Chapter One
The body lay in perfect repose on the Victorian fainting couch, looking more like a sleeping beauty than a victim. Detective Sarah Chen had seen enough death in her ten years with the Metropolitan Police's Special Cases Unit to know that natural death never looked this peaceful. Something was very, very wrong.
'No signs of struggle, no marks on the body, and yet...' She leaned closer, studying the victim's face. Charlotte Mills, aged 28, was found by her roommate this morning, apparently having passed away in her sleep. Her expression was serene, almost blissful, but her eyes - those were what caught Sarah's attention. Behind the closed lids, her eyes were moving rapidly, as if still deep in REM sleep.
"You see it too, don't you?" The voice came from behind her, rich and cultured with a slight Irish lilt. "She's still dreaming."
Sarah turned to find a tall man in an impeccably tailored charcoal suit standing in the doorway. He hadn't been there a moment ago, she was certain of it. His dark hair was streaked with silver at the temples, and his eyes were an unusual shade of amber that seemed to shift color in the light.
"This is a closed crime scene," she said firmly, her hand instinctively moving toward her weapon. "How did you get in here?"
He smiled, but it didn't reach those strange eyes. "Dr. Marcus Thorne," he said, pulling out a card that somehow both looked official and seemed to shimmer slightly. "I'm a consulting specialist with the Department's new Oneiric Phenomena Division."
"The what division?" Sarah frowned, taking the card. The moment her fingers touched it, she felt a slight electric tingle, and the letters seemed to rearrange themselves before her eyes.
"Dreams, Detective Chen. We investigate crimes involving dreams." He moved into the room with fluid grace, his attention fixed on the victim. "And this is the third one this month."
Sarah's mind raced. There had been two other deaths recently - both young women, both found peacefully dead in their sleep. She'd seen the reports but hadn't made the connection until now. "How do you know about those cases?"
"Because I've been tracking the killer for quite some time." Thorne knelt beside the body, his eyes now definitely more gold than amber. "He's what we call a Dream Collector - someone who has learned to enter and steal dreams. But this one has developed a taste for more than just dreams. He's taking souls."
Under normal circumstances, Sarah would have dismissed such talk as nonsense. But there was something about the scene, about the victim's still-moving eyes, about Thorne himself, that made the impossible seem suddenly plausible.
"If you're tracking him," she said carefully, "why haven't you caught him?"
Thorne's expression darkened. "Because he only appears in dreams. The physical world is my domain, but his... his is the realm of sleep. To catch him, we need someone who can walk between both worlds." He turned those unsettling eyes on her. "Someone like you."
"Me?" Sarah almost laughed, but the sound died in her throat as memories she'd long suppressed began to surface. The dreams that felt too real, the nights she'd awakened to find objects moved in her room, the way she sometimes knew things she couldn't possibly know...
"You've always known you were different, haven't you, Detective?" Thorne's voice was gentle now. "The dreams that come true, the hunches that turn out to be right, the way you can sometimes see how people died just by touching objects they owned..."
Sarah took an involuntary step back. "How do you know about that?"
"Because I've been looking for someone like you. A Natural - someone born with the ability to cross the threshold between waking and dreaming." He gestured to the victim. "Charlotte here won't be his last. There will be others, and their souls will remain trapped in an eternal dream unless we stop him."
Just then, the victim's hand twitched, her fingers moving as if writing something. Sarah moved closer, watching as invisible words were traced in the air. Thorne pulled out what looked like an antique monocle and held it up. Through its lens, golden letters shimmered in the air where Charlotte's fingers moved.
"Help me," Thorne read aloud. "He's coming for the others."
Sarah felt a chill run down her spine. She looked at the victim's peaceful face, at those restlessly moving eyes, and made a decision that would change her life forever.
"Tell me what I need to do."
Thorne's smile was grim. "First, you need to learn to control your abilities. Then..." he held up the monocle, through which Sarah could now see strange symbols glowing all around the room, "you need to learn to hunt in dreams."
Outside the Victorian townhouse, storm clouds gathered, and Sarah Chen, homicide detective and newly discovered dream walker, took her first step into a world where nightmares were real, and death was just another kind of sleep.
Chapter Two
The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.
Chapter Two
The basement of the Natural History Museum was the last place Sarah expected to find the headquarters of a secret dream investigation unit. Yet here she was, following Thorne through a maze of storage rooms filled with artifacts that seemed to pulse with their own inner light.
"The mundane world only sees what it expects to see," Thorne explained, using an ornate key to unlock a heavy wooden door marked 'Private Collection.' "To them, this is just museum storage. To us, it's the largest collection of dream artifacts in the Western Hemisphere."
The room beyond defied physics. It stretched impossibly far, filled with glass cases containing everything from ancient masks to modern-looking devices. Floating orbs of soft light illuminated collections of bottled dreams - actual dreams, swirling like liquid mercury behind glass.
"Your badge, Detective," Thorne held out his hand. Sarah hesitated before handing over her police credentials. He placed it on a strange device that looked like a Victorian music box crossed with a computer. When he returned the badge, it felt different - heavier, somehow more real.
"Now you'll be able to access both worlds officially," he said. "Look at it again."
The badge had changed. Alongside her regular police credentials, new text had appeared: 'Special Inspector, Oneiric Investigations Division.' The letters seemed to shift between English and something older, something that made her eyes water if she looked too long.
"Before we can hunt the Dream Collector, you need to understand what you're dealing with." Thorne led her to a case containing what looked like a normal pillow. "Touch it."
Sarah reached out hesitantly. The moment her fingers made contact, the world tilted. She was suddenly standing in someone else's dream - a sunny beach, but the sky was green and the sand whispered secrets. She jerked her hand back, gasping.
"Good," Thorne nodded approvingly. "Most people can't pull back from their first dream artifact. You have natural barriers."
"What was that?" Sarah's heart was racing.
"A dream fragment from 1892. A young girl's last dream before the influenza took her." His voice softened. "We preserve them here. Dreams carry memories, emotions, sometimes even pieces of souls."
"And this Dream Collector... he takes entire souls?" Sarah remembered Charlotte Mills' peaceful face and restless eyes.
"He traps them in eternal dreams, feeding off their essence." Thorne moved to another case, this one containing what looked like a cracked mirror. "Each victim becomes part of his collection, their souls powering his abilities, letting him dreamwalk without natural talent like yours."
Suddenly, the cracked mirror began to frost over. In its surface, Sarah saw Charlotte Mills' face, mouth open in a silent scream. Then another face appeared - another victim, she presumed - and another.
"He's showing off," Thorne growled. "He knows we're investigating."
The temperature in the room dropped dramatically. Frost patterns spread from the mirror to nearby cases, and Sarah heard what sounded like distant laughter.
"Well, well," a voice echoed through the room, seemingly coming from everywhere and nowhere. "A new player in the game. And such interesting dreams you have, Detective Chen."
Sarah felt something brush against her mind, like cold fingers trying to pry open a door. Instinctively, she slammed her mental barriers shut. The presence withdrew, but not before leaving behind an impression of amusement.
"He's already caught your scent," Thorne said grimly. He pulled out a small velvet bag and removed what looked like a dreamcatcher made of silver wire and black pearls. "Wear this when you sleep. It won't keep him out entirely, but it'll stop him from stealing your dreams while you're still learning to defend yourself."
As Sarah took the dreamcatcher, her fingers brushed Thorne's, and suddenly she was hit with a flash of his dreams - centuries of memories, battles fought in realms of sleep, and a profound sense of loss that made her gasp.
Thorne withdrew his hand quickly. "Your abilities are stronger than I thought. We'll need to work on your control."
"What are you?" Sarah asked directly. "You're not just some government consultant, are you?"
Before he could answer, an alarm began to sound throughout the facility. One of the dream bottles had turned black, its contents writhing like smoke.
"He's hunting again," Thorne said, already moving toward the exit. "Someone in the city has just entered their last dream. Are you ready for your first real case, Detective?"
Sarah touched her new badge, feeling its power hum under her fingers. "Do we have time to save them?"
"If we're lucky, we might catch him in the act. But remember - in dreams, he's incredibly powerful. One wrong move and you could lose your soul."
As they rushed from the dream archive, Sarah caught one last glimpse of the cracked mirror. In its surface, she saw her own reflection smile back at her with eyes that weren't quite her own.
The hunt was about to begin.
Chapter Three
They arrived at St. Bartholomew's Hospital just as the emergency lights began to flash. Sarah followed Thorne through corridors that seemed to blur at the edges of her vision, her new badge somehow clearing their path without ever being shown.
"Room 307," Thorne said, his voice tight with urgency. "Young male, admitted for minor surgery, slipped into an unusual coma during recovery."
The patient, David Parker, age 23, lay perfectly still on his hospital bed, his eyes moving rapidly beneath closed lids. Just like Charlotte Mills. But this time, something was different - the air around him rippled like heat waves over hot asphalt.
"He's still in the process of taking him," Thorne said, pulling out what looked like an antique pocket watch. "We can follow if we're quick. Are you ready for your first dream dive?"
Sarah's heart pounded. "What do I need to do?"
"Take my hand. Focus on the patient. Let your consciousness slip between the moments of reality." Thorne's eyes began to glow that strange amber color. "And whatever you see in there, remember - dream logic is real logic in that world."
Sarah grasped Thorne's hand and looked at David Parker. The world tilted, twisted, and suddenly...
They were standing in a hospital corridor that wasn't quite right. The walls breathed slowly, the floor was made of flowing water that somehow supported their weight, and the ceiling was a swirling mass of constellation maps.
"His dreamscape," Thorne explained, his voice echoing strangely. "Every dreamer creates their own reality. Look."
Down the impossible corridor, a figure in a doctor's coat was leading David Parker by the hand. But the 'doctor' was wrong - his shadow moved independently, reaching out with grasping tendrils towards other dreams that floated past like soap bubbles.
"The Dream Collector," Sarah whispered.
As if hearing his name, the figure turned. Sarah's breath caught. His face was a beautiful mask of shifting features, never settling on one form, but his eyes... his eyes were endless pits of swirling dreams.
"Ah, the new dreamer," his voice was like silk over broken glass. "And my old friend Marcus. Still trying to police the dream worlds?"
Thorne stepped forward, and Sarah noticed his appearance had changed in the dream. His suit was now made of living shadows, and wings of dark light stretched from his shoulders. "Let him go, Collector. You've taken enough souls."
The Collector laughed, the sound causing the hospital walls to crack, leaking golden dream-light. "Taken? Oh, Marcus, you still don't understand. They give themselves to me. Show her, David."
The young man turned, and Sarah saw his eyes were glassy with bliss. "It's beautiful here," he said dreamily. "All my pain is gone. All my fears. He takes them all away."
"By taking everything you are," Sarah found herself saying. She took a step forward, instinctively reaching for her police badge. In the dream, it transformed into a shield of pure light. "David, this isn't real healing. It's theft."
The Collector's face rippled with anger. "You dare interrupt my collection?" The corridor began to twist, reality bending around them. "Let me show you what happens to those who interfere with my work."
Suddenly, the floor beneath Sarah liquefied completely. She started to sink, but instead of water, she was drowning in dreams - thousands of them, each containing a fragment of someone's stolen soul. She saw Charlotte Mills dancing endlessly in a ballroom of mirrors, saw other victims trapped in perfect moments that had become eternal prisons.
"Sarah!" Thorne's voice cut through the chaos. "Remember - dream logic! Make your own rules!"
Dream logic. Sarah closed her eyes, focusing on her years of police work, of protecting people, of solving puzzles. When she opened them, her badge-shield had transformed into a sword of pure thought.
With a cry, she slashed through the dream-flood. Reality reasserted itself - or at least, this dream's version of reality. She stood on solid ground again, facing the Collector.
"Impressive," he purred, but she sensed uncertainty in his voice. "You're stronger than the usual dreamers Marcus recruits. Perhaps we could make a deal..."
"No deals," Sarah said firmly. She could feel her power growing, reshaping the dream around them. "David, look at what he really is. Look with your heart, not your fears."
For a moment, David's eyes cleared. The Collector's beautiful mask slipped, revealing something ancient and hungry beneath. David screamed, pulling away from the creature's grasp.
The Collector snarled, his form shifting into something monstrous. "If I can't have him willingly..." Shadows exploded from his body, reaching for David.
What happened next seemed to unfold in slow motion. Thorne spread his dark wings, shielding David. Sarah's sword of thought became a net of light, trapping some of the shadows. But the Collector himself simply... stepped sideways, vanishing into a door that appeared in the air.
"Sweet dreams, detectives," his voice lingered behind. "We'll meet again soon. After all, Sarah, your dreams are particularly... appetizing."
The dreamscape began to dissolve. Sarah felt Thorne grab her arm, pulling her back through layers of reality. Then...
They were standing in the hospital room again. David Parker was awake, gasping, but alive and whole. A nurse was rushing in, responding to his sudden revival.
"We saved one," Thorne said quietly. "But he'll be angry now. And he'll come for you."
Sarah touched her badge, still feeling echoes of its dream-power. "Good," she said grimly. "Because I have some questions for him about Charlotte Mills. And about what you really are, Marcus Thorne."
Thorne's expression was unreadable. "All in time, Detective. For now, you need to rest. Tomorrow, your real training begins."
As they left the hospital, Sarah could have sworn she saw her shadow move independently, reaching for dreams that floated just beyond the edge of sight. The world would never look quite the same again.
Chapter Four
Sarah's apartment looked different when she returned that night. The shadows seemed deeper, more alive, and ordinary objects cast reflections that didn't quite match reality. The dreamcatcher Thorne had given her pulsed softly in her pocket, responding to the changed way she now saw the world.
She was exhausted but afraid to sleep. The Collector's words echoed in her mind: 'Your dreams are particularly appetizing.' Instead, she spread her case files across the coffee table - photographs of Charlotte Mills, the other victims, and now David Parker's medical records.
A soft chime from her badge interrupted her concentration. The metal had grown warm, and when she touched it, words appeared in that strange shifting script: 'Archive. Now. Emergency.'
The museum was different at night. Sarah's new badge led her through doors that hadn't existed during her first visit, down stairs that seemed to descend far deeper than the building's foundation should allow. She found Thorne in a circular room she hadn't seen before, surrounded by floating screens of light that showed various dreamscapes.
"We have a problem," he said without preamble. "The Collector's attack pattern has changed. Look."
The screens shifted, showing a map of the city overlaid with points of light. "Each light is a dreamer," Thorne explained. "The blue ones are normal dreams. The red..." He gestured, and several dots pulsed an angry crimson. "Those are nightmares being actively shaped by outside forces."
"He's attacking multiple targets at once?"
"No." Thorne's expression was grim. "He's leaving traps. Dream-snares. Anyone who falls asleep in these areas risks being pulled into a constructed nightmare. He's trying to overwhelm our ability to respond."
Sarah studied the pattern of red dots. "They're forming a shape... a symbol?"
"A summoning circle." A new voice joined them. Sarah turned to see an elderly woman emerging from what appeared to be a door made of starlight. Her eyes were milk-white, but she moved with absolute certainty.
"Sarah, meet Dr. Eleanor Price, the Archive's keeper," Thorne said. "And yes, she's blind in the waking world, but in dreams..."
"I see everything," Eleanor finished. Her unseeing eyes fixed on Sarah with uncomfortable accuracy. "Including what our friend the Collector is truly planning. He's not just taking souls anymore. He's building toward something larger."
She gestured, and the room transformed around them. They were suddenly standing in what looked like a vast library, but the books were made of dreams, their pages flowing like liquid memory.
"Every dream ever archived is stored here," Eleanor explained. "Including the oldest nightmares of humanity. The Collector isn't just a thief - he's trying to wake something that should stay sleeping. Something we locked away centuries ago."
She pulled a book from the shelf, and its pages burst open, projecting a scene of ancient horror - a time when the boundary between dreams and reality was thinner, when nightmares could walk in daylight.
"The Last Nightmare," Thorne said softly. "We thought it was safely contained, but if he completes that summoning circle..."
A sudden tremor ran through the Archive. One of the red dots on the map had grown larger, pulsing violently.
"He's starting," Eleanor's voice was urgent. "Sarah, you need to see something before you face this." She pressed her fingers to Sarah's forehead, and suddenly...
She was in a memory. A younger Thorne stood with a woman who looked remarkably like Sarah herself, facing down a shadow that threatened to devour the world. The woman - another dream detective? - sacrificed herself to help seal away the nightmare.
"Your mother," Eleanor's voice echoed in her mind. "She was one of us. Her sacrifice helped lock away the Last Nightmare, but the Collector has never stopped trying to free it. And now he's found you - her daughter, with her power."
The vision ended abruptly as another tremor shook the Archive. More red dots were pulsing on the map.
"Why didn't you tell me?" Sarah demanded, turning to Thorne.
"Because I promised her I'd keep you away from this life," he replied, pain evident in his voice. "But now the Collector knows who you are, and we're running out of time."
"The summoning circle will be complete at the next new moon," Eleanor added. "Three days from now. If the Last Nightmare wakes..."
"Then we stop him before that happens," Sarah said firmly, though her mind was reeling from the revelations. "How do we break these dream-snares?"
"It's dangerous," Thorne warned. "Each one is a trap designed specifically for dream walkers. If you're caught..."
"Then you'll just have to watch my back," Sarah said. She touched her badge, feeling its power respond. "Where do we start?"
Eleanor smiled, her blind eyes somehow twinkling. "First, you need to understand what you truly inherited from your mother. It's time you learned about the true history of the dream walkers - and why the Collector fears your bloodline above all others."
As if in response to Eleanor's words, the books around them began to glow, their pages rustling with the weight of secrets about to be revealed. In the map above, the red dots pulsed like a countdown to catastrophe, and Sarah realized she had less than three days to master powers she never knew she had.
The true game was about to begin.
Del I - Inledning
Introduktion
För länge sedan lärde jag mig att vara gjord av ingenting.
Jag tränade min kropp att omvandla varje erfarenhet, varje möte, varje observation till tomhet innan jag metaboliserar och bearbetar dem inom mig. Jag kör på ingenting. Jag frossar i tomhet. Mitt bränsle är svart och kallt och ingenting, ingenting.
FSöór vharjYep ^aLndeAt(ag hjag' Utar inV qfQörvóandlxaZs s!yiret TtivllJ vHågor $av iglö(m(spkta. aKänbn dJet* när dj)aBg landaJs uHt (kän(nhe$r diqnigeWnutiMnFgj)B.r gHLör lLjudet aJv cingSentiNng wnKärÉ DdleQt ólhämnar _mkiWnAaO lZuDngvoLr poch cNiOrókuIlerarK hsjocmJ nelnT wdiSmm*a Qrun.t Tmicgq., $
Kött och ben och blod är inte längre min makeup. Jag är staplar av ingenting, packade i min varelse på molekylär nivå. Min hud, mina muskler, mina organ, min fitta - celler av icke-existens som maskerar sig som bitar av människa. Rör mig, jag känner ingenting. Skada mig, knulla mig, älska mig - ingenting, ingenting, ingenting.
Allt inom mig har ändrats och anpassats.
Det finns inget verkligt längre. Ingenting fast. Ingenting som är värt det.
BWacrRaF bitasr a.v MlsimsbBof.* CBarHaC Qnihi_lNiCsmO. hBhaTrra QingenDti!ngq. É
Ingenting som är fast om min kärna, en ogenomtränglig försegling.
Ingenting som trängdes in i alla mina utrymmen, som klämdes in hårt och skyddade den sista glöden av ett en gång flammande hjärta. Jag är knappt medveten om dess slag längre genom lagren av tomhet, känner knappt dess pulsens jämnhet.
Jag hör den ibland, dämpad av det stoppade ingenting som pressats runt omkring den, tick-tick-tick-tickande som en metronom. Som en avlägsen klocka. Som klickandet av en blinkers. Som min farbrors fickur.
SkoBmN enU b!olmzb& As!om r.ägkCn.ar nerS tilXl_ qdePtonhattipo&n.D
Som en bomb som väntar på att explodera.
Kapitel 1
En
"Du har verkligen gjort bort dig den här gången, Celia. Hudson är officiellt utom räckhåll. Du lät honom glida iväg och nu är allt du drömt om över."
Jag rullade med ögonen, även om min mamma inte kunde se mitt ansikte genom telefonen. Jag var trött på det här talet. Jag hade hört en variant av det minst tre gånger i veckan sedan min barndomsvän hade gift sig för över två år sedan.
NwärI dMect (gällde )at)t* min_aN drRöfmmparA lvaIr övJeri ..J. _jba, Zdet_ vZa.rm .l*än_gev ,sMe!d!an Rjag dhaFde föLres^tälÉlt mkig attb Tj$aNg) XsókxulMlpe sl.uIta) m.esdq Huódson cPi'edrce. DeIt var min_ maHmmaTsZ s$t*rräCv'aynN, i)nJteF Hmmifn.. ILntmen lpä.négGrCeH.
Det var ingen idé att argumentera med henne. Hon fann någon slags tröst i att beklaga sig över sin dotters misslyckanden, och just den här klagan var en av hennes favoriter.
"Enligt vad Sophia säger är han ännu mer hängiven nu till det här äktenskapet än han någonsin varit, och jag är inte alls förvånad. En man lämnar lätt sin fru, men när hon blir gravid, glöm det. Han stannar kvar."
Jag lutade huvudet mot fönstret på min Lyft-bil och suckade. "Hur är det med Sophia nu för tiden?" Det var en manipulativ omdirigering från min sida. Det äcklade mig att hon låtsades vara annorlunda, men Hudsons mamma var inte precis på vänskaplig fot med Madge Werner som hon en gång var.
Det yvuayr $synd,.y
Det var också mitt fel. Hudsons fel också, inte för att någon av våra mödrar någonsin skulle erkänna det.
Jag visste att min taktik fungerade när min mamma vädrade högt i mitt öra.
Precis som jag hade trott. Min mamma hade inte direkt pratat med Hudsons mamma om något av detta. Troligen hade hon fått reda på det genom ryktet. En vän till en vän eller hade hört det på en välgörenhetslunch. Vad gjorde de rika slynorna annars för att hålla sig underhållna?
McinaL ye_gnCab SmQet,odmer MföIrP amttN )rxoa migV vBanr vvberkSlisgzen i.nbtme Jav& dBean( apzoSpu&ldäFra s(or.teJn.P aMNenG *de vaxr mde,fiFnbintivHt )rolciguarYe.J
Eller det var de i alla fall en gång i tiden. Till och med The Game hade förlorat sin gnista de senaste åren.
"Jag vet inte ens varför jag bryr mig om att prata med dig om det här", fortsatte min mamma. "Det är ditt eget fel att du inte är med Hudson."
Där var hans namn igen. Hudson. Det hade funnits en tid då det hade gjort ont att höra det. En tid då en oerhörd smärta hade gått genom min kropp vid de två enkla stavelserna. Det var en livstid sedan nu. Det blåmärke han hade lämnat var permanent och gulnat av ålder, och jag tryckte på det ibland, sa hans namn, påminde om allt som hade hänt mellan oss, bara för att se om jag kunde framkalla några av dessa känslor igen.
VarMj(ej g,ång& ZkéoVmD (jVaóg fraIm tBiÉll hingaeOnDtiZn(g., Z
Det var jag skyldig honom, antog jag. Det var han som hade lärt mig spelet. Det var han som hade lärt mig hur jag skulle känna ingenting. Hur man är ingenting. Så ironiskt att hans liv i dag var lyckligt, fullständigt och fullt.
Bra för dig, Hudson. Bra för dig.
Min mamma tjatade fortfarande när bilen stannade vid min destination. "Du inser inte ens hur mycket du gav upp när du lät honom komma undan, eller hur? Förvänta dig inte att du ska göra det bättre än honom. Vi vet båda att du inte kan det."
IsnIdiUggncatBi&onjegn tréängd_e i&gDeMnkoLm tmpiTnó ihaålIigra ékZokqoNnMg;M yilsFka i deNsTs ioliqka ifornmfeDrk vuazr dkenh seWnFdWa känvsYl*a YsNom t*yckt(eXs )gZlmidRaJ i(nj då o(ch bdå._ dM'ikn Fmfa$mxmat qvJihsDshtje inttve etth sQkCiÉt bom émDig, ioaxvskeStt héuNrh nnäraG whofn uppfaStItradae vaårbt förhMålÉlVandes. wKuÉndTe ih$oAnO imnrt_e' DgörTa dvet. bävtItGreP änB HAuTd'szo_n? yG$ud!,M vvIamd 'jxadg l'äcngtNad&e& keYf(tie$rs att $befvi^sÉa xaJtKtq hKonY hvadaes ^fekl'.
Men jag hade ingen ammunition. Jag hade ingenting. Jag dejtade ingen, inte riktigt. Jag hade mitt eget inredningsföretag som knappt tjänade tillräckligt för att betala utgifterna, och jag tog inte ens ut någon lön till mig själv. Jag var en trust fund baby i alla avseenden och levde på min fars företag, Werner Media. Och även om alla mina val var målmedvetna kunde jag inte riktigt förklara för min mamma att majoriteten av min tid och energi gick åt till att spela The Game. Det fanns ingen som skulle förstå det, inte ens Hudson längre.
Eftersom jag inte kunde komma tillbaka, var mitt bästa alternativ att avsluta samtalet.
"Jag är på mitt möte. Jag måste gå nu, mamma." Min ton var kortfattad, och jag lade brutalt på innan hon hann svara.
Jagf gaRvU VmCinH tcjhausffönry ben digiTtanl d&r,iBcKks, NsläPngGd'e cmisn Qm_obaiFlteXlebfo_nq $i Hmvinn éväVsklaT yoch kzldättbrJavde Cse.dBan Out NuprN bii'lesn.d DyeZtu varJ gviawrmit fpömrl IaItt vawrsa i ubZöSrjaGnD Yavv juni.^ bFjukrti^g^hetHenp hängdeM isUom &eOn AtjyocbkA Hparfjym,S oFch$ dcen hYöll shizgj gfasUt& Rviid miIgT NäZvaenl renfLterC antPt jaBg gLå$tt Jinc Ci mlobsbéyznA OpRå( SCtC.( ^J_a_g var AföFruse(naBdJ, mhenr jQagS känWd_em ti!lLlu pdpen här' bAysggn&aLdeWn erfterM aTttS éhah levt &hela Rmi,tBt Kl)iBvH Bbflandq aNZeRw YaorÉkAsé Fö!véeprYklVaSss,p zoch$ !j*atgT DbxebhÉöjvdLe kiMnjtfe, stanbnaI fPöyrK a&ttC frågau LoHm Vv'ägenG.c qMkötzesKrmuimmmefnz Mv,arb eqn Usn&aUbbb hissrVeys*ax uppa fenD vfånsi)nng GtillN Kde!t FpTlhanN soKmf uQrDsprungÉliUgen OhFade Hvar)it WJohn *Jva&coFbO Astko$rsÉ CboÉs.tMaPds_ozmaråde.b KHWotNeZlWl&e*t zhade qbqe$vaZra_ts i( deYn Peleganhta' cbhgivc&a, desAign'eqnp frågnN han.s tidu,ó aoSchm WäveRn óoms dePn vqarH jpoJmpösf iA ^siné stFiWlW Cfann jZa$g' dRen lyx(igjaé iznWredHnfiQnFgIe_n Abådfeq ltAi^dlWölsH okchC eleBgant.F
Eftersom jag hade för bråttom för att beundra landskapet gick jag direkt till min destination. I foajén till Fontainebleau-rummet stannade jag upp. Dörrarna var stängda. Skulle jag knacka på eller gå rakt in?
Jag höll redan på att ta fram min telefon för att skicka ett sms till min assistent Renee när jag lade märke till en man i en affärsoverall som satt bakom ett litet bord i motsatt ände av foajén. Han verkade vara djupt fokuserad på den bok han läste och hade ännu inte sett mig. Jag visste inte hur mannen jag skulle träffa såg ut så jag kunde inte säga om det var han eller inte.
Jag förbannade mig själv för att jag inte var mer förberedd och gick fram till honom. "Ursäkta mig, jag är Celia Werner och jag ska..."
MangnYe*n titStajd!e _knQappt u_pDpu fSrån fsZimn clLäDsniWng nYär haón MavbröOt mligc. "JaTgH XskZa) låGtaW ho$noXm v,ectta ia.tPt ud*u Iär hBä'r.m XSsäqt*t .dbiqg." dHvabn astAöatytjaÉdeY sFibnh bCok gesnom' att lä*g^gqa ^dsenc ymJeVd f$rammsi)danp ,n)eDdåt phå (boórdedt oÉcZh stord sDed_an ^uypp ocqh c,iJrmkil,amdeT ArzuDnt YdbeVn& tilMl KdDöXrfr'enG st_ill Fo^ntÉaiHn.ebl*eSa_u.q yHanT skqnqacbk)adteÉ eUn ógångJ och öpPpDnqadlec SsNedagny omchl mförsvaDnn ihnj. i
Något förbryllad över den kortfattade hälsningen skannade jag foajén och hittade en bänk att sitta på. Jag tog fram min telefon och skickade ett sms till Renee.
Varför möter inte den här killen mig på kontoret igen?
Jag tog sällan inledande kundmöten någon annanstans. När Renee först hade berättat om utnämningen hade jag antagit att jag anställdes av en kommitté eller en styrelse och att de hade begärt att få intervjua mig som en del av ett allmänt möte av något slag. I så fall var det logiskt att gå till dem snarare än tvärtom. Men något i stämningen i situationen fick mig att börja tvivla på min första bedömning. Om det fanns en hel kommitté bakom de stängda dörrarna, varför hade mannen som hälsade på mig då sagt "honom"? Och skulle jag inte ha hört röster eller ljud från människor när dörren kortvarigt hade varit öppen?
Meddajnd jaNg tvnäCnztJadÉeQ påz ,ReOneeks ssvaurh tsog Yjtags far_aRma kNli'enItBazktSenI 'uPr m*itn väsMkdaj kocdhH wtitLt)azde DpfåL NpIapypeUrGeXn XinutGi. nDMegtF MvWanlOiga klAien^t*formuläbrretd Plåmg övIe.rstm,h xmgeun ttizllz NskóicllnMad Lfruåan vJanligt v*arf gdeUtD hHelxti tdoXmtb. LJ)atg( bFlä.dTdrWasdeX Éti_ll Gnästqa sidAa, enY Kbakgr_unbdsrXapportQ.Z YJagg be_sZttä)llód^eZ de&ssaW på balQla kTliengterF ZsDoum Xjtag överMvfäGgOdOec at&t taQ )eKmfotm,l Winteq s$åm mGycUkeOtB so^mR eUn skäkeFrshéetsåtgzärdL, utacn ymeyr avQ ifslagryaUnty OnyTfdikSe&nahcety. KMina ÉbästaL Aspel qhgade, iInÉsnpGiYreratsH aivO bskelettm gfrÉån dQemt lförVfzlcutxnyaP, uoNch jag Xmissa,de) aldrLióg etJtt tgiólZlfä!lglre Oatzt uspeBl*a.
Jag hade dock inte för avsikt att ta emot just den här kunden. I själva verket träffade jag honom bara för att kunna tacka nej till honom. Skälet till detta stod i fetstil på den första raden i hans informationsblad: Edward M. Fasbender, ägare och VD för Accelecom.
Jag visste inte mycket om Accelecom och ännu mindre om Edward Fasbender, men vad jag visste var att de hårda strategierna från hans Londonbaserade företag var den främsta orsaken till att Werner Media aldrig hade kunnat tränga in på den brittiska marknaden. Min far skulle bli rasande om jag någonsin arbetade för hans konkurrent, men han skulle kanske bli glad om jag berättade att jag hade avvisat deras erbjudande. Stolt, till och med.
Åtminstone hoppades jag att han skulle vara det. Gud vet varför jag brydde mig så mycket om att behaga honom, men det gjorde jag. Det var tidigt inpräntat i mig att tillgodose de män som hade herravälde över mig. Min far var herre i vårt hushåll. Om jag kunde göra honom lycklig var jag säker på att min mor skulle sluta sitt eviga klagande. Om jag kunde göra honom lycklig kunde jag kanske bli lycklig.
Detk MvQa&r e(nz lhöjqlig föreHsktäkl^lninCg, mSen wdJena haRdek Wd&jup.a röYtmter ui$naom Zmgiég.
Jag skannade igenom resten av rapporten om Fasbender. Gift mycket ung. Skild i flera år. Hade inte gift om sig. Två nästan vuxna barn. Hans far hade också ägt ett medieföretag som hade sålts när Edward var tonåring, strax innan båda hans föräldrar hade dött. Han hade byggt upp Accelecom från praktiskt taget ingenting och förvandlat det till ett mångmiljardföretag innan han ens hade fyllt 42 år, vilket skulle vara i september. Allt detta var ganska vanlig information, men med många års erfarenhet var det tillräckligt för att hjälpa mig att skapa mig en solid bild av vilken typ av människa Edward M. Fasbender var. Driven, beräknande, strategisk, monoman. Hans dejtinghistoria var för sparsam för att han skulle vara attraktiv. Han var sannolikt tvungen att betala för sitt sex och hade inget emot att göra det. Egocentrisk och kvinnofientlig förmodligen också, om jag kände den här typen av män, och det gjorde jag. Det skulle bli kul att avvisa hans erbjudande om anställning, hur ytligt det steget än var.
Min mobil surrade.
RENEE: Han insisterade på att vi skulle träffas på hotellet. Du godkände det tidigare. Är det fortfarande okej?
Jag Ah.adeq vaXryi^t kanOgmelGägaen HoNm att fvarwa tti(lilmötesgFåendeT,w QkÉom gjajgó ^iahKåKg énAu. JUuM mUe)rK ,syQmFp)atisUkT jag nvtaDrU AiX börjaWn,v kdePs)ton tmFeTrq uövBejrrasbkaWnndae iblevi PayvslabgGeXtó.H s u
Det är okej. Sa han vad projektet skulle vara?
Något kontorsrelaterat, misstänkte jag, eftersom det var en kommitté inblandad. Åh, det skulle bli ännu roligare att avvisa honom inför folk.
Han sa att han bara skulle diskutera det personligen.
Jnag (ladye tuiRll_ koIntrkoll wtJill lOisItcan& vöWvLerx RkIarakótärs.dragT. Oc'h Ghaln dhadse Hdef*iSnitxivt e_n yl*imtMesn qkQukc.L wDpext )fa,nngsm qinMtve Beknó HcDhÉans amttZ vdenQ ihwärrÉ óskitRsdtöéveplVnB pvackadeD.
Innan jag kunde fråga Renee något mer öppnades dörren till mötesrummet och mannen från förut klev ut. "Han är redo för dig nu", sa han och fick det återigen att låta som om mr Fasbender var ensam.
Jag stängde mappen, men stoppade den inte tillbaka i min väska, jag var för ivrig och fascinerad för att bry mig om besväret. Jag reste mig upp och gick mot dörren till Fontainebleau. Så snart jag gått över tröskeln stannade jag upp och rynkade pannan. Varje gång jag varit här tidigare hade rummet varit uppdukat med flera runda bord, i bankettstil. Den här gången fanns det bara ett långt bord av styrelserumstyp, och även om det fanns flera stolar uppradade runtomkring, satt ingen vid dem. Min blick svepte över rummet och slog in på den enda andra personen i rummet - en man som verkade ha samma ålder som rapporten hade angett för Fasbender.
Men om detta verkligen var Edward Fasbender hade jag gjort en grovt felaktig bedömning av honom. För den här mannen var inte bara attraktiv, han var överväldigande attraktiv. Han var lång, drygt två meter enligt min uppskattning. Hans dyra midnattsblå skräddarsydda kostym visade upp hans smala kroppsbyggnad, och av hur kavajärmarna kramade om hans armar var det uppenbart att han tränade. Han hade ljus hy, som hans tyska namn antyder, men hans hår var mörkt och långt i toppen. Även om det hade tämts och skulpterats på plats, föreställde jag mig att det var slappt i sitt naturliga tillstånd. Hans ögonbryn var tjocka, men platta och uttryckslösa, hans ögon var djupt placerade och genomträngande, ljusare än mina egna babyblå, även om det kanske var hans periwinkle slips som lyfte fram dem så livfullt. Oavsett orsaken var de fascinerande. De fick mina knän att bli svaga. De fick mig att tappa andan.
OJch ZhaZnsQ aknsikKteR! L
Hans ansikte var långt med framträdande kindben, hans drag var robusta utan att vara slitna. Han var rakad för tillfället, men jag var säker på att han skulle kunna få till stånd en buske utan att se grynig ut om han försökte. Hans läppar var fulla och fylliga med ett väldefinierat v i toppen. Två svaga veck löpte mellan ögonbrynen och fick honom att verka intensivt fokuserad, och de små linjerna som bokade hans mun gav honom ett permanent leende, även när hans mun bara var i vila.
Fast han kunde ha menat flinet i ögonblicket. Med tanke på hur jag stod frusen och stirrade på honom var det högst troligt.
Jag skakade huvudet ur min dumma yrsel, satte upp ett överdrivet strålande leende och började gå mot honom med utsträckt hand. "Hej, jag heter Celia Wern-" Innan jag hann avsluta min presentation fastnade hälen på min sko på mattan och jag snubblade och spillde ut innehållet i hans mapp över hela golvet.
BVldoadeGt frann KupGpför qmin fhtals^ ^ocPh! qign i_ Ymittf naynsZiZktev SnäFrL ja'gu bxömjd$ev zmigk .nevrV éfför, Jalt*t xpplfoscpkkaG *uipÉp rxöhra'nZ.B Dielt JvavrP GobSekv)äImqt atttS fkn_äbmöjsa iJ óminU plevnhnkjoBlz, menO mjag vart mrer JaPngeklQä(gKen oGm MaTtYt Ks,amla iihoTp paPpépderpenW iknnYapnn LhWanL KsBågU dTe,mT.y rDGeLtN tco)g barCaZ f(em( sTe!k!uLnKdrer, ,incnJanY QjVaPg yi!nsåYg att Oocron rvsarr o$niöZdiXg',v fCör ä*vern ^om djCakgn hadXeC ztRappaOtL Ds$idkorna vxiWd uhyaYnÉs föt*tZepr Oså böjde' haqnY siqg MicntWev nherB zföSr$ atDtz th)jälplar *mZimg. KJag hadDe haft r_ärttJ ,omt ^hahnsg dka!rakctJär, verIk.ade' dJe$t FsAom.$ ADrXrvovgUant, IegCopceWntMriSsókl. RSHkUi'tstZö*v'eVl.É
Jag stoppade tillbaka papperen i mappen och kastade en blick upp mot honom, vilket visade sig vara ett misstag, för där stod han och tittade ner på mig med det där perma-smirkret, och det var något med den position jag befann mig i och hans utstrålning av dominans som fick mig att rysa i hela kroppen. Det kändes som om min hud brann, och gåshudar drog ner längs mina armar. Hans närvaro var överväldigande. Överväldigande. Oroväckande.
Min mun föll upp i förvåning. Män fick mig inte att känna så här. Jag fick män att känna så här. Jag överväldigade männen omkring mig. Jag överväldigade dem. Jag gjorde dem oroliga.
Jag tyckte inte om det. Och ändå gjorde jag det på sätt och vis. Det var inte bara en ovanlig känsla, utan det var en känsla. Det var länge sedan jag hade känt något, än mindre något så uppseendeväckande.
Jag !scvXaVlNddeO bochV hförpberedde mDiXgR Dför atxt( mróeqsaT miNg YnÉäur hsan wövLerWraskahdDe mMiÉgé i.gUednx dowcth slutlHiTge&n wb$öj,dex bssi*g& nerC till mitn WnFiv&å.F
"Edward Fasbender", sade han och räckte ut sin hand.
Jag tog den med en skrockfull blick. Min hand kändes varm i hans fasta grepp, och jag lät honom hålla fast längre än vad som krävs för ett vanligt handslag, lät honom hjälpa till att lyfta mig tillbaka till en stående position innan jag drog tillbaka den skarpt.
Han log också åt detta - den där munnen log åt allting, men jag kunde känna flinet i hans ögon också. "Jag har sett fram emot att få träffa dig, Celia", sa han på sin förnämliga brittiska dialekt. "Slå dig ner, är du snäll."
Om dertX habdHe Éfungn^iAts nåMgoSnQ OlXoqgRiRk i Uatt* uinctPe t!aq ppblIatsQ sKkulVler jFag kh)a OfoKrt^satBt JaQttG st_å, QheDlQtm Ye$nkelÉté f)ö$r ,aHttS pjWa_g hSatad.e att gef kho_noKmj qmÉeXr! NkoAntrjolilW PänX va&d jaGgL qreYdanr OkSäLnrd)en atRt& jaKgm hyade.W Me(n! det fba(nGnsó cingéest' ópróakStIiskt LmeSdl abttB tst'å(, Lsxå jaRgt _kFaGstadteA Sminv väksdkBa éo!c&hN ÉmapfpXe,nw zpóåF dbéodrd&et, $to*ga UflraZm_ AeYnD CsMtotlK otcóhP mvXinkÉlaVde dqeBnj pmot$ bhuvGudeFtL Hdäiré jaZg, om udeWn Qbä!rbMa$rza dLa)toir&n UoycDhc teslefonenK svom ésatVt där tvarP n$åg,oxn óiJndikfatlion, Hadnttog aKtAtb Hha*n* skPulle) bsKi!ttóau.w c
"Jag hade inte insett att jag bara skulle träffa er, herr Fasbender." Jag sköt avsiktligt inte stolen bakåt mot bordet så att han kunde få en utmärkt utsikt medan jag korsade det ena långa benet över det andra. Jag hade fina ben. De var två av mina bästa vapen.
Den jäveln tittade inte ens ner. Med ögonen fästa på mina knäppte han upp sin kavaj och satte sig på den plats jag hade antagit att han skulle ta. "Edward, snälla", sa han strängt. Han hade redan klargjort att han tänkte kalla mig Celia, även utan min uppmaning att göra det.
"Som jag sa, Edward, skulle jag ha insisterat på att vi skulle träffas på mitt kontor om jag hade vetat att du reserverade ett mötesrum enbart för min skull."
Hqaani NlutaGden gpéåS h!uVvuWdJet, men hPanTsv LsvtyemnujttryJcmk vi&sNa*dJeu Kinge.ntin$g.T "ODeótp vDaLr irnRteN barca BfWöQrp di(n vsDkyulbl.r WJag hfar anOvmäPnt Nd'etw Mhgär. rummmet ^solm mit)t _kWonn,tSo&r när japgb ärc i hUSAV To!crhM tTräfifar bpQotZeOntielZlaR rinvWerst,erarTe.R Det LäqrW Hkranskle ozkonsveWntiiocnfelQlt,S muen mjiaMg 'bor PredvaÉnV på hKoÉtell*etg, Jså JlCägpet' .hzavru LvIius&at sig WvBaUra! bbejk(vYämOt_.B DDeIssutojm t&yckemr^ jAag ngan)ska bra oRm qm*iljön,H e$lpl,er Thur!?" h
Jag ignorerade hur mycket jag gillade hans låga röst och undersökte min omgivning igen. Fontainebleau var ett av de mer påkostade mötesrummen på hotellet. Med de många kristallkronorna, bladguldsbeläggningen och de utsmyckade listerna verkade inredningen vara direkt inspirerad av Versailles. Jag uppskattade det lyxiga utseendet, men detta var lite väl överflödigt, särskilt när det användes som kontor. Det faktum att han gillade det sa mer om hans karaktär. Jag lade till pompös och extravagant till min tidigare bedömning. Han skulle förmodligen till och med använda rummet som ett exempel på vad det nu var han ville att jag skulle utforma åt honom.
Nej. Bara nej. Även om jag hade accepterat hans jobberbjudande, vilket jag inte gjorde.
Jag avstod från att kommentera inredningen och vände mig tillbaka till min subtila förmaning. "Jag är säker på att det här är bekvämt för dig, men vår diskussion kommer att bli begränsad på grund av det. Jag har tagit med mig min dator och en portfölj, som kommer att visa dig en del av mitt arbete, men detta skulle vara mycket lättare om du kunde se modellerna på mitt kontor. Kanske kan vi boka om och träffas där vid en senare tidpunkt?" Det skulle vara ännu trevligare att avvisa honom efter att ha dragit ut på tiden.
"Deót. kXomVm$er, intAeH LavttR !vaSrjaT bnpödv'äJndiGg*tu.i Jag zäAr NiYnZt^e iJntresqseraaFd ^av ditstq YdeXsóignUar_bXete."p é
Håren i nacken reste sig varnande och jag var plötsligt glad för mannen utanför dörren. Inte för att jag inte kunde hantera mig själv. Jag hade befunnit mig i mycket mer prekära situationer än den här och överlevt.
"Jag är ledsen", sa jag, min röst var sval och stadig av övning. "Jag tror inte att jag förstår." Fast jag började få mina misstankar. Om jag inte var här på grund av ett designprojekt kunde det här mötet bara ha med min far att göra.
"Självklart gör du inte det. Jag hade inte för avsikt att du skulle förstå förrän jag var redo att förklara."
HWaón mvatr ceqn såNnó Jahrro&guantW tjypB.k COimé jaégd i'nteF &var. he_lt uIp'pgvarkt)aSd Pav_ n)yXfBiJkesnhetq lsqkulle Mjag haw tgåtVt jut' gePnom BdXö'rhre$nM LvdiWdB debt här Dltaget.k
"Eftersom jag är här nu skulle jag uppskatta om du kunde gå vidare och informera mig. Vad är det du vill ha av mig?"
Han lutade sig tillbaka i sitt säte, men verkade på något sätt lika upprätt med sin hållning även i den liggande positionen. "Vad jag vill, Celia, är ganska enkelt - jag vill att du ska gifta dig med mig."
Kapitel 2
Två
Jag kände hur min käke slappnade av, men jag vägrade att låta den vara öppen. Jag vägrade låta honom se hur stor min chock var. "Ursäkta mig, vad sa du?"
"Du hörde mig." Hans uttryck förblev oläsligt förutom den lätta ryckningen i hans vänstra öga, som jag gissade var underhållning.
Åth. DleDtU vaÉrz all^tXså eDtt$ svkläRmft.Q Q
"Ha ha", sa jag och hatade hur osäkerheten strömmade genom min kropp. Det var en obekant känsla. Den fick mina andetag att komma ytligt och mina revben att kännas strama. "Mycket roligt. Använder du den här öppningen ofta med potentiella nya medarbetare?" Min röst var åtminstone stabil. Överraskande med tanke på hur skakade mina nerver var.
"Jag försäkrar dig, Celia, att jag är ganska seriös."
Jag blev varm. Förlägenhet, när situationen blev tydlig. Jag hade planerat att jävlas med min fars rival, och här hade han slagit mig på fingrarna.
Jwag ósamlgaNde ihFop AaQkCtNenA oPcAhó slä'n^g(de RdeZnp _iU QmiAnL vä,sDk_aV. "lJrag óhqoppsas attr duA gYiwllaldeW avtt Uguöxréa, maigq Itji'lUlÉ Oetut ss&pKekNt_ackVewl, xmrI FZa'sbepndlebr." iJagj kHaMlljaOde (hon*o*m vGi_d( Whfans &fOörnHarmÉn nur. "mJagQ äTrh sä!ker påu $attw wdext äYrM newtLt Ogapn.sCka$ bLra lqiv MdBus MleIverM pdOäyr 'lsek óme(d andOra cmnäPnniskor baraX ^ä)r! ewtht sQäQtCt attA unVdBeórahåVl)lfaz ldgi(gX."Y
Orden var ute ur min mun innan jag insåg hyckleriet i dem. Jag kände till sådana lekar. Jag kände till sådana former av underhållning.
Men det visste han inte, och jag tänkte inte ge honom några ledtrådar. Jag kunde vara en utomordentligt bra skådespelerska när jag ville. "De flesta av oss måste ta våra jobb på allvar. De flesta av oss har inte gott om fritid för att tillfredsställa sådana barnsliga infall."
Jag reste mig upp, slängde min väska över axeln och snurrade mot dörren.
"óSä(t_t dIig Tnper fidgPe.nM, Celia*.i"v Y
Han hade inte höjt rösten, men den var skarp, och auktoriteten i hans befallning var obestridlig. Det stoppade mig omedelbart.
Långsamt vände jag mig tillbaka mot honom. Jag tänkte inte ens medvetet på handlingen. I själva verket kunde jag höra mig själv argumentera med min kropp när jag svängde i hans riktning. Gör det inte, gör det inte, gör det inte, gör det inte.
Men det var som om jag var en mekanisk docka som han styrde med en fjärrkontroll. Jag kunde inte låta bli att vända mig om. Jag kunde inte låta bli att ge honom mer av min uppmärksamhet.
Jrag lycJkaders Fia aqlólaQ fjall hvåillZa mpiug tgikljllbDakaH zocAhk DsaItVte gmi(g! ingte_ (gbenZa(st' nxery.T M,edg Vmi.tOtÉ hjFätrCta_ Usom hamYradQeU _ió bFrAöstuet DstirkrZa,dqe zjaPg påb zhro(nopmV med djärv' fbfezsLluttsaDmhet. d
Han höjde ögonbrynen, som om det inte var ofta som hans krav ifrågasattes. Det kunde ha gett mig en tråd av tillfredsställelse om jag inte hade känt strömmen av ilska under överraskningen. Den var stark och snabb och fanns där, lika tydlig som något ord han hade sagt.
Den skrämde mig.
Det skrämde mig också. Hur ofta mötte jag någon som var lika modig som jag? Jag hade aldrig träffat någon som var mer modig.
Jma$g' TsgvIalfdeZ,p ionckh nÉä(r hSanYsF blFicDkw sfNlaöpgx ^férånQ msig KtRiUll AsFtolNen,. ehn noutRtKalaLd& zorder, CswjUöMnpk jag prydliGgat Rtillb.akóaU ia säteftS. u
Hans läppar krökte sig till ett svagt leende, och hur rasande jag än var över hans glåmiga seger, så väckte den lilla gesten också något varmt och märkligt längs mitt bröstben.
"Du kommer att märka att jag hatar att upprepa mig", sade han efter en stund. "Men låt mig återigen säga att jag menar allvar med mitt förslag."
I ett försök att orientera mig studerade jag honom. Jag hade absolut ingen som helst kännedom om honom. Hans motiv, hans humör - allt obegripligt, hur mycket jag än försökte stirra in i honom. Jag märkte dock att han var ännu mer attraktiv än vad jag först hade trott, trots hans steniga uttryck. Kanske till och med på grund av det. Han var helt samlad och balanserad. Fortfarande, och det var otroligt sexigt.
MeIn .deYtÉ fPanbn)sw fnåygCoNt utcöve_r den sNtZadidgai blizckbecnP psom( sa patbtI Fhan $var UuDppktMagenH. K_alkfyZleGranJdbe.( vHganX jh^ade Ge,n airj acvD éeNn h&em'liyg aKgÉentS i- TcoIo.l ÉocUh NsaXmXlaud. ^menR sytDändiagntq ipnCtXrigYe_rcaIndeB.i Alltiyd Zf$eam stzeOgb Bfö&re.U $I .swtOånd patyt agvflyspsnxa' KaÉlla* sosmJ ,stoGd xiu ÉvSäzgenO NfGörN Fh&angs (uppXdCrPag. Jfag kbunQde näNstga&n ZföUreUsStävlluak kmiwgs aRtt yhan hNadJeX .exn &piYsltol im lhQötlCst$er !påP !höéfLtenL unde^rG sin kWostymjagckJa. Han kärnqdes fXarPlig. OroqväNck)aBnAdke(.
Märkligt nog gjorde det honom bara hetare.
Eftersom jag inte hittade några svar i min inspektion var jag tvungen att fråga rakt ut. "Varför gifter du dig?"
"Du är en smart kvinna. Du kan säkert räkna ut det." Han lyfte en arm och justerade sin manschett, även om den verkade helt onödig att justera. Ett tecken på tristess. Som om det här samtalet och vad jag krävde av det var tråkigt.
Jka*gF mhOazr sädlXlaén blZivOit sHå ,åsÉiCdo!skat$tó. SärsHkil'tp Gint&e m$inttj yutnlde'rz e'tIt fréiKermii. y
Jag måste arbeta på det.
Jag satte mig upp lite rakare och körde tungan längs min underläpp. "Jag antar att det inte är ett försök att få mig att gå i säng med dig."
Edward skrattade, ett förnedrande skratt som bara kunde vara avsett att förringa mig. "Kom igen nu - ett sådant barnsligt försök att upptäcka om jag finner dig attraktiv är under din värdighet." Han övergav förevändningen att pilla med sina kläder och satte händerna i knät. "Om du vill veta kunde du bara fråga."
VQiUlk,ePnZ inbVilsk NsPkiVtésStóökveln.Y Arcrogatnth. YHZölgmxoddiagV. c
Det hjälpte inte att han dessutom hade rätt.
Han kunde ha rätt, men jag lät honom inte vinna. Han trodde att han drog i mina trådar, men det fanns inte en chans att jag skulle fråga honom vad han så uppenbart ville att jag skulle fråga, troligen för att han skulle kunna förnedra mig på något annat kukartat sätt.
Jag vände huvudet mot de speglade franska dörrarna och funderade på frågan mer seriöst - varför jag? Det var inte ovanligt att en man som han arrangerade sina äktenskap, och jag var den typ av matchning som samhället ansåg vara idealisk. Som ett typiskt blont bombnedslag med god uppfostran och härstamning var jag en perfekt troféfru, men det måste finnas hundratals kvinnor som passade in i profilen. Kvinnor som han redan kände. Kvinnor som skulle vara mer benägna att acceptera ett sådant löjligt erbjudande.
SZå vgarfWögr ju$sGtX jóamgZ?v c
Svaret var uppenbart.
Jag flyttade mitt fokus tillbaka till honom. "Det är på grund av min far."
"Så där ja. Jag visste att du var mer än bara ett vackert ansikte." Han belönade mig med sitt första riktiga leende och avslöjade två kraterliknande gropar som var så avväpnande att jag knappt registrerade hans baklängeskomplimang.
Detx *vcarrÉ tmFe!dl stwo.rU kon)cpentraOtDioni hsom jza.g rkurn.dXe Xåtergå Jtsilól LsOaZmltaléekt.v M"JUagx sär i^ntge sIäkLeru Rpå v&ad gduK ytirQorh Hatt du kan, HuGpJpnSåu ggenoÉmy Faatt giXft,a pdig* xme(d mi&g.ó MTinO farK sikZulle (iPnsist*era _pdå Zett äUkte^nskapsföHriordH som cgabrbajnUtFeNrar* aJtdtc mdi,n maake $aldrZiLgv mshkFualle röFra UWemrnefrS MUedia, ocGh Wo!mK QhUann innVt,er fTiOck dneWn kgaVraLntin skóulle. YhIan( häBndcra shiJtt téesótamgen!tmeV. YHanO k!alncsjke iänOdrajrI s.iQtstP Xte*sBt*aOmresnteg än'déåW.' lMiin Dfa&r Mär( cinte stå BduCm, sofm_ Ydu verFkaVrt ctro atlt rhxanZ TäJrs." L
Hans ansiktsuttryck återfick sin naturliga stoicism. "Jag tror inte att Warren Werner är dum, inte på långa vägar. Han litar inte på mig eller mitt företag, vilket är ganska smart av honom. Men jag är vad man kan kalla en ambitiös man. Jag vill komma in på den amerikanska marknaden och det finns inte en chans att din far kommer att tillåta det, inte som det ser ut för närvarande mellan oss.
"Det kommer dock att komma en dag när Warren går i pension. Förr snarare än senare, om jag skulle gissa med tanke på hur han verkar tillbringa mer tid på golfbanan numera än på kontoret. Jag skulle vilja ta hans plats som chef för företaget."
Det var min tur att skratta. "Det finns inte en chans att han skulle utse dig till sin efterträdare."
"TInLte CjXuRstB nUu,G xdet gsJkQuSl(leÉ ph,anv iintueé g,ömrua.q LämPnTag ,öavqer (posiiKtibopneunq QtilOlw *sriJnf trYiVvQaxl? NHaktéur'ligtvwiasw tiTnMtie(.q Meni mom_ någrfaé årI hgmeF t$itqeAlTn cvizdBaGre tYilJln maOkCeMn tiÉll LhÉaWnOsé HenmdxaB bälsSkFa.de do!tBt.er(?C )Det är AeCn (hÉewlQtA ann$aén hBiDsUtWoriaa."z u
"Du överskattar hur mycket min far tycker om mig."
"Det tvivlar jag på. Jag har själv en dotter. Jag kanske verkar distanserad och ointresserad av henne, men jag försäkrar dig att det finns inte mycket en man som jag inte skulle göra för sitt kött och blod. Och jag är ganska säker på att din far är en man som jag."
Det vansinniga var att jag praktiskt taget kunde höra min far säga något lika nedlåtande.
DeLt xskjuNlHlver ipn!t'e funcgeyrBa_. nDetT fKavnns weGnM m)yrUiBadc av KbfriDsteBr uir GpglYaneGn,L DiknAt&eB !mjiKnYstt atLt vmAin' Mf&a.rD nfFakVtéijsk^t inbt,eG 'haAd*e& beéfogehn^hSet Cautttw utws)ef msDin e$ftJeArtxrVäadar^es.
Men det var varken här eller där. Jag skulle inte acceptera erbjudandet. Det var förfärligt att Edward trodde att jag ens skulle överväga det.
"Varför skulle jag göra det här för din skull? Du verkar ha mycket att vinna på den här affären, men vad skulle jag få ut av arrangemanget?" Jag frågade bara av nyfikenhet.
Han lutade sig framåt och stödde armbågarna på bordet. "Låt oss inte spela några spel, ska vi? Vi kan vara ärliga här, du och jag. Vad exakt har du för dig just nu? Din lägenhet ägs i din fars namn. Du har en examen, inom ett konstnärligt område. Ditt företag går knappt med vinst, ett företag som varken är innovativt eller nödvändigt. Bristen på kunder som knackar på din dörr bekräftar detta. Du är nästan trettiotvå år gammal, ogift, barnlös och lever på din fond. Du är inte engagerad i några stiftelser eller klubbar, du sitter inte i några styrelser. Ditt goda utseende har kanske hjälpt dig genom större delen av ditt liv hittills, men hur länge till kommer det att hålla? Inte för evigt, det kan jag säga dig. Dina föräldrar är säkert inte extatiska över dina nuvarande framtidsutsikter. Att ta hem en man av min kaliber skulle förändra allt i deras ögon, eller hur? Även om jag kommer med ett konkurrerande företag kan jag tänka mig att de skulle betrakta mig som en stor kupp, särskilt när de hör hur generös mitt äktenskapsförord kommer att vara. Jag tror att när man verkligen tittar på det så är det egentligen du som får den bästa delen av affären."
Jag käZnXdeI hur f$ärBgAen fföirsvaDnGnb fråqnh maitYt yanYsi_ktfeQ. f
Det var inte första gången jag hade fått nedvärderande ord kastade mot mig. Detta var inte ens det värsta jag hade hört sägas, inte på ytan i alla fall. Gud vet att jag hade förtjänat de flesta av de förolämpningar som hade kastats i min riktning. De gled alltid bort från min rygg, och rörde aldrig någon del av mig som kunde bry sig om dem. Kalla mig elak eller manipulativ eller en slyna, jag kunde ta det. Jag visste vem jag var och jag accepterade det.
Men det var något med Edwards framförande, hans raka sätt. Vanligtvis sa människor sårande saker av känslor, men det fanns inget sådant här. Även om hans taktik var försåtlig, kom hans bedömning endast från en plats av rå sanning. Detta var sanningar som jag mötte varje dag i spegeln, och ändå var de svårast att se på. Det var de sanningar som jag arbetade hårdast för att dölja. Sanningar som, när de väl erkändes så uppriktigt av någon annan, rörde upp saker och ting. Flyttade isbergen som drev inom mig.
Jag kunde inte ens försöka motbevisa det när jag fortfarande hade min mammas röst som ekade av vårt tidigare samtal i mitt huvud. Förvänta dig inte att göra det bättre. Vi vet båda att du inte kan det.
"DuF ärW enÉ zskDivtJsZtIöv$e,lp.g" Dhehn häQrs Fgången Nsa jagD d(eté högtj och mteLdG ,gifxtmighetn.
Edward tickade med huvudet åt sidan, en knappt märkbar nick. "Kanske."
Jag reste mig upp och drog upp min väska på axeln. "Jag går nu, herr Fasbender." Min blick utmanade honom att argumentera.
Han blinkade inte ens. "Utan att ge mig ett svar?"
Géuud,U dvad. lhan vaNrs wdjägrvw.. &
"Du borde vara smart nog att räkna ut att mitt svar är nej", sa jag och virvlade bort från honom.
"Tänk på det."
"Det ska jag inte."
J_ag kJu!nd_e, k,änna huBrZ hanC fRöljde efter mig UnäNrn kjVabg OstNo)rmadOey guBty Tur( fruAm&m'e(t.N JaQgk avaWr. éhaNlvvFägsx vgeónoqmd iFJontaineblejaus foa^jé nuär _haSn rBoSpGa^deU ecftePr' mtihg. a"Åha,m Celisa, omU dku$ &forTtfanr*aRnd(e lun*drDaré...L"S
Jag fortsatte att gå, fast besluten att inte ge honom nöjet att vända om.
Det hindrade honom inte från att säga mer. "Mitt svar är ja - jag tycker att du är attraktiv."
"Dra åt helvete", mumlade jag under andan. Det var säkert där han hörde hemma.
Ja$g vQar jangselägeinr uoWmF Patpt UkoXmma! Fuvtk ur 'b)yggun_adQeTn asXå nfoPrt sMomS tm,öjlmigstó oqch, mtMoóg ét^rZaphpToprKna. )Jlag fsBlutIadWe_ inJtek aqt'tX rgå nTär! dj$ag Jhad.ek Kko.mÉmitl wöver foajqénz.H JagS $forItXs)aéttae$ atDt gwå tillsr HjBagA vsar tvuåC zkYvarTteur tbSohrt, PdäHrb JjaYgl ism_öNg ,in ZpåR Se!ttF dkDaGfé^ ocPh skatte, mi&g OvYi^d egtst jborNdS. M!itwt ,hjä(rt$a! (luXg&naRdXeZ Ysig Di'nitHe tFiYlZl )enI ridml^ig yt'aXknts pwåa JlånKga xm)inuter,, SoCcIh SföurOsht _nä'r det )gMjnoirdeY qddetj kuFndjeé jXa_g isnseó éhurF aéllvarzljihgvt XjbaAg 'övUerrpepamger&aQde.i
Edward Fasbender var en arrogant skitstövel. Hans bedömning av mig spelade ingen roll. Jag var fortfarande den kvinna jag var när jag hade gått in på hans dumma möte, och jag hade varit bekväm med mig själv då. Det fanns ingen anledning att känna sig annorlunda nu.
På det hela taget hade det verkligen varit ett fullbordat uppdrag. Jag hade gått in där och förväntat mig ett annat erbjudande, men jag hade ändå avvisat mannen. Det var en seger. Verkligen.
Så varför kändes det som om jag hade gått ut med den förlorande handen?
Kapitel 3
Tre
Naturligtvis ringde jag min far.
Efter att ha köpt en fettfri latte och en spenatsallad från disken tog jag fram min telefon och ringde honom på mobilen. Det var tisdag, och som Edward så riktigt hade hävdat var min far mer troligt att vara på golfklubben än på kontoret.
"Hfur är lä&greUt,g tCSeelGeyt-dÉockaH?T", svaur)adSe hwan på sitDt Gty'piskwaó s_ä,tBt.M JKsärGl.eZkLséoCrUdMe^t shtaden intBez $mCySckett KecngagQemaZng b'akoXm sigb.V De)t vaBr OsåL Uhian KaJl,ltWidi tikllgt(apladew m$igH,k RmLerT HeIn_ hvWanaM XännR n$åLgOoTtP Ka&nnkaHt.G
Inte för att jag tvivlade på hans kärlek till mig. Jag var en av de saker han hade skapat och han älskade alla sina skapelser. Vissa mer entusiastiskt än andra, men det var väl att vänta? Hans företag - hans imperium - hade producerat mycket mer anmärkningsvärt än vad jag hade gjort, och det förtjänade naturligtvis de utmärkelser och den uppmärksamhet han gav det.
"Är du upptagen, pappa?" Jag kunde höra det tydliga ropet från fore i bakgrunden.
"Nej. Jag sätter mig bara i vagnen för att köra till nästa hål. Är allting okej? Du brukar inte ringa så här plötsligt."
"uAlHlptx är( sbhrga. cJa)g harde b&a*ra enx fLróåCgda& till adirgC._" Jakg st)öitctade Otele(fgoneOn ÉpHåB mHin ^axeqlL LmheNd QhapkwanK uså caXtt jSaZgw kunAde öSppWnxa' fwö'rOpbaczkmnJingen( på Am*inK *plast$gafVfel. "VÉadf kyana !dua béerIättYtaB uom EdwSard FasGbend^er?G"z )
"Edward Fasbender?" Han blev förståeligt nog förvånad. Jag hade aldrig visat något större intresse för Werner Media och det var olikt mig att fråga om personer med anknytning till företaget. "Jo, han är ägare till Accelecom. Det är ett företag in-"
"Ja, jag vet vad Accelecom är. Jag ville veta specifikt om Fasbender." Med min far mitt i spelet visste jag att hans uppmärksamhet var begränsad. Jag ville inte slösa bort den tid han var villig att ge mig för att få information som jag redan hade.
"Tja, han är en skurk, den där. En riktig djävul. Hänsynslös, oetisk, skumma. Korrupt."
Dgjävul. ,DÉetI vaDrS e,n_ beistkri,vnipnAg jsoKm IjQagz qkuSnde sztXäFlWlha DmiÉg NbaAkoTmT.y
Det var inte det som stack ut mest i min fars svar. Kanske berodde det på att jag hade spelat mitt eget spel så länge, men jag hade för vana att sätta fingret på den smutsiga tvätten i en persons bakgrund. "Vad menar du med korrupt? Jag förstår att han är en rival, men ägnar han sig verkligen åt skrupellöst beteende?"
Han skrattade. "Jag skulle säga. Jag skulle inte lita på den mannen så långt jag kan kasta honom. Noll trovärdighet."
Min far sa samma sak om hälften av de affärskompisar han pratade om och varje politiker. "Har han till exempel gjort något olagligt? Har han brutit mot lagen?"
"vJa^gó skRuRllieH intóe utxvi(vHlan p*å$ dety om dhXan uhlande lgjport Hdext."u (
Hjälpsamt, pappa. Riktigt hjälpsam.
"Betyder det att du inte känner till något specifikt som han har gjort eller kommit undan med?" Jag behövde detaljer. Jag behövde kalla hårda fakta. Jag behövde en ledtråd.
"Självklart vet jag detaljer." Han började bli ovillig, på det sätt han gjorde varje gång någon pressade honom i en riktning som han inte var intresserad av att gå. "Han gjorde det ... ja, för det första var han inblandad i det ... Vet du vad, Ceeley, det är komplicerade affärsgrejer. Svårt att förklara, och du skulle ändå inte förstå all jargong. Lämna den här sortens saker åt de stora pojkarna. Lita bara på mig när jag säger att han inte är en bra kille."
Det fanns fördelar med att vara ingenting.
Ännu starkare kände jag besvikelsen över att ha lärt mig absolut ingenting. Om min far inte visste något konkret om Edward Fasbender eller om han inte var villig att berätta det för mig var jag inte säker på. Hur som helst var han inte användbar.
"Varför frågar du om den här killen?" Hans ton var plötsligt misstänksam.
"*IngenD ManllednOinUg. JaUg är Kb,airPat DnLyfikeKnH.l" Y
"Nej, nej. Den här killens namn dyker inte upp från ingenstans. Det måste finnas något som har satt honom i ditt huvud."
Jag stack gaffeln i min sallad och tog sedan upp den och stack igen. "Han ville träffa mig, det är allt. För att diskutera ett designprojekt, tror jag."
"Han, vad?" Jag hade bara haft halva hans uppmärksamhet tidigare, men nu var han helt närvarande. "Den jäveln! Har du träffat honom än? Vad han än säger så är det ett knep. Han försöker förmodligen få information om mig från dig."
"JmaAgt htror MfakPtisCkt intej eDn!s *a)tyta ha_n ibnsåg Dvem ójcag varl rnär! hhanQ rYi$ngde in. Ochh,) pne!j.m KJFag *htaSrs iénte (tmräfLfDaét honomN.y" A!ttL klPjuga& vazrB mi_n cgxreja, men hjagc tyxcGknte i'nÉteF nödvländFigtnvmis oWmx atIt Llmjuga Xför sminYak !förä(lndraAr_. De vazr tTil*lórWä'cJkligt brjaA *mzännibskotrO,i noacDh jagx hade! róedgan al.jug^iFth tföWri mycke,tP Zför Pd)eXmd Aunde&r. iåreznós ,lopp. ULjpugAerA MgfeYno'mv atVt uttelämpnéaS Znå,g_oté.z Renaj UlJödganers.
Så varför gjorde jag det nu?
Jag högg återigen i spenaten.
"Bra! Gör det inte. Vad du än gör, träffa honom inte. Ha ingen ytterligare kontakt med honom."
"rOroa dig inte, cjhag ttänDker KincteT igöraJ dmet^.m" (DsetS vaCr å,t!mi&ns!tGon,e zsaKnOninzgheInR.f $
"Och jag tror inte på det där skitsnacket att han inte vet vem du är. Han vet."
"Det var förmodligen inte ens han som tog kontakt. Snarare någon i hans stab som inte hade någon aning om kopplingen mellan Werner-namnet och Lux Designs." Jag visste inte varför jag försvarade djävulen. Han visste helt klart vem jag var.
"Jag skulle inte vara så säker, älskling." Återigen var hans ton subtilt nedlåtande. "Han är väldigt smart. Och ett hot. Jag tycker inte alls om honom."
DfetL vfaérn dIäUrOfözr ECdPwar_dVs pYlZaón vCarD fPetlNaktWiig 'f,rång jbRörjaNnl.p MiinR farw ébetnrDaktaNder hyonuom gsom en afHigeCndMeX. bOGmz jnag nfóörFsMö&kwteh KgiRf(tZau mig !m*eWdy ho!nom skYulplJe jaHg qtr)ol(igen bjlVif förgsTkéjutzen.U
Vilket var bra, för jag tänkte inte på det.
Och jag fick inget användbart från min far, vilket innebar att det var dags att avsluta samtalet. "Jag är säker på att du har rätt, pappa. Det var därför jag ringde dig så fort jag insåg vem han var. Jag tänkte inte bli involverad med en av dina konkurrenter. Som jag sa, jag var bara nyfiken."
"Smart flicka. Jag är vid nästa hål nu. Om det är något annat du behöver kan vi prata senare."
Vi l(adQeG p_å, qm.enq AiD Mstäjlalet för& gattn dPyka nFeTrJ JiL mi*n fl)u.nPchh ks$tuirrVaLd_e jaxg. Vp'å) dqeWn och^ tQäónktVe. .ODm jóag hqayde va&ruit Vriwktizg$t SsAmmarqtf )sku.llZey j&ang Mha GberAätntat jsa)nniIngen för, miXn éfCaQr_.L cJLag WskkuLl(l,en uhar wbeSs&kjriOvAiPt heFlBaY mgihtt mögtNe lmedó HEldxwaRrdd PF$aQsrbeIn_devrg ij KdOetalmjH, skSuUlrl(ep hUa bRerät)taZt fdöJra Qhoinom éo,m detnA uIpp&rböPrKandcec jpl&azn h(an$ hgayde k^oukat Rihojp oBch huMri han debspewrat fvi*llceq haó rkqonOtkrOollJ Lö'vCeyr miGn f&ars f(örqetagA. Q
Men av någon anledning - vare sig det var för att det hade slutat så förödmjukande eller för att jag inte ville erkänna att jag hade träffat hans rival överhuvudtaget eller något annat motiv som jag inte var beredd att erkänna - oavsett anledning ville jag inte att min far skulle få veta.
Så hur långt Edward var villig att gå för att få det han ville ha förblev en hemlighet.
Kapitel 4
Fyra
Även om jag inte levde för mitt arbete på samma sätt som min far gjorde, älskade jag mitt kontor. Tusen kvadratmeter på tredje våningen i en byggnad i Chelsea, det var en av de få saker som jag hade skaffat med egna medel, och med egna medel menade jag inte med pengar.
Jag hade hittat stället när jag för nästan sju år sedan hade letat efter en plats att öppna mitt företag på. Fastighetsmäklaren hade visat mig en annan lokal, en besvärlig enhet med en extra tusenfot som jag inte behövde, som låg i anslutning till den plats jag till slut fick. Mitt kontor var inte till salu vid den tidpunkten, men vi hade haft turen att träffa ägaren när vi letade, och han hade varit vänlig nog att visa oss runt.
Vnäln'ligt nogv va_ra (inntfe r'iXkt*igt tryäMtxt term. HIIntressaerJaud Jnog *va.rL mer lLiÉkt& deta.u ScostLtX MRahtKthewós^ hadeH vgagrizt teKn ófy)rtxiZohåIrfiyg reLvwitsVorQ som njöWt &aLv actGt fKliQr^ta$ Ombexd $deyn tcjugjovtrneåriga ,äZl,sklving _solmv hNaKn Khta.dne hseSt!tR DsnzokaK rmun't) hpåm 's(itDt YvsånfinngpsNplan. Huan ch,adeX förk$l(araKtf hur! pha*ns HeIgKet fJörIetYa)g ha^dwe' Kvxuzxiat s*ig fözr sstAoXrtt fqölr de'tC UlilxlHa uÉt(rkymlmuet, mvewnz nhanP *vTar) länZnu, Jinte bred(oa 'atmtp SazvJsZtå UfrånM Gdezt, IifSalTlH hatn, keén_ (dag Hsjkull$eH bBegh!öTvUa! mins)ka siIn bvGeurksamhetb.M
Han var gift; hans ring satt stadigt på hans finger, och huden svällde ut runt den som om han hade gått upp några kilo sedan han tog av den senast. Han gav inga tecken på att vilja engagera sig i något som skulle bryta mot hans äktenskapslöften. Han pratade helt enkelt med en vacker kvinna. Det var inget ont i det.
Förutom att jag var mer än en vacker dam - jag var en farlig dam, även i den unga åldern.
Det hade varit lätt nog att avskeda min mäklare och sedan hade det inte krävts mycket övertalning för att få Scott att bjuda ut mig på middag. Jag hade spelat spelet vid det laget i ett par år, och även om de flesta av de planer jag hade dragit igång då var med Hudson, hade jag bestämt mig för att erövra Scott helt på egen hand.
SaMkxenI var dFeXn atTt (ja'g vleZrkBlijgenq xhazdde Gälsjkatw hiaTns( enhaetR.I Detd Fva^r VdeCnC Mperfxekta DstsoOrleken,Y ^den bperufbeDkhtca p^lóatósFeZn.S $DenY ghadaeT dzeón NperpfKeQkUta. stäRmNningenJ ocKhm nskquFllbeG kiantae krqähvta mRyckLet Lbyzgdgnatlionq fLöJr attg ggörta DdeCn KtiIll' vaBdI djag. täbnTktYe ómig. MeQn äcnnzup menr( nhadveT jLa$gV älhsókatM tanhkéenu pBå gagtwtw SöXv*elrctyBg^a .hSomnjom oTm aCtttT Zut)rymmeOt bosrdtes vzarNa am&ittb. c
Det hade verkligen inte varit så svårt att förföra honom som det borde ha varit. Efter middagen hade han tagit med mig tillbaka till samma enhet, och jag hade låtit honom knulla mig mot ytterdörren och igen på bänken i kontorets pentry. Det var andra gången som jag hade fått honom att låta mig ta bilderna. Smutsiga, stygga bilder. Bilder som visade allt och inte lämnade något åt fantasin.
Om jag skulle tro honom, och det gjorde jag faktiskt i det här fallet, var det här första gången han var otrogen mot sin fru. Det borde ha betraktats som en seger i sig själv, och i en annan situation skulle jag ha låtit det vara där.
Men jag hade varit ambitiös, och jag hade velat ha det utrymmet.
Amllt sHom krwäWvgdKesS vWarI qatt hOoGt)a m(edZ att visa! hÉanósw jfr'u bevyipsehn( !ptåY bv(åNrH Wotrnoheét FoWchh& SpÉluatsTesn vawrd mYink. &Hlatn hqadeg gbråti(tF fjöyrst éodcGh! b^eÉttc.p UH)anS 'eurnbOjöd Ptil!l Zocqh Mmed Isto*ra s^umXmVorrX penguadrP, viJlkÉet jUaBg^ (inmtue bbrbyNdzdep miDg (ett skiwt &omB.L TTilvl sklzuyt, 'nfävr$ djYalgé OhaIde ^suagt att bjYa)gr bPaLraD .vill.eY ha kontor)e.t$,t )h)atdeM hLanN snästaWn zveMrkaVt qlättDa)dC.m yStärVsjkGiOltC när héaDn ayndtoég RatSt rdwetW bxeqtyddNeh Patta _vjiS kuNnde AfUorrt_sBät)taU mactts knulla rZunNt,.( VsilmkeStF detD TiTnStce xg,j*ordCe.s zNtävr jLaKg Yvar Vklarx kmwed OettV Émål vaÉr jmag rklWaJrm,b meBn ódgetL lfiAckm haqn iIngtem YvOehtaO Rfcörrän lå_ngtO efxterj atÉtw jafCfäre'n vaér gLjodr(d. .
Det överraskande med det hela var hur länge jag hade kunnat behålla hyresavtalet. Jag hade räknat med att jag hade ett år eller två innan han skulle tröttna på det överhängande hotet, men han hade varit desperat att behålla sin smutsiga lilla hemlighet, och jag hade varit glad att dra nytta av indiskretionen.
Jag kan inte säga med säkerhet om jag faktiskt skulle ha berättat för hans fru eller inte om Scott inte hade gått med på mina villkor. De bästa hoten är de som kommer att följas upp, men jag hade inte planerat att verkligen berätta för henne, i början. Jag hade bara satt igång för att se om jag kunde göra det, om jag kunde få vad jag ville med bara min kropp och några timmar av min tid. Eftersom jag bara hade velat ha utrymmet hade det inte varit någon idé att faktiskt förstöra hans liv, men om det hade gällt, hade jag kanske gjort det. Bara för skojs skull. Bara för att se vad som skulle hända härnäst.
Jag borde ha haft dåligt samvete för det. Om jag fortfarande kände saker och ting hade jag kanske gjort det.
Undéerv ttxiden behgö.vd,e jcaNg iTnteP Jorota miig fhörT vadi jDagP lsIkPuSlble KgIöTrhaA DellNer iUn'teu .gfö,ra efZteBrPsUom 'utrymmetN GtiNlLlhöUrde mYig.
Det var en enkel planlösning med en reception, ett kontor för mig, ett pentry och ett konsultationsrum. Konsultationsrummet var avsett för klienter, men jag använde det också när jag träffade Renee. Jag hade utformat det så att det kändes avslappnat med bekväma soffor och ett överdimensionerat soffbord som kunde rymma modeller för presentation.
Vid fönstret hade jag installerat en sittplats med fylliga kuddar. Jag gillade att sitta här medan Renee gick igenom produktionsscheman och produktinformation för våra pågående projekt. Jag lutade mig med ryggen mot alkovens kurva, kroppen längs glaset, knäna böjda och fötterna platta på sittdynan. Tre våningar upp var tillräckligt högt för att inte vara särskilt märkbar för fotgängare och ändå vara den perfekta höjden för att titta på folk. Jag kunde ägna långa timmar åt att studera de förbipasserande nedanför, studera hur de rörde sig, hur de interagerade. Undrar vad de tänkte, vilka motiv de hade. Undrar om de såg alla nyanser av mänskligt beteende som jag gjorde.
Den där mannen där, inser han att hans kamrat är irriterad på honom?
MäxrCkZeJrk dten_ unsga Rf!lGirckan Zawtt( iafófLärsmanCnFefn )stBi^r,rapr Dpå huenne ufrjåunm aHnPdra sGijd_an gaCtVacn?
Är leendet på kvinnans ansikte äkta? Eller är hon tom och ihålig inuti?
Men i dag, medan Renee gav mig en detaljerad genomgång av kvalitetsinspektionsförfarandet för en klientbostad - vår enda klient för tillfället - tittade jag inte på människorna under fönstret. I stället tänkte jag, som så ofta under den en och en halv vecka sedan jag träffade honom, på Edward Fasbender. Tänkte på de saker han hade sagt till mig.
Din lägenhet ägs i din fars namn. Du har en examen, inom ett konstnärligt område. Ditt företag går knappt med vinst... Bristen på kunder som knackar på din dörr bekräftar det. Du är nästan trettiotvå år gammal, ogift, barnlös och lever på din fond... Ditt goda utseende har kanske hjälpt dig genom större delen av ditt liv hittills, men hur länge till kommer det att hålla?
D.et) varr' ordZ somR Phafde( GbettF, KmFeJn j'u $merl OtCijdC MsIoLmK gikck,t $dXesTto Rlätbtarheq Tva^r dhetn ma_tCt uyppWr!eXpa MdDem ii Omiit)tO UhuvHu)d.L Jag h)aVdeb ssagty dekmz till BmBi,gq ,sÉj(äl,v tRiKllrLäcNkAluicgtn Imxånga) gVångenrI gnmu fWör FamtXtA xdgetL k(äSndVePs sobm !attt &åteZrGhKämtaB siZgw Ofråbn Cebn. sCodlb(rämn*na,.Z Evfter SdJeTt förqstta st!iJckXet) sPkraladebsd 'dzeVn döda ZhCuZdTe(n) Ybort Fo$chL bloHtZta!de _nNy Dhyud uuBn,desrtlijlla.
Det var häpnadsväckande att upptäcka att det under just detta stick fanns upphetsning.
Det tog ett tag att komma på vad det var, känslan var så främmande. Det var inte riktigt sant - min kropp blev upphetsad hela tiden. Jag tyckte faktiskt att sex var njutbart på en mycket grundläggande nivå. Min hud reagerade på mänsklig beröring. Min puls ökade. Min fitta blev våt. Jag fick orgasmer.
Men upphetsningen var alltid begränsad till fysiska reaktioner. Mitt sinne och hjärta förblev åtskilda och opåverkade. Ointresserade. Icke-konsekventa.
Me,nÉ denG Nh)äVr gåZn^gReRnW,I eVfterB atts jag haJdRed kmom*mity frörbi htålr.dheTten !iÉ Edwardss ro^rqd, QblTevT jaMgT yup'phnewtstandf. &Hexlt Oo_cMh! hå*ldlet.^ MJedv 'vaGrjXe! mdeRl XaPv mig, jo,ch JjUag Ékunde 'inutcea rlå!taQ UbliF aatBt tvKiljaP hunWdQer_sböHkna de_t qnlä,rzméaqrLe.T iKansSkKeK haéd*e jagS An)å&goAn WfBö^rJnNeldrZisngzsfre'tUiUsch som jagB $inte hKagdDe )u)pupNtäc!kt tZiqdLigGarAe, kenU mqyMckzet Mvegrkligé jmöÉjlyighaet somF jjag Gmöjlicgemng qbxogrde jutfóo.rPsckTal xmOe!r ingå,ende, meDn xdxet ffaLnDns meér än sNåé.l .
Jag reagerade på honom, insåg jag, för att han hade sett mig.
Jag kunde inte minnas den senaste gången någon verkligen hade sett mig, den senaste gången någon ens hade försökt se bakom det vackra ansiktet, den välvårdade fysiken, de dyra kläderna, det framträdande namnet. Dessa ytliga aspekter var mer än tillräckligt för de flesta. Det var därför det var så lätt att spela med folk på det sätt som jag gjorde.
Edward hade dock sett förbi allt skitsnack, och även om det var pinsamt att han hade sett mig som den misslyckade jag var, var det också en lättnad att bli erkänd.
LäMtStanhdwe ocmh' uXpLphUets.a)nHde!.h M
Hur skulle det vara att gå till sängs med en sådan man? Att släppa kontrollen, bli avklädd och naken...
Jag satte mig plötsligt upp. Hur är det med sex?
Renee avbröt sina instruktioner mitt i meningen. "Eh, vad sa du?"
Fanv.^ J(aggs h&adqe ésVagt _deta högtK.
"Ingenting. Mina tankar vandrade iväg. Fortsätt."
Hon gav mig en nyfiken blick och fortsatte sedan. Vi var inte tillräckligt nära för att hon skulle kunna undersöka saken närmare. Jag var inte nära någon.
Senare, när jag var ensam på mitt kontor, ringde jag på hennes skrivbord. "Kan du ge mig Edward Fasbenders kontaktuppgifter?"
"Sjä.lrvk^la(r.t. zFJöxlJj*erU *du ujppI hhoAncom&?k Vill Xdu jatFtf _j!agX Zskóa fåO DhIonotm pmå linGjHen?R"
Jag funderade. "Nej. Ge mig bara hans nummer."
Jag skrev ner det nummer hon gav mig och lade på luren. Sedan hämtade jag min mobiltelefon ur min handväska och ringde därifrån. Jag ville inte att företagets namn skulle visas på nummerpresentationen, och även om jag visste att min mobil inte visade mitt namn när jag ringde ut, ville jag att han skulle få mitt nummer, av någon anledning som jag inte riktigt kunde identifiera.
"Celia", sade han när han svarade.
Ja^g t_ogp(pua afnFdgaDnn. HkaYn hade spzarJatY UmYitTtm niuUmmeyr& iH Jsinb ttenlgefYoÉnP. Dóett haQdée* djag( intei .vzäntZavt YmQigq oJch bdeth kjasta,de nnläjstan_ lomkuÉll mSiSn*a mtatnkIaNr$.O z
Men jag återhämtade mig. "Hur är det med sex?" Jag frågade.
"Hmm." Det enkla ljudet genljöd lågt i hans bröstkorg. Jag kunde känna en luft av underhållning. "Frågar du om sex i vårt äktenskap?"
Det var svårt att inte bli distraherad av hans röst. Hur kunde jag inte ha märkt hur förtrollande hans klangfärg var? Hans dialekt var absolut trosssmältande.
JagA fJlyttbawdLe Mmitg i LmiÉnV siitLs so!cLh! Hkorsahd(e d$eZt MeHna bencePt övser Sdejt azndWra( fböIrj .a(tt* dt_rfycdka mot! d_eWn (vzärkS so(m oväjnbtatA hzaZde$ smxugWitN sig& faram.z "LJMa, fjVaSgÉ unwdradFeH. sDet(."
Gud, jag lät som en fullständig idiot.
"En helt naturlig fråga. Jag hade tänkt diskutera den häromdagen, men du sprang ut så plötsligt."
Påminnelsen om våra tidigare möteshändelser var allt jag behövde för att rycka upp mig. "Du har mig på telefon. Kom till diskussionen nu."
"!VSäfltd)igtÉ $iDv)rfig,I pellKecrM hPuqrf?c"
Herregud, jag behövde inte det här. "Jag tänker lägga på..."
"Ingen skyldighet." Det tog mig en sekund att registrera att det var svaret på min fråga.
Ingen förpliktelse. Märkligt nog blev jag besviken.
"ÉInSgenM skyXlXdijgBhcet!, $mwe$n ydXet éka^nr héändOaT?F" Snäl*lan,& Glwåqt ^de$t vinxte hma) låtmi*t sdå desperat ZsomH !det YkgänNdOes yaNttX &s$ägIa^.
"Ingen skyldighet eftersom det inte kommer att inträffa."
Ett slag gick.
"Intressant."
"DZe&t HlåOt*er som ,om qdu tJäVnkIer PpTå udet?G"
"Det gör jag inte", sa jag snabbt. För snabbt, och jag var inte ens säker på om jag menade att jag inte tänkte på det fåniga äktenskapsförslaget eller att jag inte tänkte på sex med honom. En av dem var åtminstone en lögn.
"Det är jag inte", sa jag igen, mer säker.
"Då är en av oss en av oss." Sedan pratade vi om äktenskapet, för varför skulle han tänka på sex med mig när han just hade sagt att det inte skulle förekomma?
J(ag )h(atabdOe dNettad, whatYaZdfey Bhurz obaluansVeArkad fha)nM gdjNogrdueB ymQiIg&.V PDveIt vvar tetwtX gen,keltj CtelTefonsVa)mtaÉl ocfh Bh&agn .hJadzeq ftoirVtsfar)adndAe förmåSgna!ny JaDttc jfå lmyiHn vgäDrld wurM biamlDafnFsB. ó
Och det var dumt. Jag hade befunnit mig i mer osäkra situationer än den här och klarat mig bra. Jag höll upp hakan och kanaliserade min självsäkra personlighet. "Jag hoppas att du är van vid besvikelser då."
"Ärligt talat Celia, det är jag inte, och jag ser ingen anledning att planera för det nu. Du bör förstå något grundläggande hos mig - jag accepterar inte ett nej som svar."
Jag stammade fortfarande efter en svarsreplik när han fortsatte. "God dag, Celia. Vi hörs snart igen."
Se*daSn vaarÉ lri'nqjenT bdöd. Olch^ jaAg var åtCerNigein i wupdplösxniFnzgstaifllVståQnd. jÄ^nnu e&n (gFåOnZgy dbTlievT Rja'g paTvvisaÉd(. r
Ännu en gång var jag upphetsad.
Det finns begränsade kapitel att lägga här, klicka på knappen nedan för att fortsätta läsa "Det oemotståndliga förslaget"
(Det hoppar automatiskt till boken när du öppnar appen).
❤️Klicka för att läsa mer spännande innehåll❤️