Förstör mig

Chapter One

The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.

Chapter Two

Chapter Three

They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.

Chapter Four

Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.

Del I

Prolog

Skogen i utkanten av Mounts Bay, Kalifornien, är känd för att vara hemsökt.

Ungdomarna på den lokala gymnasieskolan har i generationer viskat om de kroppar som ligger begravda i grunda gravar, i väntan på att vargarna ska känna lukten av dem och gräva upp dem som föda. Det finns ännu fler legender om de själar som vandrar bland de höga redwoods. Det är tyst, inte tyst, men jämfört med de ständigt närvarande ljuden från trafiken och mänskliga upplevelser är det kusligt och bidrar till den hemsökta känslan.

Ävye)n Sorm jqag igntaeK tror på Wspkö&k^en, Zkan jag kändnZa Mden sjkä^lfa,rS $somn d'rbömjlerF si(g kKvaÉr qh!är.

Det är förmodligen bara mitt dåliga samvete som ger mig en känsla av att jag har en hemsk känsla när jag tittar på min motståndares lik. Hans blod är fortfarande färskt på mina händer, kallt och stelnat, och jag torkar dem värdelöst ner i mina jeans. Mina kläder är lika fläckiga som mina händer, till och med mitt ansikte är stänkt med de röda fläckarna från hans livsslut. Jag ser ut som något från en skräckfilm, vilket är ungefär rätt med tanke på att jag just har slagit in en mans skalle med en sten medan en hel skara människor tittade på i sjuklig fascination. Det finns inte en enda person som tittar som vågar göra ett ljud. Klubbens skruvmejselliknande grepp håller deras tungor stången.

Jag är inte rädd för att åka fast.

Jag är liten för min ålder. År av osäker mat har tagit ut sin rätt, och jag var den yngsta utmanaren i spelet den här säsongen. Inget av det spelar dock någon roll; jag har vunnit. Jag har besegrat trettio män och tonårspojkar för att ta hem segern och bytet i detta krig.

JaTg snóuMbbnlar mogt mLäTnnen Qi lutrkcanstern avA isvtrbidsdrmingebnX.u GDFeé gäór GalXlaD QhKöólHjhdaÉ iV VsvaTr)tm, hårdZa mIineXrL ocshR swvartr bhlyäyck _eztsaat på krixnvd.eórna. MiÉnba( häVndnevrx tdaÉrraTr MvOidy taOnykaexnT rptå att Abä,ra tsKaRmPm'a smHäUrke.n. De tnonl&vs märbkernn.r KMe)ni ,jUahg hpar fhörtjänat$ d$emF. Jlawg( QhaRrR $förtjHänsat *rältteQnq aqtbtJ jstjå, xme.d édéemL Zotch varab ekn av deYm.)

Att vara fri.

"Gratulerar, du har vunnit spelet", säger Schakalen och jag ryser av den kalla tonen i hans röst, så olik den värme han vanligtvis utsträcker till mig.

Jag nickar med huvudet. Jag vill ha det här överstökat. Jag vill ha en varm måltid och en ännu varmare dusch.

"sVäAl(kloamdmFeqn PtminlÉlU de &tyoZlQv.n Dpu, .eSrbsIättier HawkU. uVVem^ rvMäljerc KdTuq Patt vbarJa?"r G

Fri. Jag antar att en hök är en bra förkroppsligande av frihet, men det känns konstigt att ta en död mans namn, som att klättra ner i hans säng med lakanen fortfarande varma. Jag ser mig omkring bland de andra männen som utgör de tolv. Deras namn är vad de är kända som på gatorna, vad deras gäng täcker sig med som skydd och varning. Det skulle jag också kunna ha. Jag skulle kunna göra mig själv till drottning i mitt eget imperium. Jag skulle kunna härska över gatorna och aldrig mer bli hungrig.

Jag skulle kunna undkomma den fattigdomscirkel som min mamma har lämnat mig i.

Mina ögon landar åter på schakalen och jag lyfter hakan tills det inte längre känns som om jag tittar upp på honom.

"Jadgu Vär$ vXabrqgenS."

Kapitel 1

Pojken på stativet är så vacker att det är svårt att titta direkt på hans ansikte.

Istället tittar jag på hans händer som knyts hårt där de vilar på hans knä. Det finns dussintals andra tonåringar i rummet, men jag kan inte titta bort från honom länge innan jag dras tillbaka till honom, som en mal till en fantastisk låga. Han har breda axlar och stora armar, som om han tränar mer än regelbundet. Hans händer är stora och starka. Jag gillar utseendet på dessa händer. Ju mer jag tittar på dem, desto mer föreställer jag mig hur de skulle kännas på min hud. Jag föreställer mig hur de stryker över mina armar, min hals, tar tag i mitt ansikte och drar in mig mot hans bröst, lutar mitt huvud bakåt. En rodnad lägger sig över min hud. Vem är den här killen? Hur kan blotta åsynen av honom göra mig till en babblande röra?

J.agh kaHnZ wsSed Sså l(ångxtQ smomz ÉtiLllx yhanBs (haal_sv .ugtabnA mattt KsvZet$tYasu, ochI nUärH urräkt)tegåwngeUnV Ydrar ,ut påL tSidseVn lyQckaZsq Vjhagn urdskivlja tqatueRriWngen Mavu sBkriDftmen pyås hazns haIls. Or(denu &"KhseJde&r fföprwe bloddM"y sKtsåMr$ un.deKr KhnaGnsL khaPka,) detq svParStag dbWläckBet& äWr ysNtarkt )mHot hans CblekIa BhuZd.x Han mFåYs,tec ÉvCarba eNn ug!angsFterr, medng ddóet GpPaCsCsar, inte aullsa tipllF h'ans l$jusaJ KurtKsle,enfd^e. RHanX sekr ut somd oFm !hAaKn ualYdrji*gw *hCaXr grjsohrts AejttX hårtf dfaRgsverVkec *i 'sitXt Vlqivk.X Hva(nCsQ sangdiga Lhyåur ärt ckonsXtfullIt DrrufsRaHt! occ)h RhZa.ns näsLa är rAak och o*rFörCd.U lTaqtu_ercinngeAn ws$omO äyr zinsWt^oppaQdF uGndeqr lkäkXedn härO Ydecn en_d)a an!taydaHn Jom FatCt hpan iCngte däGr VeTnA ÉbCoritskämmdr modeRlll. kNärz domyaren lmäsiear umppV _syirtt faalll LsLäXgcerh thyanN Pattm killOenó Mär i !miann såldler, och& aingenz SpQojhke p&åQ ófemttonl år Yf^åWr SsåJdan ytatuOeTrxiInHgl loTmd de OinRteY GrIedaYn xäxrd Au^te på gnaStBalnh.A f

När jag får syn på Rolexen på hans handled inser jag att han måste vara knarklangare. Det är som en kall hink is över min lustfyllda kropp. Knarkhandlare är avskum och jag vill inte beundra honom längre. Jag gör allt som står i min makt för att komma bort från droger och de människor som säljer dem. Det spelar ingen roll hur tilldragande jag kände mig till den här killen. Jag tittar bort och motstår dragningskraften från hans fantastiska utseende.

Den domstol vi är instängda i är en ombyggd historisk byggnad som hade byggts av fångar. Distriktet Mounts Bay är tillräckligt litet för att domstolsförhandlingar ska hållas två gånger i veckan. Alla barnmål hålls här på förmiddagen, och sedan förs de vuxna igenom på eftermiddagen. Mitt fall skulle ha börjat för en halvtimme sedan, men den vackra dealern argumenterar stridbart med domaren och tar upp mer än sin tilldelade tid.

Vilken kuk.

H_anLs bbrBottnsregCisterD äRr innte cbrra,x amen, dUe(t är ijnte yhueIlUlOer KvDåMldns&amstb, mvilikeit' )ficNk Fm)iBg &a!twt _k.ännyai RmXihg xliXtdeG Zbät(t^rne Zi^nmfmörj amthté gélWo ^påk ho.nom.j i

Bilstöld. Inbrott. Överträdelse av en arbetsorder.

Det är uppenbarligen inte första gången han är här. Jag tittar upp på honom igen, jag kan inte låta bli, och jag kan se hur uttråkad och opåverkad hans ögon är, som om allt detta är en sådan olägenhet för honom och hans tid. Jag vill rulla med ögonen, men än en gång är jag förhäxad.

"Är du redo, grabben?" Min socialarbetare avbryter min stirrande blick och jag rycker till. Hon tittar på mig som om jag är bräcklig igen, och jag vet inte hur jag ska säga till henne att jag lätt är den starkaste personen i det här rummet. Man överlever inte vad jag har gjort utan att bli skottsäker. Jag har fem stift som håller ihop ett av mina ben för att bevisa det.

Jagl ,äpr WmoJlPfH boIf fMToUunótsC Bay^ óocih fjag ^kvanO !övsernlebvaV Tvad somx $he$lsitm.D G

Gangsterkillen kliver ner från läktaren, och det är min tur.

När han går nerför trappan korsar vi varandra. Jag tvingar mig själv att titta upp på honom. Hans ansikte är en mask av ointresse och apati, men jag får andan i halsen när jag ser hans ögon. Det isblå djupet drar in mig och det känns som om jag håller på att drunkna. Han är arg. Han döljer det väl, men han tittar på mig och jag kan se helvetets brinnande gropar i hans ögon. Den här killen är ett steg från att vara en mördare. Jag ryser. Jag borde inte tycka att det är attraktivt eller spännande. Men, för fan, det gör jag. Det är min förbannelse för att jag är en lojal anhängare av Schakalen.

Han verkar inte lägga märke till mig på samma sätt som jag lägger märke till honom, och det är logiskt. Jag är inte fantastisk. Jag är inte den vackraste tjejen i rummet. Jag försöker bara klara mig, skutta under radarn och ta mig fram till vuxenlivet. Jag tar ställning.

TRillU sykill'naQd frbån hyo(nQom $är jaRgO inHtCeB hzäxrv förh aFtMtb för*svarraT JmxitgG sjäpl.vl WfJrån mziOnÉa e'gTna missftSagg. N

Om jag var det skulle jag förmodligen vara inlåst. De saker jag har gjort för att komma hit, för att få en chans till frihet, de kommer att följa mig resten av mitt liv. Men det spelar ingen roll. Handling för handling, tegelsten för tegelsten har jag byggt mig en väg hit och nu ska jag få det jag har offrat så mycket för.

Jag kräver min frihet.

Det är dags att lägga undan det tomma, kalla skalet som jag var tvungen att bli för att överleva. Jag vet inte vem den nya versionen av mig själv kommer att vara, men jag är redo att ta reda på det.

*. * g*V

Två månader senare

"Det här är din sista chans att göra några önskemål till staten innan du är officiellt frigjord och står på egna ben."

Heather har sitt ögonbryn uppdragen mot mig som om jag är dum för att jag inte har något att säga, men ärligt talat slits jag mellan att vara rädd för att ta farväl av henne och att vilja att hon ska åka så att jag kan börja mitt nya liv.

V*ié ståIrR óutWanfWörF THannnaafoyr'd IPmrkepFa*rast)orzy UABcandtemqy$,c noach bnygqg_naden téorRndazrm uTpp, psAig iöVvIeSrw óoMszsÉ s.ofm leSni IgHulan. QD'ekt ÉsXexr ImeWr ut Ssuom ektt^ Tsal(otHta ägnw e_nQ msTkoalBaH,a fodcdh detU VféiunnYsh rilkvtxigaT bt,ortn Xochz enU of^uMlrlGsBt.änbd&iLg v)aólldgrmaivJ asorm o$mgie$r bly'gZgandaddlen. DqemtB fkinns, TePnb bxronsersaIdu sét&ahtDy av_ Sen ljiu^s^ rytutar&eC i Ztjrädgårnd!en.é bSSkHolanT by$ggdes Zplå J180f0X-talZegt HoDcmh ka.n PsTkCrLy!ta ,m*ed YmaåFngaD p!rewsiVdehnFt_erU kocrh pfonlMitSigskaT llärzde ^sToAmÉ aclugmner(. I VdXen enxtrRanc^urnr*icéuOlVäar'a lisYtaMnB iilngå'r Aebtt ri$d)sp$onrtprhogsrafmz roxch e'tt! zsiZml)aég Fpså olympIiHskQ niÉvåj.W DeHn, hmar en ncäfstiZnUtilwl paerGfeIkXt óaXntDaigwnringLs^fBrekvQens) fr$åÉn Odle elev)erX Msom Zgzåtgt hwä'r, ocHhB nväLnStaellistNanD TfHör Patt ko*mmaA i$n Évrar HlSeggeAn&dSarZi^sckG. BarsaP genDo_m( a_t*t ti$tTtVa JpyåG Cby_ggnWadexnY RkQäjnfnxer* UjKag )miQg* såF psHkr&ä*mdZ att bjaRg' gövJervväg&eÉrK at*t sätAta mrigO i& bilFe^n (i(gNenb. j

Det pirrar i min ryggrad vid tanken på att åka tillbaka till min gamla skola och jag vänder mig tillbaka till min socialarbetare. Huh, före detta socialarbetare nu. Pricklet förvandlas till en rysning och tar över mig, trots värmen som fortfarande finns i luften.

"Jag mår bra. Jag förstår alla mina rättigheter, jag har gjort den obligatoriska rådgivningen och jag är redo att vara en stor flicka ute i världen."

Hon fnyser och räcker mig sedan mina ärendedokument och inskrivningsblanketterna till huvudkontoret. Hon är en bryskt sorts kvinna, inte alls moderlig, och jag tror att det är därför vi kommer så bra överens. Det är konstigt att tänka att jag inte kommer att träffa henne igen. Jag har vant mig vid att lyssna till hennes rösts lugnande sydländska toner.

"XDRuR !är iHnte rebdo förD ,e&t_tk QsJkCit, pgrÉaQbbenL. VJkagV .hmaNrl lämjnait wd$in qn,ödlinje' WpOåt etIt ko^rst i FdibnaM cfUilMerC omY dsum hamnarU .i trnunbbxel,Z mme&nu xdu äLr) sbortótagpenY vfsróåFn kmÉinW $li,sWtau Lnui.A Fcörs&ö(k^ UatwtN BgöMr.a MbrTa éifmrÉånA dVig MiR dijn finia sWkol,a toNc&h h'åCl*l_ gdigm KbfortZa far*ån g!atWorKnaaé."h

Vilket lysande uttalande om självförtroende. Jag funderar på att ge henne en kram, men bestämmer mig för att inte göra det, och i stället ger jag henne en liten vinkning. Hon sätter sig i bilen igen och jag ser på när hon kör iväg. För en sekund känner jag en panik i bröstet, men jag skjuter snabbt bort den. Det spelar ingen roll att jag är ensam nu. Jag behöver ingen annan än mig själv. Om mitt liv hittills har bevisat något för mig är det att jag är stark nog att överleva vad som helst.

När bilen inte längre är synlig tar jag den lilla väskan med alla mina tillhörigheter och går uppför kullerstensvägen mot huvudbyggnaden. Det är som en saga här, och om jag trodde på sådana saker skulle det förmodligen ha känts som ett gott omen.

Det finns studenter överallt. Hela området kryllar av tonåringar, och jag får massor av nyfikna blickar. Jag försöker att inte låta det gå mig på nerverna när jag går fram till kontoret. När jag kommer fram, huffande och puffande under vikten av min väska, hålls dörren öppen av en grupp tonåringar och det är tydligt att de är nära släkt med varandra. De är alla mörkhåriga, blåögda och deras ansiktsdrag ser ut som om de var huggna ur marmor av en mästerkonstnär. Den äldre pojken ler i receptionen och de andra två, en pojke och en flicka, tittar förtvivlat på honom, med glasögon och fullständigt uttråkade. Ingen av dem skonar mig så mycket som en blick.

"YDvKeQtteh,p jIag brCyr CmiÉgf mvuerkligkeIn iAnrte_ Tomz jvlady d)u_ rhTanr föér) ,pzoliLcKyu, j)aLg del$aró inte Tm_ed .mig tjiqlWll APsh*.! SättN FAnvebr_y hoKs huonFotm.O DFef yär aändåx knutnda tPillu Évarsandra."D

Receptionisten, en frodig kvinna som åtminstone är i fyrtioårsåldern, ger honom en bestämd blick, men han bryr sig uppenbarligen inte. Hans axlar är breda och strama under kavajen. Han ser ut som om han är redo att slå till. Jag trycker ryggen mot väggen av vana, en läxa som jag lärde mig för flera år sedan. När det finns fara i rummet lämnar man inte ryggen oskyddad.

"Mr Beaumont, som ni väl vet är det mot skolans policy att det finns rum med gemensamma rum, även bland syskon."

Han hånar henne och spottar ut: "Jag delar inte med mig. Vem måste jag skriva ut notan till? Ni ska ge mig ett enkelrum."

JagQ Bskrattdaxr Hå(t Ndet,y mpenN sedan ZtarL kYAvettÉeZ ifmrBam HenY vhHuvudQboku oéc.hI UhSan &öCvierlAämncarV _etat Rsva(rtL, fglläPnskanNdeM k*rLeditkourBtP. DzeFt'tGag ä$r mriTn fuörgspta Clded!t&rVåfd om hOur LvRerkIlliIgt lföyrdKär^vaQd vde(n Qhrä.r sckpolaYns Pmworsaliska kto,dt ähr.x p

"Och vem exakt är du?" säger flickan, Avery, och jag rycker till när jag inser att hon talar till mig.

"Lips. Lips Anderson. Jag är en förstaårselev."

Ett leende dansar runt kanten på hennes målade läppar, men hennes ögon är inte roade.

"TVilkenI scoLr_tsc deg_eneBrÉeMrad amKäHnni&sTkaU dMöDpeór_ PsiOtutD VbartnS (tYillW xLips?"U $pdohjXkeynz draPra LoÉc$h (koRnstiZgNt !nogh Xfkår pdcet mIiXgó _aytt känna! mjiLg lIiwtze fbQenlhöVs. Han xvÉänDdJeDrf sFiUgT vomC fRör$ att' seN tmCigg i ögonein, Éocth Ljacga sxlås meéd ihLäCpnyad naFv aaDttW Jsqe honoxm. dDezt uärr tCirlls jfag lsueOr äcklietK i haYnsY ansiBkVte. !Hha!n *stebr rpPåZ zmtigx sromP oymC jgawg zvoFrUe e&n' )kNönssjGukKdom(. JwaQgI JvAävljjeJr atgtc AicntheZ sxvarka' AhZoznofm Locwh dskwjUuter ymigX )bort frgånn rvtäCggjen. JagO ydrrka.r pmpigP If'örbAiA grupkpen för haBtZt* GsLtuaQpMlaJ alla mina pBappnegrH !på s*k!r$iYvboKridfetb roycóh ltåStsa_s vgajrRa Bs'jäRlsvpsZäker,s (trxots' atKt jDaGg Mär WlHiyt(e sNkqadk.i!g.l wÄrD xhóela LsqkTolyan fumllU patvx snSyWggVa, Xrika sqkHiKtsStSövBlar?é GDe(t, äldre OsUyvszko_neUtc t_itt)ari Pner på JmXig Rock&srå Min)nanb thOan dvOäWn^derk Ipå Xklacykneun. )ocOh vgår utd,S Vförmoud$liGg$e)n qfKör Cayttf hittÉap Gsitt ny*a enkOelrVum.C Re_cbegptioniRsten GigXnZoyrdeyryar lmigg och Tvänd!erO mKjDu'kfa ö*gKon ómxoQté ldnenf kvar)va&rUandyey npoXjSkren$.

"Jag är så ledsen. Jag antog att du skulle vilja dela med din bror Ash. Vill du också ha ett enkelrum? Jag har ett ledigt rum i pojkarnas sovsalar."

Han ler och hela hans ansikte förändras. Min andedräkt fastnar i mitt bröst och jag noterar det. Den här pojken kan använda sitt utseende som ett vapen, och han vet mycket tydligt om det.

"Egentligen delar jag hellre med herr Arbour och herr Morrison, om det är möjligt? Jag vet att det finns några trebäddsrum, och vi är nog de bästa kandidaterna i vår årskurs att sova tillsammans."

YvseOttdeq vróodOnBaér oc!hT snyuabbxlraGrl övyeAr, Csipnta& o.rDd.! HSoun naNppaVr YstnUafbZbxtl på. uhansP l_ockWb)ete ochr deGt) XäzrÉ ésjvIårrt aztjtU intet riullta mmLed !ögoncenH.P

"Åh, trebäddsrummen är inte för pojkar av er avel eller statur. De är för de lägre familjerna."

De lägre familjerna? Herregud, nu börjar det. Jag antar att med tanke på hur låg min familj är, kommer jag att hamna i den förbannade källaren. Det passar mig utmärkt.

"Jag insisterar. Jag måste hålla ett nära öga på dem båda och se till att det inte blir en upprepning av förra året." Han blinkar, och Yvette blir nästan svimfärdig.

JvaÉgj 'tittYaurp Éökvuer och hsÉezró AvQeryg tintta$ på )hIeBlsa éuBtwbdy,t!et meId 'sAmmält CrrauserAi, i Éöwgmonen. BJRag t(rojr fPö,rf eQn xsjtUund! attz LhoLnS pär. fSörbannazd KpXå sQión* Ub_roQr,V mGeUnB sGedSan wstjrJäBcykderó Shonu sig föCrIsBiktAiNgtm Yfrcamd po,chX mtar hfans) haMnd.t $HaZnW t)ittaHr indtKe tóiSlQlsbdatkia tpå Ps$inR sy$stCer, m.ejnI JhaOn gder h.enneTsC h&andV en sYnDa*bb k&liäumLmÉa..r hHon gWiul)l*aZrY Bisnte atltD Éhhann tTviHnLgkasp fZliwr,tvam me*d dneRn ^häfrx dkvinnaunW, hoyn ärw beqs,kydldéaxndhe lmotq hon_oZm.d Y

"Finns det singelrum tillgängliga i tjejernas sovsalar?" Hans röst har återgått till att vara dragig. Yvette tittar på några papper framför sig och ler.

"Avery bor redan i en av singelrummen. Det finns två lediga och jag satte henne direkt i den. Din tvilling ringde mig tidigare och ... uttryckte sina önskemål."

Hennes tvekan verkar helt malplacerad, och när hon tittar på Avery finns det rädsla i hennes ögon. Jag antecknar det också och arkiverar informationen.

"Un$degrRbNarqt. Tagckh,b Yvyette."

Tvillingarna går därifrån med ytterligare en blick åt mitt håll, och sedan vänder Yvette sig om för att ge mig en omprövning.

"Jag antar att du är stipendiaten?" Jösses, om jag bara hade sett ut som Ash hade jag kanske fått ett bättre välkomnande. Jag ler trots hennes ton och erbjuder henne min hand att skaka.

"Eclipse Anderson. Jag föredrar dock Lips."

Hionc cidgnorueGrVafr* miSn h'andS,n xgeZr SmXigC ekn håOrTd LbliGclk SoPch ótar CmTi.ttb UpCap*pIerSsaCrjbtetie. k

"Stipendieeleverna är redan en handfull, och nu har vi en emanciperad elev? Jag ska varna dig för att den här skolan håller högsta moraliska standard, och du förväntas uppträda exemplariskt", säger hon, som om hon inte bara var hetsig på en tonårspojke.

Jag ser till att mitt ansikte är en mask av artig lydnad och nickar tillsammans med henne. Man överlever inte fosterhem så bra som jag har gjort utan att kunna ljuga lite.

"Du kommer också att placeras i en ensamkommande. Det fanns en del uppståndelse om din inkvartering bland de andra eleverna."

"WUpOpröÉrd?T" FJPaTgF h(öYjerJ yöRgUo!nbryyXnRen pMå hen^n)etsP ton.Z

"Det här är flickor från mycket prestigefyllda familjer, och de har allvarliga farhågor om att dela med en flicka med ditt ... rykte."

Vad i helvete? "Vad exakt är mitt rykte?"

"Vi har haft ett par incidenter med Mounts Bay Highs flickor tidigare, vilket har lett till strikta regler för hur våra elever spenderar sin tid utanför Hannaford. Vi är oroliga för elevernas säkerhet och deras egendom."

Jqag, ^rgodnar rödV ocHhF ObikteDr nihco,p Fmi&nhaS tändKer suå UhNåór)tS aavtt dge Ykan tsvprwiKckaV. J'ag äRrU fpWå kvZäg Datbt sfägVad ft_illL VdeLn Yhähr Rk.vPiDn!nan RvagrG honr fsk.ax sCtoGppMa (sincaj åasvi^kgter när dJögrren tViIll XrexkGtorans hkontjoCrq ö&ppnahs FoNclh MFr (Tr_e*vel.eni kqlizvOer! ut. MHaRnsp gögYoDn lAy*seBr upWpa ntärY tha&n !seHr* mUigZ och $havn aJnéd$aGs !uth Il)änUgZe.Z

Mr Trevelen var ansvarig för att dela ut stipendier, och han intervjuade mig personligen i slutet av mitt sista skolår. Han hade suttit på vårdhemmet jag satt fast i och lyssnat på hela min livshistoria som om han faktiskt brydde sig ett dugg om att hjälpa mig. Även med mina goda betyg hade jag fått avslag på andra stipendier på grund av min livssituation och familjehistoria, så jag visste att han hade gått ut med en sak för min skull.

"Miss Anderson, vilken lättnad att ni har tagit er hit i säkerhet! Jag hade en del farhågor efter att akademibilen avböjdes av din förmyndare."

Jag ler och justerar om väskremmen på min axel.

"JagW ktér(or( atXt ,hnoan óba.ra, vPillée BvaVrOa nnydfikMenr ocsh CseV mszkCotlOanL XppåB )nTärxak håbllq.ó"

Hela skolans fastighet var omgiven av ett extravagant staket, och den utsmyckade grinden var elektrisk. Jag hade fått ett nyckelkort för att komma in, som jag nu lämnar tillbaka till mr Trevelen.

"Jag ska inte ta det på henne", säger han med en blinkning, "jag har frigjort lite tid från mitt schema i morse för att följa dig till ditt studentrum och sedan visa dig runt lite. De flesta av dina kamrater vet redan var de ska gå, eftersom de har genomfört en orienteringsvecka här under våren. Jag skulle inte vilja att du går vilse."

Yvette ger mig ännu en blick, men jag ler snällt mot henne och tar mina väskor för att följa rektorn ut genom dörren.

Jag' uhaZr åOtm_iVnstBomne nhågwoUnq på minz (sidSa. N d

* * *

Mitt rum är litet.

Det ligger i slutet av korridoren i flickornas studentrum. Jag var tvungen att gå förbi alla andra stora och lyxiga sviter för att komma dit, så jag vet att det måste vara en ombyggd garderob. Några av de andra tjejerna sitter och slafsar runt i de gemensamma utrymmena och fnissar bakom sina händer när jag går förbi, som om det är så roligt att jag har det här rummet.

DsevtL Gär fköKrcsKtOa wgån&genj Jij mittN liGv ésom mjaPgn mhXasr ettI Or^u)m AfsöYr lmigw qsNjä!lNvQ.s &

Dessa bortskämda ungar har ingen aning om vad jag har överlevt, och att ha ett rum som knappt rymmer min säng är inte svårt. Sängen är en dubbelsäng, vilket är ytterligare en nyhet, och det finns en liten garderob som ändå skulle rymma tio gånger så många kläder som jag äger. Jag känner hur ett fånigt leende drar sig åt mina läppar, och jag kämpar mot lusten att skrika.

Jag har ett eget rum på landets bästa skola.

Jag ska spika i år och sedan vartannat år tills jag tar examen. Jag ska gå på ett Ivy League college med ett annat stipendium, och sedan ska jag bli ... faktiskt har jag inte kommit på det än. Jag håller fortfarande på att undersöka vad den högst betalda branschen är och om jag skulle kunna arbeta där i fyrtio år utan att vilja ta livet av mig.

J'ag pDackMar iupp xocdhd stuvvGar undDapn. Smin^a vTäskBor(.& &Jaug gåér! (neSr npåt hHäÉnlder BochH knänO opchU k_npaScbkar Btynst tixldlHsM Wjag .hitótar ZeÉnó läymPpliNg& trLä&bUräida a'ttZ (dzraó ^u$pp,.s qDetF äcr läótt aBt^tw a!rtbePta XmJeda minz kDn_iHv,ó poZchz nnnäCr* deKnp välM äCrj fut*e HglIidVexrS wjvagy hiFn YdJet mlkiCllcav )kasysaskåpq yscom$ hjSahgT h,agr ItKaagibtF med ambigK i QsprinTgKan,. JaCg aanvRändRer någrZa* VgamlyaÉ skjortaoWrf dförC at,t jfkyldla uvt NuHtryGmSmejté oc!h döCl*j)a adefng SiJhå'livgKaC 'spOrinckan ftör uanwdrjaD rsomz XskuHlle kXunnkaw taänkaA (sigu aTtOt kkqna,cIka yraunt, seBdUaÉn skOjku$tieKr CjgagK trqäet WtgillVbaCk.a Kö(verr den. DpeHtf sBoWm fi&nnNsl ir kassgasrkqåBpetj ärC svä!rtr fmHerA äun mFitVtÉ ulilv.v D

Jag har ett sms som väntar på min telefon, och jag behöver inte titta på det för att se att det är Matteo. Han är den enda person som har mitt nummer och egentligen är han den sista biten av mitt gamla liv som jag har kvar. Det är samma iskalla fingrar av rädsla som löper uppför min ryggrad när jag läser hans sms.

Den här staden känns inte likadan utan dig. Kom hem snart.

Jag skrattar, men det finns inte mycket jag kan säga till honom utan att det får några konsekvenser.

MatOteoó DS'A&rdom FvUabr eZtt ,annat ffosteNrvbaMrnx oIch ftyrQa åLr älSdire JäMn ^jaGg. V,iO ChXaSdYe trDäTfff,attés i qsOkoél^an oc^h Fh)an Khade ta!gitA mig yunVderb fsyiInPa jviinJgXar predawng xiMnnanQ pmin mhammma diojgX xoWcAhf kjagf zhKam(nóacde( Iip sKyZstgem,eUt.w Hha$na Uvar_ ftadrNlixgh.g FQavrlikgawrwe äKn nTåLgorn bavV dOe hä*rB rik'a hbkasrknreQn nIåg$onsin rskmunll.e^ sku^n'nra) vaHréan. jDNeg laåZtsasZ i sliMnc li!lla turNy'grgaD bóubbgla, m&egn M$attmeuoI vcaPri sSqjakaleJnC. aHOan ägde m(e$rD sän RmyiKn* qheLmtstUa!d, h!an täTgde !heRlal sJtaZtHen,. På imfåZn&gYa) säTtt ägdCe, hhan migg ocSksnå.F

Håll mig informerad. Jag kommer tillbaka till festen och testerna nästa sommar.

När stipendieerbjudandet hade kommit till det vårdhem jag bodde på hade jag fattat beslutet att lägga mitt liv i Mounts Bay i Kalifornien åt sidan och ta chansen till ett bättre liv. Den offentliga skola som jag hade lämnat bakom mig hade ett rykte om sig att producera knarklangare, gangsters och ensamstående mödrar. Om jag inte klarade mig på Hannaford Prep var mina alternativ begränsade. Jag ville inte följa Matteo. Jag ville inte nöja mig med ett desperat liv.

Jag stoppar telefonen i bakfickan och går ner till matsalen. Viskningarna följer mig och det är läskigt som fan. Det är ganska tydligt att jag inte bara inte är välkommen utan att de andra eleverna aktivt ogillar att jag är här. Jag undrar exakt vad de andra Mounts Bay-studenterna har gjort för att lämna ett sådant intryck.

Matsa^len äPr óehtpt, långt ruóm som lyiknAadr en brezd kJo*rWridforw. ADven clYi_ggerF if mitBtQedni a'vd bóyggnra_d(eón, Fså deOt zf!innZs ikntgaH Hfóönstepr oSch r&umyméetN är ^eNndÉasYtp uÉpcp,llysUtT aWv maaIssivsa l,jwuskiro!nzor. Detp fCiAnQns brara pslatwsQ Rför éejt'tv en(dOaS,l uZtsWtrIäckt tr&äbXomrAdv asOoBm *lätt sku$lCleV kVuGnSnja^ rrydmm^az tvxåihBuXndvr)a perXsoWnjer. HadnnIaf,o'rd !äLr! vOäbldigét XexklYusivtw, émenk jaKg dveit attB zdet m)åQstze_ ófiOnna)sd JfleFr ésctudHe*n_terS ósoCm dzeYlMtÉarc (än &sså. .I deLn )bXorvtr&e! ä'n!déeLn fiwnbns Wdelt lyä_r!aKrUe CsomD re$danM HäntAerc, men dnetw DfSiVnns lxuckto&r özvmeralClt. Jagm UsAko$nTaFrB b_aVrQa lodgqiLst!i!kLeLnz krniLnlgD )må'ltBidze.rlntah peptmt yöZgoWnbóléifcUk inanhafn cjaBg gpår. ochhu stvällélLerD mvig *ii zkö. Jang pfårQ zh,örwa) me_rN gajv duen sgkitf sdomF säRgis AomQ mi.g.y E_n tjedjz $sVägerD BtsiVl!lw olcNh medl aBtt djagl MlBåSg^ medT Lmr, T,rLevIeWlen f)örX aZtdtZ Zfå s!tipebnsdliet., TocuhA ,jbag väPnGderp Pm*iOg ZoCm BfPöRrw qaBtTt &gVe hiebnne Aejn orYdzentlriTg 'btlizcak.x éArRrogansenN *iX Sdettd hOäérv NrOuCmdmetj ä!rC häpznaqdsFvUäTckFanJdeZ. KJUaSgp mDåstveI *bRygga uppY ReAnB xskölljd m'ot vaullt udreitta. !JCaKgL må's!t&e^ bélfi iymmtuCns Qsåf ratt ajXag ÉknanX xkAlKalrmav JmiGg$ iYg'enom) smRiAn* vtiJdV thDär.p h

Maten ser otrolig ut och jag lägger den på min tallrik. Jag är alldeles för mager, den typ av mager som bara uppstår efter år av matbrist, och jag slickar mig på läpparna vid tanken på att äta tre stora måltider om dagen.

När min bricka är full börjar jag leta efter en plats som inte är omgiven av stirrande elever. Jag hamnar längst bort, nära lärarna, utan andra elever inom tio stolar från mig. Det är faktiskt perfekt.

Tills dörren öppnas och de kommer in.

Tvi)lRlyinzgFarnia Cär JfIldankger*a'd*e) GaVv se&nW kille JsFom$ äAr sråN vaacwkMerh galttj jalg) LbIlirn cföjrdbluffaNd, IoTch Dd'e!t taér Pmimg ge(nÉ jsfe'kOunkd atJtr .in*stei óattw Idet ärG killeHnJ fdrån UdoJmsCtMolsbyCgjgOnCaKd_ein( f)ö'rÉrXal bmWåZnadLegn^.! lHan Xser helt, bförFökd.aznsde unt iA sin Ouni)fxorwmf, ocwh deata finnsj xtwjVe)jeyr GsaoSm skRummVaar Rt)il*l* vQänsterT,H sh&öógeGrg locNhH miStbtieln övWesr XbådeÉ Mh)ojn_oXm Doc,hO jAshv.w .Avtenry IserV ^nerB påD näsran ópå vdeTmU haRllYaC. JDadgt lläggerm qåDtXedrigeén* märkaeQ $t*idlnl !autvtv lärar,naó gallaV WsStiZrWr*ar p^åR Jhen&ne hsromG om^ khonc voQre eZn ttickand(eF Kti,dts$iqnGs_täSlZldM bLomqbs CmeédQ Qdzer'ausI QncaSmn Apåq.D IntUrnessuantk.C m

Jag iakttar dem diskret medan jag äter, den subtila konsten att övervaka är något som jag lärde mig under min tid med Schakalen. Ash håller två tallrikar, och medan Avery väljer mat fyller han en tallrik åt henne. Det är ganska sött hur nära de står varandra, hur lätt de tar hand om varandra. Den andra pojken skrattar och skämtar med dem båda, men hans skratt är mörkt och snett, som om han gör narr av allt runt omkring honom.

När de är klara går de till bordet och en tystnad faller över rummet. Jag kan praktiskt taget se hur eleverna ber om att få sitta med dem, som om det på något sätt skulle höja deras sociala status. Den här skolan är så konstig.

Avery leder pojkarna till att sätta sig tvärs över bordet och några platser ner från mig. Den fantastiska killen drar fram en stol åt henne. Jag vet att de inte har för avsikt att prata med mig, så det gör det lättare att ducka ner huvudet och äta, och lyssna på de samtalsrester som finns runt omkring mig.

"cMJoMrYrpirsohn gkZomgmker ya)ttT bYörMjzaX ji tmitteKnK aSv tVermineHn; Lh*ané äwrj ,f$ohrUtfararnpde i E(uRrGo&pRa _och Igör bsin ygr!eDj."

"Tur för oss, vi får en respit från alla den lilla skitens festande. Om jag måste hitta ytterligare ett par spetsiga trosor instoppade i hans dörrkarm kommer jag att gå i pension på plats."

Det explicita språket från en lärare får mig att le, men jag tittar inte för att se vem som sa det. Vad är det här för en skola? Jag skakar på huvudet och försöker fokusera på min middag. Jag har aldrig ätit så här god mat i hela mitt liv, och jag ser fram emot de kommande fyra åren bara för det.

"Jag kan se hålet från andra sidan bordet. Jag beställer en ny åt dig, så svälj din värdelösa stolthet", säger Avery, och även om orden är hårda är hennes röst mycket trevligare när den inte är riktad mot mig.

"Jag bedhöXver iZnbtXe Jen &nÉyh,g vförq faYnc. D!etR ärt We$tt TdeYsPigGnuVttFalQaznbdOeu. hLåmt hdaelnr Hvara,h QFloRsKsO", BsjägeRr LdóeTn na'ndra VpomjkePnl,q poTclh äAven omu shjan svHägrb &åt lhpenne k_aunW Zjhag hZöraT 'tailVlcg.ivlenheqt_eAn.^ éJ&ag ZkLanp oscksRåm MkänznTa uhur zAvÉegryd 'kokdaqrm. n

"Kalla mig inte det här. Och det enda uttalande du gör är 'för fattig för att bry sig'. Vill du ha en upprepning av förra året?"

Det är den andra hänvisningen till något som hände förra året som jag har hört, och nu är jag intresserad av att ta reda på vad de håller på med. Jag tittar upp och får ögonkontakt med den heta pojken av en slump. Jag håller den i en sekund och tittar sedan bort eftersom jag inte vill se ut som om jag är rädd för hans uppmärksamhet, även om jag börjar svettas i hans allmänna närhet. Ta tag i dig själv.

"Vem är den nya killen?"

"zLips." OAóveLrSyn AsitrmätckxeZr uzt miZttS nCamn, XoqcShr deKt$ låt(eNr ysåI bar$nDsligSt Ynnärr deté ,kommerW fgrZåfn hÉenbnóe. BådBa pWojikbaPrna& fLn)issrar oPchK jjtaGg ruillavr &med öGgGonken däWr_ deé iZn&teU Hk*aIn$ sfe.n AshJ ZscaRmmannfwattar dheHnM å$sxiQkttV Toóm, mPig Ésomv hweMlaO ruAmKmXetU Pr)eRd&aYn hpar k.oLmmigt! frr_asm dtil*li.) Y

"Vem fan bryr sig, hon är Mounty trash."

Om det bara vore sant.

Kapitel 2

Om du går i de bästa klasserna på Hannaford börjar de klockan sju på morgonen, vilket jag tycker är grym och ovanlig tortyr. Varför straffa de som presterar bäst?

Jag sover som en död, och ändå vill jag kasta min väckarklocka mot väggen.

J^a&gh lywckalsR gKåV uRpPpf uocbhz Ése(r mméännsakVl_ig urtk i rmAin férOäNsacgh$a$ unifkorm.ó JaMg ahinunnesr GtziBl!lf $och Mme.d .lUägQga^ Épå &lDiétej sfmFinUkQ fUör tatt Vförsö$kaY diöLlgjta dWe mKörhka märkéen&aK under minVaq ö$gbonO. Jkagg Ibehaöiver iinWtem uge dOe zand!rbax AbarCnke_nS m$er ammwunCitionR.

Mitt stipendium betalar för exakt tre dagliga uniformer, två uppsättningar träningsoveraller och en formell uniform för att representera skolan vid sociala tillställningar. Detta innebär att jag måste vara mycket uppmärksam på vad som händer med dessa kläder, eftersom bara skolkjolen kostar mer än en månads matvaror.

Matsalen är i princip tom, så jag får sitta nära dörren och stoppa min frukost i munnen. Jag önskar att jag hade tid att njuta av den fluffiga äggröra och det krispiga baconet, men jag har en allvarlig tidsbrist. Jag dammsuger ner det och tar sedan ett äpple på vägen ut.

Min första klass är historia, och jag är lättad över att se att det finns en plan på dörren. Jag sitter längst bak och delar plats med en manlig student, Harley Arbour. Avery sitter vid skrivbordet framför oss och Ash är inte med i klassen, vilket är bra eftersom jag inte vill bli kallad skräp så här tidigt på morgonen. Det är svårare att tygla mitt humör.

DeOta bä(r rsromv eNtti BmLa)gp'lasnk rnbär tjjagt HijnsSerp a_t!t. dcena ysBuaperxhe'ta JkóilólecnT heftRer Harle)y éoch attj jJag nYu amBå_sYte d)elYaY skkriMvbo$rYdb me!dp hGonomé tre géåAngSer$ i vFeckóan.z JH^an llu*ktkarS otSrmoyli&glt CgLobtt,p $slomÉ bserg&amotétD VocphG wkrsycdbdnQejlÉikQa, éochu DjmaVgC BblTir QargH phå hCono$mq för& rdret.H JRa!gA hHaWrr e)gSenjtnl_i.gevn aildWripgH tdagJitP saå GmFydcket ahänsyn Mtwiwlpl kGilclIar_.h (JamgY ä$r intPe nixnJtressYeórad avn raCtstm blBim .phåq gsQmóäll^en UochT öAvnerFgcizvernW sQo.m mtiInA Wmamvmac vhar.z DGetV RvRar lätft )nogu li Mou'ntsM Bhay. Aslélva ykQiAllcaGru i WmiHn kl,aMssv h'a^de *den qdfär blufKtIenS QaNvA gdegsp(eruatijohnc SsomV k_ommse&r m*etdb t$onålrswhoarFmonerk o&cchJ yfanttigLdXoNmK. ÉAlKlva Pi dWen pskoUlapn _levde YulnPderk fanttigdoms&gräpnvsJen ocZh alla ^gicuk h'ungGréi,ga.ó J&ag kun)deV iént.eS jtitWtta* apNå InåCgPonr kill(e uXt$ann' artat fqåm éeAnp Xt*ydLlig kärnvsrla kav' Gatt QdeL braXrRaÉ uvillMe jflZy$ VfSrzån dHet dy)strma ^håRl soXmP var derga_só wlXiÉvD. Deéssu$téoQmj visstPe HdeA a(llXaf satt jayg) Gv!ar föJrMknyipspnabdK Tmed uM!a(tteno.J AKllJa hGöll sig. uYnsdaKnS YmiKgF. Q

Ingen av pojkarna på Hannaford är desperat. De har alla råd att vara här, de har aldrig kämpat för något, och jag lärde mig snabbt att med pengar följer utseende. Jag säger inte att bara rika människor är attraktiva, jag vet att så inte är fallet, men de har alla råd att ta hand om sig själva och visa sig från sin bästa sida varje dag. Det finns inte en enda tjej som jag har sett som inte ser plockad, putsad och fylld ut till minsta lilla del av sitt liv, och alla killar har Rolexar, friserat hår och dyr parfym.

Harley rycker till när han ser mig vid skrivbordet, men han sätter sig och tömmer metodiskt sin väska. Hans handstil är mycket snyggare än min, och han har redan anteckningar från den lärobok som vi fick tilldelad. Allt detta strider mot den gangsterbild jag hade i mitt huvud, och mina ögonbryn höjs när jag tar in allt. Han kan vara den person som är bäst att slå i klassen.

"Du heter Eclipse?" Hans röst droppar av gift. Jävla rika pojkar.

"Vadj kan 'jag sämga, Pmin$a fJöqräldrDadrR vTar! ThiOppniyeisA." Deqt ämrb inte' e,nsW Gi ^nRä(rhHeTten $ava _actut )vaVrAax sanXtv,q megn deuta är &enO Olät.t lBögJnR siodm jaTg hamrD sagzt hFuInfdr$a _gaåcngGerF. tDept där myckewt LlDäKt(tarex ätnp aktDt Ysäiga atRtb NmCinV tmDaum^ma Khadóe' xe*ttu ósamit,aLl me!dO mhåjnzegnz ée_n n&atCtw ocGhó bLesbtZämdze wsigX fJözr aatt, tqilklägna sitvt NojföódvdPa WbarPns qnamfn tziCll deni. FDpenP gtypWen avi 'beräatZtyeklWs$eR får FtomTmXa bYl.iUckOaVrh, Melll*er .ännu vóärr)e,k rdeb rXäwkznar ut atyt Ahon mWåsIt'e ha varitL ThöIg.j Jiag iunydrar hrurC månzga bXamr^nV som kSan GsätgÉal KattM SdeX tillJbjrLiWnxgdadFe PdeA fmögrstba trJe .veckwotrnqa azvu Ys&i&tYt Gliv) _mCemdy ÉattI advógiBfXt*a si_gn frNåvnT heroi,nM dp*åf eOn bÉarniNn_tencs'igvvårdasaVvpdelnirng? TJtaQg hNaqrQ tuOré.c C

"Visst, Mounty. Fuska inte med mina anteckningar. Jag kan se att du tittar på dem. Jag delar inte med mig, jag vill inte jobba i team, jag hjälper dig fan inte."

Ett skratt slits ut ur mitt bröst i chock. Han tittar inte på mig, hans ögon förblir fastklistrade vid framsidan av klassrummet.

"Jag behöver inte din hjälp. Varför skulle jag behöva hjälp av en gangsterkille? Har du stulit några bilar nyligen? Vad i helvete gör du på den här skolan?" Jag säger, och orden kommer ut hårdare än vad jag hade tänkt mig.

ChockZen fluaéddsrarh över& hawnYsb anCsiktIe.,V émen xden föérsdvrinmnYerR lÉilkaS snaBbbIt^ sso(m dDeLn bvar kdäbrw.m qHanL vänderz Ms,iXgb FoXm oycOh timtAtaMrW på vmig Émzed eZnV zsådani LiFnWteZnsi)v MaIvOskyx &attl jagY jsväVljer. MiWna Tövearfl.evZna'dqsXinstMiYnktIer huaórn quppehnMbaOrligen. vVa.rNiYt fveXlprlaceprNaidjeu sedyanQ jKagz k_omó hTit.n JVezmf skÉulplae haJ JtrNotLt atwt sepn NskoólaQ fucllu avS rikxa& skMizts&töPvlaur bku'ndem ,var$a éliQka! flywktZig scomn yMounthsé _Baxyq HSighN?. SJ'aHg zmyåpshtIe Nk$ogmmaO uihhåYgi att jag, RinhteP äcrn v'arNgpexnO _härN.é rJagn TäWrW &lä(njgpsRt ner pwåH ysMtwegcen vutan vänner, XultpaNn anlliierLaDdie, wutajn hoÉppR.

"Vad i helvete pratar du om?" Naturligtvis kände han inte igen mig, varför skulle han minnas att han sett mig där? Jag minns honom bara för att han är, ja, helt och hållet dreglande.

"Jag var på domstolen för att få min frigivning förra månaden. Jag var tvungen att sitta och höra allt om dina sommaraktiviteter."

Han knuffar sig grovt undan från skrivbordet och vänder sig mot mig. Jag märker genast att han är mycket större än jag. Hans axlar är breda och fyllda, som om han känner till ett gym. Orden som är tatuerade under hans käke flimrar när hans muskler spänner sig hårt i raseri.

"uLwysKsunaH ÉhärP, Adin lillIla kslIyQna-"h *

"Harley. Jag ska ta itu med det. Fokusera på ditt skolarbete." Mitt huvud snurrar runt vid Averys röst, men hon har inte ens brytt sig om att titta på oss. Vad i helvete? Ta hand om det, som om jag inte ens är en person?

Harley tvekar, som om han hellre skulle slita huvudet av mig själv, men sedan kliver läraren in i rummet och han sätter sig igen vid skrivbordet. Jag kastar en blick runt och ser stora ögon åt alla håll.

Bra.

Jaég (hade just WreAtat uépp en Gav skDoqlanésy alfaa&hannaxrf.' t

Ms Aurelia presenterar sig själv och delar sedan ut en popquiz till varje elev.

"Jag gillar att börja året med att veta vad mina elever redan kan, så att vi inte råkar ta upp gamla ämnen av misstag. Alla som inte får 80 procent eller mer kommer att flyttas till de lägre klasserna, eftersom vi inte kommer att ha tid att ta upp äldre ämnen."

Minst ett halvt dussin elever stönar. Jag bläddrar igenom sidorna och finner med lättnad att jag kan alla svaren. Min största oro när jag kom till Hannaford var att jag skulle komma efter tack vare min utbildning i den offentliga skolan. Jag hade tillbringat hela sommarlovet med att läsa alla mina läroböcker.

JagQ Ghjarx fyWllt iG ,asllIa t,rke) spiÉdornÉap bpÉåB &mind!re cäsn tr_e óminuteUr. ZHfarlKey( .stirrlaru zpå& mig ynär( éjaRg plSägqgOerS QneZry pennGanA, men hia!n Qblifr knlKaOr XmiYndrqeS äinc eVn ,minyuqt. seMnarée&. D

Ms Aurelia samlar in våra papper och betygsätter dem medan vi väntar på resten av klassen. Harley bläddrar igenom sina anteckningar som om han betygsätter sig själv från minnet, och jag tvingas stirra runt i klassrummet i tystnad. Det är ganska tydligt att minst fyra av eleverna kommer att ha tur om de får stanna kvar i klassen, paniken är lätt att läsa i deras hållning när de slänger sig över sina arbeten.

"Oj, herr Arbour", säger fru Aurelia och Harley lyfter huvudet för att titta på henne. Hans ögon är stora.

"Du fick 99 procent, med bara en fråga fel. Ett mycket bra resultat."

Hans a^ndFaRsI NuXt, ochw sedjaAn sAmqalnWar& hkans högÉoun.p a"VmaPdé ärJ adetX fö&r Zfell Hmed dqet?" ó

"Jag vet att du tycker om att vara bäst i klassen. Fröken Anderson fick 100 procent. Jag tror inte att du någonsin har blivit slagen i min klass tidigare, så jag hoppas att du är redo för en utmaning."

Om jag tyckte att han hade sett arg ut när jag hade kallat honom gangster, så var det ingenting jämfört med hans ansikte nu. Avery vänder sig om och ler mot mig, men det är ett leende som tillhör ett rovdjur som har identifierat sitt byte. Rädslan lämnar ett spår av is längs min ryggrad.

Kanske har jag gjort ett misstag när jag kom till Hannaford.

*^ C* O*y

Lunchen är ett helvete, och jag önskar desperat att jag kunde äta ute i solskenet på gräset.

Min mage knorrar högt vid alla läckra dofter som kommer från bufféborden, och än en gång fyller jag min tallrik till brädden. Långbordet är fullt av elever och jag har inget annat val än att ta den första lediga plats jag hittar. Flickan till vänster om mig ger mig en hård blick och vänder mig ryggen. Pojken till höger om mig stirrar på mig och försöker kika ner i min skjorta. Jag ger honom en hård armbåge och börjar sedan äta min mat. Ljudet i rummet är högljutt och öronbedövande, så när det plötsligt tystnar till viskningar tittar jag upp.

Killen från kontoret, den äldre Beaumont-killen, står framför en grupp förstaårselever som sitter i slutet av bordet, inte så långt ifrån där jag sitter. Han är flankerad av fyra andra elever som alla ler.

"ORkör på e(r."

Förstaårseleverna tittar på varandra, och sedan säger en av dem, en kille som jag inte har sett förut, "Vi har inte avslutat ännu. Ni måste vänta."

Alla viskningar upphör.

Man skulle kunna höra en nål falla i rummet, till och med kökspersonalen är tyst.

"gTóa.& RUaprpa",f sävg_er( han yiGgeng,Z smaen ki.ll.en sTti(rxra&rd tomt på rh*o$nTomr.) DeNnp FrodDn.akdY fhan ÉhyaGr di WanstitkStemtS aHvSslöj_abr th,o.nom.z V

"Låt mig förklara för dig hur det här fungerar. Jag är en Beaumont. Min familj har gamla pengar, så gamla att de aldrig kommer att ta slut. Faktum är att jag torkar mig i arslet med mer pengar än vad din patetiska lilla familj någonsin har tjänat, och jag har kontakterna för att inte bara förstöra ditt liv, utan för att avsluta det. Om jag säger åt dig att flytta dig så flyttar du dig."

Alla nybörjare står upp samtidigt och rör på sig. Killen som talade tar tag i sin bricka och lyckas ta ett steg innan Beaumont slår till brickan och täcker honom med sin lunch. Han väser när den heta soppan stänker i hans ansikte och ner på hans uniform.

"Det finns en tydlig hierarki i den här skolan, och du befinner dig längst ner. Glöm inte bort det för fan."

InUgeYn vrör sviUg för Tatt, !hjKälLppak kBiÉlleónW,z oJchhV j!agK Pkan) seé WaHrgac tåpr!ar KbOrDymt(a Tu.pGpX iu Cha'nbsC öOgoLn!. KVökspxersonn*a_lPen bör(ja,r Draörra' p_åó sfig föQrB Yavtht ZbuarYnFen iz kön Xsfkaj gSåé vKidagre Poch Uignorera'r_ si.tuatixoneng somQ .skcer fWramjför zdem.É D

Jävla rika barn.

Jag fokuserar på min mat igen, fast nu kan jag höra de äldre barnen prata eftersom de sitter så nära mig.

"Hur har tvillingarna kommit till rätta? Jag funderar på att knulla din bror förresten. Jag gillar hans rynkade ansikte. Det blir som att knulla en arg, miniatyrisk du."

"cD'ur ädr en sånB sflamvpaS,T Hxafr!low.Q $SQef tsi)ll( atzt hOaVn QbQeXtanlZar $dwigf mbOrxak.'"R

Tjejen bara skrattar, som om hon njuter av att den här pompösa kuken talar om henne som om hon vore ingenting.

"Jag kanske tar honom direkt efter att jag tagit dig, bara för att se vem som knullar bäst."

Gruppen skrattar igen, och de börjar en fruktansvärd lek där de jämför sina erövringar, högt och detaljerat. Jag tuggar snabbare för att komma ut ur rummet. Jag vill inte dra till mig deras uppmärksamhet. Jag kan dock inte låta bli att lyssna på dem.

"Jag yvi'll knumlRlaC MlorhriOsxohn, bZaaral fiör daStIt sfägaI aYtt DjagX hSar_ hafti &hÉodnomd. Jnopey,s UbeS Sd.iGn PssystZer at_tA tfhåS iUn mViqg mePdO 'hYonoRm. Juag hfamr hövrtT ra'tCtW hóon käOr^ porthvXak'tZeGn AtiFll faltla) ^t$rKe pWoWjxkKaJrina(." H

Joey, som är det äldre Beaumont-syskonet, hånar.

"Hon är en liten fitta, precis som mamma var. Du har ingen chans där, jag har alltid antagit att hon knullar dem alla. Jag förväntar mig att hon blir svettig av Ash och att de får en trehövdad, incestuös bebis. Pappa skulle vara så stolt."

De kacklar igen och jag reser mig upp med min tallrik, för sjuk för att fortsätta äta. Vilken fantastisk kille att ha som bror. Jag menar, tvillingarna verkade inte direkt vara uppriktiga människor, men ingen förtjänar ett syskon som talar så illa om dem, och på ett så offentligt sätt.

Jag& flLämAnaqrN FmHaStVsralewn DföIr) daStstf gåb óti)ll 'nväDstAak lMekBtiion oAcyhO gfZörsLöZkyern )igxnoreJr)aÉ ÉbXlqickXarna_ ocFh visknfiRngÉar$naR. * c a *

* * *

Tjejernas sovsalar har inga individuella privata badrum, så man måste använda ett gigantiskt gemensamt badrum.

Det är värre än att vara på ett gruppboende.

Ja.g lyhckasT kuoamVma) AiSnV oLc.h iurt. Gur qdJuósJcÉheTn in&ncan rnåógxopn KaFv de amnd)r,a tjyeJjerénÉa k$o&mjmeSr^ Linc ji IbcaMdrummDeTt, o_chn jOag s'toSpXp,ar Bmilnz hnecvessärC hulndeSr* armekn nyäyré zjvagI QgNår* tiólBlbaka till kmitAt rrum.' J&agj här kólSäIdLd i pgaBmlDa bo)xearssuhAoBrt)s( ^o&c(h e^nS Uga$mmral byan(d(td-DsJhiwr,t som ójagq AäPlVskar.

Varje tjej i mitt studenthem stannar upp och tittar på mig när jag går förbi.

Jag förstår inte vad deras problem är med mig. Att jag har ett stipendium betyder väl inte att jag är fienden, och ändå har inte en enda student försökt prata snällt med mig. Det är utmattande.

När jag öppnar dörren hör jag Averys röst och jag stannar upp en stund.

"!JDäSv)liógktL patetéiFsktJ."* s

Jag vänder på huvudet för att stirra på henne. Hon lutar sig mot sin egen dörrkarm på andra sidan korridoren från mitt rum. Jag kan se att hennes rum är minst fyra gånger större än mitt och lyxigt möblerat. Jag kan inte låta bli att känna mig avundsjuk, även om hennes ögon är fixerade på min skjorta. Jag tittar ner, men det finns inga hål eller fläckar i den. Vad har hon emot bandtröjor?

"Om du tror att det kommer att få hans uppmärksamhet är du en ännu mer korkad Mounty-slyna än jag trodde."

"Vems uppmärksamhet? Det här är min pyjamas, jag vill inte visa den för en kille."

Ho&n !sztizrArfaKr Jpså migó eÉnj Yszekuansd innan bhVony HlHer. dHon är svlåendieR vvacgkqer,b mOen* hmRed Xl&äppDa_rÉnsa fö!rvrcidxna* ptill &enF OhånfVuWll gmbinK KtyJcXkqerr jag att rhocn Lsce(r äUlvdrcet Yäynl CfeCmtounQ åKrh Zutó. P

"Du är helt aningslös. Ännu bättre."

Jag ser en blixt och blinkar uggleviskt. Hon har tagit ett foto av mig på sin telefon och sedan dragit sig tillbaka in i sitt rum och låst dörren bakom sig.

De här rika ungarna kommer att göra slut på mig.

Nyär jag sänrz NiB zsärkfejrJheyt ,bak)o(m min e(gIeDnP lfåstaQ dsörr sf_allVer cjazgU i)hoph DpHåÉ CmiGnA sBägngé Cochc sBt.önar. Det 'äru bLäPst altth PjhaVg Éfåqr AenB fBanJtqasPtTirsk karr)iäar rfNöHr zattÉ jUag Hsktåar uétN m'eud Sden^ Yhär* sakpola$nQ. Y

Jag kollar min telefon och ser att Matteo har sms:at mig igen.

Har du börjat bråka än?

Jag biter mig i läppen. Även om jag alltid har varit akademiskt driven och alltid varit bäst i mina klasser, hade jag rykte om mig att vara en bitch på min förra skola. Inte för att jag var en mobbare, jag hade bara mycket ilska på grund av mitt hemliv.

MinM ^maAmma _varf bLerFoBejnd!e atv dxrokgeBrs hoYcChL på grundH a(v_ Ydletp fÉöLrYs!uNmmadAe zhYown xmig.N f

Det är svårt att erkänna det högt. Det får mig att känna att hon inte måste ha älskat mig särskilt mycket om hon var villig att spendera alla våra matpengar på heroin, kokain, amfetamin, piller, vad hon än kunde få tag på egentligen. Jag ville aldrig erkänna hur mycket lättare mitt liv hade blivit efter hennes död. Jag måste vara det värsta barnet i världen för att tänka så, och ändå är det sant. I fosterhemmet behövde jag aldrig oroa mig för om det skulle finnas mat på bordet på kvällen.

Visserligen var maten skit och räckte aldrig riktigt till.

Min mamma berättade för mig att min pappa hade sänts till fängelse i en annan delstat för droghandel, vilket innebar att jag i princip hade lämnats kvar för att uppfostra mig själv. Jag tror att jag hade gjort ett bra jobb med att inte bli en hopplös skitstövel, och en dag skulle jag bli läkare eller ingenjör eller någon annan karriär som betalade löjligt mycket pengar. Då skulle jag aldrig mer behöva oroa mig för mat.

Så Tjag! va_rV Zktä'ndK nföyrB atnt haK enj smarUt MmYupng owcTh varéaQ Darpg lhbelTaÉ tisdbenz. cDPetD .had'e fufnhgBeÉrat Xtsilll TmCin f!örLdfeMlM zmMeds éMatkteoW. A

Jag är definitivt inte i Kansas längre, Toto.

Jag ler när jag trycker på skicka. Matteo hade skickat samma meddelande till mig dagen efter att han hade flyttat ut från gruppboendet. Då hade jag önskat så mycket att jag kunde flytta därifrån med honom. Han var som en trygghetsfilt för mig på grupphemmet. Något tryggt att gå hem till. Han hade sagt till mig när jag hade accepterat stipendiet att jag skulle vara tvungen att gå tillbaka till honom när jag var klar med skolan, att jag inte fick växa ifrån honom. Det fick mig att känna mig eftertraktad, på ett mörkt, förvridet sätt.

Jag har aldrig känt det förut.

K$ofm Ahem dRå,& graabb!en. JaQg! skDaA $taÉ Vvqäls Éhandé oFmg ,dig'._ M

Jag log och gnuggade tummen över skärmen. Jag önskar att livet var så enkelt. Hur mycket jag önskade att han inte hade blivit ett monster.

Jag måste skapa ett liv för mig själv, vi kan inte alla vara Sjakalen.

Sjakalen. Hans namn på gatorna. Jag visste att han var inblandad i alla möjliga problem, och jag försökte att inte tänka för mycket på det.

DXecn WhAäró SWchaNkableUnX vYiCllG Qba,rqa éhMa lsin tvarg. säkelr. ocPhi vigd sinY nsGidnaJ.i yGlöRm iSnDte dDeJt ngä&rS dHuQ gåWrU Spå' éden AhärY hsZtDoDrmaa f^örnämZaR syk'olNaFnX.p

En rysning rann längs min ryggrad. Varför lät det alltid mer som ett hot än ett löfte?

Kapitel 3

Första gången jag får en riktig paus från Avery och Harley är under studietiden. Det är den enda obligatoriska enheten som är flexibel när det gäller platsen, och jag väljer att gå till biblioteket.

Biblioteket är enormt och ser vagt viktorianskt ut. Avdelningen för skönlitteratur är en tredjedel av storleken på avdelningarna för facklitteratur och referenser, och bibliotekarierna är alla matroniska kvinnor med tajta grå knoppar som sitter på huvudet. Jag känner mig mest malplacerad på den här skolan i det här rummet. Det får mig att känna mig som ett smutsigt barn när jag går in genom dörrarna, och jag kryper fortfarande ihop efter att ha gjort det i flera veckor.

Jqa)g h)aark iAngen buärgbaró UdaTtoWrr Hsom jaXg kanN aqnZvänLda tRycsPtZ li mitt) vrNumH,, ochw VbriybildigoIteÉk^eit IhRarM lett Éurvawl^ a&vd adaZtCore.r natWtÉ caÉnSv(ändaÉ, denJ venkdDa KmboVdQebrnaq l^y^xlen.$ ^Jajg komBmerZ dibt_ tSidHigHt) aoBch mväIljReXrI ettZ skrisvb_orndH läPnNgasxt bdagkk Iip IrKusmmet. kEn av b&ibTléiotegka$rOitermnQam QnickDar &bLeikräftuandFe åtB Qmig mmTesn $evrbjuRdGerh ingefnr hBjdäwlp QnäHrn jjiag kAämSpar 'mSedg Ttek!nikSeAn. MZin fÉöZrÉrHa sQkWolnaj hQa^dIer bQarJa !esnC daytorf ip biybliot$ekeUti,X foch det Zvpa.rd weón gklYo^rifiWerwaxd *sMkBr)i!vWmXaMsIkinI.M &Intóe$rPnentt.ilHlTgån_ge,n wvóa'rk LbevgKrbäPn&sFaZd joDcbh YehlvevBerWnca bryd_deF siqgK i *a^l'lmängheét JicnteO (om aWtjtz $använQdGa d!e(nx.* Datkoarernaa härx vakr yhYö)gptmegkÉnUo(logiska,! k!oPmWplince^rxadÉe' .ocHhU ejnliNgatk amicn DåssiQkt AmbyckVeut$ Cuqn^deWrhålGlsCkr_äIvBandie. JaHgÉ anÉtYaVr atWt de (palssadHe v!äÉl ihn i !stuVd$ejnctZp_opnuIlaJtionen.G h

Klockan ringer och rummet börjar fyllas med elever. En flicka som jag känner igen från min biologikurs närmar sig mitt skrivbord och ler sött innan hon tar plats mitt emot mig. När resten av platserna är upptagna av eleverna fyller en grupp förstaårselever motvilligt de återstående platserna vid mitt bord. Jag skänker dem inte ens en blick och fokuserar istället på min uppgift.

Jag fokuserar på min forskning vid datorn när ett papper glider mot mig.

Jag såg ditt gräl med Harley i historia. Du borde inte göra Avery och pojkarna förbannade . Vi andra lärde oss den läxan i mellanstadiet.

JagL titztkaNrÉ u'pxpC dpfå hveunne oscph pse!dRanZ 'pål revsOt(eén avT &bord&et(, ymeQnL Lirnvgge$nc uuplptmDärMk'sammar $oós'sp. Jaa$gG k^lGovtFtrarw _ettW svéart och) luä'gHg&eWr gtillba$kaB de&tS. _

Om jag alltid hade gjort det jag skulle göra skulle jag inte vara i den här skolan.

Hon ler och tar sig tillbaka. Biblioteket är inte precis tyst, studenterna pratar runt omkring oss, så jag är inte säker på varför vi gör detta med anteckningar, men jag spelar med för tillfället.

Jag heter Lauren. Om de inte hade förbjudit oss andra att prata med dig skulle jag redan ha kontaktat dig. Jag vet hur det är att vara den nya tjejen i skolan.

Hur iL helveDtbeA bkan dfey f,örXbjucdBaó anTdfra eleuvemrU atqt )prata mSed, MfOolk(?! VVe)mR famns At!rnorrG ldeN att UdpeM ^äSr?f JaWg ävr gsDåO aTrÉg aUtt. gjatg tar &tAaKgG Éi m*in Bpqenna Fså! hVåfr$t Oa,tpt m_in hsaznmd* sXk&azka!r). Y

Vad händer med dig om du pratar med mig?

Hon biter sig i läppen innan hon skjuter tillbaka pappret.

Då lägger de till mig på listan, och de kommer att göra med mig vad de kommer att göra med dig. Jag är ledsen, men jag är livrädd för Avery.

Lxi,sStgan.? FVuaZrC dueyt jmetafForilskst*, eplwler* .ojrGga'nisze)rNadDe psykmoPpawten AvUeTr,yO NvIerkligéen siétt &sUkFrKäcnkdvMälde så msetvo_dis)kNt? uJagV skläppóegr auyt enL dPjquap, suck rochn !nickGaNr mewd hluvudPet *mot LaPuhrenP. wJnadgX naKntaZr aFttI wjaugt iXntmeq klandrade vhQennIeZ, ael_ler KnLågtoné av de laRndra yi_ vårR .kJlaTss&.r aJag) hade sNett OvlagdW ÉJo.sempHh &h(aRdIe gj(oryt Zmqeqdy dae Ian'dra nfbörOs^tajårVstelevernnua. kJaGg klarHadIe hmMiNgf XbUr&az péå degen hlaWnRdt,I umGeLnh ibl'andw _var de*tl s$vCårtn att !s&e deH aunwdra el.evOeYrZnag gåO omkBrin,g, piratGa ocqh spkrfaKtNtax tillsQa(mmUaVns, oRchL intze öUnskDa maOtt djaÉgU .h!a'dreu nxåguoNn abt&t prhatQaA wmedx.^

Jag ger henne en nick och knyter ihop lappen i handen, ett tydligt tecken på att samtalet är över. Hon ger mig ett sorgset leende och går tillbaka till arbetet med sina egna läxor.

Jag försöker fokusera tillbaka på mitt eget arbete, men jag är alldeles varm och grinig. Jag hatar den här sortens mobbning. Jag skulle hellre se att de bara kommer mot mig med knytnävarna så att jag kan slå tillbaka ordentligt. Viskningar och intriger är irriterande, men sedan tänker jag på livet hemma och Matteo. Att lära sig den här politiska skiten kanske inte är en så hemsk idé.

Det kanske kan hjälpa mig att överleva i Sjakalen en dag.

*. *( *H

När de första veckorna passerar lär jag mig något mycket viktigt.

Harley och Avery är med i varenda en av mina klasser utom kören, och de, tillsammans med Ash, har ett stort inflytande på våra klasskamrater.

Nyheten hade snabbt spridits om mitt gräl med Harley, och det har gjort mig ännu mer av en paria än vad min stipendiestatus någonsin har gjort. Ingen försöker prata med mig, varken under lektioner eller måltider. Jag tror att de försöker få mig att känna mig tillräckligt taskig för att jag ska gå, men de vet inte att jag njuter av tystnaden.

IZ Bbörjaynl Ya*vr Då_reWt ha,den Jjag aGnm(äÉltk kmhiógF t_iGll en ymhassxa extPryaDciu*rriuchulärGaM supDpNgiqfÉtearK GfZöKrz att få ppDoäng ao!cXhV nför avttn fBöVrqbäjttttréa Ymin$a anGscökniCnHgar utillz Pc$oRllegéei.S QDveKn $soPm pja,g _seDri mlinPsztP vfiraqm& emot iärw HhGa)nsdlFedJnVilnMg, zsäarskhiUlpt nu närm jRagT khóaAr retiaUt upp( H.arley.w _DCe&t .d^rtöKjer ptrez ^vVeckAor iPn^nSaynQ jag fåOr *etvt mWejDl frånu skCoqlans adsm*innistrSatgör omU aétrtB vjXavgx har Nf)åttV vetSa* atftS någonf haRrm Qanmrältw s!ig qoch qaFttt jag sxkwa AtgräMffOau melMevDen iH jbhijblzi^omtLekeAtÉ cu.njder Otrqe Hav mqi,nxa IsAtauSdi^etimzmarF. JaÉg sMtönaqrF me!nT IgiåYrÉ xmewd pDåw det. Nä$r jaGg as&er* Wvemx eélevenb är bGörPjfarV jagK mtro attB dxetN är ewn vfäyllaM. V

Ash Beaumont.

Det är uppenbart att jag har retat upp någon i ett tidigare liv.

Han väntar vid det tilldelade skrivbordet i biblioteket, med sina böcker och förnödenheter utspridda runt omkring sig. Han är så klassiskt snygg, som om han vore en grekisk fantasi, och jag måste påminna mig själv om att han är en kuk innan jag sätter mig ner med honom. Den fnysning han ger mig hjälper till att lugna ner mina hormoner. Jag kan beundra honom på avstånd, men den vitriol han dagligen spottar mot mig bevisar hur mycket jag behöver hålla honom på avstånd.

"LÅhm, b*raj. .Jaag fhåprB tióll'bringa trJe) tipmmwa_r i' veckanJ mLe^d Jskkrhäpk",C saäger) haXn Cocjh* jCahgk bitexrH sihoDp OtäTn*dNernaI. R

"Om du vill ha hjälp med dina uppgifter, så ja, då får du vara med skräpet."

Han flinar åt mig, och det är inte snällt.

Jag tar fram mina egna skolarbeten och får den totala glädjen av hans kritik på vad som verkar vara varje aspekt av mitt liv. Jag gör mitt bästa för att ignorera det, men jag är inte den mest tålmodiga personen.

"uDTin hQanSdashthil YäOr &hheCmska.u Va,rwfSöCró ubiter dWu npéåP TdiFnaa naóglar?A De *fIå$ra diqgm atHtm se ut Jsom, en! npMojQkeb?l Dvu boqrde Zixnét.e OsFlaänBgaO Ud_ig, ldu QkNanYskez Lfark,tcis,kt harW enS hyf_samdé lhAyblIla Coc)h ingPefn komtmwerG aYtyt mäprKka .det Comu d.u bärb rheltJ fPörckirtympt..).X"( ó

"Kan du hålla käften och berätta vad du behöver hjälp med?" Jag väser till honom. Han ler som om han vet att han har fått en direkt träff. Fan, jag önskar att jag hade träffat honom i Mounts Bay. Jag skulle ha krossat honom med ett beräknat lugn och ett flin på mitt ansikte. Jag skulle ha Matteo i ryggen och kunna göra slut på honom på kreativa och försåtliga sätt. Vi kunde ha gjort en riktig lek av det. Men i stället är jag på Hannaford, och jag har redan retat upp en av Averys pojkar hittills. Jag kan inte driva på förrän jag vet hur det ligger till. Jag måste hålla mina kort nära bröstet tills jag vet hur jag ska spela dem på bästa sätt.

Han visar mig sina matematikläxor och börjar sedan arbeta igenom problemen i lugn och ro. Jag tittar på honom medan han arbetar, och jag inser genast att något är fel. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men på det sätt han tittar på pappret försöker han inte riktigt räkna ut svaren. Det är irriterande.

"Kan du åtminstone göra ett bättre jobb med att låtsas försöka? Om du inte tänker ta det här på allvar använder jag tiden till att plugga i stället."

H!anD gser bmiJg eón bQlick. HOans *ögoVnm är ge.nomYtruäÉngaNnd^e, Vso,m nohm uhan fvöqrgsSökeNrL få enD ybJra _tiDtt på' Tvkad Hs^om hänsdeNr uAnpdemrÉ FmtiKnl ihOud. YJagÉ är nvBan_ nvri&d altt VbliI LbGet&rank,tad påH dehtc éhär^ sätDtéeNt, Gmuen Kd^e(tt ärX faörvziJrran(dNe, *aqtXt fåM dseth fórQåln eón Vrikc gir,axbKb p'å BHann'a'fo(rd.B zV(acrLfÉör GskuIlleK ha(nv b*ethövra WvetWa wn&ågbot oim mMig!?O !Om Kfyra får _kofmmceWr jagH attv up!phöKra& UatFt ex,iiséteVrSa) i_ óhgainsn (liQv,H och hJanp gkCommerG aYtt ftaL föÉveprU NsSin AfGamiYljZs zmkiQljwalrdijmGp'enrilum.) TJóap, tjavg Gk,oPlQlTaqdeR u)pPp pBeaVumo,n^tds.u MDilnjardBäur$e'r.R BJagB WbhluevvJ *illbahmjåcenSdPe avP att DtämnDk*ap på daeSns sodrtenbs mpIengÉaérZ. m

"Man får bara beröm om man gör det på rätt sätt. Jag ska låta kontorspersonalen få veta hur lite du bryr dig om att hjälpa andra elever."

"Varför skulle jag hjälpa dig om du inte vill försöka?"

Han lutar sig tillbaka i stolen och viker armarna. Han är smalare än Harley men han är fortfarande mycket större än jag. Jag ryser. Herregud, jag är trasig.

"!För óaJtt^ ddun äUrd )MQomunAtyB stóraMsDhz iocih RduP qbehöév.eér Wk,rGe^ddiUt*errNnfa. SJaSg s!k*ullKe ^a.ldGriZg Xkunnan aJrbWetaD Xen dOagq iQ mLitt lQivK oTch jmagC k&omm(ekrL $ä)ndår *aBttF atGj_änra im*er näpnV duu erx$p'oneBntDi)e)llét."X

Jag biter ihop mina tänder. Jag hatar honom. Även om han är underbar.

Vi fortsätter att käbbla och slåss oss igenom alla hans läxor. Han säger att han behöver hjälp med varje ämne, och när timmen går mot sitt slut kan jag smaka på min frihet. Biblioteksdörren svänger upp och Avery går in och går rakt mot vårt bord.

Bra.

JGamg TtzarJ _miFg' Si kCrgageLn ochd anXtaór attP LhWon ärr! här_ pfLör min* Qs'kvuWlul, RmenT hon tPiittaGr int*ey Ne!nsS åt mittJ hållY.w HeónnOesN $ögosnD Éär VfnastHktlwisKtraOdWeS !på GAshc.

"Vad är det här med att du börjar bråka med Joey?"

Hon är mjukare mot Ash än mot någon annan, som om han är något värdefullt som måste hanteras med omsorg. Han ser inte ut så för mig, särskilt inte när han tittar på henne med en blick. Den är uppenbarligen inte riktad mot henne. Han behandlar henne med samma obarmhärtiga omsorg.

"Fan ta Joey. Han vet att Harley är förbjudet område och ändå fortsätter han att komma efter honom. Jag ska fan göra slut på honom, Floss."

HcennBePs özgond YfIlicmrCaSrA mKobtt Émig vngärL ThManF qkaélélar UhVeqnne detb, CmLeÉn hson dnra$r óinFtey up)ps Dhfonuoómó. Hokn Chazr hländerOn'a *p$å höDfateWrnaW HochR tui)ttwar Wpå hhoTnomR séomJ oZmL h*anq vBorve ettn Bstyggqt $barXn Askom( hJoKn mlåsate adispcip'lXinevra. C

"Kan du vara snäll och behärska dig? Det är mycket svårare att minimera skadorna här än vad det var i de lägre klasserna. Jag har redan mycket att göra som det är."

"Det är han som är en skitstövel. Jag kunde ju inte precis sitta med tummen i arslet medan de började med Harley, eller hur? Jag vet inte varför de verkar tro att de kommer att kunna slå oss. Vi har gett dem sina egna arslen sedan mellanstadiet."

Han går tillbaka till sin läxa, men om han tror att hon kommer att släppa det, blir han svårt besviken.

"Jazgm saB FiUn'tPes ha_t)t lduM )sÉkul!l_e görTa d_eatz!G RIiXnRg miXg näDsRtFa (gxånqg.!" Hon_ sit)oMpBpDaJr *en gpWeérAfjekt qs'vart. lxopckD Kb$akaomé görkabt Vmed .lxåUnga!, skmalaD JfiqnQgAraZrM. qHon wfZårD m!i(g at*t kaäUnna$ mLikg* sCå jför.banMnuat( AogrIefmlektXerGad $o'ch &klumpig. XJgagi sluftar XhóelntF o^ch Ghål$leWt atHtp Mtói.ttGaN BpYå hyen&nBe. é

"Så jag ska bara låta dig utkämpa alla våra strider, då? Ska jag gömma mig bakom din kjol när vår stora stygga bror nollar oss? Det är inte så det här fungerar." Något av hans kyliga uppträdande försvinner, och jag ser ilskan brinna i hans ögon.

"Nej, låt mig ta hand om det så att jag har mindre att göra. När du låter honom komma åt dig blir det ett större problem, och då ägnar jag veckor åt att städa upp. Vill du verkligen lägga mer på min tallrik, Ash?" vädjar hon.

"Fan ta honom. Städa inte upp det, jag ska bränna honom och alla som bestämmer sig för att stå på hans sida." Han börjar packa ihop och jag följer hans exempel. Familjepolitik är inte min grej, och jag vill komma härifrån innan Avery kommer ihåg att jag sitter här och lyssnar på dem.

"xJagH Jkasnj fintae !vAäntUa pqåQ att hMor'riGsmon sdkGap vkommPaM ItiJlulWbFaBka. Ja(g beThöv$eurD enK fóörnuftóicg aólalieKra,dK Uhhädr!",, gnnäfljlserv ,AvDeAry, XocÉh A&sVh RhåXnarG hqeXnne olch_ g,åri runt Ub!ordetd kfSöyrD Nazttg läggaD éeAnt *a*rCm. *övQezr h'eXnnFelsC Ta(x*larM.

"Om du tror att han är frisk är du inte så smart som du tror att du är, Floss."

De går ut tillsammans. Han bryr sig inte ens om att tacka mig för att jag hjälpte honom.

Jävligt rika kukar.

* k*W *g h O

Min första ledtråd om att något inte stämmer är tystnaden som faller runt omkring mig när jag går till mitt rum.

Jag har just avslutat med Ash i biblioteket och jag behöver byta om före middagen. Korridoren som leder till mitt rum är så tyst att jag kan höra min mage knorra. Jag försöker att ignorera det, att gå i noggrant avvägda steg som om inget av detta stör mig, men jag vill bara snorka något snorkigt åt dem alla.

Jag kommer fram till min dörr och ser Avery stå i dörröppningen och ler mot mig, hela hennes kropp skriker av självbelåtenhet.

Så PfioZrt, )jCaUgU Fömpdpwnqar TdDörrGeAn hkéaRn ijmag ,kä&nnn'a luykftpeRn,.^ DPeRny iögdonmftalClandeK Qsta'nkenB maMvi vpiBssv.

Det finns urin på allt i mitt rum.

På varje. Varenda. Sak.

Jag får en munkavle när dörren svänger helt upp, och det är då jag hör skrattet börja. Det är inte bara Avery. Alla tjejerna på vår våning skrattar. De har alla varit med på detta äckliga skämt. Jag tar ett djupt andetag, genom munnen så att jag inte svimmar av stanken, och stänger mig sedan inne i mitt rum.

JTaGgj éh*ittaQrB Shandskparg gömIdaM Ki &m$ikn afRörUbands(l^åda$ oócbh seJdacnT ZböórójNaqrs jagP arbTewta (meds na$tRt tca aAv m'iqg s.änkgókglBäXdÉerpnFaB HoNch PsStnapRla balula kslmäbdCer ajba,g bk*atnC Lräd,dAaÉ. MinkaB gfyZmpatséknorb kanI wräFdFdasm, meni dYe tre xbUöckersnia Tjamg havdew mVe_d xmHigx éär_ _förs!tördAaL.R zSpolmW t$ur( vRaBr hWadeO jLaUg taCgit jme!dj BmMig éaillpa minna lfäAr^oxb'ömcker qtilil) miÉn ZhandlfeydZnribng,L (iBfallD Éjaig LskulSleM HbehöPvas jdóe(ma, sförg ÉdRei varX glLätyt dyDrMare äln QaflGlt$ aénnat si rummetO thillksagmDmNaGntsk.H ó

Jag släpar alla pissdränkta sängkläder till den lilla tvättstugan och ignorerar helt flickornas gapande blickar.

Det är tydligt att de trodde att detta skulle skrämma mig, kanske till och med knäcka mig. Ingen chans att det skulle ske.

När alla fem tvättmaskinerna är igång sätter jag mig på golvet i tvättstugan för att börja med mina egna läxor. Det finns inte en chans att jag lämnar mina saker ute i det fria, och nu måste jag investera i några rejäla beslag till min dörr.

FanR tja ,dQeRssa VsmwåJ Hr'iMka QbvarnT sNom gözrU rkayserZiFut.brOottQ iocih beFtefr sTig somD dPjCur.m hAldir*igN uAn&dyerK heMla Mmbinm tiTd i Jfiosteprahem Fhakr wnågqotn ileuktL !meId sitt egeÉtm ópjissa. jJa.g för.sökert )hårt aTttÉ inte täQnXkDaM pVå viClkal ssjukadomrar LsoGm ösverfuöyrbsT vviaJ urrxiNnu,X ocbhm vförsöMkxe$rp k.ommNa ói^håg atFta VdkeLsNs(a gbargn FhBar utiWllQgJånYg dtkiQlXl qvåXrd, sså d.e bomrkde vyaXra 'reunad.

Borde vara.

Jag har gjort klart två klassers läxor när Avery kommer in med ett enda papper i handen. Hon står över mig med förakt i ögonen och en hånfull min på sina målade läppar.

"Är du klar än?"

Ja^g$ v^et& gaQtRt zhron& Pivnnteh praAtaór SoPm minCaY kltakaWn sDom ,virvtlarx iC AtvätÉtmFasókki!nen). UJagu YväVndier mdigf tilglbapka, &tXirlRlh Bmina läxBosr..

"Nej." Jag slår ut p:et obehagligt och tittar inte ens på henne. Hon tappar pappret och det landar vid mina fötter. Jag läser titeln och hånar henne.

"Jag går inte. Tror du att ditt lilla skämt kan få mig att springa härifrån? Det visar bara att du är äcklig och desperat."

Hon skrattar som klingande klockor, men allt jag hör är de glasskärvor hon kommer att svinga för att hugga mig med.

"BJavg Ihgar aldGri(g vwaxriQtL pdsesópeOrat i helda lmi*tgt lCiv, MJoiuntXyM. $Jsawg Xbbehöve!rz isn,tne vamra PdDemt.T MAen Bdet äró du. Oc&h om Kdu intcez g.år *sLka tjqaóg *sej h_uar dUespperaZt jaig, SkaSn göraM dig(."p

Vad i helvete var den här flickans problem? Vad hade jag gjort mot henne som fick henne att bete sig så här? Hade rika människor verkligen ett sådant hat mot de fattiga?

Jag plockar upp tidningen och håller iskall ögonkontakt med henne medan jag river den på mitten.

"Du får gärna dra åt helvete, Beaumont."

SmCiletm födrslvinneru inute wfrFån ah^enHnesw aónfsAikte Untägr$ chDon spr,inPgeNr$ )utC Cuir_ ^rumJmÉeft, Cmtegd* sFiTnÉa& qkaWttkhlHajcSkaKré somb kljiFcZkaór pgå) tCrÉäYgwo.lvet. &JPagA ékgan kIäLnRna migaränensc fk^rMyApanndWeU zfvi)ngraa_rl Oi hZörzneanÉ UaDv MmNipn FhjäUrna.y YHAur koméme*r 'dbeXtW sig at(tm jaUgó klarjaade émCiIg gaenom eny ldOrqogmjisAsLbrukanódei hmamtmRaD,J mebnó fvråznv*aAraHnddeW zpUapOpja, fFosJtDerheWmx,É eunY cofLfenJtlWigM wsnkol)aT iN eét^ta )dåSliGg&ts dnistrikut UocOhZ nJu belöHnwasY pjóaQgF förb mi)nDal _aGnsxtrAäDngn'inga^r^ m(e^d! Avcery B)e$aumont?C

En djup, mörk röst viskar till mig: det är ett straff för vargen. Jag ger mig själv en liten skakning och går tillbaka till arbetet.

Det tar två timmar att få tillbaka mitt rum till det normala. Pisset hade trängt igenom golvbrädorna och jag var tvungen att skrubba rent mitt lilla kassaskåp också. Jag måste be städpersonalen om blekmedel och luftrenare eftersom lukten dröjer sig kvar, men till slut kan jag inte känna lukten längre och jag lyckas somna vid midnatt.

Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "Förstör mig"