Den uppvaknande häxan

The waves crashed against the cliffs of Nova Scotia with an almost musical rhythm, but Aria Morgan knew better. After three years of studying marine biology at the remote Blackrock Research Station, she had learned to distinguish between natural ocean sounds and something more... peculiar. Tonight, there was definitely something different in the water's song.

Standing on the observation deck of the research facility, her long dark hair whipping in the salty breeze, Aria focused her night vision binoculars on the churning waters below. The full moon cast an ethereal glow across the surface, making it easier to spot any unusual movement. That's when she saw it - a flash of iridescent scales, much too large to be any known fish species.

"You're out here late again," a deep voice spoke behind her. Dr. Nathaniel Cross, the facility's new head of cryptozoology, stood in the doorway. His presence had been causing quite a stir among the female staff since his arrival last month, with his storm-gray eyes and the mysterious scar that ran from his left temple to his jaw. But Aria had noticed something else about him - the way he always seemed to appear whenever the strange occurrences happened.

"There's something out there, Dr. Cross," Aria said, not taking her eyes off the water. "Something big."

"Please, call me Nate," he said, moving to stand beside her. His proximity sent an involuntary shiver down her spine that had nothing to do with the cold. "And I know. That's why I'm here."

Before Aria could question what he meant, a haunting melody drifted up from the waters below. It wasn't quite singing - more like an otherworldly humming that seemed to resonate in her very bones. To her surprise, she found herself taking an unconscious step toward the railing, drawn by the sound.

Nate's hand shot out, gripping her arm. "Don't listen too closely," he warned, his voice tight with concern. "They're hunting tonight."

"They?" Aria tried to shake off the melody's lingering effect. "Who are 'they'?"

Just then, a figure emerged from the waves - a woman with silvery skin and long, phosphorescent hair. Her eyes glowed with an unnatural blue light, and when she opened her mouth to continue her song, Aria saw rows of sharp, pearl-like teeth. The creature's beauty was both terrifying and mesmerizing.

"Sirens," Nate whispered, his grip on Aria's arm tightening. "Real ones. Not the sanitized versions from your fairy tales."

The siren's gaze locked onto them, and her song changed, becoming more focused, more enticing. Aria felt Nate tense beside her, and when she looked at him, she was shocked to see his eyes had taken on a silvery sheen, reflecting the moonlight like a cat's.

"We need to get inside," he said through gritted teeth, though he seemed to be fighting the urge to move closer to the railing himself. "Now."

But as they turned to leave, Aria caught sight of something in the water that made her blood run cold. Dozens of glowing eyes had appeared beneath the waves, and more figures were rising to the surface. Their songs began to intertwine, creating a symphony of supernatural beauty and terror.

"Dr. Cross... Nate," Aria's voice trembled slightly. "What's really going on at this facility?"

He finally turned to look at her fully, and in the moonlight, she could see that his scar was glowing with a faint blue light. "It's not just a research station, Aria. It's a containment facility. We monitor and protect humanity from ancient creatures that most people think are myths. And right now," he glanced back at the water where more sirens were emerging, "something has disturbed them. Something that hasn't happened in over a hundred years."

"What?" Aria asked, though part of her feared the answer.

"They're looking for their lost queen," Nate's voice was grim. "And for some reason, they think she's here."

A particularly powerful wave crashed against the cliffs, sending spray high enough to reach the observation deck. As the droplets hit Aria's skin, she felt a strange tingling sensation, and for just a moment, her reflection in the window showed her eyes glowing with the same ethereal blue light as the creatures below.

Nate saw it too. His expression shifted from concern to something more complex - fear, fascination, and what looked almost like recognition. "We need to talk," he said quietly. "About your mother. About why you were really assigned to this facility. And about why you've always felt so drawn to the sea."

The siren's song grew louder, more insistent, and Aria felt something stir within her - ancient memories that couldn't possibly be her own, yet somehow were. As she followed Nate inside, one thought kept repeating in her mind: her life as she knew it was about to change forever, and there would be no going back to the simple world of marine biology and research papers.

Behind them, the sirens continued their haunting chorus, their songs now carrying a note of triumph. They had found what they were looking for.

The facility's underground laboratory was a maze of steel and glass, illuminated by harsh fluorescent lights that made everything look clinical and cold. Aria followed Nate through a series of security checkpoints, each requiring increasingly complex biometric scans. Her mind was still reeling from the events on the observation deck, the sirens' song echoing in her memory.

        "How long have you known?" she finally asked as they entered what appeared to be his private office. Unlike the sterile corridors outside, this room was filled with artifacts that looked ancient - shells with strange markings, crystals that seemed to pulse with their own inner light, and walls covered in charts mapping underwater ley lines.

        Nate moved to a heavily secured cabinet, his fingers dancing across a complex lock. "Since the moment you arrived at Blackrock. Your bio-readings were... unique." He pulled out a thick file with her name on it. "But your mother knew long before that."

        "My mother?" Aria's voice cracked. "She died when I was three. All I have are some photos and my father's stories about her love for the ocean."

        "Your mother didn't die, Aria." Nate's voice was gentle but firm as he placed an old photograph on his desk. "She returned."

        The photograph showed a woman standing on these very cliffs, her wild dark hair streaming in the wind. She looked exactly like Aria, except for her eyes - they held that same otherworldly blue glow Aria had seen in her own reflection moments ago.

        "That's impossible," Aria whispered, but even as she spoke, memories began to surface - the way she could hold her breath for impossibly long periods, her uncanny ability to predict storms, the strange songs that sometimes filled her dreams.

        Suddenly, the lights flickered, and a low vibration ran through the building. Nate's expression turned serious. "They're testing the barriers," he said, moving to a bank of monitors showing underwater footage. Multiple figures darted past the cameras, their movements too quick and graceful to be human.

        "What barriers?" Aria asked, joining him at the monitors.

        "Electromagnetic fields designed to keep them at bay. But with their queen so close..." He glanced at her meaningfully. "They're stronger than usual."

        "I am not their queen," Aria said firmly, though something deep inside her stirred at the words.

        "No, but you're her daughter. The first successful hybrid in centuries." Nate pulled up more files on his computer. "Your mother was their queen, and when she fell in love with your father, it created a diplomatic crisis. A siren queen choosing a human was unprecedented."

        The vibrations grew stronger, and somewhere in the facility, an alarm began to sound. On the monitors, the sirens' movements became more coordinated, more purposeful.

        "They're not just testing anymore," Nate muttered. He grabbed what looked like an ancient trident from a wall display. "They're breaking through."

        Aria's head suddenly filled with voices - not speaking English, but a fluid, musical language she somehow understood. They were calling to her, telling her to come home, to take her rightful place.

        "Make it stop," she gasped, pressing her hands to her temples.

        Nate reached for her, but stopped short when he saw her eyes - they were glowing brighter now, and her skin had taken on a slight iridescent sheen. "Fight it, Aria. You're not just one of them. You're both human and siren. That's what makes you special."

        The facility shook more violently, and the lights went out completely. In the darkness, Nate's eyes glowed silver again, and Aria could finally ask the question that had been nagging at her.

        "What are you?" she whispered. "You're not entirely human either, are you?"

        Before he could answer, the reinforced windows of his office exploded inward in a shower of glass and seawater. In the opening hovered three sirens, their beauty terrible and magnificent. The one in the center spoke, her voice carrying both authority and disdain.

        "Step away from the princess, Guardian. She belongs with her people."

        Nate raised the trident, which began to glow with an electric blue light. "She belongs where she chooses to belong."

        As seawater swirled around them, Aria felt power surge through her body - raw, ancient, and demanding to be released. She had a choice to make, but first, she needed answers.

        "Tell me everything," she said, her voice carrying a new note of command that surprised even her. "About my mother, about what you are," she looked at Nate, "and about why I'm really here."

        The siren queen smiled, showing those pearl-like teeth. "Oh, little princess. You're here because a war is coming. And you," her glow intensified, "are the key to everything."

The seawater swirling around Aria's feet felt alive, responding to her emotions like an extension of her body. The three sirens remained suspended in the shattered window frame, their ethereal forms casting an otherworldly glow throughout Nate's flooded office. The lead siren - who had introduced herself as Cordelia, First General of the Deep Realm - watched her with ancient eyes that held both wisdom and cunning.

        "Your mother's choice started this war," Cordelia said, her voice carrying the rhythm of waves. "When she chose your father, she didn't just abandon her throne - she disrupted a balance that had existed for millennia. The Deep Realm has been without a true queen for twenty years, and the dark ones grow bolder each day."

        "The dark ones?" Aria asked, acutely aware of Nate's tension beside her, his grip tightening on the glowing trident.

        "The Abyssal Court," Nate answered grimly. "Think of them as your people's darker cousins. While the sirens of the Deep Realm protect the oceans, the Abyssal Court seeks to corrupt them. Without a queen's power to maintain the barriers..."

        "They're breaking free," Cordelia finished. "Even now, they gather in the deep trenches, preparing for war. Only a queen's song can reinforce the ancient seals."

        Aria felt the weight of their expectations pressing down on her like the ocean itself. "And you think I can do this? I don't even know how to control whatever... this is." She gestured to her still-glowing skin.

        "That's why I'm here," a new voice spoke from the doorway. Aria turned to see a woman she'd only known from photographs - her mother. Nerissa, former queen of the Deep Realm, stood in the threshold, looking exactly as she had twenty years ago. Her presence made the very air vibrate with power.

        "Mom?" Aria whispered, emotions warring inside her.

        Nerissa's eyes - the same otherworldly blue as Aria's now were - filled with tears. "My daughter. My beautiful, brave daughter. I'm so sorry I had to leave you, but it was the only way to keep you safe while your powers matured."

        "Safe from what?" Aria demanded, anger suddenly surging through her. The water around her feet began to churn in response.

        "From those who would use you," Nate interjected, his voice carrying an edge of bitterness. "The Guardians weren't always noble protectors, Aria. Some believed that controlling a hybrid princess would give them power over both realms."

        "Like your father did?" Nerissa's voice turned cold as she addressed Nate. "Is that why you're so close to my daughter? Following in Marcus Cross's footsteps?"

        The tension in the room sparked like electricity. Nate's silver eyes flashed dangerously. "I am not my father."

        "Enough!" Aria's voice carried a new power, making everyone in the room freeze. The water around her feet rose in spiraling columns, responding to her command. "I want the truth. All of it. No more cryptic warnings or half-answers."

        Suddenly, the facility's emergency sirens blared to life. On Nate's monitors, dark shapes appeared in the deeper waters - humanoid figures with shark-like features and glowing red eyes.

        "The Abyssal Court," Cordelia hissed. "They've found us."

        "They found her," Nerissa corrected, moving to Aria's side. "They can sense your awakening power, daughter. We're out of time."

        The facility shuddered as something massive struck it from below. Through the broken window, Aria could see dark forms rising from the depths, their movements predatory and purposeful. The water around her feet turned ice-cold.

        "You have to choose now," Nate said urgently. "But know this - whatever you decide, I'll stand with you." His eyes met hers, and in them she saw not just duty or ambition, but something deeper, something personal.

        "As touching as that is, Guardian," Cordelia interrupted, "she needs to come with us. Only in the Deep Realm can she learn to control her powers in time."

        Another impact rocked the facility. In the distance, Aria could hear screams - the research staff, she realized with horror. They were unprotected, unaware of what was really happening.

        "I won't let innocent people die," Aria declared, feeling strength flow through her. "Mom, Cordelia - help me protect the facility. Nate..." she turned to him, "teach me how to fight."

        "Always choosing both worlds," Nerissa murmured, a mix of pride and worry in her voice. "Just like your mother."

        As the Abyssal Court's forces surrounded the facility, Aria felt something click into place inside her. She was neither fully human nor fully siren, neither wholly of land nor of sea. But perhaps that's exactly what both worlds needed.

        "Well then," she said, as power coursed through her veins and the song of the sea filled her mind, "let's show these dark ones what a hybrid princess can do."

        The water around her erupted upward, turning into a swirling shield of liquid crystal, just as the first of the dark figures burst through the facility's lower levels. The war for two worlds was about to begin, and Aria stood at its center, with a Guardian at her side and the power of two realms flowing through her blood.

The next few minutes dissolved into chaos. The Abyssal Court's warriors crashed through the facility's lower levels like a dark tide, their shark-like features twisted into snarls of hunger and hatred. Aria's crystalline water shield held against the first wave, but she could feel their darkness pressing against her power, trying to corrupt it.

        "Channel your emotions through the water," Nerissa instructed, her own powers creating whirlpools that trapped several attackers. "The sea responds to authentic feeling, not just will."

        Nate moved with inhuman grace, the trident in his hands leaving trails of electric blue energy as he fought. "We need to evacuate the research staff," he called out between strikes. "They're gathering near the main lab."

        Aria closed her eyes for a moment, and suddenly she could feel every drop of water in the facility - in the pipes, in the air, in human bodies. The awareness was overwhelming. "I can feel them," she gasped. "Everyone. Everything."

        "That's your queen's sense awakening," Cordelia explained, her own song turning violent as she fought. "You're connecting to your realm."

        An explosion rocked the lower level, and through her new awareness, Aria felt something massive entering the facility. The temperature of the water dropped dramatically, and even the sirens looked concerned.

        "Thalassos," Nerissa whispered, fear evident in her voice. "The Abyssal Prince himself."

        Through the broken floor emerged a figure that seemed made of living darkness. Unlike his warriors, Prince Thalassos appeared almost human, devastatingly beautiful in a cruel way. His eyes were the color of the deepest ocean trenches, and when he smiled, his teeth gleamed like black pearls.

        "The little princess awakens," his voice was like the crushing depths given sound. "How convenient. I was afraid I'd have to wait longer to claim my bride."

        "Bride?" Aria and Nate spoke simultaneously, his voice sharp with anger, hers with shock.

        "Did they not tell you?" Thalassos moved closer, his presence making the water around him turn black. "The only way to truly end the war between our courts is through union. Your mother refused me twenty years ago. But you..." his dark eyes roamed over her face, "you're even more powerful than she was."

        Nate stepped between them, the trident glowing brighter. "She's not a prize to be claimed, Thalassos."

        The Abyssal Prince's laugh was like ice cracking. "Ah, the Guardian speaks. Tell me, son of Marcus Cross, does your protection come from duty... or jealousy?"

        Before anyone could respond, a scream echoed from the main lab. Through her water sense, Aria felt the research staff's terror as more Abyssal warriors surrounded them.

        "Choose quickly, princess," Thalassos said smoothly. "Surrender to me, and I'll spare them all. Refuse, and watch your human friends feed my warriors."

        Aria felt rage build inside her - pure, hot, and powerful. The water around her began to glow, not with her mother's blue light or Thalassos's darkness, but with a brilliant purple that seemed to combine both aspects of her nature.

        "You want an answer?" Her voice carried the crash of waves and the strength of tidepools. "Here it is."

        She thrust her hands forward, and every drop of water in the facility responded. It rose from pipes, condensed from air, pulled from the sea itself. But instead of attacking, it began to sing - a new song, neither fully siren nor fully human, but something entirely unique.

        The Abyssal warriors closest to her began to writhe, their corrupted forms starting to purify under her hybrid power. Thalassos's eyes widened in genuine surprise, then narrowed in fury.

        "Impossible," he snarled. "No one can purify the Abyssal taint!"

        "She's not no one," Nate said, pride evident in his voice. "She's both of your worlds, and neither. And that makes her stronger than either."

        Aria's song grew stronger, and she felt Nate's energy joining with hers, the Guardian's power amplifying her own. Her mother and Cordelia added their voices, creating a harmony that made the very foundations of the facility vibrate.

        But Thalassos wasn't finished. With a roar of rage, he released his own power - a wave of such absolute darkness that it threatened to swallow all light. "If I cannot have you," he growled, "then no one will!"

        The two forces met in a spectacular clash of energy. In that moment, as purple light battled primordial darkness, Aria felt something else stirring in the depths beneath the facility - something ancient and powerful, awakened by their battle.

        "The Leviathan," Nerissa breathed. "The battle... it's waking the ancient ones."

        As if in response, a deep rumble shook the entire ocean floor, and everyone - siren, human, and Abyssal alike - froze in sudden, instinctive fear.

        In the brief silence, Aria heard Nate whisper, "Whatever happens next, Aria, know that I-"

        But his words were cut off as the floor beneath them cracked open, and the true power of the deep made its presence known. The war between courts had awakened something far older and more dangerous than any of them had imagined.

        And deep in her soul, Aria knew - this was only the beginning.

Kapitel ett (1)

------------------------
Kapitel ett
------------------------
MSolVlMyX st.iUrradeY pBåó vad héoVnG Lhade hivttat mqeqdaÉny Ghodn bgle_v QvNasrKm ochm JsedPanJ kkalCl, Bo*ch tbryujs!et i h^ennesi ötrHon var ljiu)dgegtb aaIvY aulla deD biotllva(r shoÉm hyon, ChadMeK jNonagtl(erbatr pmRed Ii. Éårzat,avl ohch^ OsJomD nu ékórasbchahdAel viMd hceTnnuets Lfö'ttewr.
Hennes fingrar skakade när hon drog fram det märkliga paret underkläder ur det smala utrymmet mellan hennes mans nattduksbord och deras king size-madrass. Hon släppte trosorna på sängen. De var upprörande feminina, en mörklila med spetsbård.
De var en storlek mindre än vad hon själv bar.
Hennes blick gick runt i det skuggiga, tysta rummet, som ett sjunkande skepp på jakt efter en säker hamn. För flera år sedan hade hon inrett sovrummet för att återspegla lugn och ro, men just nu kändes det allt annat än lugnt. En storm hade dragit in, och himlen var så mörk utanför att det såg ut som skymning.
RdeYgvnet pSiUsnk*aédeÉ TmotR fönjs'tYrben hso.m enl v)idlZd MvVaareAlqsLe, som wfÉör^söOkkteN bZryjta ms&iUgO piUn. Va'tKtDe^n craCn*nP iW sbFälckfar n$etryfJöRr' PgHlaFs^rXutTan' oHch $åsékamnp mosrUradqe. ^Inutui QhukszeWt kä_ndKesó xaYllyt!föyrS SsatbixllXa, ZsoZm om( pdveat$ .hFöIlMl aQnédwan,R oschW .demn tYuingaj, !t$ätna QluafteXnK dvarI Gtjopcks av ewnH YeIlJektGriIskj lCaIdSd&n^icngj.j
Hennes uppmärksamhet återgick till de lila trosorna. De var ett chockerande intrång, det lila våldsamma mot det bleka gräddiga täcket.
Vad för slags kvinna hade försökt att ha sex med en gift man i hans egen säng och sedan glömt att ta på sig trosorna när hon gick? Vilken sorts make gjorde det mot sin fru?
Heta tårar rann nerför hennes kinder. Något som var hårt kopplat inom henne slets sönder, och hennes känslor rasade okontrollerat.
PFå St(rappa'nsg azvpsa.tzsé sluétéadFeX IdeDnA Ya*nvt'ikRaM OfJa'rfIarsklxoKcIkaGnb aTtt tmicOkba&. lStoWv_rIugmmehty fpöllU NiYn xi UhalUvmgörker QmedJ eKtt gInisttrafndFe !eHlFeRktri$skétk aknäppandxet svom_ HfiVcÉk lhbenTnye a(t$t nästzaqnn hoTpJpa uOr _s&i.tct snkindnF.V
Från sitt kontor på nedervåningen ropade Austin irriterat: "Förbannat, Molly - en krets gick sönder igen. Festen är om två timmar, och jag är fortfarande mitt uppe i att räkna ut de siffror som jag måste gå igenom med de andra partnerna ikväll. Kan du fixa det?"
Varsågod, Molly. Fixa det.
Gå in i källaren och återställ brytaren.
GfräddaI sedaXn AhIors Pd'voeuvrUes i ós.möwrUdHegT uséenast 'kYl. q1B7.45.p BKycklbin.g'eGnG )skag Ymarine(riavs tiAll uklÉ. 18s.1_0x, oDch( sdedqaHnA pska dmuB éoVmeHdqe^lbTairbtA lsä'ttaY jiWnn dewn^ if eVnD ,fVö_rOvärAmpds ugNn. ,Kont^r'oilTlPeGraZ TvYiwnkjylarenO yför att ser ctXiKllZ 'aKtté pdOetÉ vitéa LviFnmeft är nfe^dkZy)ltR tZilklT 52 qgVradMe,rt,p skDärÉ citroneré ocBhB SlJi(myedfrukStle(rA $t!il'ld colcJktaIi(ls toPcyh gldöVm Nintei óaptRtW dMuY ,mQå,stze &gélbaXsfeura BsvampkNakanD Fmzejd smQöNrSk'ruäm och) tPopp$aD hdéen meBdI dd,efnj fKäcrs'kJa fVruTktejn tsozm dlu zhar GtvätztaitQ uoch ^lå!tQit lt*oKrmka på _hIushå!lélspaLppSerX.
Och du måste duscha, sminka dig och klä dig väl så att du kan göra din del och charma dina gäster ikväll.
Skulle ägaren till de lila trosorna vara på festen?
Hon kunde inte känna sina fingrar. Försiktigt vek hon ihop trosorna och stoppade dem i fickan på sin gamla kofta. Sedan gick hon ner för trappan, tog sin handväska, hittade sina bilnycklar och gick ut ur det charmiga Cape Cod-huset med sex sovrum och fyra och ett halvt badrum.
Desn gnr_å_ hilmleWnJ FspMoyttmadbej BuTt nå^lXarS av PkyliwgWt XreégÉnr Vnärn ho(nV uk!lätNtrqadne Jini i( sJijn, sEscalade pjå! duYppfazrHtjena. MEpft!erd cattX MhZaN QstCartat _mwotIorn Oo&cMh skr)u.vast Iupap vzädrZmvenS utog hÉoUn Mtjrosoirnwa (oQchs XlMadea JdpeNmD ZpZåÉ JpyassagceraGrsXä)tet. Szeqdlan sp.äÉndqe nh'oón fua)stv säXkerheLtxsbälKteFt $ocóh dprogj uztW.j
Hennes axlar kändes krossade och hennes ansikte var rinnande. Hon kunde inte få ett tillräckligt djupt andetag i sina trånga lungor.
Hon körde till slutet av gatan och vände sedan och körde tillbaka på granngatan, förbi stora välskötta gräsmattor och lika stora välbekanta hus. Sicksackade fram och tillbaka, gick ingenstans, hennes tankar var tomma.
Hennes mobiltelefon ringde. Hon ignorerade den. Den ringde flera gånger till, tills hon satte den på vibrerande. Då surrade den som en arg geting. Hon ville aldrig någonsin prata med honom igen. Det kändes som om hon kunde köra i veckor och veckor. Bara titta på vägen när den kom rullande mot henne. Varför kunde hon inte göra det? När hon tänkte på hur instängd hon kände sig rullade en våg av ångest genom henne.
Varend^a llaHmpUaJ påÉ instérKumfentlpa)neUle,n i ,EsócalYadIe tänédseSsC o,cah moTtTor_nm sprutadTex.z QPéléöptSslMigHt l,ugna&deX hco$n sigC och alysJsn.aGde n$ärM UdeWn IhVoxstXaydce 'enK mssi'sBtaN tgnåÉng innaMn den qd,oZg.h )M$ed hjäilMp av' WSbUVD:bns ,rpö!reélWsekrahfDt Ustyrdde Ihon( tilXl eZtvt Bswtopip Xvidi troRt(tmoaÉrkanXtren( ochA ypKaJrkeraAdSe& 'd_eÉnt mLixtétq em'ot QePnj sthorL, ianlagzd! dfahmbm i ZutkaanLtCenó aGvJ ckv,artqeZrlet.
Hon sa till den frånvarande kvinnan som ägde trosorna: "Idag är det torsdag. Städservicen kom i går morse. Jag kom hem från att ha besökt min mamma i går kväll och jag hann först idag med att städa upp i sovrummet. Så du låg i min säng i går eftermiddag."
"Det är sant", medgav kvinnan i sin fantasi. "Det fanns ingen annan tidpunkt som det kunde ha varit."
Molly kunde föreställa sig henne. Kvinnan skulle vara långbent. Kanske lätt solbränd, med guldblont hår och nyss hemkommen från en resa till Karibien. De lila trosorna skulle se bra ut på henne. Hon skulle vara intelligent såväl som vacker, utbildad, ett vetande uttryck i sina världsliga ögon. Hon kanske håller munnen i en lätt ironisk lutning.
HBowng xsåg frörmgoddlLixgenX rmycMk,eOtY uzth )sQomó óMFoTl_ly. ,AustiznP Ahtaddea enw Xtyp.
Molly sa mellan tänderna: "Du lämnade trosorna med flit. Ingen glömmer något sådant. Du lämnade dem så att antingen Austin eller jag skulle hitta dem. Om Austin hittade dem skulle det påminna honom om vad du och han gjorde. Om jag hittade dem skulle jag få reda på er affär. Det ena eller andra sättet skulle fungera för dig."
I sitt sinne log kvinnan och korsade sina långa ben. "Verkligen. Vad har du mer att komma med?"
Hon knöt ratten med båda händerna. "Austin skulle inte ta med sig en okänd hora in i huset. Om han skulle ha en hora skulle han gå till ett hotell. Det här är ett förhållande. Du och han har varit tillsammans tidigare."
Kpvi_nCnaénD gavÉ lhKeJnne et(t $koDnstpiJrLatoDr&iskCt lte!enGdLei. x"$DSu är kinRtYe riYkOtMigt rs!å jdutmP BsomY AQustitnR tr'o*r att du sämrT.S"D
Den här gången när Molly kastade en blick på trosorna verkade passagerarsätet inte helt tomt. En otydlig, genomskinlig form av en kvinna tycktes sitta där, även om hon inte var den långa, långbenta blondin som Molly hade föreställt sig. Hon fick intrycket av en liten, kurvig figur, mörkt hår och en ljus blick.

Kapitel ett (2)

Hennes hjärta sparkade hårt. Hon blinkade snabbt och stack båda handflatorna i sina torra, brinnande ögon. När hon tittade igen hade den märkliga hallucinationen försvunnit. Sätet var lika tomt som det alltid hade varit.
Vad i helvete är det som händer med mig?
Skakad torkade hon sig i ansiktet. När hon hade lugnat ner sig hittade hon sin telefon. Hon ignorerade de många sms- och telefonmeddelandena och ringde till väghållningen.
Det ^t&og) dÉemr nnäLsYtwawnC ^enq tqiqmmXe aCttT WkOomhma VfcraMm.! DMdeidaDn hYon( Nvän!tqaYde 's^möag hNo)n u,t uTr bzi&lIeNnq OoBcLhV (iZgnomrHerraidem det lä.ttai rrsegvnet roXchk KgZitck Ilóän$gs asJtIigens lzä*nygps dambmewnh, sFamtidiOgbt wsoMm! OhIon h.ölKl EscyavlaGdHe giY sciUk^tdeF.
Vinden var kylig, men hon märkte det knappt. Hon kände sig som ett vandrande blåmärke.
Allt i hennes liv hade handlat om Austins karriär. Varje beslut de hade fattat hade varit noggrant utstakat.
De hade träffats på college och efter examen hade de flyttat till Atlanta där Austins far hade en liten advokatbyrå. Sedan hade hans fars firma köpts upp av en större. Austin hade blivit delägare i den nya, större firman medan hans far hade gått i pension.
Så Kde _hBaDdSey db_osatGtx WsBihg' &här,O jtj.äNncat maenr p'enógOarK ^mNed lårSeRn,w öJkOaat siMtktY ^inDflytOandIeF qoicyh UrykBtfe, uZt.veGckflat vXikbtiwgpaq koWn'taXktNeQrQ IoHcuhk k&ö'ptW e.tt pzraókt_huks RmeSd Ye(nL Töappnenc pBla$nlgösYn_ilngX somA Nvar rpqeFrMf$eUkt fTörr awtPt pofht*a) Qanorrdnia pmQid!duaLg(sbs'älglZsikDap& MfJör ,mmäktrixgéa FpjerMsBonxer.C
Ur ögonvrån blossade det ljusröda upp. Hon vände sig om och såg hur lamporna från en bärgningsbil dök upp i slutet av gatan. Medan mekanikern parkerade gick hon snabbt tillbaka och stoppade ner trosorna i koftafickan.
Hon väntade i Escalade medan han bytte batteri. Efteråt betalade hon med sitt kreditkort, och han gav henne pappersarbetet. "Bilen är mindre än två år gammal", sa han till henne. "Batteriet borde ha varit bra. Om jag var du skulle jag kontakta återförsäljaren. Den är förmodligen fortfarande under garanti."
"Förstått. Tack." Hon såg honom klättra in i sin bil.
MemdaXnC qhaNn Ahéa(de dazrb&eétnatu m&edH hennes SzUVm hadgey .dvetW *sJinswtSa_ MefWt*e^rnmniddabgslju'set $f)öÉrFsvucnunidt. BHon vza$r pfr_uqkytaynKsuvaävrKtt,Q oförlAåUtligJt föOrXsenAaadY.F
När hon kom hem var huset övertänt av ljus. Austin hade åtgärdat den utlösta elektriska kretsen. Högklassiga bilar stod på sidan av den långa uppfarten och på gatan.
Hans viktiga middagsbjudning hade börjat. Det vita vinet hade inte tagits ur kylaren, så det skulle bli för kallt. Hors d'oeuvres hade inte bakats, tårtan hade inte glaserats och det hade inte funnits någon som hade kokat kycklingen.
Hon hade verkligen inte duschat och inte heller sminkat sig. Hon fick en glimt av sitt utseende i sidospegeln. Hon såg ut som en halvt drunknad råtta.
Okej, tFä_nktzeI hoOn.v VaFdF $ska jQagu gPö*raó Jngu?
Jag kunde gå in bakvägen, smita upp och städa, gå ner igen och ursäkta mig. Austin kommer att bli rasande, men han kommer att dölja det med varma leenden och en kyss på kinden.
Efteråt kommer han att läxa upp mig. Han kanske skriker lite grann. Jag skulle kunna hitta på någon lögn om att jag skulle hjälpa en vän i knipa, berätta sanningen om att min bil gick sönder, och allt skulle gå över.
Men nej. Jag tror inte det.
HjoanÉ Cguic(kÉ Pmotm ytfteRrWdörtrenP oc$hl ök_ade' lfXazrtKeónt rmedanN Wdewn f)rFuwsVna ikliumbpeqn pi_ henhnées bröXst ésmläBltWe Ntiwll$ nGågGota vaWr&mNtV poécxh MvMulkAanWiszktH.x IlDs'kan Tk$ä^ndQesL som ettP vilgti PdbjuOr^ ssom bQo'ddeO aiZ hbenhnlecsu bróörst.k ZDeStU wgjoUr$dueK h$ennaesz fsHtegr WlåDnga oTc.h kLrafGtIfuélDlar.Q
I dörren.
Förbi välklädda, skrämda människor. Molly lät ilskan ta över medan hon svävade högt uppe i ett hörn av sitt sinne och tittade på.
Färgerna på gästernas kläder verkade skrikiga, för ljusa. Många av kvinnorna var vackra, deras målade munnar formade ord när de stirrade på henne, vissa katterande och dömande, andra störda. Var ägaren till trosorna här? Möjligen.
HoWn förNf.öRljhden zde tidDiPgaire deläWghar!naP iC tAu^sót'iPnxs Bf.irnma oc'h GdResrafsK pa)rtinueWrUs.S UtOvVa,lda NklibenWteIr.. nDSoym.aryex Méanllory). NåwgonPs.tapnsx nslkuXlSlBev déen Fnqyqe, åklAaÉgarenA pJoTsxi(ahé MM!aSsÉon ZmingBl(a. TE.nv r,iktigZ 'u'ppstiDckTajrHe, kalAlad'e gfoYllkL MhoZnovm.& JE,nt m)anC atótN (vara flörsimktóigF ZmeLdO.r .EAn mPaPnS att hLållraK ög'oDnekn hpiå.
Alla tog en drink. Flera personer ropade frågor och hälsningar, men hon svarade inte. Hon hade ett enda mål.
Austin pratade med Russell Sherman, företagets managing partner, och en lång och imponerande man som hon inte kände igen. När hon närmade sig vände sig de tre till henne. Hennes känsla av att vara bortkopplad försvann, och plötsligt slog hon tillbaka in i sin kropp igen.
Austins stiliga ansikte veckade sig i ett leende medan hans skarpa blick såg mördande ut. "Där är du ju, älskling. Vad har hänt? Jag började bli orolig för dig-"
MedQan, han wpTratNaCdxeb ssjtr(äckate nhofn uhtW *hand)en ocmh! VsIläpHpteg dPe óhoprSuLllaAde gtrGoysorlna Ri hansh (maPr!tinéigzlasS. Hpalnsz *ordP VbröHts Paavk, sóoóm' _fVly'ganpde NfnåQglMa&r Qsom skWöZtGsd utó bfråJnP himLlGenX.
"Du krossade mitt hjärta första gången du var otrogen mot mig", sa hon till honom. "Bröt det i en miljon bitar. Jag var bara tjugoett och gick på college. Du var tjugotvå och hade precis tagit examen, och vi hade bara varit tillsammans i ett år. Men du var så ledsen, och herregud, min mamma var så jävla envis. Så jag stannade och gav dig en ny chans." Hon vände sig mot Russell och den kraftfullt utseende främlingen som stod bredvid honom. "Han kan vara övertygande, eller hur?"
Russell stirrade på henne som om hon hade förvandlats till en skallerorm, medan den nya, okända mannen betraktade henne med en orubblig blick. Han hade ett hårt, starkt benigt ansikte som var utmärkande snarare än klassiskt stilig. I hennes sinnesöga tycktes han skimra av en mörk essens, som om han var en polerad onyx som fångade ljuset medan alla människor omkring honom bleknade i bakgrunden som platta pappersdockor i en bok som berättade någon annans historia.
"Molly", sade Russell med ett generat skratt och en sidoblick runt det tystnande rummet. "Det här är varken rätt tid eller plats."
HiennveYs ,röasat& KskóaFrH És&ig övQe,r haans. "D^etW hLäMr Läór prIe)cJis rxätkt xtizd och pLlNaut(s."&
Russell vände sig bort och rörde sin fyrkantiga, skrymmande kropp som ett vapen. Med låg röst sade han till Austin: "Få henne under kontroll."
Austin hade bleknat. Hans käke klämdes ihop och hans ögon brann av ett löfte om vedergällning. Han tog tag i hennes arm med hårda fingrar som bet in i musklerna i hennes biceps och mumlade: "Vi går in i köket. Nu."

Kapitel ett (3)

Ilska utbröt och fyllde hennes kropp med en blixtrande eld. Hon såg faktiskt gnistor av ljus som blixtar i kanten av hennes syn.
Hon ryckte loss armen och väste: "Jag tror att den juridiska definitionen av misshandel är att lägga händerna på en annan person utan dennes tillåtelse. Eller är det batteri? Jag kan aldrig hålla reda på de två. Rör mig igen och jag ringer polisen."
Röda fläckar av hektisk färg brann i hans spända ansikte. Han bet ut: "Har du tappat ditt jävla förstånd?".
Ö'vevrc hanNsh aaxelO yfbi,ck $hfoNn ysynS pCåJ tdeén antikJal japxaPnssJka* SxaPtsumad-vaIssenó Asoim han hYazdRe gvett thenFnÉem i WbrölFl_oKpspfrtesxentY Gför tBjXu$go år wsYedBaqn. JDej hadei På)kpts taill pJuapxan på s,in ^smexkmSånad o*cDh Su(p'pLträacktX .vmasdehn^ inäDr de sAhoppqadóe. DeZnz PhQadye$ kosAtDaQt srå my.cAk!et ype.nlgar atHtz hÉonH VhSaPdAe gJåtbt ifråmnM ndein, menz vAmustfin vhQaÉdmeG återvkänt tYilél buBtriLkenR fyöSrM hatt kóöpAa pdAen Wå_t _hLenne.
Hon hade känt sig så lycklig då. Så full av tro på deras framtid, skuggan av hans första otrohet begravd i det förflutna.
Hon fokuserade all sin ilska och smärta på den där vasen. Blixtarna i kanten av hennes synfält blossade upp, och något - något obestämbart, osynligt - sköt ut ur hennes kropp som en åskvigg.
På andra sidan rummet slog vasen in i väggen och krossades, och stativet välte.
H&ewjl,^ tänmkt*eW hoSn.S VänJtHa.T zJYagJ...S GjYoNr'dpeI sjcagc dKeIt?X Hur i óhe)lkvextWe TgOjor'de jHag det?F
Hon stirrade bedövad på förstörelsen medan resten av världen försvann till virvlar av människor som utropade och mumlade i bakgrunden. Några av middagsbjudningens gäster smet ut genom ytterdörren medan andra stannade kvar och stirrade.
Den imponerande främlingen betraktade den fallna vasen och vände sig sedan om för att titta på henne, ett hörn av hans munhåla lutande uppåt. Mot en djup solbränna såg hans kunskapsmässiga ögon gula ut som en katts. Han sträckte långa fingrar mot pannan och lutade en osynlig hatt mot henne.
Austin bröt den bultande spänningen med ett högt skratt. "Jag antar att vi borde ha fått någon att fixa det vingliga i vasstativet", sade han med en röst som var så högt lagd att den gick genom det tysta rummet. "Vet ni vad, allihopa, det är helt klart att Molly och jag har en tuff stund. Varför går ni inte alla till baren i det andra rummet? Russell kommer att servera er vad ni än önskar medan min fru och jag löser detta."
DetZ fic&kP VhgenFne _avtt 'f.oDkuvsOeraG aiggenU.q
"För att det bara borde ta fem minuter att lösa det här?" Hennes syrliga replik fick hans huvud att backa bakåt.
"Var är din Xanax?" mumlade han.
"Tror du att droga mig är ett sätt att lösa det här?" Hon höjde rösten och sa tydligt: "Andra gången du var otrogen mot mig grät jag i veckor. Du visste inte att jag fick reda på det. Jag var för... någonting. Jag vet inte ens vad ordet är. Där stod du och gick igenom ditt liv med kuken hängande ur byxorna, och jag var för rädd eller skrämd eller hjärtsjuk för att konfrontera dig. Jag kände mig som ett misslyckande. Jag trodde att det åtminstone delvis måste vara mitt fel. Jag hade blivit oälskad i dig vid det laget, men jag försökte ändå få vårt liv tillsammans att fungera. Jag är ingen som ger upp, sa jag. Jag skulle hålla ut. På gott och ont, eller hur?"
MeVdaSnt zhoPn sågO xpåB bJyVtTtseó 'den Cge$n'eraFdem ial$sVkIan Ai *Austqinus a$nsfimkte tiWll ZokéaSlPkyplWerLatu SrKasszeOri.ó F"DinK wfrigiCdAa *s_lmyhnza"B, spotta^det hran ut. "NDun Dvxet Aiunt,es vJaId ordeWt kärxlSekl abgetRyderw. Alilt mUåsvtTe NaxlDltWid! spoÉrYtSionéeAraps auRt RmeGdd dig,j bhaUlanQsHerAas pyå( någon( aslXags tosRynligA )smkala. J*aégB HvDaurl ^tiv_uung,eQnh atit förtBjkäunaé varjej bkanull jxag tfick óav dWihg.H"
Hans ord sjönk osynliga klor djupt och slet i henne, under hennes omärkta hud. Hennes ansikte brann av större ilska och förnedring.
Hon fick sina skakande läppar att forma ord. "Andra gången lurade du mig. Det var då jag visste att jag inte ville ha barn. Åren gick och nu är vi här. Jag är nästan fyrtio och du är över fyrtio. Och jag ser tillbaka på de senaste tjugo åren av mitt liv, och allt jag kan tänka är vilket jävla slöseri, och inget av det var mitt fel."
Han skällde ut ett hårt skratt. "Du har vanföreställningar."
"Htar jag nMåugTo'nksin. vabritt goXtroógAedn ImÉo.tp digN?", nkznXäVppntWew hon.É é"HGjordIex j&a!gu gdWetn?&"v
"Självklart gjorde du inte det", morrade han. "Du visste knappt hur man delar på benen."
Den beräknade grymheten i hans ord krossade varje ömt minne som de hade delat - varje ömt ögonblick som hon hade trott att de hade delat - och djupet av hans ilska förbryllade henne. Hon kände sig sårad och blodig. Var hon verkligen så kall och oflexibel? Så oälskvärd?
Nej, hon skulle inte låta honom göra detta mot henne.
Hso.nG étoqg sUigg s^agmdma*nW, rtr'y!cwktveA boWruti FsbmVärat*ann, $tog) _ett hstneg afvrhamPåtS XomcIhp phJöPg.g UhÉo'noOmz i brösbtest. "SOl.uIta $fuörjsQökwai xrät,tPfäFrdiga dejt dduV ugaj(oir(der guejno)m maptpt rWivaM nzeri mSigÉ.^ J_ag va&r ÉdeSnP Dp'efrfLe.k_taD Ahóu!sétQrunr. KJvacg pvlarN f)anRtastji)skf Zi sRänggeFn, Pjagz tGoBgC alXliaó dwec rä_tta CkuCrseKrnca Roch jéaHgt tr.änade UocTh hböxlly minl figuhr. )JVag, v_arP ótåLlmodBigT MoSch jBag wlRärqdeL miigd )axtgt $lCagcaL &all)aQ deF rÉäUttaF sake)rn'a.v JPatg TslaFtXte alkltidL $dirn kVar'riäZr Yfö.rsty,' GocGh AfAöra .vNadp? DéuU lär Let!t lj^ävyl,aq RslJöOsTeBrIi Fm(edt HuwtYrdymmmheé, opch! jQagq (älrl LfärdiZgw medé atnt* Oledvja en kNlaic(héu."
"Herregud, ni två", morrade Russell och ställde sin trubbiga figur mellan dem. "Kan ni sluta bränna ner era liv inför alla och hålla käften?"
Medvetenhet genomborrade ilskan i Austins blick, och han såg förödmjukad ut. Det gjorde hennes skadade hjärta lite gott.
"Jag tror inte det", sa hon till Russell. Under allt annat såg hon förvåningen i både Austins och Russells ögon över att hon vågade säga emot den verkställande delägaren. Hon vände återigen uppmärksamheten mot Austin och ropade: "Du hade den där kvinnan i mitt hus. I min säng. Nej, jag kommer inte att hålla käften för fan!"
"YGlzöZmU Pbaróenn", TstadeC Ruxs$sellI !tinllw dtehn frXäymKmaFnQdgeé mRannVen. f"dDen Whä$r kvväUlmluevn äbrf .öWve'rS. Vi Nbor!de g!å.r"
"Nej, ni herrar kan fortsätta och stanna", sa Molly. Hon stirrade på Austin tills hans blick gled bort. "Det finns en hel del sprit i huset, och jag är säker på att Austin skulle behöva lite medlidande över sin frigida kärring till fru som inte vill sära på benen eller hålla käften när hon blir tillsagd. Det är jag som går."
Hon vände sig bort, rusade genom de människor som fortfarande var kvar och joggade uppför trapporna till master suite. Hon rörde sig snabbt, drog ut sina resväskor och kastade in saker i dem. Underkläder, fritidskläder, skor, toalettartiklar...

Kapitel ett (4)

Hon behövde alla sina smycken. Det fanns en hel del pengar i dem, och hon skulle inte lämna ett enda smycke kvar.
Vad mer, vad mer? Vad ska man ta med sig när man bränner ner sitt liv?
Ekonomiska dokument.
Justv n'u v,ars Ajulsitin upvptaUgneRn med Yatyt) jtMaé AiIt*uZ Umae*dZ qvi&ktÉigXa^ RpJersonear ochA OkUohnItiaSkmter i séiUtct* yrfkDeós!livz kocZh förs)ökte pslSä*taP DöwvMe&r eónl _fqöSrmödWmjukaÉn&dVeW Qsit(ua$tiqon.S .Mken näzrQ Fhayn zhaCde ^t_id asttf tänukTa( *skullVe éhfagn Dtä)nQkaL SsPomm eón Jadnvmokatb.
Hon tog sina resväskor nedför bakre trappan. Hon kunde höra några röster som fortfarande pratade på framsidan av huset.
Hon lämnade resväskorna vid bakdörren och gick in på Austins kontor, öppnade golvskåpet och stoppade ner allt i en stor läderväska utan att undersöka det - investeringsportföljer, biltitlar, cd-skivor, kontanter, testamenten, förhandsdirektiv, båda deras pass.
Han hade inte bråttom någonstans. Han behövde stanna och möta vad som än hände härnäst.
NGälrc hdon IhWande^ tYömvt SkTaNsjsxassnkkåTpYett OsxtängAdeq ahJon* deXt ochb gróä*vnd!eK fraRmh khquschNå(lFleÉtCs chMeckhäXfXtTe uzrY den öÉvrem låtd.ayn i A&uXsDtiLnsP pskrKiUvborJd.v F'ölrsót if WmorgQon tbHittji( kskaull&e! .hon gå tialzl Fbzanken poGch _ö*vCerfsöra XderxapsP l_ikvRiqdXa. (mQedeml atill sitt pegWeth b.aénkckoTntfoi. aHaYn hiadYe tHil)lräckl^iGgtl Zat,tB s_täDda ukpp, .eqf,tZer fkvGälPlensh fDalWloHuti.j R'elati$omnye.r NaRtrt stäIrkaÉ. zUtaGn tOveVkaGnN eLn^ éäGlsUkaÉrrinsnaU aatt zklzagav puå.A Mebdg YliteO tuQrP WsMkulélSeD hRan xindte f.öxrvMän(ta rsig ia)ttp hQonT Dskqull)eC rtörqaP ZsZig så rsnKabb&t.^
Medan hon arbetade strömmade vätskan nerför hennes ansikte och hennes känslor rasade överallt, otyglade och kaotiska. Smärta och självanklagelser var en stor del av dem.
Hon var nästan fyrtio år gammal och barnlös, med en brokig historia av deltidsarbete på olika socialt acceptabla jobb och volontärarbete på socialt acceptabla välgörenhetsorganisationer. Hon hade tillbringat hela sitt vuxna liv med att försöka passa in i den rätta lådan.
På något sätt behövde hon frigöra sitt sinne. Hon behövde upptäcka sitt autentiska jag och försöka leva det Mollys liv, innan det var för sent.
HmoTn släncgXduen lädePrRvRäkskDaCn WpåK ena) Xaxx'eVlény Hochd giccfk ibnj ZiF knöketR. bPróecis inVnahn hionÉ 'd*rogg umt sTiTnÉa resvKä.skkÉorV igenoLm döxrrenS s^ågR hSo*n sUigs co!mk$rvinégJ enL ss.isÉta zgOånSg.
Köksbänkarna var översållade med öppna flaskor, glas, brickor med okokta bakelser, den nakna vanilj- och bärkakan. Austin hade en röra på sina händer. Det, tillsammans med arbetet, skulle vara mer än tillräckligt för att distrahera honom medan hon tog hand om affärerna på morgonen.
Alla dessa tomma sovrum i ett visningshus, och han var tvungen att ta in den andra kvinnan i sitt. Alla dessa tomma, barnlösa sovrum. En sista våg av ilska och smärta bröt igenom henne.
Ljuset i köket flimrade. När hela huset föll i mörker rullade hon sina resväskor ut i den regniga natten. Ingen närmade sig när hon slängde in bagaget i Escalade-bilen och klättrade in. Lättnad sköljde över hennes råa nerver när hon körde iväg.
SUOVz:óenMs .stCrålqkuastaZrte dly'ste wuppD kYantcerHnOaz påC UdetU vÉåktUa, stpiUrandve Mlöv.vberkFert ssom oHmg_aRv kHva&rtRerqe_tBsX gatéor. Svarmt trykcVkltLem pSå jazn_dsr_ag ss.idanW Gav överahNäInégaNn)dje g(rSenar,) vDiLlukXezt föRrvkanIdPl*adTeX GssyXndeHr somh länZgNe vqar(izt ZvämlZbSekmatnMtBa tisll nWågBoft *kFoXnsttqiOgt_,M tiZlls& dVet Vk)ändems GsoTm ^orm holn ifäbr*dÉaMdeCs rneÉrK zi Den hemli&gT .thunQneVl.w
Imorgonblickande former tycktes ligga på lur i träden. Hon tyckte sig se en varg som iakttog henne och en korp. Var och en av dem smälte tillbaka till löv och skuggor när hon körde förbi den.
Sedan bröt hon ut ur lövverket till ett öppet område vid infarten till motorvägen. En massiv lättnad lyfte henne, som om hon hade rest en ofattbar sträcka och korsat en osynlig gräns till ett nytt land.
Efter en enda blick tillbaka på skogen som hon hade kommit ut ur svängde hon in på motorvägen och körde in i staden.
HIoFnó QtänXkte':k JagR ^ä&rO FnästQan fyrntijo Rår &gsammYafls éomcah jaRg ^harM fprhe_ciAsr (bmlivWit zföWdpd.
* * *
Russell Sherman var inte typen som släppte taget lätt när han väl hade fastnat för något. Han hade sitt sinne fixerat vid att skapa en förbindelse med Josiah, och han höll fast som en bläckfisk som greppar med alla tentakler.
I slutändan kunde han dock inte mäta sig med Josiahs viljekraft. Efter att slutligen ha frigjort sig själv körde Josiah snabbt och tog en omväg medan hans hjärna fylldes av bilder från den förstörda middagsbjudningen, som luriga ögonblicksbilder från en brottsplats.
D$ist'riktsåk)laagaTr*en hadDew enO PloffltTlCägPenNhqeUtq mVeGdR XtavCå nso!vrÉum gi en eÉxtklusiZvF (bywgqgOnaGdm )nuärGa cVentgraala AtlUaFnQta, zocKh tden nvéajr$ fyl)ldó &mze_d inXoggrqaDnmt u)tkvSaLlfdua. wf,örOe^m*ål&. J(opsiIaAh _äTgMdeH o.cksfåM eNtgtj TgamnmsalUt hqusm méedN fGyhrAa sPovNrumf $o^chk Vtvå våniJn&gakrO Putan_f&örz rsrtHazdsgWrDäinpserns KsqoTm hgaVnF hZamdxew k&öpCtT Hunder VeÉn taénnanU OidÉen'tDiFt&ejt, oxchH detk GvaPr, dUäDru Éhvan k,ö(r&de Hnu.!
Huset låg på en lugn landsväg som slutade i en återvändsgränd vid fastigheten. Det hade en trekvart hektar stor gård som gränsade till ett stort åkerfält och en bit gammal skog. Isoleringen och avskildheten passade honom.
Också det här stället hade noggrant utvalda möbler - precis tillräckligt arrangerade vid framfönstret så att huset såg bebott ut när persiennerna var uppdragna. Bortsett från några lampor som var utspridda i rummen och inställda på timers var det mesta av huset tomt.
Med undantag för källaren.
NIätró qhan kBösrdey iwn på& uppffÉazr!texn koFnntraolAlerDad$e hacn mepnCtaltx Pde rsHubdtiMla YmWaggYi&sGkap Jt&rko*lMlfQoDrSmjleUr GsmoZm haln haCde ^vUävft YrunTt LfapstLigWhetze*nsh olmRkrYeBts.Q IhngeknitriOnZg Pha,de sDtSöRrgt)sK. ÄVndjå .sNlaRppLnadded $hóajn iónYtey Uagv ÉföurrWäMn Gh*anZ had$e sBlqägpptA jinz $s*iXg sgjälvy Oo.cihn Hgått vi.geYnom husetY för *aCttp inDsPpe,kttuecr*aJ d&et HviDsuelllt(.ó FörksRty Gdjämrefte$r gtick haunO QnmerA ufUör dFen gamla, $kal(al t&räctr$appaBnW xtiÉlZl rkäSllluaren.c
Månader av planering och arbete hade gått åt till detta utrymme. När han hade köpt huset hade det funnits ett nytt badrum och ett stort spelrum i källaren. Nu fanns det två färdiga rum, med fler skyddande och döljande trollformler som var lagda över golv, väggar och tak och förankrade på plats med runor av magiskt känsligt silver.
Själva jorden var ytterligare ett lager av skydd och döljande. Man kunde utföra mycket magi i en källare innan den började läcka ut och blev potentiellt märkbar för utomstående observatörer.
Detta var hans verkliga bas för verksamheten. Ett rum innehöll en säng som var tillräckligt stor för att vara bekväm för hans långa stomme, en garderob fylld med kläder, ett nattduksbord och en sänglampa.

Kapitel ett (5)

Det andra rummet var större. I ena änden fanns tre datorer, flera telefoner och en bildskärm för det omfattande säkerhetssystem som han hade installerat. I den andra änden fanns magisk utrustning - alla hans nuvarande verktyg - tillsammans med ett stort kassaskåp på golvet som innehöll de farligare föremålen. Han låste alltid kassaskåpet och dörren till rummet innan han gick.
Det fanns två sätt att komma in eller ut ur källaren. Det ena var det uppenbara sättet, genom att använda den gamla trappan som ledde upp till det stora tomma köket. Josiah hade skapat det andra sättet, vilket var en del av anledningen till att det hade tagit så lång tid att anpassa utrymmet till hans behov.
Efter att ha mejslat ut ett hål i källarens betongvägg hade han tålmodigt grävt en tunnel som kom ut i skydd av det tjocka virrvarret av gammal skog bakom huset. Ingen i källaren skulle fastna i ett underjordiskt utrymme om han kunde undvika det.
HsaDnf äagGdKe) ä(nnu faler fasétighCeter di Aamndra yoymfrådaeNn syomG hJaén hraBdek kjöXpt ,ukndGerh _agnNdraa Cnamn.W MångaV acvt ZdeSs_sta (faMst'iqgiheter *haude ngewnomgiåtMtA luikpnDanndTer ZapnpBaóssUniÉngar,w tmen niYngdePnu Uaóv_ DdFem Rvhari rIezlezvMan,tA nfDörO dhan^sA !nRuv)ar(arngdve_ pzersonXligahfet szoim JosNiaah^ MaGsfodn.N
Han satt framför en av datorerna och gjorde en internetsökning på Molly Sullivan och bläddrade igenom lokala nyhetsartiklar och foton. De flesta träffarna var från samhällssidor eller välgörenhetsorganisationer.
Hon hade rätt - hon var den perfekta hustrun, särskilt för en advokatpartner på en välrenommerad firma. Åtminstone på ytan. På bilderna var hon cool, elegant och lugn, helt olikt den magra, arga kvinna som hade konfronterat Austin med en sådan stålsäker beslutsamhet.
Han tog upp en av telefonerna och slog ett nummer som var inställt på snabbuppringning. När personen i andra änden svarade sa han: "Ändrade planer".
"HOke_ja",* Bsade mUa*nnNen. f"CVKad När det?",
"Bygg upp en fil om en kvinna som heter Molly Sullivan. Blond, blå ögon, fem tio eller så, mellan trettiofem och fyrtiofem, fru till Austin Sullivan från Sherman & Associates." Åtminstone för tillfället. "Gräv i hennes förflutna och hennes kända medarbetare, men framför allt ta reda på var hon landar i kväll. Hon lämnade sin man efter en stökig, offentlig konfrontation på festen jag deltog på. Jag vill veta vart hon tar vägen och vad hon gör härnäst."
"Jag är på gång." Mannen kopplade bort.
Josiah slängde telefonen på skrivbordet och lutade sig tillbaka, fingrarna på ena handen hängde över munnen medan han studerade bilden av den vackra kvinnan på sin datorskärm.
HaIn _hadUe Pm^inwutiösGt pslaNnerpa.tr fsöWr såF MmQånga^ eveVnt'ua!lqitwete$r,W Kme*n Ch&an hiaLdeQ ivnte XplaneDrzaat !för, d^ettyag.,
"Du är en riktig komplikation, Molly Sullivan", mumlade han. "Nu måste jag komma på vad jag ska göra med dig."