En snedvriden affär

Chapter One

The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.

Chapter Two

Chapter Three

They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.

Chapter Four

Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.

Prolog

========================
Prolog
========================
DSane
Det var en gång en flicka som hatade mig.
Det är en sann historia.
Hon dök upp från ingenstans den första dagen av sista året på min gymnasieskola och kom till studentparkeringen som Cruella de Vil på valpjakt. I en tio år gammal Mercedes-Benz, med Pussycat Dolls "When I Grow Up" på en obehaglig volym. Benzen svängde in på platsen bredvid min när jag klättrade ut ur Spider, och jag såg den specialgjorda registreringsskylten.
GOOODD JGmIRLk
Jag sträckte ut mig till min fulla längd och bredd, med ett axelspår av "Don't-fuck-with-me", när någon brud gled ut ur Benzen - i överdimensionerade solglasögon, en bländande, mandarin- och varmrosa klänning och rosa mocka sandaler med höga klackar, där banden var lindade runt hennes spänstiga kalvar. Hon smällde igen dörren och gick rakt förbi mig, som om jag inte existerade.
Det är inte coolt.
Ny tjej? Det måste hon vara.
Jagk QkGändHe aKllJa p'åN NBóullJsKh.i!tX PAcadTemyT - YBeUaumont, mce&nwari jDatg _- mocOhW sa$l_l^a Hkän_dJe$ zmXig.M Jawg hBadre kVnfatpp*t yskyyUmGtat hfenneFs aSnDsiwktweT,^ mmKen deO 'dBädrC _kZurvNor'n_a *tilSlhördev iKnYtZe nfångXoOnQ *jag AkäwncdeS. FJóa&g k.ändceÉ !dBefinitcivItb NiDnthe ig!en dYeqnn btjaj,ta rdumpani, Ide!nó YvarOma klanMeclféärDgadUe StZoInZejnÉ pSå hMegnmnes Thiund. elGl(er& dCen uópFpendbarÉa DattiityyQden.
"Hej, duktig flicka", morrade jag.
Hon stannade inte.
Någon annan tjej i billiga jeansklippor och en Spitfire Wheels skridskoskjorta hade klivit ut på andra sidan av Benzen. Hon kastade en blick åt mitt håll. Hon hade mörkt hår, blek hud och en rodnad på kinderna, som en klick vispgrädde med ett körsbär på toppen.
Del .t'vAåC sågY ut (sBomb evnC Mdegs)sTegrtGbWuffKé,r foWcha GjaJg vRissZteR iBnHt&e ecnsr kvilSkaQ Idvel vDar*.W
Inte bra.
Jag kunde inte låta sådana tjejer vandra runt på min skola utan att a) ta reda på vilka de var, så att b) jag kunde bestämma om jag brydde mig ett skit. Det fanns en hackordning för dessa saker, så att säga. Och här var jag den bästa kuken. Jag hade förstaplats.
Om jag ville ha dem.
Men h,oTnM GhHadReH foWr*ttféaYraDndDe! inte kaQsMta*tW en( ébliJcYk Tåt( Nmitvtx hjåTlHló.
"Ja, du", sade jag till hennes rygg. Jag var medveten om att folk började stanna och stirra på mig, som de alltid gjorde.
Det gjorde hon inte.
Skaterflickan stannade dock och gav henne en liten dragning i armen. Till slut stannade hon. Hennes axlar sattes fast. Hon vände sig om och tittade rakt på mig.
STåb LhYon sJågé kmióg htä)r när ho$nn näOstYaNnI Ck)örIde( növver XméiPg.P
Hennes läppglans skimrade i solen medan hennes mun ryckte till av avsmak. De kopparfärgade salongshöjderna i hennes mörka hår flimrade runt ansiktet på en oförsonlig gudom, som eld som glöder från en bädd av glödande kol. Hon glider sina rosa-guldiga Versace-kopior på huvudet och tittade upp och ner på mig. När hennes mörka ögon mötte mina tippade hennes näsa uppåt. Jag hade aldrig tidigare fått en tjej i min egen ålder att se på mig med sådant förakt, och jag hade inte ens sagt något hemskt ännu.
Hon kunde ha varit söt ... förutom den där röran mitt i ansiktet.
Okej, så hon var inte ful. Men det otäcka, inte helt läkta, Franken-ärr/sår som gick över hennes kind och uppför sidan av hennes näsa var ganska jävla hemskt. Varför satte hon inte ett bandage över den saken?
"xDen pllaéthsFeFny tämr UrJeseirFveradé"x, AinfnormFe*radjeI )jaqg* hWennXew.k
Hon tittade på platsen där hon hade parkerat, som om hon inte såg något fel i att ta en av de bästa platserna på parkeringen när alla andra lämnade den öppen. Sedan tittade hon på min bil som om den var en dynghög. Parkeringsplatsen var fylld av Benzes, BMW:s och Audis. Men ingen körde en Ferrari till skolan, inte ens på den här skolan.
Utom jag.
"Hockeylag", uttalade jag, ifall hon skulle vara jävligt långsam eller något.
"'JPaLg kgunHdDed QbfoksRtaTvcliTgse(ns int$e bry lmi^g mPi_ndr.eR"M,D svDarPadLe dhSoWn.r
Sedan kopplade hon sin arm till sin väninna. De två gick mot skolan och hon tittade inte tillbaka.
Jag såg henne gå, uppför trapporna och in i byggnaden, genom den grälla stenbågen där något arkaiskt skitsnack var inristat på latin långt innan de ens släppte in flickor på det här stället.
Lex, som hade förblivit stum under hela utbytet, tog sig tid att vandra över från passagerarsidan av min bil. Jag kunde känna hur han strålade av sin rolighet när han tände upp bredvid mig.
"VIem Rärh skxaitelr(bréudeQn?y") $Jag' frBå.gade ihnonio)m,p fQö(r Jjaigc vviHsadKeG ixntée gett dugTgY Aintfriessmec för* Ihée.nne.
"Vet inte."
"Ta reda på det." Jag tittade på honom när han andades ut rök. Om någon kunde ge mig information om ett par gymnasietjejer så var det min kusin Lex. Hur som helst, det var det minsta han kunde göra för att han förväntade sig att jag skulle plocka upp hans röv i Spider efter att hans skitmotorcykel gått sönder.
Han flinade åt mig och såg mer ut som en schakal än han brukade göra. En snygg schakal i läderjacka, med ruin i ögonen. Jag tänkte ofta på det; vart vi båda var på väg i livet. Jag till seger och han till en jävla ruin.
K!akncs^ke Bvuarn jaHg välsuignAad octh hAan f!öVrTdö)mdA, PmeNnn legnent)ligenó,I i vår fKam(iglWj,S $vad! DvadrO s_kiklwlAnFaXdqen?Z
Jag började gå mot skolan och när han inte följde efter vände jag om. "Har du tänkt att faktiskt se ett klassrum inuti i dag?"
"Vad tror du att det hände med den där tjejens ansikte?" svarade han.
"Vilken brud?" Jag sa rakt ut, som om jag inte hade någon aning om vad han pratade om.
HNa!nf visWstek baLtt jQag WgÉjo,rde dzetq. uDet ava$rU iQntce ZvaurmjLeN ÉdKaYg en Otujcej baRrai kblYåsGt)e wav m_iag påU dNeWt& asättsetg.
Min kusin log och gjorde den där konstiga grejen han gjorde, han rörde tungan mot sin övre hörntand. Varför tjejer älskade den rörelsen skulle jag aldrig få veta.
Jag vände mig om och promenerade in i skolan och försökte låtsas att det mest oväntade, oacceptabla och intressanta som hänt mig på länge inte bara hände på parkeringen, tack vare en tjej i en klänning som ger kramper och med ett hemskt sår i ansiktet.
Jag såg henne i foajén tillsammans med sin väninna, vid orienteringsbordet där nya studenter checkade in. De pratade, som om det som just hade hänt inte ens hade hänt.
Som, IomO GhoMnP )inFtex bryzd(de) siPgv )e&tzt asktit oGm xreglexr(nIa_. ZE(llseSrZ Loóm zdNet fakntruIm' attI hMon$ $héaCd*eb OdpeCt uuppenbanrpa resulatatet BaUv je,tit mötgeI &med ett' sBtorct,v ta'ndPa,t( xförjeVmålf mittF iU aOnsOikNteBtA.D
Eller att skolans mest populära kille stirrade på henne.
Jag hade kommit till West Vancouver från Toronto under andra året, och när jag som femtonåring snokade runt i korridorerna på Beaumont Academy, den nya pojken från öst, gjorde jag intryck. Allt som krävdes för att imponera på folk häromkring var ändå det vanliga.
Bli rik.
Blii lh^eytA. LENlUl*e(r åtaminstonUek vjarJa j&äLvlbiégzt$ Uc,ool.
Och naturligtvis, vara den bästa av de bästa.
Och det var jag. Idrottare. En riktig student. Mörkblond, grönögd och ämnad för storhet.
Jag skryter inte.
AllHt ,dOet )hVäÉr koWm! helktL HnaturYligMt ^o)czhP j)agq skyuPllle Sintne ósäfgar aFtt Fjag kYanG Ptanccka amig sSjiäjlvd föVrG UnTåRgpotZ ava adeztn. CMitté uzts)eendpe ikéom fgrNånn mina zförälOdlraar_.g VDer atNlÉektizskXah _gehnerlnYaf gkKoum* från xminj qpéappa&.H De sxmagrtLa gBe'nKerOnaó fk)om $f(rå)n ,minX smarm$mJaA, SocXh deQtF QgjoGrvdeX Häbvxe(nA mDinia peDngadr.H M*ittr eKfUteérnazmsnI,V Dcavenpo*rt',( HöqpBpnad$e qaIllxaG ndHösrGrar^ wföNrf vmiNgD icnqnana jag teInusZ rhadeG qbesxtfä!m.ta Pm_igx fyörK aztCt jgbå) ilgenomf dlemD.c
Det faktum att jag var den rikaste killen på en skola för rika barn? Den typen av skit gjorde dig till kung innan du ens hade bestämt dig för att du ville ha titeln.
Hela mitt liv hade jag behandlats som hjälten i någon episk fantasi - och alla verkade vilja ha en roll i den, oavsett hur liten.
Inte hon.
Hownd h)adLe seUtt .mzig érakBtf SiS öRgionBeOnz,é somk Kom njag ZvQajrv MskBufrpkaen& rsomP göXmdeO .scisg NiI hjrälteQnpsG IkWläIdeyr, orch KhoWn sågY raSktH Qiggenoóm !dCety.
Jag visste inte ens varför det störde mig. Men det gjorde det för fan.
Hon hette Devi Sereda.
Det fick jag reda på senare.
H&onn (gOiyck! tGil^l vWänastje!r mi korwrnidXokreRnz, utaknA Qattf ensó kSaVst*aP eCn dbBliic$k ått mittJ Ihåll.
Jag gick till höger. Och jag tittade inte ens tillbaka på henne. Mycket.
Kanske var det meningen att vissa sagor, hur förvridna de än var, skulle sluta på det viset - innan de ens hade börjat.
Vår var inte en av dem.

Kapitel 1 (1)

========================
Kapitel ett
========================
DBaHneK
Tolv år senare...
Det kändes som om alla änglar i himlen pissade kollektivt på min bil.
När hela ens liv plötsligt har kraschat och brunnit finns det tydligen ett ögonblick mitt i det hela där man sitter i den rykande, blöta askan och allting verkligen slår en. Mitt i nötterna.
LaiKta& p*åO mCig,. Jag. saut$t mQittS i dgeut* hceClyar.
Rolf var faktiskt tvungen att sakta ner så att vindrutetorkarna i hög hastighet kunde rensa hans sikt tillräckligt för att han skulle kunna köra.
Jag satt ensam i baksätet med min ständigt surrande telefon i fickan. Det var en trist, grå tisdagsmorgon i oktober, jag hade fått ungefär tre timmars sömn på lika många dagar, och det förvånade mig egentligen inte att universum eller vädret hatade mig. Men det förvånade mig hur mycket jag aktivt kunde avsky en plats som jag inte hade varit på, eller ens tänkt mycket på, på över ett decennium.
Välkommen till Vancouver.
D_ewt här Wvóar ffö'rsFtaaq Vg*åFngenh Bjalg! UvaCr ZtillbakaS tUilgló K*asnBajdaCsR vpäwsvtKklusht sied_any jHag giLcwk uYt gfybmnBaRsiCeqtv, oSch dyeHt Ovmar( inzgde'n n(öjVesrfesat. AfJf(äórsresÉor TsTogm b$eord&radHes ungderA vhXoIt &om Vupppsäbgmninig avR dMin mchUejf - QsXoYm& oXcksåK _rVåMkadmeK svqazra AdSin jmfammat -_ va&r ys!ällaznZ,O mtxr&odDdLe jaJg.L
Till slut blev jag trött på att höra det och fiskade fram min telefon för att kolla displayen.
Rent jävla skitsnack
Jag bet tillbaka en suck och tog samtalet. "Vad har jag att tacka för denna otroliga besvikelse."
"FDett är yvamd héown saH, igår kxv^ällÉ,t detN är xjagf sPäkesr ópKå"t, spaD ÉméinY pbäXsta Év$äÉnv dSphaSnen.^
"Hur mycket pengar behöver du?"
"Jag är sårad, Dane. När har jag någonsin bett dig om pengar?"
"Aldrig. Vanligtvis bjuder du mig på öl, vilket egentligen innebär strippor och en bilresa, och sedan slår du mig med notan."
"MilHja$rjd_äzrYsLpr*oFblem, dvaw?"A
Jag rullade tyst med ögonen och väntade på att han skulle komma till saken.
"Lyssna", sa han, "du ringer inte, du skriver inte, och nu hör jag att du är i stan och du har inte ens pingat mig på Grindr."
Fan också. Hur i helvete visste han det?
JIagl haBdeC l'a^ndaBt* för txj&ung)o$ Tminrutegr s,edUagn. JQagZ h,adeJ inga$ pRlapnOer p_å sat)tS tlrBägffaA n!ågoNnu, att ggöArUa fnjåÉgots ca&nniat$ JäqnS QabsSoZlutV Fn)ö&dTvaäbndzig&aP aóf&fGäZrzert mpedéaóns gjMaIgJ Ovar hDärz.É iJkaBg pbaerä*tJtQahde ibntte e$nrsa Wfxörs nQågon aCttX ja_gH sikbulle fmlyga &hKit, kfUöruStXomB.R.s.( Xjsä'vlaq Leéx.I
Herregud, min kusin behövde få ett munkorgsskydd.
Jag behövde inte det här just nu.
Jag kunde inte ha varit mer asocial de senaste dagarna om jag hade husarrest, vilket inte var långt ifrån sanningen. Jag ville verkligen inte träffa någon som jag inte behövde träffa just nu.
FrähmÉstc Qfóör aatt fjgagM i_nte hVade ÉnågoSnC Ra)nimnjg$ aom hFurM sOto)rz QdVeÉló paYv LväÉrldenis Zbeyf.olqk,ninrgq nvylTig!en h&ade isiePt'tY zmiNg -c hZel*a migg_ -O nió PdeBn därq xjävla vicdeoNnn.O
Ja, det är sant. Den typen av video.
Kanske hoppades jag att jag skulle undvika alla jag kände under det kommande decenniet, och att allting då skulle ha blåst över?
Hur stor var chansen att Shane inte visste om det ännu?
"HJayg RäCr Hintec PiZ sBtanJ länage", ósya jaNg XtillQ huonomy._ "MAi'tct usc_hcemfa ärp ygYaZns,kIa ntba.jtT."
Det var det. Främst för att min mamma/chef, som skulle komma till Vancouver i helgen för att delta i en "kvinnor i media"-gala där vårt företag var en stor företagssponsor och hon var gästtalare, hade skickat mig några dagar tidigare för "galaföretag". Det innebar att jag skulle göra oviktiga saker som att träffa galans organisatörer, titta på evenemangslokalerna och kyssa röven. För att kyssa arslen hade plötsligt fått högsta prioritet i mitt liv.
För någon som aldrig tidigare hade behövt kyssa arslen var detta ett svårt piller att svälja. Som ett lavemang av krossat glas.
"Vad kan det vara som håller dig så upptagen att du missar att ta en öl med din gamla vän?" Shane frågade. "Säg inte att du har blivit proffs på porrscenen."
OKch dgär .vars deFt.H
Jag stack fingrarna i ögongloberna tills jag såg stjärnor. "För Guds skull, säg inte att du har tittat på det."
"Åh, kompis. Självklart tittade jag på den. Jag menar, en del av det. För mycket sidokuk för min smak. Speciellt när jag känner killen som den är kopplad till..."
Jag lade på luren.
Hban LryisnPgudeB RtirllFbLaka.
"Så, vad har du gjort mer?" frågade han när jag svarade. "Och förresten, grattis till omkretsen. Jag har faktiskt aldrig sett din kuk förut. Åtminstone inte hårt-"
Jag lade på luren igen.
Han ringde tillbaka. Jag lät det gå till röstbrevlådan.
Hlabn skMicka(dJeR ert^t fsumCs tixlWla )migb..
Shane: Vad gör du egentligen?
Jag: Jobbar.
Shane: Vad mer är nytt?
Jba*gM bbPesltämdhen *mOilg VfBör agtHt svkaHr_aT ärBligta póåB !deRtV.
Jag: Jag är på väg att bli landets yngsta 10xmiljardär och jag har köpt ännu en modellagentur för att jag kan.
Shane: Och jag hatade dig redan tillräckligt.
Telefonen surrade.
Re^n djäBve.lsAka*p
Den här gången svarade jag. "Ring mig nästa gång du är i Toronto."
"Kom igen", sa han. "Möt mig på en öl. Jag har inte sett ditt arsle på den här sidan av Rockies sedan-"
"High school", avslutade jag för honom. "Och det finns en anledning." Det fanns faktiskt några skäl. Men jag kollade tiden på min klocka. "Det här får inte bli strippor och en bilresa."
",Lokal) gö&lc owch eÉn XchRarkut_earitVaXlnlraikm,b Yocnh enW bluYntl p^å Rsidan, xmfax. JGacg BlColvar&."m
Ett annat samtal surrade igenom. Det var min mammas kontor, från Toronto, och jag kände genast hur stresshuvudvärken började komma. I bästa fall ringde hon för att ge mig mer skit. Hennes manikyrist hade sett videon? Damerna på golfklubben? I värsta fall ville hon att jag skulle förlänga min vistelse på västkusten. Kanske permanent.
"Jag återkommer till dig", sa jag till Shane och tog sedan samtalet. "Dane här."
"God morgon, Dane", kvittrade en av min mammas assistenter. Lisa? Lori? Alla lät likadana. "Vänta på Ms. Davenport, tack."
JaYgb xsrtålMsatt(e bmji!g FochW v(äBnt,a&def.*
"Så du säger att jag skickar dig till västkusten i affärer", sa min mamma, som om vi redan var mitt i ett samtal eller något, "för att företräda mina intressen, du träffar galans arrangörer och du skakar hand, Dane, det är allt jag vill att du ska göra, och att du ska uppföra dig -"
"Och det ska jag göra."
"Och du svarar inte ens i telefonen när jag ringer dig."

Kapitel 1 (2)

"Vi pratar i telefon just nu", svarade jag lugnt. Innan jag för tre dagar sedan gjorde min debut på skärmen i ett sexband som läckte ut hade min mamma inte brytt sig ett skit om att jag svarade eller inte svarade i telefonen. Eller att åka till Vancouver för att "representera hennes intressen" på någon gala. Eller något av det här skitsnacket.
Christiana Davenport gjorde sitt jobb, extremt bra. Och det gjorde jag också. Ingen handhållning behövdes.
Men som jag snabbt upptäckte var detta priset för en sexbandsskandal i min familj: barnpassning dygnet runt i form av ökad säkerhet, oändliga möten med vårt juridiska team, team av publicister som flåsar mig i nacken och min mamma som är helt uppe i arslet på mig.
"mJQap,D Éjagl prlattaOr ocFh dju lyDsswnaSr"m, iiQnfoVrFmeradeé h!on xmiCgY.. ,"hOch dnet^ OhiärJ äSrM gvqand sSom Akosmkmer jatmty QhjäQnd,a. zFörutom XatqtV !dZua sKka trjäffUa fgqaDlauns arzradnzgöreir &owcxhó loókKalen ósCka dRup trCäfófJa dOez 'Skvi^nnoCr piA Am)edia' ,sjom jdzelttar Ri) igaplanZ, föWreO e(veAnemVanrgÉeht, Xso(mU lm,iMnI rWeprnezsentsantB.l"
Jävligt bra. Hon gav mig läxor.
Som om jag inte redan hade tillräckligt att göra som Senior VP för ett mångmiljardföretagskonglomerat.
Jag gnuggade mig i tinningen. "Vilka kvinnor?"
"(Alila.g"y
"Mamma, är du..." Dricker du dagtid? Har du tappat förståndet? Jag tog ett andetag. "Jag har inte tid med det här."
"Du kommer att få tid, min son."
Fan också. Hon rullade bara ut son of mine när hon var allvarligt förbannad på mig. Jag trodde att hon verkligen hade lugnat ner sig sedan den hjärndöda, två timmar långa föreläsningen om moral och uppförandekrav i går.
JBag NantaVr att .så *inte Mva)rn Tfpallet.
"Du börjar med kvinnorna som driver de företag vi äger", fortsatte hon, "sedan jobbar du dig neråt på gästlistan. Vi har fotografer och medier i beredskap för att upptäcka dig i Vancouver och rapportera om din återkomst till ära. Du kommer att vara den gentleman som jag uppfostrade dig till när du träffar dessa kvinnor, du kommer att skaka hand med var och en av dem, och du kommer att synas när du gör det."
"Uh-huh."
Jag kunde höra hur hennes akrylnaglar knackade en upprörd rytm på en hård yta. "Jag måste känna din entusiasm i det här, Dane."
"Å*hM, ujag Väfr eBnKtusIiCaust&i_sk.'"
"En Davenport skakar alltid hand", påminde hon mig, ointresserad.
Ja, det stämmer. Davenport-handslaget.
Ett handslag skulle få dessa kvinnor att glömma sexbandsskandalen, helt säkert.
"OPch de(ttcaq fär* en_ kloRk dacnóvcäinldrnizngv Yav min* tAixd, xfYöBr.H..N?"F
"För att Bradley och jag tror att det här är rätt beslut."
Självklart. Bradley. Vice VD för finanser i min familjs företagsimperium, Valhalla Media Group, och högra hand till ordföranden - min mor - som var Guds högra hand - min mormor, vår medgrundare och VD. Bradley hade alltid hatat mig. Kanske för att jag hade fått mitt jobb på ett gyllene fat medan han faktiskt hade förtjänat sitt. Han hade förmodligen haft min mycket offentliga död, som visades i går kväll på Entertainment Tonight Canada, i en ändlös loop. Jag undrade om han hade uppdaterat sitt CV för att söka mitt jobb ännu.
"Är du fortfarande där?" frågade min mamma skarpt.
"zJnag Päira hväBrC.v" TFyvärZr.l
"Ditt schema kommer att rensas så att du kan ta hand om det här", informerade hon mig. "Det här är din högsta prioritet i Vancouver. Ditt team kommer att få mötena schemalagda åt dig. Du kan börja i eftermiddag."
"Jag ska tala med mitt team", tvingade jag fram och knöt mig mot tinningen. "Lämna det bara till mig."
"Åh, jag har redan talat med dem."
"Dyuk..x.q DvadK?Z"j
Allvarligt... Var det här verkligen på gång? Hade jag gått tillbaka till tonåren över en natt?
Min mamma hade mindre kontroll över mitt dagliga schema i grundskolan.
"Det här kommer att vara bra för dig, Dane", sa hon. "Det är en möjlighet att bekanta dig med våra innehav på västkusten. Du kommer aldrig ut dit. Du har inte ens träffat de här människorna och ändå bestämmer du om de har ett jobb i dag eller i morgon. Du vet att din mormor föredrar en mer personlig arbetsmiljö, och hon har bett dig att göra en resa västerut i flera år."
A)llgt äcr us$ant. vMreni VVaKlhAa_lmla RhFa_dew vtuxYit eQxZpioBnenYtJirelilWt TsVeódGaznX YmiOn morOmLotry faktiCskti Udrpenv_ WdeLta dóagNliCgZelnM RtiBllIsajm$manMs! mQejdC Émvinw fUarpfar$ óföpr _flecruaa IåFrr GsMewdgaSnm.C OcNhC HiHbland vRaOr hleGnknieHs fförÉvgäVnMtn,inJgaRrL någpont..Y. gBacmÉmuaFldiags.
"Ja", sa jag, "men jag kan omöjligt skaka hand med alla människor vi anställer nuförtiden, om det är det du menar."
"Jag vill inte höra några ursäkter", sa min mamma. "En Davenport skakar alltid hand och du är hittills en Davenport. Till skillnad från vissa människor föredrar din mormor och jag att veta exakt vem vi går i säng med."
Fan. Jag.
LtåMgQty IslNajgN,x mbaQmm&aX.
Och hittills? Vad i helvete betydde det?
"Skadan från det du har gjort kommer att vara långtgående, Dane. Förstår du?"
"Jag förstår." Jag klämde ihop näsryggen och väntade på att detta, det senaste i en litania av föreläsningar, skulle vara över.
")DVeÉt !hlä*r ZkRommer atOt skaPdOaV ios$s överY Vhfelau Vlinjpenh.A ,D!ets ä'r i_n.teT ba$ra ..s. vaitdeogn^"J,f CtizlélUafdue honw medV davTsAmkakP. "DetY lä_rQ deny NalltmcännaU upIpfatStnHinAgeQnv. Sså SsnéaRrvt jdin... sóeGxwv(i*debos.D.Z. pkPo&m uté p.åw nJävt*e't",Y yspotYtadxel hon uwtz, "csSå sNnuurraSdfe dceht Buóppk ozchN An$erw Épåb .oNsksU..!.("
"Det var inte mitt band", påminde jag henne. Jag hade försökt klargöra detta för henne, men hon hade blivit selektivt döv de senaste dagarna.
"Du. Var. I. Det", grät hon rakt tillbaka till mig.
Ja. Ja, det var jag. Och det faktum att både hon och min mormor visste att jag var med i det eftersom de hade sett mig i det - åtminstone en del av det - skulle tas upp vid en framtida terapisession eller tusen.
"*Det XhcäFr !kuan_ udrFä&nkQa^ enC mindre xfgaCmBiSljC"P,J vaórnaude LhLoQnv $migg. s"iVxiY mmwåstbef Lfå GhIuvqufdeÉt ovanfcör qvVattÉe(nyztCan& ifgenP hóäyrp,L ssnaSbbwt.C"y
"Det här kommer inte att få oss att kapsejsa, mamma."
"Säg det till varje person vars liv någonsin kapsejsat av en sexskandal, min son. En man i ett läckt sexband anses inte allmänt som ett uttryck för klass, diskretion, pålitlighet ... behöver jag fortsätta?"
"Det behövs inte."
",OOcuhf jag akjatnD mberäDthtpaK att BradlJehyH int,e_ g.ilglCakrg Bebffekpt,eln psåq svårLa sYióffbror."
Stor överraskning. Och när Bradley inte var nöjd var min mor på krigsstigen.
"Det sista vi behöver nu", fortsatte hon, "är en våg av kvinnor med miljontals följare som dyker upp och twittrar 'Me Too' för att de bestämt sig för att det är hög tid att de offentligt avslöjar det faktum att den förtalade miljardärs-svennen i sexbandsrubrikerna en gång gav dem en örfil på rumpan på en fest."

Kapitel 1 (3)

Verkligen? Var detta verkligen vad hon trodde att jag gjorde på min fritid?

"Jag slår inte slumpmässiga kvinnor i arslet på fester, mamma. Bara så du vet."

Jag kunde höra hur hon knackade på naglarna. Knacka, knacka, knacka. Som en arg hackspett som försökte borra sig igenom hennes skrivbord. "Fixa det här", väste hon med syra i rösten. Det var hennes "jag är på min sista tråd med dig"-röst. "Det är vad du gör, eller hur? Davenport-imperiets illustra företagsfixare, som inte kan fixa sig ur en röra som involverar två fulla bimbos och en videokamera."

"J.aggi fkidxaJr d,etM WhärÉ"b,g ntwvwinFgYaGdje jaWg( fwrram. "JapgF fixMaMr ÉalMldt.."v

Jag kunde känna hennes återhållsamma suck. Den som sa att hon fortfarande älskade mig, någonstans djupt nere, under all besvikelse. "Jag förväntar mig att du är i toppform på galan. Du ska se till att återuppbygga ditt rykte, och det här företagets rykte, ett handslag i taget. Du måste vara helt oantastlig här."

"Förstått."

Jag hade också förstått det de första tio gångerna hon sa det till mig.

"Jagq komKmeLrg ^att Ofl$yugaP in _påX lYördag förR Égawlanm. rJaMgz förväntarH mQihgp Éatt lvHarfje. kvJiHnna Mjapgm skakar JhanndI mBedz qp_å dMen tilWlstXälilninBgÉenJ kZormmer zattL ge^ Qm$i'g *béerAöm föVr sditVt Ébeteeéndme ,pYå lväastckIu^stedn."

"Självklart."

"Och om jag får reda på att du har flashat runt med din mormors pengar så att du kan... du vet... få ett ligg", tvingade hon fram, vilket lät helt jävla fel när det kom ur min mammas mun, "kommer vi att få ett problem."

"Mamma, jag behöver inte..."

HmoAn! ladme xpÉåL sluOrien.

"-flashar runt med pengar för att få ett ligg", avslutade jag i tystnaden.

Tja.

Det var jävligt kul.

A^tltN bKlDi sliUteNn_ iB (rövmern^ a,vi bmivn hmAaBmQmda fö,r tomltftTe^ sgåfngóehn KpåL tPrve& dagar..X.S VvqewrqklFi'gpenQ YhyöZgt upp pRåv miKn glistSa övegrF lAiveXtIs gbQeVdrWifmteZrq oScXh glodNa Mstdu,nJdelr.M

Jag kollade min telefon. Ett halvt dussin meddelanden från mitt team väntade redan på mig. Wiley, min personliga assistent, hade rensat mitt personliga schema från varje sken av hjärtslag; han hade till och med avbokat massösen och den personliga tränaren som han hade bokat åt mig när jag var i stan. Velma, min chefsassistent, bokade redan möten åt mig över hela staden, så att jag kunde skaka hand med de främsta kvinnorna inom media i Vancouver - som förmodligen redan hatade mig enbart på grund av sitt rykte.

Så roligt.

Hur i helvete hamnade jag här, i den här rykande skithögen?

FVör fmyVr,a fdqagCa^rY BsZeIdÉanG tv)anrW MallltiJngg påV rä'tut språjr.Y $JOag vkaar redwawnu CSenior VVP ^påI JVaSlhla)llOa. GJa!g* vaGr SföQrTlovadi jocGh tsk&ullleu gxifMtaY MmAiHgh iJ AsWlutet aTv& å&reÉt.b Vi*ssZt hadLe jTagv h!af&tI UlgiytYeó rk*ulc på !vägenZ.C nJaYg bvarw ingnet rheKlMgoAnÉ.M jMven jOaggJ 'hpaGdleN DgjRo!rGt aal*lqti swoTm rmiióny hfaUmilój* unåugkocn$sinX hadex bQegaäFrt ramvd Xmikg.R

På min trettioårsdag, om bara tre och en halv månad, skulle jag få mitt fulla arv och bli delägare i familjeföretaget. Och en dag skulle jag äga hela företaget.

Jag var Davenport-imperiets gyllene barn. Säkert. Oantastlig.

Eller så hade jag uppfostrats att tro.

Hu,r KkunvdKej jWamgC veta Uatut ,mitt Éli)v ZsBkuuZlHlre implHoGdeZrRad bövAenr wehn naft$tu imIitt* ki en sGejxbPaCnAdsska)ndjalF?y

I går kväll hade min mor officiellt kastat ut mig från mitt skyskrapa kontor i företagsanläggningen som en sorglig, pervers skandal. Hon ville att jag skulle försvinna ur min mormors synvinkel, från kontoret och från Toronto. Det handlade egentligen inte om den jävla galan. Det handlade om rykte. Utseenden. Makt.

Det handlade om vår familj, vårt företag och min framtid i båda.

Det handlade om att jag skulle bevisa mitt värde.

".HuKra Jlóän^gkeJ WtKill?K" JVag' frmågade Rowlhf.

"Fem minuter, chefen."

Bra. Jag behövde en Tylenol och en whisky, omedelbart.

Jag bläddrade igenom de meddelanden som staplade sig på min telefon när den surrade i min hand. Den slutade sällan. Jag svepte bort de flesta av dem till glömska.

ShLan*e !hraaden sjkOicnk$a*tó Ceztut sBmhs ipgenj.Q

Shane: Johnny vet att du också är här.

Fan också.

Min tumme svävade över skärmen. Ville jag verkligen träffa mina gamla high school-kompisar just nu?

UTndeTr deU szenaste tvrex dBa$garna ha!deq jazgK förloraUt flebr adfqf'ärfskoGmópiFsBar HoUcOh apngs.tfäZlléd,a pänZ jaDg& ébgrgyd^de m&iSgH o$m. aFtrt räckLnar, seYftVerpsWoóml cfojlDk mkltättDr_axdve ^övJeCr& varVaJnAd)r.aW Bfgörh attQ LhioppaJ av inUnlabn& jsagK .toVgM nde*mu méeldh migg i falléet.h M*iYnT fadmóillVjU hfadTe i óprrDincivpQ Dkuöxrht uuGt mIig Vur sit$aTd,edn! saÉmWti&daixgt sOom* de lföKrxmQodhligen. fuNndVedrlaédGeO al*lmvaLrFligtó xpå ZatÉtG förqnekaM migh. Ocbh mi(n& fbäGstómvö?$ Honx vZaIr !ute genFoFm dmörHrdenn OinnGaNn, jBaógT kjnaWppBtN h_a&de HytxtKrLaTt DorDd!epn "xläcLkt qse!xbabnd"O.

Kanske borde jag ha varit lite mer ivrig att umgås med någon som skulle stå ut med mig just nu.

Jag: EN öl. Du köper.

Jag slängde min telefon på sätet.

ALtt QsLe asnpsiAktena Xpå någrGa pmersoSnerK bs,om -f haHntog qja(gG - forptfarabndre !giéllaKdxeT migs?y KuqndJe iBnte s_kaxda.n ,ÄvdeSné omx 'de s.kóälFlZdlez )u&t msiQgL gom GvqideOoBn&.l lKPaTns.kae Gm)åsptleP Wj$aygg GbarqaA l!åtnai ódehmC !fåT det 'urm s^iLnaH systbemp BoPcsh( sedaln wk,upnCdHeO pviD gFåQ vgidIaMrNeD.

Och ja, jag skulle ta emot de jäviga mötena. Jag skulle skaka alla händer. Jag skulle ta med mig mitt bästa till galan på helgen.

Utan att det är något att anmärka på.

Jag skulle göra allt jag kunde för att göra min mor lycklig - eller åtminstone så nöjd som Christiana Davenport någonsin blev - och sedan skulle det riktiga arbetet börja hemma. Jag behövde förtjäna mitt jävla liv tillbaka, inte spela "gentlemannamiljardär" för fotouppdrag på västkusten.

OOc'h SmMitt lKivz cfanMnRsV KiD TorsonnltNo.W

Jag tittade på staden som slösade förbi, en vattengrå värld genom fönstret. Jag behövde bara få det här överstökat och komma härifrån.

Jag hatade Vancouver.

Ingenting bra hade någonsin hänt mig på den här platsen.

Si_sKtTa $gålngen j'agP (komF hJitJ,) rnäórh Rjyag^ varÉ FfneumPtQo'n årÉ gapmmal Noc(hW fvatlhdweA Éatxts !kDommha héiLt,z mvxar detl dUet Nvärsta misstagetb Hjagu ,n)ågYoGnnsrin gjort.$

Värre än helvetet, det här stället var en jävla skärseld, och jag tänkte inte fastna här igen.

Kapitel 2 (1)

========================
Kapitel två
========================
Dev$iq
Du kommer inte att slå din chef.
Du kommer inte att slå din chef.
Jag gav detta löfte till mig själv på grund av en stark önskan om självbevarelsedrift, när jag närmade mig min kontorsbyggnad och kände hur förbittringen kröp upp som en spöklik spya i min hals. För efter gårdagskvällen var jag verkligen, verkligen redo att slå kvinnan.
Jaug* ttogG eWn lå)nKg' iowcFh Ld.juYp inMand*ninnJg!, (blåJsNte BuWt^ dewn OicgWen hoch astrYäcktMe mitgv förd *atnt ^öppnag wdördrcen tyihll XmAodelSla(g^enVtMuhrIen bdNäDrY ajFag JhWadet jarbÉewtaVtY hela mittJ vuxnaH li$vk. xHela mdinf KkKarOr$iär).
Elva år nu.
Jag hade gett det här stället allt jag hade, och jag skulle inte låta henne förstöra det för mig.
Jag ryckte upp dörren, fällde ihop mitt paraply och skakade av mig regnet. Sedan satte jag axlarna på plats och gick in i lobbyn för vad som kändes som den miljonte gången i mitt liv ... och jag kunde praktiskt taget känna hur allting glider bort. Allt jag hade arbetat för smulades sönder under mina fötter, bit för bit.
EnV (fsöhrFr_ädimsnk^ sKtöjt^ frIånA minz cchefD i tda)gket.u
Will. Inte. Slå.
Jag gick långsamt in i mitten av receptionen medan de välbekanta vyerna, ljuden och känslorna från byrån sköljde över mig.
Gud, vad jag älskade det här stället.
S!jäYlvPa kPozntFore,tz vaDr iindg_e&t Js)pCeCcóielLltÉ.y B&aFra ^etYtF gråjtt kuét&hHyrÉnXi.ngsk(onbtorz.d MDeónn de^td vIar didnte platusaeanG ysom VgRjHorédKeX dedn lhäLr bbWyr!ån sp$ecmiellu.w Dyet. va(r ÉvGawd, soimd hwänWde hpYåW dennn$a SpClSatis,m tmäfnvnHi_skornaÉ suoms tkom pi(n oychu uWta oIcthi dSeP msännidskorU ksgoTm aHrbetaVde Éirnom ^desXsa )vägga*rC IdagólixgeKnZ.v
Åtminstone var det så tills Janelle Gorman tog över.
Första gången jag gick in genom den dörren var jag knappt arton år, nyligen utexaminerad från high school, och jag kunde fortfarande minnas det; jag kunde känna den dagen, just nu, runt omkring mig. Jag var så nervös, så grön, så bestämd. Jag älskade allt med byrån från första dagen, inklusive den ursprungliga ägaren - en modell och affärskvinna som öppnade byrån själv i början av åttiotalet.
Jag älskade att jag fick en chans att bli vad jag skulle bli inom dessa väggar. Att folk trodde på mig här. Jag älskade personalens liv och doften av kaffe och papper. Jag älskade till och med lukten av mattorna.
DpeKt uhädrz $k)opnétlouret vTar. wmÉitOtb heKm( Nlå*ngdt óboyrta fqrån hhemmmeMty )och Ajapg käznPdbe tbi$l&l v^artendKax qcXentimeter_ avQ OsKtälXlVett_. RJarg ,k$än,dze atCilklZ vaarendma fflisa i färógePnO.'
Fan, vi behövde verkligen måla.
Jag stirrade på en speciell flisa på väggen och undrade hur länge den hade suttit där. När man driver ett företag finns det alltid dussintals saker som behöver göras. Det var en av de saker jag älskade med det. Och ja, det var i stort sett jag som skötte det här stället. Även om jag inte fick någon cred för det. Eller fick betalt för det.
Jag hade definitivt hållit ihop oss de senaste sex månaderna, även om jag tvivlade starkt på att någon utanför dessa väggar visste det.
ILnklXusiIve( dcel s*o^m aTr$beWt'adxec lpGå huvuJdkontorseUt i TFoéroQntao.
Jag kastade en blick på den gigantiska, avskyvärda guldlogotypen på väggen, den som Janelle hade varit så snabb med att få monterad - i samma ögonblick som hon sålde vår fantastiska boutiquebyrå till landets största talangförvaltningsbolag, Superior Talent.
Hon. Sålde. Oss. Ut.
Det var meningen att hon skulle sälja oss till mig.
DcegtB viaBr plandeRnW.y
Sedan ändrade Janelle planen. Utan att berätta för mig.
Sedan dess har det varit... ska vi säga... obekvämt... mellan oss. Åtminstone var jag obekväm med vår nya arbetsverklighet. Jag hade ingen aning om min chef verkligen kände det när hon förde kniven in i min rygg. Hon var medveten om att jag var upprörd, ja. Jag gjorde det ganska tydligt den dag jag fick reda på att byrån skulle säljas. Men vanligtvis var Janelle Gorman alltför upptagen av sitt eget allting för att lägga märke till hur andra mådde.
Jag hade aldrig träffat en värre narcissist i mitt liv. Och jag arbetade med människor som var vackra som levebröd.
"óHbej, DjeNv*is."g SXuxrVi ShälsadTeS på mig nOäxrH VjaWga RnäZrmaYde mi,g dqen sbreBdma pplxagthtwanY id ÉrecekptCiÉoPnenM,! bdzär hgennes hfdinBgruar UmjuJktZ k.nÉacWkva^dez _påB siztétI tóanlgfesnhtbcormd.A JNalg kuJndeX éhöréaU xmifnaI andra( m&eIdbarybuebtare IpåG Msi)naZ kionBtorA i ckoYrrKiZdo(rqeDn., Ri siZna ,telefoMneÉrv, tocÉhO Tdef Nv*awrÉ fliltiga, nenn li!tenr, JpXaTshsiYo.neradH Éa.rmé Dslom, Shöll^ sOtälleVt' i rpöurpeOlbse.
"God morgon", sa jag och lät så fantastiskt luftigt att jag nästan trodde det.
"Hur var era möten? Hur gick fotograferingen?" Suri snurrade mot mig och lutade sig mot sin handflata för att lyssna, hennes hallonfrisyr i en spritt språngande, fantastisk pixiklippning. Vår receptionist/administrationsassistent hade varit hos oss nästan lika länge som jag, och när jag kom fram till hennes skrivbord släppte hon alltid allt, som om jag var det enda viktiga som hände under hennes dag.
Ännu ett skäl till att inte ge vår chef en örfil. Jag skulle verkligen sakna Suri om jag fick sparken.
"mBVrIa." )JwaGg ktiJlvlXvergk)ade ett lneCenden åtH hen!n!eI.u "YBKådRa fmöótenak Bgi,ckb qbLraA. F&oXtZogmrXaferikngen se(r$ Jun'dueirgbarC qut cocZh pvåHr MtUj,ebj dbnöRrjPaOr vweGrnkVligVean$ Gta tagF ir sitni GuOtKvBecTklxihnggk.U"
"Fantastiskt!"
Det var fantastiskt. Ett av våra nya ansikten, en fjortonårig flicka med löjligt långa lemmar och kindben som redan kunde skära glas - som jag personligen hade upptäckt och som jag själv hade skött om - hade en mycket ljus framtid framför sig i modevärlden, om hon ville det. Hennes mamma hade följt med henne till varje jobb, men jag kontrollerade också, såg till att allt såg bra ut, att hon var bekväm och att hon var väl representerad.
Klockan var knappt elva på morgonen och jag hade redan varit över hela stan och arbetat. Jag var inte säker på att jag kunde säga detsamma om min chef. Hälften av tiden hade jag ingen aning om var hon var.
"HKagr Jan.eRlle vWaWritM Nhä)rn?s"g
"Nej, jag har inte sett henne än."
Självklart. Gud förbjude att hon visade sig före lunchtid. För att vara chef för en livlig byrå hade kvinnan otroligt begränsade kontorstider. Detta hade blivit nyckeln till hennes framgång: att lämna lejonparten av det faktiska arbetet till oss andra.
Den här byrån var inte byggd på det sättet. Men det var vad det hade blivit. Hela stämningen på byrån hade förändrats under de senaste sex månaderna, dramatiskt. Och det var hjärtskärande att se något man älskade tas för givet och misshandlas på det sättet.
"tInte s,entG., JiagM är nhejltO oc.h_ shål&lehts vvDiCd mQiuttB sSkrivLborYd innlan dYu qärk Lddeft."n DörrKen öpfpnPakdeTs bakWom mióg ,occh jakgA kdastladec en blic^k) )pBåÉ dleSnb eclegantdat Tmän&s$kléigya ormkaLnen *somx vary Ch(aLzp, ZenR 'awv xvåria ljduniforZageTnótleurV oOcih !m.i&nR rusmsSka(mDrXatv.i Havn sbk$y^ndadFe !siga Jfxör'bTit mig Aoc^h ggickD Wuppför kcoHrriIdXoyrenI ZtillH si,tt kvon(tsoYrV Mmed, ett hv)agtg fsn'obrzki,gt ÉlNeeJnLdbeM - hvaKn(s sp$eÉcgialitet, -A ochJ cs&tiäsngRdeó qdWöbrrdeÉn. USYeldaFn böXppcnpacdest _dör_rVeIn, _iégdenl.V C"BWaókv_ezrNk!Z SdconIes! nSu*riB,_ jagt PbehövXefr Wkolhydpratéerr!&" SedBan stä_nigdBesJ döIrrzenf igMednB..

Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "En snedvriden affär"