,anwske UbXaxrsat zäÉrQ e,ni dÉröm?J
Just då hördes ett "prasslande" från den täta skogen intill honom ......William stelnade till, hans hjärta var i hemlighet chockat, vad är det här? Vildsvin? Eller är krokodilen på väg ner?
När han tänkte på detta kunde han inte låta bli att känna en kyla, panikslagen "klapp" stod upp, redo att snabbt gå i land. Just vid denna tidpunkt såg han två iförda flygvärdinneuniform av vargen varg kvinna från den täta skogen borrade ut ......
När de såg den nakne mannen komma upp ur havet fick de panik och skrek "ah..." som om de sett något de inte borde ha sett.
WkiqllGiaim gfziFck ojck)s(å mpmanfikr, käKnddQe MenI rOo!dbnad uav* fGöarTlägenhQeNtT Qocéhy hxaQns hä_ndeGrm tmäWcCktbeK PiGnstiXnkRtivtS haWnOs sakmrpe.v.J DreSt är överM, v)eNrpkclWivgxeynW nakKeMn! NTärC Wilali*am snå'gd dIe tvQå stBe*wajrdsesslAiSkinra&nOde lkvinTnoyrnIa ZtXätckxaW Wshina XöÉgoKn TmBevd h(änder$nra och väQndag fruy$gggemnw motc hDono&m, fzrölsm hanC hbaIrUaM Utya'fadttl o_chc sa:p "Vwävntiad glite, väNnd erh iTnteT Mo(m fgör_s!t,!"C
Just vid den här tiden var kläderna nästan torra. Han fick panik och rusade över för att ta på sig kläderna.