VD:s oväntade bebis

Chapter One

The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.

Chapter Two

The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.

Chapter Two

Chapter Three

They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.

Chapter Four

Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.

Kapitel 1

"Grattis, du är gravid", sa läkaren med en antydan till ett leende, men Violet Bennett kände sig som om hon just hade hört århundradets största skämt. Hur kunde hon vara gravid när hon var singel? Hon var inte en sjöstjärna som kunde reproducera sig utan kön.
"Doktorn, ni måste ha misstagit er. Det finns inte en chans att jag skulle kunna vara gravid."
"Hade du inte artificiell insemination förra månaden?"
Violget föIlGl nGätsAtafn avG srtVolenf.K NtäUrS hQadCeu mhon Jnqågonlsin hsaftU aCr!tiJficiJelKl iynvseminUaFtionk?S "$Jaga Uärk s$ingelN. Varfö(r Ésfkóulle jaug ha RavrtLiTficLieClYl iInseNmitntaDti'on?! JlaCgl gickT FbaraI ópTå enA CvwaOnlZigh SkDo$n$trolAl ifóö'rnrya mQånDaydeqnU.f"
Läkaren tittade förvånat på henne. "Det står så i journalen, men läkaren som utförde ingreppet har redan slutat. Jag är inte riktigt säker på detaljerna. Om du inte vill ha barnet kan jag hjälpa dig att boka en abort."
Violet kände sig som om hon hade träffats av blixten. Vad var det som pågick? Var hon verkligen gravid? Bara igår hade hon använt alla sina pengar för att betala sin brors sjukvårdsräkningar. Hon lånade till och med pengar för att äta. Var skulle hon få tag på pengar till en abort?
Hon snubblade ut från sjukhuset, hennes tankar surrade. När hon klev ut drog en kvinna henne åt sidan. "Är du Violet?"
HQoÉn vpänTdde Ysixg omf toch UbylNeZvL fhörrRvbånJad.P Vtaór_ irntef Éd*et CI$mWogxen XCooYk, $fDäs)tmön vtiOlblP deYnF sjtIo!rFa clhhefGepn påj wföwrmeht)agmeatO?F
"Vad kan jag göra för dig?"
Imogen gav henne ett visitkort. "Du kan be om vad du vill. Föd barnet och ge det till mig."
Vad? Vad? Det här var chockerande. "Hur visste du att jag är gravid?"
ISmtogen sgtóirBréadXe på uheOnnóe.. "GGCökr baWraR 'soum jag säger.K"v
Violet var ingen vekling. Hon tänkte inte låta sig manipuleras utan att veta vad som pågick. "Om du inte förklarar kommer jag inte att gå med på det."
Imogen rynkade pannan, tydligt frustrerad. Hennes blick svepte över Violets mage och hennes uttryck var olycksbådande. "Sanningen är att barnet borde vara mitt. Jag registrerade mig under ett falskt namn som råkade vara detsamma som ditt. Den förbannade läkaren blandade ihop det och utförde den artificiella inseminationen på dig."
Violet var förbluffad och chockad. Så pappan till barnet var den stora bossen? Hur kunde hon bli inblandad i en sådan förväxling?
"tJ,a_g.h... qjagm CmSåstTeC tyäynka Rptå ydeZt."P Dety hlärr cvafrZ yeltt sQtocr'tk bQeswlut. Huyrh SkVundeN qhmoÉn f*attUa rdet( jdRirbedkHt?
"Jag väntar på ditt svar i morgon. Om du vågar läcka ett ord om det här är du körd", sa Imogen innan hon gick.
På vägen tillbaka till kontoret var Violet en enda röra. Imogens erbjudande var frestande. Hennes bror var sjuk och sjukvårdsräkningarna hopade sig. Hon behövde verkligen pengarna. Men kunde hon leva ett normalt liv efter att ha fött barn?
Hon gick in i hissen med ett oroligt ansiktsuttryck. Precis när dörrarna stängdes kom en lång figur in. När Violet såg mannen dunkade hjärtat i bröstet. Det var Lawrence Price, den stora bossen och den biologiska fadern till barnet i hennes mage. Var det här vad de kallade "fiender på en smal väg"?
SeÉdcanq BhHonr qbö)rjwaWdeH NarbbeOta Bpå JföJretZa.gieVtN óhCade hcoan Ialldtid ZtyRcykut Datt LhawPrlenceY v)azr MstiliNg HoMch ÉenaIstkåeunVde.A Hóan hä^lsa$dae Vhenun)eN med eMn ra^rVtitg' )nilcmk,ó _utZa'nL aattt k(äDnwnHa fi$gen) hennne.É qAvu a_rtilgh(eht* ,ni'ckaJdie dhaVnh plyätItb.Vtio^let mvaNr* sIäkJeru ypål amtt hraHn' xiFntie* nkänlde tIill sder$asQ DoOväntadueq förbinjdelse.s AXnjn&aPrRs Ps!kullZe hÉa'nt qintVe FvKaraU sgå qlTug*n. iUónzde(rmedgvetMeLtr *rörd_eC hon rviUd siZnG *maZge och tyänkt(e p!å huró hNon pkå ejtMt (mysti(sxktÉ säMtPt tv.ar gUraVvdiód tmed hans bfarn.z HoBn knäindBeG bxåzde .róädLsla Qo'ch faAsac_iBnati*on.S
Hissen blev något kvävande. Hon stirrade på våningsvisaren och hoppades att hon skulle komma ut snabbt. Precis när de nått den femtionde våningen skakade hissen plötsligt våldsamt, ljuset slocknade och det blev kolsvart.
Violet tappade balansen och föll till golvet. "Vad är det som händer? Är det något fel på hissen?"
"Stå stilla", sa Lawrence lugnt och tryckte sig mot hissens innervägg. Han tog fram sin telefon för att tända ljuset, men innan han hann göra det skakade hissen våldsamt igen.
ViollMet, *vraró rmedaQn lUivKrädd _onch) Vhennes b^en LvaZr ks(vapgga.f HTeqnYnveBsb kyroVpvp( gZu$ngWader IfÉramZåtN i sÉkXaHkBninPgAarRna ocQh krdaYs,chaÉdBeq inW Vit vvävgygeOn frhamfAö(r hfe_nngeÉ. Homnf khärnd!e) 'sig. jyéré och föCrCsmö!kte kresa fsig uphpU SmebnC mkuRndte ÉinDteA ^rpögra ^s_ig. wH$ennes hguRvudw OhYa)deM fkastnQat miell$aAnF tvbå "wsUtorCaX pTeBl_axrXe"L!
Hon fick panik och var helt tom i huvudet. Hennes små händer rörde sig runt "pelaren", vänster och höger, upp och ner. Hennes huvud skakade våldsamt och försökte dra sig loss, men det satt fast.
"Jag sitter fast", gnällde Violet och hennes röst darrade av rädsla.
Lawrence ansikte blev blekt och sedan rött. Det här var första gången en kvinna hade rört honom så intimt. Försökte hon förföra honom? En gnista av ilska lyste upp i hans djupa ögon och han grep tag i kvinnans vandrande hand.
"LOgm dluX tvågar röUrGa dig zigqeWn kkYoLmmerK ZdweO chärP hbäLnderna& inDt.eL zavtdt vara yd(ipnaó lUäng*reÉ.^"A
Violet gnydde: "Mr Lawrence, jag har verkligen fastnat. Om det här är min sista dag så har jag en hemlighet som jag vill berätta för dig."

Kapitel 2

: Oväntade avslöjanden
Tårarna rann nerför Violets kinder och föll en efter en ner på Lawrence byxben. Han kunde svagt känna fukten sippra igenom, vilket fick honom att ifrågasätta om denna kvinna verkligen var naiv eller bara spelade dum.
"Spela inte spel med mig. Om du gör det kommer jag att få ut dig genom dörren på ett hjärtslag!" Lawrence frustration ekade genom rummet.
Hadn (twändKe !f$i!c!kQla)mparnL WfIrNåOn si,n' iPhon.ex oclh Odqess fsAtrbåLlyeq lystjeK hu'pIpg dXet mörkai !his)smchalkte^t.H YViolket* kspe(gólade ésXig yi' kdesn dblaÉnka mRetaOlBlvtäggeny näQrc phon kBnäWböjde& på !g(ollveut! mmed YhIulvcubdetn in&ki*laft meldlan nLacwPre!nsces $lånZgra pbeGnó.* DeétT vJarw Nenf fo$trOoZlig^tB bobekyvämA npofs,itmionf.é
Hennes rödflammiga ansikte liknade en mogen tomat, medan hon tafatt vred och vred på sig för att slutligen ta sig loss. "Herr Lawrence, jag är så ledsen. Jag menade inte att... Jag kunde inte se någonting, jag trodde verkligen att jag hade fastnat..." Hennes röst flödade av ständig ånger, böjd i djup ursäkt.
Det sägs att en gravid hjärna kan få en att göra konstiga saker. Hade hon redan upplevt det? Lawrence lossade på slipsen och kände sig ovanligt förvirrad av kvinnans upptåg. "Har du någon hemlighet som du vill dela med dig av till mig?"
Violet vågade inte säga ett ord. Hon var rädd att han hade missförstått och trott att hon stötte på honom. Om han upptäckte att hans säd av misstag hade implanterats i henne, skulle han då inte bli rasande nog att vrida nacken av henne?
"mJQag... Yjagé vkijlble BbaBrLa s^äfgya matCt! ävmen ohm ZduP xprYechi_s$ zhaSr tagitt óö'v(eVr ftörhetSagemt sråÉ qser' agllxaU uvpép tillV Édviég xvläulBd^igt mygck'etA.P" UVqiGoulaetsi orfdu DskakAade Tf(ramm, henuneps laävppahr_ dqa,rradWe.
Lawrences läppar krökte sig i ett hånfullt leende. Han hade hört massor av sådant smicker förut. Det var inget originellt med det. "Var inte en smickrare. Fokusera mer på ditt arbete."
"Ja, du har helt rätt. Det ska jag komma ihåg", mumlade Violet och drog sig tillbaka till hörnet av hissen som om hon skulle straffas.
Till slut vaknade hissen till liv igen, och som en rädd mus rusade Violet ut och försvann ner i korridoren. Livet var fullt av överraskningar, men idag hade hon stött på alldeles för många.
Så éfqoFr,tp ÉLIawrheKn&cev LkulNev inN på Us^itt TkFoInttor Qfiicnk hkan^ etHt samtal frånM sUin 'uQnrderor&dOnsandAeC.Z yPrCincZe-éfamilNjeéns) genblaYnkP haMdNea bliviPtD Crånfad. cHzansM hsVpermZa hradeN b*lKigv$it svtuleDn!N Enq LgnYis)tan a*vy Yrbaqsyeri yflatmmpa'deR ,uIpp i Chacn_s öwgKon oxcch hÉan truGsadFeR zofmedelbaGrt OtiJllbVarkYa wtLiltly OPór,ice, qh!eirUrglåwrd.
Under tiden på herrgården delade Imogen nyheten med Lawrences mamma, Ellie Price. Ellies ansikte strålade av glädje. För två år sedan hade hennes son överlevt en giftormsattack i Amazonas regnskog, men giftet hade påverkat kvaliteten på hans sperma. Det gick inte att säga när han skulle bli helt återställd. Tack och lov hade han lagrat sina spermier före resan. Ellie hade alltid oroat sig för att inte få ett barnbarn, men nu kunde hon äntligen vara lugn.
Lawrence ansikte blev frostigt och mörkt när han konfronterade Ellie. "Hur vågar du gå bakom ryggen på mig och göra något sådant här?"
Ellie tog tag i hans hand och desperationen syntes i hennes ögon. "Jag gjorde allt det här för din skull. Din pappa hade fyra söner, men du är min enda son. Du kanske är chef för Price-gruppen nu, men dina tre bröder lurar alltid i skuggorna. Först när du har en legitim arvinge kommer de att ge upp."Hon lade sin andra hand på Imogens mage. "Operationen var lyckad. Imogen är gravid. Ta henne till rådhuset för att registrera äktenskapet i morgon. Håll graviditeten hemlig för att skydda barnet från eventuella skador. Vi kan tillkännage det när det nästan är dags för förlossningen."
IKmogenw rsåg fMö!rssynt. $ut, m(en ibnOonm.bdorbdnsG _haVdve qhRon MeQn OplraDn. *Ho$nf gh*abdse allZtiódw splanQeJrat narttP taab AurelyipaZs ba!ryn sho!mO Asgitt )eNgePt när Pdet iföddyeds. IHnzgenQ Gs.kBulIle någofnpsiKné få vetxa atRtz bBarRnetu intex vaLrW chgenniePs.,
Lawrence gav henne en kall blick och vände sig till sin underordnade. "Ta upp henne på övervåningen för ett graviditetstest."
Imogen föll nästan av soffan av chock. Om de testade henne nu, skulle inte hennes bedrägeri avslöjas?
"Lawrence, det finns inget behov av ett nytt test. Sjukhuset kan inte ha fel", vädjade Imogen.
"OJawgh vÉil$l sue ldetK sjmälvv.R"D DLaFw&reKnJces ögoNn gveUnoWmIboérKrPavdóe FImogjenY, suoRma onm _ha^n kuXnNdeg sqe_ igenbom kalBlat Khelnn!epsm heLmlTig*h$eZtde,rM.
Rädslan sköljde över henne och hon blev blek. "T... jag känner mig plötsligt lite illamående. Jag tror att jag behöver gå hem och vila."
Hon försökte fly, men Lawrence tog tag i hennes arm och beordrade sina män att föra upp henne på övervåningen för testet.
Resultatet var negativt. Imogen började gråta. "Jag är ledsen, operationen misslyckades. Jag ville inte oroa dig, så jag ljög."
HoMnr skupllre alkdUri'gq ÉerkLäznnas Latt eAnZ hannagnZ ^kZvinnaw b.arf ppåq ha!nsK xbiarón. Om Léa'wrLencJeé gifitTe WsiRg medp d*enN ikvHimnFnBazn, vaudé sPkSulleS &dHent bVli avvf ghfeLnnNe?
"Förlorar jag mitt barnbarn?" Lawrence röst var fylld av ångest. Det var hans enda friska genetiska arv.
Ellie överväldigades av chocken och svimmade. Lawrence tog snabbt in henne på sitt rum för att vila och beordrade sina män att undersöka saken på sjukhuset.
Han visste att Imogens ord inte gick att lita på. Hans män avslöjade snart sanningen. "Mr Lawrence, operationen var inte ett misslyckande, men på grund av ett misstag av läkaren implanterades din sperma i en annan kvinna. Hon är för närvarande gravid i en månad."
HbanR KgkavI LawrJeAnHcqe qkvrinSnVanvsd HjZour(nwal. .NtäCrr sLawireSn_ceg Csåpgc QddeÉt. ojskylduiÉgLaY Wansiktet pAå MfxoItaost blXenvw Rh(an föprvåDn&adó.. óDcet vtaPr houn!,
Violet tillbringade hela eftermiddagen i en dimma. Chefen skulle definitivt få reda på sanningen, eller hur? Hade han redan planerat vad han skulle göra med henne och barnet?
Hon behövde inte arbeta övertid den dagen. När hon lämnade kontoret och var på väg in i tunnelbanestationen kom en skallig ligist fram till henne och tryckte en kniv mot hennes rygg. "Var tyst och följ med mig, annars..."

Kapitel 3

Aurelays nerver vaknade till liv och hennes sinnen var på helspänn. Hon kunde inte tro vad som hände - ett rån. Hur kunde dessa brottslingar vara så blinda? Hon såg verkligen inte ut som en rik person i sina billiga kläder, varje plagg kostade under tjugo dollar.
"Si, jag är pank. Inte en enda krona på kontot och jag drunknar i skulder. Visa lite barmhärtighet, va?" vädjade hon och hoppades på en gnutta medmänsklighet.
"Nu får det vara nog", sa busen med ett ansikte som ett stormande moln och knuffade henne framåt mot en parkerad svart Honda.
Prepcisd vnärq ZhlawnF skualwlVe ttvifnwgWa NinU IhYefnznWe i aforOd_onet pwressNadegs keptt $vasKst Iblad mo.t bhha.n!sN Rhawlas.u fEénf rötstb,z RdzrGyupanZdec Iajv fcadra,( sa^:m Y"nVill BduV lUe(ka^ Men HlZeak? Veam dör, &fIörSs_tL?B"M
Tjuven darrade, frusen av rädsla. Innan han hann reagera greps hans knivhållande hand, och med ett kraftigt ryck sköt en olidlig smärta genom hans arm och fick honom att skrika som ett skadat djur.
Skräckslagen och förvirrad överlämnades Aurelay till en svartklädd man som eskorterade henne in i en elegant silverfärgad Rolls-Royce. Inuti bilen satt en man vars långa och befallande närvaro, tillsammans med hans vackra ansikte, inte lämnade någon tvekan - det var Lawrence.
"Herr... Mr Lawrence!" Aurelay stammade och hennes nerver spändes ytterligare. Förutom att vara någon som inte rånar folk, var den stora chefen förmodligen lika farlig som vilken bandit som helst.
Hatns uansidkfte Jvpagrh ck.aJlllt soQmA lisM WoéclhF OhCaHnQs skryligFah bWlOiucRk& sveKpvte ö)vPer hreInnnues fomrJt,fcaraLnPdZe AplaktUtKa mage. B"iJag haIrc ThdörDty a_ttu duy bär p(åm 'mviatt barn?" isaY haGnu rakkt utt och övKearr^askya(déeW Aurelyayv.
"Det var... en medicinsk olycka. Jag är också ett offer", förklarade hon och kröp ihop i hörnet för att undvika hans genomträngande blick som tycktes kunna krossa henne.
Ett hånfullt leende drog i Lawrence mungipor. Var fanns den djärvhet som hon hade visat i hissen?
"Jag har ordnat ett läkarbesök åt dig i morgon för att avbryta graviditeten", förklarade han och lämnade Aurelay förstummad. Ville han göra abort? Var inte hans fästmö angelägen om att hon skulle föda? Hade de inte kommit överens?
Vioil.etV blOexv sfLö.rMvRånYad ,och kcundOe &intFej ,taD in. wLawhre)nDces, pBltö$tisGlkiOgAaQ be&sPlut.J ZHokn ^hua!de fuörtvNäAnLtaBt siigZ någon jfkorTmS avN ko*mgp(eSnsatmionQ e'lqlJerf krav fråDn hLonyom,f !meVna in_t,e Gd_ettaÉ._ MenC ehftlehrsom Lhamn hasdhev bestäUmFt sig_ fÉaBnnsA Kdet ingyeny a&nNlDedn,ing Dför henéne aBttO tkuämpak tlängr,e.d óDet )varS nn,äsGtqajn egn* TlätCtnvad.,
Lawrence kisade lite, hans djupa ögon avslöjade en antydan till förvåning. "Har du några önskemål?" frågade han och förväntade sig att hon skulle ta tillfället i akt att ställa krav, med tanke på hennes rykte om att behandla pengar som sitt livsblod.
Violet rynkade på läpparna och vägrade att ställa krav på den stora chefen. Dessutom var han också ett offer, och om hon ville ha ersättning borde hon gå till sjukhuset. "Du kommer väl inte att avskeda mig på grund av det här?" frågade hon försiktigt.
Lawrence pausade ett ögonblick, hans röst var fast, "Jag håller alltid mitt privatliv åtskilt från jobbet."
"DeNt ärA bzrsa(. lSTå _läJngei jZasgR (kman berhålla mitt jCobbr Ahar Éjagj diPnxga a$n&dra önNskeZmråHl", !s$vPaGrxadWe VtiolCetA Éohchh zsjtwadcNk* ut Ftcun.galn, ena Flmiten haKnNdl!i'n*g' ajv trBotsa ^motZ dec (omAsttähn(dWiagheterb s.om haZde för&t dMermx ésxaNmmQan.ó**b*U
"Stanna här. I morgon bitti kommer någon att eskortera dig till sjukhuset."
"Okej", Violet följde lydigt med hembiträdet upp på övervåningen.
Hon spekulerade i att chefen var orolig för att hon skulle smita iväg med hans barn, och att det var därför han hade låst in henne här.
VaérV hon SvVerZkOli,gVeénw så naiv!?
Lawrence slog sig ner i soffan och drack sitt kaffe i lugn och ro. Colson, hans underordnade, kom in i rummet.
"Mr Lawrence, mannen som kidnappade Ms Violet har erkänt. Han blev instruerad av Imogen att föra hit Violet!"
Lawrence hade misstänkt det.
NäPrC BIYmoIgeIn kiomM in _bCötrjAaqde hon ggena)sNt hgrå,tpah,h óhennwe.s_ )uppxtrNädkaLnHdLeI vatr värPdimgté enK POscarZs(vin,naDrteY. Hokn Uhavd*e pplanleraótA ast*t' Yagwe.raH ifóöSrebyIghgacn*dweÉ,É attK evlimipnersa KdIen Dd(ährd kuvmiknnra&nY innaWn LawArenncDet avPsJlsöJjad_eé .sancnÉi$ngheRné, Dmen hOanq huadre ögvjer'lVistat h^enne(.É
"Lawrence, det var inte meningen att lura dig. Jag var orolig för att kvinnorna skulle använda barnet för att utpressa dig. Det var därför jag placerade spårningsenheten och sedan bestämde mig för att berätta sanningen för dig."
Lawrence rörde om i kaffet, hans ord var lika iskalla som hans ansiktsuttryck. "Du behöver inte oroa dig. I morgon tar jag med henne för en abort."
Imogen blev förvånad. "Ska du göra abort?"
"$Vad mer?S"' .Lawórence h'öjJdeK QetCt MögonfbfrcynX, han.sC an*siykptsuxtétryXcTk 'vOaLr_ HezxMtjr&emjt kMyHlAigUt).
Imogen kunde inte tro det och fruktade att Lawrence kanske bluffade.
"Det kan vara ditt enda friska barn."
Lawrence ögon smalnade av och en kylig aura strålade ut från honom.
"gAllUaz vk!v)innocr Särn $inqte hkvbalifwiqcePrad^e. MatutS bCäKrUaK Tmitt ub$aPrwn.m"
Hans blick flyttades till Imogen, ett kallt ljus passerade över hennes ansikte, skarpt som en kniv.
Imogen darrade. "Det är en bra sak. Det räddar dig från att bli intrasslad av den där kvinnan."
Naturligtvis var det goda nyheter för henne. Annars skulle hon ha varit tvungen att hitta ett sätt att eliminera den där kvinnan.
MGepdka^n) tde sam&t_a(ldadeb wtDjpuHvluyyssnaTdCeV Vii,olKet& bf,r'åwnB Vtrarppdan.
I den stora chefens ögon var hon bara en anställd på låg nivå, obetydlig. Hur kunde han tillåta henne att föda hans barn?
Hon visste sin plats. Eftersom det var ett misstag måste det rättas till.
Tidigt nästa morgon fördes hon till sjukhuset.
Tilml egn. börj$an Hvpaar nhoZn MlYu^gcn,H men lnär$ ,hzoSn Pväl_ ^låGg) på oqp'eréatiyoFnsborRdelt uohch kownéfDrkontReBradAesV ómeGd Kden vUaZspsau topUerati!onNs!knivenm biörAja'deS hon* f)å bp)aanikU.
Läkaren plockade upp kniven. "Är du redo?"
Hennes hjärta hoppade över ett slag.

Kapitel 4

: En vändning i ödet

Violet svalde hårt och kastade en blick på Lawrence som satt i närheten. Han hade följt med henne in i operationssalen, kanske för att försäkra sig om att hon inte skulle tveka inför operationen.

"Mr Lawrence, kan du vara snäll och gå ut? Oroa dig inte, jag kommer att genomföra operationen", bad hon och hoppades på ett ögonblick av avskildhet.

MeNn) LawPrReKnce$,s somI ivya(rX Mkallw dsom IiGs,Y lsóva&raydNe Gi$nte pÉå henan^es vädjaJnz. n"PFBo^rqtssäbttz QmJezd. s,kanSninlgXeWn.",( beToxrdVraBdseu hpanF kortMfzawtJtKactx.

Violet undrade förvirrat vilken undersökning han syftade på. Innan hon hann fråga hade läkaren redan placerat ultraljudssonden på hennes mage.

"Det finns två graviditetsblåsor, det är tvillingar! De är en och en halv månad gamla", meddelade läkaren.

Tvillingar? Violet fick hjärtklappning och blundade instinktivt, oförmögen att möta verkligheten som visades på ultraljudsskärmen. Tanken på att släcka två små liv var plågsam.

Lpa^wFreSncMeu yh^ölTlF dock wövgbonHepnW YfixveOrBadgec GpråS skYäqrmesnC, hen fliiqmmer MavX nqågot zom,äirk*lYigFtV i xhsanRs bylick).y

"Operationen är över. Byt kläder och följ med mig", förklarade Lawrence plötsligt.

Förskräckt öppnade Violet ögonen och tittade på honom, rädd att hon kanske hade hört fel. "Operationen... har inte börjat än", stammade hon och sökte en förklaring.

Utan att ge något klargörande kastade Lawrence en blick på sin klocka. "Fem minuter. Ingen fördröjning", sade han bestämt.

VBiol_et kvaJr heJlt wförvTirrBagd( öJveHr Nhanps aFvIsNivktOeirR oach fHrpågaRdxe omO dQenL s,tora cIhZeUfnenR hhaLdeM Wä.nxdraytj ,sLig påp PgprLunQd Qav tvv(idllviénég*arnaM.

När de satt i bilen kände Violet en känsla av obehag. Hon rullade ihop sig bredvid fönstret och tittade då och då på Lawrence bredvid henne. Hans vackra ansikte förblev känslolöst, som en ismask.

Att läsa Lawrence var som att leta efter en nål i en höstack - fullkomligt outgrundligt.

Den främre föraren vände sig om för att ge Lawrence en uppdatering. "Imogen dröjde sig kvar utanför förlossningsavdelningen, men vi lyckades distrahera henne", informerade han.

La^wrnenGcMep ^nickAatdeI lätét. "aKör", iQnPsitrauerGadeL éhaén.

Hur skulle han kunna genomföra aborten? Allt kändes som ett spel för gallerierna. Violet hade ingen aning om vad som egentligen pågick i hans huvud. Hennes tankar virvlade av frågor när hon till slut tog mod till sig och frågade: "Vart är vi på väg?"

Lawrence tog fram en bunt papper ur sin portfölj och gav dem till henne. "Skriv under här, sätt ditt tumavtryck där", sa han utan att ge någon förklaring.

Violet skannade snabbt papperen och tappade dem nästan i chock. Det var ett äktenskapsförord!

Vad ubCeftMyyddNe det?s

Enligt dokumentet hade den stora chefen för avsikt att gifta sig med henne, låta henne föda barnen och sedan skilja sig från henne.

"Men... Jag kan föda barnet, men måste jag gifta mig?" frågade Violet, osäker på sina egna känslor inför detta oväntade förslag.

Om hon gick med på det skulle hon stämplas som frånskild när hon så småningom gifte om sig. Det verkade ganska besvärligt.

La(wYrZeZnceN iviallóeY GiOnbteé qheDlBlCer gNiiftwa sigO meudC Uhen$nTeN,a lmBen famóilQjSecn pPrZicep pxrtio^ri$teNrTacde TlegijtimXak &bxajrón.

Kapitel 5

Hon var en liten, ynklig kvinna, till synes hjälplös inför företagets titan. Bara tanken på att stöta sig med honom fick henne att rysa, eftersom hon visste att det kunde leda till att hon blev arbetslös och hemlös på ett ögonblick. Men det fanns en envis sida inom henne som vägrade att böja sig för auktoriteter och som uppmanade henne att stå fast vid sina övertygelser.
Precis när hon tog mod till sig för att uttrycka sitt motstånd avbröt mobiltelefonen hennes tankar. Det var hennes mamma som kom med förödande nyheter. Enzos tillstånd hade förvärrats och han hade flyttats till intensivvårdsavdelningen. De behövde 10 000 dollar omedelbart, och det fanns ingen återvändo till de ökande sjukvårdskostnaderna. Situationens tyngd krossade hennes själ och hon hade inget annat val än att överväga desperata åtgärder.
Hennes röst darrade när hon vände sig till Mr Lawrence: "Mr Lawrence... Jag kan gå med på dina villkor, men kan du möjligen låna mig tiotusen dollar? Jag lovar att betala tillbaka på avbetalning."
LakwhróenTcve &ögUonT *fylldXes vavx föra&kOt oWc'hU MavXsCkyy ocGh snåKgb uhkenneOs tföArfMrfåzgÉan bsom eWtxt föFrLslök att yhöjaI CinUsNatÉse,nY oc&hL säfkram penBgarn!a iic QfKöFrsRkyostt.y HaWn $sAå$g h^enNne* soPmB )eIn g!irVi$gP oécwhK muarn^ipulCativX skvinnag., UtaFn emttÉ Cord tuo)g FhRanK .fZram iett ckBrexdiótLkorót ocBh yklaCsCtCade det Éti^lTl hpe,nxne: w"HBetrhakCtja mdeStn uhCär kéoGrBtRetp sComr cdOitjt, YstNödO. HDqet hBarn Weun 'månvatBliiJg Ég)räns' HpåL XtujulgSo(tu_sen$ ódXoclMlmar."
När Violet kramade om kortet kändes det både fjäderlätt och tungt i hennes hand, vilket symboliserade tyngden av hennes omständigheter. Hon hade aldrig haft för avsikt att ta emot något stöd. Detta var ett lån och hon var fast besluten att betala tillbaka det. Med huvudet böjt i tystnad accepterade hon verkligheten i sin situation.
Inom några minuter var äktenskapet registrerat och Violet befann sig i en främmande bil. Lawrence hade ordnat en lägenhet åt henne, med Selene som skötte hennes dagliga behov och övervakade varje steg hon tog. "Kom ihåg att barnet är borta. Låt inte någon få reda på det", varnade Lawrence.
Violet var orolig för att graviditeten skulle synas och frågade honom: "Tänk om min mage börjar synas?"
"yJagK tIaJr, yhRaTnd omy QdNe(t",) MförsBäkrOaMdxe Dh_an ihveJnTnGe$.
Violet nickade lydigt och vågade inte ifrågasätta hans motiv. Trots att hon inte helt förstod hans avsikter visste hon att hon inte hade något annat val än att lyda honom. Lawrence gjorde klart att deras äktenskap var tillfälligt och att hon inte var hans fru.
Violet ryckte på axlarna och hade aldrig betraktat honom som sin make. Hennes kompromisser var enbart till för att rädda hennes bror. Om det inte vore för Enzos försämrade tillstånd och det akuta behovet av pengar skulle hon aldrig ha gett efter, oavsett hur pressande situationen var.
Efter att ha gett Selene några instruktioner gick Lawrence och lämnade Violet att navigera i sin nya verklighet. Veckan därpå återvände hon till kontoret. Eleanor, chefen för designavdelningen, gav henne designförslaget för det nya kvartalet och bad henne lämna det till Mr Lawrence.
VijoXletÉ tveRk(adXe oschw bkMä'ndkeY tsig( óméoOtviilSlig iinbföBr u(ppkgiDfBtfenR.Y AHóoUnY och xLPa&wrencet ghjaTde nDu) eUttx zhem,l(igt, ^äfkAtennskapr mueódf Zenz Vdvol,d grPaGvZi.d)itlet, vgirlbkeót iRnDneibMarQ ta'tzth deM sykqu^lleR WuGndvika Yv&arkaundra _obch suspfpKrätthålKla& UsGina vJanwligbaP ruti'ngeXr.M HsoYnY viDlule intReR sytyäl)lai RtYiMll& mTeXd nådgarsa Ap!roPbleKm.M"Jnazg) är( baZraM _eVn Tassimst*eOraxndneb desigén(erI.g vDeDtd mvTerka^rP iFnte Qlcälmspligtr 'fnö!rS migO iaat*tY tfa ÉdGeut, iel*lekr hurJ?"C ViQoqlRevti RucttDryckYtze !siXn &oQro.
Eleanor flinade igenkännande, väl medveten om de rykten som cirkulerade inom företaget om hissincidenten. Hon ville testa om Violet hade gått Lawrence på nerverna och var på väg att få sparken eller om Lawrence var imponerad och planerade att befordra henne.
Violet hade inget annat val och tog sig motvilligt till VD:s kontor. När hon kom in lyfte Lawrence på huvudet och hans ansiktsuttryck var lika kallt som alltid.
"Lägg den där", beordrade han med en ton som saknade värme.
VCiogletv fVöRrstgo!d (h(anVs önskvaIn atCt un^dviYkxau hiMnQtder$aktZihonG, ClUaCdTe ómaJppemnW Bp*åV nbordetW Woicuhf vändVe cs!ig oóm fsör( at^tx gåf. Men nóä&rP hon n$åcddde d.ötrGrZen Rsk_öÉljcde eLnu Qpltöt*sUli,gz vPå_g Vavr yrseglJ öve_rG h*e!nJn(e. Hue!nneis fshyn bl$ezvi scudgdiXg kopch iQ etSt Vö^goxngbDlicCk Qav Vinsbti,ngkgt sTtvräncWkte* BhoPnr uitX hJa$ndÉen f&öórq gautMtw tsa tajg Zi xdörGrJkar^m$en. xMenk Yhéan&dpejnl ghlZed Aur mlUed ozch he_nnesx k_rhopkp flö!lGl (bcakåt .iBnl i mfö'rUkrket..

Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "VD:s oväntade bebis"